Företal, del 2

Ibland alla folk, som hafwa följt ett sundt förnuft, och icke alldeles neddämpat och förqwäft det efter syndafallet i naturen qwarblifna sanningens ljus och säden till det goda (lumen veri & semen bani), har i alla werldens tider blifwit efterfrågadt, sökt och efter hwars och ens tycke och infall utsatt och utsagdt, hwad det Högsta Goda wore och hwaruti det bestode. Hedningarna hafwa härom mycket skrifwit och qwarlemnat åt efterkommande till att betänka. Man will här icke widare beswära sig med att widlyftigt utföra allt detta, emedan det hos de lärda är nogsamt bekant och af dem på hwarjehanda sätt förestäldt, då de hafwa utgifwit den läran, som handlar om goda seder och dygdens öfning. Det är icke heller enligt med wårt förehafwande, som icke akta upprepa hwad werldslig wishet innehåller om detta, utan eftersinna hwad som hörer till andlig wishets aktning, pris och kärlek, och wilja wid detta tillfälle i korthet föra oss det till sinnes. Wi yttra oss allenast härom derföre, att det härwid förekommer oss såsom särdeles märkwärdigt, att alla de, som ibland hedningar framför andra warit ansedda för wisa och kloka, hafwa så enhälligt och med ganska stor sorgfällighet i alla tider warit bekymrade, att sjelfwa kunna utgrunda och äfwen förehålla andra läran om det Yppersta Goda. Och är således i anseende till wårt uppsåt isynnerhet häruti att iakttaga denna jemförelse, att då dessa med stor flit welat undersöka om det werldsliga och lekamliga, som allenast fyller öronen och i många stycken medför blott inbillningar, men lemnar ingen sann förnöjelse i hjertat; måste ju wi, som hafwa det himmelska och andliga för ögonen, besinna, att wi ännu mera till wår ewiga wälfärd icke allenast måste betrakta hwad wi skola hålla för det Högsta Goda, utan ock huru wi deraf skola blifwa delaktiga, alltid ihågkommande, hwad hedningarnas lärare har talat till Corinthierna, att wi icke såsom desse fara efter att få en förgänglig, utan såsom rätte Guds barn en oförgänglig krona, 1 Cor. 9: 25. Häraf slutes, såwäl att wi böra med all flit söka efter det Högsta Goda, som ock, att det efter wår afsigt icke skall sökas eller kan finnas i philosophiska skrifter, utan endast uti den wishet, som är ofwanefter och är oss af himmelen uppenbarad, samt på det sätt, som deruti föreskrifwes oss.

Wid detta eftertänkande förekommer oss straxt med den mest innerliga andliga fägnad, att det Yppersta Goda skall endast sökas hos Herren Gud, hwilken så wäl i det gamla som nya Testamentets skrifter af sina tjenare, de heliga Guds menniskor, framställes så hög, så herrlig, så majestätisk, ewig, allsmäktig, oändlig, obegriplig, outransaklig, och desslikes så nådelig, barmhertig, mild, långmodig och god. Han är sjelfwa godheten, en wäsendtlig godhet, af hwilken allt hwad som är godt har sitt ursprung, men Han är af sig sjelf, så att Hans godhet icke har sin begynnelse af någon annan eller något annat. Sonen, som är Hans herrlighets sken och Hans wäsendes rätta beläte, har om denne sin himmelske Fader betygat, att ingen är god, utan Gud allena, Matth. 19: 17, god så wäl i sig sjelf och för sig sjelf, som i alla sina werk, hwaruti allt är godt, 1 Mos. 1: 31, god i sina gåfwor, af hwilken all god och fullkomlig gåfwa kommer ofwanefter, såsom af ljusens Fader, Jac. 1: 17. Af Honom har allt godt sin begynnelse och Honom har det till ändamål, då det göres till Guds ära, 1 Cor. 10: 41, på samma sätt således som Salomo säger om flodernas upprinnelse och aflopp, att de komma ifrån hafwet och återwända dit igen, Pred. 1:7. Så består ock beskaffenheten af detta goda jemwäl särdeles deruti, att man häruti finner allt sitt högsta nöje, och, sedan detta erhålles, icke widare beswäras af något bekymmer för att upptänka eller efterlängta något annat, hwilket likwäl annars befinner sig i allt annat, som är lekamligt, så att det, ehwad det ock må wara, icke kan stilla menniskans begär, ännu mindre fullkomligt tillfridsställa [tillfredsställa] henne. Det sednare wore mycket lätt att bekräfta med exempels anförande, få framt man icke wisste, det alla fromma christna äro härom i sina hjertan och samweten fullkomligt öfwertygade. Och wi hafwa således ingen annan orsak att upprepa detta, sedan Guds barn icke på något sätt twifla härom, än den, att uppwäcka dem att i sitt christendomslopp alltid ihågkomma, hwad dem är bekant, och alltid till sin tröst och tros stadfästelse föreställa sig denna nåden. Men att all annan åtrå med hjertats förnöjelse afstannar, då man kan rätteligen ställa sig detta goda för ögonen och fatta det i sitt hjerta, det hafwa alla Guds helgon och trogna barn funnit så wäl i sina andliga anfäktningar, som lekamliga wederwärdigheter. Deras