Inledning till Konkordieboken

Av Ruben Josefsson

Svenska kyrkan framträdde som evangelisk-luthersk bekännelsekyrka vid Uppsala möte år 1593. Reformationen i Sverige hade hämtat inspiration från Luther och den lutherska teologin, och kyrkoskicket hade i många avseenden ordnats efter mönster av den tyska lutherdomen, vilka dock anpassats efter svenska förhållanden i en framgångsrik strävan att bevara kontinuiteten med den svenska medeltida traditionen. De som samlades till Uppsala möte såg som sin uppgift att klart markera svenska kyrkans ställning inför det befarade och verkliga hotet, att kyrkan skulle återföras till den romersk-katolska läran och ordningen. Mötet bejakade utvecklingen inom svenska kyrkan under reformationstidevarvet, då det fattade sitt betydelsefulla beslut att antaga Augsburgska bekännelsen som auktoritativ urkund.

Det heter härom i Uppsala mötes beslut: ”Thernäst bejake och vederkännes vi oss alldeles vele holle vidh the Apostoliske, Niceniske och Athanasii symbola, såsom och vidh then äldste, rätte och oförrandrede Ausburgiske confession, hvilken som af chur-, furster och städer blef öfverantvardet käijser Carl then fempte på then store rikesdagh i Ausburg år efter Christi börd 1530.” Beslutet hade föregåtts av en noggrann genomgång av den lutherska bekännelsen under kontroll av dess skriftenlighet. I företalet till det publicerade beslutet kan man säga att gransknings resultatet är sammanfattat, då det där om Augsburgska bekännelsen framhålles, att den jämte de tre gammalkyrkliga symbola innehåller ”kärnan och summan af vår christelige religion, som elliest uthi propheternes och apostlarnes böker af Gudz Ande vidhlyftigt författet och skrifvit är”.

Genom att i detta sammanhang nämna de tre s.k. huvudsymbola betonar mötet sambandet med den äldsta kyrkan och kristenheten utanför det egna landets gränser. Då det dessutom inför rekatoliceringshotet upphöjer Augsburgska bekännelsen till svensk bekännelseskrift, bekräftar mötet, att kyrkan i Sverige har avgjort sig för tolkning av bibelns budskap, som har Martin Luther till upphovsman. Mötet beslutar även att dess beslut jämte de tre gammalkyrkliga symbola och Confessio Augustana omedelbart skall publiceras. ”Och på thet att allom må kunnigt och vetterligt varda, hvadh vi yterligere uthi thenna samqvemd handlet och oss hafe förenadt om uthi alle punckter och artikler, så skall sådant medh förste uthaf trycket uthgå.” På grund av detta beslut utgavs svenska kyrkans bekännelseskrifter 1593/94 under titeln Confessio fidei. Denna första utgåva av bekännelseskrifterna innehåller alltså utom Uppsala mötes beslut Apostolicum, Nicaenum, Athanasianum och Confessio Augustana. Då beträffande den athanasianska trosbekännelsen och augsburgska bekännelsen någon kyrklig auktoritativ instans senare inte antagit några andra översättningar än de av Uppsala möte föranstaltade, måste versionen i Confessio fidei anses vara ännu formellt gällande. De moderna översättningar av dessa bekännelseskrifter, som ges i det följande, äger alltså icke officiell sanktion. Tiden synes emellertid vara mogen för en varsam revision av de versioner, som tillkom till följd av Uppsala mötes beslut.När Uppsala möte fattade sitt betydelsefulla beslut, hade emellertid bekännelseutvecklingen inom den tyska lutherdomen gått vidare. Inre stridigheter hade gjort det nödvändigt att utförligare och ibland med större skärpa än vad som skett i Confessio Augustana formulera det lutherska ideprogrammet. Denna process, som flyktigt skall beröras i den följande presentationen av de enskilda bekännelseskrifterna, fick i Tyskland sin relativa avslutning genom Konkordiebokens tillkomst. Denna skrift, som offentliggjordes efter beslut av kurfursten i Sachsen den 25 juni 1580, på dagen 50 år efter Augsburgska bekännelsens publicering, blev småningom förpliktande läronorm för många lutherska kyrkor inom och utanför Tysklands gränser. Den innehåller jämte de tre huvudsymbola och Augsburgska bekännelsen följande skrifter: Augsburgska bekännelsens apologi, Schmalkaldiska artiklarna, Om påvens makt och överhet, Luthers lilla katekes, Luthers stora katekes och Konkordieformeln.

Självfallet måste utvecklingen inom den tyska lutherdomen påverka diskussionen och strävandena inom vårt land. Augsburgska bekännelsen ställde kyrkomän och teologer ofta inför bestämda utläggnings- och tolkningsfrågor. Det blev alltmer vanligt, att man rådfrågade Konkordiebokens övriga skrifter, främst då Konkordieformeln, då man ville ha en auktoriativ utläggning av Augsburgska bekännelsen. I förordet till 1614 års handbok heter det exempelvis, att Guds ords summa finns i Augsburgska bekännelsen och att den sedan ytterligare är förklarad i Konkordieboken. Under förra hälften av 1600-talet stod striden ofta het om Konkordiebokens och då i synnerhet Konkordieformelns ställning i svenska kyrkan. Det ortodoxa prästerskapet sökte få dess auktoritet officiellt erkänd. Ett kyrkoordningsförslag, som framlades 1619, upptog Konkordieboken som förpliktande norm för predikanter och lärare i kyrkor och skolor. Förslaget erhöll dock icke kunglig sanktion. Vid 1647 års riksdag anhöll prästerskapet, sedan de förklarat att Konkordieboken var vår rätta religions regel och kännemärke och att den innehöll en förklaring till Augsburgska bekännelsen, att den skulle konfirmeras som bekännelseskrift av regeringen. Detta försök hade dock inte framgång. Detsamma gäller prästerskapets strävan att få Konkordieboken omnämnd i Karl X Gustafs konungaförsäkran vid kröningen 1654.

Den världsliga överheten vägrade alltså länge att villfara önskemålen om att hela Konkordieboken skulle förklaras som förpliktande läronorm. Motståndet bröts emellertid i samband med de stora renlärighetsstriderna i början av 1660-talet, då biskoparna Johannes Matthiae och Johannes Elai Terserus utsattes för anklagelsen att på viktiga punkter ha avfallit från kyrkans lära. I Kungl. Maj:ts plakat angående religionsväsendet av den 14 augusti 1663 omnämnes Konkordieboken. En kunglig uppmaning att flitigt studera de symboliska böckerna riktas till rikets trogna undersåtar, särskilt till dem som var i läroståndet, erkannerligen teologie professorer, vid akademier och gymnasier och till alla som var i prästämbetet. Plakatet nämner som vår församlings egentliga symboliska böcker de tre gammalkyrkliga symbola och den oförändrade augsburgska bekännelsen i överensstämmelse med Uppsala mötes beslut. Vid uttolkningen av dessa bekännelseskrifter skall man emellertid hålla sig till Apologien, Luthers båda katekeser, Schmalkaldiska artiklarna och Konkordieformeln. Religionsplakatet av år 1663 blev lag följande år genom riksdagens beslut.

