Martin Luther: Kommentar till Bergspredikan

Martin Luther

Kommentar över
Bergspredikan

Översatt av
Gunnar Mimer
Tryckt med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo och
Lutherstiftelsen.

ISBN BV- förlag 91 7518 129-0
ISBN Artos bokförlag 91 7580 060-8
© Artos Bokförlag 1990
Tyska originalet: Erlangenutg. av Luthers Skrifter
Omslag: Per Melander
Tryck: Team Offset, Malmö 1990

Införd i Logomappen med tillstånd av BV förlag. Den tryckta boken finns
att erhålla hos förlaget.
https://www.bvforlag.se/bocker/luther-och-reformationsjubileet/kommentar-over-bergspredikan.html

Sidnummer står nederst på sidorna

---

• Innehåll

Förord. Martin Luther berättar om sina predikningar över kapitlen 5-7 i S:t Matteus evangelium        5

S:T  MATTEUS FEMTE KAPITEL                                                                                                                         8

S:T MATTEUS SJÄTTE KAPITEL                                                                                                                      125

S:T MATTEUS SJUNDE KAPITEL                                                                                                                     198

---

Förord
Jag har mycket gärna sett att dessa mina predikningar över de tre kapitlen
i S:t Matteus evangelium, som S:t Augustinus kallar Herrens predikan på
berget, blir utgivna. Jag hoppas att Gud ger sin nåd till att denna Kristi lära
blir bestående och upprätthållen i sin rätta, egentliga och kristliga innebörd;
i synnerhet som det inte finns några ord och texter i den heliga Skrift som är
så allmänt kända och som haft så stort inflytande och sådan inverkan på hela
kristenheten. Och jag tvivlar inte på att jag här lagt fram den rätta, oförfalskade
kristna innebörden för de mina och för dem, som vill lära känna den.

Det är helt obegripligt hur den lede djävulen genom sina apostlar så
mästerligt har kunnat förvrida och förvända i synnerhet det femte kapitlet
till dess raka motsats! Och ändå har Herren Kristus i det på förhand velat
driva bort alla falska läror och lägga i dagen den rätta innebörden av Guds
bud, genom att han gör ett förbehåll och säger: ”Jag har inte kommit för att
upplösa lagen”. Han tar stycke för stycke i syfte att ordentligt befästa och
klargöra Guds lag. Inte desto mindre har avgrundsfursten Satan inte funnit
någon text i den heliga Skrift, som han så på det skamligaste förvrängt och
gjort om till den värsta vanföreställning och rena villoläran än just denna,
som Herren Kristus själv ordnat med och tagit fram just för att förekomma
falsk lära. Sannerligen är inte detta ett djävulens mästerstycke!
I första hand bör de nämnas, som stjälpt åt vänster på detta femte kapitel,
de grova svin och åsnor, jurister och sofister, påvens högra hand och hejdu-
kar. Dessa har bara sugit gift ur denna sköna ros, spritt ut det runt om i
världen och därmed karikerat Herren Kristus och upphöjt och understött
Antikrist. De vill nämligen göra gällande att Kristus inte skulle ha velat
ålägga alla sina kristna allt som han lär ut i det femte kapitlet och som de
skulle behöva hålla. Åtskilliga stycken i det skulle han endast ha rått dem att
hålla, som ville vara särskilt fullkomliga, och dessa behövde hålla endast så
mycket som de fann för gott. Inte det ringaste avseende har de fäst vid att
Kristus i samma text vredgat hotade: ”Den skall förvisso inte komma in i
himmelriket, som upphäver ett enda av även de minsta buden”. Och han
kallar dem alla torrt och kärvt för bud.
Därför har de diktat upp tolv s.k. consilia evangelii, d.v.s. goda råd, som
den bör efterleva, som vill vara något högre och fullkomligare framför och
över andra kristna. De har alltså inte bara åsidosatt tron och i dess ställe satt
5
fullkomlighet som en prestation för att bli salig, utan dessutom gjort pres-
tationen godtycklig. Detta betyder – menar jag – att de rätt och slätt hindrar
goda gärningar, något som de annars beskyller oss för att göra, dessa grova
baktalare. Detta kan de inte neka till och ingenting i världen kan skyla över
eller piffa upp detta ofog, så länge det femte kapitlet hos S:t Matteus står där
det står. Dessutom tyder deras randanmärkningar och kommentarer till
detta ställe, liksom även deras gamla obotfärdiga levnadssätt, helt i stil med
deras lära, på detta. Det råder enighet bland dem att läran om de tolv
evangeliska råden skulle vara dessa: vedergäll inte ont med ont, hämnas
inte, vänd andra kinden till, stå inte emot en oförrätt, lämna även skjortan
från dig tillsammans med manteln, gå två mil i stället för en, låna även åt
den som inte kan ställa borgen, bed för dina förföljare, älska ovännen och
gör dem gott som hatar dig – alltsammans är sådant som Herren Kristus har
lärt. Men – spyr de ur sig – han har inte befallt och dessa åsnor till teologer
i Paris ger rent besked om skälen till detta – det skulle vara att göra den
kristna läran alltför svår om man belastade den med sådana krav. På detta
sätt har jurister och sofister hittills manipulerat och indoktrinerat kyrkan,
så att Herren Kristus med sin heliga lära och undervisning kommit att bli en
narr och en gycklare. Inte heller har de velat göra bot och bättring utan
tvärtom sökt försvara och befästa sina förbannade, skamfilade gamla läro-
satser och kröna en ny åsna till sin påve. Men Gud give att jag får leva och
bidra med gyllene spännen och ädelstenar till hans krona, så skall nog åsnan,
om Gud vill, bli ordentligt krönt.
Om du nu vill och inte har något bättre att tillgå, så låt, käre broder,
denna predikan vara dig till hjälp mot herrar jurister och sofister – särskilt
avser jag då dessa åsnor till kaniker, som själva kallar sig åsnor, vilket de ju
faktiskt också är – så att du för din del kan hålla Kristi lära i Matt. 5 kap.
ofördärvad av deras krumbukter och ren från deras djävuls-träck.
Detsamma gäller – för det andra – även den nya tidens sofister och
jurister, sekteristerna och vederdöparna, som börjat vålla hjärtlidande med
sina vilda fantasier ur sin egen sjuka hjärna kring kapitel 5. Medan de förut
nämnda stjälpt åt vänster, inte respekterat någonting alls av denna Kristi
lära utan fördömt och förrått den, så har dessa andra stjälpt över åt höger
sida och lär att man inte får äga något eget, inte avlägga ed; det skall inte
finnas någon överhet eller domstol, inte heller någon krigsmakt eller
försvar; det är tillåtet att överge hustru och barn och dessutom många andra
fördärvligheter.
Så bakar och brygger djävulen åt båda parter, så att var och en av dem får
6
sitt och ingen av dem kan göra skillnad mellan det världsliga och gudomliga
regementet och långt mindre, vad som är utmärkande för dem, vilket eller
hur man skall lära och leva i det ena eller det andra. Men Gud vare lovad att
vi kan berömma oss av att i denna predikan klart och energiskt ha påvisat
och framhävt detta. Den som hädanefter far vilse och vill fara vilse, för
honom bär vi inget ansvar, eftersom vi gjort vad på oss ankommer för vars
och ens bästa. Deras blod kommer över deras eget huvud. Den lön som vi
för vår del har att förvänta oss – otack, hat och fiendskap – för den säger vi:
Gud vare tack!
Eftersom vi genom så skrämmande exempel från jurister både på påvligt
och sekteristiskt håll erfarit och vet vad djävulen har i sinnet, nämligen att
han i första hand tänker förvränga detta femte kap. hos Matteus för att
därmed utplåna den rena kristna läran, så anmodas och förmanas varje
predikare och kyrkoherde att troget och oförtröttligt vakta den åt honom
betrodda lilla skaran mot vanföreställningen och verka för att den kristna
lärans rätta innebörd vidmakthålls. Ty så länge djävulen lever och världen
består skall han inte upphöra att ansätta just detta kapitel. Det är ytterst
angeläget för honom att därigenom undertrycka goda gärningar, så som har
skett i påvedömet eller att – såsom nymunkarna och sekteristerna börjat
göra – göra falska goda gärningar och inbilsk helighet. Även om bägge
dessa riktningar skulle dö ut, så skulle han söka skaffa sig och uppväcka nya.
Ty sådana hantlangare måste han ha. Sedan världens begynnelse har han
regerat över den genom munkar. Även om de inte kallar sig så är dock
deras lära och livsföring munkaktig, d.v.s. annorlunda, säregen och för-
nämare än det Gud själv påbjudit – något som ju Baals präster och samariter
i Israel och Isis präster och vestaler på sin tid gällde för att vara.
Aldrig kan vi vara säkra för honom. Ty just från detta kapitel har man
härlett det påviska munkväsendet som ett särskilt stånd av fullkomliga
framför vanliga kristna, och som grundval för detta sitt anspråk har man
lagt beslag på detta samma kapitel. Och vid detta övermaga anspråk har de
verkligen hållit så fast att de blivit stinna av en ärelystnad och högfärd, som
i sista hand är djävulens egen. Kristus, vår käre Herre och Mästare, som
öppnat våra ögon för den rätta innebörden i hans ord skall hjälpa oss att
växa till och stärkas i det, så att vi också lever och handlar därefter. Honom
vare lov och tack tillika med Fadern och den helige Ande i evighet.
Amen.
7

S:T MATTEUS FEMTE KAPITEL
5:1,2 ”Då han såg folket, gick han upp på ett berg och satte sig ned och hans
lärjungar trädde fram till honom. Han öppnade sin mun, undervisade dem
och sade — ”
Här ger evangelisten en praktfull inledning till hur Herren Kristus upp-
träder vid den predikan han tänker hålla: Han stiger upp på ett berg, han
sätter sig ned, han öppnar sin mun och börjar tala. Man riktigt ser hans
högtidliga allvar. Ty – brukar man säga – det är tre ting, som anstår en god
predikare: för det första att han träder fram på ett värdigt sätt; för det
andra, att han öppnar sin mun och börjar tala på ett klart språk och har
något av vikt att säga och slutligen att han vet när han skall sluta.
Att uppträda – det är att föra sig som en Mästare till predikare, som både
kan och måste göra det, inte på grund av ett eget infall utan som han var
kallad till det och sänd av någon under förpliktelse och hörsamhet. Han kan
således med rätta säga: ”Jag kommer inte och tränger mig på av egen
företagsamhet eller eget gottfinnande utan måste göra det på mitt ämbetes
vägnar.”
Detta är sagt mot dem, som hittills och fortfarande ställer till så mycket
plåga och kval; dessa sekterister och svärmare som av och till springer lösa
och stryker omkring i bygderna och förgiftar folk utan att kyrkoherden
eller de som innehar ämbetet och myndigheten vet av det. De smittar ner
hus efter hus tills de förgiftat hela städer och till sist hela landet. Dessa
smygare och kringstrykare skall man värja sig emot. Man skall helt enkelt
inte tillåta någon som inte först fått i uppdrag och vederbörligen blivit
installerad i ämbetet att predika. Ingen som redan är det får låta bli att
predika mot villolärare som han hör i en påvlig eller annan kyrka. Inte
heller skall han springa runt i husen och hålla privata vrågudstjänster utan
vara på plats och vårda sitt ämbete och sin predikstol eller – om han inte vill
eller kan framträda offentligt – tiga.
Gud vill nämligen inte att man irrar omkring med hans Ord som om den
helige Ande skulle driva någon, som inte har något ämbete, att predika och
därför letar i vinklar och vrår för att hitta husrum och predikstol. Inte ens
aposteln S:t Paulus, fastän han kallades till apostel av Gud själv, ville pre-
dika på orter där de andra apostlarna tidigare predikat. Därför är det så som
S:t Matteus framhåller i inledningen, att Herren Kristus öppet och offent-
ligen går upp på ett berg när han börjar sitt predikoämbete. Det är också
därför som han litet senare säger till sina lärjungar: ”Ni är världens ljus”.
8
Och fortsätter: ”Man tänder ju inte ett ljus och sätter det under skäppan,
utan man sätter det på ljusstaken, så att det lyser för alla som är i huset.”
Predikoämbetet och Guds Ord skall lysa där såsom solen, det skall inte
smygas undan och hållas i lönndom, som när man leker blindbock. Nej, det
skall öppet hållas fram och ges tillfälle att ses av allas ögon, så att både
förkunnaren och åhöraren kan vara säkra på att det lärs ut rätt och riktigt
under ämbetsansvar, och att man inte sticker under stol med någon del av
Guds Ord. Gör så du också! När du arbetar i ditt ämbete och har befallning
att predika, så stig frimodigt och öppet fram och var inte rädd för någon, så
att du med Herren Kristus kan berömma dig och med honom säga: ”Jag har
talat fritt och öppet inför hela världen och har ingenting sagt i hemlighet ”
(Joh.18).
Men, säger du, skall då ingen få undervisa om det inte sker offentligt? Ska
inte en husfar själv få göra det i sitt eget hus för sitt husfolk eller ha någon
annan, lärjunge eller vem det kan vara, som gör det i hans ställe? Svar:
Visst är det rätt och riktigt och på sin plats att detta sker. Varje husfar är
nämligen skyldig att själv fostra och undervisa sina barn och sitt husfolk
eller låta någon annan göra det. I sitt hus är han själv kyrkoherde eller
biskop över sitt husfolk och har fått i uppgift att hålla ögonen på vad de lär
sig och ha ansvar för det. Men det innebär inte att du skall göra detta utanför
ditt eget hus och på eget bevåg tränga dig på i en annans hus eller hos en
granne. Inte heller skall du tåla att en smygpredikant kommer till dig och
vill ordna en extra predikan, som han saknar befogenhet till. Kommer det
en sådan till ett hus eller till en stad, så skall han anmodas att visa upp intyg
på att han är känd eller brev försett med sigill där det står att han har
tillstånd att predika. Man skall nämligen inte tro alla dessa som berömmer
sig av den helige Ande och därmed lyckas lista sig in i husen, än här, än där.
Kort och gott betyder evangelistens inledningsord: Evangeliet eller prediko-
ämbetet skall inte stickas undan i en vrå utan skall kunna höras fritt och
offentligt i dagens ljus som från toppen av ett berg. Detta var det ena evan-
gelisten Matteus hade att säga.
Det andra är att han öppnar sin mun för att tala. För han kan ju omöjligen
vara en god predikare om han i stället stänger igen den. Sedan är det inte
heller nog att en predikare fullgör sitt ämbete så förträffligt att alla blir
förstummade och låter honom träda fram och gälla för att vara en som äger
gudomlig rätt och befogenhet. Han måste också friskt och utan rädsla
predika den sanning som har ålagts honom, inte förtiga något eller mumla
och inte heller skona eller ta särskild hänsyn till någon – det må drabba vem
9
eller vad det vara vill.
Ty det hämmar i högsta grad en predikare att han ser sig omkring och
bekymrar sig om vad folk gärna vill höra och vad de inte vill höra eller vad
som kan utsätta honom för fiendskap, skada eller fara. Nej, liksom han stod
på ett berg, dvs inför allas ögon och kunde se sig fritt omkring, så skall han
tala fritt och inte vara rädd för någon, om än han ser aldrig så många
människor och huvuden framför sig. Han skall ta bladet från munnen och
inte bry sig om vare sig vänligt sinnade eller arga herrar och junkrar, vare
sig pengar, rikedom, ära eller makt, vare sig skam, armod eller skada och
inte tänka på något annat än att tala om det som hans ämbete fordrar. Det är
därför han står där.
Herren Kristus har nämligen inte instiftat och upprättat predikoämbetet
för att det skulle bli en födkrok till att förvärva pengar, gods, ära och
vänskap eller skaffa sig fördelar, utan för att därigenom offentligt ställa
fram sanningen, bestraffa det onda och få sagt vad som hör till själarnas
gagn, frälsning och salighet. Ty Guds Ord är inte här för att lära drängar
och pigor hur de skall sköta hushållet och förtjäna sitt levebröd, eller en
borgmästare hur han skall regera, en jordbrukare plöja och samla hö! Allt
som allt – det ges inga anvisningar om det timliga goda varigenom man får
sitt livsuppehälle. Förnuftet undervisar ju redan varje människa om detta.
Nej, detta är vad det vill lära oss: hur vi skall komma till det eviga livet, hur
du bör använda detta liv så länge det varar och ge mat åt din mage, dock så
att du vet vart du skall ta vägen när det är slut här.
När det förs på tal att man skall predika om detta andra liv och vi då blir
tagna ur den kära vanföreställningen att vi lever här för evigt, så väcker det
klander och protester, därför att världen inte tål att höra sådant. När en
förkunnare har magen och det timliga livet mest kärt, då tiger han om det
eviga livet. Väl står han där och blaskar på sin predikstol, men sanningen
predikar han inte, öppnar alltså inte munnen för den. Och befarar han att
det kan gå honom illa, då håller han inne med sanningen och biter inte
räven. Du förstår – det är av detta som S:t Matteus i inledningen gör ett
särskilt nummer, nämligen att Kristus som den sanne predikaren går upp på
ett berg, öppnar sin mun helt och fullt för att lära ut sanningen och bestraffa
både falsk lära och falsk livsföring. Mer om detta här nedan.

5:3 Saliga är de som är andligen fattiga, ty himmelriket är deras.
Detta är en fin, ljuvlig och vänlig början på Herrens predikan och lära. Han
går nämligen inte på som Moses och andra laglärare med påbud, hot och
10
skrämsel utan han talar på det allra vänligaste vis, intagande, bevekande och
ger de älskligaste löften. Helt säkert – om dessa kära ord och denna härliga
predikan som Herren Kristus den gången förkunnade, inte hade blivit
nedtecknade och anförtrodda till oss alla, så skulle nyfikenheten på dem inte
lämnat oss någon ro utan eggat oss att fara till Jerusalem, ja, till världens
ände, om man på detta vis kunde få höra endast ett enda ord från hans mun.
Man skulle i dem ha funnit en gruva med guld tillräckligt att bygga hela
gator med och man skulle stolt ha berömt sig av att ha hört eller läst ord och
en predikan av självaste Herren Kristus. Vilken utomordentligt välsignad
man skulle det inte vara som fått vara med om något sådant! Trots att det
finns så mycket skrivet av så många andra, så skulle det nog låta så här om vi
inte ägde en rad kvar av Jesu bergspredikan: ”Ja, jag hör gärna vad S:t
Paulus och de andra apostlarna lärt, men många gånger hellre vill jag höra
vad Herren själv har sagt och predikat.” Men när det nu blivit allmän
egendom, och så gott som varje människa har det svart på vitt och kan läsa
det varje dag, så anser inte någon att det är särskilt värdefullt. Ja, vi känner
rent av leda inför det och slår dövörat till, som om det inte var det höga
himmelska Majestätet som här har talat utan enbart en vanlig byskomakare.
Till straff för vår otacksamhet och vårt förakt går vi miste om det vi redan
har och får aldrig riktigt känna och smaka den rikedom på makt och kraft,
som bor i Kristi ord. Men den som fått nåden att betrakta dem som Guds och
inte som människoord skall säkert akta det alltmer högt och dyrbart, så att
han aldrig tröttnar på det eller blir mätt av det.
Lika kärleksfull och ljuvlig som denna predikan är för de kristna som är
sanna lärjungar, lika utmanande och odräglig är den för judarna och deras
stora helgon. Men så ger han dem med sina ord strax i början en hård stöt,
och avvisar och fördömer deras lära och predikan som raka motsatsen till
sin egen. Ja, han ropar – som Lukas berättar i kap. 6 – rent ut sitt ”ve” över
deras liv och lära. Ty summan av deras lära var detta: När det går en
människa väl här på jorden, så är hon salig och allt är gott och väl. För dem
kommer allt an på detta: om de är fromma och tjänar Gud, så skall Gud ge
dem fullt upp här på jorden och de ska inte sakna någonting. Det är om dem
som David i Psalt. 144 säger så här: ”Deras lära säger att varje vrå i visthus-
boden är välfylld, att betesmarkerna är översållade av får som förökar sig
mångfaldigt, att boskapen ger riklig avkastning och att inte någon skada,
förlust, olycka eller plåga drabbar henne” – detta kallar de att vara en salig
människa.
Mot detta öppnar Kristus sin mun och säger att även något annat hör till
11
att vara salig än att ha fullt upp av det jordiska. ”Ni kära lärjungar”, vill han
säga, ”när ni går för att predika bland folket kommer ni att finna att man
överallt tror detta: den som är rik och mäktig, han är självklart salig; den å
andra sidan, som är fattig och eländig är förkastad av Gud och fördömd.”
Ty i den tron är judarna fast rotade. Om det går en människa väl, så är det
ett tecken på att hon har en nådig Gud, och vice versa. Det fick dem att tro
att de av Gud hade fått dessa många och stora löften om timliga och
lekamliga förmåner, som han ville skänka de fromma. De litade på dessa
löften och menade att när de fått dem, så stod de på god fot med Gud. På
detta tema är boken om Job uppbyggd. Hans vänner grälar och gruffar över
detta och hävdar envist att Job mycket grovt syndat mot Gud och att han
otvivelaktigt blir hårt straffad för det. Därför bör han erkänna det och
omvända sig, så att Gud tar bort straffdomen från honom.
Det var således högst nödvändigt att Herren inledde sin predikan med att
rasera denna vantro och slita den ur hjärtana, den rätta trons allra största
hinder, som befäster den store avguden Mammons välde i människors hjär-
tan. Ty av denna villolära har inget annat följt än att människorna blivit
glupska och att var och en försöker roffa åt sig mesta möjliga för att leva
goda dagar utan brist och besvärligheter. Man tvingas ju tänka som så: ”Är
det så att den, för vilken allt går väl i händer och som får allt han kan önska,
är det den som är salig, så måste ju också jag se till att jag inte blir den som
får det sämst.”
Detta är ännu i dag det allmänna sättet att tänka i den här världen. I
synnerhet turkarna hämtar förtröstan och repar mod ur denna vantro och
drar slutsatsen att det inte skulle vara möjligt för dem att vara så fram-
gångsrika och vinna sådana lysande segrar om de inte var Guds folk och av
Gud gynnade framför alla andra folk. På samma sätt tror hos oss hela påve-
dömet. Hela deras teologi och kyrkopolitik grundar sig på att påvekyrkan
först måste få sitt. Med den motiveringen har de roffat åt sig all världens
gods och guld, något som varje människa kan se med egna ögon. Över
huvud taget är detta den största och mest spridda vantron och religionen på
jorden. Den omfattas av alla köttsligt sinnade människor, som inte kan
föreställa sig saligheten på annat sätt.
Mot detta för nu Herren fram en helt och hållet annan och ny förkunnelse
för de kristna – om det går dem illa, om de får dras med fattigdom och
måste vara utan rikedom, ära och goda dagar här på jorden, skall de dock
vara saliga och få – inte en timlig belöning! – utan en annan evig lön helt och
fullt i himlen.
12
Nu invänder du: Hurså, måste då de kristna utan undantag vara fattiga?
Får ingen kristen äga pengar, egendom, gott anseende, inflytande m.m.?
Hur skall de rika, furstar, herrar och konungar göra – måste de alla låta
ägodelar och ära fara sin kos eller skall de ge bort dem till de fattiga, såsom
en del lärt ut att man måste? Svar: Nej, det sägs inte att man skall avstå allt
sitt åt de fattiga, utan det gäller att vara fattig i sitt inre och räkna sig in
bland dem som vill ärva himmelriket. Det står nämligen med tydliga,
formella ord: ”Saliga är de fattiga” och omedelbart före kommer det lilla
tillägget ”andligen” fattiga. Ingenting är alltså vunnet genom att man är
fattig i jordisk mening och inte har pengar eller egendom. Att äga pengar,
ägodelar, land och folk i yttre avseende är inte synd i sig utan det är Guds
gåva och hans planering. Ingen är salig därför att han är en tiggare och inte
äger någonting någonstans. Nej, det heter att vara andligen fattig. Jag har ju
inledningsvis sagt att Kristus här inte avhandlar världsligt regerande och
jordisk samhällsordning utan endast talar om de andliga tingen och om hur
man fri och höjd över timliga ytterhöljen skall leva inför Gud.
Till denna världens ordning hör att en regering till sitt förfogande har
pengar, besittningar, respekt, makt, land och folk. Utan dessa kan inget liv
hållas vid makt. Därför kan en herre eller furste inte vara utan detta. Han
måste ha det för att hävda sitt ämbete och sin ställning. Därför är det inte
meningen att man måste sakna detta och inte äga något eget. Världen kunde
ju omöjligen bli bestående om vi alla var tiggare och ingen ägde något. Inte
ens en vanlig husfader skulle kunna föda sitt hus och husfolk om han inte
ägde något för egen del. För övrigt finner man att en hel del tiggare som ber
om bröd vid dörren, är lika högfärdiga och elaka som många rikemän och
många luggslitna bönder, och det inte är mindre svårt att tåla dessa än
någonsin en herreman och furste som är rik.
Vare sig du därför kroppsligen och i yttre avseende är fattig eller rik,
vilketdera som nu kan vara din lott i detta livet – efter detta frågar inte Gud.
Och inse att varenda människa måste stå som tiggare inför Gud, alltså vara
utfattig både andligen och i sitt hjärta! Detta betyder att hon inte sätter all
sin tillförsikt, sin tro och tröst till timliga tillgångar eller med sitt hjärta blir
fångad i det och låter Mammon bli sin avgud, utan endast att hon har Gud
till sin Gud.
David var en förträfflig konung, som säkerligen behövde ha sin penning-
pung och kassakista full med pengar, sina magasin fulla av spannmål och
olika slag av andra resurser och förråd. Ändå måste han dessutom i andligt
avseende vara en stackars tiggare, något som han också sjunger om sig
13
själv: ”Jag är en stackare och gäst i mitt land alldeles som alla mina fäder.”
Se där konungen som äger sådana rikedomar, en herre över land och folk!
Och ändå vågar han inte kalla sig för något annat än en gäst och pilgrim,
som går på gatan i sitt eget land, där han inte äger något, där han inte får
vistas stadigvarande. Det kan kallas ett hjärta som är oberoende av gods och
rikedom, och fastän det har bådadera tycks det honom likväl smälla lika
högt som om han ingenting ägde. På samma vis prisar S:t Paulus (2.Kor. 6)
de kristna som fattiga, men som likväl gör många rika; som ingenting har
och ändå har allt.
Allt detta är sagt i det syftet att man inte använder allt timligt gott och all
lekamlig nödtorft här i livet annorlunda än som en gäst på främmande ort,
som legat över en natt och på morgonen åker därifrån och inte behövt mer
än ett mål mat och nattläger. Han kan inte påstå om någonting där: ”Det här
är mitt, här stannar jag kvar.” Inte heller frestas han lägga sig till med dess
ägodelar, som om de rättmätigt tillhörde honom. Om han ändå gjorde detta,
skulle han strax få höra värden säga: ”Min käre, vet du då inte att du är gäst
här? Ge dig iväg dit, där du hör hemma!” På samma sätt gäller även här: ditt
timliga goda har Gud gett dig för ditt liv här och det är dig väl unnat att
bruka det till att förse den stofthydda som du får dras med, men inte på så
sätt att ditt hjärta hårt klamrar sig fast och klistras vid det som om du skulle
leva för evigt i det. Nej, vandra vidare och ha i dina tankar en högre och
bättre skatt, som är din egen och som för evigt skall förbli din.
Detta har nu sagts i grova drag för att varje människa ska lära sig förstå,
vad som på den heliga Skrifts språk är att vara andligen fattig och att vara
fattig inför Gud, så att man inte dömer efter det yttre skenet, efter mängden
av gods och guld eller efter brist eller överflöd. Ty – som sagt – man kan
finna de fattigaste och eländigaste tiggare vara de mest ondsinta och för
härdade sällar som fräckt begår alla möjliga bovstreck och ofog, som aldrig
världsligt sinnade, men fina och ärliga människor – borgare, herremän och
furstar – skulle göra sig skyldiga till. Å andra sidan har det funnits många
heliga män med pengar, gods, högt anseende, med land och folk, som med
all sin rikedom dock förblivit fattiga i andligt avseende. För det är efter
hjärtelaget man måste rätta sig och inte lägga för stor vikt vid om någon har
lite eller ingenting alls, mycket eller litet eller vad för slags ägodelar man
har. Sådant skall man sätta i andra hand, äga det som om man inte ägde det,
vara beredd varje stund att mista det och alltid ha sitt hjärta förankrat vid
himmelriket.
I motsats härtill kallas i Skriften den människa för rik som, fastän hon
14
inte äger vare sig gods eller guld, söker riva och rafsa åt sig detta och aldrig
kan få nog. Det är dessa som Evangelium med rätta kallar girigbukar –
dessa som har fått minst av detta timliga men som aldrig är nöjda med det
lilla Gud gett dem. Ty tittar man in i hjärtat, så är det uppfyllt av pengar och
ägodelar, fånget av begär efter det, fast det inte finns någonting i penning
pungen eller i kassaskrinet. Å andra sidan anser Skriften den vara fattig som
är fattig i hjärtat, även om han har kassakistan full och äger hus och hem-
man. Så går den kristna tron sin väg rakt fram, tittar varken efter armod
eller rikedom utan efter hur det står till i hjärtat. Sitter där en girigbuk, så
är den människan andligen rik; den, som däremot inte är fången i detta
jordiska och som kan hålla hjärtat fritt från detta begär – den är andligen
fattig. Detta är vad Herren har sagt på annan plats: ”Den som för min skull
lämnat hus och åker, barn och maka, han skall få hundrafalt igen och ärva
evigt liv.” Genom detta vill han slita loss hjärtat från det jordiskt goda, så
att det inte räknar detta som det högsta goda. Han tröstar så de sina som måst
lämna det från sig med att de skall få mycket mer och något mycket bättre
redan här i livet än allt det de varit tvungna att avstå från.
Nu får inte detta tolkas så, att man måste springa ifrån ägodelarna, hus,
hemman, hustru och barn, ränna runt i bygden och ligga andra till last. Så
gör vederdöparpacket och beskyller oss för att inte predika Evangelium rätt
när vi behåller hus och hemman och stannar kvar hos hustru och barn. Nej,
sådana stolliga helgon vill Herren visst inte ha. I stället heter det så här: Den
som med sitt hjärta kan lämna hus och hemman, hustru och barn, fastän han
sitter där och stannar kvar där, har sin bärgning av det och tjänar de sina i
kärlek i överensstämmelse med vad Gud befallt men som – om så behövs –
kan lämna det därhän och för Guds skull låta det fara sin kos – han är
förvisso en sann kristen. Och är du redo för detta, så har du ju övergivit
alltsammans. Ditt hjärta sitter inte fånget i det utan håller sig fritt från
girighet och smitta och är i alla stycken fyllt av tröst och tillit. Visst kan väl
en så beskaffad rikeman kallas andligen fattig och inte vara tvungen att göra
sig kvitt det som tillhör honom. Skulle det vara nödvändigt att han lämnar
alltsammans så gör han det i Guds namn; inte för att det kunde vara skönt att
slippa hustru och barn, hus och hem. Helst hade han haft det kvar så länge
Gud tillåtit det för att tjäna honom med det. Men han är dock beredd att
avstå om Gud vill ta tillbaka det. – Så förstår du vad det innebär att vara
andligen och inför Gud fattig; att i andlig mening ingenting äga utan att ha
övergivit alltsammans.
Betrakta nu också det löfte, som Kristus tillfogar: ”Ty sådana hör
himmelriket till.” Det är ju ett stort och utomordentligt härligt löfte att vi
15
för att vi gärna är fattiga och inte aktar detta timliga högt, redan här skall få
en härlig, stor och evig lön i himlen. Och när du släpper ifrån dig din lilla
del av detta timliga, som du ändå kan använda så länge och så mycket du
kan, skall du i utbyte få en krona som ett utmärkelsetecken på att du är
medborgare och herre i himlen. Detta borde ju egga oss – om vi vill vara
kristna och bli ansedda som sådana – att ta Herren på orden. Men ingen
förstår vem det är som talar och mycket mindre vad han säger; vi låter det
gå in genom ena örat och ut genom det andra. Ingen gör sig besvär att ta det
till sitt hjärta.
Men Herren har med just dessa ord gett tillkänna att ingen rätt kan fatta
detta och vara fattig i anden, såvida han inte redan är en rätt kristen. Ty
båda, detta stycke av hans predikan och alla de andra som följer därefter, är
helt frukter av den tro som den helige Ande själv måste frambringa i hjär-
tat. Där tron saknas i ett hjärta, där torde himmelriket få stanna utanför, och
inte heller lär andligt armod, saktmod o.s.v. vinna insteg där. Där härskar
idel ävlan, gnidighet, gräl och larmande kring det timliga goda. För dessa
förvärldsligade hjärtan, som aldrig lärt eller upplevt vad andlig fattigdom
innebär och som inte heller tror eller lyssnar till Herrens ord och löften om
himmelriket, är det förspilld möda att predika. Det hjälper inte att det är
just dessa till bättring så arrangerat och ordnat, att den som inte vill vara
fattig i Guds namn för himmelrikets skull, han måste vara fattig i djävulens
namn och få otack till lön. Gud har nämligen kedjat samman den girige vid
hans buk, så att han aldrig får nog och kan ha glädje av det goda han lyckats
gnida ihop. Ty herr girigbuk är en mycket nitisk inneboende; han unnar sig
inte någon ro. Han hemsöker, driver på och hetsar oupphörligt, så att det
inte blir en stund över till att njuta av de kära ägodelarna. Detta förbryllade
Salomos predikare, så att han utbrast: ”Är det inte en skändlig plåga att Gud
ger en människa så mycket gods och guld, land och folk, när hon ändå inte
förmår förbruka alltihop? Det inger ju henne bara fruktan, bekymmer och
ängslan för hur hon skall få behålla och föröka det, så att det inte går
förlorat eller förminskas. Hon blir så fäst vid det att hon inte med glädje kan
avstå ens den minsta slant.” Men där det finns ett hjärta som tycker sig ha
nog och är tillfreds med detta, så har det ro och himmelriket till på köpet,
medan den som äger stora rikedomar och dessutom drivs av begär efter än
mer, ådrar sig en fullständig skärseld här och dessutom helvetesglöden i
evigheten. Därför sägs det: ”Här åker man i vagn, där på en enhjuling,”
d.v.s. här har man jämmer och ängslan och där vånda.
Se, då ordnar alltid Gud så att hans Ord blir sanna, att ingen är salig och
l6
får vad han behöver här i livet utom den kristne, medan andra, även om de
så ägde allt, inte har det bättre för det, ja, inte ens så pass bra – arma tiggare
är vad de är om man ser till deras stackars hjärtan. Ty eftersom de förra –
de kristna således – gärna dras med fattigdom, klänger sig deras hjärtan
fastare vid det oförgängligt eviga goda, som är himmelriket, och de är Guds
saliga barn, medan de som jagar timligt gott aldrig uppnår det som de så hett
eftertraktar utan dessutom ådrar sig evig tortyr av djävulen. Det finns kort
sagt ingen skillnad mellan tiggaren vid dörren och dessa eländiga girig-
bukar utom den att tiggaren inte äger någonting och måste låta sig avspisas
med en brödbit, medan ju mer girigbuken får, desto mer otillfredsställd blir
han, även om han fick all världens gods och guld samlat i en enda stor hög.
Därför är det – som sagt – föga bevänt med en predikan som denna för
denna världens barn. Den biter inte på dem. Ty de håller envist på att få
saken säkert bevisad; vill inte tro utan med sina ögon se och ha i sin hand –
”bättre en fågel i handen”, säger de, ”än tio i skogen”. Därför låter Herren
Kristus dem gå sin väg, tvingar ingen och drar ingen i håret till sin himmel.
Han ger sina trofasta råd om de vill låta sig rådas och ger oss de dyrbaraste
löften. Håller du inte till godo med detta, så far åt ditt eget håll och ha ditt
hjärtas kval och olycka både här och i evigheten. Men om du önskar detta, så
har du här frid och ro i ditt hjärta och för evigt allt vad ditt hjärta kan
begära. Ty vi ser ju och inser att allt kommer an på om man är förnöjsam
och inte som fastklistrad vid detta timliga. Åtskilliga som endast har sin
dagliga brödbit, deras hjärtan kan Gud fylla, så att de blir gladare och bättre
tillfreds än någon furste eller konung. Allt som allt – den är en rik herre och
kejsare, som inte behöver ha några bekymmer, oro eller ängslan. Detta är
det första stycket av denna Herrens predikan: den som vill ha tillräckligt av
allt både här i tiden och i evigheten måste tänka på att inte roffa och rafsa åt
sig utan ta emot och använda det som Gud ger och skaffa sig sin bärgning
genom arbete i tron på Gud. Då har han redan här ett paradis, ja, rent av
himmelriket – såsom S:t Paulus skriver i 1. Tim. 4:”Gudaktighet är nyttig i
allting och har med sig löfte icke allenast för detta utan också för det
tillkommande livet.”

5:4 Saliga är de som utstår lidanden, ty de skall bli tröstade.
Herren Kristus började alltså denna predikan med att angripa judarnas lära
och tro, men helt klart inte enbart dessa utan också hela denna värld, som
alltid levat i den vantron, att om man bara är rik på gods och ära och Mam-
mons goda, så står allt väl till och man har tjänat Gud som sig bör. Nu i det
17
andra stycket går han vidare och river ner en annan vanlig uppfattning,
nämligen den att det enda goda och saliga livet här på jorden är att arran-
gera så att man gör sig goda, behagliga dagar och slipper utstå vedermödor.
Om dessa heter det i den 73:e psalmen i Psaltaren: ”De råkar inte i olycka
som andra människor och lider ingen plåga som andra dödliga.” Detta är
nämligen det högsta människor önskar sig, att få njuta lust och glädje och
vara fria från allt ont. Nu vänder emellertid Herren blad och påstår det rakt
motsatta: han kallar dem saliga som sörjer och drabbas av lidande och
fortsätter med detta i de följande styckena, som alla går emot och riktar
udden mot denna världens åsikter och tankar om hur livet bäst bör vara. Ty
den vill inte drabbas av hunger, bekymmer, vanära, nesa orättvisa och våld
och de som kan undgå detta är det saliga folket
Så vill Herren Kristus nu här ha sagt att livet för en kristen måste gestalta
sig helt annorlunda än världen önskar och tänker, så att han är inställd på att
få uppleva sorger och vedermödor här i världen. Den som inte vill göra
detta kan nog ha goda dagar och leva efter behag, men måste sedan sörja för
evigt såsom Herren säger i Luk. 6: ”Ve er som nu skrattar och är vid gott
mod, ty ni skall komma att gråta och jämra er”. Så gick det ju för den rike
mannen (Luk. 16), som varje dag levde i lyx och fröjder, klädde sig i dyr
baraste siden och purpur och trodde sig vara ett stort helgon och stå på allra
bästa fot med Gud, eftersom nu Gud skänkt honom så mycket gott. Likväl
lät han samtidigt den stackars Lasarus ligga där vid sin dörr, full med
varbölder, i hunger, brist och stort elände. Men vilken hård dom fick han
inte till sist höra, där han låg i helvetesglöden: ”Betänk, att du i livet fick ut
allt gott, Lasarus endast ont. Därför lider du nu kval, men Lasarus undfår
hugsvalelse.” Se där, alldeles detsamma som vår text säger: ”Saliga de
som utstår vedermöda, ty de skall bli tröstade.” Å andra sidan heter det
även många gånger: ”De som här blott strävar efter och vill ha idel lust och
glädje skall evigt gråta och jämra sig.”
Frågar du på nytt: ”Hur skall man då bära sig åt? Skall verkligen alla de
bli fördömda som skrattar, sjunger och hoppar av glädje, som kläder sig
väl, äter och dricker gott? Läser vi kanske inte i Skriften om konungar och
heliga människor, som varit glada och levat goda dagar?” Särskilt S:t
Paulus, ett förunderligt Guds helgon, vill att vi alltid skall vara glada. Han
skriver i Fil. 4: ”Var glada med de glada” men också: ”Gråt med dem som
gråter.” (Rom. 12). Hur hänger det ihop? Det strider ju mot vartannat – att
alltid vara glad och ändå gråta med dem som gråter och sörjer! Svar: liksom
jag tidigare sa att det inte är synd eller förbjudet att vara rik, så är det inte
18
heller synd eller fördömelsevärt att vara glad, äta och dricka gott, inte
heller att ha ett gott anseende och ett gott namn och ändå vara salig,
nämligen om jag lika gärna kan vara utan det, kan mista alltsammans och i
stället lida armod, elände, hån och förföljelse. Alltså finns bådadera där och
måste gå i par – att äta och vara hungrig, att sörja och vara glad, något som
aposteln S:t Paulus berömmer sig av att kunna: ”Jag har lärt mig konsten
att var jag än är låta mig nöjas. Jag kan vara nedtryckt och vara högt
flygande; jag kan i allting och inför alla vara bägge delarna – såväl mätt
som hungrig, såväl ha överflöd som lida brist” (Fil. 4) och sak samma i 2.
Kor. 6: – i ära och smälek, med dåligt rykte och med gott rykte såsom
döende men se, vi lever, såsom sörjande och dock alltid glada.”
Med detta menar aposteln: på samma sätt som någon inte kan kallas
andligen fattig bara för att han inte har några pengar eller över huvud taget
inte äger något eget, utan därför att han inte är besatt av begär efter det och
inte sätter sin förtröstan och tillit till det han äger som om det var hans
himmelrike, lika litet kan det kallas att bära sitt lidande och att sörja att man
i allas åsyn hänger läpp, alltid ser sur ut och aldrig någonsin skrattar. Nej,
det kan endast sägas om den som likt världen har all sin glädje i att ha idel
goda dagar och leva i sus och dus och inte diktar eller traktar efter något
annat än att bara ha lust och fröjder att gona sig i och som inte bryr sig om
ett dyft eller bekymrar sig för hur han har det med Gud och sin nästa.
Sålunda har ju många förträffliga och betydande män, konungar och
andra, som också varit kristna, måst sörja och utstå lidanden, fastän de till
synes inför världen levat som herrar alldeles som David, som överallt i sina
psalmer klagar över gråt och vedermödor. Jag skulle också kunna ta fram
exempel från nutiden på framstående människor, som för Evangelium fått
erfara och lära sig läxan i detta stycke av Herrens predikan, såsom på den
nyss avslutade riksdagen i Augsburg och även på andra håll. Om de än till
det yttre sett ut att leva i välmåga, varit furstligt klädda i siden och guld och
ansetts dansa på idel rosor, så har de dagligen måst trampa bland giftiga
ormar och i sina hjärtan fått känna på det förskräckliga övermod, motstånd
och smälek, så mycken argan list och onda ord från dessa skamliga papister,
som haft sin lust och glädje i att fördystra deras hjärtan och inte unnat dem
en glad stund, så långt det stod i deras makt. Allt detta har de fått äta upp och
ingenting kunnat göra åt det utom att klaga inför Gud i gråt och suckan.
Sådana människor vet något om vad ord som dessa vill säga: ”Saliga de som
sörja och utstår lidanden” – låt vara att det inte alltid syns utanpå, utan man
ibland ser dem äta och dricka och under skratt och skämtan glömma bort sin
19
vedermöda. För du skall inte tro att detta att sörja betyder att bara gråta,
klaga och jämra sig som barnen för minsta skrubbsår. Det är inte det
verkligt djupa lidandet att hjärtesorgen kommer tårar att blänka i ögonen.
Nej, det är först när de stora stötarna drabbar hjärtat och stormar över en,
så att man inte kan gråta och inte har någon att klaga inför.
Att sörja och bära lidande är därför ingen sällsynt ört för de kristna, även
om det till det yttre inte ser så ut, även om de gärna vill vara glada i Kristus
också i yttre avseende så gott det går. Ty dagligen måste de åse och känna
smärta i sina hjärtan när de betraktar denna värld med så mycken elakhet,
övermod, förakt och smädande av Gud och hans heliga Ord; därtill allt det
elände och all olycka, som djävulen anstiftar såväl i det andliga som i det
världsliga regementet. Därför kan de inte hysa särskilt många glada tankar
och deras andliga glädje blir mycket dämpad. Och om de alltid tvingas
smaka detta och inte emellanåt får lyfta sina ögon bort från det, så kommer
de inte ett ögonblick att kunna vara glada. Mer än nog förekommer och
inträffar sådant, som de helst skulle vilja slippa se. De behöver verkligen
inte se sig vida omkring efter eländet.
Sätt nu bara igång med att bli en sann kristen, så får du nog lära dig vad
det vill säga att sörja och bära lidanden! Om inte annat så gift dig t.ex., sätt
bo och försörj dig i tro, så att du har Guds Ord kärt och lever så som det vill
att man skall leva i äktenskap! Då skall du snart nog få erfara, både från
grannar och dina egna, att allt inte går som du vill; att du stöter på hinder
och möter svårigheter att lyda Guds bud mer än människors förväntningar.
Du får även sorger mer än nog och måste se mycket som gör ont i hjärtat.
Alldeles särskilt måste våra kära predikare lära sig den bittra läxan och
dagligen öva sig i att svälja och smälta olika slags avund, hat, hån och spe,
otack, förakt och dessutom smädelser, som ständigt och jämt sargar och
kväljer deras hjärtan och själar.
Men världen vill inte veta av dessa sorger och vedermödor och söker sig
därför till verksamhetsfält och livsuppgifter, där man kan göra sig goda
dagar och där man inte riskerar att få lida, såsom munkar och brödpräster
gör. De kan inte stå ut med att tjäna andra människor under omsorger,
möda och arbete i de stånd Gud förordnat och därav inte skörda annat än
otack och förakt och annan nedrighet. När det så inte går för dem som de
vill och den ene ser snett på den andre, då börjar de gorma och domdera och
förbanna, ja, rent av ta till knytnävarna och skyr inte att äventyra gods och
ära, land och folk. Men Gud ser dock till att de inte får härja helt fritt utan
får känna på eller utslå vedermödor Nej, eftersom de så motspänstigt
20
lider vad de för sin ondskas skull ändå måste lida, så ger Gud dem som lön
att de bara gör sitt lidande dubbelt större och värre genom bitterhet och
vrede och därigenom även går miste om tröst och ett gott samvete. De
kristna har då den förmånen att de, fast de får utstå lidanden, ändå skall bli
tröstade både här på jorden och i evigheten och bli saliga.
Den som därför inte vill räknas som ett av denna världens barn utan vill
ha sin lott med de kristna, han ska inte dra sig för att stå i registret över
dessa och tillsammans med dem som suckar dela vedermödan för att
också tillsammans med dem bli tröstad, såsom det utlovas i detta stycke. Ett
exempel på detta kan man läsa om hos Hesekiel i 8:e kap. Gud sände sex män
med huggvärjor mot Jerusalems stad. Bland dem skickade han ut en med
skrivdon, som skulle gå genom staden och sätta ett tecken på pannan på var
och en som suckade och led över att det gick så skändligt till i den heliga
staden, och som var tvungna att se sådant som berörde dem illa. Den som
blev försedd med sådant tecken skulle få behålla livet; de andra skulle dödas.
Se där de kristnas företräde! Om de än måste se och plågas av lidande och
jämmer i denna värld, så blir de till sist räddade. Men när världen tycks
vara som tryggast och det råder fröjd i den, så vänder lyckans hjul och de
drabbas plötsligt av olycka, som de inte kommer ur utan måste dö i. Guds
barn däremot dras upp ur den och räddas – så som den älsklige Lot blev
räddad ur Sodom, som länge fördunklat och sårat hans hjärta – som S:t
Petrus säger – med sitt skamliga väsende. Låt därför världen till en tid
skratta och leva i sus och dus med all sin lust och sitt övermod! Och måste du
sörja och lida och dagligen se sådant som bedrövar ditt hjärta, ge dig till tåls
och håll detta Herrens Ord för ögonen, så att du finner välbehag i det och
tröstar dig med det och också i yttre mått söker uppmuntra dig och glädja
dig så mycket du kan.
De som får utstå vedermödor bör alltså gärna skaffa sig och ta emot den
glädje, som finns att få, så att de inte sjunker ner i dysterhet. Det är därför
som Herren säger dessa ord och lovar tröst, för att de inte skall bli mod-
fällda eller låta sig berövas sitt hjärtas fröjd eller tillåta att den släcks ut utan
blandar in tröst och uppmuntran av Herrens ord i sin bedrövelse. Om de
aldrig fick någon tröst och uppmuntran skulle de helt försmäkta och för
torka. Ingen människa förmår uthärda idel tungsinne. Det suger all saft och
kraft ur kroppen såsom den vise mannen säger: ”Svårmod har bragt
mången människa om livet” och vidare: ”Ett missmodigt sinne torkar
märgen ur benen”. Därför skall man inte lämna sådana människor åt sig
själva utan mana och stimulera dem att emellanåt göra sig glada med vad
21
som står till buds, söka lätta upp deras tungsinne och få dem att glömma bort
det en smula.
Herren Kristus vill inte alls att det skall råda enbart sorg och bedrövelse
här på jorden. Men han vill varna dem som inte alls vill veta av detta, som
endast vill ha goda dagar och som hämtar all sin förnöjelse från detta jor-
diska. Han lär åter sina kristna att när det går dem illa, då skall de veta att så
var Guds behag och låta sig nöja med det; inte förbanna och rasa mot Gud
och än mindre låta sig gripas av förtvivlan som om Gud skulle ha upphört
att vara nådig.
För dem som lärt sig detta skall det bittra i lidandesdrycken mildras och
bli lättare att uthärda, när den blandas med den honungssötma som är hans
löfte och ord på att han ser på dem med välbehag, prisar dem saliga och
redan här skänker dem tröst i deras lidanden och att dessa där helt skall tas
bort från dem.
Lämna världen och alla dem åt sitt öde, som vållar oss lidanden i sin herre
djävulens namn och låt oss sjunga vår sång och vara glada i vår Guds och
Herres Jesu Kristi namn! Det skall ändå inte till sist gå för dem som de vill.
Om de fortfarande fröjdas över vår olycka och gör oss mycket ont, så skall
vi ändå vara vid gott mod och få uppleva att de till sist måste gråta och jämra
sig, medan vi får tröst och är glada.

5:5 Saliga är de saktmodiga, ty de skall besitta jorden.
Detta stycke fogar sig mycket väl till det första: ”Saliga är de som är
andligen fattiga” o.s.v. Ty liksom han i början lovade himmelriket och det
eviga goda, så fogar han nu här till detta löftet om timligt liv och jordiskt
gott.
Men hur går detta ihop – att vara fattig och att äga land? Jag menar att
predikaren här glömt bort det som han började med. Ty äger man land och
gods och har många olika ägodelar här på jorden, så kan man ju inte vara
fattig. Men han menar inte med detta ”att äga land” att varje människa skall
vara ägare av ett helt land, för då måste ju Gud skapa en långt större värld,
utan han menar: allt det jordiska goda, som Gud ger en – hustru, barn,
boskap, hus och hem och allt vad därtill hör – det har han fått för att han
skall kunna leva och vara bofast i det land, som är hans och vara herre över
sin egendom. Skriften talar på andra ställen ofta om detta. I Psalt. 37 heter
det sålunda: ”De som bida efter Herren skall ärva landet” och vidare:
”Herrens välsignade är arvtagare till landet.” Detta stycke tillfogar Herren
som en randanmärkning till det han förut sade om att vara ”andligen fattig”
22
– det betyder inte att vara tiggare eller förkasta ägandet av pengar och
egendom. Ty han vill att man skall bo och hålla till i sitt land och vårda sitt
jordiska goda. Mera om detta i fortsättningen.
Vad betyder det nu att vara saktmodig? För det första måste du veta att
Herren här inte alls talar om överheten och dess ämbetsutövning. Ty att
vara saktmodig ankommer ingalunda på överheten, som fått svärdet i sin
hand för att med det straffa de onda och se till att vrede och hämnd drabbar
dem, den vrede och hämnd som är Guds egen. Nej, han talar här endast om
den enskilda människan; om hur var och en som privatperson, när han inte
är sysselsatt med ämbets- och myndighetsutövande, skall uppträda gentemot
andra människor. Sålunda gäller det inte fader och moder, när du t.ex. som
fostrare av dina barn fullgör ditt faders- och modersämbete, men däremot i
ditt förhållande till grannar och andra människor. Ty – som jag så ofta sagt
– man måste noga hålla i sär dessa båda: ämbetsbäraren och privatpersonen.
Det är en helt annan sak att vara en vanlig Hans eller Martin än att vara
kurfurste, doktor eller predikare.

Ty här är två skilda personer sammanförda i en människa – en skapad
och född till att vara rätt och slätt människa och såsom sådana är vi varan
dras jämlikar: man, kvinna, barn, ung, gammal o.s.v. Men när vi blivit
födda som sådana, så kläder och smyckar Gud dig med något därutöver, gör
dig till barn, mig till fader, den ene till herre, den andre till dräng, den här
mannen till furste, de övriga till medborgare o.s.v. I dessa sina särskilda
yrken och stånd är de gudomliga personer som ska utöva ett gudomligt
uppdrag; är klädda med herrevärdighet och är förmer än blott rätt och slätt
en Hans, en Klas och som sådana benämns de t.ex. furste av Sachsen,
husfader, husbonde. Om dessa talar emellertid inte Herren Kristus här utan
lämnar dem åt sidan med deras ämbeten och maktutövning, som de blivit
förordnade till av Gud. Här gäller det endast den enskilde, den fysiska per-
sonen och vad var och en i sig är och hur han som medmänniska skall handla
mot andra människor.
När vi står i ämbets- och myndighetsställning skall och måste vi vara
skärpta och stränga mot människors vrångheter, vredgas över dem och
bestraffa. Ty här måste vi handla å Guds vägnar och göra såsom han ger vid
handen. Vad som annars ligger utanför ämbetsområdet, där lär sig var och
en att vara saktmodig mot varje människa; inte rusa i väg och handla i
oförstånd eller vrede och hämndbegär mot sin nästa, så att man inte bär sig
åt som en sådan där Hans, som – som det heter – kör huvudet i väggen; som
aldrig kan tåla en oförrätt eller ge vika; som helst skulle omstörta berg och
hela världen, ja, rycka upp stora träd med rötterna; som aldrig kan höra på
23
eller ta för gott en annan människas ord utan bums knyter till om sin påse
och inte funderar på annat är att hämnas och slå tillbaka. Därmed är på inget
sätt överheten fråntagen rätten att straffa och å Guds vägnar utkräva hämnd.
Men inte heller lämnar ordet fältet fritt för en domare, en borgmästare, en
skattefogde eller furste, som är en skurk och rör ihop de två personerna,
privatpersonen och ämbetsbäraren, och överskrider sitt ämbetes befogen-
heter för att självsvåldigt av missunnsamhet, hat eller antipati sko sig själv
under sken och skydd av lag och rätt och sin maktbefogenhet vilket sker
dagligen – om t.ex. vår granne i egenskap av överhetsperson söker till-
skansa sig något från oss som han som privatman inte har möjlighet att
komma åt.
Liksom i början av denna predikan talar Jesus även här med sina lands
män, som envist hävdade den meningen att de inte behövde ha fördrag med
hedningar och främlingar och att de gjorde rätt i att ogenerat hämnas. Som
grund härför anförde de 5 Moseb. 28. ”Herren skall göra dig till huvudet
och icke till svansen. Och du skall alltid flyta ovanpå och aldrig vara någon
underlägsen — ” m.m., vilket i och för sig kunde vara riktigt. Men det har
ju den innebörden att när Gud själv gör det, då är det helt i sin ordning. Ty
det är ju något helt annat när han påbjuder och säger: ”Jag skall göra det”
och när vi egenmäktigt handlar utan hans befallning. Vad Gud säger, det
skall, ja, det måste ske. Vad vi säger, det sker om så skall ske, annars lär det
väl utebli helt. Därför tjänar det ingenting till att du tar dig för att göra
något, när det är han själv som skall göra det eller att du inte kan ge dig till
tåls till dess han har befallt dig. Och detta till trots åberopar du hans löften
och pockar på hans hjälp.
Men, se, just sådana förvända helgon är det som Herren Kristus här
bestraffar, dessa som menar att var och en är herre här i världen och att det
är hans självklara rättighet att slippa ifrån att drabbas av lidanden. För att
skydda sig och sitt ställer de till med bråk och trätor och far rent av fram
med våldsamheter. Men Herren lär oss tvärtom här att den som i frid vill
sköta om och äga det som är hans egendom, hus och hemman m.m., han
måste vara saktmodig, så att han kan förvalta allt sitt väl, gå fram med
förnuft och stå ut med vad han kan få lida. Ty det slår inte fel att din granne
då och då förgriper sig på dig och ditt och gör dig illa antingen av misstag
eller med berått mod. Är det fråga om ett misstag, så tjänar det ingenting till
att du inte vill eller kan tåla någonting. Är det av illvilja, så gör du din
vedersakare bara än elakare om du ger honom en skrapa och bara står på
dig. Han bara skrattar och njuter av hjärtans lust över att ha förargat dig och
24
ha kunnat göra dig illa, så att du inte får någon ro eller kan använda vad du
har i lugn och ro.
Därför – välj nu det ena av dessa två, vilket du vill: antingen att leva
tillsammans med folk i fred och tålamod och få behålla vad du har i frid och
med gott samvete eller att du riskerar att mista vad du har genom tvister och
processer och dessutom aldrig någonsin får lugn och ro. Ty här står det
fastslaget: ”De saktmodiga skall besitta jorden.” Titta nu på dessa säll
samma tjockskallar, som alltid tvistar och processar om ägodelar, såväl
fasta som lösöre, som aldrig kan vika för någon utan söker uppnå allt med
att köra huvudet i väggen! Tvistar inte dessa bort och förlorar mera än de
någonsin trodde sig vinna och till sist förlorar land och folk, hus och hem –
med ofrid och ont samvete på köpet. Till detta uttalar så Gud sin välsignelse,
som lyder så: ”Är ni inte saktmodiga skall ni inte besitta ert kära land och
inte heller få njuta ens en liten smula frid!” Vill du däremot vandra rätt och
äga frid, så låt din grannes illvilja och brottslighet dämpa och släcka sig
själv. Du kan för övrigt inte göra djävulen något kärare och dig själv något
värre ont än att du fientligt vredgas och dundrar. Kan du nå någon myn-
dighet, så anmäl det där och låt den ta hand om din sak. Ty den är förordnad
till att inte tillåta att man förtrycker den oskyldige. Då skall Gud säkert
också se till att hans Ord och ordningar hålls vid makt och att du enligt hans
löfte får äga ditt land. Så har du frid och välsignelse från Gud; din ondsinte
granne däremot har ofrid och därtill Guds onåd och förbannelse.
Men en sådan predikan går inte in i någon annan än de kristna, som tror
och vet att de har sin skatt i himlen, som de är vissa om att få och som inte
kan tas från dem. Därför har de också här på jorden nog, även om de inte
har kassakistan och fickorna fulla av rött guld. Eftersom du nu vet detta,
varför skulle du då låta din glädje grumlas och försvinna, ja, att du
oroar dig och därigenom berövar dig själv en sådan utomordentlig välsig-
nelse.
Se, där har du tre stycken med tre rika löften, att den som är en kristen
får allt tillfyllest både timligt och evigt gott, även om han får lida mycket
både inom sig i sitt hjärta och utifrån världen. Å andra sidan, denna
världens barn, som inte vill veta av armod eller något lidande och inte heller
förtryck, de får varken äga och njuta av himmelriket eller timligt gott i frid
och salighet. Om detta kan du läsa mera i 37 :e psalmen i Psaltaren, som är
den bästa kommentaren till detta stycke och som utförligt skildrar hur de
saktmodiga skall besitta landet och hur de gudlösa skall bli utrotade.
25
5:6 Saliga är de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skall bli
mättade.
Rättfärdighet kan på detta ställe inte betyda den kristna gudsrättfärdigheten,
genom vilken människan personligen blir from och angenäm inför Gud. Ty
jag har tidigare sagt att dessa åtta stycken i Jesu bergspredikan inte är något
annat än läran om frukterna och om en kristens goda gärningar. Men före
dessa måste tron finnas på samma sätt som trädet är till före frukten. Likaså
måste en kristens rättfärdighet och salighet utan alla egna gärningar eller
förtjänster vara huvudsaken och det ur vilket de goda gärningarna växer
fram – och blir till som frukten från trädet. Därför åsyftas här den yttre
rättfärdigheten i och för den här världen och hur vi här förhåller oss mot
varandra. Så är detta den korta och enkla innebörden i detta Herrens Ord:
Den är en rättskaffens och salig människa, som uthålligt och av alla krafter
strävar efter att det överallt ska gå väl till; att varje människa handlar rätt
och med ord och gärning, med råd och dåd hjälper till att vidmakthålla och
befordra detta.
Detta är nu ett särdeles utsökt stycke, som i sig innefattar en mängd olika
goda gärningar, men som är ganska sällsynta. Vi åskådliggör detta med ett
exempel: Om en predikare vill stå i samklang med detta stycke, då måste han
vara väl skickad att undervisa och hjälpa var och en i hans samhällsställning,
så att man rätt sköter sig i den och gör vad som hör till den. Ser han då att
någon kommer till korta och att allt inte går rätt till, gäller det för honom
att vara till hands för att varna, bestraffa och stödja på det sätt och med det
han förmår, så att jag i min egenskap av predikare inte själv kommer till
korta i mitt ämbete och inte heller de andra i sitt utan följer min lära och
predikan. Då går det rätt till på båda hållen. Där det finns folk, som således
tar till sig detta och finner det angeläget att av fri vilja göra rätt för sig och
traktar efter att befinnas verka vad rätt är i ett rätt sinnelag, det är de som
hungrar och törstar efter rättfärdighet. Och om det stod så till skulle det inte
finnas någon brottslighet eller orättfärdighet på denna jord utan idel
salighet och rättfärdighet. Ty vad annat är denna världens rättfärdighet än
att var och en i sitt stånd fullgör vad han enligt gällande rätt är skyldig, det
vill säga i enlighet med mäns och kvinnors rätt, barns och tjänstefolks rätt,
borgarrätt eller stadsrätt i respektive land. Detta innebär att de som är satta
att förestå och styra över andra människor fullgör sitt ämbete med nit,
omtanke och trohet och de andra å sin sida på samma sätt fullgör lagstadgad
tjänst och åtlydnad.
Det är nu inte för inte som Herren använder ord som ”hungra och törsta”
26
efter rättfärdighet. Därmed vill han framhålla att det vill till ett stort allvar,
starkt begär och brinnande längtan; därtill även en outtröttlig flit för att rätt
fullgöra sitt ämbete. Saknas denna hunger och törst blir det ingenting med
rättfärdigheten. Orsaken till detta är denna: det finns alltid alltför stora och
alltför många hinder främst från djävulen, som överallt ställer sig i vägen
och spärrar, men också från världen och denna världens barn, så onda att de
inte tål en from människa som självmant vill göra rätt för sig och som även
vill hjälpa andra att göra det. Därtill vållar de honom all möjlig plåga, så att
man i längden tröttnar och blir avskräckt. Ty det gör ont i en att behöva se
hur skändligt det går till; att för idel välgärningar får man otack, förakt, hat
och förföljelse som lön. Därför har många människor, som inte orkat med
all denna ovilja gripits av förtvivlan och till sist sprungit iväg från männis-
korna ut i öknen och av den anledningen blivit munkar. Om och om igen
har ordspråket besannats, att förtvivlan gjort mången munk. Antingen blev
man det därför att man inte på annat vis trodde sig kunna få sin försörjning,
alltså enbart för bukens skull, vilket de flesta gjort, eller också därför att
man gripits av förtvivlan inför världens ondska och misströstat om att där
kunna leva ett fromt liv och vara människor till hjälp.
Men ett sådant beteende kan inte kallas att hungra och törsta efter rätt
färdighet. För den som önskar predika eller regera duger det inte att bli
trött, att ge upp eller motas undan i en vrå, för en sådan person lär också
vara trög när det gäller att hjälpa människorna. Att hungra och törsta efter
rättfärdighet kan det inte kallas att hålla sig undan i ett gömsle eller fly ut i
öknen. Tvärtom – håller du dig undan där, så måste du skynda dig därifrån,
räcka fram både händer och fötter, ja, hela din kropp och sätta till allt som
du har och förmår. Ty en människa som Kristus vill ha, måste våga sätta
hårt mot hårt, så att hon inte låter sig skrämmas eller förlamas och över
vinnas av otack och all världens ondska utan alltid sträva på och hålla ut så
långt hennes krafter räcker. Sammantaget vill det till en sådan hunger och
törst efter rättfärdighet, som inte släpper efter eller ger upp; som inte
strävar efter något annat eller kan tänka sig annat än att befrämja och hålla
rättfärdighet vid makt och för dess skull ringaktar allt som hindrar honom
när det gäller att befordra och hävda rätten i världen. Om än han inte alls
förmår att göra världen from, så bör han göra så gott han kan. Det får räcka
med att han gjort sitt och förmodligen alltid fått vara några till hjälp, om än
det bara är en eller två. Om andra sedan inte följer efter, så låt dem i Guds
namn gå sin väg. Man får inte svika för de obotfärdigas skull utan måste
tänka: det är ju inte för deras skull man tog på sig detta uppdrag, och får inte
27
för deras skull heller springa ifrån det. Kanske skall ändå med tiden en del
av dem komma efter eller åtminstone minska i antal och i någon mån bättra
sig.
Sedan har du här också ett omstritt och tillförlitligt löfte som Herren
Kristus lockar och eggar sina kristna med, de som hungrar och törstar efter
rättfärdighet – nämligen att de skall få så de blir mätta. Och detta innebär att
deras hunger och törst skall bli tillfredsställda, att de inte arbetat förgäves
utan trots allt samlat ihop en liten skara för vilka löftet syns angelägnare än
allt annat. Och inte endast här på jorden utan desto mer i livet efter detta
skall detta bli klart och tydligt. Ingen skall då kunna undgå att se vilken
härlig frukt dessa människor tagit fram genom sin uthållighet och beständiga
ihärdighet, även om det inte omedelbart går så bra som de gärna önskat
och de ibland halvt om halvt grips av förtvivlan. Och ändå – att en from
predikant ryckt många själar ur djävulens gap och fört dem till himmelen
eller att en from och trogen regent hjälpt länder och folk till välstånd – detta
skall tydligt bekräftas och prisas inför hela världen.
Mot detta protesterar emellertid dessa skenheliga helgon, som för sin
egen stora helighets skull undviker världen. De ger sig ut i öknen eller
smyger sig undan i någon vrå för att komma ifrån det besvär och obehag,
som de annars måste underkasta sig och för att inte behöva bry sig om hur
det går till här i världen. Inte bryr de sig om att hjälpa och råda andra män-
niskor, lära och undervisa dem, förmana och bestraffa dem och föra dem
till omvändelse eller åtminstone bedja och sucka inför Gud för deras skull.
Nej, det ger dem rent av avsmak och berör dem illa att även andra vanliga
människor är fromma. Då blir inte dessa betraktade som de andra sanna
helgonen, vars goda gärningar och förtjänster de måste skaffa sig om de vill
komma till himlen. Överhuvudtaget är dessa sprickfärdiga av sin egen
rättfärdighet, så att de pöser över på andra stackars syndare. Detta var pre
cis vad den oerhört helige fariséen enl. Luk. 18 gjorde: i sin stora själv –
berusning spyr han ner den stackars publikanen och förödmjukar honom i
djupet av hans hjärta. Han skrävlar och tackar för att han är den ende
fromme och att alla andra människor är ogudaktiga.
Du förstår – det är mot dessa som Herren Kristus talar här, dessa
samvetslösa, högfärdiga och uppblåsta, som kittlar sin egen fåfänga och
känner glädje och lust över att andra inte är gudfruktiga, när de i stället
borde förbarma sig över dem, hysa medlidande med dem och hjälpa dem.
De kan inte något bättre än att förakta, förtala, döma och fördöma. Allt
annat än vad de själva gör är bara dynga och stank. Att de skulle förmana
28
och hjälpa en bräcklig syndare, det aktar de sig för som för djävulen själv.
Därför måste de också höra Kristus förbanna dem (Luk. 6): ”Akta er, ni
som är mätta och dästa, ty ni skall få hungra”. På samma sätt som de som i
detta livet hungrar och törstar skall bli mättade, så måste de som här är
mätta och dästa där få hungra för evigt. Inte någon av dem får glädje och
berömmelse för att de har hjälpt och fört en enda människa till rätta.
Här har du i korthet innebörden av detta stycke av Jesu bergspredikan.
Det innefattar alltså i sig så många, ja, snart sagt alla goda gärningar, så att
var och en lever på rätt sätt bland människorna och gör vad honom an
belangar för att stödja och gagna alla de olika ämbeten och stånd, som jag
har talat utförligare om på annan plats.

