Om Arius’ bedrägeri och kätteri

Martin Luther: Om koncilierna och kyrkan – del II-4

För det första hade Arius lärt, att Kristus inte var Gud, utan en skapad varelse. Så nödgade de goda biskoparna honom att bekänna att Kristus är Gud, men det gjorde han i den falska betydelsen att Kristus är Gud som S:t Petrus och S:t Paulus, som änglarna, som heter ”gudar och Guds söner” i Skriften [Job 38:7; Ps. 82:6; Joh. 10:34; 1 Kor. 8:5].

För det andra: När fäderna fick veta detta, pressade de honom vidare, så att han och hans anhängare medgav att Kristus var rätt, sann Gud. Dessa ord använde han for syns skull, eftersom detta fram till denna tid lärts i alla kyrkor. Men i den egna kretsen tydde de dessa ord så (speciellt Eusebius, biskop av Nikomedia och Arius’ högsta patron):

”Omne factum Dei est verum”, ”det som Gud skapar eller gör, det är sant och rätt, ty det som är falskt har Gud inte gjort, därfor är vi villiga att bekänna att Kristus är en rätt, sann Gud (men hos oss en skapad Gud, som Moses och alla heliga) osv.” Här medgav de allt, vad man ännu sjunger i kyrkorna på söndagarna ända sedan konciliet i Nicea: ”Deum de deo, Lumen de lumine, Deum verum de deo vero” [”Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud”].

För det tredje: När detta falska och lömska förfarande blev känt, att de med dessa ord ännu höll Kristus för att vara en skapad varelse, blev dispyten skarpare, så att de måste bekänna, att Kristus fanns till före hela världen. Vem kunde här tro annat än att Arius och hans biskopar var rätta kristna och orättvist fördömda av konciliet i Nicea? Ty sådant drev de strax efter konciliet i Nicea (som gjort processen kort med dem och formulerat tron sådan den fortfarande är), ty de ville göra konciliet i Nicea till intet och bestred det en efter det andra av dess lärostycken.

För det fjärde: Också detta lömska forfarande uppdagades – att Kristus ändå skulle vara och heta en skapad varelse, med den tolkningen, att Kristus väl fanns till före hel världen, dvs. han blev skapad och gjord före hela världen och andra skapade varelser. Då blev de tvungna att bekänna, att hela världen och alla ting blev gjorda genom honom, som Joh. 1 [:3] säger. Detta tydde deras anhang så, att Kristus skapats först, och alla ting därefter skapats genom honom.

För det femte: Det var nu lätt för dem att bekänna genitum, non factum, av Gud ”född, inte skapad”, född som alla kristna, födda av Gud, är Guds barn, Joh. 1 [:12–13], inte skapad bland andra skapade varelser, utan före alla skapade varelser.

För det sjätte: När det kom till kärnan, att Kristus är homousius (”av samma väsende”) med Fadern, dvs. att Kristus är lika och enahanda Gud, har lika och enahanda makt, då kunde de inte längre finna utvägar, omvägar eller finter för sin lömskhet. Homousius betyder enahanda väsen eller natur, ”av samma och inte av ett andra väsen”, som fäderna i konciliet hade slagit fast och som man sjunger på latin, consubstantialis och – som några senare sade – coexistentialis, coessentialis. Detta hade de antagit vid konciliet i Nicea, och detta accepterade de ännu när de måste tala inför kejsaren och fäderna; men de bekämpade det bittert bland sitt eget folk och försäkrade att sådana ord inte användes i den heliga Skrift. De höll flera koncilier ännu under kejsar Konstantins livstid för att försvaga konciliet i Nicea, de åstadkom mycket olycka, och gjorde därmed senare de våra så rädda att S:t Hieronymus, bestört däröver, skrev ett beklagande brev till biskopen av Rom, Damason, och begärde att man skulle ta bort detta ord, homousius, ”ty jag vet inte”, säger han, ”vad det är för gift i dessa bokstäver, så att arianerna blir så upprörda av dem.”

Det finns ännu en dialog där Athanasius och Arius strider om detta ord homousius inför en ämbetsman vid namn Probus. Och när Arius hårt tryckte på den punkten, att det inte fanns ett sådant ord i Skriften och Athanasius bemötte honom på samma vis och sade, att dessa ord inte heller finns i Skriften: Innascibilis, ingenitus Deus, det betyder, att Gud inte är född – vilket arianerna utnyttjat för att visa att Kristus inte kunde vara Gud för att han var född, medan Gud var ofödd, osv. – tog ämbetsmannen Probus parti mot Arius. Det är ju sant att man inte skall lära något utanför Skriften i gudomliga ting, som S:t Hilarius skriver i Om treenigheten, bok I, vilket betyder bara att man inte skall lära något annat än vad som står i Skriften. Att inte få använda flera eller andra ord än vad som står i Skriften, det kan man inte hålla, särskilt i strid och när kättare vill förfalska saken med lömska grepp och förvanska Skriftens ord. Då var det av nöden att man så fastställde Skriftens mening, avfattad med många uttryck, i ett kort och sammanfattande ord och frågade, om de höll Kristus för att vara homousios, vilket är Skriftens mening med alla dess ord som de förvanskat med falska tolkningar bland de sina, men bekänt inför kejsaren och vid konciliet, alldeles som om pelagianerna skulle försöka bringa oss i förlägenhet med termen ’arvsynd’ eller ’Adams pest’, då sådana ord inte står i Skriften, fastän Skriften övertygande lär dessa ords mening, att vi är ”i synd avlade”, Ps. 51 [:7], ”av naturen vredens barn”, Ef. 2 [:3], och alla syndare genom en enda människas synd, Rom 5 [:12].