Härigenom synes Konkordiebokens ställning i svenska kyrkan vara säkerställd. Den ivriga diskussionens slutliga resultat framgår av 1686 års på denna punkt ännu gällande kyrkolag, där första paragrafen, som behandlar lärofrågan, lyder: ”Uti wårt Konungarijke och des underliggande Länder, skola alle bekänna sig, endast och allena, til then Christelige Lära och Troo, som är grundad uti Gudz heliga Ord, thet Gamla och Nya Testamentets Prophetiske och Apostoliske Skrifter, och författad uti the tre Hufwud-Symbolis, Apostolico, Nicaeno och Athanasiano, jemwäl uti then Augzburgiske Bekännelsen, af åhr 1530, wedertagen i Upsala Concilio, 1593, samt uti hela, så kallade, Libro Concordiae förklarad.”

Den första svenska upplagan av Konkordieboken utgavs med officiell sanktion år 1730 av den tyske kyrkoherden i Norrköping Reinerus Broocman, sedan teologiska experter verkställt översättningar av de skrifter, som ej ingick i Confessio fidei. De senare, d.v.s. de tre äldsta symbola, Augustana och Uppsala mötes beslut, omtrycktes i 1593 års version. Broocmans översättning bär titeln: ”Concordia pia: Churförstarnas, förstarnas, och tyska ständernas, samt theras andeliga lärares, som Augsburgiske bekännelsen tillgifne äro, Christeliga, enhelliga och uprepade tros och läros bekännelse, hwilko, utaf then heliga Skrifft, såsom all sannings endesta regel och rättesnöre, är tillagd några articlars, the ther efter D. Lutheri saliga bortgång ifrån werlden blifwit stridige, grundeliga förklaring, åtskilliga gånger på latin och tyska utkommen; men nu på swensko öfwersatt, och jämte Decretum Upsaliense, eller thet beslut, som på Upsala möte år 1593 författades, och af kongl. majestät, riksens råd, ständer och alla lärare underskrefs: samt ett kårt historiskt företal, som gifwer wid handen, när, hwarföre, huru och af hwilka the symboliske böcker äro skrefne, med kongl. maj:ts allernådigste privilegium, genom trycket utgifwen.” Denna edition har sedan omtryckts några gånger, senast med en varsam modernisering av språkformer och talesätt av Gottfrid Billing 1895 (i ny upplaga 1915). De editioner av bekännelseskrifterna, som senare utkommit, har inte officiell karaktär. Detta gäller även här föreliggande upplaga. Läget är f.n. sådant, att de en gång för länge sedan antagna officiella versionerna på grund av sin ålderdomlighet i fråga om språkdräkt och bristfälligheter i fråga om översättning inte gärna kan utges i oreviderat skick. Detta förklarar att flera privata editioner av bekännelseskrifterna utkommit.

Motståndet mot Konkordieboken som bekännelseskrift skulle emellertid på nytt göra sig gällande trots kyrkolagens bekännelseparagraf. Särskilt under förra århundradet sattes starka krafter igång för att få ändring till stånd. Dessa kunde därvid stödja sig på att 1809 års regeringsform innehåller ett bekännelsestadgande, som synes korigera kyrkolagen. Det heter i regeringsformens andra paragraf: ”Konungen skall alltid vara av den rena evangeliska läran, sådan som den uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen och förklarad är.” Detta stadgande saknar hänvisningarna till de gammalkyrkliga symbola och till Konkordieboken. Många har menat, att eftersom grundlag griper över all annan lag, bekännelseföreskrifterna i kyrkolagen skulle vara obsolet trots att den ej är officiellt avskaffad eller ändrad. Diskussionen kulminerade vid 1893 års kyrkomöte, där Kungl. Maj:t hade föreslagit, att kyrkolagens bekännelseparagraf skulle få en med regeringsformen harmonierande avfattning. Kyrkomötets beslut har utomordentlig betydelse för frågan om bekännelsens ställning och tolkning i en evangelisk kyrka. På frågan vilka bekännelseskrifter som skall anses vara svenska kyrkans, svarar kyrkomötet genom att avslå det kungliga förslaget.

Kvar står alltså olikheten i kyrkolagens och regeringsformens formuleringar. Endast en mycket formell betraktelse kan emellertid finna en verklig motsägelse här. Kyrkolagen bekänner sig till den kristliga lära, som är grundad i Den heliga skrift, författad i de gammalkyrkliga symbola och Augsburgska bekännelsen, antagen av Uppsala möte samt förklarad i Konkordieboken. Regeringsformen nämner inte lärans grund eller förklaring, blott var den är sammanfattad och när och var den blev antagen. När kyrkolagen till de tre huvudsymbola och Augsburgska bekännelsen lägger Konkordieboken, så sker detta uttryckligen under framhållande av att den är att förstå som en auktoritativ förklaring av den evangeliska lära, som är uttryckt i de förstnämnda bekännelseskrifterna. Detta överensstämmer helt med de intentioner, som låg bakom Konkordiebokens tillkomst och utgivning. I företalet till denna skrift framhåller undertecknarna, att de ”med glädje och innerlig tacksamhet till Gud av fri vilja och efter moget övervägande antagit, godkänt och underskrivit denna Konkordiebok såsom den rätta kristna tolkningen av den Augsburgska bekännelsen”. Som en sådan tolkning har den också upptagits av och bevarats i svenska kyrkan.
Föreliggande upplaga av bekännelseskrifterna omfattar alltså hela Konkordieboken jämte Uppsala mötes beslut. De olika bekännelsedokumenten skall i det följande få en närmare presentation.

Företal till Konkordieboken (upp)

Detta företal avser egentligen Konkordieformeln, då det innehåller en redogörelse för de omständigheter, som lett till denna bekännelseskrifts tillkomst. Av ålder har det emellertid placerats först i bekännelseskrifterna och har fått tjäna som en introduktion till hela Konkordieboken. I de äldre svenska upplagorna av bekännelseskrifterna har detta företal icke medtagits. Det möter först i den av Gottfrid Billing år 1895 utgivna upplagan av Concordia pia.

De tre huvudsymbola (upp)

De gammalkyrkliga eller som de stundom kallas ekumeniska trosbekännelser, som omnämnes i Uppsala mötes beslut, utgöres av apostoliska (Apostolicum), nicaenska (Nicaenum) och athanasianska (Athanasianum) trosbekännelserna. De var givetvis redan före Uppsala möte kända och brukade i svenska kyrkan. Olaus Petri omnämner den apostoliska och den nicaenska trosbekännelsen i sin svenska mässa av år 1531.

