Julevangeliet enligt Jesaja 9:1-7
med kommentarer från Gezelii bibelverk

1
Ty det warder wäl ett annat mörker, det dem bekymrar, än i förtiden war *, då det lätteligen tillgick i Sebulons land, i Naphthalims land **; och derefter swårare wardt *** wid hafswägen #, på denna ## sidan Jordan, wid hedningarnes Galilea ###.
2 Kon. 15: 29. 17: 6. Matth. 4: 14, 15.

* Ebr.: ”men det skall icke så förmörkadt warda för det landet, för hwilket det trångt war efter den förra tiden”; ehuru Christi och Hans evangelii föraktare hotas med ett gräsligt mörker, k. 8: 21, 22, så skulle dock för det Galileiska landet ljus uppgå, v. 2, 3; Matth. 4: 15, 16, oaktadt det tillförene ofta blef trängdt af fienderna, 2 Kon. 15: 19, 29: 17: 6.

** Ebr.: ”Han” (Herren) ”hafwer ringa gjort Sebulons land och Naphthalims land”, i det att Gud hade tillstadt, att samma landskap, som gränsade tillsamman, Jos. 19: 10, 32, 34, så ofta och swårt blef af fienden förswagadt och uttömdt, så att det blef lätt och af intet wärde; samma ord k. 23: 9, 2 Sam. 19: 43; Hes. 22. 7, jemwäl af andra föraktadt, Joh. 7: 52.

*** Ebr.: ”men wid sista” tiden ”gör Han det herrligt”; samma ord Jer. 30: 19; och ”wigtigt” nog, k. 23: 9. Herrligheten bestod i det genom Messie tillkommelse uppgående ljuset i samma land, i det Han der begynte predika evangelium och der kalla sina lärjungar, v. 2; Matth. 4: 13.

# wid det Galileiska hafwet, Matth. 4: 13, 18, ty något större sjöar kallas haf, Jos. 12: 3.

## så uttolkas det, Matth. 4: 15. Efter ebr. ”på hinsidan Jordan”, och ehuru dessa länder lågo på samma sida om Jordan som Jerusalem, neml. söder om åt hafwet, så sägas dock dessa länder ligga på andra sidan, i anseende dertill, att de lågo näst på andra sidan om det Galileiska hafwet, som war den ädlaste delen af Jordans flod; se 1 Mos. 14: 14.

### kallas hedningarnes Galilea, emedan hon war beblandad med hedniskt folk och gränsade till Tyrus, Sidon och andra hedniska landsträckor, Matth. 15: 21; Marc. 7: 31.

2
Det folket *, som i mörkret ** wandrar ***, ser **** ett stort ljus ***** och öfwer dem #, som bo ## i ett mörkt land ###, skiner det klarligen ####.
Matth. 4: 16. Joh. 1: 9.

* neml. uti hedningarnes Galilea, samt Sebulon och Naphthali, v. 1.

** neml. owetenhets, misstros och eländes mörker, k. 8: 22; 50: 10; se Joh. 1: 5.

*** ordas. betecknar deras idoghet och flit, ehuru hitintills utan upplyst förstånd, försigtighet eller medgång; se Joh. 8: 12; 11: 10; 12: 35; Rom. 13: 13; Eph. 4: 17, 18; 1 Joh. 2: 11.

**** d. ä. åtnjuter och eger; så Ps. 34: 13; Joh. 3; 3, 5, 36; se Pred. 11: 7.
Herren Messias sjelf, hwilken såsom det sanna, Joh. 1: 9, werldens, Joh. 8: 12, och hedningarnes ljus, k. 49: 6; se Joh. 1: 4, uti Bethlehem uppgick, och sedermera uti det Judiska landet i sitt predikoembetes tid wandrade omkring, predikade och gjorde stora underwerk, Apg. 10: 38, samt alltså lyste uti sitt utsända evangelii ljus, Luc. 1: 78, 79; Joh. 12: 35; Eph. 5: 13; Col. 1: 13.