5:7 Saliga är de barmhärtiga, ty de skall få barmhärtighet.
Detta är också en härlig frukt av tron och ansluter sig väl till det föregåen-
de: den som vill hjälpa andra människor och medverka till att det överallt
går rätt till måste vara godmodig och kärleksfull, så att han inte genast blir
arg och brusar upp när något slår fel och allt inte går som det borde, även
om det finns förhoppning om förbättring. Ett kännetecken på den falska
heligheten är nämligen också detta att den inte kan visa medlidande och
kärlek med de bristfulla och svaga utan vill att man skall hålla efter dem
med yttersta stränghet och kräva fullkomlig renhet av dem. Så snart som
dessa stackare felar en smula finns där ingen nåd längre och indignation och
oresonlig vrede bryter fram. Redan S:t Gregorius lär hur man skall känna
igen dessa moralister när han säger: ”Vera justitia compassionem habet,
falsa indignationem”, d.v.s. den sanna heligheten är kärleksfull och med-
lidsam, men den falska bara vredgas och blir ursinnig. Och ändå skall – som
det så vackert heter – detta kallas ”pro zelo justitice”, d.v.s. ha skett av
kärlek och nitälskan för rättfärdighet.
Detta ofog breder ut sig här i världen med väldig kraft. Under det vackra
skenet och den sköna slöjan att man vill främja rättvisans sak, ger man sin
högfärd och fanatism fritt utlopp. Precis som man hittills och f.ö. ännu
alltjämt riktat sin motvilja och svekfullhet mot Evangelium under sken av
att skydda sanningen och utrota kätteriet, så förföljer, dödar och bränner
man nu Guds helgon på bål. Man gör det under förevändningen att man
hungrar och törstar efter rättvisa och genom detta förtjänar man helgon
kronan och blir lyft upp till himmelen av Gud. För man vill minsann också
ha namn om sig att hungra och törsta efter rättvisa, t.o.m. häftigare än Guds
sanna helgon. Därför har man vinnlagt sig om att föra sig med yttre värdig-
29
het och tala med så förträffliga ord att Gud själv enligt deras åsikt inte
kunnat göra det bättre.
Men det är på frukten man känner igen det äkta trädet. Där de skulle ha
verkat för rätt både inom det andliga och det världsliga regementet, där gör
de det inte; de ägnar inte en tanke åt att undervisa och leda människor till
bättring, ja, de lever själva i oanständighet. När någon bestraffar deras
handel och vandel eller bara låter bli att lovprisa dem och vägrar göra som
de vill, så får han finna sig i att kallas kättare och låta sig fördömas längst
ned i helvetet. Se, sådana är de, dessa skenheliga helgon! Deras självhelighet
gör dem så hänsynslösa att de bara har förakt över åt andra och förmår inte
på något sätt göra hjärtat milt och kärleksfullt. Här är därför en varning för
dessa samvetslösa verkhelgon på sin plats, så att var och en när han har med
sin nästa att göra, som han på grund av sin ställning och sin natur bör hjälpa
och visa till rätta, kan göra detta på ett kärleksfullt och förlåtande sätt. Man
skall kunna märka att du brinner för rättvisa med ett ärligt hjärta och inte
bara vill tillfredsställa din högfärd och din hämndlystnad. Du måste också
vara så rättvis att du uppträder vänligt och renhårigt mot den som vill
överge sin oärlighet och bättra sig; stå ut med hans bristfullhet och svaghet
och stöd honom så länge att han får tid på sig att komma ifatt. Men när du
försökt allt detta och du inte ser något hopp om bättring, då kan du släppa
honom och överlämna honom åt den som har befogenhet att bestraffa. Detta
var nu kärleksfullhetens ena sida, att man villigt förlåter en syndig och
bristfull stackare. Den andra är att man är hjälpsam mot dem som lider nöd
och är i behov av hjälp. Detta man kallar kärleksverk (Matt.25). Detta kla
rar inte de fariseiska helgonen. I deras hjärtan finns ingenting annat än
iskyla, ja, ett riktigt stock- och stenhjärta utan en droppe blod med glädje
och kärlek att göra gott mot medmänniskan. Inte heller finns där någon
kärlek och vilja att förlåta. De är bara glupska efter att mätta sin egen buk
även om någon annan hotar att dö av hunger. Det finns alltså mycket mer
kärlek hos uppenbara syndare än hos dessa helgon. Och detta ju helt natur-
ligt en följd av att de endast berömmer sig själva och anser att enbart de är
gudfruktiga, medan de föraktar och ringaktar andra människor. Ja, de me-
nar att hela världen skall tjäna dem och uppoffra sig för dem; själva anser de
sig inte var skyldiga att tjäna och uppoffra sig för någon enda.
Därför är denna Jesu predikan och förmaning förkastad och bortkastad
på dessa helgon och vinner inga lärjungar utom de som redan tidigare är
hängivna Kristus och som tror på honom; dessa som inte vet om någon
helighet hos sig själv utan i enlighet med de föregående styckena är fattiga,
30
eländiga, fogliga och som hungrar och törstar efter rättvisa; dessa som inte
ringaktar någon utan tar sig an alla nödställda och har förmågan att känna
medlidande. Dessa gäller det tröstefulla löftet: Saliga ni som är kärleksfulla,
för ni skall i gengäld få kärlek både här och nu och i evigheten och därtill en
kärlek, som outsägligen vida överträffar all mänsklig välgörenhet och kär-
leksfullhet. Det finns ju inte den minsta likhet mellan vår kärlek och Guds
eller mellan vårt jordiska goda och de eviga rikedomarna i himlen. Inte
heller kan han väl bli så glad av våra små välgärningar mot medmänniskan
att han för denna lilla slant lovar oss hundra tusen guldmynt i lön eller för
ett glas vatten till en som är törstig skänker oss hela himmelriket.
Den som inte låter sig påverkas av ett sådant utomordentligt trösterikt
löfte, han bör vända blad och läsa vad som sägs på andra sidan: ”Akta er
och förbannade är ni, som är obarmhärtiga, ty dessa skall inte få någon
barmhärtighet”. I denna tid är även världen full av sådant folk i alla stånd,
bland adel, borgare och bönder, som i hög grad syndar mot Evangelium
inte bara genom att låta bli att hjälpa fattiga kyrkoherdar och predikanter
utan till på köpet tar ifrån dem vad de har, plågar dem och inte uppför sig
bättre än som om de ville svälta ut dem och jaga dem ur landet. Och ändå
går de där så självsäkra och inbillar sig att Gud nog stillatigande skall låta
allt det onda passera ostraffat. Men jag fruktar att straffet en gång skall
drabba dem – då när han, som gjorde mig till profet för att mer än till
räckligt varna dem, kommer och helt skoningslöst skall gå fram och ta ifrån
dem gods och ära, och dessutom kropp och liv, för att Guds Ord skall bli
bekräftat, nämligen att den som inte vill visa kärlek eller har den för egen
del, han skall drabbas av idel vrede och evig onåd. Detta betygar aposteln S:t
Jakob: ”En i sanning obarmhärtig dom skall gå ut över dem, som inte har
bevisat barmhärtighet.”
Därför skall också Herren Kristus på den yttersta dagen dra fram enbart
kärlekslösheten som det värsta av allt, all kärlekslöshet vi visat mot vår
medmänniska och räkna det som om vi visat det mot honom. Och han skall
själv uttala förbannelsen: ”Jag var hungrig och törstig och ni gav mig inte
mat eller dryck. Gå därför bort till elden i helvetet, ni förbannade o.s.v.”
Han varnar och förmanar i trofasthet enbart av nåd och kärlek. Den som
inte vill ha det, han kan välja förbannelsen och fördömelsen. Se på den rike
mannen i Lukas 16! Fastän han säkert dagligen såg den stackars Lasarus full
av varbölder ligga vid sin dörr, så hade han inte så mycket kärlek över åt
honom att han gav honom ett fång halm att ligga på eller unnade honom en
smula bröd från sitt bord.
31

5:8 Saliga är de renhjärtade, ty de skall se Gud.
Detta stycke av Jesu bergspredikan är en smula oklart och inte så
lättförståeligt för oss som har hjärtan fulla av synd och är inriktade på det
köttsliga. T.o.m. för sofisterna, som ju skulle vara de lärdaste av alla, utgör
dessa ord något så väl dolt att ingen av dem kan tala om vad det är att ha ett
rent hjärta och än mindre vad det betyder att se Gud. Sofister är de som går
som i sömnen med enbart drömmerier och förflugna idéer om ting, som de
inte har någon som helst erfarenhet av.
Därför måste vi för vår del se på dessa ord med hjälp av den heliga Skrift
för att lära oss förstå dem på rätt sätt. Ett rent hjärta – så har de drömt –
skulle betyda att en människa sprang sin väg bort från vanligt folk till en
undangömd vrå, till ett kloster eller ut i öknen, där hon inte längre behövde
tänka på den här världen eller bekymra sig om världsliga ting, bara få leka
med himmelska tankar och ingenting annat. Med denna sin drömlära har de
inte bara lurat andra människor utan dessutom ställt till med en förödande
skada. De har nämligen framställt de verksamheter och stånd, som trots allt
måste finnas här i världen och som Gud har bestämt, som om de var något
orent.
Men Skriften säger om det rena hjärtat och de rena tankarna att de låter
sig väl förenas med att även vara äkta man, älska hustru och barn, tänka på
deras väl, bekymra sig för dem och handskas med saker och ting som hör
ihop med hushållet. Allt detta har nämligen Gud befallt och vad Gud har
befallt kan inte vara något orent, nej, det är just i denna renhet man ser Gud.
När så exempelvis en domare utövar sitt ämbete och dömer en missdådare
till döden, så är det inte domarens privata ämbetshandling utan Guds
eget verk och ämbete det är frågan om. Därför är det en god, ren och helig
handling som domaren – om han för övrigt är en kristen – inte hade kunnat
utföra om han inte redan tidigare hade ett rent hjärta. Likaså måste det anses
vara en ren syssla av ett rent hjärta, det som en dräng eller piga gör när de
lassar dynga eller tvättar och håller små barn rena och torra, även om dessa
sysslor till det yttre är något smutsigt och osnyggt. Därför är det en skamlig
förvrängning att man ringaktar de stånd som sköter de världsliga sysslor,
som innefattas i de tio budorden och förgapar sig i andra speciella och som
man tror mera glänsande verksamheter; precis som om Gud skulle haft en
lägre grad av renhet i mun och öga än dessa och dessutom mindre rent hjär-
ta och hand när han skapade människan till man och kvinna – något helt
omöjligt! Men hur skulle då äktenskapet, denna Guds goda tanke och
skapelse, kunna smutsa ner hjärtan? Nej, men så blinda och dåraktiga blir de
32
som föraktar Guds Ord och bara bedömer det skapade efter dess yttre form
och sken. Med sina tanklösheter vållar de stor förbistring. De stirrar mot
himlen för att klättra dit och famlar efter Gud i det blå tills de slutligen
bryter nacken.
Därför måste vi för vår del göra vårt bästa för att rätt förstå vad Kristus
egentligen menar med ett rent hjärta. Och observera då än en gång att denna
predikan främst är riktad mot och skarpt tar itu med judarnas skriftlärde
och fariséerna! Som jag tidigare sagt – de avskydde nämligen att utstå
lidanden och ville bara ha goda dagar, lust och glädje. De ville inte lida
brist, visade inte kärlek, utan ville ständigt vara mätta och ensamma om att
vara gudfruktiga, medan de fördömde och föraktade alla andra. På samma
sätt förhöll det sig nu med deras helighet och det rena hjärtat: till det yttre
var de ytterst måna om renlighet både när det gällde själva kroppen med
hull och hår samt när det gällde kläder och mat. Det fick inte finnas en fläck
på deras kläder. Råkade de komma i beröring med as eller åtel eller någon
person med hudutslag eller om de fått en spottloska på sig, så fick de inte
vara tillsammans med annat folk. Detta kallade de att vara ren. Men, säger
Herren – med detta är jag inte nöjd. Jag vill endast berömma dem som
strävar efter att vara rena i hjärtat. Detta säger han också i Matt.23: ”Ni är
som vitlimmade gravar, som utanpå ser så snygga ut, men inuti är fulla av
de dödas ben och all slags orenlig het. Ni gör väl bägaren eller fatet rent
utanpå, men inuti är ni fulla av rovgirighet och närighet.” Likadana är de
andliga nu för tiden. De för säkert ett anständigt liv utifrån sett, och i
kyrkorna går allt till enligt ordningen med sköna gester och flärd, så att det
är både skrattretande och anslående att titta på. Men det är inte en renhet av
det slaget som Herren frågar efter utan en renhet i hjärtat, om än bara hos
en stackars askunge som går i köket, solkig och sotig av sina grovsysslor.
Vad är då egentligen ett rent hjärta och vad består renheten i? Svar: det
är lätt att svara på, för du behöver inte klättra upp till himlen, inte heller gå
i kloster för att finna den eller själv tänka ut den. Du skall tvärtom akta dig
för alla dina egna tankar som för gyttja och orenlighet. Och du skall veta att
när en munk sitter i klostercellen i hänryckt begrundan och tänker på sin
Herre och Gud – så som han målar upp Gud för sig själv i sina drömmerier
– och söker göra rent hus med världen i sitt hjärta, så sitter han i sin egen
träck inte bara upp till knäna utan upp över öronen. För helt vid sidan om
Guds Ord umgås han bara med sina egna tankar, som enligt vad Skriften
överallt intygar är enbart lögn och bedrägeri. Ett rent hjärta däremot är det
som iakttar och tänker på vad Gud säger och sätter Guds Ord före sina egna
33
tankar. Endast ett sådant hjärta är riktigt rent i Guds ögon, ja, är renheten
själv. Genom detta blir allt annat som hör ihop med det och allt som
försiggår där inne rent och kan med rätta kallas för rent. Som t.ex. en
vanlig, enkel hantverkare, en skomakare eller smed – om än i smutsiga
kläder, illaluktande av sotrök och beck – som skickligt utövar sitt hantverk
därhemma i sin verkstad och tänker som så: ”Min Gud har skapat mig till
man, gett mig hus och hem, hustru och barn och befallt mig att älska dem
och försörja dem genom mitt arbete.” Se där en som i sitt hjärta umgås med
Guds Ord och även om han än inte luktar särskilt väl i sin omgivning, så är
han invändigt och inför Gud en ren balsamisk doft! Har han dessutom gripit
tag i Evangelium och tror på Kristus – utan dessa kan ju inte heller annan
renhet finnas – så är han alltigenom ren, både invändigt i sitt hjärta inför
Gud och utåt gentemot allt i världen runt omkring honom. Vad han än gör,
vare sig han går eller står, äter eller dricker, vakar eller sover, så är allt i
hans liv rent och ingenting kan förorena honom; inte ens om han likt
patriarken Isak (1. Mos. 26) med vällust skulle titta på sin äkta maka eller
rent av flörta med henne – något som en munk äcklas av och menar vara att
smutsa ner sig. Då har han nämligen Guds Ord på sin sida och vet att han har
fått det av Gud. Men om han däremot överger sin hustru och håller sig till
en annan kvinna eller försummar sitt hantverk eller ämbete och därmed
vållar andra människor skada eller besvär, så är han inte längre ren. Det
skulle nämligen vara mot Guds heliga bud.
Men så länge han står fast i dessa två stycken – i trons Ord gentemot Gud,
genom vilket hjärtat blir rent och i en rätt förståelse av Guds bud som lär
hur man i sin ställning skall handla mot sin medmänniska, så länge är allt
rent för honom, även om han med händer och fötter och hela sin kropp gick
i rök och damm. En stackars tjänsteflicka som gör vad hon skall göra och
därtill är en kristen, är för Gud i himlen som en skön och ren mässa, så att
alla änglar ler mot henne och ser med lust ner på henne. Om å andra sidan
den allra strängaste barfotamunk fastade och späkte sig till döds, av idel
andakt grät strida tårar och aldrig skänkte denna värld den ringaste tanke
och samtidigt var utan tro på Kristus och kärlek till sin medmänniska, så är
han enbart stank och orenlighet både inuti och utanpå, så att både Gud och
änglarna hyser avsky och äckel mot honom.
Så ser du hur allt beror på Guds Ord och vad som innefattas i det och som
går an. Det måste i allt vara rent, klart och vitt som snö både inför Gud och
människor. Därför säger aposteln S:t Paulus: ”För de rena är allt rent”
(Tit. l) och tvärtom: ”För de orena är allt orent.” Varför det? Jo, för att
deras sinnen och samveten är smutsiga. Men hur kommer det sig? Jo, de
34
håller med och ger Gud rätt, men med sina gärningar förnekar de honom,
eftersom de är sådana att Gud hyser avsky för dem. Se bara hur otäckt S:t
Paulus målar av och går an mot dessa judiska helgon! Ställ sedan framför
dig en barfotamunk som menar att när han lever enligt sin stränga munk
regel i lydnad och fattigdom och utan kvinna, avskild från världen, så är han
i alla avseenden ren. Men vad är nu detta annat än deras egna åsikter och
tankar, framfödda ur deras hjärtan oberoende av Guds Ord och av tron? På
grund av detta anser de sig vara de enda som är heliga och anser alla andra
vara orena. Men allt detta som de strävar efter kallar S:t Paulus ett orent
sinne.
Eftersom denna vanföreställning och dessa tankar är smutsiga, så måste
också allt vad de företar sig bli smutsigt. Som de är i sinnet, så blir också
samvetet. Även om de borde och kunde hjälpa en annan människa, så är
deras samveten genom detta tänkesätt helt bundna vid deras munkkåpa,
klostertvång och ordensregeL Skulle de för ett ögonblick åsidosätta något av
detta för att hjälpa sin medmänniska och befatta sig med andra människor,
så – menar de – skulle de ha begått den svåraste synd och förorenat sig å det
grövsta. Detta gör att de förnekar Guds Ord och Guds verk, även om de –
som S:t Paulus skriver – erkänner det med munnen. För om de visste hur
och till vad de blivit skapade av Gud, så skulle de inte förakta världsliga
yrken och stånd och inte heller enbart hålla på sitt. Då skulle de i stället anse
dessa vara rena och heliga och ära dem som Guds eget verk och en Guds
skapelse och därför själva stå kvar där och tjäna sin medmänniska. Det
skulle vara att rätt känna Gud både i hans Ord och hans skapelse och bevara
både hjärta och samvete rent. Det rena hjärtat och samvetet tror och tänker
nämligen så: vad Gud skapar och ordnar måste vara rent och gott, för han
skapar ingenting smutsigt och helgar allt med sitt Ord, som finns hos alla
stånd och skapade väsen.
Akta dig därför för alla egensinniga tankar om du vill vara ren inför
Gud och se till att ditt hjärta har sin fasta grund i och håller fast vid Guds
Ord. Då är du renare i ditt hjärta än alla barfotamunkar i världen. Då jag
var ung minns jag att man med instämmande citerade det här ordspråket:
”Var gärna ensamma, så behåller ni ett rent hjärta”, och fortsatte med ett
ord av S:t Bernhard som sade att så ofta han varit tillsammans med
människor, lika ofta har han blivit smittad. I skriften ”Vitae patrum” eller
Fädernas liv läser man om en eremit som inte släppte en människa inpå sig
och inte heller pratade med någon. Han sade: ”Till den som umgås med
människor kommer inga änglar.” På samma sätt berättas om två bröder som
35
inte ville låta sin moder hälsa på dem. Hon väntade ofta på dem och när hon
en gång överraskade dem, stängde de sin dörr. De lät henne stå gråtande
utanför länge, länge, tills de till sist övertalade henne att gå sin väg och gå
med på att inte träffa dem förrän de längre fram skulle återses i det eviga
livet.
Se där, vad som blivit kallat en dyrbar sak, den allra högsta helighet och
mest fullkomliga renhet! Men vad är det egentligen? I Guds Ord står det:
”Du skall hedra din fader och din moder.” Hade de hållit detta heligt och
gott hade de bevisat sin mor och medmänniska all ära, kärlek och vänskap.
Stick i stäv mot detta bud förstör de det i stället på grund av sina egensinniga
tankar och sin självgjorda helighet. Och de smutsar ner sig inför Gud på det
allra skamligaste sätt just med det som de ville använda för att bli som allra
heligast. Precis som den mest fullfjädrade bov skulle hitta på sådana idéer
och skaffa sig sådan skenhelighet, så att man var frestad att utropa: ”Det är
då verkligen ett livs levande helgon, som så föraktar världen! De måste
umgås enbart med änglar!” Ja, säkert, men änglar från avgrundens helvete!
För himlens änglar kan inte se något kärare än att umgås med Guds Ord.
Där vill de bo. Låt dem därför vara ostörda där uppe i himlen och sök dem i
stället här nere på jorden hos din medmänniska, far, mor, barn och andra,
så skall änglarna helt säkert inte vara långt borta från dig.
Detta har jag sagt för att ni skall kunna bilda er en riktig uppfattning av
detta stycke om renhet, så att ni inte söker den långt borta som munkarna,
som helt förvisat den ut ur denna världen eller gömt den i någon vrå eller
under sin kåpa. För under den är enbart stank och smuts och djävulens rätta
hemvist. Nej, låt den hålla till där den hör hemma och där Gud själv stuckit
in den, nämligen i ett hjärta som håller sig till Guds Ord och använder detta
i sitt stånd och enligt sin natur, d.v.s. att både trons renhet inför Gud, själva
huvudsaken och sedan också renheter i det yttre levnadssättet här i världen
ryms i hjärtat och att allt sker i lydnad för Guds Ord och bud, oavsett om
verksamheten till det yttre är ren eller smutsig. Vad jag ovan sagt om en
domare som måste beröva en stackare själva livet, utkräva blod och där med
smutsa ner sina händer – detta anser en munk vara ett avskyvärt orent
handlande. Men den heliga Skrift säger att detta är att tjäna Gud. Så skriver
även S:t Paulus: ”Överheten som hanterar svärdet är en Guds tjänare”
(Rom. 13). Och det är alltså inte överhetens utan en Guds befallning och
handling som han lagt på överheten och fordrar av den. Så har du nu fått
reda på vad det innebär att ha ett rent hjärta, som har sitt upphov i Guds
rena och klara Ord.
36
Vad blir nu lönen eller vad lovar Herren de renhjärtade? Jo, att de skall
se Gud. En härlig devis och en utomordentlig skatt! Men vad innebär det
egentligen att se Gud? Munkarna har återigen sina drömbilder om detta; att
se Gud skulle innebära att sitta i sin cell och i tankarna höja sig upp till
himlen och leva ett liv i hänryckning. Detta är vad de säger och som de
skrivit en mängd böcker om. Men detta kan inte på långa vägar kallas att se
Gud, när du med dina egna tankar som styltor söker klättra upp i himlen. Så
tror gamla sofister och moderna svärmeandar och stolliga helgon när de
bemästrar och yxar till Gud, hans Ord och verk efter sitt eget huvud. Nej,
att se Gud, det gör du när du har den rätta tron, nämligen att Kristus är din
Frälsare. Då ser du strax att du har en nådig Gud. För tron leder dig uppåt
och öppnar Guds hjärta och sinne för dig, och där ser du överflödande nåd
och kärlek. Detta heter med rätta att se Gud, väl inte med dina kroppsliga
ögon – med dem kan ingen se honom i detta livet – men med tron som ser in
i hans faderliga, vänliga hjärta, där det inte längre finns någon vrede eller
onåd. För den som anser honom vara vred, han ser inte Gud på rätt sätt utan
har dragit för ett förhänge eller slöja, ja, rent av ett svart moln mellan sig
och Gud. Men att se hans ansikte, det är att känna honom på rätt sätt som en
nådig och from Fader hos vilken man kan förse sig med allt gott. Detta kan
endast ske genom tron på Kristus Jesus.
När du sedan lever i ditt stånd enligt Guds Ord och bud tillsammans med
din man eller hustru och barn, med din medmänniska och granne, då kan du
se hur Gud är mot dessa ting och vara säker på att det faller honom väl i
smaken när hjärtat styrs av hans Ord och befallning som aldrig ljuger och
bedrar, och inte av dina egna drömmerier. Nog är det en stor och för-
träfflig sak och en skatt långt utöver allt vi kan önska och tänka, nämligen
att veta att vi lever i och står i rätt förhållande till Gud; att hjärtat kan lita
på, berömma sig av och säkert veta sig äga Guds nåd och att sedan också vårt
yttre liv och levnadssätt behagar honom. Därav följer sedan också att vi kan
vara glada och förtröstansfullt göra allt och tåla allt som händer oss; aldrig
låta oss skrämmas eller bli försagda. Men detta förmår inte de som saknar
denna tro och det rena hjärtat, som endast har Guds Ord till rättesnöre. Nu
har emellertid alla munkar lärt folk att ingen människa säkert kan veta om
hon står i nåd hos Gud eller inte. Det är därför heller inte mer än rätt åt dem
att de aldrig får se Gud och inte heller vet hur de har det med honom, när de
föraktat tron och Guds verk och sökt skapa sig sin egen renhet.
Om du nämligen frågade någon av dem, dessutom den som varit flitigast
att gå till tidebön, att hålla sina mässor, att fasta m.m., om han också var
37
säker på att allt detta behagade Gud, så måste han svara att han inte visste
det. Allt har han gjort på vinst och förlust. Det fick bli som det blev. Och
något annat kunde han inte gärna svara. Ingen kan ju rätt gärna komma och
påstå: ”Kåpan har Gud gett mig och han har befallt mig att alltid ha den på;
mässan har han också ålagt mig etc.” Men så i blindo har vi alla hittills gått
och hittat på en mängd seder och bruk med fromma stiftelser, fastor, bett
rosenkransen och annat och ändå aldrig vågat säga oss: ”Detta behagar Gud
väl, det är jag så säker på att jag vill dö för det.” Därför kan inte heller
någon trots alla fromhetsövningar berömma sig av nåden att ha sett Gud.
Om någon likväl av ren självsäkerhet ville berömma sig av dessa gärningar
och inbilla sig att Gud måste uppskatta dem och belöna honom för dem, så
skulle det inte kunna kallas att ha sett Gud utan i stället att ha sett djävulen.
För detta finns nämligen inte något Guds Ord att åberopa; det är alltsam-
mans människans eget påfund och har vuxit fram ur hennes eget hjärta.
Därför kan det aldrig skänka hjärtat visshet och tillfredsställelse. Sådan
ovisshet kan hållas gömd under självsäkerheten ända intill sista andetaget då
förtröstan på allt eget störtar samman och ersätts av förtvivlan, så att man
aldrig någonsin mer kommer att få se Guds ansikte.
Men den som griper om Guds Ord och håller fast vid detta i tro, han kan
bli kvar inför Gud och anse honom som sin nåderike Fader. Han behöver
inte frukta att denne Fader står där med piskan i beredskap. Han kan vara
säker på att Gud med välbehag ser ned på honom, ja, ler mot honom tillsam-
mans med alla änglarna och helgonen i himlen. Se, detta menar Herren
Kristus med sitt ord, att endast de som har ett rent hjärta får se Gud. Där
med skalar han bort och rensar undan all annan sorts renhet, så att där den
äkta renheten lyser med sin frånvaro, även om allt i övrigt var rent hos en
människa, så gäller den inte inför Gud och hon får aldrig se Gud. Å andra
sidan, är endast hjärtat rent, så är allt rent och inget kan förorena, även om
det yttre var orent, ja, kroppen full av bölder, koppor och spetälska.

5:9 Saliga är de fridsamma, ty de skall kallas Guds barn.
Här lovprisar Herren med hederstitel och stort beröm dem som strävar
efter att villigt skapa frid inte bara för egen del utan också bland andra
människor; som hjälper till att reda upp onda och bakvända förhållanden,
avgöra tvister, avvärja och förhindra krig. Detta är helt klart en utmärkt
dygd fastän rätt sällsynt i denna värld, även bland skenheliga helgon. De
som inte är sanna kristna, de är nämligen både lögnare och mördare precis
som deras fader djävulen. Därför duger de inte till annat än att vålla ofrid,
38
osämja och krig m.m. Nu för tiden finner man ju bland prelater, biskopar
och furstar nästan bara blodhundar som visat tydliga tecken på att ingenting
är dem kärare än att få se oss allesammans vada i blod. En furste blir t.ex.
retad av någon anledning. Då menar han strax att han måste börja kriga.
Han eggar och hetsar sitt manfolk tills de härjat så vilt och vållat så mycket
blodsutgjutelse, att de fick ångest och gav några tusen guldmynt för att
friköpa de omkomna själarna ur skärselden. Helt säkert – de är och förblir
veritabla blodhundar, som inte får någon ro förrän de hämnats och fått sin
vrede tillfredsställd och störtat land och folk i jämmer och olycka. Likväl
vill de kallas kristna furstar och anses ha rätten på sin sida.
Men det vill mer till att börja krig än att du har rätt till det. Nu förbjuds
inte i detta stycke krigföring överhuvudtaget, och Herren Kristus avsåg –
som sagt – alls inte att ta ifrån överheten dess maktbefogenheter. Han avser
endast att undervisa enskilda personer, som för sin del vill leva som kristna.
Därmed är inte alls sagt att en furste får börja krig mot en grannfurste, även
om han – säger jag – har en helt rättvis orsak till det och den andre har helt
orätt. Det heter nämligen så här: ”Saliga är de fridsamma”. Den som vill
vara en kristen och Guds barn bör således inte bara avstå från att börja krig
och förorsaka ofrid utan befrämjar frid och förespråkar frid varhelst han
någonsin kan, även om det skulle finnas både rätt och orsak nog för att börja
krig. Sedan man försökt allt och ingenting hjälper kan man på sin höjd se sig
tvingad att gripa till försvar för att skydda land och folk. Därför skall dessa
lättstötta junkrar som bara för ett enda misshagligt ords skull genast griper
efter kniven och drar blankt, inte kallas kristna utan djävulens barn. Men
ännu mer förtjänta att kallas så är dessa som nu för tiden förföljer Evan-
gelium och låter bränna och mörda dess predikanter utan orsak, eftersom de
inte gjort någonting ont utan bara gott och med kropp och själ tjänat
människorna. Men dessa skurkar avses inte här utan enbart de som hävdar
det som är rätt och gott, men menar att de i sin egenskap av höga furstliga
personer inte skall behöva tåla det som andra vanliga människor kan få tåla.
Herrens ord står alltså här för att förhindra att du, när du blir utsatt för
orätt och övergrepp, genast frågar ditt bakvända huvud till råds och blir
lurad att ta hämnden i egna händer och slå igen utan att först tänka dig för
och försöka skipa fred. Om detta inte lyckas och om du inte orkar stå ut med
oförrätten, så har du lag och överhet i landet där du i laga ordning kan söka
upprättelse. Den är nämligen tillsatt för att förhindra och ingripa mot det
onda. Den som begått övergreppet mot dig syndar ju inte bara mot dig utan
än mer mot överheten själv, eftersom det inte är ditt utan överhetens påbud
39
och befallning att man ska hålla sams. Låt därför din domare som är skyldig
att hämnas och bestraffa det onda, få handlägga din sak som om det var mot
överheten din fiende förbrutit sig. Om du däremot tar hämnden i egna
händer gör du bara ont värre och gör dig själv skyldig till samma synd som
din antagonist och syndar mot överheten genom att utföra dess ämbete;
dessutom gör du din egen rättvisa sak orättvis. Det heter ju så: ”Den som
slår tillbaka är orättvis och hämnd föder bara ny osämja.” Hör, detta är nu
en sak som Herren Kristus uppmanar hämndlystna och bråkiga brushuvu-
den och han befaller främst dem som skall värna om fred för land och folk,
fromma furstar, rådsherrar, jurister och överhet, som blivit insatta i
ämbeten och regering för att upprätthålla frid. Dessutom skall även fromma
borgare, grannar m.fl. rätta till, fördröja och röja undan schismer – orsa-
kade av onda, giftiga tungor – mellan man och hustru och grannar genom
sina goda och hälsosamma tungor. Detta berömmer S:t Augustinus sin
moder Monica för: när hon såg två personer som var oeniga tog hon alltid
fasta på det bästa på båda sidor. Det goda hon hörde om den ene berättade
hon för den andre. Men hörde hon något ont förteg hon det eller ursäktade
det så gott hon kunde. På så sätt var det många som hon försonade med
varandra. Så borde fler göra. Men i stället får förtalets samvetslösa oskick
obehindrat fortgå och härska, så att en enda elak tunga ofta tillåts ställa till
med alla slags misshälligheter. Djävulens hätska och elaka barn är inte sena
att hjälpa till med detta. Hör de ett ont ord om någon, så spetsar de till det,
vässar dess udd och blandar ytterligare gift i det för att göra den andre så
illa de kan. Mycket elände har vållats på detta sätt och ibland även lett till
mord.
All denna nedrighet kommer av att vi alla av naturen är behäftade med
den samvetslösa, djävulska lusten att helst bara lyssna till och prata om det
sämsta hos vår medmänniska för att kunna gotta oss själva när vi hittar
något fel hos andra. Om en kvinna var så skön som solen, men hade en liten
vårta eller blemma i sitt ansikte, så skulle folk förbise allt annat fördelaktigt
i hennes yttre och endast fästa sig vid och prata om den lilla skönhetsfläcken.
Och på samma sätt om det gällde en hustru av yppersta dygd och ärbarhet –
om hon någon gång synts skratta och le tillsammans med en mansperson,
nog är då alltid någon giftig tunga framme och drar skam och nesa över
henne, så att hennes berömmelse och heder kommer i skymundan. Detta kan
väl med rätta liknas vid den giftiga rovstekeln, som suger saften ur den
sköna, ljuvliga rosen och förtär den, medan det lilla biet väl suger den söta
honungen ur rosen men lämnar den helt oskadd.
40
På samma sätt som rovstekeln gör de onda människor, som hos andra
människor enbart tittar efter det som är skröpligt och osnyggt bara för att få
något att klandra dem för. Det goda som finns hos medmänniskan ser de
däremot minsann inte hur stor dygd som än finns hos henne, som inte ens
djävulen själv klarat av att förstöra men som han just därför söker gömma
undan och vända bak och fram, så att ingen skall få syn på den. Om en
person å andra sidan i alla avseenden är bristfull och inte duger till någon
ting, så är personen i alla fall en Guds skapelse och till att hämta vatten eller
tvätta blöjor duger hon nog. Det finns nämligen inte en människa på denna
jord som är så dålig att det inte finns något som är värt att berömmas hos
henne. Hur är det egentligen fatt med oss? Det goda sopar vi under mattan
och stirrar oss blinda på det som är smutsigt, precis som om det var ett nöje
att se – förlåt uttrycket! – själva baken hos en människa. Och dock har Gud
såsom S:t Paulus säger täckt över de minst anständiga kroppsdelarna och
därmed klätt dem med desto större heder (1 Kor. 12). Och vi är så sned
vridna varelser att vi bara söker leta upp sådant som är snuskigt och stinker
och sedan likt suggan vällustigt vältrar oss i det.
Ja, sådana är de, dessa sanna barn av sin fader djävulen – han som själv
bär namnet diabolus, vilket betyder just förtalaren, anklagaren – som har
sin högsta lust i att på det elakaste skända och förbittra samlevnaden mellan
människor för att ställa till med elände, ja, t.o.m. mord och förhindra att
frid och sämja får råda mellan bröder och grannar, mellan man och kvinna.
Som ett exempel på detta har jag en gång hört berättas om ett äkta par
som levde tillsammans i så stor kärlek och sämja att man talade om det med
stor aktning i hela staden. Då djävulen inte på något vis kunde förhindra
detta, skickade han en gammal gubbe till hustrun. Denne viskade i hennes
öra att hennes man höll sig till en annan kvinna och funderade på att döda
henne, hustrun. Efter att på detta sätt ha tänt bitterhet i hennes hjärta
gentemot mannen, gav han henne rådet att i hemlighet smussla till sig en
förskärarkniv för att avvärja dådet. Då hon hade gjort detta, gick hon till sin
man och sade till honom att hon skulle göra med honom det han tänkte göra
med henne, mörda honom. Och, sade hon, som bekräftelse på hennes avsikt
skulle han på kvällen hitta en förskärarkniv i hennes säng. Mannen fann den
och skar halsen av henne. Vare sig nu detta är sant eller uppdiktat, så visar
det i alla fall vad onda, giftiga tungor kan ställa till med även mellan män-
niskor som av hjärtat älskar varandra. Med all rätt kan de kallas djävuls-
tungor eller smådjävlar liksom han, djävulen, diabolus, inte förtjänar bättre
än att kallas en förbittrad, förgiftad, ondskefull ormtunga.
41
Akta dig noga för sådana tungor, så att du inte lyssnar på dem och ger
rum för skvaller! Lär dig tyda allt som du hör om din nästa till det bästa, ja,
håll det helst gömt och glömt, så att du kan verka för och vidmakthålla frid
och sämja! Då kan du inför hela världen och inför änglarna i himlen till
skriva dig den stora äran att kallas ett Guds barn. Denna ära skall du alltid
låta egga och locka dig, ja spring efter den till världens ände om det är
möjligt för dig, och avstå för den sakens skull allt du äger. Nu erbjuds du
emellertid denna ära helt gratis utan att du själv behöver göra någonting alls
utom – om du vill vara ett Guds barn – uppföra dig såsom ett sådant och
göra din himmelske Faders gärningar mot din medmänniska. Så har ju vår
Herre Jesus Kristus gjort för oss, då han försonade oss med Fadern och gav
oss hans nåd och ännu dagligen företräder oss och talar gott om oss inför
honom. Gör du nu på samma sätt och var en fridstiftare och medlare mellan
medmänniskorna och framhäv det bästa på båda sidor! Det onda däremot
som djävulen viskar i ditt öra – förtig det eller tala ut om det så gott du kan.
Gör då så som redan är sagt om S:ta Monica, S:t Augustinus moder. Du går
till Greta och säger: ”Ack, kära du, varför är ni så arga på varann, du och
Catrine? Säkert menar ni inte så illa. Jag kan inte se annat än att ni gärna vill
vara som kära systrar för varandra etc.” Sedan går du till Catrine och säger
detsamma. På så sätt skulle du, så långt du har möjlighet, bereda vägen till
försoning på båda sidor såsom ett sant Guds barn.
Men vill eller måste du gå till rätta med något ont, gör då som Herren
Kristus har lärt: bär det inte vidare till någon annan utan gå till honom, som
gjort det och förmana honom, så att han bättrar sig. Det är helt förkastligt
att ställa ut hans felsteg till allmänt beskådande och förbigå honom själv,
som det handlar om. Vad får du för resultat om du går förbi honom själv,
som saken närmast berör; att du alltså talar där du bör tiga och tiger där du
bör tala? Nej, detta är nu det sätt som i första hand bör tillgripas, nämligen
att du i enrum med din medmänniska diskuterar hans felsteg. Måste du
emellertid röja det för andra, om det inte hjälpte på ovannämnda sätt, så ge
det till känna för dem som har befogenhet att bestraffa – far eller mor,
husbonde eller husfru, borgmästare eller domare. Det skulle vara att på rätt
sätt och i laga ordning få det onda undanröjt eller vederbörligen beivrat.
Annars – om du bär det runt bland andra människor – leder det inte till
bättring för personen själv; det onda blir inte bestraffat utan genom din och
andras försorg spritt vida omkring och blir till en visa i var mans mun. Titta
på en from läkare hur han gör när ett barn är sjukt! Inte springer han runt
bland folk och ropar ut detta! Nej, han går till barnet och tar pulsen, även på
en avlägsen ort om det är nödvändigt. Inte heller njuter han av det sjuka
42
barnets åkomma eller skrattar åt det. Hans goda, innerliga önskan är att
hjälpa barnet till hälsa. Detta läser man (1 Mos.37) om den helige patriarken
Josef. Då han var ute tillsammans med sina bröder och vallade boskap fick
han höra att det gick vilda rykten om dem. Han gick och berättade det för
sin fader, deras husbonde, som hade rätten att reda ut och bestraffa dem när
de inte lyssnade och lydde honom
Men säger du: ”Varför angriper du själv offentligt påven och andra och
håller inte själv frid? Svar: Man skall ju råda till det bästa och befrämja frid
och tiga om allt som man kan tiga om. Men när synden är tydlig och griper
allt vidare kring sig eller – såsom påvens lära – gör offentlig skada, då
gäller det att inte tiga utan avvärja och bestraffa. Detta gäller i synnerhet
mig och alla andra, som innehar det offentliga predikoämbetet och som
skall lära ut och varnaa. Detta har nämligen befallts och ålagts mig i min
egenskap av predikant och teologie doktor. Dessutom skall jag se till att
ingen blir förförd, och för detta måste jag avlägga räkenskap i den yttersta
domen. Därför befaller S:t Paulus (Apg. 20) predikanterna att de skall vakta
och se till alla i hjorden för de vargars skull, som skall komma. Likaså skall
jag bestraffa dem som uppenbarligen syndar, så att de bättrar sig; på samma
sätt som en domare på ämbetets vägnar offentligen måste fördöma och
bestraffa. Nu är nog sagt om dessa saker. Kristus talar ju inte i sin predikan
om några offentliga ämbeten utan om alla kristna, eftersom vi allesammans
är varandras jämlikar inför Gud.

5:10 Saliga är de som blir förföljda för Rättfärdighetens skull, ty dem hör
himmelriket till.
Jag har här ovan sagt att samtliga dessa stycken av Jesu bergspredikan
tillsammans med alla dess löften måste förstås genom tron. De handlar ju
om ting som man inte ser eller hör och inte kan säga något om utifrån det
yttre skeendet. Hur kan man någonsin påstå att det går den väl, som måste
utstå lidanden och till på köpet olika slags förföljelser och hur kan man prisa
den som salig som utifrån sett är både fattig och nedtryckt? Alltsammans är
ju sådant, som hela världen snarare vill beteckna som olycksalighet, som
den söker lära oss att fly undan. Den som ändå vill få den salighet och det
eviga goda som Herren Kristus här talar om, måste därför lyfta sitt hjärta
högt ovan allt vad vi upplever med våra yttre sinnen och kan fatta med vårt
förnuft. Det duger inte att döma efter egna tycken och känslor utan i stället
resonera så här: ”Jag är fattig och ändå inte fattig.” I yttre mått och i jordisk
mening är jag visst och sant fattig, men inför Gud och i tron är jag rik.
43
Följaktligen – den som känner sig sorgsen till mods, bedrövad och bekym-
rad, han skall inte av detta dra slutsatsen eller säga att han är en osalig
människa utan slå det ifrån sig och frimodigt säga: ”Visst känner jag mig
betryckt, eländig och bekymrad, men likväl är jag salig, glad och för
tröstansfull i tron på Guds Ord. Men enligt just detta Guds Ord inträffar
också här i livet raka motsatsen, nämligen att de som prisas som rika och
saliga i själva verket inte alls är det. Ty Kristus ropar sitt ve över dem och
kallar dem osaliga, även om det ser ut som om de är lyckliga människor för
vilka allt ordnar sig till det allra bästa. Därför borde även de lyfta upp sina
tankar upp över rikedom och goda dagar som de njuter av och säga till sig
själva: Visst är jag rik och lever i idel vällust, men ve mig om jag inte har
något annat därutöver. För under döljer sig säkerligen enbart fattigdom,
jämmer och hjärteängslan, som kan falla över mig utan att jag haft en aning
om det eller innan jag vet ordet av. – Så är alltså den röda tråd som är
genomgående i alla dessa stycken av Jesu predikan, att för världen ser
alltsammans ut på ett helt annat sätt än det i själva verket är, enligt dessa
Herrens Ord.
Så har vi hitintills avhandlat de allra flesta sidorna av en kristens liv och
tro och dess andliga frukter och detta i två avseenden: först det som har att
göra med hans egen person – att han är en fattig, nertryckt och eländig
varelse som får lida brist och hunger; därefter vad som rör hans förhållande
till medmänniskan, att han bär trons frukter och är en hjälpsam, kärleksfull
och fridsam människa som inte gör något ont utan som enbart gör goda
gärningar. I det stycke som Herren nu till sist tillfogar, handlar det om hur
det kommer att gå för en kristen: att han, fastän han även gentemot fiender
och råa sällar flödar över av välgärningar, likväl som världens lön får
räkna med att bli förföljd och riskera kropp och timligt liv och allt vad som
därtill hör.
Vill du vara en kristen på allvar, sätt dig då in i den situationen, så att du
inte blir förskräckt, försagd och ger upp utan ännu mer är glad och för-
tröstansfull, helt säker på att du inte är illa ute när du drabbas. Så gick det ju
för Herren själv och så har det gått för alla Helgon. Detta får vi höra mer
om efter det stycke vi nu studerar. Här sägs det rent ut i förväg att för den
som vill vara en kristen kommer det att gå på samma vis – att han skall och
blir tvingad att bli förföljd. Därför måste också du välja vilket du finner för
gott. Två vägar ligger framför dig: antingen den som leder till himlen och
det eviga livet eller den andra, som bär ner i helvetet; den förra tillsammans
med Herren Kristus, den senare med världen. Men detta måste du veta:
44
lever du bara för att njuta goda dagar här på jorden och komma undan all
förföljelse lär du inte komma till himmelen med Kristus. Och vice versa:
antingen måste du förlora Kristus och himmelen eller räkna med att villigt
utstå olika slags plågor och förföljelser här i världen. Allt som allt – den
som vill äga Kristus får inte låta sig avskräckas av förakt, otack eller för-
följelse och måste våga riskera både kropp och timligt liv, gods och ära,
världens gunst och välvilja. Upphovet till detta dilemma är djävulen själv,
den ondskefulle och avundsjuke ande som inte kan tåla att någon människa
kommer in i Guds Rike. Om någon vill pröva, så är han framme och ställer
sig i vägen och samlar ihop allt motstånd han är mäktig.
Vill du således verkligen vara ett Guds barn, så räkna med och rusta dig
för förföljelse. Den vise mannen S:t Paulus skriver i 2. Tim. 3: ”Alla som
vill leva gudaktigt i Kristus Jesus måste utstå förföljelse.” Och detsamma
säger Kristus själv: ”Eleven skall inte få det bättre än sin mästare. Har de
förföljt mig kommer de också att förfölja er.” Och då lär det väl inte bli på
annat sätt. Därför sägs det också till oss: ”Saliga är de som utstår förföljelse
för himmelrikets skull”, så att man ska veta vem man har att hämta tröst
hos. Förutan tröst skulle det ju te sig som en helt hopplös och osalig tillvaro,
som skulle göra människan rent håglös att ständigt utsätta sig för fara till liv
och lem och ägodelar. Men där tron griper tag om detta Herrens ord orkar
den resa sig ur sin vanmakt och tänka: Nu har dock Herren Kristus själv sagt
att jag är salig och i gott förvar. Och när det är han som sagt det låter jag
mig tröstas av det och låter mig väl smaka. Hans ord skall då vidga mitt
beklämda hjärta så att det kan rymma himmel och jord, ja, mer än så. Ty
vad är väl de som är emot mig i jämförelse med den mannen Kristus och
hans ord? Är det en eller två som förföljer, så är de många, många fler som
är med oss – tiotusentals änglar ler mot oss från himlen, tröstar oss och
prisar oss saliga tillsammans med alla helgonen och med dem instämmer
Herren Kristus och Gud Fadern själv. Därför skall vi inte likgiltigt låta
dessa ord ligga obrukade utan blåsa liv i dem, hålla dem högt och använda
dem till vårt försvar i förföljelsen. Då skall vi få se och lära oss att allt vad
vi utstår är att betrakta som ringa, ja, som rent ingenting jämfört med den
himmelska tröst som vi får och det eviga goda som vi väntar på.
En alldeles särskild vikt lägger Herren vid orden: ”För rättvisans
skull”, för att därmed göra klart att förföljelsen i och för sig inte är nog,
om inte detta är med. Djävulen själv och onda människor får ju tåla att bli
förföljda – den ene skurken ryker ofta i luven på den andre och sinsemellan
är de inte särskilt såta vänner; den ene mördaren slår ihjäl den andre; turken
45
för krig mot tataren o.s.v. Men för sådant lidandes skull blir de ju inte
saliga. Det gäller ju enbart människor som blir förföljda ”för rättvisans
skull”. Detta är just vad aposteln S:t Petrus säger: ”Ingen bland er måfå
lida i egenskap av mördare, tjuv eller missdådare” etc. (2 Petr. 4). Det är
rent nonsens om man skryter över eller skriker i högan sky över sitt stora
lidande, om man inte lidit för rättvisans skull. Emellertid är detta just vad
de olycksaliga munkarna har inbillat de stackars människor som för sin
ogärnings skull förs till galgen, när man tröstat dem med att deras död sonar
deras synd. Men du, akta dig du för att tro att ens döden i galgen gäller som
gottgörelse för din synd. I så fall bär det ned i helvetets avgrund med dig.
Nej, som saliga prisas endast de som lidit dels för rättvisans skull, dels för
att Kristus dog för deras synd.
Du måste således för det första se till att det är för en rättvis och
gudomlig sak du utstår förföljelse; sedan och för det andra, att du därför är
helt säker på att ditt samvete kan bestå provet och vara hållfast, även om
hela världen står emot dig. Därför måste framför allt annat Guds Ord ha
fått ett så säkert och fast grepp om hjärtat att där inte finns rum för tvivel
eller osäkerhet. När därför nu i våra dagar kejsare, biskopar och furstar
söker förbjuda äktenskap, ta från dig friheten att äta vad du vill och rätten
att i den heliga Nattvarden få dricka Kristi blod ur kalken m.m., då måste du
se till att ditt hjärta är så säkert på sin sak och så resolut övertygat om att
Guds Ord lämnar dig detta fritt och obetaget, ja, att det rent av allvarligt
befaller dig att inte vika därifrån även om det kostar dig liv och lem. Då har
du den trösten att du frimodigt kan säga: Saken är inte min utan min Herres,
Jesu Kristi. Ty jag har inte kläckt den i mitt eget huvud; inte heller företar
jag mig det på eget bevåg eller på någon annan människas inrådan. Nej, från
ovan, direkt från Kristi mun har det kommit och förkunnats för mig och
mottagits av mig; från honom som alltså inte lurar eller bedrar mig utan är
Sanningen och Rättvisan själv. På den Mannens Ord vill jag våga stå fast och
göra och lida det som jag bör. Och ett enda ord av honom gäller för mig
mer och tröstar och styrker mitt hjärta långt mer än vad all djävulens och
världens raseri och hotelser kan skrämma mig.
Vad gör det mig om en furste eller rent av kejsaren själv ursinnigt och
vettlöst i sitt raseri hotar med svärd, bål eller galge, när min Herre Kristus
talar vänligt till mitt hjärta och tröstar mig med försäkran om att jag är salig
och står i det hjärtligaste förhållande till Gud i himmelen; när hela den
himmelska härskaran, ja, hela skapelsen prisar mig salig? Har jag i mitt
hjärta det modet att jag förmår utstå lidande för Guds Ords och för hans
46
verks skull, varför skall jag då låta mig skrämmas av sådana stackars
varelser? I själva verket är det lika mycket mot Gud själv som de är fient
liga, rasar emot och sprutar sin vredes galla över. Men, ack, som en rök
skall de försvinna och likt sköra såpbubblor skall de brista sönder. Så säger
också profeten Jesaja: ”Se, jag är er tröstare, varför skulle du då frukta
människor, som dock måste dö, och för människobarn, som rafsas bort
som torrt gräs? Har du glömt Herren, som har skapat dig, som har spänt ut
himmelen där ovan och grundat jorden här nedan” etc.(Jes. 51). Det är han
– Gud – som är den Evige och Allsmäktige, som tröstar dig och som tycker
om dig. När alla andra försvinner är han kvar däruppe. Varför skulle du ta
åt dig mer av hot och påtryckningar från dessa eländiga, stinkande jord
maskar än av denna gudomliga tröst och välvilja? Borde du inte i stället
tacka Gud och vara av hjärtat glad för att du befunnits värdig att lida; på
samma sätt som apostlarna (Apg. 5) gladde sig och hoppade av glädje när de
gick från Stora rådet där de blivit smädade för Jesu namns skull och blivit
piskade med spön.
Säg, är vi inte högt benådade genom dessa Herrens ord, bara vi tar dem
till oss i kärlek och tacksamhet? Vi saknar verkligen inte förföljelse för
Himmelrikets skull. Dessutom har vi det övertaget att våra fiender inte kan
fördöma själva saken vi företräder utan motvilligt måste bekänna att den är
rätt och riktig och att den är Sanningen. Men vad vi går bet på är att också
lära dem Sanningen. De vägrar nämligen lära av oss och godta något som
inte tidigare varit den allmänt rådande läran och som man tidigare inte har
hört. Det lidande som vi därför utstår är således ett heligt och saligt lidande,
något som de i sanningens namn måste erkänna. Därför är det inte heller en
förföljelse enbart från onda människor utan från djävulen själv, när de gör
gällande att det vi förkunnar inte är Guds Ord; att vi därför måste hålla mun
och låta bli att predika, såvida vi inte först knäböjt för påven, förklarat för
honom vad vi lär ut och lagt på minnet vad han och hans anhang vill lära sig.
Låt oss därför desto gladare och villigare tåla allt vad fienden kan göra
oss, eftersom vi ju har den starka, säkra trösten och den stora härliga äran
att de med egen mun måste vitsorda vår lära och vår sak. Lägg därtill att vi
av Herren får höra det utomordentligt kärleksfulla löftet att vi skall bli
rikligen belönade i himmelen! Skulle vi då inte glädja oss och jubla? Tänk
också på att vi inte längtansfullt måste gå och tråna efter lönen i himmelen
utan att vi i tron redan äger den! Vad annat skulle då våra förföljare kunna
göra oss än att endast egga, ja, driva och jaga oss mot himmelen? Borde inte
dessa enkla, korta ord väcka lika mycket mod hos oss som hela världen
47
skulle kunna, och skänka långt mera tröst och glädje än de lidanden och
plågor som alla fiender kan tillfoga oss, om vi bara inte går förbi dem
oberörda utan tar dem till våra hjärtan och tänker igenom dem en smula.
Detta är nu sagt om den förföljelse de kristna får utstå, antingen den sker
med gärningar och för hand, går ut över liv och egendom såsom nu när man
utsätter dem för våld och förtryck, torterar, bränner, hänger eller tar ihjäl
dem på annat sätt, något som skett i alla tider. Därutöver förekommer den
sorts förföljelse som består i förtal, skam och nesa, som drabbar vår heder,
vårt goda namn och rykte och som de kristna mer än alla andra måste utstå.
Om detta talar nu Herren Kristus vidare så här:

.5:11 Saliga är ni, när människorna för min skull hånar och förföljer er och
talar ont och lögnaktigt i allt om er.
Detta är ytterligare en allmänt rådande och tung förföljelse och – som sagt –
ett verkligt lidande för de kristna att man förtalar och hånar dem på det
mest förbittrade och förgiftade sätt. Visserligen utstår även andra män
niskor förföljelse och utsätts för våld och blir orättvist behandlade. Men
man nöjer sig i de flesta fall med detta och låter dem få behålla sin heder, sitt
goda namn och rykte. Därför är den sortens lidande ännu inte ett helt och
fullt kristligt lidande. Där är det nämligen inte nog med att man tillfogar
dem alla slags yttre lidanden och kval. Till på köpet vågar man på det
skamligast sätt svärta ner deras goda namn och förtala dem så grundligt att
världen rent av storligen skryter med att ha avrättat de värsta skurkar
jorden någonsin fött när man hänger de kristna, ja, att man därmed har
gjort Gud den största och mest behagliga tjänst. Så säger ju Herren Kristus i
Joh. 16 – att ett mera skamfullt och föraktligt namn än det kristna aldrig
förut har existerat på denna jord. Och aldrig har man varit mera fientlig
emot ett folk och häftigare angripit med onda, giftiga tungor än de kristna.
Detta besannas nu för tiden med eftertryck genom vårt kära Evangelium
och dess predikanter. Ty så grovt förtal, sådan lögn och svekfullhet, så
illasinnade förvrängningar och försåtliga vantolkningar blir vi utsatta för
att vi många gånger hellre vill bli dödade än vara skottavla för alla dessa
kringflygande giftpilar. Först stormar påven fram med blixt och dunder,
och dömer oss till den djupaste helvetesavgrunden som om vi var djävulens
värsta barn. Sedan börjar hela hans anhang, biskopar och furstar att ryta
och rasa med de gruvligaste anklagelser och förtal, så att det går genom
märg och ben. Vi skulle av detta till sist bli helt utmattade och inte orka stå
rycken, om vi inte hade en starkare och mäktigare tröst än all deras elakhet
48
och raseri. Men just för att vi har det, låter vi dem rasa och ryta. De gör sig
värst illa själva och tillfogar sig brännande kval med sitt förbittrade,
omättliga hat och sin avundsjuka. Vi däremot är förtröstansfulla och vid
gott mod. Finner de behag i att vara onda och rasa mot oss, kan vi skratta
och le tillbaka.
Därför säger jag än en gång: Den som vill vara en sann kristen bör veta
att han har sådan förföljelse att vänta av elaka förtalare, i synnerhet när de
inte kan komma åt oss handgripligen. Då vässar de i stället sina giftiga
tungor och riktar stick och hugg mot den kristne, medan han förtröstans
fullt anser allt detta vara ringa. I sin Guds namn t.o.m. skrattar han åt det
och låter dem vredgas i sin guds, djävulens, namn. Och vi gör detta i för
tröstan på och vissheten om att vår sak är rättvis och Guds egen sak, som de,
fast de fördömer oss, måste bekräfta och medge, nämligen att det är vi som
står för Sanningen. Inför Gud är vi i både hjärta och samvete helt säkra på
att det vi lär ut är rätt. Det vi lär ut är inte påhitt från vårt eget huvud eller
förnuft eller vishet och inte heller strävar vi efter egen förtjänst, efter gods
och ära från världen utan vi förkunnar och lovprisar endast Guds Ord och
verk.
Våra fiender däremot skryter mest av allt över sina egna gärningar, sin
egen förtjänst och helighet och förföljer oss för att vi inte vill vara med om
detta. Det är således inte för att vi skulle vara äktenskapsbrytare, rövare,
tjuvar etc, som de förföljer oss – sådana oförbätterliga skurkar kan de
minsann tolerera bland sig! – utan de höjer sina ramaskrin i protest mot att
vi inte vill erkänna deras lära och livsstil som den rätta och mot att vi endast
och enbart lovprisar Evangelium, Herren Kristus, tron och de sanna, goda
gärningarna. Det är således inte för något ont vi gjort som vi lider
förföljelse, utan helt för vår Herres Jesu Kristi skull. Därför skall vi helt
säkert kunna hålla dem stången. Och så hårdnackade kan de inte vara att inte
vi är ännu mer hårdnackade. Ty den mannen, Kristus, skall de helt enkelt
inte rå på – även om det går dem väl eller illa.