Den apostoliska trosbekännelsen har fått sitt namn därav, att man länge trodde att den härrörde från apostlarna, som gemensamt skulle ha formulerat densamma. Den symbolhistoriska forskningen har emellertid uppvisat, att den icke är apostolisk i denna mening, vilket icke utesluter att dess innehåll överensstämmer med det apostoliska budskapet.

Den textform av Apostolicum, som ingår i svenska kyrkans bekännelseskrifter, återgår på den latinska form, som också återfinns i den romersk-katolska kyrkans liturgiska böcker. Denna text, vanligen kallad Textus receptus, är belagd redan på 700-talet. Man kan dock spåra Apostolicum längre tillbaka i tiden. Varianter av densamma är kända från tiden omkring 500. All sannolikhet talar för att denna trosbekännelse har tillkommit under 400-talet i södra Gallien.

Från tiden 400–800 känner man emellertid en rad symbolformer av något avvikande typ på skilda håll i den kristna kyrkan. Det får anses vara bevisat, att dessa trosbekännelser liksom Apostolicum går tillbaka på en dopbekännelse, som var i bruk i Rom, den s.k. gammalromerska bekännelsen eller Symbolum Romanum. Den är bevarad på latin i ett par handskrifter från de sjunde och åttonde århundradena. I en grekisk version förekommer den i ett brev från biskop Marcellus av Ancyra från år 340. Man anser, att den grekiska texten är urtexten och att bekännelsen härrör från den tid, då Rom ännu hade grekiska som liturgiskt språk, alltså från tiden före 230. Längre tillbaka kan man inte följa Apostolicums tillblivelsehistoria. Naturligtvis har denna bekännelse, som ursprungligen användes som dopbekännelse men sedan fick en vidare användning i gudstjänst och undervisning, sina rötter i de bekännelseformler, som finns i Nya testamentet och annan kristen literatur från den äldsta tiden. Den process, som från dessa lett till den gammalromerska dopbekännelsen, är emellertid höljd i dunkel.

Den apostoliska trosbekännelsen är icke ekumenisk i den meningen, att den är allmänt antagen av de kristna kyrkorna. I Österlandet är den okänd. Den ortodoxa kyrkan har stått utanför den tradition, ur vilken Apostolicum har framgått. Den användes i den romersk-katolska kyrkan, i den anglikanska kyrkan och i de lutherska och reformerta kyrkorna. I svenska kyrkan har den sin plats bl.a. i högmässan, där den dock på vissa högtidsdagar kan ersättas med den andra av de gammalkyrkliga symbolerna.

Den nicaenska trosbekännelsen är visserligen inte formulerad och antagen av det kyrkohistoriskt betydelsefulla kyrkomötet i Nicaea år 325 men står dock i visst både formellt och sakligt sammanhang med detta möte. Nicaea-konciliet hade att taga ställning till den arianska åskådningen, som ville beröva Kristus hans gudomlighet. Beslutet som innebar ett fördömande av arianismen, ledde till att man i en existerande orientalisk trosbekännelse, sannolikt från Jerusalem, införde den anti-arianska Kristusbekännelsen: ”sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern”. Dessa ord infördes sedan i flera olika dopbekännelser av de församlingar, som höll fast vid Nicaea-mötets beslut. En av dessa trosbekännelser antogs av kyrkomötet i Chalcedon 451. Eftersom man då felaktigt antog, att den var formulerad av kyrkomötet i Konstantinopel, har den blivit kallad Symbolum Niceano-Constantinopolitanum. Sannolikt har den ett visst sammanhang med Konstantinopel. Man antar, att den har varit dopbekännelse i församlingen där och att den på något sätt erkänts av det kyrkomöte, som 381 hölls i denna stad.

Den Nicaenska trosbekännelsen är ekumenisk, då den antagits av både Västerns och Österns kyrkor. Smärre avvikelser i Västerns och Österns textformer förekommer dock. En mera betydande olikhet är att den västliga formen fick ett tillägg, då det sades att Anden utgick också från Sonen och icke enbart från Fadern. Denna lära, som är antydd redan av Tertullianus och Augustinus, förklaras kyrkligt gällande av synoden i Toledo 589 men infördes i den nicaenska trosbekännelsen först senare. Denna olikhet har givit upphov till stundom ganska heta lärostrider mellan öst och väst, den s.k. filioque-striden.

Den athanasianska trosbekännelsen, som efter den latinska grundtextens begynnelseord brukar kallas Symbolum Quicunque, har intet med Athanasius, arianismens främste bekämpare under 300-talet, att göra. Den förutsätter en kyrklig och teologisk situation, som ännu inte förelåg, då Athanasius levde och verkade. Man anser allmänt, att denna symboliska skrift, som är mycket svårförståelig och av tolkaren kräver mycket ingående kunskaper om de teologiska diskussionerna och striderna, är en enda mans verk. Den är ursprungligen skriven på latin. Den äldsta handskriften härrör från tiden omkring 700. Den omnämnes av ett kyrkomöte ungefär 30 år tidigare och måste därför ha uppkommit före 670. Den förutsätter Ambrosius’ och Augustinus’ teologi, och författaren måste alltså ha varit samtida eller levat senare än dessa. Några forskare menar, att Ambrosius, som dog 397, är författaren. Åsikterna härom går emellertid mycket i sär. Sannolikt kommer författaren aldrig att kunna identifieras.

Den athanasianska trosbekännelsen brukades tidigt som bekännelsehymn i den romerska kyrkan. Under högmedeltiden kom den att betraktas som lärosymbol. Den anglikanska kyrkan i England har liksom de lutherska kyrkorna erkänt densamma; i de senare kyrkorna brukas den dock inte liturgiskt. De reformerta kyrkorna har inte förbundit sig till Athanasianska trosbekännelsen. Den brukas ej heller av den ortodoxa kyrkan.

Augsburgska bekännelsen (upp)

Den augsburgska bekännelsen utgöres av den bekännelse och försvarsskrift, som de lutherska ständerna framlade vid riksdagen i Augsburg 1530 och som mycket snart blev lutherdomens samlande symbol. När kejsar Karl V i början av år 1530 utfärdade kallelsen till denna riksdag, hade han ett dubbelt syfte. Man skulle förhandla om åtgärder mot turkfaran, och man skulle försöka komma tillrätta med den religiösa söndringen. För protestanterna, som tidigare fått erfara kejsarens kraftiga motstånd mot reformationen och kände till hans beslut att slå ned denna, även om våld skulle behöva brukas, kom riksdagskallelsen som en överraskning. Den var oväntat välvillig. Kejsaren inbjöd till en lösning av den religiösa frågan i samförståndets tecken. De protestantiska ständerna ansåg sig kunna hoppas på en mera respektfull behandling än vid de tidigare tillfällen, då de haft med kejsaren och den romerska oppositionen att göra. Icke utan förväntningar begav de sig därför till riksdagen, de flesta av dem beredda till en samförståndslösning och teologiskt väl rustade genom förarbeten i form av förslag till bekännelse av den reformatoriska tron och försvar av de vidtagna förändringarna i kyrkoskicket.