# icke allenast de, som bodde i Sebulon och Naphthali och det hedniska Galilea, v. 1; utan ock öfwer hela Judafolket, ja, alla hedningarne, för hwilka i nya Testamentets tid evangelii ljus är uppgånget; ty propheten talar här om ett sådant folk, under hwilket ock hedningarne inbegripas, v. 3, hwilka Guds lag och det hotande straffet trycker, v. 4, åt hwilket barnet är födt och Sonen är gifwen, v. 6, samt frid förwärfwad och salighet åt dem förskaffad, v. 5, 7.

## Eller: ”sitta”, Matth. 4: 16: Luc. 1: 79.

### Ebr.: ”i dödens skuggas land”, Job 24: 17; Ps. 44: 20; 107: 10, d. ä. som timligt och andeligt är plågadt; se Luc. 1: 78, 79, såsom de, hwilka uti ett uselt och förtwifladt tillstånd äro stadda, liknas wid de döda och begrafna, k. 26: 19; Ps. 88: 4, 6; Hes. 37: 11, 12; Dan. 12: 2.

#### Eller: ”sken ljuset”, d. ä. fröjden, se Ps. 36: 10, af den saliggörande Guds kunskap, som kommer af det heliga evangelii predikan; se k. 60: 1, 2; Mal. 4: 2; Matth. 4: 15, 16; Eph. 5: 14.

3
Du * gör folket mycket **, dermed gör du icke *** glädjen mycken; men för dig **** warder # man sig glädjande, såsom man glädes i skördanden ##, såsom man glad är, när man utskiftar byte ###.
Matth. 10: 34, 35. Ps. 68: 13.

* här tilltalar propheten Christus, Guds Son, att Han skulle kalla många hedningar genom evangelium till sitt rike i nya Testamentet, Matth. 11: 29.

** i det du låter hedningar ifrån alla werldens ändar, jemte de omwända Judarne, förena sig med den christliga församlingen, v. 1; k. 2: 3; 54: 1, 3; Ps. 47: 2, 10; Mich. 4: 2; Zach. 8: 20-23.

*** Eller: för hwilka ”du icke hade gjort glädjen stor”; d. ä. du Messias, har tillförene icke gjort hedningarne någon synnerlig glädje; se Ps. 147: 19, 20; men nu bewisar du detta folket en särskild nåd, v. 1, hwaröfwer Galileen högeligen fägnat sig; se Joh. 4: 45. Så hafwa ock alla trogna storligen fröjdat sig öfwer din ankomst i köttet, Luc. 2: 10, 15; Joh. 8: 56, såsom de också träget hafwa längtat derefter, Matth. 3: 16, 17; Luc. 2: 25, 30, 37, 38; se Högw. 1: 2, att du måtte förlossa dem ifrån syndens och satans träldom, v. 4; k. 63: 9; Luc. 1: 69, 71.

# Eller: ”hafwa de gladt sig”; om det tillkommande talas såsom om det förflutna, för dess wisshets skull. Denna glädjes storlek förklaras genom twänne liknelser, den ena af fröjd i frids-, den andra i krigstider; dock skall denna glädje icke wara werldslig, emedan de trogna skola lika mycket kors och bedröfwelse, Joh. 16: 20; Apg. 14: 22; 2 Tim. 3: 12, utan andelig, Rom. 14: 17; så Ps. 9: 2, 3; 21: 2; 35: 9.

## öfwer Guds beskärda wälsignelse, att frukten, hwilken wi tåligt förbida, Jac. 5: 7, swarar emot wår anwända möda, Ps. 126: 5, 6, hwarföre man ock med stor glädje inbergar säden, såsom wårt lifs bästa uppehälle, 1 Mos. 47: 15, 19, 25. Derföre woro, efter Guds förordning, glädjehögtider wid jordens frukts inhemtande, först och sist, 3 Mos. 23: 10, 16, 17, 39, 41; 5 Mos. 16: 9, 11, 13, 14; sålunda äfwen i det andeliga, Rom. 8: 18; Gal. 6: 9.