5:12 Var glada och förtröstansfulla; ni skall bli rikt belönade i himmelen.
Detta är ju ljuvliga, trösterika ord, som borde göra vårt hjärta glatt och
modigt gentemot all förföljelse. Skulle man inte anse att vår käre Herres ord
och tröst är dyrbarare och långt mer värt än någon av människokrypens
vanmäktiga elakhet, ja, än den skamlige påvens vrede, hot, förbannelser,
bannstrålar och muller, även om han likt ett skyfall öste ut över oss hela hel
vetet av sin onåd och förgrymmelse ända ner i smutsen? Jag hör ju att detta
49
tilltalar min käre Herre Kristus mycket väl och befaller mig att bara vara
glad för det och lovar mig en så oöverträffad lön som att himmelriket skall
bli mitt tillsammans med allt vad Kristus, alla helgon och hela kristenheten
har. Kort sagt – en så härlig skatt och en så skön tröst byter jag inte bort mot
all världens rikedomar, fröjder och strängaspel, även om alla skogens löv
och markens gräs är som tungor som lovprisar mig för denna lycka. Ty i
detta ord är det inte en kristen eller ens en ängel som prisar mig salig, utan
alla änglars Herre som både himmelens änglar och jordiska varelser, löv
och gräs, måste böja knä inför och tillbedja. Därför måste ju änglarna, alla
jordiska väsen, löven och gräsen glatt sjunga och hoppa av glädje för min
skull.
Vad är väl mot detta alla de som smädar och förbannar mig annat än –
förlåt orden! – loppor och löss, ja, mindre än så, om nu man kan nämna
något sådant? Och om alla skapade varelser, löv och gräs i skogen och
sanden vid havet hade tungor som hånade och tillintetgjorde mig totalt, vad
är väl det i jämförelse med ett enda ord av den Mannen, Jesus Kristus: ty så
klar ljuder hans stämma att himmel och jord blir uppfyllda och genljuder av
den och hans lumpna fienders hostningar och harklingar måste tona bort
inför den.
Se, så skulle vi lära oss att använda och göra en smula nytta av sådana ord
som inte står där för ros skull, utan är uttalade och nedskrivna för att trösta
och stärka oss. Vår käre Mästare, vår trogne Herde och Biskop rustar oss
med dem, så att vi förmår att orädda stå ut när man både med ord och
gärning för hans skull plågar oss och utsätter oss för olyckor av alla de slag.
Då kan vi bekymra oss föga för allt sådant, som vid första påseendet verkar
motbjudande och ta det, som förnuft och hjärta vänder sig mot med ro.
Om man rättar sig efter sina sinnen och känslor verkar allt surt inför
våra ögon och det känns smärtsamt att försöka tjäna denna värld och varje
människa, hjälpa och råda dem och göra dem allt gott men att till tack inte få
annat än argt, bittert hat och förgiftat förtal. Skulle här enbart kött och blod
råda skulle man vara frestad att säga: ”Skall jag inte skörda annat än detta,
så kan den som vill hålla fast vid Evangelium och vara kristen, och djävulen
kan ta hand om denna värld som inte tycks vilja något annat.” Alla klagar
och skriker ju högljutt att Evangelium orsakar så mycket ofrid, gräl och
bråk i den här världen. Tidigare gick allt fint och stilla tillväga, det fanns
ingen förföljelse och folk levde tillsammans som goda vänner och grannar,
påstås det. Men nu sedan evangelium blivit populärt är tvärtom, säger de,
allting mycket värre än någonsin tidigare.
50
Men detta innebär å andra sidan: vill du inte veta av Evangelium och inte
vara en kristen, gå då och håll med världen, så lär ingen förfölja dig och du
blir nog god vän med den. Men vill du äga Evangelium och Herren Kristus
måste du räkna med att det kommer att gå illa; att det uppstår ofrid och
förföljelse vart än Evangelium når. Och orsaken: djävulen vill inte ha det på
annat sätt. Han upphör inte att hetsa folket mot Evangelium förrän hela
världen är upptänd av hat mot det. På samma sätt är nu för tiden bönder,
borgare, adel, furstar och herremän av ren högfärd fiender till Evangelium
och begriper själva inte varför.
Därför säger jag till svar åt sådana dumma som tar munnen full: Det kan
och skall inte heller gå fint och väl till. Hur skulle det kunna göra det när
djävulen sitter vid styret och är dödsfiende till Evangelium? För all del –
han har all anledning till det, för det skadar hans rike och det känner han av.
Skulle Evangelium oförhindrat få framgång var det snart slut med hans rike
och det skulle bli förstört. Om han skall värja sig och förhindra detta måste
han uppbringa all sin konst och makt samt mot Evangelium uppbåda allt
som står i hans makt. Hoppas därför inte på någon frid eller tillvaro i lugn
och ro så länge Henen Kristus med sitt Evangelium lägger sig i djävulens
regerande. Och ve över den välgång och välmåga, som förut varit rådande
och som vi inte önskar och fordrar tillbaka! Ty det är ett säkert tecken på att
djävulen härskar enväldigt och att ingen Kristus finns – något som jag
tyvärr är rädd för att det skall hända om igen, nämligen att Evangelium
alldeles för snabbt tas ifrån oss. Det är ju detta dessa gaphalsar kämpar för.
Men vi vet säkert med oss att det inte är vårt fel att det går så illa. Vi
skulle nämligen mycket gärna se att allt utvecklade sig väl. Och vi har
genom undervisning, förmaningar, böner och vädjanden, ja, genom att ge
vika även för våra fiender gjort vad på oss ankommer. Vi har gett dem
fredsanbud, stöttat och givit råd så mycket vi har kunnat med fara för och
till skada för oss själva, och ändå fått lida. Och ändå har vi i gengäld inte
mötts av annat än förföljelse och hån på det grövsta och mest förgiftade sätt,
och.de vill troligtvis inte sluta förrän de har fått läska sig med vårt blod. Då
det emellertid inte går att göra något åt detta lämnar vi dem åt sitt öde med
allt deras hot, raseri och hån. Vi tröstar oss med det som vi här hört, säkra
på att de inte kan lyckas med det som de hoppas, med mindre än att de först
störtat Kristus från himmelen och lyckats göra honom till en lögnare
tillsammans med allt han har sagt.
51

5:12 Ty på samma sätt förföljde de profeterna, som var före er.
Tro inte att ni är de enda – vill Herren säga – som drabbas av detta! Se er
omkring och räkna alla de heliga fäderna som levat långt före er, så skall ni
finna att det har gått på samma sätt för dem alla. Vad är det för särställning
ni vill ha? Skall han för er skull ändra på sitt sätt att handla? Han som genom
sina heliga fäder och profeter har tvingats stå ut med att man förföljde och
ströp dem; dessa som hånades och skymfades av varje människa och som
bespottades av världen. Detta ser man av den heliga Skrift. Där har det
blivit till en visa och ett ordspråk på var mans läppar, att när man talar om
en profet så skäller man honom för narr. Så t.ex. i berättelsen om Jehu (2
Kon. 4) där en profet omtalas och folk frågar: ”Varför har denne vett
villing kommit till dig?” Och profeten Jesaja (57) berättar hur man spärra
de upp munnen och räckte ut tungan åt honom. Men vad har de uppnått med
detta annat än att de kära profeterna och helgonen nu får ta emot lov och
pris i hela världen och dessutom för evigt regera med Herren Kristus; de
andra däremot skall stinka av sina skamligheter och bli evigt fördömda.
Denna uppmuntran skall också ni se till att ni säkert får – säger Kristus –
och att ni skall bli belönade lika väl som de gamla profeterna blev belönade
– rikligare och härligare än ni någonsin kunnat tro eller vågat önska. Ty ni
är i deras sällskap och gemenskap.

Se, det är om någon en fin och dyrbar predikant och trogen Mästare, som
inte utelämnar något som tjänar till styrka och tröst, och som använder både
ord och löften samt exempel och vittnesbörd från alla helgon om sin egen
person och som alla änglar och skapade väsen instämmer i. Vad mer begär
vi och vill ha? Skulle vi inte med tillgång till denna tröst också stå ut med
världens och djävulens vrede och motstånd för vår Mästares skull? Vad
skulle vi ta oss till om vi inte stod för en rättfärdig, gudomlig sak och inte
hade dessa förträffliga ord och löften av honom och ändå liksom andra
människor måste utstå lidanden utan att ha denna tröst? Ty i denna världen
kan det aldrig hända att man inte tvingas lida, och att det för Evangeliums
skull måste bli besvärligheter för att de fromma skall visa sig bestå provet
och få vad de blivit lovade och upphöjas till glädjen och saligheten, medan
de onda, föraktarna och fienderna till Evangelium blir bestraffade och
fördömda.
Så långt har nu Herren Kristus rustat och instruerat sina kristna hur de
som enskilda skall leva och lida här i världen och särskilt dem som i
kristenheten sköter ett offentligt ämbete. Fast även utanför en sådan tjänst
skall varje enskild kristen för egen del alltid vara beredd, så att han – om det
52
skulle gälla – rakryggat kan bekänna sin Herre och företräda tron på
honom, alltid väl rustad mot världen, djävulen och alla sekter och vad dessa
kan mobilisera mot Kristi rike. Nu går han vidare och vill lägga på dem
uppgifter och undervisa dem om hur de skall sköta dem samt också lägga i
deras mun vad och hur de skall predika Ty enligt de föregående avsnitten är
en kristen helt fullkomlig när han personligen lever rätt och får lida för det.
Men därtill kommer också en tjänst som han utför och hjälper andra med,
då han leder och manar på dem. Och nu säger han så här:

5:13 Ni är jordens salt. Men om saltet blir odugligt, vad skall man då salta
med? Det är inte mer till någon nytta utan man kastar ut det och låter det
trampas till av människorna
Med detta ord ”salt” visar Herren vad som nyss antytts, nämligen vad en
kristens ämbete skall bestå av. Ty saltet är inte till för egen del; det skall inte
salta sig själv. Utan det är dess användning det gäller, att man med det kan
salta kött eller vad det nu är; att man behöver det i köket för att ge maten
smak, hålla den frisk och förhindra att den ruttnar. På liknande sätt – säger
Herren – är ni också ett salt. Inte ett sådant som hör hemma i köket utan ett
salt man använder till att salta det kött, som heter hela världen. Det är ju en
härlig uppgift och en stor och förnämlig ära att Gud kallar de sina ”salt” och
använder dem till att salta allt kött på jorden. Men därtill fordras en sådan
man som Herren tidigare skildrat, en som är beredd att vara utfattig, elän-
dig, rättvisetörstande, foglig etc.; beredd att utstå olika slags förföljelser,
hån och förtal. Där detta saknas, där formas ingen predikant som rätt kan
gripa sig an med saltningen utan där är det ett odugligt salt, som inte blir till
någon nytta någonstans.
Ty det innebär ett mycket maktfyllt uppdrag och en alldeles för högt
avancerad handling för att de arma fiskarna vid Genesaret eller överhuvud
taget någon stackars föraktad människa inför Gud skall kunna kallas för
”jordens salt” och våga sig på att salta allt vad människa på jorden heter.
Förnuft och natur förmår det inte. De tröttnar och orkar inte stå ut med att
av detta endast fä skam, skymf och olycka. Och inom kort skulle man säga:
”Djävulen kan salta den här världen i mitt ställe!” Därför har våra heliga
s.k. fäder, biskopar, munkar och eremiter handlat klokt när de struntat i att
predika och sysslat med andra ting eller avskilt sig från människorna. De
har ju sett hur mycket det kostar på att vara utsatt för fara till liv, ägodelar
och anseende. ”Vi överlämnar predikandet åt andra”, har de tänkt, ”vi kry
per undan i någon vrå och tjänar Gud där och gör oss goda dagar.” Det är
53
alltså ingen lätt sak att vara apostel eller predikant; att hängivet utöva ett
sådant ämbete, ja, rent av en omöjlighet, om kött och blod skall råda. Och
ändå måste det finnas folk som gärna gör det för Guds och Herrens, Jesu
Kristi skull, som inte vill tvinga någon och inte heller truga det på någon
med maktspråk. Att vara en kristen är nämligen ett yrke som kräver villiga
hjärtan – den som inte känner hjärtlig lust till detta, han håller sig nog borta
ifrån det.
Men vår stöttepelare när det går oss illa, när värld och djävul gör det surt
för oss och är så elaka de någonsin förmår, det är att det är han, Kristus,
som sagt till oss: ”Ni är världens salt.” Detta ord lyser in i hjärtat, så att det
kan lita på det och oansatt av varje tvivel vara stolt över att vara ett Guds
salt. Strunta då i att vredgas och bli ond, och den som kan han skrattar åt det
i stället. Jag kan och vågar trotsa och stå på mig med stöd av ett enda
Herrens ord, orubbligare än någonsin mina fiender med all deras makt,
deras bössor och svärd. Ty eftersom Kristus har gett mig sitt erkännande
och sitt vitsord, så måste alla änglar, ja, sol och måne och alla skapade varel-
ser säga sitt ”ja och amen” och stå på vår sida gentemot värld och djävul.
Och även om det inte var på detta sätt, så skulle detta enda Herrens ord vara
nog för oss, nämligen att han med det utnämner och döper oss till jordens
salt. Det ordet måste väl även våra fiender lämna orubbat. Därför skall även
vi hålla på denna rang, heder och värdighet inför dem, så länge Kristus och
hans ord består.
Hur det nu går till att salta, det är lätt att säga. Man träder nämligen fram
och säger: ”Allting på jordens rund som föds och lever är till ingen nytta,
det är murket och fördärvat inför Gud.” Ty när Kristus med formella, raka
ord säger: ”Ni skall vara jordens salt”, d.v.s. för allting i denna värld, så
följer därav att allt vad kött, allt vad människa heter, måste bestraffas, be
strös med detta salt. På detta sätt dömer man ut all denna världens helighet,
vishet och gudsdyrkan där den inte kommer av Guds Ord och håller sig
enbart till Kristus, utan är dess egna påfund, ja, av djävulen själv och hör
hemma i avgrundshelvetet.
Detta är ju en otrevlig predikan som gör oss oangenäma för världen och
förtjänta av dess vrede och ger oss örfilar. Ty nog kan världen stå ut med att
man rätt predikar om Kristus och alla trons artiklar, men när man angriper
och saltar den samt dömer ut dess helighet och vishet som ihålig, ja, blind
och förkastlig – det varken vill eller kan den tåla. Då skyller man predikan
terna för att de inte kan annat än att bara skälla och munhuggas; det
heter att man hetsar världen och stiftar ofrid och kränker det andliga ståndet
54
och allt gott verk.
Men hur ska vi bära oss åt? Saltar man, så måste det svida. Och fast de
skäller oss för att vara bitska, så vet vi att det måste vara så. Kristus själv har
befallt så och vill att saltet skall vara bittert och djärvt bita till – som vi ska
få höra. På samma sätt gör ju S:t Paulus överallt; han bestraffar hela världen
och granskar hela dess liv och livsstil, där inte tron på Kristus finns. Och
I Hrren Kristus själv säger: ”När den helige Ande kommer ska han straffa
världen” (Joh. 16), d.v.s. han ska angripa allt han finner här i världen och
inte göra undantag eller skillnader, inte straffa några och prisa andra eller
bara straffa tjuvar och skurkar, nej alla, stor och liten, from, vis och hur
helig som helst, alla i en enda bunt, med ett ord sagt: allt som inte är av
Kristus. Ty den helige Ande får inte komma själv eller skicka ut predikanter
världen för att bara avslöja yttre grova synder som hor, mord m.m. och
bestraffa den – det känner ju var och en själv till och kan rätta till. Nej, det
är fråga om sådant som anses ädlast, och där man anses vara som bäst i
fromhet och helighet, och där man räknar detta som en förtjänst inför Gud.
Därför är det ingenting att fästa sig vid vad en hel del personer småklokt
påstår, nämligen att det räcker med att en predikant lär varje man vad som
är rätt och att man mycket väl kan predika Evangelium utan att behöva
antasta påve, biskopar och furstar eller andra stånd och personer, genom
vilka det uppstår så mycket ofrid och osämja. Nej, vill du rätt predika
Evangelium till människors frälsning måste du vara skarp och strö salt i
såren; d.v.s hävda raka motsatsen och bestraffa det som inte går rätt till. Så
är nu för tiden fallet med mässor, munkväsen, avlatshandel och allt som
hänger samman med detta och som anses vara riktigt. Verka så att alla
sådana anstötligheter röjs ur vägen så att vi inte blir vilseledd av det. Därför
måste man oupphörligt hålla på att salta så att man förhindrar och inte
lämnar dörren öppen så att denna vanföreställning lever upp på nytt och
Hänger sig in i hemlighet. Ty detta måste ske överallt där inte saltnings-
ämbetet har sin gilla gång. Detta har inträffat även tidigare i kristenheten att
idel rutten människolära fördärvat alltsammans, vilket väl skulle ha utebli
vit om saltet förblivit salt. Då skulle den rätta läran inte ha behövt saknas,
eftersom ju genom Guds nåd trots allt den heliga Skrift, Evangelium,
Sakramenten och predikstolen har blivit kvar i kyrkorna och om sedan bara
biskopar och predikanter också drivit på och sett till att de kommit till
användning och blivit använda för att med dem salta den gamle Adam och
det som hör ihop med honom.
Därför förmanar och varnar Herren Kristus så enträget sina lärjungar
55
att se till att detta saltande ständigt hålls igång och säger: ”Om saltet blir
urlakat, vad ska man då salta med?” Urlakat salt betyder att dess sting och
skärpa gått förlorade och att det inte mer sticker och svider. Rakt på sak sagt
innebär detta att läroämbetet i kristenheten förfaller så att man slutar med
att tillrättavisa folk och låter bli att avslöja dess elände och oförmåga. Inte
heller hålls bikten vid makt och ger människorna kunskap om sig själva utan
lämnar dem vind för våg som om de var fromma och gick på den rätta
vägen. Så tillåts deras egna åsikter, deras egen helighet och godtyckliga
gudsdyrkan sprida sig så långt att den rätta läran, ja, Kristus själv går
förlorad så till den grad, att inget mer går att rädda eller rätta till.
Detta har Herren just i detta ord förutsett och profeterat som en framtida
fara, ja, skada och fördärv för kristenheten, att man skulle sluta upp med att
salta och lägga ner bestraffningens ämbete. I detta tomrum skulle det sedan
uppstå allehanda religiösa kotterier och sekter, där var och en för fram sina
fixa idéer som om de var den enda rätta läran och gudsdyrkan, men som inte
är någonting annat än världsliga, köttsliga fantasifoster, kläckta i vårt eget
huvud och förnuft. Med detta kittlar vi sedan vår fåfänga, fast vi i själva
verket håller på att ruttna i det likt stinkande, skämt dödkött, som det är
bortkastad möda att salta och bestraffa.
Av detta ser du hur mycket och hur stor vikt Herren lägger vid detta
korta stycke av sin bergspredikan. Det är inte för inte han sätter det framför
alla de andra och enträget lägger det på våra hjärtan. Ty utan det kan inte
kristenheten bli bestående och inte heller Herren Kristus och tron på ho
nom; ingen sann kunskap eller rätt livsstil kan vara vedertagen. Helt säkert
finns det ingen större skada och inget värre fördärv för kristenheten än när
saltet, som skulle krydda och hålla allt annat friskt, blir neutraliserat. Och
ändå händer detta så lätt. Ty brist på salt sprider sig som ett behagligt gift
och gör den gamle Adam så innerligt belåten. Han tycker nämligen inte om
att utsättas för faror, våga liv och lem eller att utstå skam och förolämp-
ningar.
I konsten att undvika detta är våra biskopar och andliga fäder de skickli-
gaste på denna jord – dock som de grymma självspäkare de är, ombesörjer
de inte ett Herrens biskopsämbete utan snarare djävulens och förtjänar alltså
inte ens att kallas för ”salt utan sälta”. Ty de predikar så att de inte skall löpa
minsta risk utan kan sitta kvar på sina förmögenheter och egendomar och
därtill ha ära och makt. Ty den som måste förbanna hela världen, kejsare,
kungar och furstar, visa och lärda och säga dem att deras väsen är för-
dömelsevärt inför Gud, han måste räcka bödeln huvudet. Däremot om jag
56
hycklar och låtsas som om allt stod rätt till, då är det ingen som slår mig och
jag får njuta gunst och ära m.m. Av detta inställer sig hos mig tanken att jag
måste vara snäll och i stället predika Evangelium. Och ändå har jag likväl
blivit ett odugligt salt. Ty på detta vis låter jag folk sitta fast i sina egna
gamla vanföreställningar och köttsliga sinnelag, så att de hemfaller åt
djävulen och först av dem alla jag själv.
Sålunda utstår detta ämbete överallt många prövningar och stöter på
hinder både till vänster och höger, så att man tiger antingen för att man
fruktar för fara, skada och förföljelser eller är mån om sin heder, sin
egendom och sitt välbefinnande. Därtill kommer att vi i oss själva är svaga,
lata och lätt tappar modet, så att vi lätt låter oss föras vilse. Vi tröttnar fort
när vi ser att det inte går framåt för oss så som vi gärna ville och när det
tycks oss att allt är förgäves; när människor föraktar oss och bara blir
argare ju mer vi tillrättavisar dem.
Därför måste vi vara väl rustade och enbart ha Kristi befallning för ögo
nen, där han lagt på oss detta ämbete och vill att vi med friskt mod öppnar
vår mun till att bestraffa vad som ska bestraffas och detta utan hänsyn till
egen fara och obehag eller andra människors ondska och förakt, inte heller
för att vinna egna fördelar och egen tillfredsställelse. Härvid får vi lita på
att det är Herren som gjort oss till sitt salt och att han ger oss kraften till det.
Och nu befaller han oss att frimodigt salta, aldrig vända helt om eller låta
oss skrämmas om världen inte tål det och därför förföljer oss. Inte heller
skall vi tappa modet om vi inte – som vi menar – åstadkommer något. Ty vad
han befaller, det skall vi foga oss i, nöja oss med och anförtro åt honom vad
och hur mycket han vill ha uträttat genom oss. Vill folk sedan inte höra på
och ta emot, så är vi inte desto mindre salt och har brukat vårt ämbete. Och
så kan vi stå inför Guds domstol i all ära och glädje och få erkännandet att vi
sanningsenligt predikat Guds Ord och inte stuckit under stol med något, så
att människor inte kan komma med den ursäkten att de inte visste bättre och
att det aldrig sagts dem.
Men de som blir skrämda och tiger för att vinna gunst, ära och välvilja
m.m., de skall tvingas höra från dem som inte fått veta någonting: ”Den där
har varit vår predikant och han har inte sagt oss det.” Det skall då inte
ursäkta dem om de svarar: ”Jo, men Herre, de ville ju inte lyssna på oss.” Ty
Kristus skall ge dem svaret: ”Vet du då inte att jag befallde dig och dessutom
bad dig enträget att du skulle vara ett salt. Skulle du inte ha fruktat att tiga
ihjäl mina ord mer än människors förargelse?” Sådan underlåtenhet borde
rimligtvis skrämma oss ännu mer. Ty här skall du få höra domen som
57
Herren ger över det salt, som mist sin sälta, när han vidare säger: ”Till
intet annat duger det än till att kastas ut och trampas till av människorna.”
Med dessa ord vill Herren ha sagt: T.o.m. här på jorden är ni oanvänd
bara och skall skoningslöst kastas ut av honom. Ni tillhör inte honom och
borde aldrig ha blivit hans predikanter eller över huvud ha hört till
kristenheten. Även varje gemenskap i himmelen med alla helgonen skall ni
bli utestängda från och berövas. Det hjälper sedan inte om ni aldrig så
mycket haft namn om er att vara jordens salt och inför människor åtnjutit
det största anseende för att vara de bästa predikanter och de heligaste män
som någonsin funnits på denna jord: så som det stod till i påvedömet på den
tid när S:t Gregorius och några till före och efter honom var påvar och då
allt var på höjdpunkten av fromhet och helighet – inte som nu med
påvedömet som det totalt förvärldsligade kejsarväldet och satansregemen-
tet. Då predikade påven själv, styrde kyrkorna och ordnade allt på bästa sätt.
Med fast hand höll han greppet om det andliga ståndet och klosterreglerna.
Alla sade att det var den yppersta kyrkostyrelse och det heligaste gudstjänst
väsende som fanns på denna jord.
Och dock har alltsammans varit till ingen nytta. Ty där har inte funnits
det verkliga saltet, genom vilket det hela enligt Guds Ord skulle ha hållits
friskt och blivit brännmärkt som människors egen påhittade helighet. I
stället har hela världen prisat alltsammans och skänkt det sitt bifall och
därmed enbart stärkt den egna självtillräckligheten och den falska för-
tröstan att detta skulle vara det rätta saliga livet och ett heligt levnadssätt.
Ja, S:t Gregorius själv, trots att han var den helige man, som även jag anser
honom ha varit, även han lovprisade och höjde själv sin regering till skyar-
na, och har därför inte åstadkommit något gott med sin lära. Likväl har han
alltjämt
ett så fagert sken över sig, att ingen människa törs anmärka på någonting.
Och om det var möjligt att på nytt införa och återuppliva samma tingens
ordning, skulle ingen med ett ord våga predika emot detta utan att bli kallad
för den värste kättare som någonsin existerat.
Detta var således ett varningens ord, som Herren uttalat, att när saltet
mister sin sälta är det inte mer till någon nytta. Det andra låter ännu mer
skrämmande, när han uttalar domen över det oanvändbara saltet och säger
att folk skall få springa och trampa till det under sina fötter. Ty om det
sanna saltet, som är den rätta utläggningen av den heliga Skrift och som
världen skall bestraffas med – när det är borta och när därtill den ena tron
på Kristus inte får råda ensam, då är allt annat som man i övrigt tillrätta
visar och undervisar människor med rent nonsens. Ty redan i förväg är
58
bådadera, både läran och livsstilen, mästaren och lärjungen inför Gud för-
kastliga, utdömda.
Slutsats: där denna grundläggande trosartikel om Kristus inte hamras in,
nämligen den, att vi endast genom honom blir rättfärdiggjorda och saliga
och att allt annat är fördömelsevärt – där finns inget värn eller hinder, ja,
ingen gräns eller ände för alla kätterier och irrläror, för sekter och kotte
rier. Och där kläcker varenda en ut något eget och marknadsför såsom
något nytt och uppseendeväckande. Så har det varit i påvedömet allt
hitintills. Inte en endaste munk har kunnat drömma en dröm, som han inte
känt sig manad att ta med sig upp på predikstolen och därav föranletts att
skapa en särskild sorts gudstjänst, inte heller har någon lögn varit så skamlig
att den inte blivit antagen, som den framförts från predikstolen, tills det gått
så långt att man inte bara gått miste om Kristus utan även Gud själv. Och
rent ut sagt tror de inte själva mer på någon av trons artiklar, så jag vågar
påstå att på de sista hundra åren har det varit få påvar som trott på någon
enda sådan artikel. Följaktligen är det som det är ute i de olika landsändar
na, att där läran om Kristus gått förlorad, där har i stället den ena sekten och
villoläran efter den andra uppstått. Här förnekar den ene altarets heliga
Sakrament och där en annan det heliga Dopet eller någon annan trons
artikel. Många har precis som påvarna i Rom med sina kardinaler helt
sonika blivit rena rama epikuréer, som över huvud taget inte tror någonting
och därmed i sista änden blivit lik boskapen och kommer även att dö som
den.
Därför har jag – såsom också Kristus här gör – ständigt förmanat att
saltet skall förbli salt och får inte mista sältan, d.v.s. att man troget driver
den kristna trons huvudartikel. Ty där den kommer bort, där kan heller
inget annat lärostycke förbli intakt. Allt går då över styr; ingen tro, ingen
vishet finns kvar och då heller ingen som kan lära ut rätt och visa till rätta.
Kort sagt – var och en låter sig med huvudet under armen styras dit
fötterna vill. Ingen fyllbult eller åsna är så illa dum som dessa samvetslösa
munkar kring vilka gemene man flockas och också tror dem när de kommit
på en nymodighet att föra till torgs.
Ty vad allt har de inte tagit sig för att ogenerat predika och pracka på
folk: brödraskap, böneformer, rosenkransar, ja, t.o.m. klätt de avlidna i
sina schabbiga kåpor och därmed trott sig tillförsäkra dem himmelen? Vad
är nu allt detta annat än att man låter sig trampas till under deras fötter och
bli fången under alla dessa olika lögnpredikanter? Detta har fört med sig att
djävulen har tagit makten över och fördärvat hjärtana med sina ruttna,
59
fördömda läror och sådan vantro, att Kristus alldeles kommit bort och
kunskapen om honom gått förlorad.
Ty när jag har den i behåll och vet att endast Kristus är min rättfärdighet
och helighet, då skall ingen munk någonsin prata omkull mig eller lyckas
förleda mig med sin kåpa, sin rosenkrans eller något annat mänskligt prål.
Genom tron är jag nämligen domare över alla stånd och ordningar som man
hittar på, så att jag kan förkasta vad som helst, som förespeglas mig att
kunna gälla inför Gud. Men försummar jag denna Guds nåd i Kristus, låter
den skatten gå mig ur händerna och låter mig intalas att det vid sidan av den
även finns andra sätt att bli from, att försona Gud och göra bot för min
synd, ja, då har jag redan fastnat i djävulens många olika slags giller och
gam och låter mig ledas dit han vill. Och så kommer det än här, än där,
alltid någon som predikar för mig: ”Vill du bli from och tjäna Gud, sätt då
på dig en kåpa, bed dagligen så och så många rosenkransar, tänd så och så
många små ljus för S:ta Anna!” Till slut faller jag till föga, förblindas och
blir var mans driftkucku och fånge så till den grad att jag inte kan värja mig
ens för den minsta lilla vanföreställning.
Men tänk på att Herren Kristus här själv förutsagt och varnat för att det
skulle gå på detta sätt. Och dock har ingen haft kunskap att ta sig i akt för
sådant. Och om vi nu inte är vaksamma och ser till att vi vidmakthåller
denna huvudartikel, så kommer inte heller vi att kunna hålla någon annan
trosartikel rätt och oförfalskad. Därför blir det också ett ändlöst irrande
och inget slut på alla klickbildningar förrän allt är förlorat och ingen
predikant eller undervisning hjälper och bara rena boskapen återstår – så
som det tyvärr redan gått med den stora hopen av vårt folk. Det är lönen för
vårt förakt och otacksamhet för Evangelium.

5:14, 15 Ni är världens ljus. En stad som ligger på ett berg kan inte gömmas.
Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under en skäppa utan på en
ljusstake, så lyser det för dem som är i huset.
Detta är den andra delen av det ämbete som Herren ålägger de kära
apostlarna: de skall kallas och vara världens ljus, nämligen undervisa och
visa själarna vägen till det eviga livet. Därmed är hela världen ställd under
apostlarnas fögderi och skall och måste upplysas av dem. Utan dem är värl
den nämligen mörk och förblindad, trots allt den annars kan åstadkomma.
Ty om världen hade ett ljus förutom apostlarna, som kunde upplysa den –
något som den menar sig ha – till vad skulle den då behöva apostlarna? Säg
mig – är inte detta ett högt och utomordentligt ämbete och en rangställning
60

över alla andra, så att alla denna världens storheter – även om de kallas
konungar, furstar, herremän, lärda, visa och helgon – måste sätta sig ned
vid apostlarnas fötter eftersom de inte vet någonting om vare sig kristen
lära eller kristet levnadssätt och inte heller hur de har det med Gud, medan
apostlarna träder upp och kritiserar och förkastar hela deras klokhet och
helighet.
Men här kommer mäster påve med sina biskopsfågelskrämmor som vill
kallas Kristi och apostlarnas ställföreträdare och mästrar Kristi ord och
nedvärderar hans apostlar genom att de besinningslöst intalar folk att det
inte är nog att apostlarna har predikat och den helige Ande gett oss upp
lysning genom dem. Därutöver måste man också lyssna till och lyda de
heliga fädernas beslut på deras kyrkomöten och påvens stadganden, vilka
påstås ha haft många och mycket högre ting att lära ut. Men vi för vår del
skall veta att Kristus inte är en pratmakare, som kommer med halvkvädna
visor. Har han kallat sina apostlar världens ljus, så måste deras lära gälla
som sann och vara nog för att upplysa hela världen, så att det inte behövs
något mer ljus, ja, allt som finns utöver deras lära är och förblir idel
mörker. Om de än lyst sedan länge med sina lyktor är dessa ändå ingenting
annat än påbud, som människor hittat på och som rör yttre förhållanden,
som gemene man begriper utan dylika föreskrifter och själv kan klara av att
hantera lika bra. Egentligen borde man inte kalla dem världens ljus utan
rent av Guds ljus, när de vågar regera Gud själv och hans kristenhet med
sina lagar och förordningar, precis som om de var förmer än apostlarna. På
detta vis dämpar de med sina påfund apostlarnas ljus genom att dessa inte
duger till att rätt tukta och undervisa samvetena – detta ser man av alla
skrifter från påve och högskolor, att de inte förtjänar att kallas vare sig salt
eller ljus. Ty när de gör sitt bästa bestraffar de bara de grova, yttre förseel-
serna, som man redan tidigare har ingripit mot genom den världsliga rätten
och vanligt sunt förnuft. Men de verkliga bovarna och skötesynderna såsom
otro och skenhelighet får de aldrig ens syn på, för de står själva i dessa ända
upp till öronen. Därför är deras lära idel dumheter, ja, värre än så, mörker
och blindhet. De saknar blick för att det kan finnas annat att salta och kasta
ljus över än fläsket och fisken man äter och hur man klär sig och om man
beter sig si eller så.
Därför är och förblir apostlarnas ämbete detta enastående: både att på rätt
sätt bestraffa de invändiga och verkliga lasterna och å andra sidan att hela,
trösta och upprätta alla de stackars bedrövade samvetena; att aldrig lämna
någon obestraffad i det onda men heller aldrig försumma att undervisa och
61
upprätta till det goda. Därför har Herren här installerat och vigt apostlarna
till sina predikanter för att människor skulle, ja, måste lyssna endast på dem
och inte släppa fram sådana där villoandar, som djävulen söker smussla in
bakvägen och som också gör anspråk på att vara salt och ljus och som rent
av tar sig för att mästra Kristus själv. De skriker ut att det är föga bevänt
med läran om tron. Man måste höja sig upp över den och gripa sig an med
något förmer; något genom vilket man ådrar sig kors och lidanden. Men
synar man dem närmare, så lärs där ingenting annat än våra egna gärningar
och ingenstans når man fram till att avslöja otron och bestraffa de urbota
högfärdssynder som ligger gömda i deras lära och med vilka de framhäver
sig själva som jordens salt och världens ljus. De låter inte detta vila
uteslutande på Kristi kallelse och befallning, som han här meddelar apost-
larna, när han säger dem sitt: ”Ni är världens ljus”. Vi håller oss endast fast
vid att man måste vara viss om och kan berömma sig av att Kristus vigt oss
och smort oss till att salta och lysa världen på ämbetets och det gudomliga
uppdragets vägnar.
Detta är också nödvändigt av den anledningen att Herren Kristus vill ha
detta ämbete utfört, inte i hemlighet eller bara på en liten fläck, utan
offentligt ut över hela denna värld. Noggrant inskärper Herren detta i
apostlarna och visar dem vad som väntar dem från världen, när han till
fogar: ”En stad, som ligger på ett berg, kan inte gömmas”, och ”man tän-
der inte ett ljus och sätter det under skäppan.” Därmed vill han ha sagt, att
den som skall vara ett ljus för världen får inte lov att krypa undan i en vrå
utan måste oförskräckt och villigt träda fram. Ty det går lätt så, att de som
är kallade att vara apostlar och ljus för världen inte gärna stiger fram utan
låter sig avskräckas av hotelser, faror och förföljelser eller låter sig så dåras
av vänskap, gunst, ära och rikedom att de håller sig undan och tiger som
möss, som kryper undan i en vrå bakom berget och håller inne med det
minsta pip.
På det viset förhåller sig nu för tiden våra andliga ledare, som förvaltar
ämbetet och som fått Kristi befallning att förestå kristenheten och offentligt
lysa upp den med hans lära. I stället sätter de ljuset under bänken. Ja, det är
värre än så, det är nämligen just de som undertrycker Guds Ord och som
försöker blåsa ut ljuset. De eggar upp kejsare och kungar med hela världen
mot Guds Ord. Lika fullt sitter de där i sina hus och vill ensamma regera
kyrkan och inneha predikstol, dop, sakramentet och allt vad deras kall och
ämbete tillhör. Men detta är just vad som blivit profeterat och som apost-
larna förkunnat, nämligen att herdarna skall bli vargar och Antikrist själv
62
ska sitta i Guds tempel och upphäva sig över allt vad Gud och gudsfruktan
heter.
De där sekteristerna däremot, som inte har någon kallelse och som gott
kunde hålla sig hemma i sin vrå, de tränger sig in överallt och vill ensamma
lysa så att alla skall se upp till dem och höra på dem. Men det är ingenting
annat än sin egen ära de söker och de predikar så länge som folk hänger
efter dem och så länge ingen fara är på färde. Men skulle de såsom de rätta
predikanterna, de som korrekt fått sig anförtrott ämbetet, som alltid lyser
offentligt och som aldrig låter sig skrämmas till tystnad eller låter sig tystas
av väder och vind – då skulle de snart nog ge upp saken och ingen skulle låta
sig finnas hemma. Och så måste det gå med det kära predikoämbetet: illa åt
båda hållen. Antingen lämnas det vind för våg av dem som rätteligen skulle
förvalta det eller också lägger sig sådana till med ämbetet, som aldrig fått
bemyndigande till det. Därför blir det heller aldrig rätt fullgjort, såvida inte
Kristus själv skickar oss sådana män som han här beskrivit och som han
själv gjort lämpliga för detta ämbete.
Så vill Herren nu säga oss: Vill ni vara mina predikanter måste ni i san-
ning vara rustade att ställa er till förfogande och träda fram inför hela
världen liksom på ett högt berg, så att ni frimodigt låter er ses och offent-
ligen höras; ingenting ska ni förtiga eller sticka under stol med som är ålagt
er att predika; vare sig det gagnar hög eller låg ska ni inte förtiga något för
någon eller tala. Utan som de ljus ni är satta att vara skall ni lysa fritt och
tydligt för alla utan hänsyn till ära eller skam, rikedom eller armod, hat
eller gunst, död eller liv. Och ni skall veta att det är mig som ni skall tjäna,
jag som har satt er till att vara ljus. Det borde vara män av den rätta sorten,
som inte låter sig böjas varken åt höger eller vänster; som det heter i 45 :e
psaltarpsalmen om predikoämbetet: ”Ditt Rikes spira är rak. Ty du älskar
rättvisan och hatar o gudaktigt väsende”.
Detta är Evangeliets och dess predikanters dygd och ära. Alla andra läror
är det ingen risk att förkunna. Ty de predikar allesammans vad människor
gärna lyssnar till och som passar deras förnuft, så att de inte behöver frukta
att man skall förfölja dess förkunnare. Men Evangeliets lära ansätter man
från alla håll, eftersom den träder fram med anspråk på att vara ett ljus för
världen, en lära som inte borde vara tillåten. Därför försöker världen på
alla möjliga vis att skymma undan ljuset för oss, skuffa det in i en vrå eller
ställa det under bänken för att förmå oss att lägga ner vår lära eller återkalla
den; i varje fall att kröka till den och tyda den så som de helst vill ha den.
Men vi skall inte på detta vis låta oss rubbas från vår ståndpunkt utan stå
63
stadigt som staden uppe på berget och som ljuset i husets ljusstake. Han som
har gjort oss till ljus i världen, han skall nog också hjälpa oss. Därför
avslutar han nu så här:

5:16
Låt därför ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda
gärningar och prisar er Fader i himmelen.
Se, där hur enträget Herren Kristus förmanar här, något som han inte skulle
ha behövt göra, om det inte hade varit förenat med stora faror och nödläge
att vara ljus här i världen. Därför vill han ha sagt oss: ”Man kommer inte att
tåla ert ljus och försöker släcka det. Men var bara modiga och förtröstans
fulla, så att ni har åtminstone så pass mod i er att ni inte låter er sättas under
skäppan utan samvetsgrant sköter ert ämbete, så skall jag nog se till att ingen
kan släcka det.” Ty det är säkert att när en kristlig predikant upprätthåller
ämbetet och orubbligt står kvar och anser världens smälek och förföljelse
som ringa, så måste också själva ämbetet bestå och inte heller Evangelium
falla till marken. Ty det finns alltid och skall alltid finnas sådana som ställer
upp och håller ut liksom det hädanefter ända till den yttersta dagen måste
finnas några som är ståndaktiga.
Men detta som Herren nu säger: ”För att människorna ska se era goda
gärningar och prisa er Fader som är i himmelen” – det är sagt med evange-
listen S:t Matteus’ sätt att tala, han som brukar framhålla just gärningarna.
Ty han tillsammans med de två andra evangelisterna, S:t Markus och S:t
Lukas, försvarar i sitt Evangelium inte i så hög grad och lika utförligt som
S:t Johannes och S:t Paulus den höga trosartikeln om Kristus. I stället talar
och förmanar de tre förstnämnda desto mer om de goda gärningarna. Och
så skall det ju vara i kristenheten att man ivrar för båda; dock så att man gör
i all visa åt vart och ett allt efter deras egenart och värdighet; först framhäva
Kristus och tron på honom som den högsta trosartikeln och därefter den om
de goda gärningarna. Eftersom nu evangelisten S:t Johannes rakt igenom så
kraftfullt drivit trons huvudartikel och därför rimligtvis bör anses som den
främste och förnämste evangelisten, så ägnade sig S:t Matteus, S:t Markus
och S:t Lukas åt det andra huvudstycket och framhöll starkt att gärningarna
inte fick glömmas bort. De är alltså i det avseendet förmer än S:t Johannes
och denne på sitt sätt förmer än de andra tre.
Men nu får du inte handskas med Skriftens ord och lära om de goda
gärningarna så att du isolerar dem från tron – så som våra blinda ledare
styckat dem. Du måste alltid ha tron, så att gärningarna liksom i en orga-
nism hänger samman med den och springer fram ur tro, utförs i tro och för
64
trons skull bli värda att prisas och med rätta kan kallas goda. Som jag har
lärt ut på annan plats, så lär jag också här, att när Kristus säger ”för att de
ska se era goda gärningar” så får du inte tro att det är fråga om sådana där
religiösa gärningar, berövade på tro, som hittills varit vanliga. Här är det
tal om sådana goda gärningar, som tron verkar och som inte kommer till
stånd utan tro eller vid sidan av tron. Ty detta är vad Herren här kallar goda
gärningar, nämligen att man övar, driver och bekänner läran om Kristus
och tron och därför kan få utstå lidande. Ty han talar ju om gärningar, som
man lyser med. Och ”lysa” är i detta sammanhang detsamma som att utöva
tros- och läroämbetet, med vilket vi leder andra människor till tro.
Följaktligen måste dessa vara de högsta och förnämsta gärningarna och
de är just av det slag, av vilka, såsom Herren här säger, den himmelske
Fadern ensam får äran och berömmelsen. Ty denna lära och predikan från
tar oss all berömmelse och helighet och säger att i oss finns inget gott, som
vi skulle kunna berömma oss av. Men å andra sidan undervisar den samvetet
om hur det skall uppföra sig gentemot Gud och inriktar det mot Guds nåd
och barmhärtighet och storheten i Kristi person och verk. Detta är det sätt
varpå Gud blir uppenbarad på rätt sätt och rätt lovprisad och även det enda
rätta offret och gudstjänsten. Sådana verk skall sättas främst och vara de
förnämsta. Efter dem följer också det yttre handlandet gentemot nästan,
som heter kärlekens gärningar, som på samma sätt sprider ljus omkring sig
men endast om de är upptända och hämtar lyskraften ur tron.
Så kan du nu själv dra slutsatsen att detta ställe hos S:t Matteus inte ska
förstås som om det gällde de vardagliga gärningarna av kärlek till andra
människor, vilka Herren talar om i Matt. 25. Här är det frågan om de
genuint kristliga gärningarna – att predika rätt lära, framhäva tron, under
visa om den, stärka och hålla den vid makt, och därmed betyga inför
världen att vi är rättrogna kristna. Ty de andra gärningarna är inte så otve-
tydiga att inte även falska kristna mycket väl kan smycka sig med dem och
dölja sig under kärlekens stora och sköna verk. Men att predika och rätt
bekänna Kristus är inte möjligt utan tro. Så skriver även S:t Paulus: ”Ingen
kan kalla Jesus Herren utan genom den helige Ande” (1 Kor. 12). Ingen
falsk kristen eller villoande kan ens förstå denna lära – hur mycket mindre
skulle han då kunna predika och bekänna den? Även om han tar den alldeles
efter ordalydelsen och säger ordagrant efter, så hejdar han sig inte där och
håller den ren. Han predikar alltid så att man inser att han inte handskas rätt
med läran utan dreglar ner den i eget svammel. Så tillmäter han sig själv
äran och tar den från Kristus.
65
Därför är en rätt kristens enda riktigt tillförlitliga kännetecken på goda
gärningar att han predikar och prisar Kristus, så att folk lär sig att de är
ingenting och Kristus allt. Allt som allt är det fråga om en syssla, som inte
angår enbart en eller två i enrum likt andra förehavanden människor
emellan utan om en offentlig verksamhet inför hela världen, som lyser och
låter sig ses. Därför blir den också förföljd av världen, medan den gott kan
tåla vilka andra tilltag som helst. Men i gengäld är detta egentligen den enda
gärning genom vilken vår Fader i himmelen blir tillbörligen erkänd och
lovprisad. Dit kan aldrig de andra ringare gärningarna komma, som endast
angår människors handel och vandel sinsemellan och som hör hemma i de
tio budordens andra tavla. De gärningar det här är frågan om faller inom
ramen för de tre första högheliga buden, som värnar om Guds ära, Guds
namn och Guds Ord. Och dessa gärningar måste dessutom prövas och lut
tras i förföljelser och lidanden, som man får utstå för deras skull. Skändas
de inför hela världen, så renas de från all vår egen ärelystnad och själv
säkerhet och de blir endast desto mer lovprisade i himmelen inför Gud ju
mer hans ära och pris antastas här i världen. Ty sin fasthet och styrka äger
de däri att Gud skyndar till deras hjälp och för dem igenom gentemot hela
världens raseri och förföljelser. Därför skall vi låta dem gå i täten som de
förnämsta, långt före andra gärningar, därefter även de andra som gäller
människors inbördes samlevnad. Då kommer bådadera i rätt ordning – först
och främst lär vi ut och framhäver tron och lever som den lär oss, så att allt
vad vi gör sker i tron och framgår ur tron; något som jag alltid har lärt ut.

5:17
Ni skall inte mena att jag har kommit för att upplösa lagen och
profeterna. Jag har inte kommit för att upplösa utan för att fullborda.
Sedan Herren Kristus nu utnämnt apostlar till ämbetet och allvarligt för
manat dem, så går han vidare och börjar själv både salta och lysa, till
föredöme för lärjungarna, så att de vet vad de skall predika I lan lar då itu
med att bestraffa och förbättra både judarnas lära och levnadssätt, deras
vanföreställningar och deras gärningar. Men som jag sagt så tar han inte här
upp den höga läroartikeln om tron utan han börjat nerifrån med att rätt
förklara och framställa Guds lag, som blivit fördunklad och förvrängd
genom fariséer och skriftlärda. Ty detta är också en ytterst nödvändig sak
att hålla läran om Guds heliga bud ogrumlad och rätt tillämpad.
Men detta är helt visst ett beskt och illasmakande salt, au ann Herren här
gör, antasta och beskylla människor som dessa fariséer och skriftlärde att de
varken lär ut eller lever rätt och att inte låta dem få ha kvar ens den minsta
66
lilla smula rättfärdighet och godhet. De var ju dock män som gällde för att
vara de främsta och heligaste av alla. De undervisade ju dagligen i lagen,
utövade gudstjänsten regelbundet m.m., så att ingen kunde hitta något att
klaga på hos dem. Har då inte Kristus själv försett dem med fullgoda skäl att
med berättigad vrede protestera mot honom och i gengäld beskylla honom
för att vara den som i själva verket upplöser lagen och fördärvar vad Gud
själv har befallt? På samma sätt rasar för övrigt påven och hans anhang mot
oss och beskyller oss för att vara kättare, som försöker förhindra goda
gärningar. – Jo, visst bär Herren själv skulden till att man kom med dessa
beskyllningar mot honom och att hans predikan kunde tydas på sådant sätt.
För att förebygga detta nämner han här i ett företal att han inte alls avsåg att
upplösa Guds lag utan i stället var här för att lära och återupprätta lagen
gentemot dem som försatt den ur kraft
Men det var väl också nödvändigt med ett sådant besked på grund av en
annan omständighet, för vars skull de gjorde anspråk på så högt anseende
och så lysande förträfflighet och som de förstorade och gjorde stort
nummer av: nämligen att bland alla människor var de ensamma Guds folk
och hade haft många profeter och heliga fäder. Om någon vågade anmärka
på dem, så fick han på stunden till svar: Vad är väl du för en som ensam vill
framstå som vis och som klagar på alla andra? Skulle våra fäder och vi
allesammans ha gått vilse; vi som dock äger Guds heliga lag och har
offentliggjort den för allt folket? Det är inte annorlunda nu när hela världen
skränar mot oss och påstår att vi fördömer de heliga fäderna och hela
kyrkan, som dock inte kan gå vilse, eftersom hon regeras av den helige
Ande. Och när nu du klagar både på vår lära och vårt levnadssätt, så är det
ett tecken på att du fördömer dem alla, lagen, profeterna, fäderna och hela
folket.
På detta svarar nu Kristus: ”Nej, jag vill visst inte upplösa varken lagen
eller profeterna, utan jag håller på och försvarar dem hårdare och enträg-
nare än ni, ja, så hårt att hellre himmel och jord kan förgås än att jag skulle
vilja att en enda bokstav eller den minsta lilla prick skulle slätas ut eller vara
skriven förgäves. Ja, jag vill gå ännu längre och säga att den som föraktar
även det minsta lilla bud och lär ut annorlunda, han skall för detta samma
lilla buds skull kastas ut från himmelriket, om han än höll fast vid alla de
övriga”. Därför är vi helt överens i detta stycke, att man hårdnackat och
orubbligt inpräntar Moses och profeterna och därutöver också lever som de
lär, – liksom f.ö. nu påven och de olika sekterna och vi själva åberopar en
och samma heliga Skrift och tillsammans hyllar samma Evangelium och
Guds Ord. Men när vi nu båda önskar och är förpliktigade att undervisa i
67
Guds lag, så är det nödvändigt att utröna vilka som handskas med och
utlägger Skriften eller Guds lag rätt och vilka som inte gör det. Det är här
som det uppstår strid. Och här måste det saltas och rannsakas, därför att de
skriftlärde och fariséerna med sina kommentarer har vanställt och fördärvat
Guds heliga lag. ”Och jag är nu här för att återupprätta den”, vill Kristus
säga, – på samma sätt som vi har varit tvingade att angripa påvens lära,
som skämt och fördärvat Skriften för oss genom sina föroreningar.
Därmed förnekar Kristus inte på något sätt att judarna är Guds egendoms-
folk och arvtagare till lagen, fäderna och profeterna, lika lite som vi
förnekar och fördömer de kristna, Dopet och Evangeliet, som existerat
under påvedömet. Men vi hävdar att det rätta Dopet och det rätta Evangeliet
är det vi som har och vi värjer oss emot att tvingas godta all den smörja,
som de kletat ned Dop och Evangelium med. Inte heller låter vi deras
utläggning av Evangelium gälla som den rätta, så som de vantolkar och
vränger till det. Och den rena läran har de med alla slags vidriga och
maskätna tillsatser för att inte säga rent djävulska – kåpor, flintskallar,
avlater, skärseld, mässoffer m.m. – förstört. Där måste vi salta på och käm-
pa med att feja bort dessa vidrigheter och göra rent hus. Sålunda är just de,
som smyckar sig med sköna namn, hämtade ur Skriften och som berömmer
sig av Evangelium och sin kristliga kyrka, de som löser upp och omintetgör
Guds heliga lag och Skriften. Under sken av sin fromhet har de smusslat sin
röta in i kyrkan och förstört henne, så att den inte är nyttig till någonting.
Sedan utbrister de i hårda ord mot oss och påstår att vi angriper den kristna
kyrkan, de heliga fäderna, de goda gärningarna m.m.
På detta svarar nu Kristus: ”Jag har inte kommit för att upplösa lagen
utan för att uppfylla den.” D.v.s. jag har inte kommit för att införa en
annan eller ny lag utan för att lyfta fram den, understryka och förklara den,
så att ni vet hur ni ska hålla den. Ty Evangelium eller Kristi predikan
kommer inte med någon ny lära, som avskaffar eller ändrar lagen utan
fullbordar – såsom aposteln S:t Paulus skriver – just vad som i förväg är
utlovat i Skriften genom profeterna. På samma sätt övertar vi från våra
fäder just Skriften, Dopet, det högheliga Sakramentet så som de varit och
vill inte hitta på något nytt eller ändra något. Endast detta vill vi, nämligen
att man rätt predikar och rätt handskas med dessa ting och röjer bort det
som inte passar ihop med den heliga Skrift.
S:t Augustinus tyder ordet ”uppfylla” på två sätt: För det första att detta
att uppfylla lagen betyder att man lägger till det som fattas; för det andra att
man med gärningar och i sitt levnadssätt uppfyller lagens krav. Emellertid
är den första tolkningen inte lätt. Ty i sig själv är lagen så rik och fullkomlig
att man inte, behöver lägga till något. Även de heliga apostlarna måste
bekräfta Evangelium och predikan om Kristus med hänvisning till del
gamla Testamentet. Därför kan ingen, inte ens Kristus själv, förbättra
lagen. Vad högre kan man lära ut, än det som första budet lär: ”Du skall
älska Gud av hela ditt hjärta o.s.v.”. Men detta gör Kristus förvisso,
nämligen att han utöver lagen och läran skänker sin nåd och den helige
Ande, genom vilken människan utför och fullbordar det som lagen fordrar
av henne. Men det betyder inte att man lägger något nytt till lagen. På detta
sätt talar ju Herren inte heller här, utan ”uppfylla” lagen betyder här att
tolka den rätt när man undervisar i den, liksom Kristus med ”upplösa”
menar att man vållar lagen avbräck genom irrlära.
Således är här inte sagt något annat än vad S:t Paulus skriver i Rom.3:
”Upphäver vi då lagen genom tron? Det vare oss fjärran! I stället upprätt
håller vi lagen”. M.a.o. vill S:t Paulus inte alls framställa någon ny lära
som om den gamla inte skulle gälla längre. Han vill endast att denna skall bli
predikad och utlagd på rätt sätt; att dess egentliga kärna och innebörd blir
framtagen, d.v.s. att man undervisar om vad lagen är och fordrar, i motsats
till fariséernas tolkningar, som bara predikar lagens skal och agnar. Det
samma skulle vi vilja ha sagt våra påviska: Vi vill inte upphäva ert Evange-
lium eller predika något annat. Vi vill endast putsa och polera det som man
gör med en spegel som blivit smutsig och oklar. Detta har Evangelium blivit
av era föroreningar, så att det inte har blivit mer kvar av det än bara själva
namnet och ingen har kunnat få någon korrekt insikt i det, – alldeles på
samma sätt som de judiska lärda väl bevarade själva lagtexten, men genom
sina tillsatser förstörde själva lagen, så att varken någon rätt insikt i den
eller något rätt bruk av den kunde vara möjlig.

5:18 Ty sannerligen säger jag er: Intill dess himmel och jord förgår, skall
inte en bokstav, inte den minsta lilla prick av lagen förgås, förrän allt har
skett.
Detta betyder: ”Jag vill ha det så att alltsammans rent och rakt på sak både
lärs ut och utförs; att ingenting, ens det ringaste, prutas bort.” Därmed ger
Herren tillkänna att han funnit allt vara helt annorlunda, nämligen att var-
ken läran eller levnadssättet har varit rätt beskaffade. Därför måste han i det
följande ta sig an bådadera och genomsalta dem, så att de renas. Av detta
måste även vi ta lärdom, så att vi inte låter en bokstav brytas bort från
Evangelium utan hävdar: Allt måste läras rent och klart, tros och hållas.
69
Kristus föresätter sig alltså att hålla en sträng predikan och tillbakavisar
beskyllningen att vilja upplösa lagen. Han slår den från sig, vältrar över den
på de judiska lärda och avslöjar hur de själva urvattnat och upplöst lagen
och endast förskönat sina egna vantolkningar med den. Så har också påve-
anhanget gjort med Evangelium och Skriften, då de helt förtigit den höga
trosartikeln om trons rättfärdighet genom Kristus. Likaså när de undan-
hållif kalken för oss och i tysthet läst Sakramentets instiftelseord, ja, t.o.m.
grovt förgripit sig på just de bud, som Kristus här driver så hårt, när det
predikats att de visst inte är några ovillkorliga bud utan bara ”goda råd”
käpprakt emot Herrens egna ord och bedyrande, att hellre må himmel och
jord förgå än att ens det ringaste lilla stycke av lagen sättes ur kraft. Där-
vid fäller han hux flux en högst allvarlig dom över sådana predikanter
roligt följande:

19 Den som nu upplöser ett det allra ringaste av dessa bud och lär
människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den
som gör och lär dem, han skall heta stor i himmelriket.
” lag vill starkt framhålla”, vill Herren här säga, ”inte bara att jag inte vill
upplösa lagen utan jag vill också ha sagt, att den som upphäver eller förbi
går det minsta lilla stycke av lagen, han skall veta att han inte är min predi-
kant utan är fördömd och utstött ur himmelriket.” Ty när han säger: ”Han
skall kallas den minste i himmelriket”, så betyder det ingenting mindre än
att han inte alls hör hemma där. Utan precis som han anser det vara en
bagatell att förakta ett Guds bud, så skall också han själv anses föraktlig och
kastas undan.
Således måste varje predikant av Evangelium vara så beskaffad att han
inför hela världen med rätta kan berömma sig av att ha fullgjort vad Herren
befallt och även trotsigt utmana vår motpart till att visa upp för oss ett enda
ord eller artikel i den heliga Skrift, som vi skulle ha upphävt eller inte ha
predikat på rätt sätt. Ty de har på riksdagen i Augsburg varit så illa tvungna
att själva intyga att vår bekännelse är ren som Skriften själv och ingen
artikel i den är emot trons artiklar. Men då ryter de i stället över att vi inte
godtar deras egna påfund, som beslutats av kyrkomöten och påvar. Och så
skulle vi vara fördömda för att vi inte kan vara med på deras vidrigheter
och struntsaker.
Nu har vi om och om igen och för all framtid gjort det medgivandet att vi
gott skulle kunna bifalla dem i allt detta, om de bara gav oss friheten och
tillät oss att göra det förbehållet att dessa påhitt inte behövdes för saligheten
70
och att det kunde strida mot Evangelium att underlåta det. Vi skulle kunna
göra dem till viljes och underkasta oss deras påbud på samma sätt som man
frivilligt står ut med så många andra likgiltiga och bagatellartade saker, som
man utan vare sig vinst eller förlust lika gärna kan göra som låta bli; t.ex. att
glädja någon genom att följa med på maskerad på fastlagsaftonen. Men inte
heller detta kan de gå med på. Och då har vi inte kunnat handla på annat sätt
än vi gjort, såvida vi inte för deras sjuka påfunds skull, som inte gagnar
eller räddar någon, skulle ha övergett Kristus – Kristus som dock visat oss
och skänkt oss långt större godhet genom sitt heliga lidande och sin död än
någonsin påven, S:t Franciskus, S:t Dominikus eller något annat helgon.
Ville de bara tillåta oss detta, så är vi å vår sida villiga att hålla med dem i
allt som de ålägger oss och därtill göra det mycket bättre än de själva.
Eftersom de inte är nöjda med vår eftergift utan vill tvinga oss att överge
Kristus och hans rena lära, som de nu inte kan lasta för vanföreställning, så
måste vi å vår sida betrakta dem som fördömda och förkastade av Kristus
med både sin lära och sitt levnadssätt. De upplöser ju inte bara ett enstaka
Guds ord eller bud utan upphäver Guds ord i sin helhet, när de utan att
skämmas lär ut att det inte är helt nödvändigt att älska Gud av hela sitt
hjärta; att man inte behöver hedra sina föräldrar om man går i kloster och
inte heller bistå dem med penningmedel om man ger pengarna till kyrkan;
likaså att man gärna får överge sin hustru och gå i kloster. Kort sagt – allt
vad Herren Kristus i enlighet med Guds bud fordrar, det har de gjort till
godtyckligheter som om de endast var ”goda råd” och efterlevnaden av dem
överloppsgärningar.
Av detta ser du vilka fina, kristliga lärare och vilka heliga män dessa är,
som inte skyr att upphäva och omintetgöra Guds bud och menar sig kunna
göra det ostraffat. Dessutom har de varit djärva nog att befalla oss, ja, med
hotelser och våld sökt tvinga oss att erkänna deras människopåhitt som
obligatoriska. Och när vi inte gett med oss och lovat detta, så har de till
gripit bannlysning och grymheter. Sedan kan du själv räkna ut vad Kristus
skulle säga om detta, när han i vår text uttalar den stränga domen, att den
som upplöser endast det allra ringaste bud i Guds lag har ingen del i hans
Rike, även om han både lärt ut på rätt sätt och rätt efterlevat alla de andra.
Var anser du att han hör hemma till sist, om inte i helvetets glöd, där den är
som hetast? Ty det har ännu inte existerat ett folk på denna jord, som så
skamligt hanterat Guds ord, väl vetande, att det är det rätta och ändå skrutit
med att vara de enda rätta överhuvudena. Därför – akta dig för dem! Men
ingen ska låta sig skrämmas av deras fördömanden, förföljelser och raseri.
71
Ty den trösten har vi, att den som lär sig Guds ord rätt och trofast och håller
fast vid dem, den skall vara något stort hos Kristus i himmelriket, även om
den där horden längst ner i helvetet fördömer dem.
Här har jag nu låtit det anstå med frågan hur lagen nödvändigtvis måste
bli uppfylld, så att inte en bokstav eller prick skall bli förstörd, när vi
dessutom lär ut att ingen människa kan uppfylla den. För jag har ju sagt att
Kristus här på bästa sätt talar om läran och inte om levnadssättet och inte alls
något om den högsta trosartikeln, vem han är och vad han ger oss, vilket är
något annat än läran om lagen. Ty genom den kan vi inte bli rättfärdig
gjorda och saliga utan får endast lära känna oss själva och hur vi av egen
kraft inte rätt kan uppfylla ens en prick i lagen. Och om vi, sedan vi blivit
kristna genom Dopet och tron än gör så gott vi kan, så kan vi dock aldrig på
så sätt bestå inför Gud. Vi måste ständigt krypa till Kristi kors; till honom
som ensam en gång för alla på det fullkomligaste sätt uppfyllt Guds lag och
som ger sig åt oss med sin fullkomlighet, så att vi kan bestå inför Gud och så
att lagen inte mer ha något att anklaga eller fördöma oss för. På det sättet är
det sant att allt måste bli förverkligat och uppfyllt till minsta prick; dock
endast och allenast genom denne ende man, som det har talats nog om på
annan plats.