Uppdraget att författa den lutherska bekännelse- och försvarsskriften gick till Melanchton, som redan före riksdagen hade tagit itu med uppgiften. Arbetet med skriften pågick emellertid under riksdagen, då läget skärptes inte minst genom den skrift som Lutherbekämparen framför andra, Johan Eck, utgivit och då det visade sig, att den kejserliga politiken inte blev så välvillig, som riksdagskallelsen hade givit anledning att hoppas. Den lutherska bekännelseskriften präglas av Melanchtons försiktighet och av situationen, i vilken den är skriven. Det gällde att inte förvärra läget för protestantismen. Vid bedömningen och tolkningen av Augsburgska bekännelsen är det av vikt att man håller i minnet de förhållanden, under vilka den tillkom, och det syfte, som den skulle tjäna, och att den också måste uppfattas som ett led i det kyrkopolitiska spelet. Luther själv var inte närvarande vid riksdagen. Han var förklarad i rikets akt redan under riksdagen i Worms 1521. De lutherska ständerna var väl inte heller så angelägna att ha den oförfärade och stridbare reformatorn närvarande i ett sammanhang, i vilket uppgifterna inte kunde tänkas bli lösta utan försiktig diplomati och moderation i ord och tankar. Ändock kan Luther på sätt och vis sägas ha sin del i Augustanas tillkomst, inte blott i den meningen att denna skrift avsåg att bekänna och skydda den lära och det kyrkoskick, som hade honom till upphovsman. Luther hade även deltagit vid utarbetandet av vissa av de aktstycken, som Melanchton utgick från då han skrev sin skrift. Ett tidigt utkast till den lutherska bekännelse- och försvarsskriften blev underställt reformatorn och fick hans godkännande. Han har senare också uttryckt sin tillfredsställelse med Augsburgska bekännelsen, även om han anser den vara alltför försiktig och menar att den utan skäl avstår att beröra vissa allvarliga kontroversiella punkter, exempelvis frågan om påvens ställning i kyrkan.

Vid utarbetandet av bekännelseskriften kunde Melanchton anlita vissa redan formulerade bekännelsedokument. Han har använt de s.k. Schwabach-artiklarna, som hade varit avsedda som bas för ett kyrkopolitiskt förbund mellan de evangeliska och som utarbetats av en krets teologer i Wittenberg. Dessa artiklar hade tillkommit år 1529. Samma år nedskrevs Marburg-artiklarna som ett resultat av religionssamtalet mellan Luther och Zwingli. Även dessa har utnyttjats av Melanchton, Med direkt sikte på riksdagen i Augsburg var de s.k. Torgauartiklarna skrivna. Även de härrörde från Wittenberg och var av kurfursten avsedda att bli använda som underlag för en försvarsskrift, som skulle framläggas i Augsburg. Augustana röjer även inflytande från detta kyrkopolitiska dokument.

Riksdagen var sammankallad till den 8 april; först den 15 juni anlände kejsaren och tiden var inne för ett beslut i religionsfrågan. Den romerska kyrkans företrädare ville inte låta de protestantiska ständerna framträda med en skrift i bekännelse- och försvarssyfte. Detta medgavs dem likväl, och dagen för överlämnandet fastställdes till den 24. Sammanträdet denna dag ägde rum på kvällen, varför någon uppläsning av skriften inte medhanns. Melanchton arbetade in i det sista på bekännelsen och dess formulering. Nästa dag upplästes skriften och överlämnades till kejsaren i två versioner, en tysk och en latinsk.

Originalmanuskripten till Augsburgska bekännelsen har gått förlorade. Avskrifter av bekännelsen kom naturligtvis snart i omlopp, och redan under riksdagen trycktes den i sex upplagor på tyska och i en upplaga på latin. Dessa första tryckta editioner av bekännelsen var emellertid inte helt tillfredsställande och hade ingen officiell sanktion. Melanchton ombesörjde därför själv en upplaga, som utgavs året efter riksdagen och som får anses vara den officiella editio princeps.

Confessio Augustana utkom ganska snart i flera upplagor. Melanchton behandlade den inte sällan som sin privata skrift och vidtog smärre, oftast formella ändringar. I en upplaga år 1540 hade han emellertid företagit en omredigering av bekännelsens tionde artikel och där formulerat nattvardsläran så, att den närmade sig den kalvinska uppfattningen. Även denna upplaga användes en tid vid sidan av de övriga. Då de reformerta emellertid började åberopa denna artikel som stöd för sin nattvardsuppfattning, förkastades 1540 års upplaga av lutheranerna och den kom bland dem att gå under namnet Augustana variata. Konkordieboken upptog Augustana invariata. Den latinska texten hämtades från den av Melanchton år 1531 ombesörjda upplagan. För den tyska versionen anlitade man en handskrift i det kejserliga kansliet.
När Uppsala möte antog den Augsburgska bekännelsen som läronorm, skedde det uttryckligen under framhävande av att man avsåg den oförändrade bekännelsen. Den svenska översättningen av Confessio Augustana i vår första lutherska bekännelseskrift, den tidigare omnämnda Confessio fidei, utgår från Konkordiebokens latinska text. Denna text är emellertid på vissa punkter förändrad och översättningen är anpassad efter svenska förhållanden.

Augsburgska bekännelsens apologi (upp)

När de lutherska ständerna vid riksdagen i Augsburg framlagt sin bekännelseskrift, vidtog en tid av förhandlingar, under vilka Melanchton var villig till stundom ganska långt gående eftergifter. En fraktion inom det romerska lägret vägrade emellertid att diskutera möjligheten av ett samgående, och flera av de lutherska ständerna tog avstånd från den av Melanchton bedrivna samförståndspolitiken. Om möjligen de protestantiska ständerna av kallelsen till riksdagen hade trott, att de romerska motståndarna skulle framlägga en liknande skrift med deras mening och ståndpunkt, varefter en diskussion skulle kunna förekomma, blev de besvikna. I stället börjar man på den romerska sidan att förbereda en vederläggning av den lutherska bekännelseskriften. En kommission, bestående av 20 delegater under ledning av den påvlige delegaten Campeggi, utarbetade en omfattande och hätsk vederläggning. Som författare till den har i första rummet Johan Eck anlitats. Kejsaren var emellertid icke nöjd med denna skrift. Den var alltför omfattande, och genom sin hätskhet skulle den kunna motarbeta hans planer att med lämpor vinna dem av ständerna, som hade försvurit sig till den lutherska läran. En genomgripande revision av det framlagda förslaget till vederläggning, vilket fått titeln Catholica responsio, blev därför nödvändig. Denna överarbetning förelåg färdig den 3 augusti och kallades Responsio Augustanae confessionis, men fick av protestanterna namnet Confutatio pontifica.