pålagda börda och derwid sporda förhållande gifwa oss både upplysning och säker underrättelse härom. Wåra första föräldrar, som hafwa warit wållande till sitt eget och alla sina efterkommandes högst beklagliga och tillika högst stadliga affall ifrån Gud, sin skapare, hafwa blifwit upprättade endast genom Guds ewiga nåd, i det de på Hans gudomliga kallelse och beslut hafwa sökt och funnit sitt högsta goda hos Honom allena. Wi hålla detta för en fullkomlig sanning, icke mindre till deras salighet, än till wår egen tros stadfästelse. Så misstaga wi oss ej heller, då wi hafwa samma tankar om de andra patriarkerna, särdeles Seth och Enoch, före syndafloden, att de hafwa hållit sig till sin Gud såsom det högsta goda. Ty emedan de twifwelsutan, såsom andra fromma och trogna Guds barn, hafwa måst wara underkastade kors och wedermöda, så hafwa de i sådan sin wedermöda genom tron tagit sin tillflykt till detta Högsta Goda, hwilket kraftigt bestyrkes genom deras saliga död. Noachs, Lots och de stora patriarkernas, Abrahams, Isaacs och Jakobs saliga umgänge med den store Herran Jehovah, under deras timliga wandel, förpligtar oss att utan allt twifwel hysa samma mening om deras nära förening med Herran och förnöjelse i Honom. Den trogne Guds tjenaren och hårdt plågade Moses har desto tydligare gifwit tillkänna sin förtröstan på detta Högsta Goda, som hans beswärligheter hafwa oftare drifwit honom dertill och tillfället warit lägligare. Hos de stora Guds folks konungar, David, Josaphat, Hiskias och flera finna wi desslikes en föresyn uti det som wi beskrifwa, och har den tålmodige Job isynnerhet framför andra blifwit oss ett föredöme härutinnan. I Herrans propheters och apostlars förhållande finnes äfwen bewis på denna saliga förtröstan, särdeles hos Stephanus, som midt i sjelfwa döden har fröjdat sig häröfwer, likaså hos Paulus, som af Guds egen mun och ord har härom blifwit underwisad, då till honom blef sagdt: Låt dig nöja åt min nåd, 2 Cor. 12: 9. Af allt sådant wisar sig, att man endast i Herran finner sin förnöjelse och alltså det rätta Högsta Goda, hwilket ock af erfarenheten ännu i denna dag nogsamt förspörjes, då bedröfwade och anfäktade själar i sin ångest och nöd endast kunna tillfredsställas af Herren Gud genom Hans ords kraft. Herren är allena den, emot hwilken himmel och jord intet gäller, och som allena gifwer styrka, då kropp och själ wilja försmäkta, efter det rön konung David haft deraf, Ps. 73: 25, 26. Den dyre Frälsaren har ock i sitt kötts dagar stadfästat denna af Andens ingifwelse yttrade Davids mening, då Han berömmer Maria, att hon utwalt den bästa delen, Luc. 10: 42. Men ännu mera, då Han med sitt eget exempel i sin djupaste själanöd, oss till efterföljd, sjelf har erfarit detta, och dermed bewisat, att Herren allena är den, till hwilken man med wiss försäkran om hjelp kan och bör taga sin tillflykt. Med stort rop lät Han höra sig på korset: Min Gud, min Gud, hwi hafwer du öfwergifwit mig? och ropade likaledes med hög röst, när Han uppgaf sin anda, sägande: Fader, jag befaller min anda i dina händer; hwilket oss till ett föredöme stamställes af Jakob 5: 11: Jobs tålamod hafwen I hört, och Herrans ände hafwen I sett.

Således är Gud med sin godhet det enda, som wi i allt wårt åliggande skola hafwa till ögonmärke och hwartill wi skola taga war tillflykt, hwaruti wi ock finna wårt nöje, så att wår längtan stillas; och såsom det här i tiden uppfyller oss med en gudomlig wederqwickelse, som i ewighet icke upphör, så behåller det ock både namn, wärde och pris af det Högsta och Yppersta Goda. Hwad som fördenskull på något sätt borde och kunde här anföras och dermed förliknas, måste åsidosättas och i liknelsen för intet aktas, emedan det i all ting är en ofelbar sanning hwad af Guds Ande genom David är taladt i Ps. 40: 6: Herre, dig är ingen lik. Alltså är Herren allena det Yppersta och Högsta Goda, så att allt annat måste ifrån denna ära och herrlighet utestängas och deruti ingen delaktighet hafwa, warande det ostridigt, att intet bör hållas för det Högsta Goda, som icke kan i all måtto förnöja menniskans själ och sinne, så att hon icke åstundar något widare. Fast hellre är allt annat i detta afseende att räkna ibland de fåfängligheter, som Salomo uppräknar i sin Predikarebok. Och alla de, som i annat sökt sällhet, hafwa omsider sjelfwa funnit och måst tillstå, det de hafwa felat om sanningen. Derom wittnar den namnkunnige läraren Chemnitii ord uti hans Harm. Evang. 104 kap. Härom har den dyre Frälsaren tydligt underwisat sina 70 lärjungar uti de samtal, som Han med dem haft, då de redogjorde för sitt arbete i Hans tjenst och Han warnade dem för att fröjdas öfwer den wunna framgången, Luc. 10: 20.