### sedan segern, efter en häftig strid är wunnen, och det erhållna rika bytet, delas mellan dem, som warit i slaget, 4 Mos. 31: 9, 27; Dom. 5: 30; 1 Sam. 30: 16, 19, 20, 22, 23; 2 Chrön. 20: 25, 28; Ps. 68: 13; se Ps. 119: 162.

4
Ty * du ** hafwer sönderbrutit *** deras **** bördors ok, och deras # skuldrors ris ##, och deras plågares ### staf, likasom i Midians tid ####.
Dom. 7: 22. Es. 10: 26.

* orsaken till denna glädje, v. 3.

** Messias, hwarmed du bewisar dig wara en sann Gud, du, som ock är född af Maria, v. 6; Rom. 9: 5; 1 Cor. 8: 6; 1 Joh. 5: 20.

*** och gjort dem fria; ty sedan oket är borttaget, Os. 11: 4, eller sönderbrutet, Jer. 5: 5, äro dragarne fria. Eljest beskrifwes den andeliga träldomen med en timlig, Jer. 28: 2, 11; 30: 8.

**** Ebr.: ”dess” (neml. folkets) ”bördas ok”, d. ä. lagens ok, som är en odräglig börda, Apg. 15: 10, emedan det fordrar af oss det, som wi icke kunna göra, och nedtrycker oss i fördömelsen, 5 Mos. 22: 26; Gal. 3: 10; Jac. 2: 10. Den kallas ock ett ok, emedan öfwerträdandet af dess bud, drager öfwer oss domen, som trycker oss, 5 Mos. 28: 48, såsom oxarne med oss drifwas till arbete; se Jer. 27: 2, 3, 6, 7; 31: 18.

# Ebr.: ”och dem”, neml. hwar och en trogens ibland folket, v. 3.

## så kallas lagen widare, emedan han såsom en hård och grym husbondes käpp ligger på sina tjenares skuldror; samma ord, k. 10: 5, 24; 14: 29; Nah. 1: 13.

### Ebr.: ”ris”, neml. ”deras spira, som det drifwit hade”; samma ord 2 Mos. 5: 6; Zach. 9: 8; 10: 4. Härmed förstås lagens ständiga drifwande och fördömande, att då menniskan ingen fullkomlig lydnad bewisar, ej heller med tron tillegnar sig Christi tillfyllestgörelse, Rom. 8: 1-11, så kommer Moses med lagen, drifwer, slår och fördömer ewinnerligen, Rom. 3: 20; 8: 7; 1 Tim. 1: 9.

#### här liknas den andeliga förlossningen wid den lekamliga, som skedde uti Midians ”dag”, k. 10: 26; Dom. 7: 22. ty likasom medelst basunklang Midianiternas träldomsok blef sönderbrutet, alltså skall ock Messias genom evangelii predikans land förstöra djefwulens rike, 1 Joh. 3: 8, sedan Han sjelf i sitt lidande såsom ett lerkäril blef uttorkad, Ps. 22: 16, och krossad, 1 Cor. 11: 24. Här ihågkommes isynnerhet denna förlossning, emedan Gideon häruti fått en herrlig förebild till den andeliga, i det att daggen först föll på ullen allena, d. ä. evangelium ibland Judarne allena skulle predikas; sedermera på hela marken och icke på skinnet, d. ä. ibland hedningarne, emedan Judarne förkastade evangelium, Apg. 13: 46; se Dom. 6: 37.

5
Ty allt krig * med storm och blodig klädnad skall uppbrännas **, och af eld förtärdt warda.

* Eller: ”ty allt” (fiendens) ”buller skall förwirras genom jordbäfning”; samma ord k. 29: 6; 1 Kon. 19: 11, 12 f,; ”och klädnaden wältra uti blodet”, 2 Sam. 20: 12, ”och skall uppbränd warda till eldens föda”; propheten begynte jemföra de andeliga fiendernas nederlag med Midianiternas, dock att den andeliga är herrligare; ty såsom Midianiternas läger förwirrades, så att de mördade hwarandra, när Gideon genom sina sönderslagna krukor och stora rop uppwäckte ett förfärligt buller, Dom. 7: 22; se k. 14: 19, så skall ock af Christus de andeliga fiendernas buller stillas genom Hans stora kraft, såsom Hans ankomst hade sådan bäfwan med sig, Hagg. 2: 7, 8, då Han förskaffade de trogna en fullkomlig förlossning, så att ingen fiende mera kan skada dem, Ebr. 9: 12.