Denna motskrift förelästes inför ständerna i samma sal, i vilken Augustana tidigare blivit uppläst. Det anmärkningsvärda var, att den framlades i kejsarens namn och alltså hade karaktären av ett kejserligt domslut i lärofrågan. Den kunde alltså inte betraktas som ett inlägg från den romerska sidan för riksdagens vidare övervägande och prövning. De protestantiska ständerna nöjde sig emellertid inte med detta domslut. De önskade en diskussion och begärde därför ett exemplar av konfutationen. Kejsaren var tveksam men meddelade efter några dagar sitt beslut, att protestanterna skulle erhålla en avskrift av konfutationen. De skulle dock inte få utlämna dokumentet till andra, och skulle inte få ingå i svaromål. De skulle få avskriften för att de bättre skulle kunna se, i vilka stycken de hade gjort sig skyldiga till villfarelser i sin bekännelse.

Protestanterna gick emellertid inte med på en sådan uppgörelse. Kejsaren fortsatte att, utan att uppge sin principiella inställning till den reformistiska rörelsen, söka nå samförstånd. Melanchton var benägen för nya eftergifter, men hans uppdragsgivare, som till en del inspirerades av Luthers reaktion mot denna efterlåtenhetens politik, insisterade på att det romerska genmälet skulle bemötas. Med ledning av de anteckningar från uppläsningen av konfutationen, som en deltagande protestant hade gjort, hade man redan påbörjat ett genmäle. Melanchton tog nu itu med en motskrift, som avsåg att bemöta konfutationen och som skulle utgöra en teologisk motivering för den framlagda bekännelsen. Vid ett sammanträde med riksdagen i slutet av september ville en talesman för protestanterna till kejsaren överlämna den av Melanchton författade försvarsskriften. Denne vägrade emellertid att mottaga den.

Vi vet numera inte hur denna skrift, som de lutherska ständerna ville överlämna till kejsaren till försvar av Augsburgska bekännelsen, exakt såg ut. Efter riksdagen överarbetade nämligen Melanchton ytterligare försvarsskriften. Han hade särskild anledning därtill, eftersom han då kunde arbeta inte blott med uppteckningar från den muntliga föreläsningen av konfutationen under riksdagen utan även med en avskrift av den upplästa texten. Först året därefter blev Melanchton färdig med sitt teologiska försvar av den bekännelse, som hade framlagts för riksdagen. Det publicerades tillsammans med Augustana i en latinsk version under första hälften av år 1531. På hösten samma år utkom en tysk översättning, utförd av Justus Jonas.

Apologien vann stor uppskattning i det protestantiska lägret och jämställdes med Augustana som evangelisk bekännelseurkund. Den intogs i Konkordieboken i den version, som den erhållit i den latinska och den tyska upplagan av år 1531.

Schmalkaldiska artiklarna (upp)

Det beslut, som riksdagen i Augsburg fattade den 19 november 1530, innebar ett nytt fördömande av protestantismen. Kejsaren kunde emellertid av politiska skäl inte genomföra en våldsaktion mot de evangeliska. Protestanternas position stärktes genom tillkomsten av Schmalkaldiska förbundet år 1531. Kejsaren tvingades att sluta ett vapenstillestånd med detta mäktiga förbund, vars främsta medlemmar var kurfursten av Sachsen och lantgreven av Hessen. Förbundets medlemmar erhöll försäkran om att de intill nästa konsilium inte skulle angripas eller förföljas för sin religions och tros skull.

Kejsaren inriktade nu sin religionspolitik på att få ett kyrkomöte till stånd och lyckades småningom intressera påven för denna tanke. Genom bullan Ad dominici gregis sammankallade påven Paul III ett allmänt kyrkomöte att sammankomma i Mantua den 23 maj 1537. Avsikten med detta kyrkomöte var att ”icke blott utrota alla kätterier och villfarelser från Herrens vingård och förbättra kristenhetens seder utan även åstadkomma en universell fred bland de trogna”. Kallelsen var direkt riktad mot protestantismen, och dess ledare hade nu att taga ställning till konsiliefrågan. Meningarna var delade. Sachsens kurfurste, Johan Fredrik den ädelmodige, som själv ställde sig avvisande till konsilieplanen, gav sina sakkunniga teologer och jurister i uppdrag att formulera artiklar i ämnet. Samtidigt anmodade han Luther att avfatta en skrift, i vilken han skulle framlägga alla de artiklar, som utgjorde kärnan i hans förkunnelse. I ett brev av den 11 december 1536 påminner kurfursten Luther om det uppdrag han fått att avgiva ett betänkande om huru långt man i fråga om läran för den kristna kärlekens och fridens skull i ansvar inför Gud och med gott samvete kunde göra eftergifter och vilka artiklar man ovillkorligen måste hålla fast vid.

På kurfurstens direkta uppdrag avfattade så Luther i december 1536 på kort tid ett betänkande. Han konfererade därvid enligt kurfurstens anvisning med några av protestantismens ledande teologer. Vid ett sammanträde den 28 december var utom Wittenbergteologerna Melanchton, Bugenhagen, Justus Jonas och Cruciger även Johan Agricola från Eisleben, Georg Spalatin från Altenburg och Nikolaus von Amsdorf från Naumburg närvarande. Man diskuterade ingående artiklarnas innehåll och form. Det slutliga resultatet underskrevs av konferensdeltagarna, varvid dock Melanchton reserverade sig mot ett uttalande om påvens primat. Den ireniske författaren till Augsburgska bekännelsen och dess Apologi ansåg, att man kunde erkänna påvens överhöghet, därest denne tillät evangeliets fria förkunnelse och motiverade sin ställning inte med hänvisning till gudomlig utan till mänsklig rätt.

Kurfursten, på vilkens uppdrag artiklarna tillkommit, avsåg att framlägga dem vid det förbundsmöte, till vilket han hade sammankallat medlemmarna av Schmalkaldiska förbundet till den 8 februari 1537. Hans plan var, att dessa artiklar då skulle antagas som en bekännelse vid sidan av Augsburgska bekännelsen och dess Apologi. Som förberedelse härför ville han, att Kursachsens teologer och präster före mötet skulle underskriva artiklarna. Endast en enda sachsisk präst försåg emellertid bekännelsen med sin underskrift. Vid förbundsmötet i Schmalkalden misslyckades sedan helt den kurfurstliga planen, då det aktstycke, som var avsett att bli ny protestantisk bekännelse, aldrig kom att framläggas.

