Företal till Konkordieboken

Övers. av Hjalmar Lindroth

Vi undertecknade, kurfurstar, furstar och ständer i det heliga tysk-romerska riket, som stå på den Augsburgska bekännelsens grund, tillsäga alla och envar, som komma att läsa denna vår skrivelse, efter vars och ens stånd och värdighet vår tillbörliga tjänst, förbundenhet, nådiga hälsning och välbevågenhet ävensom vår underdånigaste, underdåniga och beredvilliga hörsamhet och göra härmed följande veterligt.

På det yttersta i denna förgänglighetens tidsålder har Gud i sin omätliga kärlek, nåd och barmhärtighet mot människosläktet låtit för det tyska folket, vårt kära fädernesland, ljuset av sitt evangelium och sitt allena saliggörande ord uppenbaras och lysa fram rent, klart och oförfalskat ur det påvliga vantrosmörkret. Sedan på grund av de heliga profetiska och apostoliska skrifterna en kort bekännelse avfattas på tyska och latin och av våra fromma kristna förfäder överlämnats på riksdagen i Augsburg år 30 till kejsar Karl V, högt aktad i åminnelse, samt där upplästs för rikets alla ständer och därefter publicerats och kringspritts överallt i hela kristenheten, hava våra kyrkor och skolor i de viktigaste skiljolärorna gent emot påvedömet och varjehanda sekter anslutit sig till denna bekännelse såsom till sin tros symbol i denna tid. De ha i kristlig endräkt utan split och vankelmod hållit sig till den och åberopat sig på den samt stadigt hållit fast vid den däri innehållna, i den heliga Skrift fast grundade och i de beprövade gammalkyrkliga symbola korteligen framställda läran såsom den enda, som av ålder varit trodd i den allmänneliga, renläriga kristna kyrkan och gent emot mångahanda kätterier och irrläror tid efter annan blivit en tillämpad och på nytt förvärvad allmännelig kristen tro.

Efter den högt upplyste gudsmannen doktor Martin Luthers saliga död följde emellertid – såsom bekant – farliga och betryckta orostider för vårt älskade tyska fädernesland. Under detta sorgliga tillstånd, då all ordnad styrelse var stadd i upplösning, var människosläktets fiende ivrigt verksam att utså sin säd, nämligen falsk lära och oenighet, och i kyrkor och skolor uppväcka en skadlig och förargelseväckande splittring, förfalska Guds ords rena lära, sönderslita den kristna kärlekens och endräktens band samt därigenom på ett kännbart sätt förhindra det heliga evangeliets framgång. På grund härav ha den gudomliga sanningens vedersakare tagit sig före att bringa våra skolor och kyrkor i vanrykte, men överskyla sina egna villfarelser och draga de stackars förvillade samvetena bort från kännedomen om den rena evangeliska läran samt göra dem desto mera benägna att kvarstanna under det påvliga okets tvång eller omfatta andra mot Guds ord stridande villfarelser.

Ehuru vi intet hellre sett och enträget bett till den Allsmäktige om än att våra kyrkor och skolor skulle bliva bevarade i Guds ords lära och i kärlekens kristliga endräkt samt såsom i doktor Luthers tid styras och förkovras kristligt och väl efter Guds ords anvisning, så har det gått på samma sätt som på de heliga apostlarnas tid: såsom falska lärare då införde en förvänd lära i de kyrkor, där apostlarna själva förkunnat Guds rena och klara ord, så har samma hemsökelse nu gått över våra kyrkor för vår och den vrånga världens obotfärdighets och synds skull.

Därför ha vi aktat på det uppdrag och ämbete, som Gud givit oss, och sökt att inom våra länder och områden med all flit göra slut på de falska och förföriska läror, som införts dit och som där med tiden alltmer gripit omkring sig, ävensom tillse att våra undersåtar icke måtte avvika från, utan förbliva på den gudomliga sanningens rätta väg, som de en gång lärt känna och som de bekänt sig till. I enlighet därmed hava våra hedervärda fäder ävensom några av oss i Frankfurt am Main år 58 vid den vid nämnda tillfälle hållna kurfurstedagen enats om ett (kristligt) ”avsked” och beslutat samlas till ett allmänt möte för att efter behov vänskapligt dryfta en del frågor, beträffande vilka våra motståndare totalt misstolkat oss och våra kyrkor och skolor.