** detta har afseende på Gideons fel, hwilken, då han hade bort uppbränna Midianiternas prydnad, deraf gjorde ett Ephod, och gaf så tillfälle till afguderi, Dom. 8: 26, 27. Men uti denna Messie seger skola fiender och alla deras saker afskaffas och tillintetgöras, Ps. 68: 19; Luc. 11: 22; Ebr. 2: 14, 15.

6.
”Ty * oss ** är födt *** ett barn ****, en Son # är oss gifwen ##, hwilkens ### herradöme är uppå Hans axlar ####; och Han heter § Underlig §§, Råd §§§, Gud §§§§, Hjelte 5§, Ewig Fader 6§, Fridsfurste 7§.
Luc. 1: 31. Joh. 3: 16. Dom. 13: 18. Jer. 32: 19. Rom. 9: 5. Ps. 45: 4. Matth. 6: 9. 2 Thess. 3: 16.

* Här är orsaken till folkets, som i mörker wandrade, stora fröjd, v. 2, 3, och deras frihet, neml. att ett barn skulle födas, som skulle förskaffa dem en ewig fröjd och salighet, k. 10: 27.

** alla menniskor, Judar och hedningar, k. 49: 6; Luc. 2: 10, 11; Joh. 1: 9; Rom. 3: 28, 29; Gal. 3: 8, 13, 16; 1 Tim. 4: 10.

*** d. ä. skall blifwa födt, k. 7: 14, i tidens fullbordan, Gal. 4: 4. Så talar propheten här om Christi födelse, icke annorlunda, än som den allaredan wore skedd, för att beteckna sin prophetias wisshet; se v. 4; samt Messie sanna, fullkomliga menskliga natur, Phil. 2: 7; Ebr. 2: 14, utan hwilken Han icke kunnat lida döden för oss, Apg. 20: 28; Rom. 8: 3; 1 Pet. 1: 18, 19.

**** ImmanuEl, jungfruns son, k. 7: 14, ett barn i sin födelse, i anseende till sin menskliga natur, Matth. 2: 11; Luc. 2: 12, 21, 27, den rätta qwinnans säd, 1 Mos. 3: 15, hwilken ock ofta war lofwad, 1 Mos. 22: 18, alltså sannfärdeligen ett menniskobarn af fäderna, Rom. 9: 5.

# såsom med det förra ordet Christi menskliga natur betecknades, alltså med detta Hans ewiga gudom, i det att Han är Guds Son, hwilken Gud Fader ifrån ewighet af sitt gudomliga wäsende har födt, Ps. 2: 7; Ordspr. 8: 24; 30: 4; Joh. 1: 14; Rom. 9: 5.

## propheten säger icke: ”En son är oss född”, på det wi icke skulle förwexla Guds Sons ewiga födelse med detta barnets timliga födelse; utan ”Han är oss gifwen”, för att lära oss betrakta Hans ewiga gudom, att Han redan af ewighet warit en Son, men nu uti sin mandoms anammelse är oss gifwen och skänkt; se Joh. 3: 16; 4: 10; 6: 32, 33, 35; Rom. 8: 32; Gal. 4: 4; 1 Tim. 3: 16.

### Eller: ”och herradömet skall wara uppå”, o. s. w.; straxt uti Hans aflelse är all makt och allt wälde gifna åt Honom; se Matth. 18: 18; Eph. 1: 21, 22. Så har Han ock friwilligt låtit pålägga sig det swåra återlösningswerket medelst korset, som Han burit på sina skuldror, Joh. 19: 17; Matth. 20: 28; Luc. 22: 27; Rom. 15: 8; Phil. 2: 7.