Det visade sig nämligen, att det kurfurstliga förslaget fick ett mycket kallsinnigt mottagande. Ombuden, som i förväg inte var underrättade om planen och saknade kännedom om utkastet till bekännelsen, förklarade att de inte hade fullmakt att företaga något i den vägen. Man borde inte heller nu diskutera, vilka eftergifter man kunde göra, vilket skulle kunna misstolkas av både vän och fiende. Dessutom stod man redan enig kring en bekännelse, nämligen den som man i Augsburg överlämnat till kejsaren. En väsentlig anledning till att kurfurstens plan misslyckades var att Luther blivit sjuk och därför inte kunde deltaga i förhandlingarna, varför planen inte kunde få hans auktoritativa stöd. Melanchton var då självskriven att taga den teologiska ledningen och lyckades genom intriger få hela frågan avskriven. Luthers frimodigt skrivna artiklar var inte ägnade att tjäna någon efterlåtenhetens politik.

Mycket oegentligt har därför denna bekännelseskrift fått namnet Schmalkaldiska artiklarna. De blev aldrig antagna vid förbundsmötet i Schmalkalden. Aktstycket kom visserligen omedelbart efter mötet att undertecknas av många av de närvarande teologerna. Därigenom fick emellertid inte artiklarna karaktären av officiell bekännelse. De angavs blott vara ett uttryck för deras personliga övertygelse. Till det vilseledande namnet har f.ö. Luther själv bidragit. Kriget mellan den tyske kejsaren och Frankrike lade hinder i vägen för det kyrkomöte, vartill påven hade sammankallat till den 23 maj 1537. Året därpå föreföll det emellertid som om ett kyrkomöte skulle kunna komma till stånd inom en snar framtid. Detta gav Luther anledning att år 1538 utge artiklarna under titeln ”Artiklar, vilka skulle av oss hava överlämnats på det allmänna kyrkomötet i Mantua eller var det eljest skulle hava hållits”. I företalet till denna skrift, som ofta har kallats Luthers andliga testamente, omtalar Luther, att han fått uppdraget att skriva dessa artiklar av sin kurfurste. ”I enlighet härmed har jag sammanställt dessa artiklar och överlämnat dem till de våra. Dessa hava ock antagit dem och enhälligt bekänt sig till dem och beslutat att offentligen frambära och överlämna dem såsom vår tros bekännelse, då påven skulle med de sina drista sig att hålla ett rätt, fritt kyrkomöte.” Luther gör sig här skyldig till ett historiskt misstag. Artiklarna blev ju aldrig officiellt antagna av förbundsmötet i Schmalkalden. Man brukar förklara Luthers felaktiga påstående med att han, som av sjukdom hade varit förhindrad att deltaga i förhandlingarna, inte var ordentligt underrättad om vad som hade passerat och av de många underskrifterna förletts att tro, att bekännelseförslaget hade blivit antaget. I den tryckta upplagan har Luther gjort några betydelsefulla tillägg om mässan, skärselden, anropandet av helgonen, boten och bikten, varjämte han i många fall skärpt formuleringarna i antiromersk riktning.

Luther själv har alltså bidragit till att denna bekännelse kom att gå under namn av Schmalkaldiska artiklarna. Denna beteckning förekommer dock inte på de upplagor, som han själv ombesörjde. Skriften blev mycket populär och i flera kyrkor snart jämställd med Augsburgska bekännelsen och dess Apologi. I en upplaga av år 1553, ombesörjd av hovpredikanterna J. Stoltz och J. Aurifaber, förekommer för första gången beteckningen Schmalkaldiska artiklarna. Under detta namn kom artiklarna att inflyta i Konkordieboken, vars tyska text bygger på 1553 års upplaga. Broocmans svenska översättning och de utgåvor av Konkordieboken, som utgår från denna, följer givetvis den tyska förlagan. Den översättning, som lämnas i föreliggande upplaga av bekännelseskrifterna, utgår från Luthers egen originalhandskrift, kompletterad med den av Luther själv år 1538 av trycket utgivna upplagan.

Om påvens makt och överhöghet (upp)

Vid sammankomsten i Schmalkalden i februari 1537 framkom ett förslag om att mötet skulle göra ett uttalande angående påvens makt och myndighet. Som i det föregående omnämnts hade man av kyrkopolitiska skäl underlåtit att uttala sig härom i Augsburg. Denna dogmatiskt och kyrkopolitiskt betydelsefulla fråga kunde man emellertid inte i längden gå förbi, allraminst inför tanken på ett kommande allmänt kyrkomöte. En teologkommission fick också förbundsmötets uppdrag att utarbeta ett förslag till uttalande om påvemakten. I själva verket kom Melanchton ensam att svara för författarskapet. Hade denne under det tidigare arbetet med den bekännelseskrift, som skulle komma att gå under namnet Schmalkaldiska artiklarna, reserverat sig mot alltför skarpa uttalanden i denna fråga, så skrev han nu under intryck av den antipapistiska stämning, som rådde vid förbundsmötet, en frimodig skrift, som var skarpare och mera utmanande än vad denne fridsamme teologs uttalanden vanligen var. Melanchton var färdig med sitt arbete den 17 februari, då skriften antogs av teologerna. Några dagar därefter förelades den för förbundsmötet.

Melanchtons skrift, som hade den latinska titeln Tractatus de potestate et primatu papae, blev alltså antagen och gillad som ett komplement till Augsburgska bekännelsen och dess Apologi. Den latinska texten utkom i tryck först år 1540 tillsamman med några andra småskrifter av Melanchton. Året därpå utgavs en tysk översättning, som redan under förbundsmötet hade verkställts av Veit Dietrich. Längre fram kom av skilda skäl skriften alltid att tryckas i förbindelse med Schmalkaldiska artiklarna och betraktades som ett bihang till dessa. Konkordieboken följde i fråga om den tyska versionen en upplaga av år 1553. Den latinska Konkordieboken upptog en översättning av Veit Dietrichs tyska text, som man då trodde vara urtexten. I en upplaga av Konkordieboken 1584 hade man emellertid återgått till Melanchtons originaltext enligt 1540 års upplaga. Från denna text har även den svenska översättningen i denna upplaga utgått.