5:20 Ty jag säger er: Om inte er rättfärdighet är bättre än de skriftlärdes
och fariséernas, så skall ni inte komma in i himmelriket.
Här ser du hur Kristus tar i och går till rätta inte i klump mot gemene man
utan mot de allra bästa bland hela folket, som utgjorde kärnan och gräddan
och som lyste för de andra som solen. Ett mera berömt och hedervärt parti
än fariséernas och de skriftlärdes fanns inte och den som ville visa upp ett
mönster på en helig man måste kalla fram en farisé – liksom man hos oss
måste ta fram en barfotamunk eller eremit som föredöme. Utan tvivel har
även Jesu egna lärjungar framhållit att en större helighet inte stod att finna
än bland dessa fariséer. Och minst av allt hade de kunnat förutse att deras
Herre skulle ge sig till att angripa sådant folk. Dock, och med namns näm-
nande flyger han oförmodat på dem och tillrättavisar – inte vissa personer –
utan hela horden och han bestraffar inte några speciella laster och synder
utan deras rättfärdighet och heliga levnadssätt. Ja, han går så långt att han
förnekar dem och stänger himmelriket för dem och förvisar dem till hel-
veteselden – precis som om han nu för tiden skulle säga: ”Alla påvar och
munkar och allt vad andligt är, ingen undantagen, är evigt fördömda med
hela sitt fromma väsende och det just när det är som bäst.” Vem skulle väl
72
vilja höra och stå ut med en sådan predikan? Lägg nu först märke till att
Kristus erkänner att de verkligen har en rättfärdighet och lever ett ärbart
liv. Men där den inte är bättre än så, så fördömer han den, och menar att den
redan från början är fördömd samt att det som de uträttar genom den är helt
meningslöst.
För det andra skall man lägga märke till att Kristus här endast befattar sig
med dem som gärna vill komma till himmelen och som med allvar vänder
sina tankar mot det andra livet – detta som de andra, den stora råbarkade
hopen, inte bryr sig om; som inte heller frågar efter Gud och hans ord och
för vilka allt vad man predikar om Evangelium är fåfäng predikan. Men för
de förstnämnda skall det predikas, så att de får kunskap om att deras
rättfärdighet är bedräglig och måste saltas och bestraffas, därför att de
genom den bedrar både sig själva och andra och vandrar långt borta från
den rätta vägen mot helvetet. Mot detta måste vårt ljus få lysa, så att de får
veta hur den riktiga fromheten ser ut, den som Guds lag fordrar och som
Herren i fortsättningen skall visa.

5:21 Ni har hört att det är sagt till de gamle: Du skall inte döda. Men den
som dödar är hemfallen åt domstolens dom.
Här börjar Kristus nu att rätt förklara några av de tio buden och visa upp
hur fariséerna och de skriftlärde varken lärde eller inskärpte och inte heller
lyfte fram något utöver de nakna ordens lydelse, nämligen de grova yttre
ogärningarna. Såsom nu här i det femte budet – där har de inte fått syn på
något mer än enbart ordet döda, alltså handgripligen slå ihjäl en annan. De
har låtit det stanna vid det, som om ingenting därutöver skulle vara för
bjudet i detta bud. De har rent av byggt sig ett skönt skjul av det för att ta sin
tillflykt dit undan skulden för ett dråp, som de förberett men som en annan
utfört. Så skedde när de överlämnade Kristus i hedningen Pilatus händer.
Ty själva ville de inte smutsa ner sina händer med hans blod utan ville
bevara sin renhet och helighet. Jo, de var så måna om det, att de inte ens
ville gå in i hans hus. Och ändå var det i själva verket de som drev Kristus i
döden och tvingade Pilatus att mot sin vilja döda honom. Ännu längre gick
de när de enligt Apg. 5 beskyllde apostlarna för Kristi död, medan de själva
skulle vara rena och utan skuld: ”Ni söker bara lasta över skulden för den
mannens blod på oss”, sade de enligt Apg. 5 ”Och dock har inte vi utan
hedningarna dödat honom.” Detsamma läser man om konung Saul i 1
Sam. 18. Han hyste agg mot David. Men för att själv kunna vara helig tänkte
han sig noga för och ville inte själv döda honom. I stället lät han skicka
73
honom till filistéerna för att han där skulle dödas medan hans egna händer
förblev obefläckade.
Se där har du farisérättfärdigheten i sin prydnad! Den rentvår sig och
upprätthåller sin gudaktighet, även om den inte med sin egen hand tar livet
av någon, fast hjärtat är överfullt av vrede, hat och avundsjuka samt dolda
onda, mordiska anslag – dessutom är munnen full av förbannelser och hån.
På samma sätt är det med våra papisters helighet; de blivit verkliga mästare
när det gäller detta. Ty för att parera anklagelser mot sin helighet och göra
sig av med bundenheten under Kristi bud har de kommit på den utvägen att
plottra sönder det i minst tolv s.k. goda råd. De påstår vidare att Kristus inte
sagt att dessa är obligatoriska att leva efter, utan lämnat åt vars och ens
godtycke att betrakta dem enbart som goda råd för den som vill göra något
alldeles extra förtjänstfullt för andra. På så vis har de gjort hela Kristi lära
överflödig och till något som man gott kan vara utan.
Frågar du dem av vilken orsak de har gjort sådana goda råd av Kristi bud
och hur de vill bevisa riktigheten i manipulationen, så svarar de: ”Jo, skulle
man lära ut enligt Herrens bud, så skulle det vara nimis onerativum legis
christianae, alltså att alltför hårt belasta kristenheten – som de där
parisarna (fariséerna) offentligt och hänsynslöst skrivit mot mig. Ja, helt
klart en skön motivering och alltför stor börda att en kristen skulle vara
vänlig mot sin nästa och inte överge henne i nöden, vilket ju var och en vill
skall ske, om han själv behöver hjälp. Och när nu detta syns dem alltför
svårt, så får det inte heta att detta är en befallning utan står var och en fritt,
om han vill göra det eller inte.
Men den som inte vill eller kan skall man inte betunga. Så tar dessa papis-
ter Jesus vid näsan, kritiserar hans ord och gör med dem som det passar
dem. Dock torde han inte låta sig bedragas eller vara villig att återkalla det
fördömande han här fäller utan säger: ”Den som inte har en bättre rättfär-
dighet, för honom skall himmelriket vara stängt och han själv fördömd.”
Dessutom skall Herren längre fram förklara den skyldig till helvetets eld,
som säger ”du tokdåre” till sin broder. Av detta kan du lätt själv räkna ut om
det endast är ”goda råd” han ger eller en befallning han utfärdar.
Men de har i detta sammanhang kommit på ännu en liten finurlighet att
piffa upp sin lögn med. Så här säger de: Nog för att det är befallt att hålla
sitt hjärta rent från vrede och bråk men däremot inte de goda gärningarna,
som skulle vara beviset för dem. M.a.o. – såsom det heter i folkmun –
förlåta måste man men inte glömma. Kring detta har de så fantiserat och
kläckt tanken att man väl inte skall hysa agg mot sin nästa och göra henne
74
något ont men däremot kan man oförhindrad dra henne undan sina välgär-
ningar, om det så bara gällde så lite som ett gott ord eller något annat litet
bevis på vänskap. Här kunde man ställa frågan till Gud själv och Herren
Kristus, varför de inte drog dem undan sina välgärningar, som korsfäste,
smädade och hånade Guds egen Son på det grövsta sätt, han som i gengäld
bad för dem: ”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”; och oavsett att
de var de samvetslösa skurkar, som alla enbart förtjänat Guds vrede och
straff. Ja, skulle han ha vredgats på oss som var hans fiender och har bedri-
vit olika slags avguderi och gudsskymfer, så att han hade varit tvungen att
stanna där uppe i himmelen och slippa att utgjuta sitt blod här nere och dö
för vår skull. Enligt deras regel skulle också Herren kunnat säga: ”Förlåter
er gör jag, men glömmer gör jag inte.” Och då skulle alla vara djävulens
livegna och ingen människa undgå helvetet. Kort sagt är detta en skamlig
och förbannad förvanskning och en stor synd och skam, att någon i kristen-
heten har lärt något sådant tvärt emot denna så klara och allmänt erkända
text. Ännu värre är att de klottrat massor av böcker fulla med sina lögner
och till på köpet oblygt försvarat dem. Men genom detta skall vi få våra
ögon öppnade och känna igen våra fariséer och hycklare med deras stora
helighet, som de lägger i dagen genom en mängd extraordinära bestyr men
för den sakens skull inte skyr att överträda Guds bud och därtill lär
människorna att göra detsamma. Så tecknar Herren här och på andra ställen
fariséernas bild.
Fast visst är det sant att man också har lov att vredgas, nämligen när de
som har rätt att bli arga vredgas, och när vreden inskränker sig till att be
straffa synd och ondska: som t.ex. när någon ser en annan människa synda
och förmanar och varnar honom, så att han låter bli. Det kan man kalla för
en kristlig och broderlig vrede, ja, rent av en faderlig vrede. Detta kan du se
hos fromma föräldrar, som inte vill göra sina barn ont eller illa utan endast
hålla deras ondska i styr och avstyra det onda. Likaså måste överheten få
ingripa mot det onda och bestraffa. Visst är det rätt och sant att man inte
skall hysa vrede i sitt hjärta, men lika sant är att man måste visa sitt ogill
ande både i sin uppsyn och i sina åtgärder, liksom även orden och handen
måste vara stränga och bistra, men hjärtat ömt och kärleksfullt och inte veta
av något agg. Allt som allt – sådan är den kärleksfulla vreden, som inte
önskar någon människa något ont utan är vän med människor, fast fiende till
deras synder – något som också naturen kan lära oss. Men det går inte an att
under den rätta vredens förklädnad dölja och skönmåla groll och avund i sitt
hjärta som dessa skenhelgon gör och lär ut.
Så tar nu Kristus detta bud särskilt för sig och säger om det: Detta är vad
75
ni har hört av fariséerna, som Moses befallt och som ni sedan gammalt fått
lära er: ”Du skall inte döda etc.”. Med detta kittlar ni er fåfänga och pyntar
er som om ni både hör och gör vad Gud befallt och ni gör det med stor flit.
Där blir ni tjurigt stående och vidhåller: ”Moses har sagt enbart detta: Du
skall inte döda.” Ni hänger upp er på detta och tillåter inte att man utlägger
Guds bud utöver den nakna ordalydelsen, så att gemene man måste säga sig:
”Så mycket är sant som står skrivet.” På så sätt undanskyms med deras
pladder och förvirrande kommentarer till texten själva budet, så att man
inte får syn på vad orden rymmer i sig och vill ge ifrån sig. Ty du kan väl
inte mena, att Moses enbart åsyftar din hand när han säger: ”Du skall inte
döda”? Vad syftar det på? Säkert inte bara din hand eller fot eller tunga
eller någon annan särskild lem utan på allt vad du är till kropp och själ.
Precis som om jag sa till någon: ”Det får du inte göra,” så talar jag ju inte
med hans hand utan med hela hans person. Ja, även om jag sade: ”Så får din
hand inte göra”, så avser jag ju inte bara själva handen utan hela människan,
vars hand det är. Ty handen skulle inte göra något om inte hela kroppen
med alla dess övriga lemmar samverkade.
Med detta bud: ”Du skall inte döda” är alltså utsagt detsamma som om
Moses istället sagt så här: Lika många lemmar och organ du har, lika många
sätt står dig till buds att döda din medmänniska. Det kan ske med din hand,
din tunga och ditt hjärta eller med grimaser, åtbörder och sur uppsyn, med
ögon och öron, när du inte vill se honom inför dina ögon och inte heller
höra av honom med dina öron och alltså överhuvudtaget inte unnar honom
att leva – då är allt detta olika sätt att döda. Ty ditt hjärta är ju så sinnat som
om du önskade att han var död, även om din hand hållit sig i styr, din tunga
tigit, dina ögon varit slutna och dina öron tilltäppta; inte desto mindre har
hjärtat varit fullt av ond lusta att mörda och slå ihjäl.

5:22 Men jag säger er: den som vredgas på sin broder, han är skyldig inför
domstolen. Den som säger till sin broder ”Raka” han är skyldig inför Stora
rådet. Och den som säger ”Du dåre”, han är skyldig till helveteselden.
Se där det rätta ljus som avslöjar den verkliga innebörden av detta bud och
som ser Moses själv i detta klara ljuset för sina ögon! Vid sidan om detta ljus
kommer fariséernas jämmerliga kommentarer ohjälpligt till korta och ter
sig som en matt liten lykta gentemot den klara solen. Det lyste med en
tidigare aldrig skådad låga, så att folk häpet utbrast: ”Det kan man i sanning
kalla att lära med makt och myndighet!” – Fastän Kristi utläggning är klar
nog och ofta blivit avhandlad i andra sammanhang, så kan för förståelse av
76
texten några av orden behöva en särskilt understrykning. Först heter det:
”Den som vredgas på sin broder är skyldig inför domstolen”. Detta
betyder att en sådan förtjänat precis samma straff som drabbar en riktig
mördare; alltså bli dömd till döden. Ty Kristus anför här exakt samma text
som står att läsa i 3. Mosebok 24, nämligen: ”Den som dödar är skyldig
inför domstolen.” – Vi har själva kontrollerat. Eftersom nu den som
vredgas faller under samma dom som en verklig mördare, så kan rimligtvis
också den förre kallas mördare. För det andra och tredje säger Kristus:
”Den som kallar sin broder ”odåga” eller ”dåre” är skyldig inför Stor
rådet resp, för skyller helvetets eld.” Också detta uttyds på samma sätt som
nyss, när det var fråga om domstolens dom. Därför faller också sådana
skällsord under domvärjo och förtjänar dödsstraff.
Tre steg nämner Kristus här i processförfarandet för att visa hur straffet
skärps och blir strängare ju värre synden bryter fram och ju mer man
framhärdar i den. Därför talar han som om det var en vanlig rättegång och
om hur det går till i domstolen när man skall straffa en missdådare; hur
nämligen en som mördat som första steg blir ställd till svars inför
domstolen: man griper honom och för honom inför skranket, framställer
anklagelsen mot honom och fäller domen över honom, att han förtjänat
döden. Detta är första etappen eller steget mot döden. Men den domen står
ännu inte fast utan han får tillfälle att förklara sig och bli frisläppt. Det
andra steget tas när utslaget att han måste dö är avkunnat och han hemfaller
under Stora rådets domvärjo, där man rådslår om vilket straff som skall
utmätas åt honom. Då är han ytterligare ett steg närmare sin död, som han
nu inte kan undgå. Det tredje steget är när domen står fast och allt är
slutgiltigt beslutat. Då sker överlämnandet till skarprättaren, som verk
ställer domen och skipar rättvisa. Sålunda klargör Kristus genom sin be
skrivning av de tre stegen i det vanliga processförfarandet, hur man blir
förklarad skyldig till allt svårare straff; liksom den som i verkligheten skall
avrättas kommer allt närmare döden. Rakt på sak betyder detta: den som
bara vredgas i sitt hjärta är redan därför utlämnad åt Guds dödsdom. Den
som dessutom förhärdar sig och skäller sin broder för ”raka” eller ”dåre” –
han har redan fått domen över sig. Sammanfattningsvis: den som endast
vredgas på sin broder är redan utlämnad åt helveteselden. Men den som
säger ”Raka” hör hemma ännu längre ned och den ännu djupare som med
tunga eller hand dödar. Så drabbas allt av straff och fördömelse och det
desto strängare och hårdare allteftersom synden tillåts fortsätta och alltmer
hämningslöst bryta ut.
77
Vad så särskilt ”Raka” angår, så är på annan plats sagt att det syftar på de
många olika slags gester genom vilka man ger uttryck åt sin motvilja mot
medmänniskan, exempelvis att man inte tittar på honom eller talar med
honom; att man blir glad när det går illa för honom eller överhuvudtaget
beter sig så att man helst ville att han skulle bli helt tillintetgjord. Sådana är
ju nu för tiden dessa ondsinta giftormar mot oss, de som krälar överallt och
visar sin bitterhet mot oss både helt öppet och genom hemliga bovstreck och
försåt och knappast kunde få höra en mer välkommen nyhet än den att vi
alla var totalt utrotade, så att de själva fick framstå som de enda heliga och
kristliga människorna.
Det andra: ”Du dåre” avser då inte de olika gesterna utan alla ord som
utgår från ett ont och förgiftat hjärta, som är fientligt mot medmänniskan.
Om de däremot kommer från ett gott och moderligt hjärta, så är dessa ord
inte synd. För visst kan man väl också straffa och tillrättavisa med ord? S:t
Paulus kallar ju sina galater för dårar och Kristus själv säger till sina
lärjungar: ”A, ni dårar, hur tröga är inte era hjärtan till att tro.” Ja, inte
enbart med ord; man måste också få visa sin vrede och motvilja genom
ovanliga gester och åtbörder. Ty dessa kan väl vara en gudomlig vrede och
förtrytelse över det onda, inte utslag av fiendskap mot personen utan till
hjälp för medmänniskan. Kort sagt så är detta en hälsosam vrede, som man
inte kan vara utan i något hus eller något stånd eller hos överheten, ja, inte
ens på predikstolen. Ty skulle far och mor, domare och predikant inte
använda sin mun och hand till att avvärja och hålla ondskan i styr, så föll
allt, regeringsmakt och kristenhet, samman genom världens egen ondska.
Därför heter det med rätta så: Ovänlig mot saken, men vänlig mot personen;
Så säger även juristerna med all rätt. Bara de sedan också använde sig av
detta goda ord!

5:23 Därför när du offrar din gåva på altaret och du där kommer att tänka
på att din broder har något emot dig, så lägg den ned framför altaret och gå
först bort och försona dig med din broder och kom sedan och offra din
gåva.
Kristus predikar länge över detta bud, som väl får anses vara en lätt text om
en mycket vida spridd och vanlig last i all synnerhet hos högt uppsatt,
mäktigt och klokt folk, som betyder något och som förmår något här i
världen – hos konungar, herremän och furstar med deras hovfolk. Där har
den huvudsakligen sitt tillhåll och där har den trängt djupast ned – fast ”last”
får den förstås inte kallas! Den är nämligen också höjden av förfining och
78
ingenting i världen kan så polera upp sig och förgylla sig med helighetens
sken, genom vilket många människor bedrar både sig själva och andra.
Själva förmår de inte inse hur negativa de är mot sin medmänniska i själ
och hjärta eller hur de i hemlighet bär på groll utan anser sig vara fromma
och tjäna Gud och – som Herren här säger – gå till altaret för att offra och
inbilla sig att allt står rätt till med dem.
Detta beror på att man haft till hands ett medel att både försköna sig och
dölja sig bakom – det där som heter ”zelus justitice” d.v.s. en dygd som
älskar rätten och hatar det onda och står emot det. Det är ju främst
överheten med sitt svärd, som är förordnad att värna om rättvisan och
bestraffa det onda liksom också far och mor, husbonde och husfru måste
vredgas och straffa det. Men så smyger sig boven in och sveper in detta i och
för sig berättigade i fromma talesätt, att man av kärlek till rättvisan har rätt
och giltig orsak att sprida giftigheter och hysa hat och irritation. Åt sådant
ägnar sig nu furstar och andra gentemot de våra utan några som helst
hämningar och utan att ha samvete över det – allt vinner förlåtelse och
gäller som helig offertjänst i Guds helgedom. Dessutom utnyttjar de sin
sköna täckmantel på så sätt att de låter påskina att de är svurna fiender till
kätteri och gör en stor dygd av det och att de gör det av helig nitälskan för
den rena läran och av kärlek till sanningen, Men i grund och botten är det
ingenting annat som driver dem än deras skamligt ettriga hat och groll, som
de annars inte skulle öppet visa och släppa fritt.
Ty jag vet och vågar påstå att – med undantag av vår herre kejsaren själv,
som emellertid är alltför illa underrättad – vår motpart i det stora hela inte
kan ange något annat skäl eller egentligen vet varför de är fientliga mot oss
och hatar oss än rena missnöjet och högfärden. De har ju dock inte kommit
på oss med skurkstreck, att vi skulle vara bovar och brottslingar eller på
annat sätt trätt dem förnär. De är också medvetna om och har själva tvingats
medge att vår lära är den rätta sanningen. Likväl är de så förgiftade av
lögnen att de lättare skulle uthärda att världen var full av vettvillingar än av
oss och de våra.
Det finns sålunda även fina, ärliga, lärda och i övrigt rättskaffens människor,
men som vandrar sin väg i sådan förbittring, missnöje och hat och
blivit så försurade av det, att de aldrig blir medvetna om det och som blivit
så fängslade av sitt eget bakvända samvete, att de på fullt allvar tror att de
handlat å sitt ämbetes vägnar och för rättvisans skull. Och denna täckmantel
förefaller så skön och bländar folk så till den grad att ingen törs påstå något
annat än att de är rättskaffens och fromma personer. Till sist blir de för
79
stockade hjärtan, som stelnar och förhärdar sig i de mest förödande laster,
ja, i synden mot den helige Ande. Ty det rör sig här om en dubbel ondska;
först vrede, hat och avundsjuka i hjärtegrunden. För det andra, detta får
inte kallas synd och något ont utan skall kallas dygd, vilket är att slå Gud i
ansiktet och försöka beslå hans Ord med lögn.

Se där, varför Kristus så enträget varnar och manar oss att se oss för, så
att vi inte bedrar oss med sådant hyckleri och skenhelighet. Ty ingen kan tro
att denna Kristi enkla lära hade en så vidsträckt omfattning och drabbade så
högt uppsatta människor. Ty med dessa ord: ”När du offrar din gåva på
altaret etc.”, då visar han helt klart att han talar om dem som vill tjäna Gud
och vara hans rätta barn och får det utan att vara ett mönster för alla. Vad
saknar de då? Ingenting annat än bara det, att deras hjärta är fullt av elakhet
och avund! Och, min käre, vad hjälper det då att du ständigt fastar och
beder, för Guds skull ger bort allt du äger, späker dig till döds och gör
dubbelt så många goda verk som alla barfotamunkar tillsammans men för
den sakens skull ställer åt sidan Guds heliga bud, som han vill ha uppfyllda?
Att du inte får dåligt samvete för att du förolämpar och klankar på din bror,
det är lika illa som om någon började kriga och mörda med stor blodsut
gjutelse och därpå ger tusen guldmynt till själamässor för dem som stupat;
eller som om någon stulit en stor summa eller rånat och därefter för Guds
skull gav en allmosa. På det viset söker de bedra Gud fast de egentligen
endast bedrar sig själva – med alla vackra fjädrar i hatten, som att han
därför skulle anse dem som idel levande helgon.
Därför säger Herren Kristus nu: Vill du tjäna Gud och offra något åt
honom, och om du har sårat någon eller hyser agg mot din nästa, så inse
kort och gott att Gud inte vill ha ditt offer! Lägg då helt sonika ned det och
låt det vänta och gå först och försona dig med din bror! Därmed syftar
Kristus på alla slags goda gärningar som man numera kan göra till Guds
tjänst och ära – på den tiden visste man inte av något bättre än att offra.
Alltsammans förkastar Gud och befaller dig att vänta med dem, om inte
först ditt hjärta säger dig att du är försonad med din nästa och inte längre
känner till någon vrede hos dig. När det är klart, kom då – säger han – och
bär fram ditt offer. Det bör emellertid tilläggas, att man inte ska tänka att
Herren förkastat och föraktat offer. Ty det var ingen ond gärning utan den
var befalld och förordnad av Gud. Det är bara illa och helt fördärvligt om
man för offrandets skull slår de andra och högre buden i vädret och
föraktar dem. Det skulle innebära att man missbrukade offret till skada för
ens medmänniska.
80
Därutöver finns det ett annat missbruk, som överträffar alla andra –
nämligen det, att man genom offret vill bli salig, göra bot för sin synd samt
förlita sig på detta och pocka på förlåtelse. Detta har jag talat om på andra
ställen. Annars är det i sig en god sak och får lika litet som alla de andra
gärningarna, som hör till den yttre gudstjänsten, t.ex. bön och fasta, sättas åt
sidan eller föraktas, om bara avsikten och deras förrättande är rätt såtillvida,
att man inte fullgör dem för att förtjäna himmelen och har sitt hjärta
rätt inställt gentemot sin nästa, så att både tro på Gud och kärlek till med
människan fungerar rent och rätt. Men fastar du och ber och dessutom talar
illa om din medmänniska, skämmer ut och baktalar folk, så talar säkert
munnen heliga ord och låter bli att äta en smula, men man solkar ner och
smutskastar både sin medmänniska och Guds bud.
Därför bestraffar Gud och förbjuder genom profeten Jesaja 58 sådan
fasta som väl vållar kroppen obehag och som låtsas stor andakt. Han säger:
”När ni fastar, går ni samtidigt hårt åt er gäldenär och driver skoningslöst
in hans skuld. Ni fastar med kiv och split, med hugg och slag i er gudlöshet.
Men sluta att fasta på det vis ni nu gör, så att i stället ett nödrop från er hörs
i himmelen etc. – Lär er i stället, hur man skall fasta på rätt sätt: Ty detta är
den fasta, som jag Herren förelägger dig: Släpp fångarna loss, vilka du
med orätt satt i häkte; lös av bördan från honom som du betungat; bryt den
hungrige ditt bröd; ser du en trashank, så ge honom kläder! Där ser du,
vad allt som finns att göra av kärlek till din nästa.”

5:25, 26. Var snar att tillmötesgå din vedersakare, under det att du
vandrar samman med honom, att icke din vedersakare en dag överlämnar
dig åt domaren och du blir satt i fängelse. Jag säger dig: Sannerligen att du
skall inte slippa ut därifrån, förrän du betalt sista slanten.
I det föregående textstycket har Herren Kristus predikat för dem som
förolämpat och förargat sin medmänniska. I det här avsnittet talar han om
hur den som själv blivit förolämpad skall förhålla sig. Han knyter därvid an
till den liknelse han tidigare började berätta om hur det går till vid en
rättegång inför domstol, där två parter står emot varandra, den ena kärande
och den andra svarande och där domaren avkunnar domen och bestraffar
den som befunnits vara skyldig. Med detta är helt enkelt sagt, att den som
kränkt en annan skall i stället uppföra sig vänskapligt och ta första steget till
försoning och den andre skall låta sig försonas och förlåta villigt. Men
samtidigt är detta stycke en smula försåtligt, såtillvida som många männis-
kor mot all rim och reson använt det som täckmantel och till förskönande
81
av sin antipati genom att ta betäckning under den allmänna frasen, att de
gärna förlåter men inte glömmer. Ty den undanflykten ligger alltid nära till
hands och är föga påkostande, nämligen att bli upprörd över det onda, mena
sig ha goda skäl för sin vrede och tro och att därmed är allt gott och väl,
såsom jag ofta har sagt.
Därför varnar Herren om och om igen och framhåller, att det i detta bud
– det femte – inte enbart förbjuds att hysa vrede utan dessutom strängt
befalls att villigt förlåta och sedan glömma det man utsatts för. Så har ju
Gud gjort gentemot oss, när han förlät oss vår synd – helt strukit den ur sitt
skuldregister och han tänker aldrig mer på den. Gud begär dock inte att du
måste eller skulle kunna låta bli att aldrig mer skänka oförrätten ens en
tanke, men däremot att du hyser ett lika vänligt hjärta mot din medmänniska
som du gjorde innan han förolämpade dig. Men sitter gadden kvar i hjärtat
och du inte kan vara så vänskaplig och godsinnad mot honom som förut, så
kan det inte kallas att ha glömt och inte heller att av hjärtat ha förlåtit. Och
då är du just en sådan där hycklare, som kom till altaret med sitt offer och
ville tjäna Gud men i vars hjärta dolde sig vrede, avundsjuka och hat. Men
sådant bryr sig folk föga om. Man går i skock i sin sköna skrymtarklädsel
till altaret och ser inte alls hur hjärtat svär emot detta bud, som varken
tolererar vrede eller groll gentemot medmänniskan. Sant är att vrede kan
och bör få råda här i världen. Men se då till att den får råda där den skall
råda och har blivit dig ålagd, så att du inte upptänds av vrede för din egen
skull utan å Guds och ämbetets vägnar och så att du inte blandar in din egen
person i dina ämbetsgöromål. För din egen person skall du inte vredgas på
någon enda människa, hur illa du än blivit kränkt. Men där ditt ämbete det
kräver, där måste du tillkännage din harm, om än din egen person inte blivit
drabbad. Sålunda måste en from domare bli upprörd över en vettvilling,
som han för egen del inte har anledning att unna något ont och som han helst
skulle vilja släppa ifrån sig ostraffad. Men hans harm måste under alla
förhållanden komma ur ett hjärta, fyllt av idel kärlek till medmänniskan och
drabba den onda gärningen. Men om din broder gjort dig emot och förargat
dig och sedan gör avbön och upphör med att göra dig ont, då skall också din
vrede vika. Ty vad skulle väl det likna, om du likväl bar på hemligt groll i
hjärtat, när dock den onda gärningen och orsaken till din vrede har för
svunnit; när din ovän nu har blivit som en annan människa, ett gott träd med
nya goda frukter och han älskar och högaktar dig? Han har ju på så sätt tagit
skulden på sig och därmed straffat sig själv. Du måste inför Gud och hela
världen vara en hopplös människa om du å din sida inte visar dig likadan
82
mot din trätobror och av hjärtat förlåter. Det skulle då vara både rätt och
rimligt att du drabbades av den dom, som Kristus här hotar med: Du skall
inte komma undan, förrän du betalt den sista lilla slanten.

5:27-30. Ni har hört att det är sagt till de gamle: Du skall inte göra
äktenskapsbrott. Men jag säger er: Den som ser på en kvinna med be-
gärelse har redan i sitt hjärta brutit sitt äktenskap. Om ditt högra öga
är dig. Det är bättre för dig att en lem fördärvas än att hela din kropp
kastas i helvetet. Är din högra hand dig till förförelse, så hugg av den
och kasta den från dig. Det är bättre för dig att en av dina lemmar
fördärvas än att kroppen kastas i helvetet.
Detta är åter en näve salt mot fariséernas lära. I den avhandlar Kristus två
ting: först äktenskapsbrott, sedan skilsmässa. Fariséerna hade tytt detta
sjätte bud om äktenskapsbrott på samma vis, som de tytt det femte och lärt
följande: här skulle inte annat vara förbjudet än äktenskapsbrott, som förö-
vas genom fullbordad gärning. De ansåg inte att det var synd att tändas av
begärelse och åtrå i sina hjärtan för en annan kvinna liksom inte heller att
öppet ge uttryck åt det i okyska och skamliga ord och gester.
Det skulle inte skada deras helighet, om de eljest gjorde goda gärningar,
offrade och bad och annat liknande. Detta kan dock inte kallas att lära ut
Guds bud utan tvärtom att förvränga dem; inte att göra människor bättre
utan sämre; att ge rum för och lämna fältet fritt för synd och otrogenhet.
Men här i detta stycke av Herrens predikan får du höra en annan magister,
en som gör deras helighet till synd och skam. Han kastar helt nytt ljus över
detta bud och skärper det så, att äktenskapsbrott mycket väl kan begås med
ögon, öron och mun, ja, allra mest med hjärtat, när man med ond lusta tittar
efter en kvinna, kurtiserar henne eller enbart tänker på henne.

Av detta ser du hur det måste ha stått till i detta folk och vad för slags
människor han mött. Inte bara den stora allmänna hopen, utan också de som
skulle vara dess föredömen, som skulle undervisa och leda den, de ger rum
för sådan last, ja, uppmuntrar den och är själva öppet och i gärning otrogna.
Likväl vill de anses som fromma människor! Fast visst måste man uppskatta
att de till det yttre avhåller sig från grova, rent brottsliga gärningar och
förhåller sig fromt och ärbart, särskilt där man gett så stort spelrum och
gått så långt i lösaktighet, att hjärtat kan få vara fullt av liderlighet och till
och med tillåter den att ta sig uttryck i olika slags otuktiga gester, ord och
antydningar sinsemellan. Men vad annat kan bli följden av sådan slapphet än
att den även mynnar ut i fullbordad gärning, när det ges ett tillfälle? Eller
83
varför skulle någon anses vara frommare för att han är så illa tvungen att
avstå från själva gärningen, som han innerligt längtar efter och som hans
hjärta ständigt brinner av lust till? Det vore ju sak samma som om en bov,
som sitter i fängelse, önskade sin husbonde döden och – om han blott kom åt
– gärna själv skulle slå ihjäl honom. Skulle han fördenskull inte med rätta
kallas mördare? Eller skulle han alltjämt kallas en from människa?
Men, invänder du: Om detta är sant att ett äktenskap kan bli uppbrutet
redan genom blotta blicken på en annan kvinna, hur skall man då bära sig
åt? Män och kvinnor måste ju dock leva tillsammans och dagligen umgås
eller måste man springa sin väg ut ur världen, stänga till öronen, riva ut
ögonen och slita hjärtat ur kroppen? Svar: Kristus förbjuder här inte att
man lever tillsammans, äter och dricker tillsammans, ja, även skrattar och
ler och har roligt ihop. Sådant är inte allt av ondo, om bara inte detta lilla
stycke :”Du skall inte ha begärelse” blir bortglömt. Visserligen söker
judarna slingra sig från detta bud genom att påstå att det inte är synd, om
man endast har en annan kvinna kär i sina tankar och med oskyldiga yttre
tecken visar sina ömma känslor. Men de ansåg ju inte heller det var synd att
vara arg på sin medmänniska och fientlig i sitt hjärta. Annars skulle man ju
vara tvungen att fördöma hela folket och en mängd heliga människor, som
om de var idel mördare och äktenskapsbrytare. Därför måste man räcka
lång näsa åt dessa kärva bud och inte utlägga dem så där tillspetsat utan som
våra lärde säger: De kan gärna gälla som ”goda råd” för de fullkomliga,
men inte binda någon vid dem. Ja, de har gått ända dit att många också
diskuterat om och betvivlat, att ett snedsteg med en liten hora utanför
äktenskapet skulle vara synd. Och ännu i dag håller man det för en ära bland
förnuftigt folk och högaktar dem såsom sant heliga, som låter det stanna vid
detta. Å andra sidan finns det åtskilliga, som allt för snävt spänner åt svång-
remmen och vill vara så överspänt heliga att de förbjudit att över huvud
taget se åt en kvinna och som lär ut, att man måste undvika varje umgänge
mellan mans- och kvinnopersoner. Från det hållet kommer dessa förträff
liga helgon, som sprungit bort från världen ut i öknen och in i klostren för
att slå sig fria från att både höra och se och från varje mellanhavande och
gemenskap med andra.
Men Kristus garderar sig åt båda hållen med det rakt motsatta och tillåter
inte att vränga Guds bud och låta synden få råda genom att ge otukt och
skurkaktighet lösa tyglar. Ty han förklarar med klara och torra ord, att den
som med ond lusta ser på en kvinna, han är en äktenskapsbrytare och säger,
att det vore bättre att han rev ut ögat än att bli fördömd och hela hans kropp
kastas i helvetet. Men han vill å andra sidan inte veta av sådana helgon, som
84
springer bort från människorna. Ty skulle något sådant bli allmän regel, då
behövdes ju inte Guds bud någonstans. Om jag levde ensam i öknen avskild
från alla människor, vem skulle väl då tacka mig för att jag inte begick
äktenskapsbrott, dråp och stöld? Rent befängt skulle det ju också vara om
jag i ensamheten inbillade mig att fördenskull vara helig och ha undsluppit
de tio buden, som Gud ställt upp just för att lära oss hur vi här i denna värld
skall leva på rätt sätt tillsammans med vår medmänniska. Ty vi är ju inte
skapade av Gud till att springa från varandra utan till att leva med varandra
och dela ljuvt och lett. Eftersom vi ju är människor måste vi hjälpas åt att
bära olika slag av mänsklig olycka och den förbannelse som vilar över oss
och rusta oss så att vi kan bo bland ondskefulla människor och att var och en
där bevisar sin helighet genom att inte bli otålig, så att han flyr från alltsam-
mans. Vi måste ju nu en gång leva här på jorden såsom bland törnen och
tistlar och i en tillvaro, fylld av frestelser, motigheter och olyckor. Och inte
heller är du på något sätt hjälpt med att du sprungit ifrån människorna, för
du bär med dig samme gamle bov, åtrån och den onda lustan, som bor i ditt
kött och blod. Du kan ju inte komma ifrån att du är barn av en far och mor,
hur ensam och avskild från dem du än lever och inte heller kasta av dig ditt
kött och blod och låta det bli liggande. Det står ju inte heller i detta stycke att
man skall slita av sig en fot och fly från den utan att du skall stå med båda
fötterna på jorden, kämpa ridderligt mot prövningar och tålmodigt kämpa
dig igenom dem och vinna seger.
Därför är Kristus den rätte magistern, som lär dig att inte fly undan
människorna och flytta hit och dit. I stället skall du ta dig an dig själv och
om öga eller hand är dig till förargelse, kasta bort dem; d.v.s. skaffa bort
själva orsaken till syndandet, som är den onda lustan och begäret, som har
sin plats inuti dig och kommer från ditt eget hjärta. Om du håller dem utan
för så kan du gott och väl leva bland människorna utan att synda och umgås
med dem alla. Det säger Kristus klart och tydligt: ”När du tittar åt en
kvinna med begär, så har du i ditt hjärta brutit ditt äktenskap.” Tittandet
förbjuder han inte, ty du lever ju här i världen bland människor och det är
till dem som Herren här – liksom i hela den föregående och efterföljande
predikan i detta kapitel – vänder sig. Men det vill han säga, att man måste
skilja tittandet från det onda begäret.
Ty ”titta” kan du väl göra på varje kvinno- eller mansperson. Men se då
bara till att begäret håller sig borta. Så har ju Gud förordnat, att var och en
skall ha sin egen äkta maka respektive make och att de två skall låta sig
bindas samman av lust och åtrå och ägna sig helt och hållet åt varandra. Kan
85
du stå fast vid detta så unnar dig Gud gärna den glädjen, och han uttalar sin
välsignelse över det och låter sig väl behaga; det är ju hans egen ordning och
skapelse. Men börjar du bli vidlyftig och inte vill låta dig nöjas med den som
Gud gett dig och som du skulle ha din lust hos, utan i stället börjar gapa
och glo efter en annan, så har du redan därmed överskridit gränsen mellan
att bara titta och att begära, så att det senare smutsat ner det förra.
Detta är också den vanligaste orsaken till äktenskapsbrott och som alltid
inställer sig när man inte ser med Guds Ords ögon på sin maka som en Guds
välsignade gåva. Då spärrar man upp ögonen när man ser någon annan.
Sedan hänger snart nog hjärtat ögonen hack i häl, så att lustan och be
gärelsen, som jag endast skulle ägna min hustru, smyger sig på. Dessutom är
kött och blod alltid pigga på något nytt och tröttnar fort och blir less på vad
det har. Så börjar man gapa efter en annan, och djävulen är inte sen att blåsa
under, så att mannen snart inte ser annat hos sin maka än sådant som är
bristfullt, medan han blundar för allt som är gott och värt att prisas. Därav
följer sedan, att vilken annan som helst ter sig vackrare och bättre i mina
ögon än hon som redan är min. Ja, många låter sig bländas, fast de själva har
riktigt vackra och fromma hustrur, så att de börjar få motvilja mot dem och
istället ger sig hän åt en rent avskyvärd och elak slinka.
Därför skulle det vara den sanna, sköna konsten – om den har jag talat ut
förligare i min skrift om bröllop och äktenskaplig samlevnad – och det
starkaste skyddet mot otukt, om varje människa lärde sig att betrakta sin
make respektive maka i ljuset av Guds Ord, som är den yppersta skatt och
skönaste klenod som man och kvinna kan finna. Speglade man sig i den så
skulle mannen säkert ha sin hustru kär och dyrbar som en gudomlig gåva
och klenod. Fick han då syn på en annan kvinna, låt vara vackrare än hans
egen, så skulle han tänka: Hon är vacker, men om hon än var den skönaste på
jorden, så är hon dock inte lika skön som det mycket skönare smycke, som
jag har därhemma i min hustru. Henne har Gud gett mig och med sitt Ord
smyckat åt mig före alla andra, om hon än till sitt yttre inte är så bildskön
och i övrigt inte helt fulländad. Ty om jag än såg mig omkring bland hela
världens kvinnor skulle jag inte finna någon annan, som jag skulle kunna
prisa mig lycklig över och med glatt samvete säga: Henne har Gud själv
skänkt mig och lagt i mina armar och jag vet, att det innerligt väl behagar
honom och alla änglar när jag håller mig till henne, och älskar henne i kär
lek och trohet. Hur skulle jag då kunna ringakta en sådan kostbar, gudomlig
gåva och hänge mig åt en annan, när en skatt och klenod som hon ändå inte
står att finna.
86
Se, så skulle jag gott kunna titta på hur många kvinnor som helst, prata
med dem, skratta och vara glad, när bara lustan och begärelsen håller sig
borta. Om likväl mitt kött och blod frestade mig, får jag inte ge efter eller
låta mig övervinnas utan ridderligt kämpa emot och genom Guds Ord segra
och leva så att ingen ondska i världen gör mig arg och ingen frestelse till
äktenskapsbrytare. Men eftersom man inte bryr sig om Guds Ord och håller
det heligt, så är det lätt hänt att någon, som är trött på sin gamla hustru och
av någon anledning sur på henne, får en annan kärare och inte förmår stå
emot begäret. Ty han har inte lärt sig konsten att se på sin egen maka såsom
ett skönt smycke, som Gud försett honom med; han ser inget annat än vad
som finns för ögonen och hur oformlig och skröplig hon tycks honom,
medan en annan syns honom skönare och mer behagfull. Av detta förstår
du, när detta ”att se på en annan kvinna” är synd och när det inte är synd,
alltså när man ser på andra kvinnor så som man endast får se på sin egen
hustru.
Dock får inte bågen spännas så hårt, att om någon frestas och känner lust
och begär till en annan kvinna stiga upp inom sig, att han därför skulle vara
fördömd. Ty, som jag ofta sagt, är det inte möjligt att leva i sitt kött och
blod helt utan onda böjelser, något som gäller om alla Guds bud, inte bara
detta sjätte. Därför har våra goda lärare – och jag är införstådd med dem i
detta – gjort den distinktionen att de onda tankar som mot vår vilja stiger
upp i oss inte är dödssynd. Det är ju helt enkelt omöjligt att ditt hjärta inte
skulle känna eller kunna undgå att bli upprört och börja sjuda av hämndlust
när någon förolämpat dig. Men sådant är inte fördömelsevärt, om bara
hjärtat inte beslutar sig för och föresätter sig att göra fienden skada utan står
emot frestelsen. Så också i detta fall! Att djävulen inte skulle skjuta in onda
tankar och ond lusta i hjärtat är bara inte möjligt att värja sig emot. Men du
måste se till att hans pilar inte blir sittande kvar och biter sig fast utan genast
rycks ut och kastas bort. Gör som en av de gamle urfäderna förr i tiden
lärde ut: Jag kan inte hindra att en fågel flyger över mitt huvud; men jag kan
förhindra att han bygger bo i mitt hår och hackar näsan av mig. Alltså står
det i vår makt att värja oss mot denna och andra frestelser, så att inga sådana
tankar faller oss in. För att nu inte sådana infall skall bli till uppsåt och få
medhåll måste de få stanna utanför, så att man inte släpper in dem när de
knackar på och hindrar att de gör sig hemmastadda i hjärtat. Men inte desto
mindre är det fråga om synd, som dock omfattas av den allmänna abso-
lutionen. Det är synd, så sant som vi inte kan leva i kött och blod utan ett
stort stycke synd och var och en måste ha sin djävul. Över detta klagar ju
87
också aposteln S:t Paulus i Rom. 7 – över synden som bor i honom och
bekänner att i hans kött bor inget gott etc.
Det är emellertid helt befängt att som en del teologer disputera om och
petigt reda ut, om det är synd när en kvinna förälskar sig i en man och vill
gifta sig med honom eller tvärtom. Det är emot både den heliga Skrift och
naturen. Ty när skulle väl människor komma sig för att gifta sig, om de inte
drabbats av lust och kärlek för varandra. Ja, det är ju Gud själv som ingett
brud och brudgum denna dragning till varandra, annars skulle väl alla i
stället fly undan och undvika det äkta ståndet. Sålunda har han ju i Skriften
befallt och klart visat både kvinna och man, att de skall älska varandra. Med
stort välbehag åser han när man och kvinna lyckliggör varandra. Därför
vill det sannerligen till att sådan lust och kärlek aldrig saknas och det är bara
att önska att den lyckan och nåden fick vara länge. Ty annars händer lätt den
olyckan att man snart ledsnar på sitt äkta stånd för köttets svaghets skull
eller också att man inte står ut med det dagliga besvär, som är förenat med
att vara gift. Och djävulen som inte tål se att två makar håller samman i en
sann kärlek, upphör aldrig att söka orsaker till att upptäcka irritation,
oenighet, hat och bitterhet dem emellan. Därför är det nödvändigt och även
svårt och en konst, som enbart en kristen bemästrar, att hålla sin man eller
hustru så kär att den ena står ut med den andras brister och även alla andra
mera tillfälliga små missöden. Till en början är det väl i regel så att de – som
det heter – skulle vilja äta upp varandra av pur kärlek. Men när nyhetens
behag börjar gå över, så är djävulen där med sin olust och söker ta bort
lusten till den du har och egga upp den åt något annat håll.
Det är nu kort sagt, vad gäller lusta och begär. Men vad är att säga till
detta, att Kristus spänner bågen så hårt och befaller oss att riva ut ögat och
hugga av handen, när de orsakar någon förförelse? Skall man då fördärva
sig själv, göra sig lam och blind? Då måste vi ju till sist också beröva oss
livet och var och en bli sin egen mördare. Ty skulle vi undanröja allt som
förför oss, så måste vi först och främst slita hjärtat ur vår kropp. Och vad
annat är väl det än att tillintetgöra hela vår natur och Guds egen skapelse?
Svar: Här kan du klart se att Kristus i detta kapitel inte talar om den världs
liga ordningen och dess väsen och att alla liknande bibelspråk, som litet
varstans står i evangelierna, t.ex. förneka sig själv, hata sitt liv, överge allt
etc. – inte hör hemma under kejsarens regemente, eller skall förstås enligt
landsrättens bestämmelser, eller är samma sak som juristerna kallar att
sticka ut ögonen, hugga av handen och liknande. Här i denna Kristi predikan
talas endast om det andliga livet och levnadssättet, där man inte på ett
88
bokstavligt sätt, inför världen gör sig av med sin kropps hand och öga utan i
sitt hjärta inför Gud förnekar och överlämnar sig själv och allt man äger.
Herren lär oss ju inte att använda knytnävarna eller hantera svärdet, inte
heller att styra människors jordiska sysslor utan endast hjärtan och
samveten i förhållande till Gud. Därför skall man inte dra in Kristi ord i
lagböcker och världslig rättsordning.
På samma sätt talar Herren också om kastrering i Matt. 19, där han talar
om tre slags kastrater eller eunucker. Första och andra gruppen är antingen
de, som är det av naturen eller som blivit det genom ingrepp av människo-
hand. Den tredje gruppen däremot består av dem, som för himmelrikets
skull själva kastrerat sig – en annan sorts kastrering som inte sker i det yttre
på kroppen eller på världsligt sätt utan andligen med hjärtat och – som
Herren säger – för himmelrikets skull. Ty med världslig kastrering har
denna andliga kastrering ingenting att göra. Så även här skall vi andligen
hugga av hand, riva ut ögon och hjärta och låta allt fara sin kos så att inget
blir till vårt fall, och ändå dessutom leva i våra jordiska förhållanden, där vi
inte kan vara utan hand och öga.
Så är nu innebörden denna: när du känner på dig, att du tittar på en
annans kvinna med syndig lusta, riv då ut vad ditt öga sett ur ditt hjärta och
som är emot Guds bud; alltså inte din kropps öga utan hjärtats, ur vilket din
trånad och lusta kommer; då har du på rätt sätt rivit ut det. Ty när den onda
lustan är borta ur ditt hjärta, så lär inte heller ditt öga synda eller förföra
dig. Nu ser du på kvinnan med samma kroppsliga ögon men utan lusta,
alldeles som om du inte såg henne. Ty fast ditt kroppsliga synorgan inte tog
skada är det ändå inte mer samma öga som förr: det som Kristus rakt på sak
kallar för ett brunstens och lustans öga. På liknande sätt talar Herren också
om kastrering: När ett hjärta bestämt sig för att leva i kyskhet utan äkten-
skap – om det fått sådan nåd – så har det kastrerat sig själv frivilligt för
himmelrikets skull utan att tillfoga sitt kroppsliga organ skada. Detta är
alltså det rätta sättet att riva ut sitt öga och kastrera sig – det som inte sker
handgripligt eller utförs av bödel utan sker i hjärtat genom Guds Ord.
Därför är de stora idioter, som rycker ut bibelord som dessa och andra
liknande ur sitt andliga sammanhang och tillämpar dem på yttre världsliga
förhållande, som om Kristus lärt ut något som strider mot det världsliga
regementet, ja, rent av mot den naturliga lagen och den gudomliga skapelse
ordningen. Av detta har emellertid många blivit narrade att våldsamt
bekämpa sitt kött och blod och i sin iver och förtvivlan drivits ända till att
stympa sig själva, så att biskoparna varit tvingade att på ett koncilium
89
också aposteln S:t Paulus i Rom. 7 – över synden som bor i honom och
bekänner att i hans kött bor inget gott etc.
Det är emellertid helt befängt att som en del teologer disputera om och
petigt reda ut, om det är synd när en kvinna förälskar sig i en man och vill
gifta sig med honom eller tvärtom. Det är emot både den heliga Skrift och
naturen. Ty när skulle väl människor komma sig för att gifta sig, om de inte
drabbats av lust och kärlek för varandra. Ja, det är ju Gud själv som ingett
brud och brudgum denna dragning till varandra, annars skulle väl alla i
stället fly undan och undvika det äkta ståndet. Sålunda har han ju i Skriften
befallt och klart visat både kvinna och man, att de skall älska varandra. Med
stort välbehag åser han när man och kvinna lyckliggör varandra. Därför
vill det sannerligen till att sådan lust och kärlek aldrig saknas och det är bara
att önska att den lyckan och nåden fick vara länge. Ty annars händer lätt den
olyckan att man snart ledsnar på sitt äkta stånd för köttets svaghets skull
eller också att man inte står ut med det dagliga besvär, som är förenat med
att vara gift. Och djävulen som inte tål se att två makar håller samman i en
sann kärlek, upphör aldrig att söka orsaker till att upptäcka irritation,
oenighet, hat och bitterhet dem emellan. Därför är det nödvändigt och även
svårt och en konst, som enbart en kristen
Det är emellertid helt befängt att som en del teologer disputera om och
petigt reda ut, om det är synd när en kvinna förälskar sig i en man och vill
gifta sig med honom eller tvärtom. Det är emot både den heliga Skrift och
naturen. Ty när skulle väl människor komma sig för att gifta sig, om de inte
drabbats av lust och kärlek för varandra. Ja, det är ju Gud själv som ingett
brud och brudgum denna dragning till varandra, annars skulle väl alla i
stället fly undan och undvika det äkta ståndet. Sålunda har han ju i Skriften
befallt och klart visat både kvinna och man, att de skall älska varandra. Med
stort välbehag åser han när man och kvinna lyckliggör varandra. Därför
vill det sannerligen till att sådan lust och kärlek aldrig saknas och det är bara
att önska att den lyckan och nåden fick vara länge. Ty annars händer lätt den
olyckan att man snart ledsnar på sitt äkta stånd för köttets svaghets skull
eller också att man inte står ut med det dagliga besvär, som är förenat med
att vara gift. Och djävulen som inte tål se att två makar håller samman i en
sann kärlek, upphör aldrig att söka orsaker till att upptäcka irritation,
oenighet, hat och bitterhet dem emellan. Därför är det nödvändigt och även
svårt och en konst, som enbart en kristen bemästrar, att hålla sin man eller
hustru så kär att den ena står ut med den andras brister och även alla andra
mera tillfälliga små missöden. Till en början är det väl i regel så att de – som
det heter – skulle vilja äta upp varandra av pur kärlek. Men när nyhetens
behag börjar gå över, så är djävulen där med sin olust och söker ta bort
lusten till den du har och egga upp den åt något annat håll.
Det är nu kort sagt, vad gäller lusta och begär. Men vad är att säga till
detta, att Kristus spänner bågen så hårt och befaller oss att riva ut ögat och
hugga av handen, när de orsakar någon förförelse? Skall man då fördärva
sig själv, göra sig lam och blind? Då måste vi ju till sist också beröva oss
livet och var och en bli sin egen mördare. Ty skulle vi undanröja allt som
förför oss, så måste vi först och främst slita hjärtat ur vår kropp. Och vad
annat är väl det än att tillintetgöra hela vår natur och Guds egen skapelse?
Svar: Här kan du klart se att Kristus i detta kapitel inte talar om den världs
liga ordningen och dess väsen och att alla liknande bibelspråk, som litet
varstans står i evangelierna, t.ex. förneka sig själv, hata sitt liv, överge allt
etc. – inte hör hemma under kejsarens regemente, eller skall förstås enligt
landsrättens bestämmelser, eller är samma sak som juristerna kallar att
sticka ut ögonen, hugga av handen och liknande. Här i denna Kristi predikan
talas endast om det andliga livet och levnadssättet, där man inte på ett
88
bokstavligt sätt, inför världen gör sig av med sin kropps hand och öga utan i
sitt hjärta inför Gud förnekar och överlämnar sig själv och allt man äger.
Herren lär oss ju inte att använda knytnävarna eller hantera svärdet, inte
heller att styra människors jordiska sysslor utan endast hjärtan och
samveten i förhållande till Gud. Därför skall man inte dra in Kristi ord i
lagböcker och världslig rättsordning.
På samma sätt talar Herren också om kastrering i Matt. 19, där han talar
om tre slags kastrater eller eunucker. Första och andra gruppen är antingen
de, som är det av naturen eller som blivit det genom ingrepp av människo
hand. Den tredje gruppen däremot består av dem, som för himmelrikets
skull själva kastrerat sig – en annan sorts kastrering som inte sker i det yttre
på kroppen eller på världsligt sätt utan andligen med hjärtat och – som
Herren säger – för himmelrikets skull. Ty med världslig kastrering har
denna andliga kastrering ingenting att göra. Så även här skall vi andligen
hugga av hand, riva ut ögon och hjärta och låta allt fara sin kos så att inget
blir till vårt fall, och ändå dessutom leva i våra jordiska förhållanden, där vi
inte kan vara utan hand och öga.
Så är nu innebörden denna: när du känner på dig, att du tittar på en
annans kvinna med syndig lusta, riv då ut vad ditt öga sett ur ditt hjärta och
som är emot Guds bud; alltså inte din kropps öga utan hjärtats, ur vilket din
I rånad och lusta kommer; då har du på rätt sätt rivit ut det. Ty när den onda
lustan är borta ur ditt hjärta, så lär inte heller ditt öga synda eller förföra
dig. Nu ser du på kvinnan med samma kroppsliga ögon men utan lusta,
Alldeles som om du inte såg henne. Ty fast ditt kroppsliga synorgan inte tog
skada är det ändå inte mer samma öga som förr: det som Kristus rakt på sak
kallar för ett brunstens och lustans öga. På liknande sätt talar Herren också
om kastrering: När ett hjärta bestämt sig för att leva i kyskhet utan äkten-
skap – om det fått sådan nåd – så har det kastrerat sig själv frivilligt för
himmelrikets skull utan att tillfoga sitt kroppsliga organ skada. Detta är
alltså det rätta sättet att riva ut sitt öga och kastrera sig – det som inte sker
handgripligt eller utförs av bödel utan sker i hjärtat genom Guds Ord.
Därför är de stora idioter, som rycker ut bibelord som dessa och andra
liknande ur sitt andliga sammanhang och tillämpar dem på yttre världsliga
förhållande, som om Kristus lärt ut något som strider mot det världsliga
regementet, ja, rent av mot den naturliga lagen och den gudomliga skapelse
ordningen. Av detta har emellertid många blivit narrade att våldsamt
bekämpa sitt kött och blod och i sin iver och förtvivlan drivits ända till att
stympa sig själva, så att biskoparna varit tvingade att på ett koncilium
89
förbjuda sådant. Ytterst bottnar detta i bristande förmåga att skilja mellan
Kristi lära och det världsliga regementets. Man sitter så fast i sin miss
uppfattning av kastrering, att man inte kan tänka sig annat än vad världens
barn kallar så och enligt sitt tankesätt menar med detta ord. Och dock har
Kristus uteslutit och förkastat den uppfattningen och gjort klar åtskillnad
mellan sådan kastrering som är medfödd och sådan som skett med händer –
egna eller andras – och mot detta ställt en sådan som varken sker hand
gripligt eller är medfödd. Därmed har han ju klart visat att han talar endast
om andlig kastrering, där kroppen med alla sina organ förblir helt oskadd
och ändå inte hyser något begär längre. Detta är inte möjligt att skära bort
ur sitt kött och blod, även om man berövar sig själva organet. Man medger
också själv att eunucker eller kastrater har mycket större lust och tycke för
kvinnor än andra. Därför har också stora drottningar haft sådana till
kammartjänare på grund av den stora benägenhet och det svärmeri de hyser
för kvinnor.
Nu tycks det emellertid också som om Herren Kristus ofta annars använt
ord som dessa: ”Ar ditt öga, din hand eller fot till förförelse, så riv ut det
och hugg av den”. Ty de används också på andra ställen i evangelierna
beträffande andra saker. Han framställer dem som ett allmänt talesätt och
som en vanlig liknelse med udd mot olika slags synder, där det gäller att
vara på sin vakt redan mot dess orsak och eggelse. Men här tillämpar han
dessa ord alldeles särskilt på äktenskapsbrottet när han anbefaller att riva ut
ögat, när det löper fara att förledas av ond lusta, som ju vanligen via ögonen
uppväcks i hjärtat och blir upphov till äktenskapsbrott, när man inte står
emot frestelsen. På liknande sätt tillämpar Herren samma ord i Matt. 18 på
ett annat slags förförelse, som han ger namnet ögonens förförelse, handens
förförelse, som det är risk för när en predikant eller lärare eller en hus
bonde och tyrann söker leda dig bort från sanningen och den rätta läran. Då
befaller han oss att göra oss kvitt detta och kasta bort det från oss och säga
ifrån: ”Väl är du mitt öga och min hand, mästare och regent, men vill du
föra mig bort från sanningen till falsk tro eller tvinga mig till onda
gärningar, så vill jag inte alls vara med.”

