Kristi lidandes historia, akt 4
Den traditionella sammanställningen av Kristi lidandes historia från evangelium enligt Matteus, Markus, Lukas och Johannes med text från Svenska Folkbibeln 2015.
Innehåll | Akt 1 | Akt 2 | Akt 3 | Akt 4 | Akt 5 | Akt 6
Vad Kristus gör och lider inför Pilatus och Herodes
Alla de församlade bröt nu upp. De band Jesus, förde bort honom och utlämnade honom till Pilatus, ståthållaren.[1]
Men när Judas som hade förrått honom såg att Jesus var dömd, ångrade han sig och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste och sade: ”Jag har syndat och förrått oskyldigt blod.” De svarade: ”Vad rör det oss? Det får du ta ansvar för.” Då kastade han in silvermynten i templet och gav sig av. Sedan gick han bort och hängde sig.
Översteprästerna tog mynten och sade: ”Det är inte tillåtet att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar.” De tog ett beslut att för pengarna köpa Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern än i dag för Blodsåkern. Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia: Och jag tog de trettio silvermynten, det pris som Israels barn hade satt på honom som hade värderats, och jag gav dem som betalning för Krukmakaråkern, så som Herren hade befallt mig.[2]
Från Kaifas förde de sedan Jesus till pretoriet. Det var nu tidigt på morgonen. Själva gick de inte in i pretoriet, för att inte bli orena utan kunna fira påsken. Pilatus kom därför ut till dem och frågade: ”Vad anklagar ni den här mannen för?” De svarade: ”Hade han inte varit en brottsling skulle vi inte ha överlämnat honom till dig.” Pilatus sade till dem: ”Ta ni honom och döm honom efter er lag!” Judarna sade: ”Vi har inte rätt att avrätta någon.” Så skulle det ord uppfyllas som Jesus hade sagt när han angav på vilket sätt han skulle dö.[3]
De började anklaga honom och säga: ”Vi har funnit att den här mannen förleder vårt folk. Han förbjuder att man betalar skatt till kejsaren och han säger att han är Messias, en kung.”[4]
Pilatus gick tillbaka in i pretoriet och lät kalla in Jesus och frågade: ”Så du är judarnas kung?” Jesus svarade: ”Säger du det av dig själv, eller har andra sagt det om mig?” Pilatus svarade: ”Jag är väl inte jude? Ditt folk och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?” Jesus svarade: ”Mitt rike är inte av den här världen. Hade mitt rike varit av den här världen, skulle mina tjänare ha kämpat för att jag inte skulle utlämnas åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.” Pilatus sade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade: ”Du själv säger att jag är kung. Därför är jag född och därför har jag kommit till världen, för att vittna om sanningen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.” Pilatus sade till honom: ”Vad är sanning?”[5]
Med de orden gick han ut till judarna igen och sade till dem: ”Jag finner honom inte skyldig till något brott.”[6]
Och när översteprästerna och de äldste anklagade Jesus svarade han inte. Då sade Pilatus till honom: ”Hör du inte hur mycket de anklagar dig för?” Men Jesus svarade honom inte på en enda fråga, och ståthållaren var djupt förundrad.[7]
Men de var påstridiga och sade: ”Han hetsar upp folket med sin lära över hela Judeen, från Galileen och ända hit.”[8]
När Pilatus hörde detta, frågade han om mannen var galilé. Och när han fick veta att Jesus kom från Herodes myndighetsområde, skickade han honom till Herodes som också var i Jerusalem under de dagarna. När Herodes fick se Jesus blev han mycket glad. Han hade länge velat träffa honom, för han hade hört om honom och hoppades nu få se honom göra något tecken. Herodes ställde många frågor till honom, men Jesus svarade honom inte. Översteprästerna och de skriftlärda stod där och anklagade honom häftigt.