Att ega detta Högsta Goda med de förberörda Herrans helgon, bör efter deras exempel wara wår högsta längtan och sträfwan med afseende på wår ewiga wälfärd, att likasom wi wilja åtnjuta det i ewighet, wi ock må lära att fatta det här i tiden; hwarföre det ock är angeläget, att wi korteligen härom så utlåte oss med wåra trogna lärares underwisning genom upplysning uti Guds ord. Den som är hela werldens ljus, och är kommen i werlden för att upplysa oss, har i denna lära angifwit denna grund: Detta är ewigt lif, att de känna dig allena sann Gud och den du sändt hafwer, Jesus Christus, Joh. 17: 3; Han har ock i hänseende härtill prisat sina lärjungar saliga, då Han så tilltalar dem: Salige äro de ögon, som se det I sen, och de öron, som höra det I hören. Derföre, på det att Fadren härutinnan icke skulle skiljas från Sonen, utan såsom de äro ett och samma wäsende i sig sjelfwa, och Sonen Gud af Gud och ljus af Guds klarhets ljus, de ock i så måtto i ewighet ej kunna åtskiljas, fastän de äro twå särskilda personer; så äro de ock ett och samma wäsende i anseende till wårt Högsta Goda. Herren Jesus stadfäster detta i sitt swar, som Han på den af Philippus i apostlarnas namn framställda frågan gifwer: Den mig ser, han ser Fadren; tror du icke, att jag är i Fadren och Fadren i mig, Joh. 14: 8-10. Häraf följer denna tröstliga sats: Egandet af det Högsta Goda i detta lifwet består uti Guds sanna och saliggörande kännedom; men i det tillkommande lifwet uti Guds saliggörande åskådande. Det förra stadfästes af 2 Mos. 33: 18, hwarom ock Jeremias talar i det 9: 23, 24: En wis berömme sig intet af sin wishet o. s. w. Men det sednare bekräftas äfwen af flera ställen i nya Testamentet, 1 Cor. 13: 12; 2 Cor. 5: 7; 1 Joh. 3: 2; Uppb. 22: 4. Och då wi om detta Högsta Goda i detta lifwet säga, att och egande består uti Guds saliggörande kännedom, är det hugneligt att betänka, hwad Augustinus derom skrifwit: ”Gud är all wår salighets källa, Han är all wår åtrås mål och ände. Till Honom fare wi med wår kärlek, på det wi må hwila hos Honom, när wi komma till Honom, och warda derföra [derföre] salige, att wi i sådant afseende blifwa fullkomlige.” Men härwid är högst nödigt att iakttaga, det denna Guds kännedom icke är en blott speculation, utan werklig, som i sjelfwa bruket bör yttra sig; icke blott en bokstaflig, hwilken icke sträcker sig widare, än att den stannar i öronen och minnet, utan en andlig, som tränger till hjertat, intager, förändrar och helgar det, drager och böjer det till Gud och Hans heliga wilja, kärlek, fruktan, tjenst och dyrkan. En wiss kunskap erfordras wäl här nödwändigt, och denna är första steget att komma till Gud, som är det Högsta Goda, Ebr. 11: 6, hwarföre den ock är oundgänglig och bör alltid föregå; dock måste ingen, som eftersträfwar det Högsta Goda, låta det bero wid blotta kunskapen, utan med skådandet sammanfoga bruket, med bokstafwen andan och med kunskapen hjertats innerliga böjelse, ömt sinnelag och den största åstundan, på det en så hjertlig yttring i sjelfwa gerningen härwid må förmärkas, såsom David i sin 18 Psalm låter höra: Hjertligen kär hafwer jag dig, Herre o. s. w.

Utan swårighet lan häraf slutas, att med denna lära sammanhänger den stora hemligheten och herrliga trosartikeln, som är (Unio Mystica) de trognas hemliga förening med Christus och den heliga Treenigheten, hwilken Guds Ande i 1 Joh. 1: 3 äfwen kallar sällskap med Gud, der dessa orden utsättas: Hwad wi hafwa sett och hört, det förkunna wi eder, på det ock I skolen hafwa sällskap med oss, och wårt sällskap skall wara med Fadren och Hans Son Jesus Christus. Ty om wi rätt känna Gud och kalla Honom Fader af hjerta och håg, hwarom alla fromma christna med församlingen i tron bedja sin Gud, följer dermed denna obeskrifliga förening. Gud och Herren Jesus förenas då med den trogna själen genom tron och blifwa boende hos henne, uppfylla henne med sin nåd, försäkra henne derom, helga och förwara henne till ewinnerligt lif. Detta är en särdeles närwarelsesart och går längre än den allmänna, förmedelst hwilken Gud är nära alla sina werk, som Han skapat och alltid widmakthåller, Apg. 17: 28; Ebr. 1: 3. Ty denna Hans närwaro beskrifwes med det ordasättet, att Gud blifwer boende hos sitt folk, och detta wederfares de trogna allena, Joh. 14: 23. I kraft af detta sednast anförda språk består denna närwaro uti det gudomliga wäsendets närmare och innerligare, dock outsägliga närmande till de trogna, så att den Heliga Treenigheten kommer till dem och tager sin boning hos dem, är och blifwer hos dem med hela sitt wäsende. Men derjemte förer denna förening med sig en den kraftigaste gudomliga werkan, hwarigenom den käre Guden, jemte det Han bor när