Därefter hava våra saliga fäder och åtskilliga av oss sammankommit till Naumburg i Thüringen, där framlagt den förut nämnda Augsburgska bekännelsen, som på den stora riksdagen i Augsburg år 30 överlämnades till kejsar Karl V, och åter endräktigt underskrivit denna kristna bekännelse, som har sin grund i Guds oföränderliga ords och sannings vittnesbörd, för att – vad på oss ankommer – i framtiden varna och skydda våra efterkommande för oren, falsk och mot Guds ord stridande lära. Därmed hava vi inför hans Kejserliga Majestät av tysk-romerska riket, vår allernådigaste herre, och för övrigt inför alla och envar betygat och bevisat, att vi icke alls haft för avsikt att antaga, försvara eller utbreda en annan eller ny lära, utan med Guds hjälp stadigt hålla fast vid den sanning, som vi i Augsburg år 30 bekänt oss till. Härigenom skulle – det var vårt hopp och vår tillförsikt – icke blott motståndarna till den rena evangeliska läran upphöra med sina grundlösa beskyllningar och smädelser mot oss, utan även välsinnade människor genom detta återupprepande av vår bekännelse påminnas om och eggas till att med så mycket större allvar efterforska sanningen i Guds allena saliggörande ord, giva det sitt bifall och utan ytterligare strid och tvist fasthålla och förbliva därvid till sina själars eviga välfärd och salighet.

Trots detta ha vi med tungt hjärta nödgats göra den erfarenheten, att denna vår förklaring och upprepning av vår förut avlagda bekännelse föga beaktats av våra motståndare och att vi och våra kyrkor härigenom icke befriats från det utspridda förtalet. Fastmer har det, som vi sålunda i god mening gjort, av motståndarna till oss och vår kristna tro åter och åter upptagits och tolkats så, som om vi vore så ovissa i vår tro och bekännelse och hade förändrat dem så mycket och så ofta, att varken vi själva eller våra teologer visste, vilken den rätta en gång överlämnade Augsburgska bekännelsen vore. Genom detta grundlösa påstående skrämmas och vändas många fromma hjärtan bort från våra kyrkor och skolor, från vår lära, tro och bekännelse. Därtill har även den olyckan inträffat, att man under åberopande av den meromnämnda Augsburgska bekännelsen här och var insmugglat i kyrkorna och skolorna motståndarnas lära om Kristi lekamens och blods heliga sakrament och andra villfarelser.

Då några gudfruktiga, fridsälskande och lärda teologer märkt detta, ha de kommit till insikt om att dessa falska beskyllningar och de dagligen alltmera utbredande stridigheterna icke bättre kunde motverkas än därigenom, att man med stöd av Guds ord grundligt och ingående belyste och avgjorde alla lärostrider samt utpekade och förkastade all falsk lära, samtidigt som man klart bekände den gudomliga sanningen. Härigenom skulle motståndarna på ovederläggliga grunder bringas till tystnad, men enfaldiga och fromma hjärtan få en riktig och klar vägledning, huru de skulle förhålla sig i denna strid, och i framtiden bliva genom Guds nåd bevarade för falsk lära.

Därför ha nämnda teologer först i utförliga skrifter sökt att med stöd av Guds ord sinsemellan tydligt och riktigt för sig klargöra, på vad sätt man – utan att rubba den gudomliga sanningen – skulle kunna bilägga och undanskaffa de nämnda förargelseväckande söndringarna och därigenom beröva motståndarna varje skenbar grund till klander. Därefter ha de tagit fram de omstridda artiklarna och med Gud för ögonen betraktat, övervägt och förklarat dem och avfattat en skrift om huru de uppkomna stridigheterna vore att bilägga på ett kristligt sätt.

Sedan underrättelser om detta kristliga företag inkommit till oss, ha vi icke blott högeligen samtyckt till det, utan även ansett oss skyldiga på grund av vårt dragande kall och vårt oss av Gud givna ämbete att med kristet allvar och nit understödja detsamma.