#### såsom en tung börda, hwilken wi pläga bära på ”axlarne”, 1 Mos. 21: 14; 24: 15; 2 Mos. 12: 34, f., så har ock Christus genom stort lidande och kors förwaltat sitt herrawälde, k. 53: 22; Luc. 24: 26, 46.

§ Ebr.: ”och Han skall kalla Hans namn”, d. ä. Han skall blifwa kallad, neml. af en hwar ibland de trogna, som i en sann tro erkänna Christus, k. 7: 14; Jer. 23: 6, hwilken dem till en tröst skall i gerning och sanning så bewisa sig, som Han af sin församling erkännes och här kallas; se Luc. 1: 35.

§§ till sin person, emedan Han är Gud och menniska, öfwer hwilken hemlighet jemwäl änglarne förundra sig, Eph. 3: 10, 11; 1 Tim. 3: 16; Ebr. 1: 6; 1 Pet. 1: 12; såsom ock i sin förnedrings och upphöjelses tillstånd till sina embeten och många underbara werk, 2 Mos. 15: 6; Joh. 5: 19; 10: 28; 17: 2; se Dom. 13: 18, 19.

§§§ Eller: ”rådgifware”, icke allenast hos sin Fader, Ordspr. 8: 14; 22: 27; Joh. 1: 1, 2, 12; 10: 30, utan ock för oss, som på det wisaste wårdar sig om wår salighet, Jer. 32: 10; Mal. 3: 1; förkunnar oss Fadrens wilja derom, Joh. 1: 18; 3: 13; 5: 20; 15: 15, i allt det wi till salighet behöfwa weta, Apg. 20: 27, och uti all ångest och nöd förskaffar oss råd och hjelp, 2 Tim. 4: 16, 17; se k. 28: 29.

§§§§ såsom åt Christus gifwas alla gudomens namn, såsom ”Jehovah”, Jer. 3: 6; Mal. 3: 1, f.; ”Elohim”, 2 Mos. 3: 4, 6; Ps. 45: 7; se Ebr. 1: 8; ”Adonai”, Ps. 110: 1; se Matth. 22: 44; Ebr. 1: 13; ”Gud”, Joh. 1: 1, 14; ”en sann Gud”, 1 Joh. 5: 20, alltså ock detta namnet ”El”; se k. 7: 14, Gud, den högste, 1 Mos. 14: 19, som betyder Gud den mäktige, k. 10: 21; 1 Mos. 17: 1; 5 Mos. 10: 17; Jos. 22: 22; Neh. 9: 32; Jer. 32: 18, en stor Gud, Tit. 2: 13, Gud, öfwer allting lofwad ewinnerligen, Rom. 9: 5.

5§ den rätte ”starke”, som genom sin gudomliga kraft öfwerwunnit allt, gjort stora under och ännu gör, ja, äfwen skall uppwäcka de döda, k. 10: 21.

6§ Han eger och besitter sjelfwa ewigheten, Ordspr. 8: 22, 23; Mich. 5: 2; Joh. 1: 1, 2, har ock förwärfwat de trogna ett ewigt barnaskap hos Gud Fader genom sin förtjenst, Joh. 1: 12-14; 6: 39, 40, 47, 51; 8: 51; 10: 28; 11: 25, 26; Eph. 1: 4; Ebr. 5: 9; 7: 25; 9: 12.

7§ ty Han är wår frid, Mich. 5: 5; Eph. 2: 14, och skaffar oss frid med Gud, k. 53: 5; 57: 19; Luc. 2: 14; Eph. 2: 14-17; Col. 1: 19, 20. Hans evangelium och sändebud äro fridens budskap, k. 52: 7; Rom. 10: 15; 2 Cor. 5: 19, 20; Eph. 6: 15, och af Honom är all frid, utwärtes, inwärtes, timlig, ewig, Mich. 5: 5; Zach. 9: 10; Joh. 14: 27; 16: 33; Rom. 5: 1; 8: 16; 14: 17; 2 Thess. 3: 16.