Luthers katekeser (upp)

De lutherska bekännelseskrifter, som hittills har omnämnts i denna inledning, är alla inställda i ett kyrkopolitiskt sammanhang. Luthers båda katekeser, som är de äldsta av de lutherska bekännelseskrifterna, är icke kyrkopolitiska dokument och har ej avsetts att vara bekännelseskrifter. De har tillkommit med tanke på den enkla folkliga undervisningen. Det visade sig snart att präster och lekmän behövde teologisk vägledning för att reformationens verk skulle bevaras och befästas. Den evangeliska rörelsen hade inte blott att möta det hårda motståndet från det romersk-katolska lägret. Dess andliga ledare stod också inför svåra inre problem. De s.k. svärmandarna hade, t.o.m. i reformationens födelseort och starkaste fäste, Wittenberg, sökt genomföra en reformation av kyrkan efter andra linjer än dem Luther och Melanchton hade sökt följa. Det stora bondeupproret inspirerades till en del av en kristendomsförkunnelse, som påstods hava utgått från reformationens tankar om den kristna friheten. Den väsentliga anledningen till att Luther skrev sina båda katekeser var, att en visitation i Sachsens kyrka hade uppdagat, att kunskapen i kristendomens huvudstycken var mycket bristfällig, inte blott bland lekmännen utan även hos prästerna.

De båda katekeserna skulle alltså fylla ett katekesiskt behov. I anslutning till medeltida tradition hade Luther redan innan brytningen med den romerska kyrkan skedde predikat över katekesiskt stoff. Katekesforskningen har kunnat uppvisa, att katekeserna, främst då den stora katekesen, direkt anknyter till predikningar, som Luther höll i Wittenberg åren 1528 och 1529.

Lilla katekesen publicerades under första hälften av år 1529 i form av tavlor eller plakat, avsedda att hängas upp på väggen. I januari utkom de tre första tavlorna med buden, trosartiklarna och Fader vår. Lärostyckena om dop och nattvard kom i mars samma år. Någon tid därefter utgavs ytterligare några plakat, innehållande morgon- och aftonböner, bordsböner och hustavla. I bokform kom Lilla katekesen ut i maj månad. Två år därefter utgav Luther en reviderad upplaga, i vilken han mellan huvudstyckena om dopet och nattvarden hade inskjutit ett kapitel om bikten. Traditionen i fråga om katekestrycken har sedan varit växlande. Somliga katekeser utgår från 1529 års tryckta upplaga med dess fem huvudstycken. Så gör den officiella svenska versionen, som antogs av 1929 års kyrkomöte och fastställdes av Kungl. Maj:t 1930. Konkordieboken ansluter sig till 1531 års text med dess sex huvudstycken.

Luthers utförligare kateketiska undervisning, avsedd till hjälp för predikanter och folkets lärare, utkom i april 1529 och bar titeln Tyska katekesen. Först senare kom beteckningen Stora katekesen att användas. Sedan de båda katekeserna i Konkordieboken kallats Lilla och Stora katekesen, har dessa av Luther aldrig brukade beteckningar blivit de vanliga.

Katekeserna gjorde ett snabbt segertåg i den lutherska världen. I de renlärighetsstrider, som efter Luthers död upptog den lutherska kristenheten, blev det vanligt att åberopa katekeserna som auktoriteter i trosfrågorna. De fick småningom symboliskt anseende och upptogs på 1560-talet i de olika ländernas Corpora doctriane. Av särskild betydelse för utvecklingen har varit, att de reformerta i den år 1563 tillkomna Heidelbergkatekesen fick en religiös programskrift av bekännelsekaraktär. När katekeserna upptogs i Konkordieboken var detta en bekräftelse av ett faktiskt förhållande. Konkordieformelns författare motiverar åtgärden genom att förklara att katekeserna är att anse ”såsom den lekmannabibel, vari allt finnes sammanfattat, vilket utförligt behandlas i den heliga Skrift och som en kristen behöver veta för sin själs salighet”.

Konkordieformeln (upp)

”Efter den högt upplyste gudsmannen doktor Martin Luthers saliga död följde emellertid – såsom bekant – farliga och betryckta orostider för vårt älskade tyska fädernesland. Under detta sorgliga tillstånd, då all ordnad styrelse var stadd i upplösning, var människosläktets fiende ivrigt verksam att utså sin säd, nämligen falsk lära och oenighet, och i kyrkor och skolor uppväcka en skadlig och förargelseväckande splittring, förfalska Guds ords rena lära, sönderslita den kristna kärlekens och endräktens band samt därigenom på ett kännbart sätt förhindra det heliga evangeliets framgång. På grund härav ha den gudomliga sanningens vedersakare tagit sig före att bringa våra skolor och kyrkor i vanrykte, men överskyla sina egna villfarelser och draga de stackars förvillade samvetena bort från kännedomen om den rena evangeliska läran samt göra dem desto mera benägna att kvarstanna under det påvliga okets tvång eller omfatta andra mot Guds ord stridande villfarelser.”

Med dessa ord beskriver Konkordiebokens företal den politiska och teologiska bakgrunden för Konkordieformeln och hela det endräktsverk som resulterade i Konkordiebokens tillkomst. En ytterst komplicerad historia är därmed antydd. Utan att nämna några namn tar Konkordieformeln avstånd från en rad personer och riktningar, som under tiden efter Luthers död hade framträtt med åsikter, som ansågs avvika från den lutherska läran och från den trosståndpunkt, som hade formulerats i Augsburgska bekännelsen. Så vänder sig Konkordieformeln mot den åskådning, som i förment trohet mot Luther hade gjort gällande att synden tillhörde människans substans. Den hävdar, att de teologer som förklarat att människans vilja i någon mån kunde medverka till frälsningen, hade förfallit till synergistiskt kätteri. När Konkordieformeln talar om trons rättfärdighet sker det under uppgörelse med en tolkning av rättfärdiggörelseläran, enligt vilken rättfärdiggörelsen innebär att människan realt erhåller ett nytt väsende. Den söker avgränsa den lutherska åskådningen om förhållandet mellan tro och gärningar, såväl från den uppfattning, som gjort gällande att de goda gärningarna är nödvändiga för saligheten, som från den tolkningen av den lutherska läran, som hävdat att gärningarna var skadliga för saligheten. Genom dessa här nämnda och andra liknande deklarationer söker Konkordieformeln råda bot mot den villervalla, som inträtt efter Luthers död.

Melanchtons fortsatta försök att medla å ena sidan inom protestantismen mellan lutherdom och kalvinism, å andra sidan mellan protestantisk och romersk-katolsk åskådning kunde inte ske utan avsteg från den lutherska position, som han själv en gång intagit och vars formulering han en gång givit på riksdagen i Augsburg. När Melanchton så i det kyrkopolitiska spelet genom det s.k. Leipzig-interim år 1548 gjorde så vittgående modifikationer av den lutherska ståndpunkten, att arvet från Luther var i fara, restes ett kraftigt motstånd mot honom och hans anhängare, de s.k. filippisterna. Under ett par årtionden fördes en häftig kamp mellan filippister och gnesiolutheraner (äktlutheraner). Till tragiken i denna bittra strid hör att ingen av de kämpande riktningarna helt hade tillgodogjort sig Luthers reformatoriska budskap.