5:31,32 Det är också sagt: Den som vill skilja sig från sin hustru, har skall
ge henne skiljebrev. Men jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru
av annan orsak än äktenskapsbrott, han gör henne till äktenskapsbryterska
och den som gifter sig med en frånskild, han är en äktenskapsbrytare.
Här ser man rätt väl hur de skriftlärde och fariséerna har trasat sönder detta
90
bud för att skaffa sig svängrum och frihet att handla tvärtemot utan att det
skulle räknas som synd om man bara inte gjorde det så grovt som med ett
öppet äktenskapsbrott. Man kunde ju utnyttja möjligheten att skilja sig om
man började tycka illa om sin hustru och helst bli kvitt henne, om man fick
lust att bedriva otukt med en annan som behagade en bättre. Och även om
hon redan hade en man, så förstod man att så slipat tvinga henne från
mannen, att han måste lämna henne från sig, utan att det skulle heta, att man
tagit henne med våld. För dessa fariséer och skriftlärde var det också bara
en bagatell att ligga med en annans hustru, om de tyckte att de ville ha mer
än en kvinna. Så hade de fått det dithän, att de utan skam och dåligt samvete
handskades helt godtyckligt med äktenskap och skilsmässa. Därför tar
Herren nu upp dessa ting och öser sitt salt och sin bestraffning över detta
skurkaktiga missbruk av Moses tillåtelse till skilsmässa, för att därmed
undervisa samvetena hur man lagenligt skulle förfara utan att ta sig några
vidlyftiga friheter och överträda budet. Han vidrör det dock endast i för
bigående, ty längre fram i kap. 19 avhandlas det utförligare.
Hur skall det nu i vår tid förfaras i äktenskaps- och skilsmässosaker? Jag
har sagt, att man skall överlåta sådant åt juristerna och lägga det under
världslig rätt, eftersom det äkta ståndet är en yttre, helt världslig sak;
liksom f.ö. maka och barn, hus och hemman och annat lyder under över
hetens domvärjo och denna i sin tur är underkastad förnuftet (1 Mos. 1).
Därför skall man låta det stanna vid vad överhet och förståndiga människor
beslutar och förordnar. Ty inte ens Herren själv lagstiftar eller förordnar
här som en jurist eller regent utan endast som en predikant undervisar han
samveten om hur man tillämpar lagen om skilsmässa rätt, inte till skurk
aktighet och självsvåld och i strid med Guds bud. Därför skall inte heller vi
här gå in på något utöver att se efter hur det då förtiden stod till och hur de
skall förhålla sig som vill vara kristna. Ty okristna angår oss inte här. Dem
regerar man nämligen inte med Evangelium utan med lag och tvång. Så
bevarar vi vårt ämbete rent och gapar inte över mer än som blivit oss
befallt.
I 5. Mos. kap. 24 står det sålunda: ”Om någon har tagit en kvinna till
äkta och hon inte behagar honom längre tillföljd av t.ex. leda vid henne, så
skall han ge henne skiljebrev och lämna, henne från sig”. Till detta med
givande är knutet den haken att mannen ifråga, om han senare gärna vill ha
henne tillbaka, inte på nytt får ta henne till sig. Nåväl, lagen kunde de nog,
fariséer och skriftlärde, och förstod att duktigt missbruka den. Genast
övergav och försköt man sin hustru, så fort man tröttnat på henne och fattat
91
lust för en annan – något som Moses givit lov till, endast för så vitt mannen
hittat någon olat eller defekt, som gjorde att de inte kunde leva gott
tillsammans. Nu hade man emellertid därav tagit sig så vidlyftiga friheter,
att man själv blivit varse att detta inte var lovligt, ja, rent av var lösaktighet.
Och så frågade man Kristus, (Matt. 19.) om det också var rätt att skilja sig
av vilken orsak som helst. Herren svarar på detta med att förelägga dem en
hårdsmält text, som de aldrig hört maken till och som slutar med samma ord
som här i Matt. 5, nämligen att både den som skiljer sig och den som gifter
sig med en frånskild – utom för äktenskapsbrotts skull – han begår
äktenskapsbrott och blir också skyldig till att kvinnan begår samma synd,
om hon gifter om sig. Ty om hon inte haft någon förut, hade det ju inte varit
möjligt. Därmed bestraffar Herren inte bara att man handskas lättsinnigt
med en skilsmässa, utan lär också, att gift folk över huvud taget inte får
skilja sig eller om de likväl gör det, att båda skall förbli ogifta samt slår
slutligen fast, att skilsmässa alltid är äktenskapsbrott.
När de så frågar varför då Moses tillåtit skilsmässa, så svarar Herren:
”För era hårda hjärtans skull tillät han er detta”. Alltså inte som om det var
något fint eller rätt att skiljas, vill han säga, utan därför att ni är så onda och
hårdhudade varelser är det bättre att tillåta det än att ni skulle göra något
ännu värre – planera mord, jämmer och ve eller leva tillsammans i ständigt
hat, ofrid och fiendskap. På samma sätt skulle det nog vara välbetänkt att
tillråda om den världsliga myndigheten så förordnade – att skilsmässa
medgavs för sådana där särskilt egensinniga och trilska tjurskallar som inte
tål minsta lilla irritation och därför är helt omöjliga att leva tillsammans
med i äktenskap. Ty för människornas ondskas skull går det inte att regera
utan att släppa efter på ett och annat för att inte något än värre skall hända –
fast riktigt bra är det inte.
Därmed är det nu fastslaget att de som vill vara kristna inte skall skiljas
utan ska hålla sig till sin hustru och tillsammans tåla och bära ont som gott,
även om vederbörande är litet underlig eller egenartad och bristfull. Och
skiljer sig en kristen, skall han sedan leva ogift. Det är honom inte heller
tillåtet att i äktenskapet ta sig några friheter som om han rådde över sig själv
med rätt att fara fram efter behag och nyckfullt ranta från den ena till den
andra. Utan så måste det vara och som Herren här säger: ”Vad Gud har
sammanfogat, det skall människan inte åtskilja.”
Ty sådan oredlighet kommer sig av att man inte ser på äktenskapet i
enlighet med Guds Ord, såsom hans skapelse och ordning, och inte heller
besinnar hans välvilja att åt var och en skänka en egen maka att äga och hålla
sig till, och med henne bära det omak, som kan komma på.
92
Inte heller förmår människor att i det äkta ståndet se något annat än vilken
världslig ordning som helst, som Gud tydligen inte har att skaffa med.
Därför tröttnar man fort och när det inte blir som man vill, då vill man
genast skiljas och byta maka. Men då styr Gud i alla fall det så att man inte
gör det bättre för sig. Ty vanligtvis går det så, att här någon prompt skall
ändra på allt och förbättra allt; när ingen vill ta svårigheter och utstå obehag
utan ha allt bekvämt och perfekt – då får han annat och något långt värre, ja,
tio gånger värre i stället – inte bara i det som angår äktenskapet utan också i
många andra avseenden.
Ty här på denna jord kan det ju inte gå annorlunda än att det måste finnas
mycket omak och olustigheter dagligdags i varje hus, i stad och på land. Det
finns inte ett samhällsstånd, där man inte får stå ut med sådant som gör en
illa både från anhöriga, maka och barn, från anställda och undersåtar och
utifrån från grannar och tillfälliga missöden. När så en människa ser och får
känna på detta, så blir hon snart nog både trött och less vid sitt stånd och far
i sin irritation ut i vredesord och förbannelser. Och kan hon inte komma
undan eller få en ändring till stånd, så vill hon byta levnadsbana och varje
annan tillvaro syns henne bättre än det stånd hon befinner sig i. När hon så
flackat hit och dit länge, finner hon att det onda bara blivit värre, – precis
som det gick fariséer och skriftlärde i deras äktenskaps- och skilsmässo-
affärer.
Därför borde man i frågor som dessa alltid handla så som jag alltid lärt
och förmanat till: När någon ämnar företa sig något av vikt också i rent
världsliga angelägenheter, som t.ex. att gifta sig, sätta bo, välja yrke m.m. –
då skulle det vara saligt och väl genomtänkt att man anropade och vände sig
till honom, som ju ändå är den som ger, och vars gåva det är. Ty en liten
gudsgåva är det sannerligen inte att komma över en from och rättrogen
hustru – så varför skulle du då inte be honom om att lyckas? Ty den första
förälskelsen och nyhetens behag betyder inte allt och varar inte så länge, om
inte Gud ger sin välsignelse och lycka och hjälper till så att du orkar med
åtminstone smärre obehag. Lär du dig inte detta först utan störtar dig
huvudstupa in i äktenskapet som om du inte behövde Gud, då lär du troligen
inte veta hut senare heller. Rimligtvis går det då så att du får helvete och
skärseld i huset utan att djävulen behövt hjälpa till. Förmår du sedan inte
heller ta det minsta lilla obehag med jämnmod, bara fordrar att allt skall gå
dig väl i händer och så till råga på allt gjort dig av med och avskaffat
artikeln om syndernas förlåtelse, så har du i gengäld fått ett anklagande och
oroligt hjärta – du drabbas av dubbel olycka och får otack till lön. Men
93
därom är nog sagt på annat håll.
Men – frågar du: Finns det då ingen giltig orsak till att man och hustru
bör få skiljas och få ändring till stånd? Svar: Kristus fastställer här och i
Matt. 19 endast detta, som heter äktenskapsbrott, som han hämtat ur Mose
lag, som ju straffar äktenskapsbrott med döden. När nu döden är det enda
som kan skilja äkta makar och upplösa ett äktenskap, så är den som brutit
äktenskapet redan frånskild om inte inför människor så dock inför Gud, och
inte bara från hustrun utan från livet här i världen överhuvudtaget. Ty
genom sitt äktenskapsbrott har han själv skilt sig från sin hustru och upplöst
äktenskapet som inte fick brytas eller upplösa. Därför förtjänar han döds
straff och är således död inför Gud, även om ingen världslig domare dömt
honom. När nu Gud är den som dömt, så är den andra parten lös och ledig
och inte längre bunden till sin man och tvungen att ha honom kvar, så illa
som han förbrutit sig – såvida hon inte rysligt gärna vill det.
Ty för vår del vill vi i sådant fall varken ålägga eller hindra skilsmässa
utan vi överlåter åt överheten att ta hand om dessa ärenden och låter det gå
till så som den världsliga rättsordningen föreskriver. Gäller det dock sådana
som vill vara kristna, så är det på sin plats att man förmanar och upp
muntrar dem att hellre hålla samman; att den förorättade parten låter sig
försonas med den felande och förlåter honom i kristlig kärlek om han
ödmjukar och bättrar sig. Men är ingen bättring att hoppas på eller den
skyldige, fastän redan en gång förlåten och tagen till nåder, missbrukar
välviljan och går på som tidigare, fullt öppet, fritt och ogenerat i förlitan på
att man än en gång skall överse och förlåta – då skulle jag inte tillråda och
långt mindre befalla någon att visa medlidande, hellre då hjälpa till att spöa
honom eller stoppa honom i en säck för att dränkas. Att en gång förgå sig
bör väl förlåtas, men att med berått mod synda på nåd och förlåtelse – det
får inte tolereras. Ty bortsett från sådant vill vi inte tvingas ta tillbaka
en offentlig sköka eller äktenskapsbrytare om han inte vill och inte kan på
grund av motvilja. Vi läser ju också i Matt. 1 om Josef som trots att han var
en from man inte ville ta till sig Maria, sin trolovade, när han fick veta att
hon var havande. T.o.m. fick han beröm för att han i hemlighet sökte kom
ma från henne utan att ange henne för brott och döda henne, som han skulle
ha kunnat göra.
Förutom denna nu nämnda skilsmässo-orsak finns det en till – den att den
ena parten överger den andra och av rena självsvåldet överger sin äkta hälft.
Om t.ex. en hednisk kvinna är gift med en kristen man eller – något som
säkerligen inträffar nu i vår tid – om en hustru bekänner sig till vår evan-
94
geliska tro men inte mannen, är då dessa omständigheter giltiga skäl för
skilsmässa? Aposteln S:t Paulus avhandlar i 1 Kor. 7 sådana frågor och
svarar att vill den ena parten hålla samman äktenskapet, så skall den andra
också värna om det. Även om de inte är ense i tron så skall dock tron inte
föranleda en upplösning av äktenskapet. Men om det inträffar att den andra
parten rakt inte vill stanna kvar, så låt honom ge sig i väg och du är inte mer
bunden till honom eller förpliktigad att hänga fast vid honom. Men värre är
det om en liderlig sälle sticker sin väg från sin hustru utan att hon vet om det
och mot hennes vilja, lämnar hus och hem, maka och bam åt sitt öde och
håller sig borta två, tre år eller så länge han tycker – något rätt vanligt nu
för tiden. När han själv så är förbrukad och har slösat bort allt han har, får
han för sig att vända tillbaka och på nytt bosätta sig där hemma. Ja, han gör
gällande att den andra parten är skyldig att ta honom tillbaka fast hon
förgäves väntat på honom under lång tid. En sådan niding skall man förvisa
inte bara från hus och hem utan också ur landet och med omedelbar verkan
lösa den andra parten, om hon inte själv vill återgå till äktenskapet sedan
rymmaren fått vänta föreskriven tid.
Ty en sådan som denne är långt värre än den värste turk eller hedning och
kan långt mindre fördras än en usel äktenskapsbrytare, som en gång kommit
på fall men omvänt sig och nu bevisar sin hustru samma trohet som förut.
Men den här boven handskas helt självsvåldigt med äktenskapet, håller inte
sin hustru och sina bam för sina egna med vilka han bor samman i äktenskap
och som en familj utan har bara försäkrat sig om rätten till tillfälliga besök,
om det passar honom att någon gång komma tillbaka. Rent ut sagt innebär
detta: den som vill ha hustru och bam skall bo tillsammans med dem och
med dem bära ont som gott, så länge han lever. Vill han inte gärna gå med
på det, får man försöka lära honom att så är nu en gång för alla livet i ett
äktenskap. Går inte heller detta skall han leva utan hustru, hus och hem.
Men föreligger ingen av de nämnda skälen för skilsmässa – äktenskapsbrott
och egenvilligt övergivande – så skall inte heller andra brister och fel hin
dra eller söndra ett äktenskap, t.ex. hastigt mod eller andra missöden. Men
skiljer man sig trots allt ändå – slår S:t Paulus fast – så skall båda partema
förbli ogifta.
Därmed är nog sagt om vad som avhandlas i denna text, ty jag har även
eljest talat tillräckligt mycket om det. Det förnämsta sättet att motverka
skilsmässor och annat otillbörligt i äktenskapet är dock, som jag skrivit, att
var och en i sin stad lär sig att ha tålamod med varandras brister i detta liv
och finna sig till rätta med dem även när de finns hos endera maken. Ingen
95
bör heller vara okunnig om att inte allt här i världen kan eller vill gå så rätt
till som man kunde önska. Redan på din egen kropp får du erfara sådana
eller andra och ännu värre besvärligheter. Ty dagligen blir du genom den
utsatt för föroreningar och smitta, så att om du skulle hålla dig helt ren från
detta, då fick du börja med att göra dig kvitt din buk, som ju är det organ
som tillför dig näring och håller dig vid liv. Du kan tåla alla din kropps
bräckligheter. Innan du ens hunnit vända dig om kan den ha drabbats av
någon förgiftning eller bli täckt av stinkande varbölder, så att där inte finns
en frisk fläck på din hud. Likväl anser du att denna usla kropp är något gott.
Ja, ju sämre den är desto mer ömhet och kärlek bevisar du den; du vakar
över den, tvättar den, pysslar och plåstrar om den, så att den inte saknar
någonting. Men varför vill du då inte göra detsamma mot din egen äkta
hälft, som Gud gett dig som din förnämsta skatt, och som du har anledning
att älska mer än något annat? Det skall ju bland kristna råda en kärlek som
är lik den, som härskar mellan de olika lemmarna i vår kropp och som
aposteln S:t Paulus ofta uppmanar till. I kroppen tar sig ju en frisk lem an
den andres brist, griper sig an, bär upp och stöttar och gör allt som han vet
sig kan vara till hjälp. Därför är vår läras huvudartikel ingen annan än
syndernas förlåtelse, både den vi själva tar emot och den vi ger varandra.
Liksom Kristus i sitt rike ständigt tar sig an och förlåter oss våra brister, så
skall också vi var och en i sitt stånd och sin handel och vandel förlåta och
bära varandras bördor. Gud ska se till att den som inte vill detta aldrig
någonsin får ro i sin själ och Han skall också tiofaldigt öka hans plåga och
olycka

5:33-37 Ni har ytterligare hört att det är sagt till de gamle: Du skall inte
svära falskt och du skall hålla din ed inför Herren. Men jag säger er att ni
ska alls inte svära, varken vid himmelen, ty den är Guds tron; inte heller
vid jorden, ty den är hans fotapall; inte heller vid Jerusalem, ty det är en
stor konungs stad. Inte heller skall du svära vid ditt huvud, ty du förmår
inte göra ett enda hår svart eller vitt. Ert tal skall vara: Ja, ja; nej, nej. Allt
därutöver är av ondo.
Också denna text har blivit illa tilltygad med mängder av randanmärk-
ningar. Många är också de vanföreställningar och feltolkningar, som kunnat
ösas upp ur de lärda verk, som de många stora teologie doktorerna åstad
kommit. De har inte kunnat finna sig i att Herren här med bara några få
torra ord förbjudit oss att överhuvud svära, och att det räcker med att rätt
och slätt säga ”ja, ja” och ”nej, nej”. Andra har bundit samvetena så snävt
96
vid dessa ord att man ifrågasätter om en som friges ur fängelse ska l’å
avlägga ed på att avstå från hämnd eller om man genom ed kan få ingå fred
eller sluta ett fördrag med turkar och otrogna. Nu går det ju inte att förneka
att Kristus själv och S:t Paulus ofta har använt eder. I själva den heliga
Skrift står det t.o.m. att de som svär vid Herrens namn skall berömmas.
Därför måste man också här göra en distinktion, så att man rätt förstår
texten.
Vi har nog och mer än nog hört att Kristus i Bergspredikan inte avser att
göra något inlägg som gäller det världsliga regementet och dess ordningar
eller inkräkta på överhetens område. Han predikar endast för enskilda
kristna hur de skall leva och vara. Alltså skall man betrakta förbudet att
svära på samma sätt som förbudet att döda och att se på en kvinna med be
gär: att döda kan vara rätt och ändå orätt; att se på en man eller kvinna med
begär kan vara synd och ändå inte synd. Men man måste hålla isär dem och
se till att de når fram till rätt adressat. Till mig och dig som enskilda sägs det
här: ”Dödar du någon, så gör du orätt; ser du med begär på en kvinna, då
gör du orätt.” Om det däremot gäller en domare i ämbetsutövning säger
Herren det motsatta: ”Dömer du inte denne mördare till döden, så skall du
själv straffas,” eller om det gäller kvinna och man i det äkta ståndet: ”Till
fredsställer du inte din äkta hälft, så gör du orätt.” Här står alltså två
motsatser bredvid varandra – att döda eller icke döda, att älska en kvinna
eller inte – så att du inte dödar eller blir arg på eller fattar tycke för en
kvinna, såvida du inte har ett klart Guds Ord på det. Men om du blir arg när
Gud befaller det och fattar tycke för en kvinna enligt Guds bud, så är
bådadera rätt. Ty vad Gud säger och befaller dig är ofta något helt annat än
vad vi får för oss att göra.
På samma sätt som föregående stycken ska förstås, så ska också detta
stycke förstås, där det är förbjudet att överhuvudtaget svära och det i
samma ovillkorliga bemärkelse som Kristus förut förbjöd oss att döda
någon, ja, att ens hysa hat i vårt hjärta liksom även att vi skall vara så kall
sinnig inför andra män eller kvinnor att vi inte ens tittar åt dem eller ens
hyser en tanke på att äga någon. Men visst blev det en avig predikan om man
skulle överflytta dessa Herrens bud för enskilda kristna till att gälla för
världsliga regeringar eller för äktenskaplig samlevnad. I så fall skulle man
säga till domaren: ”Du får inte bli arg eller ge uttryck för ditt ogillande ge
nom att straffa en brottsling”. Och till äkta makar: ”Du får inte titta åt din
äkta hälft eller ha begär till honom eller henne.” Nej, här måste man vända
på det hela, predika raka motsatsen och säga, ja, rent av befalla: ”Du
97
domare, du måste verkligen bli vred och straffa det onda!” Och vad
beträffar man och hustru förmana till att de älskar sin äkta hälft. Men hur
kan då Kristus säga att man inte alls skall ha begär efter en kvinna och inte
hysa någon som helst vrede i sitt hjärta? Svar: Herren Kristus talar som du
hört – om en kvinna som du inte har fått av Gud och om en fördömelse som
inte har anförtrotts åt dig och som du därför inte får hysa. Men när du har
fått den i uppdrag av Gud är det ju inte din personliga vrede utan Guds som
du ger uttryck åt; och likaså ditt begär, som inte längre är enbart din egen
lust utan har kommit till dig genom hans skapelsegäming. Ty du har ju
Guds eget Ord på att man skall älska sin hustru och inte hysa begär efter
någon annan. På samma sätt är det med detta att svära eller inte – man måste
se till om man har Guds Ord framför sig eller inte.
Att Herren här håller så styvt på förbudet mot eder och bedyranden, det
gör han för att bekämpa de villolärare som predikade att eder och bedyran-
den i onödan och utan inblandning av Guds Ord inte var synd. Ja, man
ställde upp gradskillnader mellan olika eder – sådana som man fritt och helt
utan ansvar kunde svära och sådana som innebar viss förpliktelse eller ingen
förpliktelse alls. Herren Kristus anför i denna text exempel: Man kan gärna
svära vid himmelen eller vid Jerusalem eller vid sitt huvud. Det är bagatell-
artade eder som inte är särskilt bindande, bara man inte drar in Guds heliga
namn. I slutändan leder detta till att ett enkelt ”ja” eller ”nej” inte betyder
någonting. Ja, man anser att det inte är nödvändigt att stå för ett rätt och slätt
”ja” eller ”nej”, om de inte blivit vederbörligen bestyrkta. Precis så lärde
man ju också beträffande det femte budet, att hemligt hat och lömska tankar
inte behövde anses som synd bara man inte dödade; och på samma sätt
beträffande det sjätte: om man hyste avsmak för sin hustru, inte tänkte på
henne med lust och kärlek utan hade fattat begär till en annan och visade det
öppet genom kurtiserande och ömhetsbevis så skulle det inte vara synd, om
man bara inte begick uppenbart äktenskapsbrott.
Mot sådana snuskiga helgon är det som Kristus predikade och sade rent
ut: ”Om ni inte omvänder er och blir frommare, skall ni inte komma in i
himmelriket.” Och vad eder och svordomar beträffar så är det alls inte
tillåtet att umgås med dem på det sätt ni fariséer och skriftlärde gör,
nämligen att det skulle stå er fritt att bestämma var och när de ska anses som
rätta och giltiga. Tvärtemot gäller nu budet: Ni skall inte svära alls, varken
vid templet eller Jerusalem eller vid ert huvud lika litet som vid Gud själv,
utan i allt som ni har att göra med varandra skall ”ja” vara ”ja och ”nej” vara
”nej”; punkt och slut. Ty när man därutöver griper till eder och besvärjelser
98
så är det missbruk av Guds heliga namn – som om ”ja” eller ”nej” inte i sig
skulle vara giltiga och bindande, om inte Guds namn var med. Härtill
kommer ännu ett missbruk, som florerar inte minst i vår egen tid, nämligen
att man svär så lättsinnigt att man vid vart och vartannat ord blandar in
Guds namn. Även detta är helt förbjudet liksom även att förbanna där
förbannelse inte är på sin plats.
Ty förbannande är liksom svärande bådadera gott och ont. Vi läser i den
heliga Skrift att heliga män ofta uttalat förbannelser. Noa förbannade sin
son Ham; patriarken Jakob vände sin välsignelse i en förbannelse över de tre
sönerna Ruben, Levi och Simeon; Moses förbannade Kora, ja, Kristus själv
på det förskräckligaste sin lärjunge Judas redan i Psalt. 69 och de falska
lärarna i evangelierna; och S:t Paulus (Gal. 1) fördömde alla de lärare, som
– även om det skulle vara en ängel från himmelen – predikade ett annat
evangelium och uttalade anatema, d.v.s. av Gud fördömda och förbannade
falska lärare. På samma sätt skulle det vara på sin plats att vi sa om nutida
villolärare: Må Gud hindra dem och i grund förstöra deras läror och inte ge
välsignelse eller skänka framgång åt dem! Helt säkert kommer tider då man
måste ta till förbannelsen och då det är svår synd att inte göra det. Att vi
skulle välsigna och önska välgång åt påven, biskopar och furstar som med
sluga manövrer och lömska försåt motarbetar Evangelium, dränker from
ma människor i deras blod och kastar ut folket i inbördes fejder – det kan
eller får ingen kristen göra. Tvärtom bör, ja, måste han be: ”Käre Herre,
fördöm, förstör och störta alla deras onda anslag i helvetesavgrunden.”
Därför kan heller ingen kristen rätt be sitt ”Fader vår” utan att samtidigt
förbanna. Ty när han ber: ”Helgat varde ditt namn, tillkomme ditt rike, ske
din vilja etc.”, så måste han dessutom ta med i bönen allt som står Gud emot
och säga: ”Förbannade, fördömda och till skam är alla andra namn och
riken, som står dig emot; fördömda och förintade och slagna till marken
alla onda anslag, all slughet och ond vilja.” Men det gäller att hålla i sär två
ting: i egen sak ska ingen förbanna eller svära, såvida han inte har ett Guds
Ord, som påkallar att han gör det. Först när det sker på och i enlighet med
Guds Ord är det helt i sin ordning att svära, bli arg, ha begär till en kvinna
m.m.. Men man har ett Guds Ord att åberopa när man för sin egen skull och
på ämbetets vägnar befaller någon att gå ed eller fordrar det genom
personer som är under ämbetsutövning. Med några exempel kan man göra
detta begripligt: om det inträffade, att du blev häktad och omhändertagen av
överheten och denna avkrävde dig edlig försäkran att inte mer begå brott
eller om en furste fordrade trohetsed eller en domare förelägger dig
99
vittnesed – då är du skyldig att svära eden. Ty det står ju i Guds Ord, att man
skall lyda överheten. Och han har ordnat och utformat samhället så att den
ene är förpliktad gentemot de andra för att genom eden slita, avgöra och
undanskaffa alla tvistigheter såsom hebréerbrevet säger.
Men säger du: Det står ju här att Kristus sagt: ”Du skall inte svära.”
Svaret blir detsamma som ovan när det gällde dråp och vrede: Du skall inte
göra detta i egen sak. Och här är det ju inte du som bestämmer dig för att
svara utan domaren som kräver det och då räknas det som att han svär i ditt
ställe och du är då bara hans mun. Nu är det ju så att Kristus här inte
föreskriver överheten vare sig bud eller förbud utan låter den styra och
bestämma hur det skall gå till och hur det måste vara. Nej, det är dig hans
förbud gäller, så att du inte svär på eget bevåg av egen självrådighet. Likaså
när Kristus förbjuder dig att dra svärd i egen sak, så fritar han dig därmed
inte från skyldigheten att vara lydig mot överheten, om din landsfurste vill
använda dig till detta och uppmanar dig att dra ut i krig. Då är du skyldig att
friskt och frejdigt hugga till. Då är det nämligen inte din näve som för
svärdet utan överhetens, vilken du är underkastad. Det är inte heller du som
gör det utan din furste, som fått det i uppdrag av Gud. Detsamma hävdar vi i
andra jämförbara fall. För den händelse det skulle bli så att vi slöt fördrag
med våra fiender turkarna, då skulle kejsaren och furstarna själva avge och
av motparten motta en edlig försäkran till fördraget. Då skulle turken svära
vid djävulen, alltså sin Mohammed, som han dyrkar som sin Gud och som
han tillber liksom vi tillber vår Herre Kristus och avlägger vår ed inför
honom. Så har det nu anförts skäl då du gör rätt i att svära, nämligen när du
av tvång och i lydnad inför överheten måste avlägga ed för att bekräfta san-
ningen eller för att ingå förlikning för fridens och solidaritetens skull.
Den andra anledningen att svära är kärleken. Då är det inte överheten
som kräver det utan för att det kommer medmänniskan till godo; liksom
kärleken å andra sidan måste bli indignerad och bestraffa när den ser
medmänniskan synda och gå vilse såsom Kristus lär i Matt. 18. Ty sann
kärlek kan inte bara skratta åt sådant eller skänka det bifall. Därför får jag
visa min medmänniskas hustru kärlek om hon befinner sig i nöd och
farlighet, så att hon blir hjälpt. Det är inte en köttslig och otillåten kärlek,
utan en broderlig, eftersom den inte springer fram ur självisk lust eller
beskäftighet utan har föranletts av min medmänniskas behov. Sådan kärlek
har också det Guds Ord med sig, som säger: ”Du skall älska din med
människa som dig själv.”
Om jag sedan också ser min medmänniska vara i andlig nöd och fara,
100
svag i sin tro, försagd i sitt samvete och vilsen till förståndet eller något
liknande, då skall jag inte bara trösta utan med ett bedyrande hjälpa upp
hennes samvete och säga: ”Så sant Gud lever och så sant Kristus har dött för
dig, lika säkert är detta sanning och Guds Ord.” I sådant fall är eden så
nödvändig, att man inte får försumma den. Ty därigenom blir den rätta
läran befäst, de vilsna samvetena tillrättavisade, tröstade och lösta ur djä
vulens grepp. Därför ska du i dylika fall svära så dyrt och heligt du
någonsin kan. Så har både Herren Kristus och aposteln S:t Paulus gjort och
anfört Guds namn till bekräftelse. Likaså hör en sådan bekräftelse ihop med
varje hotelse eller löfte som en kristen predikant måste uttala, både för att
skrämma de förhärdade och trösta de blödiga
Man förhåller sig inte annorlunda när man måste frita medmänniskan
från beskyllningar och värja hennes heder mot onda, förgiftade tungor. Då
kan man med skäl säga: ”Vid den gode Guden gör man henne orätt!” Då
används Guds namn rätt till Guds ära och tillförlitlighet och till medmän-
niskans jordiska väl och eviga salighet. Du har Guds Ord svävande över dig,
som befaller dig att älska din nästa, trösta de bedrövade m.m. Och när det
ingår i Guds bud kan det inte vara orätt, ja, budet tvingar dig till det och
orätt gör du enbart om du låter bli det.
Allt som allt – när du har ett Guds Ord att stödja dig på, då ger dig Gud
också nåden att genast svära, bestraffa, bli förargad över det onda och göra
allt som står i din makt att hindra det. Men allt därutöver och därutanför
som inte är befallt i Guds Ord och som inte hindrar medmänniskans nöd
eller främjar det som har betydelse för henne, där skall du inte alls svära.
Ty Gud vill inte att du någonstans gör sådant, som du själv hittar på utan
hans Ord; det kvittar vad det är, om du så kunde uppväcka döda. Ännu
mindre tillåter Gud att man missbrukar hans namn genom att åberopa det
där det inte är nödvändigt eller till någon nytta och allra minst att man där
hemma eller på andra ställen – såsom det nu för tiden sker framför allt på
ölstugan – använder det i tid och otid vid vart och vartannat ord, något som
det skulle vara befogat att strängt förbjuda och bestraffa. Så har du nu fått
till livs en riktig och klar förståelse av detta stycke i Jesu bergspredikan för
att ingen i onödan ska dra på sig urarter för den här textens skull och av den
skapar sig en skärseld som inte existerar.
Nu säger Kristus också så här: ”Jag säger er, att ni inte alls skall svära
varken vid himmelen eller vid jorden eller vid staden Jerusalem” etc. Av
detta kan man se att denna stad haft så stort anseende och varit så högt ärad
att man svor vid den. Herren bekräftar och kallar den själv en helig stad.
Helig är den därför att Guds Ord var där och för att Gud genom sitt Ord
101
bodde där. Otvivelaktigt är detta en gammal fin sedvänja som framstående
heliga män gett upphov till. Att man hållit denna stad så högt i ära – även
profeten Jesaja prisar den högt – skedde emellertid inte för dess egen skull
utan för Guds Ords skull. Därför kan man väl kalla varje stad helig, som
äger Guds Ord i sig och göra den berömd för att Gud själv också bor där.
Vidare säger Kristus: ”Du skall inte heller svära vid ditt huvud, ty du
kan inte göra ett enda hår vitt eller svart”. Detta är nu sagt om Guds ska-
pargäming, inte om människors hårmode. Ty han vill ju inte med detta ha
sagt att man inte skulle få pudra sitt hår så att det fick svart eller vit färg,
utan framhålla att det inte alls står i vår makt att frambringa ett endaste
hårstrå och göra det svart eller vitt och inte heller förhindra att det ser ut på
något annat sätt. Först när håret är utvuxet kan man klippa eller krusa det på
samma sätt som man på olika vis kan förändra andra skapade ting, men
ingenting kan man göra åt att de blir skapade si eller så. Herren Kristus gör
sålunda vårt huvud till en helgedom, som inte är ett vårt eget verk, som det
står i vår makt att skapa utan det är helt en Guds gåva och skapelse.
De sista orden som Herren talar i detta stycke: ”Ert tal skall vara ja, ja
och nej, nej etc.” är tydligen sagda till dem som inte har någon befallning
eller står under tvång att svära. Ty – som sagt – i egen sak skall man alls inte
göra det. Men där dessa två omständigheter – en befallning eller ett tvång –
föreligger, då kan det inte kallas att svära i egen sak. Det är ju inte för din
egen skull du gör det utan för deras skull, som fordrar det, din överhet eller
din medmänniskas behov och Guds eget Ord.

5:38 – 42 Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag
säger er att ni inte alls skall stå emot det onda, utan om någon slår dig på
din högra kind, så vänd också den andra till. Ock om någon vill gå till rätta
med dig för att ta ifrån dig din livklädnad, så låt honom få manteln med.
Och om någon tvingar dig att gå med honom en mil, gå då två. Ge åt den
som ber och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig.
Denna text har även den varit upphov till en över måttan stor mängd frågor
och villfarelser hos nära nog alla de lärare, som inte rätt vetat att skilja på de
två olika storheterna, det världsliga ståndet och det andliga, på Kristus och
hans Rike och denna världens riken. Ty där de inte hålls rena och väl isär
där kan det aldrig i kristenheten finnas någon rätt förståelse av dessa ting,
vilket jag så ofta framhållit och bevisat. Nu har vi hittills genomgående
hävdat att Kristus riktar sin predikan mot fariséerna, som förförde folket
både med sin lära och sitt levnadssätt och som tolkade Guds bud falskt och
102
förvrängde dem. Av detta kunde det inte bli annat än en hop skrymtar-
helgon. Så sker ännu alltjämt. I alla tider finner man bland predikanterna
några om de nu inte rent av utgör flertalet – som inte undervisar om något
annat än synd och fromhet i yttre verk och beteende.
I de föregående avsnitten bestraffade och förkastade Herren deras lära
och vilseförande utläggning av Guds bud. Här tar han för sig det stycke av
Mose lag som skrevs för dem som har hand om styret och utgör överhet och
ensamma äger rätt att straffa med svärd och har både rätt och plikt att
utkräva öga för öga och tand för tand etc. Och överheten begår en lika svår
synd när den låter bli att använda svärdet, som den fått i sin hand till att
straffa med, som de, som utan befogenhet självsvåldigt tar till svärdet och
utkräver hämnd – helt i likhet med vad som sades i ett tidigare stycke, att
den man, som inte bor tillsammans med och håller sig till den kvinna, han
fått till äkta, syndar lika grovt som den som lever tillsammans med en
kvinna utan att vara gift med henne. Som de förvrängde och rörde ihop det i
detta stycke, så anförde de också den text, som vi nu sysslar med och som
endast gällde för överheten och tydde den så, att vem som helst fick lov att ta
hämnd enligt regeln öga för öga och tand för tand etc. – givetvis på samma
förvända vis som de vrängt till övriga stycken: den vrede som endast till
kom överheten och som blivit beordrad den ensam, den skaffade de sig
orättmätigt. Likaså tog de sig frihet till det begär och den lust som inte är
tillåten utanför äktenskapet liksom att svära när det varken var nödvändigt
eller kärleken krävde det. Detta gjorde de enbart för att tillfredsställa sig
själva och andra till missbruk.
Här kommer emellertid Herren Kristus och gör rent hus med denna
förvrängda vanföreställning och feluppfattning. Han lämnar överheten dess
befogenheter och maktutövning okränkta. Men samtidigt undervisar han
sina kristna som enskilda människor som inte är i tjänst hur de personligen
skall leva; nämligen så fullkomligt att de inte hyser någon hämndlystnad,
och så skickade, att om någon slår dem på ena kinden så är de beredda att vid
behov vända den andra till. Det är heller inte nog att avhålla sig från knyt
nävens hämnd utan först och främst sitt hjärtas tankar och drifter. Helt kort
– Herren vill ha ett hjärta som inte är stingsligt, hämndgirigt och påstridigt.
Detta är nu en annan sorts rättfärdighet än den som fariséerna lärde ut och
höll på, fast de förstås framställde den i en utsmyckning som de hämtade
från Moses. Ty – så undervisade de – man får med rätta hämnas och värja
sig när man utsätts för övergrepp, eftersom det står i texten öga för öga och
tand för tand etc.
103
Nu har många människor rådbråkat sina huvuden inför detta bibelspråk
och då inte bara judar, utan även de kristna själva har stött sig på den. Det
tycktes dem nämligen alltför strängt och hårt att man inte skulle få värja sig
mot det onda, särskilt som vi ju ändå måste ha rättskipning och straffrätt i
vårt samhälle. Och några har mot detta ord satt Kristi exempel i Joh. 18, då
han inför översteprästen Hannas blev slagen på ena kinden och ändå inte
vände fram den andra, utan hävdade att det som gjordes mot honom inte var
rätt. Därför bestraffade han översteprästens tjänare, något som tycks strida
mot Herrens egna ord i denna text. Därför, säger de, är det inte nödvändigt
att erbjuda den som slår även den andra kinden och de har försvarat den här
texten med att det är tillräckligt om blott hjärtat är redo att hålla fram den
andra. Detta är inte oriktigt sagt men det är inte rätt förstått. Ty de menar
att detta att vända andra kinden till skulle innebära att man säger till
slagskämpen: ”Var så god! Här har du även den andra kinden. Slå mig nu
också på den!” Eller om någon vill ta ifrån en manteln, att man då också
måste kasta åt rånaren livklädnaden. Om det var meningen, då måste man
kasta från sig allt man har och till sist också hus och hem, hustru och bam.
Därför påstår vi att det här ordet inte predikar något utöver detta att en
kristen skall vara villig att tåligt lida vad han kan och måste, utan att hämnas
eller slå tillbaka.
Inte desto mindre står den frågan kvar att diskutera, om man måste finna
sig i precis vad som helst från vem som helst och i inte i något fall får lov att
värja sig och sitt; ja, inte heller får gå till rätten och klaga eller göra anspråk
på att ha något eget och kräva det tillbaka. Ty om det alltid och under alla
förhållanden var förbjudet, så skulle det bli en vidunderlig tillvaro där man
måste finna sig i förtryck och ondska från varje man och ingen kunde vara
säker för en annan eller ha sitt i fred. Till slut skulle inte heller något
regemente finnas kvar.
Till svar på frågan i det föregående kan man tillägga: du måste alltid
lägga märke till att Kristus håller sin predikan endast för sina kristna och
vill lära dem vad för sorts människor de skall vara; på vakt mot den kötts
liga vanföreställningen, som då på den tiden ännu dröjde sig kvar hos själva
apostlarna. De trodde nämligen att Kristus skulle upprätta ett nytt rege
mente och kejsardöme och att de skulle sitta och regera som herrar och
lägga under sig sina fiender och denna onda värld. Så har ju alltid kött och
blod önskat och i Evangelium sökt stöd för att erövra eget herravälde, egen
ära och fördel samt att slippa att lida. Sedan dess har även påvarna traktat
efter detta och skapat ett sådant regemente att det till sitt väsen är rena
104
världsliga herraväldet och de har injagat sådan fruktan att hela världen
blivit dem underdåniga.
Så kan vi nu för tiden se att hela världen för egen del söker utnyttja
Evangelium och hur ett omfattande sektväsen uppstått, som inte har annat i
sinnet eller syftar till annat än att själva komma sig upp och göra sig till
herrar och hålla alla andra nere. Müntzer med sina bönder började och
andra har i efter honom bevisat sig vara samma andas barn. Till på köpet
frestas också rätta kristna av detta. När de ser att det går så ondskefullt till
här i världen även i det egna landets politik, frestas de att gripa in och ta
makten. Men så får det inte bli och ingen skall tro att Gud skulle vilja låta
oss regera och härska med världslig rätt och straff. Tvärtom skall de
kristnas sinnen vara vända bort från sådant, så att de inte bekymrar sig över
det och sysslar med det utan överlåter det åt dem, som fått förtroendet att
sörja för hur man skall fördela det jordiska goda, göra affärer, straffa de
onda och skydda de goda etc. och låta det gå så som dessa styr och ställer,
just som Kristus lär: ”Ge kejsaren, vad kejsaren tillhör.” Vi står nämligen i
ett annat och högre sammanhang, i ett gudomligt evigt Rike, där man inte är
i behov av de ting, som tillhör denna världen men där var och en i Kristus är
herre över både djävul och värld såsom det är sagt på annan plats.
De som blivit anförtrodda det jordiska regementet skall och är
förpliktade att förfoga över rätt och straff; skipa rättvisa mellan olika stånd
och personer, ordna och fördela det jordiska goda, så att allt blir samordnat.
Var och en vet vad den andre gör och äger, men ingen lägger sig i den
andres ämbetsgöromål, gör en annan för när eller tar ifrån honom det som
han äger. Det är juristernas skyldighet att undervisa om detta och öva tillsyn
över det. Däremot tillkommer det inte Evangelium att bekymra sig om
sådana saker utan det skall lära oss, hur våra hjärtan skall vara inför Gud
och hur de mitt i allt detta jordiska ska vara väl rustade att hålla sig rena och
inte förfalla till falsk rättfärdighet. Håll fast vid och märk väl denna dis
tinktion, själva grundsatsen i detta liv. Enligt den kan du lätt besvara alla
frågor och klart inse vad det är Kristus här talar om och vilka de människor
är, som han predikar för: nämligen om andligt väsen och liv och endast för
sina kristna; hur de i denna sin egenskap skall leva och förhålla sig här i
världen inför sin Gud; i sina hjärtan bundna vid honom och inte låta sig
snärjas i det världsliga regementet eller överhöghet, makt, straff, vrede och
hämnd.
Om någon frågar om en kristen får processa eller värja sig, så svara rätt
och slätt: ”Nej!” Ty en kristen är en sådan person och människa, som inte på
105
något sätt har att göra med denna världens väsen och lagstiftning utan tillhör
ett Rike eller välde, där det inte får gå till på något annat sätt än det som vi
ber om i bönen: ”Förlåt oss våra skulder såsom vi också förlåter dem som
är oss skyldiga”. I det Riket skall råda idel kärlek och ömsesidigt tjänande
även gentemot dem som inte älskar oss utan är fientliga mot oss och gör oss
ont och orätt etc. Därför säger Herren till de sina att de inte skall stå emot
det onda och inte heller hämnas; att de skall vända även den andra kinden åt
den som slår dem etc.
Därefter uppstår en annan fråga – nämligen den, huruvida en kristen
även får vara en officiell person och inneha ett ämbete eller en tjänst i
regering eller rättsväsen; m.a.o. att två personer kan samsas i en och samma
människa: att en kristen även kan vara furste, domare, officer, husbonde,
dräng eller piga, vilka alla måste kallas för världsliga, eftersom de faller
under det världsliga regementet. Till detta svarar vi: ”Ja.” Gud har ju själv
förordnat och inrättat det världsliga regementet som något för sig och
därtill genom sitt ord stadfäst och accepterat det. Utan det skulle mänskligt
liv inte kunna bestå och vi är alla indragna i det, ja, födda i det, innan vi blev
kristnade i Dopet. Därför måste vi också vara kvar i det så länge vi vandrar
här på jorden, dock endast med vårt yttre, jordiska liv och varelse.
Därför går det mycket väl för sig att en kristen också är en världslig
person, eftersom han åtminstone med kropp och jordiska ägodelar står
under kejsaren. Men till sin egentliga person enligt sin kristna natur står han
helt under Kristus; är inte underkastad kejsaren eller någon annan människa
Och dock är en kristen underkastad honom och förbunden i yttre mått,
såvida han innehar ett borgerligt ämbete, äger hus och hem, hustru och
barn. Ty allt detta lyder under kejsaren. Därför bör och måste den kristne
göra vad denne påbjuder och vad det yttre borgerliga livet kräver. Och han
handlar orätt om han har hustru, barn och husfolk och vägrar försörja och
skydda dem, så långt deras nödtorft kräver. Inte heller är det något giltigt
skäl att man på grund av att man är en kristen måste lämna allt eller låta sig
berövas allt. Nej, så skall det heta: du står inte under kejsarens regemente i
din egenskap av kristen utan i din egenskap av fader, husbonde, furste etc.
En kristen är du till din person men gentemot din tjänare är du en annan, en
husbonde, och skyldig att skydda honom.
Se, så beskriver vi en kristen i hans relation – inte som enskild kristen –
som i detta livet är bunden vid andra personer, som han antingen har under
sig eller över sig eller på jämställd fot som män och kvinnor, hustrur och
barn etc. Här är den ene skyldig att försvara, skydda och måna om den
106
andre, så långt det går. Därför är det inte rätt att här lära ut att man även
måste vända den andra kinden till och förutom skjortan även släppa ifrån sig
sin mantel. Ty det skulle vara lika idiotiskt som det som påstås om ett
bokligt helgon, nämligen att han lät sig ätas av sina löss, som han inte ville
döda just för den här textens skull. Han påstod nämligen att den skulle
betyda att man måste lida allt och inte stå emot något ont.
Är du furste, domare, husbonde och husfru etc. och har folk under dig
och vill veta vad på dig ankommer, fråga då inte Kristus utan fråga kejsaren
eller din landslag. De skall nog tala om för dig hur du skall förhålla dig mot
dina underlydande och hur du skall skydda dem. Ty de ger dig makten och
rätten både att försvara och straffa, så långt som ditt regemente eller ämbete
ger dig befogenhet till – men du har den inte i din egenskap av kristen utan
som kejsarens undersåte. Vilken stollig mor skulle det inte vara, som inte
ville skydda och rädda sitt barn undan en hund eller varg och som sedan
ville göra gällande: ”En kristen har inte rätt att värja sig och de sina.” Skall
man inte med lock och pock undervisa och lära henne: är du en god mor, så
gör vad mödrarätten innebär. Den är du befalld att lyda och den har Kristus
inte tagit bort utan tvärtom bekräftat.
Man kan ju för övrigt läsa om många heliga martyrer som även under
otrogna kejsare och herrar drog ut i krig, när de anmodades att inställa sig.
De slogs tappert precis som alla andra, så det fanns inte någon skillnad på
kristna och hedningar, och ändå har de inte handlat emot Kristi ord. Ty de
gjorde inte detta som kristna eller för personlig vinst utan som världsliga
medborgare och undersåtar och bundna till världsliga personer och deras
regemente. Men är du lös och obunden av detta, då står du under en annan
regel och en annan sorts person. Därför måste du noga lära dig skilja på
dessa två personer som en kristen måste bära på här på jorden, eftersom han
lever bland andra människor och måste nyttja denna världens och kejsarens
förmåner, den kristna lika väl som hedningen. Ty han är av samma kött och
blod, som han måste förse med föda, som inte är producerad av det andliga
regementet utan från åker och land, som tillhör kejsaren, så länge tills även
han också kroppsligen får lämna detta liv och komma till ett annat. När du
nu förstått detta och kan dra gränsen för hur långt en kristens revir
respektive den världsliga personens sträcker sig, så kan du fint klara ut alla
sådana bibelställen och rätt placera dem där de hör hemma. Då grumlar du
dem inte eller rör ihop dem såsom påven har gjort genom sin lära och sitt
regemente.
Detta är nu sagt om den person som är bunden vid andra personer och
107
underkastad världslig rätt såsom faders-, mödra- husbonde- och kvinnorätt
etc. Men om man vållar din egen person lidande eller gör dig orätt, är det då
tillåtet att du värjer dig med våld och skyddar dig? Svar: ”Nej!” Ty här
stadgar redan världslig och kejserlig rätt: att slå tillbaka ger fortsatt osämja
och den som slår igen gör orätt. Ty därmed går man in på domarens
ämbete, som ensam har rätt att straffa, och berövar honom hans lagstadgade
rätt. På samma sätt i de fall då någon stjäl eller rövar något från dig, så har
du inte rätt att ta eller röva tillbaka det eller ta det med våld. Men det är vi i
allmänhet så snabba till, att vi bums, innan vi hunnit se oss om, har hämnats
oss själva. Men så får det inte gå till.
Vill du och kan du ändå inte finna dig i oförrätten, så bör du gå till
domaren med din motpart och där göra din rätt gällande. Ty Herren har
säkert ingenting emot att du lagligen kräver och tillvaratar dina rättigheter,
bara du ser till att du inte har ett hämndgirigt hjärta. På samma sätt bör väl
en domare utdöma straff, rent av döma till döden, men han är samtidigt
förbjuden att hysa personligt hat och hämndbegär i sitt hjärta. Fast vanligen
händer ändå att man missbrukar sitt ämbete för att tillfredsställa sin egen
motvilja och sitt översitteri. Men där sådant inte smugit sig in och du endast
med rätta söker skydda dig och hävda dig för övervåld och nidingsdåd, inte
för att hämnas eller skada din medmänniska, då gör du inte orätt i att dra din
sak inför rätta. Men det har sina risker, därför att världens kött och blod är
onda och alltid söker sitt men alltid försöker smycka sin själviskhet i ett
fagert sken för att dölja den skälmen.
Det är således inte förbjudet att gå till domstol och anföra klagan över
orätt, våld etc., bara inte hjärtat är falskt utan lika fogligt som alltid annars
och du gör det endast för att hävda det rätta och inte ge rum för det som är
orätt och därtill att det sker av kärlek till rättvisan. Detta har jag antytt ovan
med den helige Josef som föredöme. Han anklagade sina bröder inför sin
fader Jakob när de gjort något orätt och därför fått dåligt rykte. För detta
får han beröm, ty han gjorde det inte av illasinnat hjärta och för att förråda
dem eller av lust att ställa till med gräl, vilket bröderna skyllde honom för
och därför var elaka mot honom. Han gjorde det av vänligt och broderligt
hjärta och för deras bästa. Ty han såg inte med skadeglädje på att de ådrog
sig dåligt rykte, så att det skulle kunna sägas att han drevs av lust att hämnas
och gottade sig vid det onda utan det var för att hjälpa dem till rätta. Och för
det fick han utstå att de ställde till med många olika skurkstreck för honom.
Detsamma läser vi om också i Evangelium (Matt. 18) i liknelsen om
tjänaren, vars herre efterskänkt alla hans skulder. När sedan denne inte ville
108
efterskänka sin medtjänare hans småskulder blev de övriga tjänarna utom
sig av bedrövan och klagade hos sin herre, inte för att de ville hämnas och
gladde sig över olyckan som drabbat den stackaren. Nej, de höll knytnäve,
hjärta och mun i styr, så att de varken förbannade eller förtalade sin
kärlekslöse medtjänare. De tillkännagav endast händelsen för sin herre, som
hade rätt att straffa. De önskade endast att rätt skulle skipas och det av
kristligt hjärta såsom de var sin herre tillgivna och hade tillit till honom. Så
skall och bör det gå till i hemmen och på alla orter: varhelst en from och
trogen tjänare eller undersåte ser en annan göra orätt eller vålla sin herre
skada, då skall han tala om det för honom och söka förebygga skada; likaså
bör en from borgare, som ser sin granne utsättas för övergrepp eller or
sakas något men, ingripa för att rädda och beskydda sin granne. Allt detta är
bara enkel världslig moral, som Kristus inte har något emot utan tvärtom
skänkt sitt tysta gillande.
Ty det får och bör inte vara så, att vem som helst får chansen till all slags
översitteri och att man stillatigande åser det och ingen gör något åt det,
om man på laglig väg mycket väl kan avstyra och förebygga det. Om inte, så
får vi och bör vi finna oss i att man gör oss orätt och utsätter oss för över
grepp. Ty man får inte ge medhåll åt orätt och övervåld utan måste vittna
för sanningen och även åberopa och vädja till lag och rätt mot våld och
ondska. Kristus själv gjorde så inför prästen Hannas. Men inte desto mindre
fann han sig i att man slog honom och höll inte bara fram sin andra kind
utan bjöd ut hela sin kropp.
Om en kristen på så sätt drar ut i krig eller sitter i rätten och skipar lag,
straffar och åklagar, så gör han det inte i sin egenskap av kristen utan såsom
officer, domare, jurist etc. Men han har sitt kristliga hjärta lika fullt i
behåll, som inte vill göra någon människa något ont; tvärtom gör det honom
ont att hans medmänniska åsamkas lidande. Han lever alltså såsom kris
ten under samma villkor som varje annan kristen människa och utsätts för
samma lidanden här i världen som dessa men dessutom och jämsides därmed
lever han, använder och gör i sin egenskap av medborgare i sitt land vad
landsrätten, stads-, borgar- och familjerätten fordrar. Kort sagt – en kristen
i denna sin egenskap lever egentligen inte det liv som han ser ut att leva i den
yttre jordiska tillvaron. Detta hör alltsammans under det kejserliga herra-
väldet, vilket inte heller Kristus omstörtat eller lärt att man skall springa
ifrån och överge sitt ämbete eller stånd. I stället skall en kristen vara denna
ordning tillgiven och till gagn och ändå invärtes ha sin varelse i ett annat
Rike, som inte på något vis inkräktar eller är till hinder för det förra utan
mycket väl kan tåla det vid sin sida.
109
Så kommer vi nu fram till själva texten och går igenom den bit för bit
med beaktande av distinktionen i det föregående, nämligen så att en kristen
inte skall stå emot det onda men att en officiell person, så långt hans ämbete
bemyndigar honom, skall motarbeta all ondska. I egenskap av husfader skall
en sådan inte tåla att hans husfolk sätter sig upp mot honom eller börjar slå
varandra etc. Likaså skall en kristen inte processa utan låta både skjorta och
mantel fara om man försöker ta dem från honom. Men som lagman skall
han i rättskipningen skydda och försvara en förorättad så långt han förmår
mot våld och ondska. Summa summarum – i Kristi Rike gäller det att utstå
lidande, förlåta och löna ont med gott; men i kejsarens rike skall man inte
tolerera någon orätt utan avvärja och bestraffa ondskan och verka för att
skydda och hålla rätten vid makt i enlighet med vad respektive ämbete och
stånd fordrar av sina innehavare.
Men du invänder: Visst har väl dock Kristus med klara ord här sagt: ”Ni
skall inte stå emot det onda.” Det låter ju helt torrt som om det skulle vara
absolut förbjudet? Ja, men observera även till vem Herren talar så! Han
talar alls inte så där helt allmänt; det vore att upphäva all regering och
överhet helt och hållet. Utan han säger: ”Ni skall inte stå emot det onda.”
Vilka är då dessa ”ni”? Jo, det är hans lärjungar, som han undervisar hur de
skall leva för egen del, oberoende av det världsliga regementet. Ty att vara
en kristen är något annat än att inneha och sköta ett världsligt ämbete eller
stånd. Därför är detta vad han vill säga: Den som har med världslig makt
utövning att göra, låt honom bekämpa, gå till rätta med och straffa det onda
i enlighet med vad jurister och lag lär. Men till er som mina lärjungar, som
jag lär, inte hur ni skall styra och ställa i yttre världsligt mått utan hur ni
skall leva inför Gud – till er säger jag: Ni skall inte stå emot det onda utan
uthärda allt och hysa ett rent och vänligt hjärta gentemot dem som gör er
orätt och misshandlar er. Och om man så tog skjortan från dig, så sök inte
att hämnas utan släpp hellre till även manteln, om du inte förmår avvärja
det.
Men Herren framhåller två sätt på vilka orätt kan ske eller att någon blir
berövad vad som tillhör honom: för det första genom rena, rama våldet
eller ondskan såsom när man slår någon på truten eller rånar på öppen gata
utan att man frågar efter rätt eller orätt. Det kallar Herren att utdela örfilar.
För det andra, när det inte kan kallas för uppenbart våld så t.ex. när det sker
under sken av eller med stöd av lag och rätt, att någon inför domstol för
talan mot dig angående någon sak som om han hade sin fulla rätt att till-
tvinga sig något som är ditt. Det är detta som Kristus kallar att inför
110
domstol ta från dig livklädnaden; d.v.s. när man fråndömer dig något som
är ditt och du alltså måste både åsamkas orätt och dessutom stå där med
skuld som om det var du som hade orätt. Detta skall dock inte tolkas som om
det är lag och rätt som vållar dig lidande och våldför sig på dig – de är ju till
för att skydda de fromma. Men de som sitter i domstolen och som skall
skipa rätt är själva skurkar och skälmar, som, när de inte kan komma åt dig
med olaga övergrepp, kröker och vränger rätten och missbrukar den efter
eget gottfinnande. Sådant förstår världen att dagligen bedriva på ett
mästerligt sätt, så att ingenting är så vanligt som att göra rätt till orätt och
orätt till rätt med olika slags finurliga knep och vidunderliga intriger.
Allra mest drabbar detta de fromma kristna, som världen utan orsak är
fientligt inställd mot och har lust att plåga. Därför säger Kristus till dem på
förhand att de skall vara beredda på detta och villiga att lida, i all synnerhet
om det sker på grund av att de är kristna; d.v.s. för Evangelium och för det
andliga regementets skull, så att de för egen del väntar sig alla möjlig spratt
och inte gör sig några illusioner. F.ö. måste vi lida eftersom vi som enskilda
personer inte förmår någonting eller kan värja oss mot en överhet som står
oss emot. Om det däremot inte är så och du rättsligen kan skydda och värja
dig, så att inte du och de dina blir orättvist behandlade, så handlar du rätt
och är rent av skyldig att göra det.

5:42 Ge åt den som ber och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig.
Herren anger tre ting, som en kristen måste underkasta sig beträffande det
jordiska goda: att låta sig fråntas det, att låna ut det och att ge bort det. I
dessa stycken lärde de skriftlärde inte något utöver den kejserliga rätten,
vilken inte föreskrev att du måste ge bort det som är ditt åt andra eller låta
det fråntas dig. De lärde dig istället att umgås och handla med ditt jordiska
goda så att du vid köp, försäljning och bytesaffärer får lika för lika. Detta
predikar här Kristus ingenting om utan låter sådant obehindrat fortgå i
enlighet med vad förnuftet lär om hur man skall fördela och handskas med
jordiska tillgångar. Men Herren visar på hur en kristen utöver allt detta
skall bete sig, nämligen när det gäller just de tre nämnda sakerna: att han
låter sig fråntas dem, det kan ske med våld eller under sken av lag och rätt;
likaså att han gärna ger bort och även gärna lånar ut.
Därför måste man här återigen skilja på världslig rätt och Kristi lära.
Enligt världslig rätt kan du väl använda dina ägodelar, handla med dem,
köpa och sälja. Man kan läsa om de heliga patriarkerna, att de handlade och
sysslade med pengar och ägodelar som annat folk. Och så måste det ju gå till
111
Så kommer vi nu fram till själva texten och går igenom den bit för bit
med beaktande av distinktionen i det föregående, nämligen så att en kristen
inte skall stå emot det onda men att en officiell person, så långt hans ämbete
bemyndigar honom, skall motarbeta all ondska. I egenskap av husfader skall
en sådan inte tåla att hans husfolk sätter sig upp mot honom eller börjar slå
varandra etc. Likaså skall en kristen inte processa utan låta både skjorta och
mantel fara om man försöker ta dem från honom. Men som lagman skall
han i rättskipningen skydda och försvara en förorättad så långt han förmår
mot våld och ondska. Summa summarum – i Kristi Rike gäller det att utstå
lidande, förlåta och löna ont med gott; men i kejsarens rike skall man inte
tolerera någon orätt utan avvärja och bestraffa ondskan och verka för att
skydda och hålla rätten vid makt i enlighet med vad respektive ämbete och
stånd fordrar av sina innehavare.
Men du invänder: Visst har väl dock Kristus med klara ord här sagt: ”Ni
skall inte stå emot det onda.” Det låter ju helt torrt som om det skulle vara
absolut förbjudet? Ja, men observera även till vem Herren talar så! Han
talar alls inte så där helt allmänt; det vore att upphäva all regering och
överhet helt och hållet. Utan han säger: ”Ni skall inte stå emot det onda.”
Vilka är då dessa ”ni”? Jo, det är hans lärjungar, som han undervisar hur de
skall leva för egen del, oberoende av det världsliga regementet. Ty att vara
en kristen är något annat än att inneha och sköta ett världsligt ämbete eller
stånd. Därför är detta vad han vill säga: Den som har med världslig makt
utövning att göra, låt honom bekämpa, gå till rätta med och straffa det onda
i enlighet med vad jurister och lag lär. Men till er som mina lärjungar, som
jag lär, inte hur ni skall styra och ställa i yttre världsligt mått utan hur ni
skall leva inför Gud – till er säger jag: Ni skall inte stå emot det onda utan
uthärda allt och hysa ett rent och vänligt hjärta gentemot dem som gör er
orätt och misshandlar er. Och om man så tog skjortan från dig, så sök inte
att hämnas utan släpp hellre till även manteln, om du inte förmår avvärja
det.
Men Herren framhåller två sätt på vilka orätt kan ske eller att någon blir
berövad vad som tillhör honom: för det första genom rena, rama våldet
eller ondskan såsom när man slår någon på truten eller rånar på öppen gata
utan att man frågar efter rätt eller orätt. Det kallar Herren att utdela örfilar.
För det andra, när det inte kan kallas för uppenbart våld så t.ex. när det sker
under sken av eller med stöd av lag och rätt, att någon inför domstol för
talan mot dig angående någon sak som om han hade sin fulla rätt att till-
tvinga sig något som är ditt. Det är detta som Kristus kallar att inför
110
domstol ta från dig livklädnaden; d.v.s. när man fråndömer dig något som
är ditt och du alltså måste både åsamkas orätt och dessutom stå där med
skuld som om det var du som hade orätt. Detta skall dock inte tolkas som om
det är lag och rätt som vållar dig lidande och våldför sig på dig – de är ju till
för att skydda de fromma. Men de som sitter i domstolen och som skall
skipa rätt är själva skurkar och skälmar, som, när de inte kan komma åt dig
med olaga övergrepp, kröker och vränger rätten och missbrukar den efter
eget gottfinnande. Sådant förstår världen att dagligen bedriva på ett
mästerligt sätt, så att ingenting är så vanligt som att göra rätt till orätt och
orätt till rätt med olika slags finurliga knep och vidunderliga intriger.
Allra mest drabbar detta de fromma kristna, som världen utan orsak är
fientligt inställd mot och har lust att plåga. Därför säger Kristus till dem på
förhand att de skall vara beredda på detta och villiga att lida, i all synnerhet
om det sker på grund av att de är kristna; d.v.s. för Evangelium och för det
andliga regementets skull, så att de för egen del väntar sig alla möjlig spratt
och inte gör sig några illusioner. F.ö. måste vi lida eftersom vi som enskilda
personer inte förmår någonting eller kan värja oss mot en överhet som står
oss emot. Om det däremot inte är så och du rättsligen kan skydda och värja
dig, så att inte du och de dina blir orättvist behandlade, så handlar du rätt
och är rent av skyldig att göra det.

5:42 Ge åt den som ber och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig.
Herren anger tre ting, som en kristen måste underkasta sig beträffande det
jordiska goda: att låta sig fråntas det, att låna ut det och att ge bort det. I
dessa stycken lärde de skriftlärde inte något utöver den kejserliga rätten,
vilken inte föreskrev att du måste ge bort det som är ditt åt andra eller låta
det fråntas dig. De lärde dig istället att umgås och handla med ditt jordiska
goda så att du vid köp, försäljning och bytesaffärer får lika för lika. Detta
predikar här Kristus ingenting om utan låter sådant obehindrat fortgå i
enlighet med vad förnuftet lär om hur man skall fördela och handskas med
jordiska tillgångar. Men Herren visar på hur en kristen utöver allt detta
skall bete sig, nämligen när det gäller just de tre nämnda sakerna: att han
låter sig fråntas dem, det kan ske med våld eller under sken av lag och rätt;
likaså att han gärna ger bort och även gärna lånar ut.
Därför måste man här återigen skilja på världslig rätt och Kristi lära.
Enligt världslig rätt kan du väl använda dina ägodelar, handla med dem,
köpa och sälja. Man kan läsa om de heliga patriarkerna, att de handlade och
sysslade med pengar och ägodelar som annat folk. Och så måste det ju gå till
111
för den, som vill leva bland andra människor och livnära hustru och barn
etc. Ty det hör nu en gång till livet i denna värld att magen får sitt och att det
är lika nödvändigt som att äta och dricka.
Men nu lär dig Kristus att du lika fullt förutom allt detta skall vara beredd
att gäma låta dig fråntas det som är ditt, ja, göra gott och ge bort samt också
låna ut, om du kan, även om du får utstå övergrepp, som inte bara drabbar
dina ägodelar utan också – som det sades i föregående stycke – din kropp
och ditt kroppsliga liv. I all synnerhet för Herren Kristus, när man vill
komma åt dig för Evangelium gäller det att du låter dig avhändas inte bara
manteln utan även livklädnaden, inte bara jordisk egendom och anseende
utan din egen kropp och ditt jordiska liv. Ty i detta fall råder inget tvivel
om att det under sådana förhållanden inte kan gå på annat sätt. För i andra
fall, där det gäller värdsliga ting som faller under världslig regering och
rättsväsen, där har du, när du drabbas av orättvisa och övergrepp, domare
och laga rätt att åberopa och söka hjälp hos. Men kan du inte få rätt och
erhålla skydd där, så återstår bara att lida, vilket väl även en okristen kan få
underkasta sig.
Men härvidlag måste man också se till, att man inte ger rum för skälmar
och bovar, som utnyttjar denna Kristi lära och hycklar: ”De kristna måste ju
tåla allt och därför kan man utan betänkligheter gripa, ta ifrån och stjäla
deras tillhörigheter. Och en kristen måste vara skyldig att tåla att med allt
vad han äger sitta där med öppen dörr för vilken fräck gynnare som helst
och ge eller låna honom så mycket han vill ha och får inte ens kräva tillbaka
det. Så gycklade redan den samvetslöse avfällingen kejsar Julianus med
denna heliga text och lade beslag på allt han fann för gott och angav att han
bara lekte med de kristna enligt deras egna spelregler. Nej, du min käre
man, sådant går alls inte an! Visst är det sant att en kristen skall vara redo att
lida vadhelst det kan vara. Men skulle du dras inför domaren och falla i bö-
delns händer, då får du nog se vad han skall tolerera hos dig. Ty även om en
kristen måste förvänta sig att få lida vad du och andra än tillfogar honom, så
är han inte alls skyldig att finna sig i det och ge rum för ditt översitteri, om
han kan försvara sig med lag och rätt samt med överhetens hjälp. Och vill
inte överheten skydda honom eller rent av själv far våldsamt fram med
honom, så skall en kristen inte tiga inför en orättvisa, som om han var
tvungen att ge den sitt bifall.
Så även här! Han ska gärna låna ut eller skänka åt var och en som ber om
det. Men vet han att denne är en lurendrejare, så är en kristen inte skyldig
att uppfylla hans begäran. Ty Kristus har inte befallt att jag ska ge bort det
112
som är mitt åt vilken skurk som helst och på så sätt undandra de mina och
andra som behöver det och som jag först och främst är skyldig att hjälpa.
Lägg så här till att jag själv kommer att få lida brist och ligga andra till last.
Herren säger inte att man skall ge bort och låna ut åt vem som helst utan
endast åt den som ber om det och som behöver det för sin nödtorft – inte
alls åt en sådan som översittaraktigt försöker avtvinga dig, vad som tillhör
dig, trots att han har det bra eller att han utan eget arbete vill skaffa sig sitt
uppehälle på andra människors bekostnad. Därför skall du se efter och
känna till vad det är för folk ni har i er stad; vilka som är fattiga och obe-
medlade. Däremot skall man inte ha fördrag med vilken kanalje och
landsstrykare som helst, som inte lider nöd och som gott kan försörja sig
själv. Ty sådana junkrar och avskum dräller det numera av runt om i landet,
som utnyttjar denna Kristi lära och som skor sig och lever högt på andra
människors bekostnad. Allt roffar de åt sig där de stryker omkring från den
ena orten till den andra. Sådana gynnare skall man hänvisa till magister
Hans och där ska de få lära sig annat, så att de inte i sitt okynne bedrar fromt
folk.
Detta lär oss aposteln S:t Paulus i 2. Kor.8. Där vädjar han till korintierna
om ett bidrag till de fattiga i en dyr tid, men säger att det inte är meningen
att dessa skall få det bekvämt, medan korintierna själva skall ha det svårt;
d.v.s. att de skall kämpa och arbeta och själva lida brist för att de andra ska
leva yppigt på korintiernas bekostnad. Och i 2 Tess. 3 säger samme apostel
till de kristna att de skall dra sig undan sådana, som lever ett oordentligt liv;
var och en skall arbeta i stillhet, äta sitt eget bröd och inte betunga andra.
Och han slutar med att den som inte vill arbeta skall inte heller äta. Den som
kan arbeta skall därför veta att det är Guds bud, att han företar sig något,
som han kan försörja sig på och inte betungar andra. Ty de människor, som
behöver hjälp är utom dessa många nog, så det ändå finns tillräckligt många
att både ge och låna åt – såsom det heter i den heliga Skrift: ”Det kommer
alltid att finnas fattiga i ditt land”, 2 Mos. 15. Därför skall vi inte ge bort
och låna ut på så sätt, att vi skyndar oss vind för våg och inte ser upp med
vem vi ger till utan vi ska ha ögonen öppna och se vad det är för en, som vi
ger till; om det är – som Kristus här säger – en ”petens”, d.v.s. om han är av
nöden tvingad och ber om något nyttigt eller om han bara försöker lura till
sig något och är en skojare.
Det ankommer alltså på dig i din egenskap av världslig medborgare att
vara klok, eftersom du lever bland människor och känner de fattiga och ser
vad det är för några du har att göra med och vilka av dem du skall ge eller
113
inte ge något. Ser du då att någon med rätta är bitter, så öppna din hand och
låna honom eller gå i borgen för honom, om han kan betala igen. Kan han
inte det, ska du efterskänka honom pengarna och stryka ett streck över dem
i din räkenskapsbok. Det finns ju fromma människor, som helst skulle vilja
försörja sig och sina hustrur och barn genom sitt arbete, men som det likväl
inte vill gå vägen för och som därför råkar i skuld och på obestånd än här
och än där. För dessa skall även varje stad ha en speciell kassa och hjälpfond
samt diakoner, som ser till vilka som är behövande och hur de har det etc.,
men som inte lämnar fältet fritt för lata landstrykare att belasta hederligt
folk.