Säg mig nu, om ännu idag Arius kom framför dig och bekände för dig hela det nicenska konciliets tro, som vi sjunger den idag i våra kyrkor, kunde du betrakta honom som en kättare? Jag själv skulle säga att han har rätt. Och om han ändå, som en skojare, skulle tro annorlunda och under tiden förstod och lärde dessa ord annorlunda, skulle jag inte ha blivit skönt bedragen? Därför tror jag inte att Konstantin blev arian, utan att han höll fast vid det nicenska konciliet.

Det som hände honom är att han blev bedragen och trodde att Arius instämde med det nicenska konciliet. Han tog också en ed av honom (som ovan sades), och befallde sedan att Arius igen skulle upptagas i Alexandria. Men då Athanasius vägrade att göra detta eftersom han kände den falske Arius bättre än Konstantin gjorde, måste han fördrivas. Det föll kanske Konstantin in, som människa, att Arius, denne fromme kristne man, hade blivit dömd i Nicea av avundsjuk eller illvilja, speciellt som arianerna, främst Eusebius av Nikomedia, vann kejsaren på sin sida, fyllde hans öron med skvaller och urskuldade Arius. Ty vid hovet är stora konungar och herrar, fastän de kan vara fromma, inte alltid omgivna av änglar och S:t Johannes Döparen, utan ofta nog av Satan, Judas och Doeg, som Konungaboken klart visar [1 Kon. 22:22; 1 Sam. 22:9]. Det är ett gott tecken att Konstantin före sin död återinsatte Athanasius, oberoende av hur hårt arianerna försökte hindra det, Tripartita, III, 11. Härmed antyder han att han inte ville förkasta det nicenska konciliet och dess läror, utan att han skulle ha velat åstadkomma enighet.

 

Papister i fårakläder

Just så gör också några av våra falska papistiska suddare nu; de låtsas lära tro och goda gärningar för att försköna sig själva och för att missfirma oss, som om de alltid hade lärt detta och som om vi orättvist hade anklagat dem för att lära annorlunda, så att de, när de klätt sig i sådana fårakläder [Matt. 7: 15] som om de var alldeles lika oss, kan ta in vargen i fårfållan igen. De menar inte allvar med sin lära om tro och goda gärningar, utan medan de (liksom arianerna) inte kan återgå till sitt gift och sitt vargväsen eller återupprätta det utom i trons och de goda gärningarnas fårpäls, smyckar de och gömmer sin vargpäls tills de kommer in i fårfållan igen. Men man skulle göra med dem som de gör med vårt folk och kräva att de återtar sina styggelser och bevisar det genom att kasta bort alla missbruk som mot tron och goda gärningar härskar i deras kyrkor och bland deras folk, så att man kunde känna dem av deras frukter [Matt. 7:16]. Annars kan man inte tro bara deras ord och gester, dvs. deras fårskinn. Arius borde också ha återtagit sin lära på samma sätt, han borde ha bekänt sitt misstag och angripit sin tidigare lära och livsföring, som S:t Augustinus gjorde med sin manikeism, och som många människor nu gör med sitt tidigare papisteri och sin monasticism (till vilka, genom Guds nåd, jag kan räkna mig själv). Men de förnekar att de misstagit sig och kan inte ge Gud äran att bekänna sitt misstag, just så som arianerna ville få sina lögner försvarade och inte forbannade av konciliet.

Dessa historiska exempel bör vi komma ihåg, särskilt de av oss som måste vara predikanter och har befallningen att föda Kristi hjord, så att vi skulle se till den och vara goda biskopar, som S:t Petrus säger i 1 Petr. 5 [:2]. Ty att vara en episcopus eller biskop betyder att väl se till hjorden, vara vaksam och flitigt vaka över den så att inte djävulen överfaller                 oss. Här ser vi att han är en sådan mästare i förställning, förklädnad och hyckleri att han blir långt fagrare än ”ljusets änglar” [2 Kor. 11:14], och falska biskopar är heligare än sanna biskopar, och vargen frommare än något får. Vi behandlar inte nu de grova svarta påvliga poltergeistarna utanför Skriften. De kan nu återfinnas i Skriften och vår lära; de vill vara lika oss och ändå slita oss i stycken. Men här kan bara den Helige Ande hjälpa oss, och vi bör flitigt be; annars kommer vi att bli illa slagna.

Av allt detta ser man nu, varför konciliet hölls. Inte för utvärtes ceremoniers skull, men för den höga artikeln om Kristi gudom, som åstadkom grälet och som behandlades vid konciliet; efteråt blev den förrådd genom djävulens outsägliga raseri, medan man inte tänkte på de andra artiklarna. Och detta elände varade i uppskattningsvis trehundra år bland de kristna, så att S:t Augustinus tror att Arius’ pina i helvetet blir allt värre från dag till dag så länge denna villfarelse varar, ty Mohammed har uppstått ur denna sekt.

Och av det jag ovan framställt kan man klart se att detta koncilium varken tänkte ut eller fastställde något nytt, utan bara med de heliga skrifternas hjälp fördömde Arius’ nya villfarelse mot den gamla tron. Av detta kan man dra slutsatsen att inget kyrkomöte (mycket mindre påven i Rom) kan ge makten att tänka ut eller slå fast nya artiklar om tron och goda gärningar, som de så falskt berömmer sig av. Detta må vara nog för denna gång om det första huvudkonciliet i Nicea.