oss med sitt gudomliga wäsende, begåfwar oss med allahanda Guds fullhet, Eph. 3: 19, hwarmed ock följer en Mystica περιχωρησις, eller så kallad förborgad inbördes omfattning, genom hwilken Gud blifwer när oss med sin nåd, och wi deremot äro uti Honom, hålla oss till Honom och förblifwa uti Honom med hjertats förtröstan, så att intet kan skilja oss, som äro med Gud förenade, ifrån Honom, Rom. 8: 38, 39, och warda sålunda en Ande med Honom, 1 Cor. 6: 17. Detta ar omöjligt att fatta, och derföre omöjligt att fullkomligt beskrifwa, hwad denna förening i sig sjelf är och hwad den uti sig inbegriper eller oss menniskor tillskyndar, utom hwad wi delwis kunna berätta derom, derföre kallas den hemlig och förborgad. Det öfwergår allt förnuft hwad som redan blifwit anfördt derom och Petrus så beskrifwer, 2 Pet. 1: 3, 4: Genom Hans kunskap, som oss kallat hafwer, äro de dyra och allrastörsta löften gifna, nemligen, att wi derigenom blifwa delaktiga af Guds natur; och det går allt derpå ut, att de trogna må få trons ändalykt, nemligen själarnas salighet, 1 Pet. 1: 9, och warda Gud like, 1 Joh. 3: 2. Derföre warda de ock, medan de lefwa, med Guds makt bewarade genom tron till salighet, 1 Pet. 1: 5, samt stadfästade i Christus, smorde och beseglade med den Helige Andes pant, som gifwen är uti deras hjertan, 2 Cor. 1: 22. Utan twifwel hörer detta till de under i Guds lag, om hwilkas saliga åskådande och fattande David så hjertligen beder sin Gud, att hans ögon måtte warda öppnade, Ps. 119: 18; hwarom ock alla, som åstunda att blifwa saliga, likaledes böra winnlägga sig. När de hafwa ett sådant sinne och med stadigt uppsåt anwända all flit derpå och i tron flitigt åkalla sin Gud, kunna de wara försäkrade derom, att de ega och besitta det Högsta Goda. Ty emedan de följa sin Guds och Frälsares råd och i sitt sökande, bedjande och klappande fortfara, blifwa ock Hans dyra löften oundwikligen af nåd på dem uppfyllda, Matth. 21: 22; Luc. 11: 9, 10.

Då de christtrogna umgås med denna omsorg, huru de skola finna och behålla det Högsta Goda, blifwer ock derjemte detta deras förnämsta bekymmer, hwarest de skola uppleta och finna den skattkammare, uti hwilken denna dyrbara skatt ligger förwarad till deras salighet, förstå de ock nu mera utan mycket beswär, att Guds heliga ord och den heliga Skrift är denna helsosamma källa och rika grufwa, hwilken med all säkerhet, renhet och sanning allrahugneligast innehåller samma ädla gåfwa, samt upplåter och meddelar sig åt alla dem till rättelse, ljus och glädje, som med allwar och ihärdighet sträfwa derefter. Detta förrådshus, som man ock kan kalla det dyrbaraste klenodium, har i anseende till sina förwarade skatter de höga ärenamnen, att det i sig sjelft af Guds Ande kallas Guds wittnesbörd, Ps. 119, Herrans bok, Es. 34: 16, lagbok, Jos. 1: 8, Guds tal, det Gud har talat, Rom. 3: 2, och i Ps. 40: 8, Boken, ja, en bok öfwer alla böcker, uti hwilken en enda mening är mera wärd, än alla werldens böcker, såsom Guds mannen Luther säger. Den heliga Skrift har ock derjemte dessa herrliga egenskaper, som af Guds Ande tillegnas henne, att hon är sannfärdig ja, sjelfwa sanningen, Ps. 119: 43, 86, 142, 160; Joh. 17: 17, 19, fullkomlig, som wederqwicker själarna, Ps. 19: 8, gör oss wisa till wår salighet, 2 Tim. 3: 15, förkunnar oss allt Guds råd om wår salighet, Apg. 20: 27, är klar och tydlig i allt det, som behöfwes till wår salighet, i det hon upplyser wåra ögon, Ps. 19: 9, är en lykta för wåra fötter och ett ljus på wåra wägar, Ps. 119: 105, ett rättesnöre och en regel, hwarefter både det wi böra tro och göra bör pröfwas och rättas, Gal. 6: 16; Phil. 3: 16, kraftig, att hon werkar en ewig salighet, Rom. 1: 16, kallas derföre Guds kraft, 1 Cor. 1: 18, så ock lif och anda, Joh. 6: 63. Dessa mäktiga egenskaper hafwa framkallat de märkliga yttrandena af trogna Guds barn, som äfwen i Guds ord äro upptecknade. David häller det kosteligare än guld och mycket fint guld; finner det sötare än honung och honungskaka, Ps. 19: 11. Petrus kallar det ett ljus, som skiner i ett mörkt rum, 2 Pet. 1: 19. Särdeles David kan icke tillfyllest uttrycka den ljufwa förnöjelsen, som i hans hjerta wid Guds ords eftertänkande upprunnit. Och ändock kan wäl märkas, att Andens upplysning har gifwit hans lofsång all ymnighet, då han i den 119 Psalmen särdeles fägnar sig af Herrans ords lära, underwisning, rådförande, wederqwickelse, styrka, tröst och glädje; det tyckes likwäl, när man eftertänker hans åtrå att prisa Guds rätters höghet, likasom hade derutinnan honom fattats något, ehuru derjemte tillika wäl skönjes, det han warit alldeles försänkt i gudaktighetens hemlighet och likasom drucken af Guds huses rika håfwor, Ps. 36: 9.