För att befordra enighet i läran mellan de kristna hava vi, kurfurste av Sachsen m.m., med råd och bistånd av några andra kurfurstar och furstar, som äro av samma trosbekännelse som vi, sammankallat till Torgau år 76 ett mindre antal ansedda, renläriga, erfarna och lärda teologer. De hava i kristlig anda förhandlat med varandra om de omstridda läropunkterna och om nyss nämnda förlikningsförslag, som för dessas skull skriftligen avfattats. Sedan nämnda teologer med bön till Gud till hans ära och med den helige Andes särskilda hjälp tagit saken i moget övervägande, ha de i sin tur med flit och omsorg i god ordning sammanfattat i en skrift allt, som hör hit och synts vara av nöden. Denna skrift har sedan översänts till åtskilliga kurfurstar, furstar och ständer av den Augsburgska bekännelsen med anhållan, att deras furstliga högheter och ständerna måtte låta sina främsta teologer med synnerligt allvar och kristlig nitälskan genomläsa och noggrant överväga densamma samt därefter skriftligen avfatta sina förklaringar och anmärkningar och oförbehållsamt i alla avseenden meddela oss sina råd och meningar.

Sedan dessa infordrade utlåtanden inkommit, visade det sig, att i dem varjehanda kristliga, nyttiga och nödvändiga erinringar gjorts angående sättet, huru den kristna läran, som framställts i den av oss översända skriften, skulle kunna med stöd av Guds ord skyddas för alla farliga missförstånd, så att icke i framtiden oren lära skulle kunna döljas därunder, utan en ren och klar framställning av sanningen måtte kunna överlämnas åt våra efterkommande. På grund härav har slutligen ovannämnda Formula för kristen Concordia, såsom den härefter följer, avfattats.

Därefter ha några av oss – på grund av särskilda hinder har det hittills icke varit möjligt för oss alla – låtit alla teologer, präster och lärare i resp. länder och områden taga del av denna formel – artikel efter artikel – samt erinrat och manat dem att flitigt och noggrant överväga den däri meddelade läran.

Sedan dessa funnit denna förklaring över de stridiga läropunkterna i överensstämmelse först och främst med Guds ord och sedan även med den Augsburgska bekännelsen, hava de, vilka som ovan nämnts fått den sig förelagd, med glädje och innerlig tacksamhet till Gud av fri vilja och efter moget övervägande antagit, godkänt och underskrivit denna Konkordiebok såsom den rätta kristna tolkningen av den Augsburgska bekännelsen och med hjärta, mun och hand offentligen betygat detta. Därför kallas och är denna kristna förlikningsskrift en endräktig och enhällig bekännelse, omfattad icke blott av några få av våra teologer, utan av samtliga präster och lärare i våra länder och områden.

Nu ha förutnämnda ”avsked”, vilka i god mening av våra fäder och oss uppsats i Frankfurt am Main och Naumburg, icke blott förfelat sitt syfte att åstadkomma kristlig endräkt utan till och med kommit att av somliga användas som stöd för deras egen villolära. Vi hade dock aldrig kunnat tänka oss eller ana, att vi genom nämnda överenskommelse skulle ge upphov till, överskyla eller stödja någon ny falsk och vilseledande lära eller i det minsta anses avvika från den år 30 överlämnade Augsburgska bekännelsen. Då nu emellertid det sagda inträffat och vi – så många av oss som voro närvarande vid förhandlingarna i Naumburg – förbehållit oss rätten och påtagit oss förpliktelsen att, så snart någon i framtiden angrepe vår bekännelse eller när helst det vore nödvändigt, närmare utveckla och förklara densamma, hava vi såsom ett slutgiltigt vittnesbörd om vår innersta övertygelse i kristlig endräkt enat oss om den här åsyftade Konkordieboken och om upprepandet av vår kristna tro, och bekännelse. Nu skulle ingen – det var vår avsikt – vilseledas genom våra motståndares grundlösa beskyllning, att vi själva icke skulle veta, vilken den rätta Augsburgska bekännelsen vore, utan både de nu levande och våra kära efterkommande borde äga klart och grundligt besked och slutgiltig visshet om vilken den kristna bekännelse är, som vi och våra länders kyrkor och skolor hittills alltid bekänt och åberopat. I detta syfte ha vi näst efter Guds rena, ofelbara och oföränderliga ord bekänt oss endast och allenast till den Augsburgska bekännelse, som överlämnats till kejsar Karl V år 30 vid den stora riksdagen i Augsburg, sådan den föreligger i våra saliga fäders arkiv, vilka själva på bemälda riksdag överlämnat den till kejsar Karl V, och sådan den av trovärdiga män med stor noggranhet jämförts med det riktiga, till kejsaren överlämnade originalet, vilket förblivit i det heliga (romerska) rikets förvar, varvid vår bekännelses både latinska och tyska text visade sig i allt överensstämma med originalet och icke innehålla någon annan bekännelse. På grund härav hava vi införlivat den nämnda år överlämnade bekännelsen med vår härefter följande förklaring och Konkordieboken, för att var man må kunna se, att vi icke ämna i våra länder, kyrkor och skolor fördraga någon annan lära än den, som i Augsburg år 30 en gång blivit bekänd av förutnämnda kurfurstar, furstar och ständer. Vid denna vilja vi också med Guds hjälp förbliva till vår saliga död och så med frimodigt hjärta och gott samvete träda inför vår Herres Jesu Kristi domstol. Härefter hoppas vi, att våra motståndare framledes skola skona oss ävensom våra kyrkor och dessas tjänare för sådana anklagelser och beskyllningar som att vi skulle vara ovissa i vår tro och därför nästan varje år eller månad skulle komma med en ny bekännelse.