7
På det Hans herradöme * skall stort warda, och på friden ingen ände; på Davids säte ** och Hans rike ***, att Han det bereda **** och stärka # skall med dom ## och rättfärdighet ### ifrån nu #### allt intill ewighet; detta skall Herrans Zebaoths § nitälskan §§ göra.
Luc. 1: 32. Es. 37: 32.

* Eller: ”Honom, som förökar herradömet och friden, skall ingen ände” wara; att såsom Messias är ewighetens Fader, v. 6, så skall Han ock utan ända göra sitt herradöme stort öfwer församlingen, k. 2: 2, 3; Ps. 2: 8; 72: 8, 11; Dan. 2: 35; 7: 27; Matth. 24: 14; Rom. 10: 18, och öfwer sina fiender, tilldess de blifwit lagda under Hans fötter, 1 Cor. 15: 25, samt föröka sina trognas frid utan ända, k. 54: 13; Ps. 72: 7; 119: 165.

** Eller: ”thron”, på hwilken Messias uti Skriften säges sitta såsom Davids son och arfwinge, 2. Sam. 7: 12; Luc. 1: 32, 33, hwilken war en förebild till Messias, Apg. 2: 30; 13: 23, 32, 33, hwarföre Han ock med Davids namn nämnes, Hes. 34: 23; 37: 24. Dock förstås härmed icke sättet att regera, utan rikets undersåter, att såsom David war Israels konung, så war ock Messias icke allenast Israels efter köttet, utan ock efter anden; hwarföre ock Hans rike är ewigt, och Hans herradöme har blifwit stort, Ps. 72: 17, f.

*** Ebr.: ”och öfwer Hans rike”, neml. den christliga församlingen, som består af Judar och hedningar, hwartill Davids rike war en förebild, Ps. 2: 6; Hes. 37: 22; Luc. 1: 33.

**** d. ä. inrätta detsamma, och taga styrelsen deröfwer, 1 Cor. 12: 28; Eph. 1: 22; 4: 11, 12, såsom David och andra gudfruktiga konungar hafwa gjort, 1 Chrön. 23-29 k., 2 Chrön. 29, 30 och 34 k.

# andra furstar blifwa uppehållna genom sitt folk, men Christi folk uppehålles genom Honom, k. 28: 16; Matth. 16: 18.

## hwarmed werldens furste blef öfwerwunnen, Joh. 16: 8, 11, och alla Messie rikes fiender blefwo dömda och straffade, Ps. 68: 22; 76: 8-11; Luc. 19: 27, samt Hans eget folk, då det syndar, tuktas, Jer. 10: 24; 30: 11; 1 Cor. 11: 31, 32.

### Ebr.: ”och med rättfärdighet”, hwarmed Hans rike stärkes, då Han skänker dess undersåter den rättfärdighet, som för Gud gäller, skaffar dem rätt emot alla fiender, så att Han dömer sitt folks missgerningar, och i nåd belönar deras wälgerningar, k. 61: 10; Jer. 23: 6; Of. 2: 19; 2 Thess. 1: 6; 2 Tim. 4: 8; Ebr. 6: 10.

#### Ebr.: ”ifrån nu allt intill ewighet skall Herrans Zebaoths nitälskan detta göra”, neml. ifrån Esaie tid och intill ewighet, hwarmed Messie och Hans rikes ewighet stadfästes, Ps. 9: 8, 9; 145: 13; 146: 10; Dan. 2: 44; 4: 31; 7: 27; Zach. 9: 10; Ebr. 12: 27.

§ se k. 1: 9, 24; d. ä. Messias, som är Herren Zebaoth, hwilken ock denna nitälskan tillegnas, Ps. 69: 10; Joh. 2: 17.

§§ det nit, som Han har för sin egen ära, k. 42: 8; 48: 11; 1 Kon. 19:10; Hes. 36: 22, 23; 39: 25, samt den åhåga och kärlek, som Han bär till sitt folk, att taga det ifrån djefwulens wåld skall komma Honom till att werka hwad som här är förmäldt, k. 48: 9, 10; 49: 15; Joel 2: 18; Zach. 1: 14; 2: 6, 8; 8: 2; se k. 37: 23.