Såsom dettta [detta] Guds ord blifwer ewinnerligen, så wisar sig ock dess kraft oupphörligt, och man kan deraf, utan gensägelse, både förstå och sluta, att de, som blifwit lydige Herrans Jesu evangelium och efter Hans befallning ransakat Skrifterna, hafwa genom samma kraft blifwit lifwade till en brinnande kärlek, så att de dels med oaflåtlig flit öfwat sig deruti, dels derefter med stor lust prisat desamma, dels warit angelägna om Skriftens öfwersättande och förkunnande, dels med stora uppoffringar sökt att göra den allmänt känd, dels med träget arbete winnlagt sig om att tydligen förklara densamma, antingen wissa delar deraf eller alltsammans. Och hafwa icke allenast stora konungar och furstar sökt i sådant arbete gifwa alla och en hwar tillkänna sin åtrå och lust; utan många berömda kyrkans fäder och Guds församlings trogna herdar hafwa alltifrån den christna kyrkans begynnelse äfwen låtit en sådan christelig werksamhet wara sig högst wigtig. Eftersom wi isynnerhet nu betrakta, hwad omsorg man haft i nya Testamentets församling om den heliga Skrift, wilja wi icke handla om det, som skett långt förut och här kunde anföras. Wi nämna allenast till Guds försyns pris, att den Judiska synagogan har efter Guds allwisa skickelse med all aktsamhet förwarat gamla Testamentets heliga skrifter, så att af dem hwarken något till antalet skulle förkomma och saknas, eller uti dem något willfarande inryckas, eller hwad till sanningen hörer uttagas; utan att allt i skulle i sin ursprungliga fullkomlighet blifwa bibehållet, sådant det i den heliga Skrift af Guds nåd blef gifwet. Och framlyser deruti Herrans underbara och nådiga omwårdnad, så att de, som hafwa warit och ännu äro sanningens motståndare och fiender till Christi kors, hafwa måst likasom owetande anwända all flit för att bibehålla allt, som till sanningens befästande af Moses och propheterna blifwit förkunnadt om werldens Frälsare, och warit dem ombetrodt, hwarom apostelens utsago så lyder, Rom. 3: 2: Att dem warit betrodt det Gud har talat. Sammaledes har ock den heliga Skrifts dyrbara wärde bewekt Honom, som kallade och förordnade de 70 uttolkarne att öfwersätta gamla Testamentets skrifter på Grekiska språket, att företaga sig och utföra ett sådant arbete, hwarigenom twifwelsutan den store himmelens Gud bland hedningarne blifwit widt och bredt bekant, sedan Han uppenbarat sig i sitt heliga ord. Sedermera efter wår Herras [Herres] Jesu Christi uppfarande till himmelen, sedan Han fullbordat det dyra återlösningswerket och den himmelska läran härom blifwit predikad i hela werlden, har efter wår Frälsares utgångna befallning samma ömma omsorg om den heliga Skrift ymnigt och af många på hwarjehanda sätt blifwit betygad. De heliga evangelisterna och apostlarna hafwa af den Helige Andas drift och ingifwelse utgifwit nya Testamentets heliga skrifter och således fullbordat de canoniska böckernas antal, på det wi, såsom evangelisten Johannes i sitt 20 kapitels sista vv. lärer: tro skola, att Jesus är Christus Guds Son, och att wi genom tron skola hafwa lif i Hans namn. Dessa heliga Guds menniskor hafwa ock alla med sitt blods uppoffrande bekräftat det predikade ordets sanning och evangelium om Herran Jesus. Likaledes har derefter blifwit bekant, hwilka herrliga wittnesbörd och hwilket stort pris denna dyra skatten hos en och annan af de gamla kyrkolärarne har wunnit. Irenæus, en ibland de äldsta af dem, har på sitt språk yttrat den meningen: ”Till församlingen skall man hålla sig, att man må warda uppfostrad i dess sköte och uppfödd uti Guds skrifter. Guds församlings paradis är planteradt i denna werlden, och af alla paradisets träd skall du undfå näring, säger Guds Ande; det är: Äter af all Guds skrift”. Chrysostomus har gifwit denna förmaning angående den heliga Skrifts flitiga betraktande: ”Jag beder på det allwarligaste, att wi må utforska den heliga Skrifts regel och rättesnöre”. Och på ett annat ställe: ”Wi hafwa en den allra tillförlitligaste wäg, regel och wägwisare, Guds lags bindande utsago; derföre beder jag eder, att I låten allt fara, hwad en eller annan behagar, och undersöka detta i Skrifterna”. Hieronymus beprisar den heliga Skrift med följande ord: ”Herrans tal är mycket mustigt och innehåller allehanda kostelig spis. Allt hwad du behagar, uppkommer af Guds ord, såsom ock Judarna föregifwa, att då de åto manna, smakade det dem efter hwars och ens behag i munnen”. Af samma mening har ock Basilius Magnus warit, som af detta hans yttrande kan märkas: ”Hwad wi tala eller göra, skall allt med den heliga Skrift bestyrkas, till trons stadfästande och det ondas bekämpande”. Augustinus har ofta med stor frimodighet åberopat sig på den heliga Skrifts höga myndighet, och ibland annat yttrat: ”Gud har behagat emot all försåtlig willfarelse lägga stadfästelse uti den heliga Skrift, emot hwilken ingen, som på något sätt will anses wara en christen, må understå sig att tala”. Alla dessa berömwärda fäder med flera, som genom Guds ewiga nåd och råd blifwit utsedda till Hans församlings uppbyggelse, hwilkas antal är mycket stort, hafwa af den kärlek, som Guds ord werkat hos dem, antingen flitigt utlagt den heliga Skrift, eller ock deraf på hwarjehanda sätt beskrifwit och lemnat åt efterwerlden till underwisning allt hwad som hörer till den christna lärans förkunnande.