Vad sedan beträffar den andra upplagan av den Augsburgska bekännelsen, som även omnämnes i förhandlingarna i Naumburg, hava vi funnit – vilket för övrigt är allmänt känt – att somliga understått sig att använda vissa uttryck i denna andra upplaga till täckmantel för sin villfarelse om den heliga nattvarden och för annan falsk lära. De hava vidare i från trycket utgivna skrifter velat inbilla enkelt folk sådana falska läror, ehuru dessa uttryckligen förkastats i den i Augsburg överlämnade bekännelsen och meningen i de använda uttrycken icke ger stöd åt sådana läror. Därför hava vi härmed velat offentligen betyga och förklara, att vår vilja och mening varken då eller någonsin eljest varit att överskyla, bemantla eller såsom med den evangeliska läran överensstämmande godkänna falska och orena lärosatser, som man velat inlägga i nämnda uttryck. Likaledes ha vi aldrig uppfattat eller förstått denna andra upplaga såsom stridande mot den första i Augsburg överlämnade bekännelsen. Ej heller ha vi velat förkasta eller fördöma andra nyttiga skrifter av Philipp Melanchthon eller av Brenz, Urbanus Regius, Pomeranus m.fl., så vitt de överensstämma med Konkordieformelns läronorm.

Ehuru några teologer, i likhet med en gång Luther själv, under förhandlingarna om den heliga nattvarden av motståndarna mot sin vilja drogos in i striden om de båda naturernas personliga förening i Kristus, förklara våra teologer, som representera Konkordiebokens åskådning och den däri inbegripna läronormen, att det är vår och denna boks ständigt fasthållna mening, att de kristna i fråga om Herrens nattvard icke skulle visas till någon annan grund än Kristi testamentes instiftelseord. Då Kristus är allsmäktig och sannfärdig, kan han fullgöra, vad han förordnat och lovat i sitt ord. Och när de kristna utan att låta sig anfäktas fasthålla vid denna grund, inlåta de sig icke i tvister om andra grunder, utan hålla sig i enfaldig tro till Kristi enkla och klara ord, vilket är säkrast och för lekmännen mest uppbyggligt, enär de icke kunna begripa lärotvisterna härom. Men om våra motståndare angripa denna vår enfaldiga tro och mening om Kristi instiftelseord och kalla den otro och förebära, att den skulle strida mot vår kristna tros artiklar och sålunda vara osann och falsk, skall en rätt förklaring av nämnda trosartiklar uppenbart och klart visa, att denna vår enfaldiga uppfattning av Kristi ord icke står i strid med desamma.