5:43-48 Ni har hört att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din
fiende. Men jag säger er: Älska era fiender; välsigna dem som förbannar;
gör gott mot dem som hatar er; bed för dem som förolämpar och förföljer
er, så ska ni vara er himmelske Faders barn. Ty han låter sin sol gå upp
över onda och över goda och låter det regna över rättfärdiga och orätt
färdiga. Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör
inte även publikanerna detsamma? Och om ni gör era bröder en väntjänst,
vad är det för märkvärdigt med det? Gör inte även publikanerna det?
Därför skall ni vara fullkomliga liksom er Fader i himmelen är full
komlig!
De ord som Kristus här yttrar står inte på ett och samma ställe i det gamla
Testamentet utan här och där i femte Mosebok beträffande Israels fiender,
hedningarna runt omkring såsom Moab, Ammon, Amalek. Fastän det inte
uttryckligen står att Israel skall hata sina fiender, så följer detta likväl av det
som sägs i 5 Mos. 23, att de aldrig fick göra ammoniter, moabiter och andra
fiender något gott eller ens önska dem lycka och frälsning. Där blev i
sanning mycket tillåtet för judarna och ett vidsträckt utrymme, som deras
skriftlärde förirrade sig i. Men liksom mycket annat har de inte förstått
detta på rätt sätt utan gått för långt och självsvåldigt missbrukat det. Därför
utlägger Herren Kristus detta på ett annat sätt och visar dem på den rätta
förståelsen av lagen, som förbigått dem, i och med att de drog fram sådana
ställen ur den, som syntes ge dem fördelar och vara ägnade att bestyrka
deras småaktigheter.
Men ta nu ånyo fatt i denna distinktion: för det första, att Kristus här
endast talar om vad de kristna skall göra såsom kristna och det alldeles
särskilt för Evangelium och för sin kristendoms skull: om sålunda någon
hatar, avundas eller förföljer mig för Kristi och för himmelrikets skull, så
114
skall inte jag i gengäld hata, förfölja, smäda och förbanna honom utan älska,
göra gott, välsigna och be för honom. Ty en kristen är en människa som inte
vet av hat och fiendskap mot någon, inte hyser vrede eller hämnd i sitt hjärta
utan idel kärlek, foglighet och välgärningar; precis som vår Herre Kristus
och hans himmelske Fader själv, som Henen här ställer som föredöme.
Man kan nu fråga sig: vad är att säga om detta, att man ofta i den heliga
Skrift kan läsa att även heliga människor har förbannat sina fiender, t.o.m.
Kristus själv och hans heliga apostlar? Kan det kallas att älska och välsigna
fiender? Eller hur kan jag älska påven, som jag dagligen skäller på och
förbannar – och det med all rätt? Svar i största enfald som jag ofta fram
hållit: att predikoämbetet inte är vårt utan Guds eget ämbete. Vad som är av
Gud, det gör inte vi utan han själv genom sitt Ord och ämbetet som en gåva
och verksamhet från honom. Nu står det skrivet i Joh. 16, att den helige
Andes ämbete och verk är att straffa världen. Men skall han straffa den, så
kan han inte hyckla och kallas smilfink och bara säga sådant som folk gärna
hör, utan han måste förbanna och fara ut i arga ord såsom Kristus ropar ve
över fariséerna och som S:t Paulus gör mot Elymas: ”Du djävulsbarn, full
av allsköns ondska etc.” Apg. 13 samt den helige Stefanus, som läser en text
med hårda ord mot översteprästerna Apg. 7 samt framförallt S:t Paulus,
som öser ut anatema över galaterna samt och synnerligen d.v.s. förbannar
och fördömer och förvisar dem ned i avgrunden, som inte lär den rätta
läran om tron (Gal. 1).
Se, så fungerar Guds Ord. Det antastar hela världen, tar både herrar och
furstar i örat; det straffar och fördömer, något som inte anstår mig och dig
som enskilda kristna om vi inte står i läroämbetet. Därför vågar konung
David i andra psaltarpsalmen ge sig på alla konungar och herrar och säga
dem, att de måste övervinna sin lättja till att ödmjuka sig och sätta sig som
lärjungar vid Kristi fötter för att bli tillrättavisade och undervisade i hans
lära eller i annat fall bli fördömda och bortvisade till djävulen. Sådant skulle
jag aldrig våga säga. Men Guds eget Ord går fram på det sättet; dundrar,
blixtrar och stormar mot allt högt och mäktigt på denna jord; slår ned, så att
det ryker och smular sönder det som är stort, stolt och uppstudsigt – som det
står i 29 :e psalmen; men likt ett uppfriskande regn översköljer och fuktar
Guds Ord allt det som är visset och förkrympt, ger det tillväxt och livskraft
liksom regnet gör med stackars förtorkade örter.
Om nu någon – utan att vara förordnad till lärare eller predikant åt vilka
Guds Ord är anbefallt att ha hand om – ger sig till att förbanna och gräla, så
gör han orätt. Men den som blivit anförtrodd ett sådant ämbete, han skall
115
och måste göra det och han gör orätt om han underlåter det eller av rädsla
inte frimodigt vågar öppna munnen och utan avseende till person bestraffa
vad som bör bestraffas. Detta måste vi nu även säga till våra biskopar, att de
är tyranner och riktiga kanaljer som offentligen i sin ondska och sitt självs
våld handlar mot Gud och i strid med rätten. Ty detta gör jag inte på eget
bevåg utan på mitt ämbetes vägnar. För min personliga del skulle jag inte
önska eller säga något ont till någon enda människa på jorden, utan tvärtom
önska, säga och göra alla gott. Ty jag är inte fientlig ens gentemot påven,
biskoparna och alla de fiender, som förföljer oss och vållar oss all denna
plåga. Vad Gud gett dem av timlig rikedom, makt och ära unnar jag dem
hjärtinnerligt väl och skulle gärna också vilja hjälpa dem att hålla det vid
makt. Fast ännu mycket hellre unnar jag dem att de även skulle vara rika
och inte lida brist på det andliga goda, som vi äger. Och det skulle vara oss
en hjärtans fröjd, om vi – låt vara till priset av liv och lem – fick förmedla
något av detta till dem och så slita dem ur deras egen blindhet och ur
djävulens våld.
Men eftersom de rakt inte vill veta av detta och inte kan tåla eller ta emot
det goda som vi erbjuder dem, måste vi lämna dem åt sitt öde och säga oss:
Är det så, att av de två måste en gå under, antingen Guds Ord och Kristi Rike
eller påven med hela sitt anhang, så måtte hellre påven i sin gud, djävulens
namn, gå ner i helvetesavgrunden, bara Guds Ord blir bestående. Måste jag
välsigna och lovprisa eller förbanna och fördöma något av dem, så kan jag
inte annat än välsigna Guds Ord och förkasta de andra med allt vad de står
för. Ty Guds Ord är jag tvungen att sätta över allt annat och sätta på spel liv
och lem, världens gunst, rikedom och ära för att hålla det vid makt och
förbli Kristus trogen, Kristus min högsta skatt i himmel och på jord. Då nu
Guds Ord måste förbli bestående, måste följaktligen ett av dessa två saker
inträffa: antingen att våra motståndare underkastar sig Guds Ord eller att de
betackar sig för nåden, det eviga goda och all salighet utan att därför kunna
undertrycka Guds Ord.
En kristen kan sålunda lätt hitta rätt i dessa stycken, så att han när det
gäller medmänniskan, personligen uppför sig väl mot både ovän och vän,
älskar dem och välsignar dem m.m. men dock samtidigt, när det gäller Gud
och Guds Ord, inte träder dem för nära utan ställer det över och före allt
annat: för deras skull sätter han allt han äger på spel, sneglar inte åt någon
människa, vare sig hon är vän eller fiende. Ty här är det inte vår egen sak
det gäller och inte heller vår medmänniskas, utan Guds egen sak, Gud som
vi är skyldiga att lyda i alla stycken. Därför säger jag t.o.m. åt mina argaste
116
fiender så här: I allt vad som ankommer på min egen person vill jag hjärtans
gärna bistå dig och göra dig allt gott, även om du är min fiende och gör mig
idel ont. Men vad Guds Ord anbelangar skall du inte vänta dig någon vän
skap från min sida, varigenom jag skulle göra något emot Guds Ord, inte
ens om du så var min allra närmaste och bäste vän. I stället måste jag
nedkalla över dig den välsignelsen att Gud måtte slå dig till marken och få
dig att skämmas, eftersom du inte vill finna dig i hans Ord. Gäma vill jag
vara dig till tjänst. Men tänker du omkullkasta Guds Ord skall du förgäves
försöka förmå mig att ge dig ens så mycket som en klunk vatten. Kort sagt,
människor skall man älska och tjäna men dock Gud över allting, så att om
någon söker hindra eller motsätta sig detta, så upphör kärlek och tjänst att
gälla. Ty det heter: ”Din ovän skall du älska och göra gott. Men mot Guds
fiender måste även jag vara en fiende, så att jag inte gör gemensam sak med
dem mot Gud.”
Så har Herren även här i detta stycke avfärdat den vanföreställningen
från de judiska skriftlärde – dessa som vrider Skriften dit näsan pekar – att
de mycket väl fick vara fientliga tillbaka mot sina fiender. Ändå hade ju
Lagen gjort helt klart att man inte skulle hata ens sin fiende. Visserligen
hade Moses på ett ställe sagt att de inte skulle idka vänskap eller umgänge
med vissa främmande hedningar, för vilka Gud själv gjort ett undantag inte
för deras fientlighet mot Israel utan mot honom själv. Ty att det skulle
stå dem fritt att hysa hat ens mot en fiende, förbanna och förfölja och göra
honom illa – det har aldrig varit Mose mening. Även Salomo, som rätt
förstått och tolkat Moses, säger så: ”Om din ovän är hungrig, ge honom att
äta; är han törstig, ge honom att dricka.” (Ordspr. 25:21). Och detta ord
anför också S:t Paulus i Rom. 12:20. Ty att hämnas på en fiende är helt en
sak för en myndighetsperson stadd i ämbetsutövning på Guds vägnar. Men
det budet: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”, det gäller alla och
envar utan undantag.
Och se nu här hur högt Herren ställer siktet! Han inte bara bestraffar
dem, som tillfogar sina fiender något direkt ont. Han tillåter inte heller att
de, som underlåter att göra dem gott, när de kan, får betrakta sig som gud-
fruktiga. Ty, som det första säger han: ”Älska era ovänner!” Och att
”älska” betyder så mycket som att hysa ett kärleksfullt hjärta mot dem, av
hjärtat unna dem allt gott, vara vänligt sinnad och försynt mot var man;
aldrig skratta gott när en ovän vållas skada eller råkar illa ut.
Att detta även skall ske i ord vill Herren lägga oss på hjärtat, när han
därefter säger: ”Välsigna dem, som förbannar er” o.s.v. Det får alltså inte
117
hända att man tillåter sig att fara ut i ondskefulla ord mot sin fiende. Man
måste i stället tala och önska dem allt gott, även om de på det grövsta skäller
ut, smädar, skändar och förbannar oss. Av detta kommer det kristliga
talesätt som många fromma människor tar till när de hör att någon gjort
dem orätt eller utsatt dem för ett skurkstreck, nämligen att de då ber: ”Må
Gud förlåta honom det!” Då beklagar de, hyser medkänsla med den skyldige
och önskar ingenting högre än att hans ogärning inte ska orsaka honom onåd
inför Gud. Sådant kan väl kallas en god tunga i motsats till onda tungor, att
både mun och hjärta lägger idel kärlek i dagen.
Därefter och för det tredje vill Herren att ett sådant gott hjärta även
yttrar sig i goda gärningar, olika slags vänskapsbevis och välgörenhet; han
säger ju också: ”Gör gott mot dem, som hatar er!” Nu är emellertid detta
en mycket, mycket sällsam dygd, som världen finner sig föga betjänt av och
som för övrigt är helt omöjlig för den naturliga människan – detta att man
för olika slags ondska ska ge igen och strö ut idel godhet och inte låta ta vid
sig av någon som helst elakhet eller det skändligaste otack utan i stället
övervinna och dämpa det onda med det goda – som S:t Paulus skriver.
Därför har Herren också påpekat att den som vill vara en Kristi lärjunge
och komma in i Himmelriket, han måste ha fått en annan och bättre
rättfärdighet än fariséernas och de judiska helgonens.
Den fjärde förmaningen: ”Bed för dem som förolämpar och förföljer
er”, är mera inriktad på läran och tron än på person och levnadssätt. Ty
förföljelsen av oss sker för Guds Ords skull: våra motståndare vill ha det till
att det är de som har rätt och vi som har fel. Då ankommer det på oss att be
och anbefalla saken åt Gud, eftersom vi inte finner någon lag eller domare
på denna jord som vi kan vända oss till. Och när vi dessutom inser att dessa
som förföljer oss inte främst går till storms mot oss utan mot Gud själv och
förgriper sig på hans Rike och därmed gör sig själva – inte oss – största
skadan genom att de hemfaller åt Guds vrede och under hans dom, då måste
vi hysa förbarmande med och bedja för dem, att de ska komma ut ur sin
förblindelse och förskräckliga fördömelse. Ingen på jorden kan ju göra oss
något ont utan att han dessförinnan förbrutit sig mot en långt väldigare
Herre, nämligen det höga Majestätet i himmelen.
Dock gäller även detta Herrens bud endast om man står utanför sitt
ämbete och inte hindrar dess behöriga gång. Ty – som jag alltid har sagt –
man måste noga särskilja den lära som undantagslöst gäller alla och envar
personligen från den lära som gäller endast dem som innehar offentliga
ämbeten, andliga eller världsliga – och vilkas syssla det är att bestraffa och
avvärja det onda. Även om de i sig själva är vänligt sinnade måste dock rätt
118
och straff ha sin gång, då detta är deras ämbetsåliggande. Det skulle inte
vara rätt om de i sin kärleksfullhet lät bli detta. Det skulle vara att med
verka, stärka och ge det onda fritt spelrum. Det skulle vara lika illa som om
jag skulle säga till våra fiender, till påve, biskopar och furstar eller vilka det
nu är som förföljer och förtrampar Evangelium och till de stackars männi
skor, som håller fast vid detta: ”Mina kära herrar, må den gode Guden
belöna er därför, ni fromma människor och heliga fäder!” Eller att jag helt
enkelt teg, tillbad dem och kysste deras fötter! Nej, käre broder, så här
måste det låta: ”Jag är predikant, som ska ha tänder i munnen som jag kan
bita ifrån mig med. Jag måste salta på och säga dem sanningen. Vill de då
inte lyssna måste jag belägga dem med bann, stänga himmelen för dem och
överlämna dem i helveteseldens och djävulens våld.”
Den som nu har befogenhet att utdöma straff, han ska göra det. Men
utanför sin ämbetsutövning skall varje människa hålla sig till Herrens lära,
så att du inte är ovettig eller förbannar din nästa utan önskar och visar henne
allt gott, även om hon gjort dig illa. Straffet skjuter du från dig och över
lämnar åt dem som har befogenhet att straffa. Ty nog skall den som gjort
dig illa finna sin domare, som inte torde efterskänka honom straffet, om du
inte själv hämnas eller söker hämnas. Ty Gud vill inte låta någons ogärning
förbli ostraffad utan tar själv hand om hämnden på vår fiende och åter
gäldar det onda han förtjänat. Detta är ju vad han själv säger: ”Min är
hämnden; jag skall vedergälla det”. I enlighet med det ordet förmanar
redan aposteln St. Paulus de kristna: ”Hämnas inte er själva utan ge utrym
me för Guds vrede”. Med dessa ord inte bara mästrar han dem utan vill
även trösta som om han m.a.o. vill säga: ”Låt det aldrig ligga er till last att
hämnas, förbanna eller önska varann ont.” Ty den som självrådigt gör dig
något ont eller vållar dig lidande, han gör intrång på ett ämbete som inte är
hans, så sant som han utan Guds befallning, ja, mot hans befallning tar sig
för att straffa dig och tillfoga dig lidande. Gör nu även du på samma sätt, så
gör även du intrång i Guds ämbete och syndar mot honom lika svårt som din
ovän.
Håll därför din knytnäve i styr och ge rum för Guds vrede och straffdom,
så visst som han inte skall lämna någonting ohämnat och straffar hårdare än
du begär. Ty din fiende har inte antastat dig utan i långt högre grad Gud
själv och är redan ett offer för hans vrede. Den lär han inte komma undan,
lika litet som någon hittills kommit undan den. Varför skulle du bli arg, när
redan Guds vrede gått ut över honom, den som är enormt mycket större och
strängare än all världens vrede och straff? För övrigt straffar Gud din
119
oförrätt långt strängare än du någonsin själv skulle kunna. Den har ju inte
heller vållat dig tiondelen av den smärta som drabbat Herren Gud. Varför
då känna så stor lust att förbanna och hämnas på en fiende, när du inser att
han står under en så sträng dom? Borde du inte snarare ha medlidande med
honom i hans elände och be för honom, att han ska klara sig ur det och
omvända sig?
För att ge eftertryck åt sin lära och inpränta den ger Herren två exempel:
Det första när han säger: ”För att ni ska vara er Himmelske Faders barn —
– Ty han låter sin sol gå upp över de onda och de goda och låter det regna
över rättvis som orättvis” – som om han ville säga: ”Vill ni kallas rätt barn
till er Fader i himmelen, låt då hans exempel verka i er så att ni också hand
lar och lever på samma sätt som han!” Men hur handlar han då? Jo, han låter
sin sol dagligen gå upp och låter det regna både över fromma och ogudak-
tiga. Därmed har Herren Kristus i få ord sammanfattat alla de välgärningar
som Gud bevisar hela världen här på jorden när han ger oss sol och regn. Ty
om dessa två tillsammans eller bara den ena av dem inte fanns till, då skulle
hela världen för länge sedan vara öde, förstörd och ingenting. Gick inte
solen upp dagligen, så kunde ingen arbeta en endaste dag; dessutom skulle
alla djur och alla träd, örter och gräs förfrysa. Solen allena ger alltså hela
denna rikedom som världen är fylld av och som ingen kan betala för. Allt,
djur och människor kan här söka sin näring, liksom även värme och svalka,
så att allt hålls vid liv, växer och förökas och inte förintas. Allt som allt –
man kan inte räkna upp alla de välgärningar Gud gör genom solen varje
stund, varje ögonblick. Ja, men var finns det någon som erkänner detta och
tackar honom för det?
Men fastän Gud genom solen ger allt, skapar allt och uppehåller allt, så
måste vi också få regn. Ty om solen alltid sken, så skulle allt förtorka och
försmäkta; inget foder eller säd skulle växa för djur och människor. Därför
har Gud tempererat sin skapelse med regnet, så att dess liv repar sig och
alltså tillförs saft och livskraft. Så är i dessa två inbegripna de fyra element,
som filosoferna kallar de primära kvaliteterna, kallt och varmt, torrt och
fuktigt, så att ingen av dem kan vara de andra förutan. Ty rådde idel kyla
eller tvärtom idel hetta, så fanns inget liv till. Nu bringar solen två livs
betingelser, nämligen värme och torka; likaledes regnet två, svalka och
fuktighet, så att allt får svalka och väta. På det sättet ger Gud dagligen liv åt
hela sin värld, förser den med allt den behöver och vad som gagnar den och
ger den nytta på det allra rikligaste sätt helt för ingenting, åt sina fiender
lika väl som sina vänner. Ja, ibland låter han det regna rikligast över öde
120
skogar och vatten, där det inte behövs, medan det faller regn mycket spar
samt, där det bor fromma människor. Rent av ger han de förnämligaste
kungariken med land och folk, rikedomar och gods åt de värsta skälmarna;
men åt sina fromma ett knappt bröd att äta.
När Gud överallt i hela vida världen ställer oss inför sådana exempel på
sin godhet, vill han med dem förmana oss och säga: ”Begriper du inte själv
vad för en person jag är och vad gott jag gör för dig, så fråga då sol, måne
och regn, allt som är kallt eller varmt, vått eller torrt och du skall bli
medveten om ett otal välgärningar, som jag bevisar inte bara mina kristna
utan än mer de ogudaktiga, som inte har vett att tacka utan, till lön för allt
gott, på det grövsta förföljer min Son och de fromma kristna.” Och skäms
du inte när du betraktar solen, som dagligen predikar detta för dig, ja,
skäms också inför en liten blomma på ängen eller ett blad på trädet i skogen?
Ty på varje löv och grässtrå står detta skrivet och det finns inte en fågel, ja,
inte en liten frukt eller bär, inte det minsta lilla korn, som inte vittnar om
detsamma och frågar: ”Åt vem är det som jag bär fram min sköna frukt och
alla slags bär? Jo, även åt de argaste skälmar och skurkar på jorden! Vad har
du för ursäkt för att du är så helt utan kärlek till Gud, och inte använder din
kropp till en välgärning mot din medmänniska och inte heller bevisar du
andra människor en smula kärlek, fastän Gud i sin kärlek genom sin ska-
pelse oupphörligt gör dig så mycket gott.”
Ändå finns det inte en människa på jorden, som får lida hundradelen så
mycket ont från illasinnade skälmar som Gud dagligdags: inte bara det att
man missbrukar hans gåvor och hela hans skapelse till idel synd och skam,
utan – vad värre är – att särskilt de som fått allra mest – kungar, furstar och
godsherrar – är precis lika fientliga mot Gud och hans Ord som djävulen
själv. Kunde de bara skulle de med nöje genast utrota det. Ideligen går de till
storms med rena skamligheter, förbannelser och förtal, ja, t.o.m. med fy
siskt våld mot Gud och hans kristna, så att det inte på denna jord finns någon,
som man utsatt för mer hat och avund, gyckel och illvilja än dessa. Nåväl,
detta får Gud för övrigt stå ut med från hela världen och är fortfarande
kärleksfull och låter dagligen sin sol skina över den och låter den i överflöd
njuta av alla sina välgärningar. Den är inte ens värd att få ett halmstrå eller
ett ögonblicks solljus utan han skulle i stället hela tiden låta en helvetisk eld
gå fram över den och skicka blixtar likt pilar och hagel som bösskulor mot
den.
Det kan man väl kalla för en god fader, som lämnat så stora rikedomar –
land och folk, fruktbar jord och tjänlig väderlek – i händerna på dylika
121
kanaljer att sitta där på sina jordagods som herrar och jorddrottar. Sol,
måne och allt skapat får lov att tjäna dem och låta sig missbrukas till självs
våld och ondska emot Gud. Men om vi nu verkligen vill vara den himmelske
Faderns sanna barn bör vi ju också bevekas att leva som dessa storartade
exempel på hans godhet.
Ett andra exempel är de rena brottslingarna och mördarna i deras för
hållande till varandra. De kan minsann också konsten att hålla samman och
stå på god fot med varandra. Ja, de gaddar ihop sig med liv och lem, med
ägodelar och livsföring endast och enbart i akt och mening att göra andra
människor skada, röva och dräpa och detta endast för något så vanskligt som
det jordiska goda. ”Borde inte rimligen dessa banditer få er att skämmas”,
vill Herren Kristus säga – ni som kallar er kristna och Guds barn och vill
komma till himmelen; ni som har en sådan trofast Fader, som lovar och ger
er allt gott. Ändå är ni inte bättre än rövare och banditer utan lika alla andra
bovar på jorden. Ty ingen har någonsin varit så ondskefull att han inte hållit
frid med och hyst vänskap till sina stallbröder. Hur skulle de annars ha sitt
fortbestånd tryggat? Inte heller djävlarna i helvetet kan ju ligga i strid med
varandra utan att deras rike genast skulle bli om intet såsom även Kristus
själv har sagt.
Här ser du hur gudaktig du är, om du endast är vänlig och hjälpsam mot
dina vänner. Du är i så fall inte mer kristen än tjuvar och skurkar, horor
och skälmar, ja, än djävulen själv. Ändå går du där stöddig, och menar att
du har allt väl beställt och att du kan smycka dig med alla slags dygder och
berömma dig själv som om du var en ängel. Så skryter nu våra sekterister
med hur stor kärlek de hyser till sina gelikar, så att man väl måste kunna se
att den Helige Ande finns hos dem. Men vad är det de gör? Jo, sitt eget
kättarpatrask älskar de nog. Men till oss därutanför som inte gjort dem
något ont, är de dödsfiender. Visst kan man lätt nog se att de har ”Anden”
och prisa dem för detta och för deras inbördes kärlek. Men det är ju kärlek
av den sort som banditerna och mördarna, ja, djävlarna själva hyser till var
andra. Med ett sådant sätt att se på saken skulle ju inte en enda människa på
jorden vara ond. Hur skulle han då någonsin kunna leva tillsammans med
människor, om han måste visa tänderna och uppsluka varje människa i sin
omgivning? Och om du vill göra ett sådant påstående, som att denne person
är en from och helig man för att han älskar sina vänner, så måste du till sist
göra djävulen själv och hans anhang gudfruktiga.
Därför kommer nu också Herren Kristus när det gäller de fariseiska hel
gonen fram till den slutsatsen, att allt som de lär ut om kärlek är idel
122
hyckleri. Och han söker lära dem att vända bibelblad och läsa Skriften rätt
fram, om de vill vara Guds folk, så att de kan upptäcka och bevisa kärlek
även till sina fiender. Därmed skulle de ge syn för sägen, att de hyste en rätt
kärlek och var Guds sanna barn liksom Gud ju bevisar denna mot sina
fiender och de otacksamma. Ty detta har redan Moses klart föreskrivit:
”Om du möter en oxe eller åsna som tillhör din ovän och som kommit på
villovägar, så skall du leda dem tillbaka till honom” (2. Moseb. 23); likaså
– dignar hans åsna under sin börda så skall du hjälpa henne på benen m.m. –
Av sådana enkla föreskrifter borde de skriftlärde ha begripit att de var
skyldiga att även älska sina fiender, om de hade begrundat texten och inte
bara fladdrat över den – såsom nu i våra dagar våra blinda ledare gör. Ty,
befaller Moses, ska man leda tillbaka och hjälpa upp en åsna eller oxe, som
tillhör en ovän, så vill han i långt högre grad ha detta gjort mot ovännen
själv, när denne själv, hans ägodelar, hustru och barn m.fl. är utsatta för
fara. Sammanfattningsvis är i det anförda Moses-ordet detta utsagt: ”Du
skall inte önska din ovän någon skada utan förhindra den och – där du kan –
vara honom till hjälp och befrämja hans välfärd.” På så vis kan du till sist
blidka och med väntjänster övervinna och mjuka upp honom, så att han åter
måste hålla dig kär eftersom han inte ser något ont hos dig utan blir föremål
för idel kärlek och får motta allt gott.
Nu avslutar Herren Kristus detta femte kapitel om själva läran och
exemplen på den med orden: ”Därför skall ni vara fullkomliga såsom er
Fader i himmelen är fullkomlig.” Men om detta med ”fullkomlighet” har
våra sofister pratat en massa i nattmössan och tillämpat det uteslutande på
sina klosterordnar och religiösa stiftelser, som om enbart präster och
munkar skulle vara i stånd till fullkomlighet – den ene alltid i högre grad än
den andre: biskopar högre än präster och munkar men påven som den allra
högste. Därmed drar man undan detta ord – fullkomlighet – från det vanliga
kristenfolket, som om inte de skulle kunna kallas för och vara fullkomliga.
Men här hör du att Herren Kristus inte talar med biskopar, munkar och
nunnor, utan med kristna i allmänhet, som vill vara hans lärjungar och
kallas Guds barn, helt olika såväl publikaner och ondskefulla lymlar som
fariséerna på den tiden och våra dagars andlige.
Men hur blir man fullkomlig? Svaret blir kort, eftersom jag utförligare
avhandlat den frågan på annan plats. Vi kan inte vara eller bli fullkomliga
på så sätt att vi inte skulle ha några synder mer, såsom man drömmer om
beträffande fullkomligheten. Att vara fullkomlig betyder här och överallt
annars i den heliga Skrift att, för det första, läran är helt korrekt och
123
fullkomlig och att sedan också livsstilen rättar sig efter den och förlöper i
enlighet med den. Så också här, där läran säger att man skall älska inte bara
dem som gör oss gott utan även våra fiender. Den som nu lär sådant och
även lever i enlighet med denna lära, han lär och lever fullkomligt.
Men både fariséernas lära och livsstil är såväl ofullkomliga som orätta, då
de lär att man endast måste älska sina vänner och de även lever som de lär.
Ty det är en sönderstyckad och stympad, endast halv kärlek. Men Herren
vill ha en hel, rundlig och ostyckad kärlek, så att man älskar sin fiende och
gör honom lika gott som sin vän. Det kallar jag en rätt fullkomlig människa,
som har en skönt fulltonig lära och håller den. Om sedan vandeln inte går i
strikt takt med den, något som inte är möjligt, eftersom kött och blod hela
tiden lägger hinder i vägen, så är det inte till nackdel för fullkomligheten,
bara man strävar efter den, vandrar i den och dagligen fortsätter med det.
M.a.o. att den helige Ande blir Mästare över köttet, tyglar och betvingar det
samt håller igen så att det inte får utrymme att handla mot läran och så att
jag lämnar kärleken fritt lopp rakt fram till varje människa i min väg i lika
mån och inte ställer någon åt sidan. Då har jag den rätta kristliga fullkom-
ligheten, som inte hör ihop med särskilda ämbeten och befattningar, utan är
och skall vara gemensam för alla kristna, och som artar sig och rättar sig
efter den himmelske Faderns exempel, som inte skänker sin kärlek och sina
välgärningar styckevis och uppdelat, utan låter alla människor på jorden
tillsammans njuta av hans godhet genom sol och regn, utan att någon är
utesluten, vare sig han är from eller ond.
124

S:T MATTEUS SJÄTTE KAPITEL
1-4 Var på er vakt när ni ger era bidrag, så att ni inte ger dem inför
människor för att bli uppmärksammade av dem, annars har ni ingen lön
hos er Fader i himmelen. När du ger bidrag, skall du inte låta stöta i basun
för dig som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att bli prisade
av folk. I sanning säger jag er: De har gått miste om lönen. Nej, när du ger
bidrag, så låt din vänstra hand inte veta vad den högra gör, så att ditt bidrag
blir hemligt och din Fader som ser i det fördolda skall löna dig öppet.
I det föregående har Herren Kristus bestraffat de falska lärorna och utlägg-
ningarna av den heliga Skrift. Genom den har människor fått lära sig att
man inte skall synda med sina händer men att hjärtat invändigt kan förbli
orent. Mot denna vanföreställning uppvisade och underströk Herren Skrif-
tens och Guds lags rätta innebörd. Men från och med nu – efter läran – tar
han även itu med levnadssättet och går till rätta med de skriftlärdes och fari-
séernas goda gärningar. Och ingenting varken i deras lära eller gärningar
står sig som något gott. Och dock ansågs de som heliga män, som dagligen
undervisade i den heliga Skrift och övade goda gärningar, så att de ansågs
vara den friska kärnan i hela det judiska folket och de heligaste på denna
jord, som hela världen måste se upp till och betrakta som sin spegel och som
föredömen, som man måste rätta sitt levnadssätt efter. Så har det ju tidigare
varit även hos oss: man har inte haft förstånd att söka sig till den rätta läran
och finna det rätta sättet att leva annat än hos våra andliga prelater och
munkar. Nu har emellertid också dessa blivit ställda till svars inför Evange-
lium, så att alla nu kan se att de varken lärt rätt eller levat rätt utan förfört
och bedragit både sig själva och vanligt folk.
Nu är ju detta en ytterst anstötlig förkunnelse för världen, att den inte
låter något som helst rätt eller gott finnas hos dessa heliga personer. Den har
därmed väl förtjänat att man blir fientlig mot den och att den blir illa tåld av
världen. Men den helige Ande skyggar inte för sådant utan i enlighet med
sitt ämbete bestraffar han vart han kommer oförskräckt både orätt lära och
orätt uppförande, vart och ett på det sätt som de allt efter sin art måste
bestraffas på. Ty det är visst och sant att där läran inte är rätt, där är det
omöjligt att levnadssättet, som ju måste låta sig dirigeras av läran och rätta
sig efter den, skulle bli rätt och gott. Utan vad man då gör eller råkar ut för
är idel avvägar och irrgångar och så mycket mera farliga eftersom de beva-
rar en illusion och ett bedrägligt sken av att vara den rätta gudomliga läran,
125
som visar vägen och leder till himmelen. Och gärningarna som följer ur
denna falska lära blir därefter: väl har de namn om sig och kallas goda, men
man ser därvid inte längre än till vad handen sysslar med. Sedan har man
dessutom hävdat den uppfattningen, att det var tillräckligt för ett rätt krist-
ligt levnadssätt, bara man till det yttre gjorde fromma gärningar – gav
rikligt med bidrag, fastade och bad, oavsett hur hjärtat hade det med Gud.
Lägg så till detta den skamliga bakslughet och den lumpna beräkning de
hade i sinnet att göra gott för att bli uppmärksammade av människor och få
ära och ryktbarhet från världen. Av den anledningen är det som Herren
klandrar dem och förkastar dem helt.
Först går han till rätta med dem för deras bidragsgivande, som är den
förnämsta av yttre gärningar. Ty det innebär inget annat än att hjälpa den
fattige och behövande och består inte bara i att ge en tiggare vid dörren en
bit bröd utan alla slags välgärningar och goda verk för att bistå sin med
människa. Ty detta lilla ord ”allmosa” är bildat av det grekiska elemoséne
och betyder helt enkelt medmänsklighet. Vi kallar ju också detta för kär-
leksverk. Därför lovprisar också den heliga Skrift sådana mer än alla andra;
t.o.m. mer än de välgärningar vi gör mot Gud själv — offer, böner m.m.
Detta gör även Herren Kristus själv, när han anför ett ord ur profeten
Hosea, där det sägs: ”Jag har behag till barmhärtighet och inte till offer”. På
samma sätt klagar Gud i Jes.58 över att man vållar honom smärta med sin
fasta och späkning av kroppen i stället för att göra väl mot den fattige,
bespisa den hungrige, klä den nakne m.m. Men hur kommer det sig att
Herren går så hårt åt fariséerna och klandrar dem för deras goda gärnin-
gar? Svar: det är inte de goda gärningarna i och för sig som han angriper.
Ty de är i sig goda, men det som skämmer dem är att de med dem sminkar
sin egen lumpenhet, eftersom de inte gör dem för Guds och sin medmän-
niskas skull utan bara eftersträvar ryktbarhet och ära hos människor.
Men vem kunde väl föreställa sig att sådan nersmutsning och sådant ofog
kunde vara så allmänt här i världen och allra mest hos de bästa, ja hur
sällsynta är de människor egentligen som utan att snegla efter världslig ära
och ynnest gör goda gärningar? Ta och lägg ihop alla de allmosor, som
under påvedömets historia blivit skänkta och räkna efter hur många bland
dem du kan hitta som inte blev givna med dessa baktankar! Ja, världen
kommer nog aldrig mer att kunna fatta vad det innebär att ge allmosor på
det rätta sättet. Ty vi är alla så beskaffade att om människor aldrig brydde
sig om att lovprisa eller bevisa oss ära, tacksamhet och ynnest, så skulle
varenda en dra tillbaka sin hand. Tänk om t.ex. påven sade rent ut så här till
126
furstar och donatorer: ”Mina kära herrar, jag ger inte en öre för allt vad ni
donerar och testamenterar till fromma stiftelser och sådant.” Vad tror du de
då skulle ha skänkt till kyrkor och annat eller som grundplåt till en kloster
stiftelse? Nej, inte en sten skulle de forslat fram för att mura upp en kyrk
vägg med! Det ser man tydligt numera. När man börjat undervisa rätt och
uppmanar till att utföra sådana goda verk för Guds skull av ett rent, rätt,
fromt hjärta utan baktankar och utan att snegla efter egen ära, förtjänst och
så vidare. Då finns det ingen som vill ge ett rött öre. Dessförinnan när man
fick pris och ära för sina välgärningar, då snöade det av donationer och
testamenten. Till detta bidrog väl också att man med sina gåvor trodde sig
kunna förtjäna himmelriket. Men den verkliga bevekelsegrunden var inte
detta, utan det var just den som Herren Kristus här framhåller, nämligen att
det ansågs vara fint och blev prisat av människor. I annat fall, enbart för
Guds och himmelrikets skull, hade man inte ansett sig behöva göra några
sådana goda gärningar.
Sak samma märker man – som sagt – på att ingen är med på noterna, när
vi nu högt och ljudligt lockar och manar till dessa sant goda gärningar och
gör det så bevekande vi någonsin kan genom att framhålla hur hjärtligt väl
de behagar Gud och alla änglar i himmelen och hur rikligt han skall belöna
dem. Vad är det då som fattas? Jo, helt enkelt detta, att man inte längre skall
få ärebetygelser från världen för sina goda gärningar. Att beröva männi
skor denna drivfjäder är som att hugga huvudet av en människa. Därigenom
blir ju hela kroppen i övrigt ur stånd att röra sig. Men liksom kroppen skul-
le kvickna till om den återfick sitt huvud levande, så skulle nog allmosegi-
vandet också återupplivas, om man återgick till det tidigare oskicket. Allt
skulle bli som förr. När så en rik furste gav väldigt mycket till ett kloster,
då nickade alla och sade: ”Gud ske lov!” och lovade att återgälda hans gåvor
med böner och mässor. Man måste pålysa om detta från alla predikstolar
och menigheten instämde med ett, ”O, vilket kosteligt verk!” Så har det åter
och återigen gått till i påvedömet, fastän det väl alltid funnits några, som
Gud funnit vara rättsinniga givare. Men du har här ett klart vittnesbörd om
att sådana gärningar blev gjorda, endast och enbart för att man med dem
skulle förtjäna tack, ära och lov.
Ett ytterligare indicium på den saken har du i, att detta slag av helgon
genast blir arga och drar sig tillbaka så fort de får känna på otacksamhet och
förakt. Ty om det inte var för ärans skull, som de gjorde dessa välgärningar,
skulle inte sådant vara dem till förtret så till den grad, att de slutade
upp med att göra gott. Då skulle de i stället fortsätta med det och säga så här:
127
som visar vägen och leder till himmelen. Och gärningarna som följer ur
denna falska lära blir därefter: väl har de namn om sig och kallas goda, men
man ser därvid inte längre än till vad handen sysslar med. Sedan har man
dessutom hävdat den uppfattningen, att det var tillräckligt för ett rätt krist-
ligt levnadssätt, bara man till det yttre gjorde fromma gärningar – gav
rikligt med bidrag, fastade och bad, oavsett hur hjärtat hade det med Gud.
Lägg så till detta den skamliga bakslughet och den lumpna beräkning de
hade i sinnet att göra gott för att bli uppmärksammade av människor och få
ära och ryktbarhet från världen. Av den anledningen är det som Herren
klandrar dem och förkastar dem helt.
Först går han till rätta med dem för deras bidragsgivande, som är den
förnämsta av yttre gärningar. Ty det innebär inget annat än att hjälpa den
fattige och behövande och består inte bara i att ge en tiggare vid dörren en
bit bröd utan alla slags välgärningar och goda verk för att bistå sin med
människa. Ty detta lilla ord ”allmosa” är bildat av det grekiska elemoséne
och betyder helt enkelt medmänsklighet. Vi kallar ju också detta för kär-
leksverk. Därför lovprisar också den heliga Skrift sådana mer än alla andra;
t.o.m. mer än de välgärningar vi gör mot Gud själv — offer, böner m.m.
Detta gör även Herren Kristus själv, när han anför ett ord ur profeten
Hosea, där det sägs: ”Jag har behag till barmhärtighet och inte till offer”. På
samma sätt klagar Gud i Jes.58 över att man vållar honom smärta med sin
fasta och späkning av kroppen i stället för att göra väl mot den fattige,
bespisa den hungrige, klä den nakne m.m. Men hur kommer det sig att
Herren går så hårt åt fariséerna och klandrar dem för deras goda gärning-
ar? Svar: det är inte de goda gärningarna i och för sig som han angriper.
Ty de är i sig goda, men det som skämmer dem är att de med dem sminkar
sin egen lumpenhet, eftersom de inte gör dem för Guds och sin medmän
niskas skull utan bara eftersträvar ryktbarhet och ära hos människor.
Men vem kunde väl föreställa sig att sådan nersmutsning och sådant ofog
kunde vara så allmänt här i världen och allra mest hos de bästa, ja hur
sällsynta är de människor egentligen som utan att snegla efter världslig ära
och ynnest gör goda gärningar? Ta och lägg ihop alla de allmosor, som
under påvedömets historia blivit skänkta och räkna efter hur många bland
dem du kan hitta som inte blev givna med dessa baktankar! Ja, världen
kommer nog aldrig mer att kunna fatta vad det innebär att ge allmosor på
det rätta sättet. Ty vi är alla så beskaffade att om människor aldrig brydde
sig om att lovprisa eller bevisa oss ära, tacksamhet och ynnest, så skulle
varenda en dra tillbaka sin hand. Tänk om t.ex. påven sade rent ut så här till
126
furstar och donatorer: ”Mina kära herrar, jag ger inte en öre för allt vad ni
donerar och testamenterar till fromma stiftelser och sådant.” Vad tror du de
då skulle ha skänkt till kyrkor och annat eller som grundplåt till en kloster
stiftelse? Nej, inte en sten skulle de forslat fram för att mura upp en kyrk
vägg med! Det ser man tydligt numera. När man börjat undervisa rätt och
uppmanar till att utföra sådana goda verk för Guds skull av ett rent, rätt,
fromt hjärta utan baktankar och utan att snegla efter egen ära, förtjänst och
så vidare. Då finns det ingen som vill ge ett rött öre. Dessförinnan när man
fick pris och ära för sina välgärningar, då snöade det av donationer och
testamenten. Till detta bidrog väl också att man med sina gåvor trodde sig
kunna förtjäna himmelriket. Men den verkliga bevekelsegrunden var inte
detta, utan det var just den som Herren Kristus här framhåller, nämligen att
det ansågs vara fint och blev prisat av människor. I annat fall, enbart för
Guds och himmelrikets skull, hade man inte ansett sig behöva göra några
sådana goda gärningar.
Sak samma märker man – som sagt – på att ingen är med på noterna, när
vi nu högt och ljudligt lockar och manar till dessa sant goda gärningar och
gör det så bevekande vi någonsin kan genom att framhålla hur hjärtligt väl
de behagar Gud och alla änglar i himmelen och hur rikligt han skall belöna
dem. Vad är det då som fattas? Jo, helt enkelt detta, att man inte längre skall
få ärebetygelser från världen för sina goda gärningar. Att beröva människor
denna drivfjäder är som att hugga huvudet av en människa. Därigenom
blir ju hela kroppen i övrigt ur stånd att röra sig. Men liksom kroppen skul-
le kvickna till om den återfick sitt huvud levande, så skulle nog allmosegi-
vandet också återupplivas, om man återgick till det tidigare oskicket. Allt
skulle bli som förr. När så en rik furste gav väldigt mycket till ett kloster,
då nickade alla och sade: ”Gud ske lov!” och lovade att återgälda hans gåvor
med böner och mässor. Man måste pålysa om detta från alla predikstolar
och menigheten instämde med ett, ”O, vilket kosteligt verk!” Så har det åter
och återigen gått till i påvedömet, fastän det väl alltid funnits några, som
Gud funnit vara rättsinniga givare. Men du har här ett klart vittnesbörd om
alt sådana gärningar blev gjorda, endast och enbart för att man med dem
skulle förtjäna tack, ära och lov.
Ett ytterligare indicium på den saken har du i, att detta slag av helgon
genast blir arga och drar sig tillbaka så fort de får känna på otacksamhet och
förakt. Ty om det inte var för ärans skull, som de gjorde dessa välgärningar,
skulle inte sådant vara dem till förtret så till den grad, att de slutade
upp med att göra gott. Då skulle de i stället fortsätta med det och säga så här:
127
”Jag har ju inte börjat med det här för att bli tackad och slutar därför inte
heller för att ingen tackar mig utan jag vill göra det även i fortsättningen,
Gud till ära och behag, även om ingen hade ett gott ord att säga mig därför.”
Men så grymtar du i stället och går an: ”Nu har jag gjort den här människan
så mycket gott; allt är redan glömt och inget tack har jag fått från en enda
människa. Ja, jag skulle gärna ha slitit hjärtat ur min kropp för hennes skull.
Men eftersom jag ser att det skulle vara bortkastat, förspilld möda och
fåfängt arbete, så otacksam som hon visat sig vara, lät jag henne fara åt
helvete utan att ge henne ett öre eller en brödkant.” Se där, hur skrymtaren
tittar fram! Med dina egna ord förråder du varför du utövar välgörenhet –
bara för att man skall tillbedja och hylla dig som en gud. Och det är vad man
nu för tiden ser hos en mängd kverulanter, hur arga de visar sig vara när
man inte ständigt och jämt visar dem sin tacksamhet eller smickrar dem med
det som de älskar att få höra, nämligen att de gäckar t.o.m. furstar och höga
herrar, när det gäller att erövra folks välvilja.
Se, det är just detta som samvetslöst förvanskar de goda gärningarna och
den förödande farsoten överallt i världen, nämligen att ingen gör det goda
utan att söka sitt eget. Ty världen förmår inte ta sig ur detta förvända sinne
lag, stå emot en attack och sätta sig över allt liknande. Av detta kommer det
sig också att vi fått alla dessa munkar som gett sig av ut i öknen, eftersom de
var för svaga för att orka med att leva i denna värld, hjälpa och göra alla
gott och ingenting få i lön annat än förakt, skada, smälek och otack. Men vad
är det för en djävul som intalat dig att du skall göra goda gärningar i avsikt
att förtjäna världslig ynnest och ära? Detta är ju så osäkert, flyr snart sin kos
och kan hastigt vändas till motsatsen. Och varför lämnar du inte över detta
åt Gud? Hos Honom går ingen god gärning förlorad och han vill rikligen
belöna dig både här på jorden och i himmelen. Men därför är det inte mer
än rätt åt dig att Gud å sin sida vackert ger dig värld och djävul i våld, tar
hand om dig för att klä av dig din s.k. gudomlighet och störta dig i den träck
där också de skall hamna. Ty när du vågar sätta dig på den tron som endast
tillkommer Gud, så störtar han dig med all rätt därifrån, så att du för den
ära som du stal från honom, får skam och nesa i stället.
Därför är det något abnormt med den här världen – den må vara from
eller ond; det är ändå odugligt. Den vill antingen vara uppenbart ond som en
djävul med sina onda gärningar eller själv vara gud med goda sådana. Dock
kan inget av detta godtas. Ty ingen kan göra en god gärning, om han inte är
en kristen. Ty som enbart naturlig människa utan den helige Ande gör han
det inte för Guds skull, utan för sin egen äras och tillfredsställelses skull.
Och om han anger Guds ära som skäl, så är det förljugenhet och ruttenhet.
128
Därför vill nu Kristus lära oss hur man skall ge allmosor på det rätta
sättet. Han säger: ”När du ger allmosor skall du inte skrika och ropa ut det i
högan sky, sä att hela staden vet om det och talar om det”, – som man gör
hos oss, när någon gjort en donation och alla klockor ringer – ”Nej, när du
ger en allmosa, ge den så att inte din vänstra hand vet vad den högra gör”.
Detta är ingenting annat än vad S:t Paulus skriver i Rom. 12 och på andra
ställen: ”Den som ger kan ge i oskuldsfullhet”. Men att ge i oskuldsfullhet
betyder att man inte traktar efter ära, ynnest, tack eller lön; inte sneglar
efter om någon ser det; tacksam eller otacksam gör detsamma. Man ger
frikostigt bort vad man vill ge liksom Gud dagligen ger och låter sin sol lysa
utan att ta hänsyn till tacksamma eller otacksamma, alldeles som om han inte
såg skymten av en enda människa. Det är detta man brukar kalla att ge av ett
”oskuldsfullt” hjärta och sinnelag – ett som inte väntar eller begär något för
egen del utan ser till Guds vilja och vad som ger honom ära.
Sådana ”oskuldsfulla” allmosor finns inte hos världen. Ty världens sätt att
ge är så beskaffat att den högra handen ger medan den vänstra tar igen. Det
är vad som brukar kallas ”ge och ta” leken där barn söker narra av varandra
saker och ting. Ja, man ger för att få tiodubbelt igen: för en droppe vatten
som man ger fordrar man ett fat vin tillbaka. Ty världen ger och vill ha ära i
stället, något som ju är omätligt mycket större än allt guld och allt materiellt
gott i världen; för en ringa penning köper den dig för att hålla dig för evigt
fången till liv och lem, allt vad du äger och har, ja, dessutom Gud själv.
Därför säger Herren Kristus till dig: När du ger allmosor med högra
handen, se då till att du inte försöker ta tillbaka mer med den vänstra, utan
håll den bakom ryggen och låt den inte känna till vad du gav. Endast så kan
det kallas att ge ”oskuldsfullt” utan att ta tillbaka. Inte heller kan det sägas
om dig, att du gav för att den andre skulle bli skyldig dig tiodubbelt, och att
han skulle bli förbunden och underkastad dig, som om du var Gud själv. Så
bär sig våra halvherrar åt nu för tiden: när de hjälper någon med en gulden
eller två, så sker det i avsikt att köpa honom och tvinga honom att betrakta
allt vad dessa översittare säger och gör som renaste guld och aldrig säga ett
ord utom sådant som de tycker om att få höra. Min käre, förstår du att
förvalta dina slantar på detta sätt, då är du ingen dålig affärsman.
Därför bör man ta sig i akt för denna samvetslöshet och se till att man
själv inte hamnar i sådant sällskap. Ty det är få människor som märker
denna synd hos sig själva och den lurar lätt inte minst dem som menar att de
är genomfromma och att deras levnadssätt är fyllt av goda gärningar. Detta
gör dem bara dubbelt eländigare än andra och Gud är alldeles särskilt arg på
129
denna samvetslöshet och tål den långt mindre än att man öppet stjäl från sin
medmänniska eller på annat sätt gör henne orätt. Ty att ge allmosor med
själviska baktankar skämmer på det grövsta din goda gärning och du gör dig
själv till din avgud och binder och förtrycker din medmänniska värre än
med något annat ont. Men så går det där den rätta läran råkar i förfall och
man ändå vill låta påskina stor fromhet. Då blir följden också dessa
gärningar som endast har sken av godhet och som skadar dubbelt värre än
uppenbart onda verk.
Men frågar då någon: Vad menar Herren Kristus när han säger att
allmosegivande skall ske i hemlighet? Är det då förkastligt att man tillkänna-
ger och underrättar dem som skall ta emot och få gåvan? Svar: Nej! Du
måste observera vad Kristus syftar på. Han ser till hjärtat och avsikten med
gåvan, om – nämligen – den kom till och blev given med baktankar att vinna
ära och ryktbarhet med den. Då är den inte till någon nytta inför Gud, även
om aldrig så många fattiga stackare blev hjälpta. Däremot kan det kallas ”att
ge allmosor i hemlighet”, när hjärtat inte erkänner att det genom dem vill
erhålla någon som helst ära eller namnkunnighet utan är så beskaffat att det
ger fritt och otvunget utan att bry sig om att det i folks ögon inte hade
särskild glans eller lovprisas, utan tvärtom blir försmått eller hånat – då
först är det på sin plats att säga om en gåva att den gavs i hemlighet och Gud
till ära, även om det skedde öppet i all världens åsyn. Ty den låg insvept i det
hjärtats oskuld, som – Gud give! – inte frågar efter eller bryr sig om om
man råkar få tack eller otack, något gott eller något ont i gengäld. Ty själv
ser man det inte som något märkvärdigt, även om andra till äventyrs ser det.
Så måste också jag och andra i vårt predikoarbete göra – aldrig känna oss
för om vi med vår predikan behagar människor eller inte, utan snarare
måste vänta oss förakt, otack, förföljelse och all möjligt obehag. Det måste
ju varje verkligt god gärning bli utsatt för och därigenom bli luttrad och
prövad, och befunnen äkta och rättskaffens, något som inga aldrig så
lysande skrymtargämingar uthärdar.
Summa: den som vill vara en sann kristen måste vara så beskaffad, att han
inte gör eller låter bli att göra en god gärning för all vara människor till
lags utan för att han vill tjäna Gud och honom till ära göra så gott han kan
– i sitt arbete och i sin samhällsställning, med sina pengar och ägodelar och
med allt han äger och har – även om han aldrig någonsin anses förtjänt av
något tack här på jorden för dem. För övrigt äger världen inte resurser nog
att helt och fullt belöna en from människas allra enklaste gärning, även om
man krönte henne med guldkrona och gav henne ett helt kungarike. Därför
130
skall en kristen inte tänka på att skaffa sig något utöver mat och dryck och
inte vänta sig andra förmåner här i världen, ovärdig som den är att befatta
sig med att betala för och göra rättvisa åt en god gärning. Den begriper sig
ju inte på och förmår inte uppskatta en kristen människa. Och även om den
begrep hur värdefulla dessa är, så är den inte from nog att vilja ge dem sin
erkänsla för deras goda gärningar. Eftersom det inte var för någon egen
vinnings skull som de grep sig an verket, så ger de inte heller upp det för att
lönen uteblev, utan de överlämnade den saken åt Gud som i överflöd vill
löna dem – inte i hemlighet utan helt öppet inför hela världen och alla änglar
i himmelen.
Där nu inte denna insikt och ett sådant mod finns, där kan man inte utföra
någon i sanning god gärning. Då blir man missmodig och otillfredsställd
med sig själv och låter sig övervinnas av världens skamliga otacksamhet,
och därigenom fördärvas den annars så goda gärningen och går förlorad.
Ty man blir då ertappad med att man inte gjort den för Guds utan för män-
niskors skull. Och hade jag inte haft detta klart för mig, skulle jag helt
säkertför min egen del ha gett världen en god dag och lämnat den åt
djävulen innan den fått höra ett ord av mig. Men nu var det ju inte världen
det gällde utan vår käre Fader i himmelen. Och honom till behag, pris och
ära vill vi predika och göra gott, just därför att annars hela världen är
fientlig, på det allra skamligaste sätt föraktar, smädar och gör honom emot
allt vad den kan för att bedröva honom. Vi skall dock trösta oss med att han
ännu lever, även om än hela världen går under. Och när han lovat och sagt
att han vill belöna oss och ge oss upprättelse, så skall han inte bedra oss.
Sök detta hos honom, så skall du finna, att han inte sviker. Detta är nu sagt
redan från början beträffande allmosegivande och alla andra goda
gärningar och hur en kristen skall vara beskaffad i sitt hjärta när det gäller
detta.

6:5-6 Och när du ber skall du inte göra som hycklarna, som gärna står och
ber i synagogorna och gathörnen för att bli uppmärksammade av män-
niskorna. Sannerligen jag säger er, de har fått ut sin lön. Nej, när du ber,
gå då in i din kammare och stäng till dörren och bed till din Fader i det
fördolda och din Fader som ser i det fördolda, skall löna dig uppenbart.
Utöver att giva allmosor och göra gott mot medmänniskan, så tillhör det
även en kristens gärning att bedja. Ty liksom det för livets uppehälle och
nödtorft krävs att vi gör gott mot vår medmänniska och tar oss an henne i
hennes trångmål – det är ju därför som vi lever här på jorden tillsammans
med varandra – så måste vi också anropa Gud och söka hjälp hos honom
131
både för oss själva och alla andra. Vi råkar dagligen i faror och nödlägen,
som vi inte kan komma ur eller förmår avvärja.
Men nu är också detta att bedja rätt lika sällsynt här i världen, som att ge
allmosor på det rätta sättet, inte enbart för det allmänna rofferiets och
stjälandets skull som förövas överallt i världen, där ingen gör någon annan
något gott utan alla skyfflar sin dynga utan att fråga efter hur det blir med
medmänniskan. Och även om man gör någon god gärning, så är det endast
sitt eget man söker, så att världen inte är stort mer än ett band av rövare och
tjuvar, vare sig man ser till höger eller vänster, både när det gäller det
kroppsliga och det andliga, såväl goda som onda gärningar. På samma sätt
är även en rätt bön en sällsynt företeelse, som ingen utom de sant kristna
ägnar sig åt och ändå – såsom Herren Kristus påpekar här – så allmän
särskilt bland judarna i deras synagogor och i alla gathörn, och nu för tiden
i de många kyrkorna, stiften och klostren m.m. där man dag och natt
mumlar och pladdrar böner tillsammans, sjungna eller lästa. Världen har
blivit så helt överöst med detta att det så sant som det är sagt inte felas något
vad beträffar mängden av böner och ändå är alltihop inte värt ett rött öre.
Ty om Herren Kristus redan bestraffar och förkastar den bön, som de
dock med all flit övade sig att bedja enbart för att väcka uppmärksamhet hos
människorna och tillvinna sig beröm, hur mycket mer förkastliga är då inte
våra andliga böner, som inte traktar efter annat än att på detta sätt fylla sin
buk? Ty ingen av dem vill läsa ett ”Fader vår” med mindre än att det in
bringar dem guld. Och när de gjort detta som bäst, har de mumlat eller
sjungit en säck full av enbart ord, helt utan att hjärta, förstånd och tro varit
med, precis som kyrkklockorna och orglarna. På köpet har de även fått den
äran och berömmelsen att de skulle vara de enda som ber, medan vanligt
folk som sysslade med de jordiska tingen inte skulle kunna bedja själva eller
tjäna Gud. Därför måste de bedja i vårt ställe och vi med våra pengar och
ägodelar göra dem till rika herremän.
Här inte platsen att orda om hur nödvändig bönen är. Det borde vi noga
själva känna med oss, eftersom vi ju lever här i kött och blod, som är inpyrt
av alla slags onda hugskott. Dessutom har vi världen omkring oss och mot
oss, som tillfogar oss jämmer och hjärtekval och vållar oss så många plågor
och slutligen också djävulen, som omger oss överallt och uppväcker sekter,
ligor och förförelser, som driver oss till otro och förtvivlan m.m. utan
något slut och inte lämnar oss någon ro. Eftersom vi är så omvärvda av
dessa fiender, som inte ger upp förrän de slagit ned oss tunnsådda stackars
kristna människor, så värnlösa mot så många fiender, så säger Gud i Sakarja
132
12, att han vill ge de sina nådens och bönens Ande för att de, när de är i fält
skall hålla stånd och kunna värja och skydda sig mot den onde fördärv-
bringande anden. Därför är det också de kristnas väsentligaste verksamhet
att äga Guds Ande, så att de inte drar sig undan och blir lata utan alltjämt ber
utan återvändo såsom Herren Kristus lär på annat håll.
Men då är det verkligen nödvändigt att det är en rätt beskaffad bön och
inte hyckleri, som den var hos fariséer och skriftlärde och hittills även
bland oss. Därför griper sig Herren Kristus an med att undervisa om det
rätta sättet att bedja och visar dem hur de skall göra när de ber, nämligen att
de inte skall bedja öppet ute på gatorna utan hemma i sin kammare i hem
lighet o.s.v. D.v.s. att man för allt i världen lägger bort att använda bönen
för att få anseende och berömmelse och annat liknande. Detta får dock inte
tolkas så att det skulle vara förbjudet att bedja ute på gatan eller offentligt.
Ty en kristen är inte bunden vid ett bestämt ställe eller rum, vare sig han är
på gatan, på åkern eller i kyrkan när han ber. Det är bara förkastligt om det
sker för människors skull för att söka ära och njutning. Inte heller förbju
der Herren med sina ord basunerna och klockringningen när någon ger
allmosor, utan där den försåtliga baktanken smyger sig in att det skall bli
uppmärksammat av människorna.
Det är därför inte något tvångsåläggande att man alltid går in i sin kam
mare och stänger till om sig. Men det är ändå något fint i att vilja vara
ensam när man ber. Då kan man fritt och ogenerat be sin bön inför Gud i
ord och gester, så som man inte kan med människor omkring sig. Och fastän
bönen kan bes ordlöst utan alla gester, så hjälper dock dessa till att väcka och
göra anden ännu mer brinnande i oss, även när bönen utan uppehåll pågår i
hjärtat. Ty – som sagt – en kristen har alltid hos sig den bönens Ande,
genom vilken hans hjärta genom ständig suckan och bön är hos Gud, oavsett
om han äter, dricker, arbetar eller gör något annat. Hans hela liv är ju
inriktat på att befrämja Guds namns ära och herravälde, och därför måste
allt som han i övrigt sysslar med göras under bön.
Men dock – det vill jag ha sagt – skall dessutom även bönen ske med
tydliga ord både privat, så att man läser sin morgon-, afton- och bordsbön
högt samt – om man har tid – en välsignelse, en Fader vår, trosbekännelsen,
en psalm i Psaltaren; dessutom att man även gemensamt när man kommer
tillsammans för att betrakta Guds ord därefter tackar Gud och anropar
honom i gemensamma besvärligheter. Detta skall och måste ske offentligt
och därför ske på särskilt bestämda ställen och tider. Detta är en särskilt
utsökt bön och ett starkt värn mot djävulen och hans anslag, eftersom hela
133
kristenheten här står eniga tillsammans och ju starkare den är, desto snarare
blir den hörd samt desto mera verksam. Så skapar också nu för tiden denna
bön allt möjligt gott, avvärjer och förhindrar djävulens alla fula knep, som
han annars skulle ta till. Så allt gott som kommer till stånd och är varaktigt
både i det andliga och det världsliga regementet, det bärs upp av bönen.
Vilka ämnen och egenskaper som hör till och som en rätt bön skall ha, om
det har jag talat ofta och diskuterat på andra ställen, nämligen – för att i
ordet:
korthet upprepa dem här – att det som driver oss att bedja är först och
främst Guds bud, som allvarligt befallt oss att vi skall göra det, därefter
hans löften, genom vilka han sagt oss att han skall höra vår bön, för det
tredje att vi tänker på den nöd som vi får på halsen och som trycker oss, och
att vi gäma frimodigt bär fram allt detta inför Gud och på hans bud och
befallning tömmer ut det inför honom; och för det fjärde, att vi ber i en rätt
tro på hans ord och befallning, säkra och inte vilseförda av allt tvivel på att
han vill höra och hjälpa oss; alltsammans i Kristi namn. Genom honom blir
vår bön välbehaglig för den himmelske Fadern och för sin Sons skull ger
Han oss hela sin nåd och allt gott.
Sådant är det som Herren Kristus visar oss på med det trösterika lilla
och bed till din Fader i det fördolda etc”, och litet längre fram i
ännu klarare ordalag, när han presenterar oss sitt ”Fader vår som är i him
melen”. Ty i den bönen lär han oss detta överväldigande, att vår bön skall
riktas till Gud som vår nådige, kärleksrike Fader och inte som till en tyrann
och vredgad domare. Detta kan nämligen ingen våga, såvitt han inte har
Guds eget ord på att han själv vill ha det så: att vi får kalla honom Fader och
att han försäkrat oss att han som den gode Fader han är vill lyssna på oss och
hjälpa oss, och att en kristen i sitt hjärta har denna tro, att han med glädje får
tilltala Gud som sin Fader: bedja till honom i hjärtlig förtröstansfullhet och
sedan lita på att hans bön säkert blivit hörd och avvaktar hjälpen.
Detta trons huvudstycke betyder mindre än ingenting i fariséernas bön,
som inte tänker längre än till att göra bort sin bön för att bli ansedda som
helgon, som tycker om att bedja eller såsom våra munkar och prelater som
ber för att fylla sin buk. Ja, de har kommit så långt bort från att de borde
bedja i denna tro, att de istället ansett det vara dårskap och självsäkerhet att
någon prisar sig lycklig i vissheten om att hans bön är välbehaglig för Gud
och har blivit hörd. Fastän de ber, så anser de bönen vara rena hasardspelet,
med vilken de på det värsta sätt har förargat Gud genom sin otro och sitt
missbruk av hans heliga namn, stick i stäv mot det första och andra budet.
Lär dig därför att ingen rätt bön kan ske utan denna tro. Men om du
134
känner dig svag och försagd, eftersom kött och blod alltid ställer upp hinder
för tron som om den inte var värdig, skicklig och istånd nog att bedja; eller
om du tvivlar på att Gud hör dig, därför att du är en syndare så håll dig till
hans ord och säg: ”Om jag än är en syndare och ovärdig, så har jag dock här
Guds eget bud som befaller mig att bedja och hans löfte, att han nådigt ska
lyssna till min bön, inte för min egen värdighets skull utan för min Herres
Kristi skull.”. Därmed kan du slå alla sådana tankar och tvivel ur hågen och
glatt knäböja och bedja, inte titta mer efter hur värdig eller ovärdig du är
utan på din egen nöd och Guds ord, som han manar dig att grunda din
förtröstan på; och detta i all synnerhet som Herren här förestavat och lagt i
din mun hur och vad du – som du strax skall få höra – skall bedja om. Då
kan du genom honom gladligt sända upp din bön och lägga den i hans knä så
att han genom sin värdighet framför den till din Fader.