Af samma orsak härrör ock det, att stora konungar och furstar i alla tider, alltsedan de allmänna grufliga förföljelserna uti Guds församling upphörde, och hon begynte åtnjuta lugn, funnit sin högsta förnöjelse i den heliga Bibelns flitiga läsande och öfwerwägande, hwarföre de ock wunnit ett wälförtjent christligt beröm hos sina efterkommande. Sådant är allt af historien bekant och mångenstädes att igenfinna, särdeles uti åtskilliga den heliga Bibelns upplagor, på hwarjehanda språk, då härom i dedicationer och företal blifwit mycket taladt; hwarföre icke heller är af nöden, att widlyftigt anföra sådant, ehuru man icke kan annat än med få ord nämna detta, på det att hwad som till christendomen blifwit gjordt aldrig må förgätas; och det icke heller förtigas, hwaraf rätt omtänksamma sinnen kunde hafwa tillfälle att efterfölja det goda. Ännu mera sedan, genom Guds allraheligaste och nådigaste stickelse, den priswärda boktryckerikonsten uppkommit, samt nu är i full gång och bragt till fullkomlighet, hafwa mäktiga konungar, särdeles under sist förflutna twänne århundraden, med berömwärd kongl. omkostnad till den lärda werldens nytta och derjemte till allmän uppbyggelse i christendomen, i ljuset framlagt hela den heliga Skrift på mångahanda språk, så att det dyra Guds ord utkommit, icke allenast på grundspråken, som äro de Ebreiska och Grekiska tungomålen, utan äfwen på många andra österländska språk. Guds outsägliga nåd framlyser för oss isynnerhet deruti, hwilket wi ock härwid med hjertats innerligaste lof må ihogkomma [ihågkomma], att ibland alla folk i christenheten har likasom med täflan arbetats derpå, att hwar och en nation skulle hafwa den heliga Skrift öfwersatt på sitt eget tungomål. Och har desslikes icke långt efter Luthers utkomna Tysta öfwersättning samma Guds nåd wederfarits wårt kära fädernesland deruti, att den heliga Bibeln blifwit öfwersatt på wårt Swenska tungomål, hwilket, då det genom glorwördigast i åminelse [åminnelse] konung Gustaf den förstes kongl. försorg och myndighet blef både lyckligen företaget och fullbordadt, har icke mindre sedermera Herrans wårdande nåd derutinnan wisat sig i Swea rike, att den heliga Bibeln ofta blifwit upplagd i hwarjehanda editioner och formater, då ock de, som in folio utkommit, blifwit med betydliga kongl. omkostnader utgifna. Hwad denna sak angår, så må de, som åstunda närmare underrättelse derutinnan, hänwisas till det som härom är upprepadt uti företalet till editionen in folio af år 1703. Och bör härwid ej förgätas den underbara Guds godhet, att ljus i så måtto äfwen uppgått för det folk, som både i norr och öster warit långt åtskildt från Swerige, och icke heller af de närgränsande rikena kunnat hafwa tillfälle till upplysning eller tillträde till christendomens delaktighet. Det är det widsträckta storfurstendömet Finland, som uti konung Eriks tid blef lagdt under Sweriges krona, och tillika omwändt till den christna tron, sedan det allt intill den tiden famlat i tjockt hedniskt mörker. Så har nu icke mindre den Finska landsorten, än andra nationer, fått se och läsa den heliga Skrift på sitt eget tungomål. Och har dermed så tillgått, att så snart academien i Åbo stad i Finland genom kongl. omsorg år 1640 blef upprättad, och lärarne på den tiden, drifna af christlig omsorg, åstundat att wisa frukten af den nyss der anlagda högskolan, hafwa de till den ändan föresatt sig att öfwersätta hela den heliga Skrift på Finska språket. Straxt derpå blefwo wissa lärda män, som woro kunniga och förfarna så wäl i grundspråken som Finska tungomålet, utnämnda af öfwerheten, att taga under händer och utarbeta detta werk, och ibland dem må isynnerhet nämnas Doctor Æschillus Petræus, den tiden Professor Theologiæ wid academien, men sedermera biskop i Åbo stift. Detsamma hade således en god begynnelse och framgång, så att genom Guds wälsignelse icke allenast denna öfwersättning blef förfärdigad, utan ock år 1642, till hela furstendömets stora hugnad, heder och salighet, genom trycket, i regalt folio på godt papper, samt med stora klara stilar, frambragt i ljuset. Ännu nyttiga och brukbara exemplar deraf funnos wid alla Finska församlingar, intill dess landet blef af fiendtlig makt intaget, och tros ännu någonstädes finnas i behåll, så wäl som de af den andra editionen in 4: to, hwilken år 1685 blef upplagd, hoppandes man, att den brist, som uti det förhärjade landet torde hafwa warit, kan under Guds stickelse och genom Hans gudomliga nåd, på wederbörandes behöriga andragande och påminnelse, af nådigaste kongl. omwårdnad om sina undersåters bästa och wäl blifwa ersatt och fylld.