Då fick Herodes och hans soldater förakt för honom, och han hånade honom genom att sätta på honom en praktfull dräkt innan han sände honom tillbaka till Pilatus. Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner med varandra. Förut hade det rått fiendskap mellan dem.[9]
Pilatus sammankallade översteprästerna och rådsherrarna och folket och sade till dem: ”Ni har fört den här mannen till mig och sagt att han förvillar folket. Jag har nu förhört honom i er närvaro men inte funnit honom skyldig till det ni anklagar honom för. Det gjorde inte Herodes heller, och därför sände han honom tillbaka till oss. Ni ser att han inte har gjort något som förtjänar döden. Därför ska jag prygla honom och sedan släppa honom.”[10]
Vid högtiden brukade ståthållaren frige en fånge, en som de själva önskade. Just då hade man en beryktad fånge som hette Barabbas. Han satt fängslad tillsammans med andra upprorsmän som hade begått mord under oroligheterna. När folket kom fram och började be honom göra som han brukade för dem, frågade Pilatus dem: ”Ni har en sed att jag friger en fånge åt er vid påsken. Vem vill ni att jag ska frige åt er: Barabbas eller Jesus som kallas Messias?” Han visste nämligen att det var av avund som de hade utlämnat honom. Men översteprästerna och de äldste övertalade folket att kräva att få Barabbas fri och att Jesus skulle dödas. Pilatus frågade dem: ”Vad ska jag då göra med Jesus som ni kallar judarnas kung?” De skrek tillbaka: ”Korsfäst honom!” Han frågade: ”Vad har han då gjort för ont?” Men de pressade honom med höga rop och krävde att Jesus skulle korsfästas, och deras rop blev allt starkare.[11]
Då tog Pilatus Jesus och lät gissla honom. Soldaterna förde in Jesus på gården, det vill säga pretoriet, och sammankallade hela vaktstyrkan. De drog av honom kläderna och hängde på honom en röd soldatmantel, vred ihop en krona av törne och satte den på hans huvud och stack en käpp i hans högra hand. Och de spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. Sedan böjde de knä inför honom och tillbad honom: ”Var hälsad, judarnas kung!”[12]
Pilatus gick ut igen och sade till dem: ”Se här, jag för ut honom till er så att ni förstår att jag inte finner honom skyldig till något.” Jesus kom då ut, klädd i törnekronan och purpurmanteln, och Pilatus sade till dem: ”Se människan!” När översteprästerna och deras tjänare fick se honom, skrek de: ”Korsfäst! Korsfäst!” Pilatus sade då till dem: ”Ta ni och korsfäst honom! Jag finner honom inte skyldig till något.” Judarna svarade: ”Vi har en lag och enligt den lagen måste han dö, för han har gjort sig till Guds Son.”[13]
När Pilatus hörde det blev han ännu mer rädd. Han gick tillbaka in i pretoriet och frågade Jesus: ”Varifrån är du?” Men Jesus gav honom inget svar. Pilatus sade till honom: ”Talar du inte med mig? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?” Jesus svarade: ”Du skulle inte ha någon makt alls över mig om du inte hade fått den från ovan. Därför har den som utlämnat mig åt dig större skuld.” Från det ögonblicket försökte Pilatus få honom fri. Men judarna skrek: ”Släpper du honom är du inte kejsarens vän! Den som gör sig själv till kung sätter sig upp mot kejsaren.” När Pilatus hörde de orden, lät han föra ut Jesus och satte sig på domarsätet vid den plats som kallas Stengården, på hebreiska Gabbata. Det var förberedelsedagen i påskveckan, omkring sjätte timmen.[14]
Medan Pilatus satt på domarsätet, sände hans hustru bud till honom: ”Du ska inte ha med den där rättfärdige mannen att göra! I natt var jag svårt plågad i en dröm för hans skull.”[15]
Pilatus sade till judarna: ”Här ser ni er kung!” De skrek: ”Bort med honom, bort! Korsfäst honom!” Pilatus frågade: ”Ska jag korsfästa er kung?” Översteprästerna svarade: ”Vi har ingen annan kung än kejsaren.”[16]
När Pilatus såg att inget hjälpte utan oron bara ökade, tog han vatten och tvådde sina händer inför folket och sade: ”Jag är oskyldig till den mannens blod. Det här får ni själva ta ansvar för.” Allt folket svarade: ”Låt hans blod komma över oss och över våra barn!” Eftersom Pilatus ville göra folket till viljes, släppte han Barabbas och lät gissla Jesus och utlämnade honom sedan till att korsfästas.[17]
[1] Matteusevangeliet 27:2; Markusevangeliet 15:1; Lukasevangeliet 23:1; Johannesevangeliet 18:28
[2] Matteusevangeliet 27:3–10
[3] Johannesevangeliet 18:28–32
[4] Lukasevangeliet 23:2
[5] Matteusevangeliet 27:11; Markusevangeliet 15:2; Lukasevangeliet 23:3; Johannesevangeliet 18:33–38a
[6] Lukasevangeliet 23:4; Johannesevangeliet 18:38b
[7] Matteusevangeliet 27:12–14; Markusevangeliet 15:3–5
[8] Lukasevangeliet 23:5
[9] Lukasevangeliet 23:6–12
[10] Lukasevangeliet 23:13–16
[11] Matteusevangeliet 27:15–18, 20–23; Markusevangeliet 15:6–14; Lukasevangeliet 23:18–23; Johannesevangeliet 18:39–40
[12] Matteusevangeliet 27:27–30; Markusevangeliet 15:16–19; Johannesevangeliet 19:1–3
[13] Johannesevangeliet 19:4–7
[14] Johannesevangeliet 19:8–14a
[15] Matteusevangeliet 27:19
[16] Johannesevangeliet 19:14b–15
[17] Matteusevangeliet 27:24–26; Markusevangeliet 15:15; Lukasevangeliet 23:24–25; Johannesevangeliet 19:16
Eller: Matteusevangeliet 27:1–30
Eller: Johannesevangeliet 18:28–19:16
2020 / OÖ