6: 7-13 Och när ni ber skall ni inte pladdra så många ord som hedningarna
gör, ty de menar att de blir hörda, om de använder många ord. Därför
skall ni inte vara lika dem. Er Fader vet vad ni behöver, innan ni ber.
Därför skall ni bedja så: Vår Fader i himmelen, ditt namn varde helgat.
Tillkomme ditt rike. Ske din vilja på jorden liksom i himmelen. Vårt dag
liga bröd ge oss i dag. Och förlåt oss våra skulder såsom vi förlåter våra
gäldenärer. Och led oss inte in i frestelser utan förlossa oss från det onda.
Ty ditt är Riket och kraften och härligheten i evighet. Amen.
I det föregående stycket gick Herren Kristus till rätta med fariséernas och
de skriftlärdes förvända tankar om bönen; för att de även i sina böner, som
ju skulle riktas enbart till Gud och som man kallar på och ber om hjälp i sin
nöd och sina tvivel, att de även då enbart sökte människors ära och behag.
Här – i detta stycke – angriper han en vanföreställning om bönen, nämligen
att den, som de fått för sig, skulle bestå i att man använde och pladdrade en
massa ord. Detta kallar han hedniskt och löst, meningslöst prat. Hedningar
menar ju, att de inte skulle få sin bön hörd på något annat sätt. Han förutsåg
troligen, att det skulle även gå i kristenheten som det gått redan på den tiden,
nämligen att detta missbruk att man gjorde bönen till rena prestationen
skulle dröja sig kvar. Detta innebar att man värderade allt efter dess
mångordighet och längd, som om man därmed uträttat något förtjänstfullt.
Men i stället för en rätt bön blev det bara rena skvalet och pladdret, som
hjärtat aldrig berördes av.
Och vi ser nu att så har det gått i stift och kloster och med hela horden av
de andliga, som inte haft annat att göra i sitt stånd än att piska sig och trötta
135
ut sig med att läsa och sjunga vid de många dagliga bönetimmarna och dess
utom vid de nattliga. Och ju fler sådana de kunde fullgöra, desto heligare
och mera grandiosa ansågs deras gudstjänster vara. Men av dem alla torde
det inte ha varit en som av hjärtat bett en rättskaffens bön utan alla har varit
fångna i den hedniska vantron att man måste skrika och mumla både för sig
själv och Gud tills de blev alldeles utmattade, precis som om Han inte kunde
eller ville höra det på något annat sätt. Men med alltsammans har de inte
åstadkommit annat än att fördriva tiden till ingen nytta och – likt åsnor –
låtit sig piskas till bön.
Därför har de också själva erkänt att inget arbete kunde vara tyngre än att
bedja. Sant är helt säkert – inriktar man bedjandet så, att man gör det till en
prestation och ett arbete och belastar sin kropp med att läsa och sjunga
tillsammans många timmar dagligen, då finns det inte en dagakarl som inte
hellre valde att tröska en hel dag än att två eller tre timmar i sträck hålla
mun och tunga i gång och ideligen titta i en bok. Kort sagt har deras böne-
utövning aldrig varit hjärtats suckan och längtan utan ett av munnen och
tungan påtingat arbete. Har en munk hållit på i fyrtio år med att läsa sina
bönetimmar och mumla, så har han under dessa år inte bett en timme av
hjärtat. Ty dessa människor kommer aldrig på den tanken att bära fram sin
nöd till Gud. De tänker sig inget annat än att de måste göra så här och att
denna möda och detta flit måste väl Gud uppskatta.
En kristens bön däremot, som beds i tron på Guds löfte och som bär fram
sin nöd av hjärtat – den är lätt och kostar honom föga möda. Ty han har
snart sagt vad han önskar, ja, bara med en suck, som går från hjärtat och
med ord som inte i förväg är uttänkta eller ens uttalade, som aposteln S:t
Paulus säger: ”Anden ber och då han vet att Gud hör honom, behöver han
inte föra ett sådant evigt pladdrande.” På det viset har helgonen i den heliga
Skrift – Elia, Elisa, David och andra – bett med korta, men starka och
kraftfulla ord. Detta kan man se i Psaltaren, där sällan en psalm innehåller
en bön som är längre än fyra-fem strofer. Därför har de gamla fäderna talat
väl, när de säger att man inte skall använda många och långa böner utan
lovordat den lilla korta bönesucken, där man med ett ord eller två, suckar
mot himmelen. Detta kan man göra ofta och mycket – när man läser och
skriver eller gör något annat arbete.
De andra, som gör sig ett buffelok av bönen kan aldrig bedja med lust och
andakt utan blir glada först sedan de tömt ut sitt ordflöde. Så måste det gå
när man ber utan tro och utan att befinna sig i trångmål. Då kan inte hjärtat
vara med. Ty där hjärtat inte är med och det bara är kroppen som skall göra
arbetet, då blir bedjandet tungt och tråkigt, något som man också kan iakt-
136
taga när det gäller ett rent kroppsarbete. När någon gör det motvilligt, hur
betungande och surt blir det inte då! Är hjärtat däremot muntert och villigt
märker man ju inte att man arbetar. Så är det också med bönen. När man
menar allvar med den och har lust att bedja, då känner människan inte av
något arbete eller möda utan ser bara sin nöd och innan hon hunnit se sig om
har hon sjungit och bett sina böneord. Allt som allt – kort skall man bedja,
men intensivt och ofta. Ty Gud frågar inte efter hur omfångsrikt eller hur
länge man ber utan hur väl det sker och att det kommer från hjärtat.
Därför säger Herren Kristus: ”Er himmelske Fader vet vad ni behöver,
innan ni bett om det” – som om han ville säga oss: ”Vad är det ni gör, efter
som ni menar att ni måste överösa Gud med ert långa böneskval för att han
skulle ge er vad ni behöver? Ni behöver visst inte övertala honom med ord
eller ge honom någon undervisning. Han vet redan långt innan vad ni
behöver, långt bättre än ni själva. Skulle du bära dig åt likadant, om du
trädde fram inför en furste eller domare, som kände till din sak bättre än du
själv kunde säga dem det och du ville berätta om det med mycket ordande.
Då skulle de med rätta skratta åt dig eller snarare bli på dåligt humör. Ja,
för vi vet inte, säger S:t Paulus, vad vi skall bedja om; så att när Gud hör oss
och ger oss något, så ger han det långt utöver vad vi kan fatta och hoppas på.
Därför låter han oss emellanåt bedja om något, som han inte ger oss ome-
delbart eller inte alls ger oss, som den som väl vet vad vi behöver och vet
om det är nyttigt för oss eller ej, något som vi själva inte inser och ändå till
sist måste erkänna, nämligen att det inte hade varit bra för oss, om han gett
oss vad vi begärde. Därför får vi inte lov att lära honom eller med vidlyftigt
svammel tala om för honom, hur och vad han skall ge oss. Ty han vill ge på
ett sådant sätt, att hans namn helgas och att hans Rike och vilja gynnas och
går framåt.
Men säger du: Varför låter han oss då bedja och bära fram vår nöd och
ger oss utan att få vår bön, när han känner och ser all vår nöd bättre än vi
själva? Ger han kanske inte hela världen dagligen så mycket gott – sol, regn,
säd, kropp och liv m.m. – som ingen ber om och ingen tackar honom för?
Han vet ju att människorna inte en dag kan undvara ljus, mat och dryck. Hur
kommer det sig då att han likväl uppmanar oss att bedja? Svar: Säkert
befaller han oss inte att bedja för att vi med vårt bedjande skall lära honom
vad han skall ge oss, utan för att vi skall erkänna och bekänna det goda han
ger oss och att han vill ge oss ännu mycket mera; att vi genom vår bön
således mer undervisar oss själva än honom. Och på så vis vänds jag helt om,
så att jag inte driver i väg likt de gudlösa, som inte vet av Guds godhet eller
137
tackar för den. På så vis blir mitt hjärta vänt mot honom och uppväckt, så att
jag prisar och tackar honom, har min tillflykt i honom i nöden och väntar
mig hjälp från honom. Och allt detta leder till att jag ju längre jag håller på,
dess mer lär jag känna vilken Gud han är. När jag så söker upp honom och
klappar på, så har också han lust att ge desto mer och desto rikligare. Se, det
är en rätt bedjare – men inte de andra tomma tunnorna, som bara skramlar,
och som inte vet av något sådant. Denne vet däremot, att vad han har är
Guds gåva och han säger av hjärtat: ”Herre, jag vet att jag inte själv kan
skapa eller skaffa mig en bit av mitt dagliga bröd eller skydda mig för
någon nöd eller olycka. Därför väntar jag det från dig och ber som du
befallt och du har lovat att ge som den som går mina tankar i förväg och tar
sig an min nöd.”
Se, detta böneförfarande behagar Gud väl och är den rätta, högsta och
mest utsökta gudstjänst, som vi kan åstadkomma. Ty genom den får Gud den
ära och det tack, som tillhör honom. Så gör däremot inte de andra, som
beter sig som suggan; de sliter i och slukar alla Guds gåvor; de tar för sig
det ena landet, staden och huset efter det andra och inser inte att de en gång
skall möta Gud ansikte mot ansikte, samtidigt som de med sitt mässande och
rabblande vill synas heliga. Men ett kristligt hjärta, som i Guds Ord lärt sig
att vi får allt, och ingenting äger av oss själva, ett sådant hjärta tar emot allt i
tro och vänjer sig vid att förse sig och vänta alltsammans från Gud. Således
undervisar oss bönen både om oss själva och Gud och vi lär oss, vad vi
saknar och varifrån vi får hjälpen och var vi kan söka den. Därigenom
skapas en skönt fullkomnad och förståndig människa, som vet hur hon ska
uppföra sig på rätt sätt och förhålla sig i allt.
Då nu Herren Kristus bestraffat och förkastat den falska och fåfängliga
bönen, så fortsätter han och framställer själv ett fint och kort formulär för
hur vi skall bedja och vad vi skall bedja om. I det innefattas all den nöd som
skall driva oss att bedja, så att vi i några korta ord dagligen kan påminna oss
om den, så att ingen kan ursäkta sig med att han inte vet hur eller vad han
skall bedja om. Och den bönen är en synnerligen god övning särskilt för
gemene man, barn och husfolk, att de dagligen ber hela ”Fader vår” både
morgon och kväll, när man går till bords och vid andra tillfällen, och då på
samma gång bär fram alla sina behov inför Gud. – Eftersom ”Fader vår” är
tillräckligt utlagd i katekesen och på andra ställen, anser jag att det är
tillräcklig och gör inte någon ny kommentar.
Men – som så ofta sagts – är det den allra bästa bön som någonsin till
kommit på vår jord eller tänkts ut av någon, eftersom Gud, Fadern, genom
138
sin Son framställt och lagt den i hans mun. Så vi får inte tvivla på att den är
honom gränslöst välbehaglig. Dock inledningsvis vill han att vi tänker på att
bönen rymmer både en befallning och ett löfte med orden ”Fader vår”. Som
sådan kräver nämligen Gud av oss äran, att vi skall bedja som bam ber till
sin fader och lita på att han gärna vill ge oss det vi behöver. Dessutom ligger
det inneslutet i detta att vi frimodigt berömmer oss av att vi genom Kristus
är hans kära bam; alltså att vi på hans egen befallning och på hans löfte och i
Jesu Kristi namn går fram inför Gud i total tillförsikt.
Allt nog, så är det i första, andra och tredje bönen fråga om de allra
högsta gåvor som vi kan få av Gud, nämligen först att han, eftersom han är
vår Fader, får den ära av oss som tillhör honom och att hans namn i hela vår
värld betraktas som härligt och majestätiskt. I denna bön – samlar jag ihop i
en enda hög all falsk religion och gudsdyrkan, hela helvetet, all synd och
gudssmädelse och ber, att han håller påvens, tankens, alla sekters och
kättares vantro i styr, som allesammans vanhelgar och skändar hans Namn
eller som under sken av att åkalla det söker sin egen ära. Detta kan väl sägas
med ett kort ord, men till sin innebörd når det så långt som öster är från
väster och drabbar alla vanföreställningar i lära och levnadssätt. – För det
andra: eftersom vi är i besittning av Guds Ord, den rätta läran och
gudstjänsten, ber vi att hans Rike ska komma och bli kvar hos oss, d.v.s. att
Gud leder oss i denna lära och i levnadssättet och att han därigenom skyddar
och håller oss uppe mot djävulens våld och välde samt att alla makter som
rasar mot honom måtte gå i kvav, för att hans Rike skall bli bestående. Och
för det tredje ber vi: att inte vår och inte heller någon annan människas utan
enbart Guds vilja ska ske och att det han tänker och de beslut han fattar ska
ha framgång mot hela världens anslag och förehavanden och att allt som
strävar emot hans vilja och rådslag, även om den gaddade sig samman och
rustade sig för att hävda sin sak i strid med Guds vilja, måste besegras.
I de andra fyra bönerna kommer vi till det som hör till den nöd som
dagligen kommer på oss i detta arma, förgängliga liv. Därför ber vi först att
Gud ger oss vårt dagliga bröd, d.v.s. allt som vi behöver för vårt livs
uppehälle: mat, en frisk kropp, vackert väder, hus och hem, hustru och
bam, en god regering och att Gud ska skona oss från alla slags hemsökelser,
sjukdomar, farsoter, dyrtider, krig, uppror m.m. Därefter ber vi att han
dessutom förlåter oss för vår syndaskuld och inte ser till vårt skamliga
missbruk och vår otacksamhet för de nyttigheter, som han dagligen ger oss
så rikligt av och därför vägrar och undandrar oss dessa; att han inte heller i
onåd bestraffar oss för det så som vi förtjänat, utan att han nådigt förlåter
139
oss, även om vi inte lever som vi skulle, fastän vi kallar oss för kristna och
Guds barn. För det tredje: vi lever ju mitt i alla möjliga prövningar och
besvärligheter här på denna jord, där man sätter åt oss från alla håll; inte
endast utifrån från värld och djävul, utan vi prövas också inifrån från vårt
eget kött, och förmår därför inte leva som vi borde; inte en dag skulle vi
hålla ut i alla faror och påfrestningar. Därför ber vi att Gud stöder oss i all
nöd och fara, så att vi inte övervinns och stupar. Och till sist: att han
slutligen helt och hållet hjälper oss ut ur all olycka och när den stund
kommer då vi skall träda ut ur detta livet, av nåd ger oss en salig dödsstund.
Därmed har vi i korthet lagt hela vår andliga och kroppsliga nöd i Guds
sköte och med varje enstaka ord famnar bönen hela vida världen.
Till själva texten fogar Herren emellertid ett litet stycke och avslutar
därmed själva bönen med ett tack och en allmän bekännelse. Den lyder så:
”Ty ditt är Riket och kraften och härligheten i evighet.” Detta är det rätta
tilltal och namn som endast tillkommer Gud. Ty dessa tre befogenheter har
han förbehållit sig själv, nämligen att döma, att ställa till svars och att
frikänna. Ingen annan än Gud skall sitta till doms, regera och inneha
överväldet, såvida han inte överlämnar denna makt åt andra personer och
genom dem som sina tjänare utövar sitt regemente. Inte heller skall någon
människa ställa en annan till svars, eller ingripa mot förseelser och
bestraffa, såvida han inte å Guds vägnar äger denna befogenhet. Ty den är
inte en medfödd rättighet för människan, utan är en gåva från Gud.
Detta är de två ting, som Herren kallar Riket eller herradömet, d.v.s. att
all överhet är Guds. Och därefter ”kraften”, d.v.s. den rättsliga påföljden
och verkställigheten av straffet, för att få de onda att kapitulera och beskyd-
da de fromma. Ty den som verkställer straffet gör det i Guds ställe, han som
har all kraft att skipa rätt, att värna om den och att upprätthålla den. Därför
skall ingen hämnas på sig själv eller bestraffa oförrätter mot sin egen per
son, ty det står inte i hans makt eller förmåga och åstadkommer heller inte
någon lycka. Så säger ju Gud: ”Min är hämnden; jag ska vedergälla det”.
Och på ett annat ställe: ”Den som griper till svärd för att hämna sig själv,
han skall bli straffad med svärd”.
Likaså är också ”härligheten” eller äran och berömmelsen Guds och
ingen annan berömmer sig för någon vishet, helighet eller förmåga, ty allt
kommer genom honom och från honom. Att jag visar ära mot en konung
eller furste och kallar honom ”nådige herre” eller böjer knä för honom, det
sker inte för personens skull utan för Guds skull i vars ställe han sitter där i
sitt Majestät. Och om jag bevisar far och mor heder eller den som är i deras
140
ställe, så gör jag det inte som om det skulle gälla dessa människor utan det
gäller deras gudomliga ämbete. Genom att visa dem ära, ärar jag genom
dem Gud själv. Ty där kraft och överhet härskar, där är äran och berömmet
berättigat.
Så går alltså Guds Rike, hans kraft och härlighet fram genom hela denna
värld. Det är endast Gud som regerar och straffar och har äran av alla de
gudomliga ämbetena och stånden – faderns och modems, husbondens,
domarens och furstens, konungens och kejsarens m.fl. – låt vara att djävulen
genom sitt anhang sätter sig upp mot dem och själv vill stå för herraväldet
och makten, utöva hämnd och straff och ha hela äran för sin del. Det är
därför som vi först och främst ber om Guds namn, om hans Rike och hans
vilja, att de skall erövra makten, och alla andra namn, riken, makter och alla
andra viljor tvingas gå under. Och så bekänner vi honom även som den
Högste i alla dessa tre stycken: såsom den Högste i sitt Rike, i makt och i
härlighet och andra i våra ämbeten och stånd som hans verktyg genom vilka
han handlar och genomför sitt verk.

6: 14-15 Ty om ni förlåter människorna deras fel, så skall också er
himmelske Fader förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna deras
fel, så skall inte er himmelske Fader förlåta era fel.
Detta är ett förunderligt tillägg men likväl mycket dyrbart. Och det kan
kanske förundra någon att Herren Kristus kommer med ett sådant tillägg
enbart till denna bön ”Förlåt oss våra skulder etc”. Han hade ju lika väl
kunnat knyta ett tillägg till vart och ett av de övriga styckena och säga: ”Ge
oss vårt dagliga bröd, såsom vi ger våra barn”, eller: ”led oss inte in i
frestelser, såsom inte heller vi frestar någon” och ”förlossa oss från det
onda liksom vi räddar och förlossar vår nästa”. Men där finns ingen annan
bön än denna – den femte – som har ett sådant tillägg. Och det ser dessutom
ut som om syndernas förlåtelse skulle förvärvas och förtjänas genom vår
förlåtelse. Men vad blir det då av vår lära, att förlåtelsen kommer oss till del
endast genom Kristus och mottas endast i tron? Svar för det första: Herren
har själv velat framställa denna bön speciellt på detta sätt och velat binda
ihop syndernas förlåtelse med vår förlåtelse mot vår medmänniska för att
därigenom också knyta samman sina kristna så att de älskar varandra, håller
det för det förnämsta huvudstycket näst efter tron och förlåtelsen, så att de
själva också alltid förlåter sin medmänniska. Ty såsom vi lever i tron på
Gud, så skall vi också leva i kärleken mot vår medmänniska, så att vi inte
ställer till besvär och gör varandra illa utan i stället tänker på att förlåta,
141
även om vi har tillfogats lidande – något som vi svårligen kan undgå i detta
jordiska liv. I annat fall skall vi veta att inte heller vi själva fått förlåtelse.
Ty där vrede och groll ligger i vägen, där fördärvar detta Herrens bön i sin
helhet, så vi inte heller kan bedja de övriga bönerna och få vad de innehåller
och lovar. Se, där är något som man väl kan kalla ett fast och starkt band
genom vilket vi hålls samman och inte river upp sprickor genom inbördes
osämja och skapar partibildningar och sekter. I stället måste vi ha fördrag
med varandra i kärlek och vara ett i allt. När detta sker, då är en kristen
människa fullkomlig såsom den som strävar efter bådadera – att tro på rätt
sätt och att älska. Ytterligare brister som finns hos en kristen skall förtäras i
bönen, all skuld ska förlåtas och han ska få allt gott.
Men hur går det ihop att Herren grundar förlåtelsen på en av våra
gärningar med dessa ord och säger: ”Om ni förlåter er nästa, så skall ni
också få förlåtelse och å andra sidan: Om ni inte förlåter o.s.v.?” Det kan ju
inte kallas att grunda förlåtelsen endast på tron? Svar: som jag ofta sagt i
andra sammanhang sker syndernas förlåtelse på två sätt: först genom
Evangelium och Guds Ord, som tas emot inuti hjärtana inför Gud genom
tron; men för det andra på ett yttre sätt genom vår gärning. Om den saken
säges i 2 Petr. 1:10, där aposteln undervisar om de goda gärningarna:
”Kära bröder, gör allvar i att göra er kallelse och utkorelse stadig etc”. Här
vill S:t Petrus få oss att vara säkra på att vi äger tron och syndernas
förlåtelse och att det är på frukten man känner trädet – det blir tydligt att det
är ett gott träd och inte ett dåligt. Ty där det finns en rätt tro: där blir det
säkert också goda gärningar. På så vis är en människa – utvändigt och inuti
– from och rättfärdig både inför Gud och människor. Ty det är den
avkastning och frukt, som jag övertygar både mig själv och andra med att
jag har en tro, något som jag annars inte kunde veta eller se.
Sålunda är också den yttre förlåtelsen som jag bevisar i gärning, ett säkert
tecken på att jag har förlåtelse hos Gud. Å andra sidan – där detsamma inte
sker mot min medmänniska, så har jag i detta ett säkert bevis på att jag inte
heller har Guds förlåtelse utan fortfarande är fångad i otron. Se, detta är
den dubbla förlåtelsen: den inre i hjärtat, som endast klänger sig fast vid
Guds Ord och den yttre, som bryter fram ur det och gör oss säkra på att vi
också äger den inre.
På så vis håller vi isär gärningarna från tron såsom en inre och yttre
rättfärdighet; dock på så sätt att den inre finns först såsom stam och rot, ur
vilka de goda gärningarna måste växa fram likt goda frukter; den yttre åter
träder fram som vittne och – såsom S:t Petrus säger – som en försäkran på
142
att den inre helt visst är för handen. Ty den som inte har denna inre
rättfärdighet, han gör inte heller de yttre gärningarna. Och vidare, där det
yttre tecknet och denna yttre försäkran saknas, så kan jag inte vara säker på
den förra utan kan bedra både mig och andra. Men när jag ser och känner
att jag med glädje kan förlåta min medmänniska, så kan jag dra den
slutsatsen och säga: Detta gör jag inte utifrån min egen natur utan genom
Guds nåd och jag vet att jag är en annan än tidigare.
Detta är nu sagt som svar på sofisternas myckna munväder. Men det är
dessutom sant att förlåtelse, fastän det här kallas för en gärning, inte enbart
är en gärning i likhet med vilken annan som helst, som vi gör av oss själva.
Att även tron är med i sammanhanget är inte att förglömma. Därför tar
Herren denna gärning för sig och knyter till vår förlåtelse löftet om Guds
förlåtelse, så att vi på goda grunder kan kalla den ett sakrament att stärka
tron med. Det heliga Dopet kan ju också betraktas som en gärning jag utför
när jag själv döper eller själv blir döpt; men då Guds Ord är med, så är det
inte rätt och slätt en handling, som i sig betyder något eller åstadkommer
någon verkan. Men när Guds Ord är med, så är det ett gudomligt verk och
tecken för tron att hänga fast vid. På samma sätt är det med vår bön – som
en gärning vi gör skulle den inte betyda eller åstadkomma någonting. Men
vad som gör den verksam är att den sker i lydnad för Guds bud och i tro på
hans löften och därför väl kan aktas som ett sakrament och mera som ett
gudomligt än ett verk av oss.
Detta säger jag av den anledningen att sofisterna ser på våra gärningar
som utförts av oss som om vi vore helt avklädda och utan något Guds Ord
och löfte. När de därför hör eller läser bibelord som talar om ”gärningar”
så måste de genast komma med anmärkningen att människan genom sin gär-
ning skaffat sig en merit. Men Skriften lär oss något annat: att vi inte skall se
på oss själva utan på Guds Ord och löften och hänga fast vid dem i tro. Om
du då utför en gärning som är grundad i Ordet och löftena, så har du en
bekräftelse på att Gud är dig nådig; Din gärning, som han tagit till sitt hjärta
skall således vara ett säkert tecken för dig att du själv fått hans förlåtelse.
Nu har Gud gett oss många olika sätt, vägar och stigar på vilka vi kan
gripa hans nåd och syndernas förlåtelse: först det heliga Dopet och altarets
högheliga Sakrament; likaså – såsom nyss blivit sagt – bönen och absolu-
tionen; och därtill nu här förlåtelsen. Så är vi rikligen försörjda med och
kan överallt finna nåd och barmhärtighet. Ty var någonstans och på närmare
håll kan du söka detta än hos din medmänniska, som du dagligen lever
tillsamman med och också dagligen har orsaker nog att förlåta. Ty det lär
143
ofta hända att hon djupt och ofta sårar dig. Vi har alltså inte bara i kyrkorna
och hos prästerna utan mitt i vårt liv ett dagligt sakrament, den ene brodern
hos den andre och var och en även hemma i sitt eget hus. Ty om du griper
tag om detta löfte som är knutet till din förlåtelse gentemot en felande
medmänniska, så har du på nytt just det som du själv fick i Dopet, nämligen
syndernas förlåtelse. Ty hur kan Herren rikligare benåda oss än genom att
hänga oss kring halsen detta ideliga dop, som han bundit vid en särskild bön
i ”Fader vår” och som var och en blir varse som ber den bönen och förlåter
sin nästa? Ingen har därför skäl att klaga eller ursäkta sig för att inte ha
kunnat få något Sakrament; att det skulle vara alltför upphöjt för honom och
alltför långt borta, eller för påkostande och för dyrt för honom. Det har ju
burits fram och lagts alldeles framför hans och hans medmänniskas dörr, ja,
rent av inne i deras bröst.
Se, där – om du bara inte ser saken för sig som ett ditt eget verk utan i
ljuset av det Guds Ord som är knutet till förlåtelsen, så har du däri en utom
ordentligt dyrbar skatt. Den är inte längre bara din egen gärning utan ett
gudomligt Sakrament och en övermåttan stor tröst, om du inte kunnat kom
ma till ett annat Sakrament och här fått nåden, så att du kan förlåta din med
människa. Detta borde egga dig, så att du av hjärtat fullgjorde gärningen
och tackade Gud att du varit värd denna nåd. Du skulle inte kunna skaffa dig
den även om du for till världens ände och ödslade bort allt du äger – något
som vi tidigare fått göra för att få deras uppdiktade avlat. Den som nu inte
vill acceptera detta måste vara en skamlig, fördömd varelse, i synnerhet den
som fått höra om och fått lära känna denna nåd och likväl förblir förkrympt
och så envis att han vägrar förlåta och därmed också går miste om både Dop
och Kristi kropps och blods Sakrament och på samma gång alla de andra
sakramenten. Ty de är alla bundna vid varandra, så att den som har det ena,
han skall också ha del i antingen dem alla eller ingen av dem. Ty den som är
döpt skall också ta Herrens kropps och blods Sakrament; den som fått detta
Sakrament, han skall även bedja och den som ber skall förlåta etc. Förlåter
du inte så har du här dragit över dig den förskräckliga domen att inte heller
din synd skall bli förlåten, även om du är bland kristna och med dem får det
heliga Sakramentet och andra Guds gåvor. De skall bara bli desto skadligare
och mer fördömelsebringande för dig.
Och för att ännu mer egga oss att förlåta, så har Herren Kristus också
använt ett mer förmildrande, vänligare sätt att tala när han säger: ”om ni
förlåter människorna deras fel etc”. Han säger ”fel”, inte ondska eller
skurkaktighet eller ondsinthet och nidingsdåd etc. Ty ”fel” kallar han den
144
synd, som begås mer av bristfullhet och ovetskap än av fräckhet. Varför gör
lian så – förringar och förminskar medmänniskans synd, när vi ändå ofta ser
hur många som syndar avsiktligt av ren illvilja och elakhet? Jo, han gör det
för att dämpa din vrede och mjuka upp dig så du gärna förlåter och han
avser mera att göra ditt hjärta milt och vänligt än att göra synden så stor som
den egentligen är.
Ty inför Gud är den och skall även vara så stor att den är värd en evig
fördömelse och en tillsluten himmel, även om den synes vara en ringa synd
och endast berodde på bristfullhet – såvida den inte bekänns och undanröjs
med bön om förlåtelse. Vad däremot mig och dig angår, så vill Herren att vi
inte ska se vår medmänniskas synd på det sättet, vi som inte ska straffa utan
förlåta. Du skall i stället tänka: ”Även om din medmänniska har handlat mot
dig av illvilja, så är hon förledd, fångad och förblindad av djävulen.”
Därför skall du vara from och snabb till att visa deltagande med henne, som
är kuvad av djävulen. För djävulens del, som intalat henne det onda, är det
väl en stor, oförlåtlig synd, men för den stackars människans del är det att
anse som ett ”fel” och en brist. Så har Kristus själv betett sig gentemot oss
när han bad på korset: ”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”. Detta
om något är att göra vår synd liten och oansenlig, den som dock i sig är den
allra största som någonsin blivit begången på denna jord. Ty hur skulle det
kunna syndas mer himmelskriande än att man tillfogar Gud och hans ende
Son de allra värsta plågor och den skamligaste död? Dock måste du tala ut
om dessa fel och svagheter, så att din medmänniska som syndat mot dig
erkänner det, ber om förlåtelse och vill bättra sig. Ty — som jag sagt på
annan plats – det finns två slags synd: en som man bekänner och som ingen
får låta vara oförlåten och en annan som man försvarar och som ingen kan
förlåta, ty han vill inte låta den gälla som verklig synd eller ta emot förlåtel-
sen. Därför är det som Kristus i Matt. 18, där han undervisar om förlåtel-
sen och nyckelämbetet ställer samman dessa båda att lösa och att binda.
Därmed föreskriver han att synd som man inte vill låta vara synd och inte
vill ha förlåtelse för, den skall man inte lösa honom från utan den skall man
binda honom vid och förvisa till avgrundshelvetet. Däremot synd som man
bekänner, den skall man avlösa och lyfta syndaren ur, upp till Guds himmel.
Såsom det går till i nyckelämbetet, så skall det också tillgå mellan varje
enskild kristen gentemot hans medmänniska. Visst skall en kristen vara
beredd att förlåta var och en som gör honom något ont, men om den felande
inte vill erkänna och inte heller sluta och dessutom framhärdar med sin
synd, då kan du helt enkelt inte förlåta honom, inte för din egen skull utan
145
för den andres, eftersom han inte vill ta emot någon förlåtelse. Så fort han
emellertid erkänner sig skyldig och ber om förlåtelse för sin synd, skall den
efterskänkas honom och avlösning ska följa omedelbart. Ty om han straffat
sig själv och upphört med sitt syndande mot dig, så att det inte mer belastar
honom, så skall du också gärna låta det falla. Men framhärdar han och inte
vill låta bli, kan jag ju inte lösa honom utan måste låta honom sitta fast i sin
synd, eftersom han själv av en förlåtlig synd gjort sig en som inte kan för
låtas. Slutligen: där någon inte vill erkänna sin synd, där skall man i högsta
grad belasta hans samvete och inte bevisa någon nåd mot den som i sin
okänslighet vill tillhöra djävulen. Å andra sidan – om någon bekänner sin
synd och gör avbön och du då inte förlåter, då har du lastat över hans synd
på dig själv, så att den blir till fördömelse för dig.
Herren Kristus vill emellertid ha även en sådan lindrigare förseelse
erkänd som synd, fastän han kallar den för bara fel. Han vill inte att det skall
döljas att det var orätt gjort och han tvingar dig inte att tycka om den, som
om det var rätt handlat och låta den passera som om allt var gott och väl.
Men finner du att det verkligen är fråga om en förlåtlig synd och så lindrig
att den med rätta kan kallas för blott ”fel” så skall du säga till din medmän-
niska: ”Väl kan jag inte prisa ditt beteende mot mig – det var ju onekligen
orätt gjort! – men eftersom du erkänt och ditt hjärta nu är annorlunda och
du nu inte längre har ont i sinnet mot mig, så ska jag gärna efterskänka den
till dig som ett fel och en liten förseelse och glömma min grämelse.”
När du är så sinnad mot din nästa, så skall Gud också visa sig likadan mot
dig med samma milda, vänliga hjärta och göra även din stora, tunga synd
som du gjort honom och alltjämt gör, till en lindrig sådan och kallar den för
bara ett fel. Och när du ber om förlåtelse skall han vara långt mer frikostig
med sin förlåtelse än vi någonsin kan få från honom. Tills nu har du varit
tvungen att köpa dig till ett sådant hjärtelag hos Gud med svett och möda, ja,
springa till världens ände efter det så som har skett under påvedömet och
därvid plågat dig med en mängd olika strapatser. Nu bjuds dig åter en sådan
hjärtegodhet, den bärs fram och skänks dig alldeles gratis av nåd såsom i det
heliga dopet, Evangelium och alla andra Guds nådesbevisningar. Och du får
långt mer än du själv med alla dina egna och all världens ansträngningar
någonsin skulle kunna uppnå. Ty där har du det tillförlitligaste löfte, som
inte ljuger och bedrar, att hela din synd, hur mångfaldig och stor den än är,
inför Gud anses som små mänskliga, alldagliga brister, som han inte tillräk-
nar dig eller tänker på, om du tror på Herren Kristus. Precis som övriga
sakrament kommer från honom och bedrivs genom honom, så förhåller det
146
sig också med vår bön. Den blir hörd av Gud och har med sig osviklig för-
låtelse; något som vi själva inte har förtjänat utan som helt blivit förvärvat
och skänkt till oss genom honom, som är och förblir den ende Medlaren
mellan oss och Gud. Genom denne Medlare får vi allt, även förlåtelsen som
liar sin grund i hans gärning och som endast äger giltighet genom honom.
Så ser du nu, varför Herren Kristus gjort detta tillägg: ”Om ni förlåter
människorna deras fel etc”. Därmed binder han oss var för sig fast till-
sammans och håller samman sin kristenhet i Andens enhet, både i tron och
kärleken, så att vi inte låter oss splittras för någon synds eller bristfullhets
skull och går miste om tron och allt. Ty det kan inte gå på annat sätt i de
olika stånden och sysselsättningarna än att dagligen många olika slags
misshälligheter uppstår och att vi talar och handlar mot varandra sådant
som vi ogärna hör eller kan stå ut med och som förorsakar vrede och oenig
het. Vi dras ju ännu med vårt kött och blod, som beter sig i enlighet med sin
art och lätt nog låter undslippa sig ett ont ord, en vredgad gest, en illvillig
handling, genom vilken kärleken såras. Därför måste bland kristna förlåtel-
sen ideligen vara på plats och ha sin gång liksom även vi ständigt behöver
förlåtelse av Gud och alltid måste hålla oss till bönen: ”Förlåt oss våra
synder, såsom vi förlåta—–” Annars är vi oförbätterliga människor, som
jämt lättare ser flisan i medmänniskans öga än bjälken i vårt eget och kastar
vår egen synd bakom ryggen. Om vi från morgon till kväll betraktar oss
själva framifrån, så finner vi så mycket synd hos oss själva att vi glömmer
de andras och är glada för att vi kan komma till Gud med denna bön.

6:16-18 När ni fastar skall ni inte se sura ut som hycklarna, ty de förställer
sitt ansikte för att de ska ses av människorna med sin fasta. Sannerligen
säger jag er, de har gått miste om sin lön. Men när du fastar, så smörj ditt
huvud och tvätta ditt ansikte, så att du inte blir sedd av människor med din
fasta utan av din himmelske Fader, som är fördold; och din Fader som ser
in i det som är fördolt, skall belöna dig helt uppenbart.
Som Herren Kristus har kritiserat fariséernas och de skriftlärdes allmose-
givande och deras sätt att bedja, så kritiserar han här deras fasta. Ty dessa är
de tre goda gärningar, som strängt taget i sig inbegriper alla andra. Det för
sta är att bevisa nästan alla slags välgärningar, det andra är att vi tar oss an
all slags nöd, både vår gemensamma och vår privata och bär fram den inför
Gud, samt det tredje att vi späker vår kropp. Men liksom fariséerna och de
skriftlärde missbrukade allmosor och bön så samvetslöst genom att de inte
sökte Guds ära utan egen ryktbarhet, så missbrukade de och förvred de även
147
fastan – inte för att hålla sin kropp i ans och tukt eller för att tacka och lova
Gud utan för att bli uppmärksammade av människor och vinna namnkun-
nighet, så att folk betogs av förundran och måste utbrista: ”O vilka utom
ordentliga helgon! De lever inte som annat vanligt folk, de går där i gråa
kåpor, hänger med huvudet och ser sura och bleka ut etc. Om inte de kom
mer till himlen, var någonstans kommer då vi andra att hamna?”
Herren vill därmed inte göra fastan i sig själv förkastlig och föraktad lika
litet som han förkastar allmosegivande och bön. Istället bejakar han dem
och undervisar om ett rättskaffens bruk av dem. Likaså söker han nu få
rätsida på fastandet, så att det går rätt till och sker i den rätta avsikten så som
ett gott verk skall gå till.
Emellertid har fastan hos judarna sitt ursprung i att Moses fastställt att de
på hösten vid försoningshögtiden skulle fasta ungefär fjorton dagar i sträck.
Det var den allmänna fastan som alla höll tillsammans. Därutöver hade nu
fariséerna sina särskilda fastor och gjorde något extra, och därför ansågs de
vara heligare än andra. Ty den förstnämnda, den allmänna fastan, var ju
inte gjord för att någon skulle kunna utmärka sig framför andra, eftersom
den omfattade folket i sin helhet – vad som görs av alla tillsammans kan ju
ingen enskild berömma sig av! Därför måste fariséerna ta sig för en mängd
särskilda fastor för att bli ansedda som mycket högre och andligare än
folket i allmänhet. Därför berömmer de sig själva i Evangelierna gentemot
Herren Kristus: ”Varför fastar fariséernas lärjungar så ofta, men inte dina
lärjungar?” Dessutom lade de sig till med vissa egenheter i gester och yttre
tecken så att man genom dessa skulle kunna se när de fastade – de förvred
sina ansikten genom att inte tvätta sig eller vårda sig om sitt yttre utan såg
sura och mörka ut och lade sig vinn om ett så strängt allvar att det blev en
visa.
Så kommer nu Kristus, slår en sådan fasta till marken och lär det rakt
motsatta genom att säga: ”Skall du fasta, fasta då så att du inte ser sur och
dyster ut utan ser munter och glad ut, som om det var en festdag och så att
man inte ser eller lägger märke till någon skillnad mellan fasta och fest.” Ty
det var judarnas sed att de stänkte ner sig och sina huvuden med dyrbart
luktvatten, så att det doftade om hela deras kropp när de firade och ville
vara glada. Om du fastar på detta vis, liksom mellan fyra ögon, ensam med
din himmelske Fader, då har du fastat på rätt sätt, på det sätt som behagar
honom. Men därmed är inte något förbud förbundet, så att man inte på en
fastedag ska få gå otvättad och i vanliga vardagskläder. Det är endast
förkastligt att man gör sin fasta för sin egen berömmelses skull och för att
148
väcka uppseende bland folk genom särskilda besynnerliga påhitt. På annat
håll i Skriften läser man ofta att när någon har fastat, så har man klätt sig i
säck och strött aska på sitt huvud. Så berättas bl.a. om konungen av Nineve
och hela denna stad. Men det är en annan sorts fasta, den som nöd och elände
lär oss.
Nu har vi hämtat vår stora fasta från judarna och den hölls också till en
början i fjorton dagar. Därefter blev man än heligare och utsträckte den till
fyra veckor för att slutligen förlänga den upp till fyrtio dagar. Men det har
inte stannat vid det utan dessutom har stipulerats en tvådagars fasta i veckan
året runt, nämligen på fredagar och lördagar. Dessutom tillkom de fyra
guld- eller nödfastorna, som dock var helt gemensamma för alla. Till detta
har några alldeles särskilt märkvärdiga helgon funderat ut och gjort sig en
fasta av advent för att nu inte nämna alla fastor som munkarna i klostren
hållit tillsammans och där varje enskilt mer än vanligt fromt helgon utöver
de gemensamma valt ut en fasta för egen del. I slutändan har det gått så långt
att man inte värderade någon av dem, såvida inte var och en gjorde sin egen
fasta.
Nu är emellertid detta fastande inte värt ett rött öre. Ty säkert har de
gamla fäderna menat väl och också samvetsgrant upprätthållit sin fasta, men
snart nog blev den så bemängd och fördärvad genom alla slags föroreningar,
att den inte dög till någonting. Men så gott var det! Ty som de människo-
påhitt allt detta besynnerliga fastande var, så har det också råkat utför
det skamligaste missbruk. Ja, jag vågar öppet säga, att jag ännu aldrig i
påvedömet sett någon fasta som med rätta kunnat kallas just fasta. För mig
är det just en skön fasta att till middag laga en måltid av den dyraste fisken
kryddad å det kräsligaste och med flera och delikatare rätter än som annars
skulle räcka för två eller tre mål och därtill de starkaste drycker! Och så
sitter man till bords en, två, ja, tre timmar och fyller sin mage, så att den
kan spricka! Detta var tills för nyligen allmänt förekommande och ansågs
ganska modest även bland de allra strängaste munkarna. De heliga fäderna,
biskoparna, abbotarna och andra prelater har emellertid först nu skarpt
angripit oseden med tio till tjugo rätter vid en och samma måltid och till
kvällsmat så mycket att åtskilliga tröskekarlar skulle kunna klara sig på det i
tre dagar. Visst händer det väl att åtskilliga fångar, fattighjon och sjuklingar
på grund av fattigdom varit tvungna att fasta, men jag vet ingen som gjort
det av andäktighet. Och om möjligt har de som numera fastar av den
anledningen blivit ännu färre. Ty ni, mina kära papister, har alla på den
punkten blivit så goda lutheraner att ingen av er hyser en tanke på att fasta.
149
Och ni låter obekymrat fattiga kyrkoherdar från vårt håll utstå hunger, ha
brödbekymmer och hålla daglig fasta i ert ställe.

Medan alltså den här fastan råkat i förfall värre än vad någonsin judarnas
och fariséernas gjort, de som ju fastade rätt och äkta – bortsett från att de
sökte sin egen ära med den – så har vår även om den kallas fasta urartat till
att bli rena utfodringen, så att det egentligen inte finns någon fasta längre,
utan bara något som bör heta ett hån mot Gud och människor. Dessutom har
man hängt på fastandet tillägget, att man gör skillnad på mat och mat och
förbjudit en del och kallar det för fasta att låta bli att äta kött men i dess
ställe den finaste fisken med de läckraste legymer och kostligaste kryddor
och de starkaste viner därtill. Därför har jag tillrått och tillråder alltjämt att
man rätt och slätt trampar en sådan fasta under sina fötter – den vållar ju
Gud enbart spott och spe. Det retar mig mycket att man i kristenheten
bedriver och tolererar detta spektakel och lurar honom med sådant
spegelfäkteri som att kalla det för fasta och en god gärning att frossa och
supa det värsta man kan.
Detta är ju ett oförskämt och skamligt bedrägeri, grovt så till den grad,
att den Heliga Skrift inte ansett det nödvändigt att bestraffa det; varje bonde,
ja, ett barn på sju år begriper och inser detta. Men så har ett ännu värre
missbruk som förändrat den rätta fastan mer än allt annat, hängt sig på,
nämligen att med den skaffa sig en stor merit hos Gud som om det var en
botgöring för synd och ett sätt att försona Gud, lika god som den fasta man
blir ålagd i skriftermålet som gottgörelse. Fasta i denna avsikt måste om
något kallas fasta i alla djävlars namn, att slå Herren Kristus på munnen och
trampa honom under fötterna, så att vi för detta missbruks skull snarare vill
tillåta – när nu ändå ondskan råder – att man super sig full och galen. Om
jag nu måste se något riktigt vidrigt såg jag hellre en fyllesugga än ett av
dessa skenhelgon, som övar den strängaste fasta på bara bröd och vatten.
Fortfarande är detta något vidrigt som fyller alla läror och skrifter av
munkar, påvars alla bullor och alla prästers predikningar, så att de inte
känner till någon annan fasta, även om de också gör sitt bästa. Jag förbigår
med tystnad att de höjer den grova lögnfastan, om vilken det nu talats, upp
till skyarna och därmed också och sanktionerar helgonavguderiet. Likväl
finns det ingen som har haft ett ord att säga mot sådant missbruk. Därför
upprepar jag än en gång att jag i hela mitt liv aldrig någonstans i hela påve
dömet sett till en fasta, som var sant kristligt gestaltad utan istället enbart
skamfastor och frosseri, genom vilka man räckt Gud lång näsa och bedragit
folk. Låt oss därför nu här lära oss vad det innebär att fasta på rätt sätt.
150
Det finns två slags fastor, som båda är goda och lovvärda: en som vi kan
kalla världslig eller borgerlig, anbefalld i likhet med andra världsliga lagar,
överhetens bud och förordningar, dock inte påfordrad som en from
prestation eller gudstjänst. Och jag skulle gärna se, tillråda och understödja
att kejsare och furstar kom med ett påbud att folk en dag i veckan eller två
inte åt kött eller salubjöd sådant – en god och nyttig ordning, som hindrade
folk att konsumera allt – såsom nu sker – tills slutligen dyrtider måste
komma och ingenting mer finns att få. Sedan skulle jag också vilja att man
vissa tider, en gång i veckan eller så ofta det ansågs lämpligt, inte till kvälls
mat åt mer än en bit bröd med något att dricka till. Därigenom skulle inte
allt som går att förtära ätas upp genom ideligt ätande och drickande – som vi
tyskar har för sed. Så skulle vi också lära oss att leva en smula måttligare –
särskilt de som är unga, fullvuxna och starka människor. Men denna fasta
skulle vara en helt världslig sak och underkastad överheten.
Sedan skulle det också därutöver hållas en andlig, allmän fasta av oss
kristna. Det skulle också vara fint om man behöll en allmän fasta före påsk
likaså en före pingst och jul och att således fastandet fördelades över hela
kyrkoåret, men för allt i världen inte för att skaffa sig en merit eller göra en
gudstjänst av den för att försona Gud. Fastan skulle vara en rent yttre
anordning till tukt och övning för ungt kristeligt folk, så att de lär sig att
iakttaga och skilja på de olika kyrkoårstiderna liksom man hittills hållit fyra
högtids- eller storfastetider, som alla haft att rätta sig efter. Ty det måste ju
vara så att man tar undan och märker ut en viss tid som faste- och högtids
dagar åt den grovarbetande stora mängden för predikans skull och till
erinran framför allt om Kristi historia och gudomliga verk m.m. Inte så att
man därmed hittar på en särskild gudstjänst utan endast en tidpunkt från
vilken man överblickar hela året och kan veta hur tiden lider. Sålunda skulle
jag gärna se att man året runt fastade varje fredagskväll och avskiljde den
till en dag att lägga märke till. Men en sådan fasta varken kan eller vill jag
inrätta utan att man först enhälligt kommit överens om det. Se, så har den
kristna kyrkan fått tillräckligt många dagar för fasta och man skulle inte
kunna beskylla oss för att förakta fastan och helt förkasta den.
Men detta är ännu inte den rätta kristliga fasta som Herren Kristus avser
och som angår var och en av oss helt för sig. Med den förhåller det sig så –
om den nu skall kunna kallas en sant kristlig fasta – att det inte är nog med
att bara låta bli att äta på kvällen. Det är endast en bit av den och den allra
minsta. Det som din fasta står och faller med, är att du tuktar din kropp och
är måttlig. Och det gäller inte bara mat och dryck och sömn m.m. utan även
151
sådant som att koppla av, förlusta dig och allt som gör din kropp väl och
som du använder när du sköter om den och vårdar den. Att fasta rätt
betyder nu att man avbryter och drar sig undan allt detta för att hålla sitt
onda kött i schack och göra det ödmjukt så som den Heliga Skrift ålägger oss
att fasta och som den kallar ”affligera animam” eller att göra sig själv illa,
så att man inte hänger sig åt vällevnad, makliga dagar och alla slags för-
lustelser. Sådan var de gamla fädernas fasta. De avstod hela dagar från att
äta och dricka; de sov litet, mötte och bar sina lidanden och nekade sin
kropp allt så långt som deras kropp orkade.
Denna fasta ser man nu för tiden lite av – i synnerhet hos de andliga
munkarna och prelaterna. Ty inte ens barfotamunkarna som dock vill anses
vara de strängaste, underkastar sig detta, även om de för syns skull briljerar
med det och går i strävhåriga livklädnader, men samtidigt proppar sin buk
full av den mest välsmakande mat och dryck och lever ett högst behagligt liv
utan bekymmer. Nej, det gäller inte att så där bitvis och endast synbart hålla
fasta utan att ödmjuka och undanhålla sitt onda kött allt som lockar och
behagar. Och även om de på allt sätt fastade rätt, så inblandar sig säkert
detta djävulens missbruk att de grundar sin helighet på sitt fastande och med
det söker utverka något särskilt hos Gud. Ty det kan mycket väl ligga en
hemlig kanalje dold därunder, som står tron och kärleken emot. Det är
denna fasta som profeten Jesaja bestraffar i kap.58 – som tidigare blivit
anfört – för att de visserligen späkte sin egen kropp men samtidigt klämde åt
och misshandlade sina gäldenärer. På liknande sätt förkastar Herren Kristus
här fariséernas fasta, inte för att de fastar orätt utan för att de med sin fasta
vill skaffa sig ryktbarhet och ära.
Det vill alltså mycket mera till för att en fasta skall vara en god gärning,
som Gud finner behag i. Framför allt vill han att du inte med din fasta gör
dig till inför honom, som om du var ett stort helgon och ändå på samma
gång när hat och vrede mot din medmänniska. Nej vill du fasta rätt, så se till
att du först är en from kristen som både tror och älskar rätt. Ty att fasta är
en sak, som inte angår vare sig Gud eller din medmänniska utan endast
gäller dig själv och din kropp.
Men ingen vill hålla med mig om detta, och då måste jag väl påstå att jag
inte någonstans sett en rätt utförd fasta. Ty det är dock endast en halvdan
och stympad fasta, rent av ett bedrägeri, när man avstår från en eller annan
måltid men likväl annars dagligen klemar bort sin kropp och inte ett dugg
bryr sig om hur fattiga predikanter och kyrkoherdar ute i byarna nu för
tiden har det och för övrigt alla de stackare, som av nödtvång måste fasta i
152
brist på mat och som inte får den minsta lilla smula bröd av någon människa
och dessutom får utstå spott och spe och alla slags plågor. Där har man det
sannerligen inte för lustigt eller särskilt goda dagar i lyx och vällevnad. Det
är dessa som det talas om i Hebréerbrevet 11 där det sägs att de är bort
glömda i den här världen; att ingen vill veta av dem och världen anser dem
inte värdiga att hysa. Barfotamunkarna i sina raggskjortor och grå kåpor
med sitt avskum, för dem skall man häpet spärra upp ögon och mun och
utropa: ”Å, vilka heliga människor de är! Hur obehagligt och beklämmande
måste det inte vara att gå klädda så där illa och samtidigt så strävt!” Men sin
buk avstår de inte från att fylla med mat och dryck!
Men se nu här vad jag vill kalla den rätta kristna fastan: att man späker
hela sin kropp och tyglar den med alla dess fem sinnen, så att den får um-
bära och avstå från allt som den finner skönt, vare sig det sker frivilligt
eller av tvång – dock alltid så att man gärna accepterar det och underkastar
sig det. Sedan kan man äta fisk eller kött, dock aldrig mer än vad nöden
kräver, så att kroppen inte får men av det eller blir arbetsoförmögen utan
kan hållas i arbete och skötsamhet, men får aldrig förfalla till maklighet,
lättja och fetma. Men denna fasta tror jag mig inte kunna få till stånd och jag
vill inte heller tvinga någon på den. Var och en måste se efter hos sig själv
och känna sig för i denna sak, eftersom vi är så olika, att vi inte kan ställa
upp en för alla gemensam regel. Var och en får själv besluta sig för att
ålägga sig fasta eller att upphöra med den, allt eftersom han har styrka nog
eller när han känner det behövligt för sitt onda kötts skull. Ty den har
tillkommit just för att bekämpa köttets lustar och lockelser, inte mot naturen
och den är inte bunden till någon viss regel eller bestämt mått och inte heller
till viss tid och plats. Men den skall alltid sättas i verket när det är nöd-
vändigt att hålla sin kropp i styr och på så sätt vänja den vid strapatser, så att
man klarar av det när det blir nödvändigt. Men det skall stå var och en fritt
att fasta efter sina egna villkor, så att man inte ger sig till att reglera enligt
en gång för alla stiftade lagar såsom påven har gjort – precis som man inte
kan fastställa en bestämd regel eller ett fast mått för bönen utan måste låta
den vara fri allt efter vars och ens behov av andakt och efter vad den nöd
som tillstöter, ger vid handen och fordrar, och likadant när det gäller
allmosor – åt vem eller när eller hur mycket man måste ge, det kan endast
behoven avgöra men ingen lag tvinga fram.
Men så långt sträcker sig en för alla kristna gemensam regel, fastställd
för alla och envar, att de ska leva måttfullt och nyktert, inte en dag eller ett
år utan dagligen och alltid, något som Skriften benämner sobrietas eller
just nykterhet. Även om inte alla kan hålla den stora fastan, så kan de dock
153
vara med så långt att de hålla måttligheten beträffande mat, dryck, sömn och
alla andra kroppens behov, så att inte fastan lockar dem till omåttlighet och
överdåd; att de inte lever som om fastan endast handlade om att frossa och
supa, att hoppa och dansa. Om det ibland av uppsluppenhet inträffar något
utöver detta, så bör det gå med in under den trosartikel som heter syndernas
förlåtelse liksom annan daglig bristfullhet.
Men framför allt bör du se till att du är en from och rätt kristen och att du
inte tror att du genom din fasta gör Gud en tjänst. Nej, din gudstjänst skall
endast vara tron på Kristus och kärleken till din medmänniska och att du
sköter det som du blivit ombedd att göra. Där detta inte är finns, så låt hellre
även din fasta få vara. Ty den skall bara tjäna till att utvändigt rensa bort
från den kropp som underkastar sig fastan dess lustar och orsakerna därtill,
liksom tron rensar ut dem invändigt ur hjärtat. Därmed har sagts tillräckligt
om själva fastan.
Nu måste vi även ta oss en titt på de ord som Kristus fogar till samtliga
dessa tre stycken om allmosor, bön och fasta: att de ska utföras i det
fördolda. Ty detta är ett nödvändigt trösteord för de kristna som på ett
korrekt sätt gör dessa goda gärningar, medan det här i världen helt säkert
går till så att deras goda gärningar blir dragna i smutsen, bortskymda och
undangömda; så att ingen gudlös människa får syn på dem. Och även om en
sådan skulle få syn på dem, så tar han med öppna ögon ingen notis om dem.
Som exempel på detta kan vi ta fram allt det goda vi gör och uträttar genom
Guds nåd. Men det ser ingen. I stället skäller världen på oss, som om vi inte
var något annat än gudlöst folk, som föraktar och förbjuder bön, fasta och
alla goda gärningar samt bringar olycka och ofrid m.m. Men hur vi ber,
offentligt och enskilt, det skulle de inte märka, även om de stod alldeles
bredvid och hörde på och med sina händer kunde ta på hur vi medverkar till
frid och allt gott. Ty Gud har ordnat det så – som Skriften kort och gott
säger – att ingen gudlös skall se Guds ära, det vill säga allt vad Gud säger
och gör. Så säger han också till profeten Jesaja i kap.6: ”Gör detta folks
hjärta okänsligt, låt deras öron bli tilltäppta och förblinda deras ögon, så att
de med öppna ögon inte ser någonting, inte heller hör med sina öron eller
förstår med sitt hjärta och omvänder sig etc.
Så går det också för oss, både när det gäller lära och levnadssätt. Ty jag
menar ju inte att vårt Evangelium i sig självt är fördolt utan ljuder så att alla
ser och hör det, annars skulle de ju inte så upphetsat rasa mot det. Och ändå
förmår de inte upptäcka det utan det måste för dem te sig som ett fördömt
kätteri och inte som Evangelium. De av evangeliets frukter som finns hos
154
oss, våra goda gärningar som vi bevisar dem, våra motståndare, ser man
inte heller, inte heller hur djupt vi alla ödmjukar oss för dem, erbjuder dem
fred och allt gott och dessutom troget ber för dem. Ändå är de inte i stånd
att erkänna detta utan ser sig tvingade att just därför förfölja oss desto
rysligare. Inte heller tar de någon notis om fastan hos de våra, hur våra
predikanter villigt lider av hunger och får dras med bekymmer att vara
människorna till tjänst m.m. Men när de själva fastar vid yppiga måltider
med feta rätter och tre eller fyra delikata såser, så ska det vara en prisvärd
prestation, som vittnar om stor helighet, medan våra böner är ett ingenting i
jämförelse med deras rabblande och ylanden i kyrkorna.
Se, så måste allt vad kristligt liv heter vara och förbli förborgat och ald
rig uppnå någon berömmelse eller i världens ögon te sig särskilt lysande och
vinna anseende. Lämna därför detta därhän, tag inte alltför illa vid dig, även
om din fromhet blir undanskymd, helt glömd och begravd, så att ingen ser
den mer eller bryr sig om den! Låt dig nöjas med att din Fader där uppe i
himmelen ser dig, Han som kan se långt i fjärran även om tjocka, svarta
moln drogs för och du grävdes ner djupt i jorden. Ty alla kristnas sätt att
leva måste vara inriktat endast i riktning mot Guds ögon. Ty det lär dock bli
så: hur vi än lever och hur vi än söker göra så gott vi kan, så kan vi ändå inte
bli världen till lags. Inte heller kan vi göra den tacksam och till freds – ja,
det skulle inte ens vara lönt att den fick hjälp eller att göra den något gott.
Därför måste vi för vår del ge den en god dag och skicka den i djävulens
våld, stå emot den och förtröstansfullt sjunga en strof som t.ex. denna: ”Du
usla värld farväl etc.” Det får vara nog för oss att vi sköter oss, till ära och
behag för honom, som ser det. Och för världens skull vill vi inte vare sig
göra något eller låta något ske, den må sedan tacka eller reta oss, vredgas
eller skratta, vi skall ändå inte göra den annorlunda än den alltid varit. Vad
skulle det då tjäna till att vi strider för ära och tack, som vi ändå aldrig får
lyfta? I stället vill vi be dessa skälmar att kring sin hals hänga rosenkransar,
att dag och natt yla i kyrkans kor, att frossa på fisk, stinkande av olja m.m.
samt bara göra onyttiga saker. Och de skall av detta skörda den ära och
ryktbarhet, som de har förtjänat – ja, då kommer djävulen att le åt dem i
mjugg. Ty som gärningarna är, så är också deras beprisare, så att den ene
narren lovsjunger den andre.
Detta är nu ett stycke tröst, nämligen att vi vet att världen inte är oss
värdig, men att vi i himmelen har en annan som ser oss och det vi gör. Det
andra stycket är detta som Herren säger: ”Din Fader, som ser i det fördolda
skall helt öppet belöna dig” – alltså att det inte stannar vid att vi bara blir
155
sedda utan att vi även skall bli belönade och det inte i smyg utan offentligt,
så att hela världen skall se det och stå där och skämmas. Därför – låt den
himmelske Fadern sköta den saken, han skall nog ta fram det i dagsljuset, så
att det inte blir liggande inne i mörkret och det redan här på jorden och i
människors åsyn. Så lär och tröstar oss psalm 37 i Psaltaren: ”Befall din
väg åt Herren och hoppas på honom, han skall göra det och skall föra fram
din rättfärdighet såsom ljuset och göra din sak så klar, att den lyser som
solen mitt på dagen.” Se på de kära martyrerna, hur skamligt de bragtes
om livet och likväl i dag lyser med en glans gentemot vilken hela denna
världens berömmelse luktar rent illa. Så t.ex. Johannes Huss, redan före vår
tid så skamligt fördömd att man aldrig hört maken och hans namn var för
evigt utplånat – trodde man! Men det strålar alltjämt med sådan ära att hans
sak och hans lära prisas inför hela världen, medan påvens skändligen ligger
i smutsen.
Så bör även vi nu låta oss skuffas undan och hållas i skymundan! Den tid
skall komma då Gud drar oss fram i ljuset så att vår sak och vårt väsen skall
lysa inför hela världens ögon, även här i detta vårt liv. Men långt härligare
blir detta uppenbart den dag, då någon stackars människa skall stiga fram
med sina sköna frukter och goda gärningar, det stora påvedömet och hela
världen till skam och vanära. Medan hans sak företräder renheten och klar-
heten skall de andras bli till rena avskrädet. Dock måste vi enbart hålla oss
till Kristi Ord och inte bry oss om eller låta oss plågas av att världen smuts
kastar oss och mörklägger oss. Det är på honom vi skall se och göra allt för
hans skull. Ty Guds Ord och verk kan inte skärmas av utan måste fram i
ljuset, hur djupt det än grävs ner och skottas över. Ofta har det förundrat
mig, när jag betraktat påvedömet och sett hur djävulen genom påvens alla
styggelser vräkt det kära Evangeliet på gödselhögen och ner i dyngpölen
och förstört det – då har jag tänkt, att det inte kunde vara möjligt att
sanningen någonsin mer skulle kunna bringas i dagen ur all denna förförelse
i mässmissbruk, skärseld och otaliga andra rysligheter. Likväl har Evange-
lium tvingat sig fram på nytt, just då det begravts som allra djupast och när
man menat att det skulle förbli så för evigt.
På samma sätt gick det ju för Herren Kristus själv, då de stängde in
honom i graven och trodde att de hade undanröjt honom så grundligt att
ingen någonsin mer skulle tala eller sjunga om honom. Då blixtrar han fram
och lyser så starkt i sitt Ord, att de allesammans måste gå under för evigt.
Därför skall också vi, eftersom vi har hans Ord, vara säkra på att vår lära
och vårt verk skall bli prisat inför hela världen, även om det nu för tiden
156
ligger fördolt – såvida Gud själv inte måste hålla till i mörkret. Se, här har
vi det tröstefulla löftet, som vi fått till uppmuntran för att vi skall öva oss i
de sanna goda gärningarna och inte bli förargade om de inte blir uppmärk-
sammade av världen. Ty den är mer än blind för dem. Och lika litet som
världen har någon kunskap om Gud själv, lika litet kan den känna hans Ord
och verk. Aldrig någonsin lär den nå dit, att den inser vilken stor sak det är
t.ex. med ett barn som blir döpt eller att en kristen tar emot Kristi kropps
och blods Sakrament och gärna lyssnar till Guds Ord. I stället måste den
betrakta dylika saker som ett helt vanligt bad, en bit vanligt bröd och Guds
Ord som tomt prat. Och den begriper sig inte alls på vad den som rätt fastar
eller ber har för sig. Därför anbefaller vi sådant endast åt den som kan se
och hoppas att han skall komma de galna helgonen på skam med alla deras
storslagna och lysande later, som de nu fördunklar de kristnas liv och goda
gärningar med.