Af det, som nu är sagdt om det dyra Guds ords och den heliga Skrifts utspridande i werlden, kan tydligt och trösteligt inhemtas, att Herren Gud, som så hjertligt unnar menniskan det Högsta Goda, och derföre skapat henne till det ewiga lifwet, äfwen har welat förläna henne medel och råd att ernå, besitta och nyttja det, befrämjar ock detta genom samma sitt saliggörande ords stadiga och rätta betraktande, samt dermed följande upplysning. Hwarföre då Han till detta ändamål genom sin Ande gifwit oss underwisning, att wi skola låta Hans ord rikligen bo ibland oss, Han ock har på förutnämnda sätt welat med så mångfaldiga och ymniga den heliga Bibelns meddelande och wälsignade befrämjande dertill gifwa oss så godt tillfälle och bistånd. Så wisar sig ock ibland annat, som hörer härtill, Guds stora godhet deruti, att Han till utförandet af sådant sitt nådewerk uppwäcker hos dem, som Han ämnar dertill anwända, en synnerlig lust, och icke mindre utrustar dem med gåfwor, styrka och ståndaktighet, så att de förhålla sig på samma sätt wid utförandet af sitt föresatta arbete, som då de fattade lust att begynna det, hwarigenom efter Guds allwisa råd ofta sker, att hwad som för menniskors ögon efter allt utseende tyckes wilja och böra afstanna, samt alldeles blifwa tillbaka, ändå måste tränga sig fram igenom stor swårighet, många hinder, frestelser och farlighet, samt lång tidsutdrägt, och slutligen winna sin fullbordan. Man tror sig kunna med alla lättsinnigas bifall anföra detta nu framkommande Bibelwerk till ett kraftigt bewis på förutnämnda Guds godhet, att wäldigt och mildt wilja befrämja hwad Han will framhafwa i ljuset. Af den berättelse, som blifwit den gunstige läsaren meddelad i företalet till den förra delen af gamla Testamentet, framställes noga de åtskilliga swåra hinder, hwilka tycktes alldeles wilja förstöra detta werk, men ändå genom Guds bistånd kunnat häfwas och öfwerwinnas. Och då man ej finner det nödwändigt att ytterligare uppräkna dem, så will man endast framställa ett godt hopp, att detta arbete, som nu blifwit lyckligen fulländadt, och framkommer just sådant, det warit ämnadt, skall warda skattadt för uppbyggligt, och äfwen tjena till winnande af det Högsta Goda, som alla böra eftertrakta, och här i korthet har blifwit beskrifwet. Man kan ej heller förstå annat, än att den ifwer, som sal. Auctoren haft wid dess företagande, den flit, som han wisat wid fortsättandet, och den framgång han derwid haft i sin lifstid intill werkets slutliga utarbetande, har warit ett wisst tecken till den stora Gudens härutinnan förlänade wälsignelse. Dessutom bör icke lemnas obemärkt, att sal. Auctorens sysslor, som hafwa warit många och widlyftiga, såsom de ock för de flitiga snarare förökas än förminskas, icke kunnat i lifstiden afhålla honom ifrån sitt werk; så har icke heller döden, efter Guds nådiga skickelse, fått bortrycka honom förr, än han efter sin önskan begynt låta arbetet utgå af trycket, och före sin saliga hädanfärd så utarbetat alltsammans det öfriga, att det äfwen war färdigt och i stånd att tryckas. Man will alltså, jemte den allrahögstes innerligaste lof, pris och upphöjelse för all den gudomliga nåd, som Han wid hela werket låtit mildeligen förmärka, hafwa det wissa hopp, att hwar och en som i rent uppsåt, rättsinnighet, gudsfruktan, trogna böner och ståndaktighet will häraf betjena sig, skall wisserligen finna det wara ett wälsignadt medel till att erhålla det Högsta Goda och den sanna lycksaligheten. Att detta till den Högstes ära äfwen har warit sal. Auctorens förnämsta syftemål, är så mycket mindre att twifla på, som han wetat sitt embetes afsigt och pligt böra wara, att beflita sig om att frälsa sig sjelf och dem som honom höra. Hans öfriga trägna arbete under hela hans lifstid utwisar dessutom tydligt ett sådant sinne hos honom, då han i alla sina företag icke förehade eller gjorde annat, än hwad som måste tjena till det andliga Zions gagn, uppbyggelse och prydnad.