Beträffande vissa uttryck och talesätt, vilka brukas om det majestät, som tillkommer den mänskliga naturen i Kristi person och varigenom denna blivit upphöjd och satt på Guds högra sida, säges här detta: Kristi mänskliga natur är allsmäktig, allvetande, allestädesnärvarande o.s.v. För att nu undvika varje missförstånd och anstöt, emedan fackordet ”abstractum” icke användes på ett entydigt sätt av lärarna i skolorna och kyrkorna, förklara våra teologer med tydliga och klara ord, att nämnda gudomliga majestät icke tillkommer Kristi mänskliga natur med bortseende från hans persons enhet och att den mänskliga naturen icke heller i sig själv – för att använda teologiska skoltermer – essentialiter, formaliter, habitualiter och subjective har det gudomliga majestätet. Ty om man lärde på det sättet, skulle den gudomliga och den mänskliga naturen och deras egenskaper sammanblandas med varandra och den mänskliga naturen till sitt väsen och sina egenskaper likställas med den gudomliga och sålunda själv upphävas. Nej, den mänskliga naturen har gudomligt majestät ratione et dispensatione hypostaticae unionis, såsom de gamla kyrkofäderna säga, d.v.s. på grund av personens enhet, vilket är ett outgrundligt mysterium.

Vad beträffar det fördömande, ogillande och förkastande av falsk och oren lära – särskilt i fråga om Herrens nattvard – som vi i denna förklaring och grundliga utredning av de omstridda artiklarna varit nödgade att uttryckligt och klart uttala, har det skett, för att var och en skulle taga sig till vara för sådan falsk lära, ävensom av andra oundgängliga motiv. Men det har icke varit vår vilja och mening att härmed åsyfta sådana personer, som i okunnighet fara vilse, men som ej bespotta Guds ords sanning, än mindre hela kyrkor inom och utom det heliga tysk-romerska riket. Nej, därmed förkastas egentligen endast de falska och vilseledande lärorna och dem, som halsstarrigt utbreda dessa samt bespotta sanningen – vilka vi på intet sätt ämna tåla i våra länder, kyrkor och skolor. Ty dylika läror stå i strid mot och äro oförenliga med Guds uttryckliga ord, varför de troende måste varnas för dem. Vi hysa alls intet tvivel om att det i de kyrkor, som ännu icke i alla stycken kommit till enighet med oss, finns många gudfruktiga, redbara människor, som vandra i hjärtats enfald, icke förstå saken rätt, men icke finna behag i smädelserna mot den heliga nattvarden, sådan den efter Kristi instiftelse utdelas i våra kyrkor och sådan den hos oss läres i enlighet med hans instiftelseord. Men de skola – det är vårt hopp – så snart de rätt undervisats i läran, med den helige Andes ledning tillsammans med oss och våra kyrkor och skolor vända sig till Guds ords ofelbara sanning. Inför Gud den allsmäktige och inför hela kristenheten betyga vi därför härmed, att vår mening och avsikt ingalunda är att genom denna kristna förlikningsskrift vålla stackars betryckta kristna människor svårighet och förföljelse. Ty såsom vi av kristlig kärlek hava stort medlidande med dem, så hysa vi av allt hjärta avsky mot deras förföljares raseri och vilja icke alls att över oss skall komma något av det blod, för vilket förföljarna helt visst på Herrens dag inför Guds stränga domstol skola stå till svars och avlägga räkenskap.

Vår mening och avsikt har, såsom förut sagts, städse varit den, att vi i våra länder, områden, skolor och kyrkor icke någon annan lära skulle förkunnas och utbredas än den, som är grundad i den heliga Skrift och innehålles i den Augsburgska bekännelsen och dess rätt förstådda Apologi, och att intet, som strider däremot, skulle tillåtas. I denna avsikt har föreliggande förlikningsskrift också blivit uppställd och avfattad. Därför vilja vi härmed ännu en gång betyga inför Gud och var man, att vi med föreliggande förklaring av de omstridda artiklarna icke velat avlägga någon ny eller annan bekännelse än den, som en gång överlämnades i Augsburg år 30 till kejsar Karl V, kristlig i åminnelse. Vi ha tvärtom velat hänvisa våra kyrkor och skolor först och främst till den heliga Skrift och de gammalkyrkliga symbola, men sedan också till den förutnämnda Augsburgska bekännelsen, och vi hava härmed velat framställa en allvarlig maning, att särskilt den ungdom, som fostras till kyrkans tjänst och heliga ämbete, må troget och flitigt undervisas häri, för att den rena läran och trosbekännelsen måtte med den helige Andes hjälp och bistånd bevaras och fortplantas till våra efterkommande ända till dess vår ende Frälsare och Saliggörare Jesus Kristus i härlighet kommer åter.