Det kyrkopolitiska läget komplicerades därav att genom religionsfreden i Augsburg 1555 religiös frihet hade tillförsäkrats de ständer, som bekände sig till Confessio Augustana. Vilka kunde med rätt åberopa denna bekännelse? Det blev en angelägenhet av yttersta vikt att fastslå innebörden av denna bekännelse. Gnesiolutheranerna hävdade att filippisterna icke med skäl kunde åberopa sig på Augsburgska bekännelsen. Furstarna i de länder, där protestantismen hade fått fäste, förde en energisk politik i syfte att härom komma till politiskt samförstånd och teologisk endräkt, att få slut på de inre stridigheter, som syntes äventyra reformationsverket och den vunna friheten.

Förtjänsten av endräktsverkets framgång får till stor del tillskrivas den berömde Württembergteologen Jakob Andreae, som med sin furstes stöd och på hans uppdrag ägnade ett mångårigt, energiskt arbete åt uppgiften att ena och samla lutherdomen. Bland de många teologer, som tog verksam del i detta arbete, framträdde särskilt Martin Chemnitz och Nicolaus Selneccer. Andreae insåg ganska snart att det skulle vara fåfängt att för saken vinna de rent kalvinistiska riktningarna och de konsekventa filippisterna. Han riktade sin strävan på att söka sammanföra de skilda lutherska fraktionerna i en gemensam bekännelse. Uppgiften var ingalunda lätt, eftersom många länder redan hade fixerat sina läroståndpunkter i samlingar av bekännelsedokument, bland vilka icke blott den oförändrade Augsburgska bekännelsen utan även Augustana variata med dess inbjudan till såväl kalvinism som filippism kunde förekomma.

År 1573 publicerade Andreae en endräktsskrift i form av sex predikningar om striderna mellan teologerna av den Augsburgska konfessionen. Den teologiska fakulteten i Tübingen godkände denna skrift och förordade, att de kyrkliga myndigheterna även i Braunschweig skulle antaga skriften som en endräktsformel. Under den fortsatta diskussionen kom man emellertid överens om att predikoformen inte var lämplig för ett kyrkopolitiskt dokument av denna karaktär. Andreae utarbetade då en skrift, som blev färdig i november 1573 och kom att få beteckningen Schwäbische Konkordie. Denna sändes sedan ”på remiss” till Braunschweig där bl.a. Chemnitz tog hand om den och företog rättelser och tillägg. Denna s.k. Schwäbisch-Sächsische Konkordie, som godkändes av präster och teologer i Braunschweig, Mecklenburg och några nordtyska grevskap, blev emellertid sedan inte accepterad i Württemberg. Där var man kritisk mot de många citaten av Melanchton, vilka inte ansågs vara entydiga. Genom ett nytt initiativ av bl. a. de världsliga herrarna i Württemberg och Baden åstadkom några teologer i januari 1576 en omarbetning av Schwäbisch-Sächsische Konkordie, i vilken man hade strukit Melanchton-citaten och i stället infört hänvisningar till Luther. Denna nya skrift erhöll namnet Maulbronnformeln efter den plats, där teologkonferensen hade ägt rum.

Från dessa båda endräktsskrifter, Schwäbisch-Sächsische Konkordie och Maulbronnformeln, kunde man sedan utgå vid ett konvent i Torgau i slutet av maj 1576, vid vilket Andreae var den drivande och inspirerande kraften. Efter ingående överläggningar åstadkom man vid denna mycket representativa teologkonferens en konkordieskrift, som vanligen kallas Torgisches Buch. Denna skrift sändes sedan ut till de olika landskyrkorna, vilkas teologer uppmanades att inkomma med önskemål och anmärkningar. Det visade sig att inte heller denna formel kunde bli mera allmänt antagen utan formella och sakliga ändringar. De rättrogna lutheranerna ansåg, att den inte tillräckligt eftertryckligt tog avstånd från Melanchton. De som var inspirerade av filippismen ondgjorde sig över den fördolda kritik mot Melanchton, som man menade sig kunna upptäcka i skriften. Ytterligare bearbetningar blev alltså nödvändiga, i vilka förut nämnda teologerna Andreae, Chemnitz och Selneccer tog verksam del. Slutligen kunde dessa med hjälp av andra teologer efter en konferens i klostret Bergen nära Magdeburg i maj 1577 åstadkomma en samlande formel. Denna, den s.k. Bergisches Buch, kom att gå till historien under namn av Konkordieformeln. Den överlämnades den 28 maj 1577 till kurfurst August av Sachsen, som sedan vidtog nödvändiga politiska och diplomatiska åtgärder för att få den antagen av så många som möjligt. Tre kurfurstar, 20 andra furstar, 24 grevar, 4 friherrar och 29 riksstäder jämte dem tillhörande prästerskap och lärarkårer, tillsamman utgörande två tredjedelar av det ständertal, som anslutit sig till Augsburgska bekännelsen, undertecknade den nya endräktsformeln.

Konkordieformeln avfattades på tyska. Den första officiella upplagan utkom den 25 juni 1580. Efter några omstridda latinska översättningar utkom under Chemnitz’ ledning en latinsk version 1584, som fick officiell karaktär. Den första svenska översättningen ingår i Concordia pia av år 1730.

Uppsala mötes beslut (upp)

Det har förut framhållits att den svenska kyrkan genom Uppsala mötes beslut 1593 fick Augsburgska bekännelsen som sin grundläggande konfessionella urkund. Det är inte nödvändigt att här närmare redogöra för mötets orsaker och förlopp. Så mycket behöver blott sägas, att då man dekreterade att mötets beslut skulle publiceras och att det sedan kom att ingå i den följande år utgivna Confessio fidei, så ville man därmed ange mötesbeslutets karaktär av bekännelse. Svenska kyrkan hade ditintills saknat skrifter av symbolisk karaktär. Reformationens och motreformationens århundrade är bekännelsebildningens tid. Det ena landet efter det andra fastställde officiellt sin kristna bekännelse. Uppsala möte uppbars av en tydlig strävan, särskilt markerad av prästerskapet, att angiva svenska kyrkans konfessionella egenart. För att en bekännelse skulle bli förpliktande, fordrades dock att den skulle antagas av alla ständer. Så hade man förfarit vid riksdagen i Augsburg. Konkordieformeln blev bekännelseskrift genom att de lutherska ständerna antog och underskrev densamma. För att ge mötesbeslutet karaktären av en förpliktande bekännelse utsändes det därför för antagande och underskrift landet runt. Hela riket slöt upp kring den nya bekännelsen. Det var en representativ samling som satte sitt namn under beslutet: hertig Karl, hertig Gustav av Sachsen, 14 riksråd, 7 biskopar, 218 adelsmän, 137 ämbetsmän, 1556 präster, därjämte borgmästare och råd i 26 städer och 197 landskap och härader.

Logosmappen > Konkordieboken