Alltså kommer nu i Herrans namn det werket i ljuset, som för mer än 50 år sedan kom på förslag och påbörjades, samt sedermera stadigt hafts under händer, dock i anledning af hwarjehanda mellankommande beswärligheter icke alltid kunnat fullföljas med samma framgång, och winner nu omsider, Gud ske lof! en önsklig fullbordan, så att det helt och hållet utgått från trycket. Någon torde tycka, att det äfwen förr kunnat blifwa färdigt, och det skedda dröjsmålet bort förekommas; hwaremot man förmodar, att de fromma af rättsinnighet lära anse de förutnämnda orsakerna nog tillräckliga, för att upphäfwa och borttaga den anförda beskyllningen. Äfwen tycker man, att emot sådant inkast det påståendet härwid skall wara nog kraftigt, att ett så widlyftigt och lika ömt werk, då det skulle fullbordas endast genom en mans hand, ej bör betungas med widrig beskyllning, utan mycket hellre, då det finnes wara redligt utfördt, erhålla ett godt witsord af alla. Ännu mindre måtte det finna bifall hos dem, som wilja anses ega mogen omdömesförmåga, om någon förhastadt will yttra sig om detta werk, att det är ett lån från andras arbete; ty utom det, att det är alla rättsinniga christna lärares enhälliga utlåtande, det de böra wid framställandet af den himmelska läran begagna lika och bekanta ord, men deremot undwika nya; så låter man ock sådan beskyllning bero på uppwisande af sådana ställen, då det äfwen skall ögonskenligen märkas, att icke allenast en utan många de rättsinnigaste lärares meningar der blifwit jemförda. Det har ock alltid warit och förblifwer äfwen framdeles erfarna lärares sätt uti deras Bibelutläggningar, att de noga genomsöka och skärskåda hwad en eller annan berömd och trowärdig Auctor kan hafwa anfört wid Skriftens utläggning; hwaraf de, som i sådant arbete hafwa öfwade sinnen, lätt kunna fatta, att hwad som ofta hos någon är sedt och läst, det blifwer äfwen af andra wid tillfälle ihogkommet [ihågkommet] och utsatt. Till ett bewis på sådant den sal. mannens widlyftiga undersökande om allt i detta arbete, bör äfwen wara kändt, att han icke allenast alltid har haft grundspråken till efterrättelse i detta sitt werk, utan också andra bibliska utläggningar på många språk, i hwilka han war wäl hemmastadd, samt noga genomgått och likaså begagnat sig så wäl af de bästa äldre som nyare skrifttolkare. Till slut må man äfwen betänka, att emedan alla tjenliga medel hafwa med owanlig och skarpsinnig eftertänka och oaflåtlig aktsamhet blifwit begagnade, få måste ock sjelfwa werket genom Guds wälsignelse swara deremot och wara sådant som är förwäntadt; såsom man också erfarit det som redan utkommit wara wäl ansedt. Hwad nytta och uppbyggelse som härmed skall kunna åstadkommas i Guds församling, måste bero på tiden och hwar och en flitig läsares egen erfarenhet, då förmodligen det tröstliga wittnesbörd, som redan utkommit derom, med Herrans hjelp icke allenast lärer blifwa stadfästadt, utan äfwen på många sätt förökadt. I allmänhet kan den nämnda upplysningen wara att förmoda för alla, som med allwar wilja begagna sig häraf; men isynnerhet kunna unga prästmän och studerande personer, om de med gudsfruktan och ihärdighet wilja öfwa sig häruti, med wisshet hoppas en synnerlig förkofran i sin christendoms kunskap och utöfning, till deras embetes uppbyggliga wårdande, samt slutliga salighet. Och kan detta äfwen lätt slutas deraf, att uti detta werk i korthet finnes sammanfördt hwad som med widlyftighet blifwit utfördt hos andra, och icke utan kostnad och lång tid är möjligt att eftersöka och finna, hwartill ganska få kunna hinna eller komma i tillfälle, hwilken swårighet härmed är röjd ur wägen, så att hwar och en, som dertill har lust och fallenhet, kan härmed, liksom på en omwäg, komma till det ljus och den kunskap, som man ej utan widlyftighet kan förwänta hos andra. Kan äfwen glädje härigenom frambringas hos wåra medchristna i riket, då de se Guds ord så klart uttydas och lysa ibland sig, hwilket tillika tjenar till alla gudfruktiga själars wederqwickelse; samt om det äfwen kunde lända till någon heder och förmån för wår swenska nation, att den så wäl som annat berömdt folk i Europa sålunda ser Guds ord på sitt eget tungomål wara hos sig förklaradt, hwilket är åtskilliga upplysta mäns mening ibland oss; så skulle man tycka, att sådan werkan ensam kunde förwärfwa detta arbete wärde och pris. Kunde det ock i sinom tid, under den högstes gudomliga behag och skickelse, hos efterwerlden åstadkomma, att andra wille uppbygga Hans församling i Swea rike med dylikt eller annat christligt företag, så skulle äfwen en sådan påföljd isynnerhet wara tjenlig till detta arbetes förswar och beröm. Men då nu i Jesu namn allt hwad som hörer till denna sak härmed skall slutas, kan icke lemnas oanmärkt, att Gud äfwen behagat till förökandet af sin nåds lof begåfwa dem med helsa och upplysning, som nu i många år härmed hafwa haft särdeles att göra. Kyrkoherden wid Franska församlingen Mag. Laurentius Arnell har welat åtaga sig den angelägna omsorgen, att medelst i tid widtagna anstalter till alla förnödenheters anskaffande samt påkommande hinders möjliga undanrödjande bedrifwa detta werks skyndsamma fortgång och önskliga slut, tillika med brefwexlingen med konsistorierna och andra wederbörande, så wäl som exemplarens aflefwererande och utdelande i stiften, hwilket han fullgjort till alla wederbörandes förnöjelse. Derjemte har Theologiæ Lectorn Isaak Björklund stött correcturen, hwarwid äfwen all möjlig waksamhet och noggranhet iakttagits, så att båda för sin berömwärda flit förtjenat att anmälas till allas bewågna åminnelse. Den allsmäktige, allwise och barmhertige Guden, som styrer allt efter sin heliga wilja och råd, Han warder häruti stickande hwad Honom är behagligt och som må befrämja wår salighet; men wår början och slut wid allt arbete, så wäl som wid detta, må ske med den trogna önskan, att Gud i och öfwer allt må warda ärad och beprisad, så att hwad som nu i tiden med swaghet begynnes, må i all ewighet inför den helige treenige Gudens milda ansigte, ibland de utwalda helgon och dyra änglars chor, med herrlighet och kraft utan ände besjungas!