Vi äro sålunda i kraft av Guds ord genom profeternas och apostlarnas skrifter vissa om vår kristna tro och bekännelse och om det, som genom den helige Andes nåd blivit i våra hjärtan och kristna samveten stadfäst. Därjämte kräver nödvändigheten i högsta grad, att på grund av de många uppkomna villfarelserna med därav föranledda förargelseväckande strider och långvariga söndringar i Guds ord fast grundad förklaring framställes, vilken är i stånd att bilägga de uppkomna lärostriderna och enligt vilken man vet att skilja den rena läran från den falska, så att det icke står de oroliga och trätlystna människorna, som icke vilja bindas av någon bestämd läronorm, alldeles fritt att efter eget godtycke framkalla förargelseväckande lärostrider och införa och förfäkta orimliga villfarelser. Härav skulle intet annat följa än att den rätta läran helt fördunklas och går förlorad och att till eftervärlden ingenting annat överlämnas än osäkra meningar samt tvivelaktiga och omstridda fantasier och inbillningar. Vidare känna vi oss på grund av Guds befallning och vårt kall och ämbete pliktiga att för vår egen och våra undersåtars timliga och eviga välfärds skull göra och iakttaga allt, som kan vara ägnat att öka Guds ära, att utbreda hans allena saliggörande ord, att bereda lugn och ro åt våra kristna skolor och kyrkor och att giva stackars förvillade samveten nödvändig tröst och undervisning. Dessutom äro vi icke okunniga om att många redbara kristna av högre och lägre stånd innerligt längta och ivrigt trakta efter detta nyttiga kristna endräktsverk. Ända från begynnelsen av detta vårt arbete har vår avsikt och mening varit – såsom den alltjämt är – att icke för allmänheten hemlighålla eller fördölja detta gagnerika och nödvändiga endräktsverk eller att sätta den gudomliga sanningens ljus under skäppan eller bordet. På grund av alla dessa omständigheter ha vi icke längre velat uppskjuta eller fördröja utgivandet och offentliggörandet av detta arbete. Och vi tvivla ingalunda på, att alla fromma själar, som hava en rätt kärlek till den gudomliga sanningen och till en Gud behaglig kristen endräkt, med oss skola i kristen anda glädjas över detta nyttiga, högeligen nödvändiga kristna verk och icke försumma – vad på dem ankommer – att befordra Guds ära och allas eviga och timliga välfärd.

Slutligen vilja vi ännu en gång upprepa, att vi med detta endräktsverk icke velat framställa något nytt eller på något sätt, vare sig i sak eller form, avvika från den en gång av våra saliga fäder och oss erkända och bekända gudomliga sanningen, sådan den är grundad i de profetiska och apostoliska skrifterna och sammanfattad i de tre gammalkyrkliga symbola såväl som i den Augsburgska bekännelsen, som överlämnades år 30 till kejsar Karl V, huldrik åminnelse, samt i den därtill fogade Apologien, i Schmalkaldiska artiklarna och den högt upplyste doktor Luthers Stora och Lilla katekes. Vi vilja i stället med den helige Andes nåd endräktigt fasthålla och förbliva härvid och i enlighet härmed avgöra alla religionsstrider och därmed sammanhängande meningar. Likaså ämna vi och äro beslutna att leva i fred och endräkt med våra likar, det heliga tysk-romerska rikets kurfurstar och ständer, ävensom med andra kristna furstar – allt i enlighet med rikets författning och de särskilda fördrag, som vi ingått med dem, samt att visa var och en efter hans stånd all välvilja, tjänst och förbundenhet.

Så vilja vi ock i förtrolighet vidare komma överens om huru vi genom flitiga visitationer av kyrkor och skolor, genom censur av tryckalster och genom andra tjänliga medel må i våra länder – var och en såsom det för hans område är lämpligast – allvarligen vidmakthålla detta endräktsverk. Och om denna religionsstrid skulle ånyo blossa upp eller någon ny uppkomma, vilja vi likaledes enas om huru dessa skola förhindras att på ett oroande sätt utbreda sig, men i stället i tid biläggas, så att allehanda förargelse förebygges.

Till bekräftelse härav hava vi i all endräkt underskrivit detta och låtit förse det med våra sigill.

Ludvig, pfalzgreve vid Rhen, kurfurste.
August, hertig av Sachsen, kurfurste.
Johan Georg, markgreve av Brandenburg, kurfurste.
Joakim Fredrik, markgreve av Brandenburg, administrator av ärkestiftet
Magdeburg.
Johan, biskop av Meissen.
Eberhard, biskop av Lübeck, administrator av stiftet Verden.
Filip Ludvig, pfalzgreve.
Hertig Fredrik Vilhelms och
Hertig Johans av Sachsen förmyndare.
Hertig Johan Kasimirs och
Hertig Johan Ernsts av Sachsen förmyndare.
Georg Fredrik, markgreve av Brandenburg.
Julius, hertig av Braunschweig och Lüneburg.
Otto, hertig av Braunschweig och Lüneburg.
Henrik d.y., hertig av Braunschweig och Lüneburg.
Vilhelm d.y., hertig av Braunschweig och Lüneburg.
Wolf, hertig av Braunschweig och Lüneburg.
Ulrik, hertig av Mecklenburg.
Hertig Johans och
Hertig Sigismund Augusts av Mecklenburg förmyndare.
Ludvig, hertig av Württemberg.
Markgreve Ernsts och
Markgreve Jakobs av Baden förmyndare.
Georg Ernst, greve och herre av Hennenberg.
Fredrik, greve av Württemberg och Mümpelgart.
Hans Günther, greve av Schwarzburg.
Vilhelm, greve av Schwarzburg.
Albrekt, greve av Schwarzburg
Emich, greve av Leiningen.
Filip, greve av Hanau.
Gottfrid, greve av Oettingen.
Georg, greve och herre av Castell.
Henrik, greve och herre av Castell.
Hans Hoier, greve av Mansfeld.
Bruno, greve av Mansfeld.
Hoier Kristoffer, greve av Mansfeld.
Peter Ernst d.y., greve av Mansfeld.
Kristoffer, greve av Mansfeld.
Otto, greve av Hoya och Burghausen.
Johan, greve av Oldenburg och Delmenhorst.
Albrekt Georg, greve av Stolberg.
Wolf Ernst, greve av Stolberg.
Ludvig, greve av Gleichen.
Karl, greve av Gleichen.
Ernst, greve av Reinstein.
Boto, greve av Reinstein.
Ludvig, greve av Löwenstein.
Henrik, herre av Limburg, Semperfrei.
Georg, herre av Schönburg.
Wolf, herre av Schönburg.
Anarck Fredrik, herre av Wildenfels.
Staden Lübecks borgmästare och råd.
Staden Landaus borgmästare och råd.
Staden Münsters i S. Georgenthal borgmästare och råd.
Staden Goslars råd.
Staden Ulms borgmästare och råd.
Staden Esslingens borgmästare och råd.
Staden Reutlingens råd.
Staden Nördlingens borgmästare och råd.
Staden Rothenburgs an der Tauber borgmästare och råd.
Staden Schwäbischen-Halls borgmästare och råd.
Staden Heilbronns borgmästare och råd.
Staden Memmingens borgmästare och råd.
Staden Lindaus borgmästare och råd.
Staden Schweinfurts borgmästare och råd.
Staden Donawerdas råd.
Staden Regensburgs borgmästare och råd.
Staden Wimpfens borgmästare och råd.
Staden Giengens borgmästare och råd.
Bopfingens borgmästare och råd.
Staden Aalens borgmästare och råd.
Staden Kaufbeuerns borgmästare och råd.
Staden Isnas borgmästare och råd.
Staden Kemptens borgmästare och råd.
Staden Hamburgs råd.
Staden Göttingens råd.
Staden Braunschweigs råd.
Staden Lüneburgs borgmästare och råd.
Staden Leutkirchs borgmästare och råd.
Staden Hildesheims hela styrelse.
Staden Hamelns borgmästare och råd.
Staden Hannovers borgmästare och råd.
Mühlhausens råd.
Erfurts råd.
Staden Eimbecks råd.
Staden Northeims råd.