6:19-21 Ni ska inte samla er skatter på jorden, där mal och rost förtär dem
och där tjuvar gräver fram och stjäl dem. Samla er i stället skatter i
himmelen, där mal och rost inte förtär och där inga tjuvar gräver upp och
stjäl dem. Ty där er skatt är, där är också ert hjärta.
Herren Kristus har hittills bestraffat de skriftlärde och fariséerna för deras
falska utläggning av de tio budorden, och befriat den förvanskade och
fördunklade läran från deras påfund och renat den. Därefter har han under
visat om de rätta, goda gärningarna gentemot deras falska, dock i ögonen
fallande verk, så att man både rätt förstår de tio buden och gör de rätta gär-
ningar som dessa fordrar. Nu börjar han varna för de plågor som är till hin-
der för denna rätta lära och fortsätter med det alltigenom fram till åttonde
kapitlet. Och såsom den borne läromästare han är gör han det ytterst
grundligt och utelämnar ingenting som tjänar till att behålla oss vid den rätta
läran och det rätta levnadssättet.
Först ger han sig då på den snygga utbredda last, som heter girighet. Ty
den är ett av de värsta plågoris som alltid följt med var man än förkunnat
Evangelium rätt och velat leva därefter: först kommer det falska predikan
ter, som fördärvar själva läran, därefter mäster girigbuk, som hindrar ett
gott kristligt levnadssätt. Vi ser även exempel på detta nu i vår tid, sedan
Evangelium på nytt börjat predikas; hur folk blivit mycket girigare än
tidigare, hur de roffar åt sig och är gnidiga, som om de rakt skulle dö av
hunger. Dessförinnan, när de gick i blindo som om de var lamslagna, lät de
sig predikas vadhelst någon yrade om; de gav vad de skulle ge med råge,
157
men de såg inte på och klagade inte över allt de pungade ut med. Men nu,
sedan deras ögon öppnats så att de kan se hur man skall leva och göra de sant
goda gärningarna, så ser de på vartenda litet öre och snålar som om var och
en skulle rafsa all världens gods och guld under sin gryta. Jag kan inte tyda
detta eller räkna ut varifrån det kommer på annat sätt, än att det måste vara
ett av den lede djävulens plågoris, som alltid kastar fram denna skamliga last
bredvid Evangeliets ljus för att hindra det att lysa. Och dock ger oss
Evangelium den trösten, att vi inte bara skall ha evigt liv i himmelen utan
även här på jorden ha tillräckligt att äta. Det står ju i psalm 8 i Psaltaren, att
Kristus skall vara Konung och Herre över hela världen och ha i sina händer
får och oxar och alla djur på jorden, så att han inte skall låta oss dö av svält.
Nå, detta vet ju vi; men ändå sitter vi själva fortfarande fast i girighet och
bekymmer för vårt timliga uppehälle, värre än någonsin tidigare och alltid
fattas oss något, som inte vill rinna till och vi har inte råd att ge bort, Gud
till ära, ens tiondelen av det som vi tidigare slängde i djävulens gap.
Detta har Herren Kristus på flera andra ställen talat om och förutsagt.
När han så skickar ut sina apostlar att predika, så är det hans största
bekymmer och något han manar dem till, nämligen att de aktar sig för dessa
två saker – falsk lära och girighet. Och han befaller dem strängt att inte ta
något förråd av förnödenheter med sig på vägen och inte bekymra sig för
vad de skall äta och dricka; att de – som sagt – således måste vara på sin vakt
mot kristenhetens två farligaste vådor, varigenom den blir totalt fördärvad;
tron andligen genom falsk lära, dess frukt timligen genom girighet. Därför
är predikande och förmanande nödvändiga, när lära och leverne kommit väl
i lag, så att man noga ser till att man håller fast vid den och inte på nytt låter
sig föras vilse genom falska utläggningar av den heliga Skrift. Vi måste även
vara på vår vakt mot girigheten, så att den inte smyger sig på oss i hemlighet
och får oss i sitt våld; att vi alltså satsar allt på detta timliga för att ha
tillräckligt av det i detta livet, som om allt därmed var väl beställt.
Ty detta är något ytterst farligt ont som klibbar vid vår natur, ger oss ett
fagert sken och inger oss sköna tankar, så att det kan bedra även de kristna
och ingen kan känna sig säker för det. Ty när de ser hur det går till här i
världen, hur den orsakar dem alla slags plågor och inte unnar dem en bit
bröd, så att de nära nog måste dö av hunger – på samma sätt som man i våra
dagar låter våra präster utstå bekymmer och nöd – då frestas de att endast
tänka på hur de ska få något att leva på och över huvud taget kunna existera
här i världen, tills de slutligen dukar under för näringsomsorger och
penningjakt och därför försummar sitt predikoämbete och lägger ner det;
158
En del låter helt enkelt Evangelium fara all världens väg.
Därför är det som Kristus med så många ord börjar predika om den store
avguden Mammon, och måla av honom så över måttan skamlig: att man
skall kunna skydda sig mot honom. Och då säger han först: ”Samla inte
skatter åt er på jorden, där mal och rost förtär dem och där tjuvar gräver
upp och stjäl dem.” Här tillsätter Herren tre övervakare för skatterna här
på jorden, nämligen rost, mal och tjuvar. De är ju skamlösa väktare, om
man sätter dem över sina skatter. Nu har emellertid Gud ordnat det så
sinnrikt, att där det finns en skatt, där måste det också finnas en sådan där
figur som bevakar den likt sparvar, råttor och möss när det gäller säd. Ty vi
är inte bättre värda, eftersom vi inte använder våra pengar och vår egendom
rätt utan i vår eländiga girighet endast rakar åt oss själva och inte ger
någonting åt eller unnar andra.
Men mal och rost kallas inte bara det som förtär kläder och fräter på järn
och metaller, inte heller endast möss och råttor, som man fångar i fällor,
inte ens småtjuvar som i smyg länsar kassakistor utan därmed åsyftas främst
de stora livs levande malarna, uppenbara stortjuvar och storskrävlare vid
furstehoven, som helt kan utplundra en furstes hela land och plånbok och till
sist föröder alltsammans, som rosten förtär järn. På samma sätt går det till i
städerna och inte bara så att någon bryter sig in i en enskild borgares hus
utan man suger ut hela städer på öppna marknaden eller över huvud taget
där det går för sig med ocker och skinnande. Kort sagt, där det finns ägode-
lar och pengar, där är alltid malar och tjuvar framme. Överallt i världen
där människor bor tillsammans, där är det fullt av råttor och möss. Ty vad
annat är en oärlig rådsherre vid hovet eller en ämbetsman än just ett rost, en
mal, som inte tjänar till annat än att äta upp en furstes gods och pengar, så
länge där finns något att äta? Och hur många smilfinkar finns det inte som
genom dagliga, tunga, onödiga och olönsamma omkostnader utarmar fursten-
dömen utan att fråga efter om de förkovras eller ruineras, bara de med sina
pengar kan vara herrar och regera efter behag. Så sker också i alla städer
och byar. Överallt finner man fullt av råttor och mal, både stora och små,
privata och offentliga bland skomakare, skräddare, slaktare, bagare, bryggare
och krögare samt andra hantverkare, arbetare och daglönare. Ja, i varje
hus, där man har en lat, oärlig dräng eller piga, vad har man där, om inte
en kornmask som äter upp mer än om man hade sina ägor fulla av råttor
och möss. Se där vilken snygg gud Mammon är, som inte håller sig med
pålitligare tillsyningsmän och hovmän än idel rost och mal! Även om man
under långliga tider samlat åt sig väldiga skatter, så äts de dock med naturlig
159
nödvändighet upp av detta husfolk, så att inte den som rätteligen skulle njuta
av sina skatter får någon glädje av dem eller får använda dem. Och många
stora herrars och furstars skatter kommer aldrig till den fördelaktiga an
vändning man tänkt sig utan blir förstörda genom krig eller uppätna av
lössläppta hopar av marodörer eller på annat sätt tillspillogivna och sking-
rade till ingen nytta. Därför är de som inga skatter har på den säkraste sidan.
Ty de har inte så många råttor att föda och behöver inte vara rädda för
tjuvar.
Men hur då? Får man inte ha några skatter alls och är alla de som samlar
skatter på jorden fördömda? Nej, så kan det ju inte vara. Ty om alla skulle
göra som du och jag, då skulle ingen i morgon ha ett smul i hus och
hemman. Herrar och furstar måste ju lägga upp förråd att ha för folk och
land. Ty för den sakens skull har Gud skapat guld och silver och gett dem
bergsbruket. Så läser vi i den heliga Skrift att Moses lär konungen att han
inte skall skaffa sig för många hästar, inte heller för mycket guld och silver
m.m. Därmed lär han ju att kungen får samla skatter, fastän med måtta,
något som även konung Salomo berömmer sig för att ha gjort. Även
patriarken Josef samlade i sådan omfattning att all jord i Egypten med säd,
penningtillgångar, gods och boskap överfördes i konungens ägo och dess
utom människorna till hans livegna. Likaså hade även Abraham, många får,
mycket guld och silver som han drev handel och köpenskap med. Vad skall
vi då säga om det faktum att Herren så otvetydigt förbjuder oss att samla på
oss skatter? Han hade dock själv – om man nu skall räkna med honom i detta
sammanhang – vissa tillgångar, eftersom ju Judas bar pungen med pengar åt
honom, och hade alltid en del kontanter, så att lärjungarna inte skulle sakna
någonting när han sände ut dem. Detta medgav de själva vid återkomsten.
Varför förbjuder han då sådant här och säger att de inte skall ta med sig
några pengar eller ränsel och inte ens skor?
Svar: det är ovan tillräckligt ofta sagt att Herren Kristus i denna predikan
undervisar den enskilda kristna människan och att man vitt måste skilja
mellan en medborgare i något av denna världens riken och en kristen,
mellan en kristen och en borgerlig person. Ty kristen kan man inte kallas i
egenskap av man eller hustru, ung eller gammal, herre och tjänare, kejsare
och furste, bonde eller borgare eller något annat som hör denna världen till
eller som över huvud taget kan nämnas; han är här i världen en icke-person
utan någon särskild funktion; han skall ingenting äga eller veta av utan låta
sig nöjas med skatten i himmelen. Den som inte gör en sådan skillnad kan
inte rätt förstå dessa ord av Herren Kristus. Det har inte heller våra sofister
160
och svärmare gjort utan de har rört ihop och bryggt hur som helst.
En furste kan visst och sant vara en kristen, men det är inte som sådan han
skall regera och om han regerar kallas han inte för kristen utan furste. Väl
är han till sin person en kristen, men hans ämbete eller hans fursteroll har
ingenting att göra med hans kristendom. Ty så till vida att han är kristen lär
Evangelium honom att han inte får åsamka någon lidande, inte straffa någon
eller hämnas utan förlåta alla och allt ont som drabbar honom får han tåla.
Det är den läxa en kristen får lov att lära sig, vill jag påstå. Men det skulle
inte bli något gott regemente, om du skulle predika detta för din furste. Utan
han måste resonera så här: Min kristendom låter jag vara en sak mellan Gud
och mig, och hur jag skall leva inför honom har jag fått hans eget besked
om. Men utöver och vid sidan av det har jag här i världen ett annat uppdrag
eller ämbete, nämligen att vara furste. Den personen är inte vänd mot Gud
och himmelen utan den rör mitt förhållande till land och folk m.m. Dit hör
inte hur jag lever inför Gud, vad jag gör eller måste lida för den sakens
skull. Det skall jag förbehålla min person som kristen människa, som inte har
någonting att göra med land och folk. Men som fursteperson skall jag inte
befatta mig med något sådant eller ha något att skaffa med de himmelska
tingen utan blott tänka på hur jag sköter mitt regemente, upprätthåller och
värnar om rättfärdighet och fred och bestraffar de onda.
Se, så är dessa båda stånd eller ämbeten rätt uppdelade, fastän de åvilar en
och samma person och på det sättet är varandras motsatser, att den ene skall
kunna utstå allt och samtidigt inte alls tåla det; men detta så att vart och ett av
dessa ämbeten får sig tilldelat sin speciella del; nämligen – som sagt: det som
drabbar mig som enskild kristen, det skall jag tåla. Men gäller det mig som
civil person – således att det inte är fråga om förhållandet mellan mig och
Gud – sammanlänkad med land och folk, som det är mig befallt att hjälpa
och skydda samt även vid behov använda svärdet som är satt i min hand, då
gäller det att inte tolerera utan tvärs om. Varje människa här på jorden har
alltså två personer: en för sig själv, ansvarig inför ingen utom inför Gud;
sedan en världslig, genom vilken hon är knuten till andra människor, efter
som vi i detta liv lever tillsammans med varandra som äkta make och
husfader med hustru och barn. Och om denna är en kristen, skall han dock
inte bland de sina tåla att de har ofog för sig i hans hus eller är uppstudsiga
ulan hindra och bestraffa det onda, så att hans husfolk tvingas göra det som
är rätt. Om du nu förstår denna distinktion, så är även Kristi lära lätt att
förstå. Ty han talar här och i alla sina andra predikningar inte om hur en
världslig person skall handla och leva utan om hur du skall leva på ett rätt
sätt inför Gud såsom kristen, som inte har att bekymra sig för världen utan
161
har sin tanke riktad mot det andra livet.
Så säg dig nu med ledning av denna text: ”Min person som har namnet
kristen skall inte ha bekymmer för eller samla på sig pengar utan endast
hänga fast vid Gud med sitt hjärta. Men till det yttre bör jag, ja, skall jag
använda det timliga goda för min kropp och för andra människor och såvitt
det ankommer på mig som en världslig person, samla pengar och ägodelar;
dock inte i sådan mängd, att jag blir en girigbuk, som bara roffar åt mig
själv och inte blir mätt. Ty en person i världslig tjänst måste ha tillgångar i
pengar, spannmål och förråd för sitt land och folk eller andra som hör
honom till. Om någon kunde regera likt patriarken Josef i Egypten, så att
alla bodar och magasin var fyllda med förråd, sörja för att landet var väl
försett med alla förnödenheter, som man kunde hjälpa människor med och
vid behov bistå med pengar eller dela ut gratis – det skulle vara att samla en i
sanning skön skatt och ett rätt och kristligt bruk av det timliga goda. Ty vad
en furste samlar, det samlar han inte åt sig själv, utan som en allmänhetens
tjänare, ja, som en far för hela landet. Ty det får ju inte bli så att vi alla blir
tiggare utan att var och en ser till att han skaffar sig själv så mycket att han
kan försörja sig själv och inte ligger andra till last utan har så att han kan
hjälpa någon annan – att alltså den ene står den andre till tjänst, när det är
nödvändigt.
Därför borde varje stad samla så mycket den kan för gemensamma
behov, ja, även varje kyrksocken bör ha en allmän kassa för hjälp åt alla
fattiga. Det skulle inte vara något ont utan ett rätt kristligt sätt att samla
skatter. Det är ju då inte fråga om en skatt, som man tillgodoser sitt habegär
och sin lusta med, såsom världen gör och som våra prelater hittills har gjort,
lagt pengar på hög och inte strävat efter något annat än att kunna roa sig med
dem med samma lust som småflickor leker med dockor. Men när nödtider
kom på och man skulle ha hjälpt varandra, då minsann höll de sig inte
hemma. Det bör man väl kalla ett djävulens skattsamlande: Det är mot detta
Herren här opponerar sig och säger att man inte skall samla åt sig på jorden,
d.v.s. för egen del och för att förlusta sig; att hjärtat inte är girigt och
klibbar sig fast vid den timliga Mammon utan strävar efter och samlar
skatter i himmelen. Men till det yttre och för världsliga ändamål bör du
tjäna så mycket du kan med Guds goda minne och med hedern i behåll; inte
för att tillfredsställa din lust och girighet utan till hjälp åt andra. Den som
samlar skatter på det sättet skall såsom en from kristen ha välsignelse av det
och förlåtelse i gengäld.
Men för dem som strävar och gnider så utan hejd att de inte kan sluta och
162
ändå inte låter någon annan få gott därav, ja, inte ens förstår att använda det
till egen glädje, för dem skall det gå så som det står här, nämligen att
maskar, rost och tjuvar kommer att förtära alltsammans, så att orätt fånget
är lätt förgånget. För övrigt inträffar det även med det som förvärvats på ett
rätt och riktigt sätt, nämligen att det likväl förtärs. Ty på annat sätt kan det
inte gå med detta timliga goda här på jorden. Men om det går så för dem
som ändå samlat skatter på det rätta sättet, hur mycket värre ska det då inte
gå för dem som jagat efter pengar för deras egen skull och inte för den
användning, nytta och avkastning man har av dem. Det är nu en gång så
välsignat ordnat att mal och rost skall angripa och förtära, tjuvar stjäla, så
att ingen som så jagar och rakar åt sig ska ha framgång. Och om en bonde
väl samlat åt sig en mängd ägodelar, så tillåts han inte att använda dem och
inget annat står honom till buds än att gräva ner dem i jorden, så att det
varken blir till nytta för honom själv eller någon annan utan bara blir rov
för maskarna eller byte för landsknektar och stråtrövare. Och lika så gott är
det, när det ändå inte kommer till rätt användning.
Så söker nu Herren Kristus ta ur oss detta sinnelag att jaga efter Mammon
och han talar så föraktfullt och försmädligt om denne, att han inte kan ha
sagt något mera förnedrande. Ty vad för en gud är väl det att ha, som inte
förstår så pass som att kunna skydda sig själv för rost och mal utan dagligen
och stundligen måste låta sig ätas upp och rosta bort eller ligga där som byte
för vem som helst som kan komma åt att äta upp det eller någon tjuv att bära
bort det. Det måste ju vara ytterst försmädligt att hålla sig till en sådan
vanmäktig gud, underkastad rost, mal och tjuvar, trots att han ändå regerar
hela denna värld. ”Då ni nu vet om detta” – säger Herren – ”så hänge inte era
hjärtan åt att samla skatter här på jorden utan låt er nöjas med vad Gud ger
och räkna med risken att gå miste om dem och bli bestulna på dem. Ty det
lär inte bli något annat av; i synnerhet inte för en kristen som vill bekänna
och predika om sin Herre Kristus. Han måste varje stund vara beredd på att
man äter ut och stöter bort honom och får all världen och djävulens hela
anhang på halsen. Skall han stå rycken måste han vara utrustad med ett
sådant mod att han kan ringakta denna världens skatter och förmåner och
veta att han äger en annan och bättre skatt på annat håll.
Därför säger Kristus: ”Samla åt er skatter i himmelen i stället etc.” Det
vill säga: överlåt dessa jordiska skatter, som är så begärliga för rost, rövare
och tjuvar, åt världen, som inte är värd något bättre att förlusta sig med och
förtrösta på. Vi däremot som inte är av världen utan hör himmelriket till
och som genom mitt blod är friköpta till att äga en helt annan, en evig skatt,
163
som är ägnad och reserverad för er, låt inte era hjärtan tas till fånga igen!
Om ni finns i ett sådant ämbete eller stånd, där ni måste umgås med de
timliga tingen, häng er då inte fast vid dem och bli inte deras trälar! Trakta
ännu mer efter hur ni skall få de skatter som är reserverade åt er i
himmelen! Ty de är de sanna skatter, som mal och rost inte kan komma åt
och som är fullständigt fredade för alla angrepp av rost, mal och tjuvar. Ty
de är så beskaffade att de alltid förblir oskadda och friska och de förvaras så
att ingen kan gräva fram dem.
Den som nu vill vara en kristen, han skulle kunna låta sig tjusas av denna
förföriska talekonst. Ty det skulle ju högt tilltala en denna världens girigbuk
och få hans hjärta att skratta gott, om man visade honom på en sådan skatt
som ingen rost kunde fräta sönder och ingen tjuv förmådde stjäla. Fast
världen skulle ändå inte bry sig om den, eftersom den inte kan se den med
sina ögon och inte heller ta på den med händerna, utan hänger fäst vid guld
och silver, som man ser glänsa, fast man både ser och vet att det inte ett
ögonblick är fredat för rost och tjuvar. Men vi predikar inte heller för
sådana. Den som inte vill hålla sig till Kristi ord och vända sin håg mot den
osynliga skatten, han kan fara sin väg; vi vill inte dra någon i håret till
himmelen. Men när det blir dags att du skall fara hädan, se då till att du
anropar skatten, som du samlat och satt din förtröstan till! Då lär du bli
medveten om vad du har för glädje av den och vilken hjälp du får av den.
Men då går det för dem såsom det står skrivet i Psaltarens 76:e psalm:
”när de rika girigbukarna som tjänat mammon skulle dö, så hade de
ingenting i sina händer”. Detta är ju en förskräcklig sak, att de som i hela
sitt liv tjänat mammon och för dess skull gjort mycket orätt och stor skada
samt föraktat Guds Ord likväl inte i sin nöd har så mycket som en hårsmån
att glädjas åt. Då först skall deras ögon öppnas, så att de får blicka in i en
annan värld, och famla efter det som de lagt på hög utan att finna något och
snopet måste lämna allt med tomma händer. Så grips de av ångest och
fruktan och glömmer därför vad de ägt på jorden och har ingenting att vänta
i himmelen. Det går för dem precis som Kristus säger om den rike stor
bonden i Luk.12:e kap. Han hade en gång fått en så härligt rik skörd att han
beslöt riva ner de gamla ladorna och bygga sig nya och större. Han tänkte nu
göra sig goda dagar och sade till sig själv: ”Kära själ, du har nu stora lager
för många år framöver; ät nu och drick och var på gott humör” för se, det
är ju den bondevisa, som alla snålvargar sjunger! Men vad följer sedan? Jo,
”din dåre, i natt skall man ta din själ ifrån dig, och vem skall då få det, som
du har försett dig med?” Han har således gått miste om såväl sin himmelska
164
skatt, som han blivit frånrövad liksom även sin samlade förmögenhet och
detta så snöpligt, att han inte heller vet vem som skall överta den.
Ty så går det här i världen, eftersom man så sällan skaffar sig stora rike
domar på det sätt som Gud velat. De får då varken den vettiga användning
som man kunde önska och blir heller inte till någon nytta för någon. Detta
har jag redan ofta erfarit inte minst bland de höga, rika stollarna till prelater
som efterlämnat stora förmögenheter, som efter deras död bara försvunnit
helt spårlöst eller råkat i händerna på folk som inte ens haft vett att tacka
utan tappert festat upp och gjort slut på alltsammans. Om sedan krig bryter
ut, då är det till djävulens förnöjelse och helt enligt hans önskan, att de järn
hårda storplundrarna lägger vantarna på kvarlåtenskapen, dessa som den
alls inte var avsedd för och som dessutom tillfogar folk alla slags plågor.
Om därför någon frågar en person, som länge har hållit på att samla på
sig rikedomar, vem som skall få dem, så måste han svara att det vet han inte.
Och när allt kommer omkring, så går det ändå så, att det inte blir som han
tänkt sig. Därför är han en stor dåre, när han grundar sin tro och frälsning
på jordisk egendom och under hela sin levnadsdag plågar sig med
bekymmer och ängslan och själv inte vet till vem han samlat ihop den. Men
likväl är det ingen som vill höra något sådant. Ty människornas förblindelse
och ondska är alldeles för stor och världen vill kort och gott förbli värld
samt ta på sig plågan att slava under den sönderrostande Mammon. Och när
man äntligen slavat färdigt och förargat Gud, då måste man uppbära som
lön att han till sist inte kan hjälpa utan låter en stå där med tomma händer
och dessutom skammen att inte ha räckt till. Det går inte att avvärja lika litet
som man kan hindra elden att bränna eller vattnet att släcka. Låt därför
världen med dess skatter fara sin väg och kom ihåg, att detta har predikats
lör dig som kristen, så att du besinnar var du har din skatt och var den säkert
står att finna och att den för evigt skall förbli din, aldrig kan ryckas från dig
eller komma i en annans ägo. Men till dess skall du även använda det timliga
goda och låta det gå som det går, som den flyktiga ägodel det egentligen är.
Och om du sedan samlar dig skatter på hederligt vis och med Guds goda
minne, så skall han se till att det hamnar där det skall hamna, så att det ändå
inte går förlorat utan blir väl använt och därmed åstadkommer mycket gott.
Detta rundar till sist Herren Kristus av med en sentens och säger ”Där
din skatt är, där är också ditt hjärta”. Det är sagt i likhet med det som vi
tyskar säger om en snålvarg ”Pengar är hans hjärta”, d.v.s. har han pengar,
så är de hans glädje och tröst eller rent ut sagt hans Gud. Och vice versa, har
han ingenting så är det för honom döden; han har inget hjärta, ingen glädje,
165
ingen tröst. Därför vill Kristus ha sagt oss: ”Se er noga för och pröva era
egna hjärtan och var orubbligt säkra på att ert hjärta helt och fullt är på det
ställe, där er skatt är, liksom man annars brukar säga: ”Vad människan
älskar, det är hennes Gud”. Ty dit leder hennes hjärta henne; dag och natt
kretsar det kring detta, sover och vakar tillsammans, även om din skatt
sedan består i t.ex. pengar eller jordagods, förströelser eller ära eller något
annat. Titta därför bara ner i ditt hjärta, så skall du genast finna vad som
döljer sig där och var du har din skatt. Då blir det klart om du har lika stor
lust att höra Guds Ord och leva efter det samt vinna det eviga livet, som du
har när det gäller att samla och ta för dig en mängd pengar och ägodelar.
Ty är hjärtat så sinnat och även – där det krävs – visar utåt att jag är villig
att förlora, inte bara gods och gull utan även mista huvudet hellre än att
överge och förneka Evangelium eller att för egen nyttas skull göra min
nästa orätt och skada, så kan jag av detta strax dra den slutsatsen att pengar
och ägodelar inte är mitt hjärtas skatt, även om jag lägger undan något till en
sparad slant. Men även den kan jag frimodigt satsa och sträva efter en annan
skatt i himmelen, som jag har fått löfte om i Guds Ord. Å andra sidan – är
du sådan att du låter dig predikas, undervisas och förmanas aldrig så mycket
men går din väg och tänker att du har nog och lever kräset; inte heller
frågar efter om du gör din medmänniska rätt eller orätt, bara du har ditt på
det torra och funderar över hur du för en krona kan tjäna två, ja, tio, sedan
beror det på Gud hur det går med hans Ord och dess predikant, med världen
och dess rättsordning. Då kan du ta för givet att du inte har din skatt där
uppe i himmelen utan att den befinner sig, där mal och rost härjar. Hellre
drar du på dig Guds och världens vrede än att du låter minsta öre gå dig ur
händerna eller för deras skull lämnar något från dig. På det viset resonerar
och lever nu för tiden både adel, borgare och bönder. För en ringa slant kan
de prisge Gud själv och hela hans världsordning, så att Herrens Ord
besannas och överbevisar dem med kalla fakta, när de inte vill lyssna och
låta sig talas tillrätta. Därför är det bäst att lämna dem åt sitt öde sedan man
sagt dem sanningen; förakta och skratta åt dem precis som de föraktar och
skrattar åt oss. Ty Gud säger i den 2:a psalmen i Psaltaren att han kan skratta
och skratta så att deras skratt vänds i bitter gråt; d.v.s. att han skall tala med
dem i vrede och i sin ilska förskräcka dem.

6:22,23 Ögat är kroppens ljus. Om nu ditt öga är hederligt så blir hela din
kropp ljus. Men om ditt öga är lögnaktigt, så blir hela din kropp mörk.
Men om ljuset som är i dig är mörker, hur stort är då inte själva mörkret.
166
Detta är en varning för att inte låta sig förföras av den sköna färg och det
fagra sken som girigheten kan smycka sig med och skyla över skrävlaren.
Ty – som jag sagt – det finns bland alla yttre laster ingen som mer bedrar
folk och gör större skada både för Evangelium och dess frukt. Ty han är
den lede busen som – där han kan och tillåts – hindrar Evangelium att
predikas och få fäste hos människorna. Och även om det blir predikat, så
finns det predikanter, så snärjda av girighet att inte heller de blir till nytta
för det, förkvävt som det blir både hos folket som skulle höra det och
genom dem som skulle predika det. Och då vill de som har det gott ställt inte
underhålla prästerna och låter dem för sin del nära nog dö av hunger. När
de så ser detta blir de översiggivna och vågar inte leva på folks nåd. Sådana
predikanter är mycket värre fiender till Evangelium än annat folk. Ty om
en vanlig bonde är snål och inte vill ge något för att understödja Evange-
lium, så kan i alla fall ännu en predikant få sitt levebröd, även om det sker
med nöd och näppe. Men när de själva hemfaller åt girighet, så torde Evan-
gelium inte längre vara så välsmakande för dem att de för dess skull skulle
vara villiga att lida eller sätta något på spel utan då tar de bara med i räk-
ningen att magen råkar i olag och så predikar de vad folk gärna hör och som
ger pengar. Därför ger S:t Paulus denna last framför andra ett särskilt namn
genom att kalla den avgudatjänst eller avguderi såsom något som käpprakt
strider mot tron, som är den rätta gudsdyrkan eller Guds ära. Ty girighet
gör mammon eller den vanmäktiga penningen till sin Herre och Gud; vad
denne vill, det gör den girige. Så lever han och så predikar han, så helt
dennes livegne och träl att han inte längre frågar efter Guds Ord eller satsar
ett öre för dess skull.
Nu kan Herren Kristus inte mer än bestraffa denna last och varna dem
som vill låta sig varnas för den, vilket väl är högst nödvändigt. Ty även de
fromma kan endast med svårighet värja sig mot att bli bedragna, medan de
andra obekymrat går sin väg fram som berusade, oavsett vad man predikar
eller säger till dem. De judiske lärde var just sådana busar, dränkta i sin
egen girighet, och därför måste Herren jämt banna dem. Även alla profe-
terna – sedan de först utförligt predikat tron – har inget annat till övers för
dem än enbart straffdomar och rytanden över girigheten hos deras predi-
kanter och falska profeter lika väl som hos gemene man. Men det tjänade
ingenting till utom när det gällde de få som skulle bli bevarade för girig-
hetens last och för vars skull Herren Kristus själv och även alla vi andra
måste fortsätta att predika men inte bry oss om dem, som vill höra djävulen
till.
167
Emellertid har Kristus använt det här ordet mer än en gång som ett
allmänt ordspråk inte bara med avseende på girigheten utan också i andra
sammanhang, särskilt i fråga om rätt och falsk lära. Ty när det gäller den
rätta läran, så är det ju så sekteristerna och de falska profeterna gör gällande
att de av hela sitt hjärta och på fullaste allvar samtycker med den och
vinnlägger sig om Guds ära och själarnas frälsning – ingen berömmer sig av
detta och försäkrar det ivrigare än dessa. Men just mot sådana riktar Herren
sin varning: ”Se till att ditt öga är oförvillat och inte är en skrävlares öga;”
d.v.s. att ditt uppsåt är hederligt och du är stolt över det; att det inte är en
bluff eller att du låter dig luras av bedrägliga inbillningar och tankar.
Ty det är vanligtvis just sådant folk som djävulen förvänder synen på.
Och det är med dem på samma sätt som med en människa som sover och
drömmer och är så helt fången i drömmen att hon inte inser att det är en
dröm utan tror helt visst att det är något verkligt som sker. Och hon är så
säker på det att hon inte känner något som kunde vara säkrare. Men ändå är
det ingenting annat än en dröm som snabbt försvinner och som bara är ett
ingenting när personen vaknar. Går det än emellanåt upp för honom, att det
bara var en dröm, så är han dock så fängslad av den att han inte kan göra sig
kvitt den eller ta sitt förnuft till fånga. På samma sätt är också den sortens
människor fångna, som är så säkra på att de sitter inne med rena rama
sanningen att de vågar gå ed på det, fast alltsammans inte är någonting annat
än drömmar och människors galna tankar. Därför är det en ytterst farlig
sak att inte klart och frimodigt hålla sig till Guds Ord och att låta sig lockas
bort därifrån av människotankar som kan ha ett nog så förträffligt sken,
som raskt fångar en. Och den som råkar in i det, kan inte åter dra sig ur. Ty
han vet inte av annat än att det är Guds sanna Ord och i den vanföreställ-
ningen sitter han så fast, att han inte låter sig rubbas därifrån av någonting.
Hellre tillåter många att man bryter nacken – vilket man kan se.
Men här är inte rätt plats att gå in på detta. Ty här tyder Herren detta
ordspråk som att det gällde den gemena girighetslasten, och den är en
kränkning av den kristna läran. Fastän den är grov och syns utanpå, så vet
girigheten att pryda sig med och svepa in sig i ett skönt skynke för att slippa
kallas girighet utan bli ansedd och prisad för att vara fiende till denna last av
hela sitt hjärta, så att ingen kunde vara mera vänlig, välvillig och barm-
härtig än den girige själv. Men själv ser han inte att hans hjärta bedrar
honom och att han är helt dränkt i sin girighet. Därför måste vi ytterligare
en smula betrakta denna text och i grova drag förtydliga den med exempel,
fastän det inte är möjligt att tänka ut alla de många och olika sätt, som denne
168
buse kan förställa sig på och använda sig av – detta för att man ska lära sig
att ta sig i akt. Ty det är även bland de kristna en vanlig missuppfattning, att
man inte tror att det är så få som är rena från denna last. Hedningar och
andra ger sig i dess våld så grovt, att man kan ta på den med händerna.
När nu Herren Kristus säger: ”Ögat är kroppens ljus”, så har han hämtat
denna bild från den naturliga kroppen. Om den inte hade något öga, så
skulle det inte hjälpa den även om solen lyste hundra gånger klarare.
Kroppen har sålunda inget annat ljus som skulle kunna leda den eller visa
den rätt än ögat. Men eftersom kroppen kan se med detta, behöver man inte
vara orolig för att den med vett och vilja tar vägen vid sidan av bron ner i
älven, rusar genom häckar och buskage eller springer rakt in i skottlinjen
från bössor och pilbågar, ty ljuset håller den undan från fara och skada.
I lade man inte något öga och skulle gå ut och gå, då går man över stock och
sten tills man faller huvudstupa eller drunknar i ett vattendrag. Ty där finns
inget ljus utan bara mörker.
På samma sätt – säger Herren – går det illa i en kristens liv, i synnerhet
om girighet nästlat sig in. Se därför till att din andliga kropp har ett seende
öga, d.v.s. ett rätt och sunt omdöme och förstånd, så att du vet vad du skall
tro och hur du skall leva och inte bedrar dig själv med falska föreställningar
och illusioner. Tänker du t.ex.: ”Jag vill arbeta, göra det och det och laga att
jag kan skaffa mig vad som behövs för att försörja mig själv, min hustru och
mina barn hederligt och Gud till ära, och ger Gud mer därtill, så att jag
också kan hjälpa och bistå min medmänniska, något som jag gärna vill göra
se, där är ljuset eller ett andligt öga, upplyst av Guds Ord, som visat mig,
vad som tillhör mig i mitt stånd och som gett anvisning om hur jag skall
sköta om och leva rättroget i det. Ty så länge vi lever här i kroppen är det
rätt och måste vara så, att varje människa skaffar vad han behöver till föda
och livsuppehälle.
Men se då också till att detta öga inte förbyts i ett köttsligt, som bedrar dig
utan det du gör bör ske i hederliga avsikter och att du ingenting annat tar dig
för än att arbeta och göra vad ditt samhällsstånd kräver för ditt och din
medmänniskas uppehälle och inte under en sådan täckmantel döljer ett annat
uppsåt, nämligen hur du skall tillfredsställa ditt habegär. Ty kött och blod är
verkliga mästare i att missbruka det andliga ljuset och av det göra sig ett
rövarnäste. Skulle det till äventyrs bli så att du kommit över en inkomst
källa och denna blir så livsviktig för dig att du bara tänker på hur du skall få
behålla den och göra den än mera lukrativ – av det guldmynt du äger kunna
göra dig tio till – se, då håller sig det glupska ögat framme och sneglar efter
169
hur det inte endast skall tillgodose behovet av uppehälle och nödtorft utan
också sin vinningslystnad och förstår att förklä sig så att det ser ut som om
det inte sökte tillfredsställa sitt habegär utan bara gjorde vad Gud befallt och
tacksamt tar emot vad han skänker.
Nåväl – ingen annan kan se in i ditt hjärta och göra en bedömning av dig.
Du får själv se till att ditt öga inte är ondskefullt, vilket det lätt blir, och
upptänds av häftig lust, bara det skymtar något som ser lukrativt ut och går
att göra stora vinster på. Ty kärleken till pengar längtar alltid efter mer och
blir aldrig mätt. För övrigt har människonaturen även förutom det lystna
ögat i sig själv böjelse för sådant. Så kommer sköka och horbock varandra
till mötes och det går som det måste gå och ordspråket besannas som säger
”oecasio facit furom” eller ”pengar gör ockraren”. För detta varnar Herren
Kristus de sina så enträget. Ty denna värld är helt och hållet ett horhus,
nersänkt i denna last. Även vi själva måste leva däri och sådana dåliga exem-
pel och egna böjelser plågar oss, så att vi befinner oss i stor fara och måste
noga se oss för, så att vi inte låter oss ridas av djävulen.
”Om ditt öga är klarsynt, så är hela din kropp ljus”, säger Herren
Kristus. Det vill säga, då blir allt vad du gör och hur du lever i yttre mått i
ditt ämbete och samhällsstånd helt rätt. Det står i överensstämmelse med
Guds Ord och sker i rättsinniga avsikter, så att det lyser om dig som solen
inför Gud och alla människor och du består provet inför världen; alltsam-
mans är gediget och du kan med gott samvete använda det timliga goda
såsom förvärvat på ett redligt och gudligt sätt. Om å andra sidan ditt öga är
en skälm och du därför inte handlar som ditt ämbete kräver och som Guds
bud ger vid handen utan spårar ur och bara tänker på att tillfredställa ditt
begär och din kärlek till pengar, då blir allt vad du gör förgäves och för-
dömelsevärt inför Gud, även om du inför världen får rykte om dig att vara
en from man. Ty kroppen låter sig till sitt yttre väsen och vandel ledas
liksom av en blind ledare och kan inte gå åt annat håll eller leva annorlunda
än som ögat anvisar.
På detta sätt söker Herren varna oss och mana vars och ens samvete att
studera hur det är ställt med våra tankar och hjärtan, så att ingen gör sig
några sköna men i själva verket falska föreställningar om sig själv och
inbillar sig att ha en god och redlig orsak, välgrundade skäl samt rättighet
att roffa åt sig och snåla, ja, att dra Gud vid näsan som om han inte skulle
märka skurken därinne. ”Du bör försköna dig bäst du förmår” – säger
Herren ”men är det Gud, du söker bedra, så är det en vis och klok och därtill
erfaren person du försökt bedra. Och då bör du se till att det inte är du själv
170
som bedrar dig och att det av ljuset du har blir ett ondskefullt öga, som
försätter hela ditt liv i mörker och gör dig fördömd hos Gud. Ty han har en
klar och skarp blick och skall säkert inte låta sig föras bakom ljuset av dina
påsmetade försköningsmedel”. Och så avslutar Herren dessa varningens ord
med en hotelse för att avskräcka från att så lättvindigt ta till liknande fagra
men grundlösa föreställningar om sig själv. Så säger han: ”Men om ljuset
som är i dig är mörker, hur stort måste då inte själva mörkret vara?” Det
innebär: kan du hos dig själv hämta fram den fina tanken att du inte vill
samla skatter av ren girighet – som andra gör – utan vill göra det på ett
sådant sätt att du kan försvara det inför Gud och människor, för att det inte
skall sägas om dig att du inte är en girigbuk men dock innerst inne är en
sådan, då har du gjort dig själv ett eget ljus i ditt hjärta. Men se då till att
detta inte är mörker, både därigenom att idel girighet fyllde ditt hjärta och
därigenom att du sökte mörklägga den för att inte få rykte om dig att vara
girig – således ett tvåfaldigt mörker, mycket större än tidigare.
På liknande sätt har det i påvedömet rått ett mörker, som skymt den krist-
na lärans ljus genom att inte lära något annat än att det är våra gärningar,
som tar bort synd och gör oss saliga. När man nu först försvarar och be-
römmer denna lära som rätt och gudomlig och därtill stämplar dem som lär
det motsatta som kättare, som vill förbjuda gudstjänst och goda gärningar
m.m. – då blir det först riktigt becksvart, när man till på köpet helt fräckt
smyckar detta mörker och denna irrlära med ärenamnet ”Sanning”. Det är
bara att göra mörkret större, som när man tänder irrbloss eller som, när
man vet att djävulen är djävul, gör honom till Gud. Det kan också kallas för
att hölja över mörker med ytterligare ett mörker och ändå vill låta det gälla
för att vara ett klart skinande ljus, ja, solen själv.
Så drar nu Herren Kristus denna slutsats: Om nu en sådan läroupp-
fattning, som man utger för att vara ljus, i själva verket är mörker, hur stort
skall då inte andrahandsmörkret bli, det som denna lära för med sig? – alltså
när den predikas och skall efterlevas. Så även vad girigheten beträffar: Den
som lagt beslag på den, så att han rakar åt sig och är gnidig, han har redan
mörkret i sitt hjärta. Men när han sedan också tar sig för att försköna sig
själv för att inte behöva kallas girig och således gör sig kvitt samvetet för att
slippa dess förebråelser, då först kan det med rätta kallas för det verkligt
tjocka, dubbla mörkret. Med en sådan person förhåller det sig som med
dåren, som vill verka klok och lämnas i fred med sin dårskap, honom måste
man ju anse vara en verkligt stor och grov dåre; eller en frånstötande sköka
som vill se vacker ut och som för att verka tilldragande piffar upp sin
171
vämjeliga varelse – detta är ju om något att göra sitt mörker ännu svartare
och skamligare. Men så är visst alla människor beskaffade, att ingen vill ha
sin synd bestraffad; alla klär ut sig för att man skall lovprisa och anse dem
vara aktningsvärda människor. Man lägger alltså till den första svåra
synden ännu en.
Där detta blir rådande på det kyrkliga området, gör det en enorm och
obotlig skada. Ty man har där svårt att vara måttlig. Om någon vinns för
Evangelium och offrar sig för det, så blir man gäma alltför frikostig med
gåvor; faller man å andra sidan ifrån, så känner oginheten inga gränser. Så
var det förr och så är det nu för tiden. När det en gång började, så snöade
det av gåvor över kyrkor och gudstjänst och prästestånd i drivor. Då
skänkte och gav kejsare och furstar hela landområden med de bästa avsikter,
medan nu för tiden knappt någon vill ge ett öre för den saken utan behåller
allt för egen del som om man annars skulle dö av svält.
Så har också hittills munkar, prelater och domherrar gjort, som ingen
förmått tillfredsställa med gåvor. Har någon av dem samlat på sig två – tre
fyra gåvor, så skulle han gärna sett att han haft lika många till. Men alla har
vetat att dölja sitt habegär med det här sköna skynket: ”Till nöds kunde jag
väl ha nog av ett prebende, ett pastorat eller ett biskopsdöme, men till mitt
ämbete hör också att jag där utöver även kan fullgöra det med tillbörlig
värdighet likt en furste, adelsman eller en annan prelat”. Och så öppnas på
vid gavel fönster och dörrar – tillfällen att ohämmat sko sig och lägga sig till
med allt vad man kan – allt för att kunna upprätthålla sin rang och värdig
het. Men där lyser i alla fall så pass mycket ljus, att detta inte får kallas att
söka egen vinning utan att man gör det för att rätt kunna fullgöra sitt
ämbete. Så snabbt har man en spetsfundighet till hands, varmed man tänder
ett ljus för djävulen. Och om man inte hittar någon annan utväg, så får
t.o.m. det duga att man säger: ”Jag försöker få ihop pengar så att jag sedan
kan instifta mässor och gudstjänster samt ha något att ge som allmosor till
underhåll åt fattigt folk m.m.” Detta är just att tända sig ett stort vackert
ljus! Sedan kan man hålla på och ta för sig bäst man kan, tills man dör. Och
så säger man alltid: ”Jag menar ju så väl.” Och därmed skulle den enfaldige
mannen, vår Herre, på ett ytterst fint sätt ha blivit förd bakom ljuset genom
en sådan finurlig fint så att han inte har sett eller märkt någonting och inte
blir medveten om dem förrän de når honom i himmelen. Men jag har sett
många som på detta vis samlat rikedomar på många tusen guldmynt men
som slutligen skattade åt förgängelsen med alltsammans, så att ingen visste
vart det tog vägen. Ty allt vad girigheten vinner av jordiska ägodelar, det
172
skall också bli till byte för girigheten, skall förtäras av rost och mal och
aldrig bli använt på rätt sätt.
Detta har jag nämnt som ett exempel, av vilket man ser hur mäster Girig
kan smycka sig och göra sig from, om det behövs. Och dock är han i själva
verket en tvåfaldig humbug och lögnare. Ty vad bryr Gud sig om att du vill
föra ett liv i ståt och prakt liksom riddarna och hålla till godo med att du
tvärtemot hans bud roffar åt dig och lever som om du helst skulle rycka
undan alltihop för egen del för att utveckla lyx och tillfredsställa din äre-
lystnad och sedan komma och säga, att du gjorde det för Guds skull och
Kyrkan till ära och att du vill återgälda med att bekosta fromma stiftelser
och gudstjänster. Det vore ju precis som om någon bröt sig in i ditt hus,
bände upp ditt kassaskrin, tog vad som fanns och sedan sade att han ämnade
ge en av slantarna som allmosa. Å, vilket storartat offer skulle det inte vara!
Nej, så här skall det låta: ”Vill du ge något åt Gud, så gör det av det som är
ditt.” Ty så säger Herren: ”Jag hatar offer, som tillkommit genom rov.”
Har du något, så ge det du vill, har du ingenting, så är du ursäktad! Men om
du snålar och gnider, så att du skall kunna ge bort under förevändning att du
gör det för den goda sakens skull, så är det inte allvarligt menat utan ett
irrbloss du tänt i din mörka lykta för att dra Gud och människor vid näsan
med det.
Så skulle jag kunna gå vidare genom alla samhällsstånd och visa på hur
man putsar upp sig och smyckar sig för att girigheten skall se ut som en
dygd och Mammon bli prisad och ärad som Gud själv. Men vem kan räkna
upp allt skumt som utförs av bönderna på marknaderna, av köpmännen i
städerna, av adelsmännen i deras befattningar och på deras jordagods? Det
bör vara nog med ett enda exempel, varav man ser, ja med händerna kan ta
på det tjocka mörker som breder ut sig – ett exempel som många andra tar
efter. Vad är det nämligen de stora bjässarna bland adelsmännen tar sig för
genom att lägga beslag på så gott som all handel, även handeln med järn och
spik? Nu ska det inte få kallas för girighet utan – säger man – eftersom Gud
har gett oss det, så kan man väl var och en skaffa sig en inkomst bäst man
kan för att med den äran upprätthålla sin samhällsställning. Det är ju också
ett skönt litet ljus, som gör dem så starrblinda att de inte kan se något ont i
detta, trots att även världslig lagstiftning stadgar att varje medborgare bör
skaffa sig en inkomst och bedriva handel, för att även andra än adelsmän
skall kunna bli sina egna och ha sin utkomst av det. Som det nu går till kan
inte någon sätta upp något eget på grund av de där rovriddarna, som för
gripar och lejon i skölden och roffar åt sig all handel. Men fromma och
173
ärbara vill de likväl anses vara.
Men vem kan – som sagt – utgrunda all den bedräglighet, som regerar
och är rådande i alla stånd och i all köpenskap? Ty vad är denna värld annat
än ett stort oändligt, vilt brusande hav av ondska och lögnaktighet, fastän på
ytan lysande och färggrant, som ingen någonsin kan pejla till botten? Och
detta särskilt nu i de yttersta tider, vilket är ett tecken på att världen inte kan
stå så länge till utan går på gravens kant. Ty det går med den så som man
brukar säga ”Ju äldre ju kargare, ju längre desto argare”. Allt blir så
genomsyrat av girighet, att snart sagt ingen har något att äta och dricka,
fastän allt ges av Gud, så att det räcker. Men det är lönen för det otack och
förakt, som man visat Evangelium, just som jag sagt: Den som avfaller från
Evangelium måste bli besatt av djävulen, så att han aldrig kan roffa åt sig
nog, medan den som hederligt har det i sitt hjärta blir frikostig, så att han
inte endast låter bli att roffa åt sig utan även ger och riskerar allt vad han
skall och kan.
Nåja, vi måste dock låta denna värld förbli värld och även om den i sin
girighet söker lägga sig till med det mesta, så måste den till sist lämna från
sig alltihop och alltid lämna något litet kvar åt oss. Och även om världen
tillfogar oss fattigdom och bekymmer, så har vi inte som Esau, Jakobs
broder, tilldelats den sämre arvslotten. Världen kan äga det timliga goda, få
all den frihet från påvedömets tvång och pålagor, som den erhållit genom
oss, så att den kan göra precis som den vill. Detta är Ismaels arvslott, flaskan
med vatten, som Abraham hängde om hans hals och lät honom stryka
omkring med. Vi har en annan arvedel som heter andligt gott och himmelsk
välsignelse och är alltså väl tillgodosedda. Deras väldiga innehav av jordiskt
gods kan de få behålla, vi vill inte ha det, om de så kastade det efter oss. Å
andra sidan skulle de inte vilja ha det andliga goda som vi har. Så är vi ägare
till gård och grund och ett arv som evigt förblir vårt och låter dem brösta
sig över sina ägodelar, som i dag eller i morgon går dem ur händerna och
för vars skull de själva berövar sig vår arvedel, som vi dock gärna unnat
även dem. Men får vi undvara det som de tar ifrån oss, så har vi ändå alltid
så pass kvar, att vi kan trösta oss för den skadan.
Må vi därför låta oss varnas, så att vi inte med världen råkar ut för det
falska ljus, det skurkaktiga öga, som släcker ut det rätta ljuset och breder
omkring dig ett tvåfaldigt mörker. Och akta dig, så att inte girighet vinner
insteg även i dig med sina insmickrande föresatser i de skönaste färger, så
att du önskar att du och de dina kommer er upp till en hög äreställning och
bara manar på för att förbättra och höja er ställning! Ty sådan är girigheten
– ju längre den får hållas desto mindre nöjd blir den och traktar alltid efter
174
något annat och högre. Ingen låter sig nöjas med sin ställning: Den som är
borgare vill helst komma sig upp i riddarståndet, en adelsman helst vara
furste o.s.v. och den som är furste vill gärna vara en kejsares like. Men vill
du vandra rätt och som en kristen, akta dig då för dessa föresatser som för
det värsta mörker och sköt din inkomst så att den, om Gud ger välsignelse,
förkovras och så att även din granne kan försörja sig och kan glädja sig åt att
du räcker honom en hjälpande hand. Ty om du låter dig bedras av det
ovänliga ögat, så har du gått miste om Guds Ord precis som när man släcker
ett ljus. Så breder sig ett ännu tätare mörker omkring dig, som gör dig helt
blind och okänslig, så att du inte längre går att rädda.

6:24 Ingen kan tjäna två herrar: antingen kommer han att hata den ene och
älska den andre eller hänga fast vid den ene och förakta den andre. Ni kan
inte tjäna Gud och Mammon.
Här fäller Herren en över måttan skrämmande dom över de giriga, först
och främst över fariséer och skriftlärde, som var riktiga girigbukar och
ändå ville anses vara heliga och imponerande Guds tjänare liksom våra
prelater och andliga är nu för tiden. Han vill med andra ord säga: ”Ni menar
att allt står väl till med er och att ni tjänar Gud med största allvar och
samtidigt är ni giriga hycklare, som gör allt enbart för Mammons skull, fast
ni även tjänar Gud. Men så står det ju att ingen kan tjäna två herrar på en
gång. Vill ni vara Guds tjänare, kan ni inte tjäna Mammon.” Herren menar
alltså två herrar, som är varandras motståndare, inte två som samregerar
med varandra. Ty det står inte i något motsatsförhållande om jag tjänar en
furste eller kejsare samtidigt med Gud. Här råder nämligen dem emellan en
rangordning, så att jag genom att lyda den underordnade även tjänar den
Högste. På liknande sätt är det i ett hem, när en husfar skickar sin hustru
eller sina bam att säga åt tjänstefolket vad de skall göra. Där är det inte flera
som är herrar utan en enda är herre över allt och alla. Två herrar däremot
talar man om, när de står emot varandra och ger motsatta befallningar så
som Gud och djävulen; Gud säger: ”Du skall inte vara girig eller ha någon
annan Gud”; djävulen säger tvärtemot: ”Du kan gärna roffa åt dig och tjäna
Mammon.”
Redan själva förnuftet säger att det inte går för sig att samtidigt tjäna två
herrar med stridiga viljor, fastän ju världen är mästerlig i den konsten.
Detta kallas på vårt språk att bära samma stock på båda axlarna eller – som
man också säger – spruta kallt och varmt ur en och samma mun. Eller tänk
dig en adelsman som tar tjänst hos en furste och som får får lön från honom.
175
Men på samma gång förråder och säljer denne sin herre till en annan och tar
även emot pengar av honom och ser efter hur vinden blåser och var
någonstans det regnar eller var solen skiner för att kunna förråda dem båda!
Vad annat är detta utom att tjäna, och blotta förnuftet måste säga att dessa är
förrädare och storskojare. Ty vad skulle du själv tycka om att ha en tjänare,
som får lön av dig, men som med sitt ena öga sneglar åt en annan herre, och
inte bryr sig om hur det går för dig och som, om det i dag eller i morgon
går dig illa, springer till en annan och lämnar dig i sticket.
Därför kan med rätta sägas: Den som vill vara en from tjänare och troget
tjäna, han får inte bjuda ut sig åt två herrar utan i stället säga: ”Jag äter den
här herrens bröd, honom vill jag tjäna så länge jag är hos honom, se till hans
bästa och inte åt någon annan”. Men den som bär bort här och stjäl där, han
hör bödeln till. Ty höns som hämtar föda här men värper på ett annat ställe
hugger man huvudet av. Som sådana höns uppförde sig judarna och tyckte
att Gud skulle betrakta dem som heliga och låta sig nöjas med att de i templet
slaktade sina kalvar och kor, men dessutom samtidigt snålade till sig själva
allt de kunde, ja, gick så långt att de både framför och inuti templet bedrev
krämarverksamhet och ställde ut växlarbord strax vid ingången, så att man
där måste ge sin tribut och ingen slapp ut utan att ha offrat.
Mot sådant riktar nu Herren Kristus sin protest, för att ingen skall ta sig
för att försöka vara både en Guds och Mammons tjänare. Det är helt enkelt
inte möjligt att rätt sköta den tjänst Herren instiftat om du är girig efter
Mammon. Ty gudstjänst är att ge sig Guds Ord helt i våld och för dess skull
satsa allt. Den som nu vill leva efter detta måste kort och gott säga upp sin
Mammonstjänst. Ty ett är säkert: så snart en predikant eller kyrkoherde
grips av girighet är han oduglig som sådan och kan inte predika bra. Ty han
måste skygga och vågar inte bestraffa någon; han låter sin mun tystas
med gåvor, så att folk får göra som de vill. Han vågar inte förarga någon,
särskilt inte någon som är stor och mäktig och åsidosätter alltså sin tjänst
och sitt ämbete, som kräver att han bestraffar de onda. På samma vis när en
borgmästare, domare eller vilken annan som helst som innehar ett ämbete
och bryr sig om det, som ser till att allt går rätt till, då får han inte så mycket
tänka på att själv bli rik eller ha egen vinst av det. Men är han slav under
Mammon, så låter han sig mutas med presenter, blir förblindad och ser inte
längre hur folk bär sig åt. Ty han tänker: ”Skall jag straffa den eller den, så
blir de mina fiender och jag går miste om vad jag skulle ha.” Och fastän han
innehar en härlig tjänst och bekläder ett ämbete, som han har fått av Gud,
kan han ändå inte fullgöra och utöva det som Gud vill. Detta ser Mammon,
176
som tagit hans hjärta i besittning, nog till.
Så går det till överallt här i världen. Den menar att det är en tämligen
ringa och inte alls någon stor fara i att umgås med Mammon och så intalar
den sig den sköna, ljuva föreställningen att den likväl kan tjäna Gud på
samma gång lika bra. Och dock är det en skamlig sjuka, genom vilken
djävulen förblindar människan så att hon inte längre vårdar sig om sitt
ämbete och sin tjänst och totalt förhärdas i sin girighet, endast därför att
man är rädd för att inte bli hedrad, få gåvor och få betalt.
Därför fäller nu – som sagt – Kristus en sträng dom, för att ingen skall
lura sig med dylika tankar eller slå bort dem som ganska oskyldiga. Utan
man skall veta, att den som för Mammons skull, för pengarnas eller
njutningens, eller bara för ärans och gunstens skull, inte utövar sitt ämbete
som han borde, honom skall Gud inte kännas vid som sin tjänare utan som
sin fiende. Vi skall höra mer om detta strax. Men den som vill stå i Guds
tjänst och rättsinnigt förvaltar sitt ämbete, han ska kraftfullt repa mod för
sitt hjärta och tänka på att förakta världen och dess Mammon. Dock får den
tanken inte vara framsprungen ur hans onda kött utan den måste vara in
given från himmelen med bön, att Gud, som gett dig och befallt åt dig detta
ämbete, manar på och stöttar så att du kan uppfylla din uppgift. Och tro att
du inte kan finna eller göra något ädlare och bättre här på jorden än den
tjänst, som du skall göra åt Gud, och bekymra dig inte om du för dess skull
får lida men eller blir ansedd som avskum. Trösta dig då med att du tjänar
en större Herre, som mer än väl kan gottgöra dig din skada! Och det måste
ju vara långt bättre än att du går miste om den eviga skatten för det ringare,
timliga godas skull, som i alla fall ändå inte kan hjälpa dig. Ty om du skulle
välja dig en herre, skulle du då inte långt hellre vilja ha den levande Guden
än den vanmäktige, förgänglige busen Mammon?
Se, så handlar varje kristen som har Guds Ord och ärar och håller det:
Han bryr sig inte om ifall det förargar världen och om han inte har någon
fördel av det. I stället tänker han: ”Här har jag min plånbok och pengar på
fickan, hus och gård m.m. och här har jag min Kristus: måste jag nu lämna
från mig och avstå ett av dem, så låter jag allt gå sin kos för att få ha min
Kristus kvar.” Det är detta Kristus menar med orden att man inte tjänar två
herrar. Ty det går ändå dithän att de båda råkar i delo med varandra och att
den ene får ge vika för den andre. Därför är det meningslöst att du kryper
bakom den behagliga tanken, nämligen att du vill stå på god fot med båda.
Du måste i stället med friskt mod överväga att skilja dig från en av dem.
Därför kommer allt an på det lilla ordet ”tjäna”. Pengar och ägodelar,
177
hustru och barn, hus och hemman är det inte synd att ha, bara du inte låter
dem bli din herre utan att du låter allt tjäna dig och du är dess herre. Så
säger man ju om en redbar, fin och försynt man: ”Den där är då herre över
sina pengar!” D.v.s. han är inte styrd och fången som girigbuken, som
hellre lämnar Guds Ord och allt i sticket, men håller hårt i plånboken och
tand för tunga för att inte äventyra sitt penninginnehav. Sådant är emellertid
att ha ett naivt, käringaktigt och trälaktigt sinnelag, vilket för den skamlige
Mammons skull – som den riktigt girige ändå inte förmår utnyttja och njuta
av – föraktar och förkastar den eviga skatten. Så går han där självsäker i
tron att han säkert när som helst kan få sig ett Guds Ord. Och så går han på
och river åt sig allt han kan och aktar sig visligen för att ge bort den minsta
lilla slant till Guds tjänst. Ju djupare han så sjunker ner i sin girighet desto
längre bort kommer han från Guds Ord, som han till sist rent av blir en
fiende till.
Mot detta har Herren riktat sina hårda ord och obevekligt fällt sin dom,
när han säger: ”Antingen kommer han då att hata den ene och älska den
andre eller hålla sig till den ene och förakta den andre.” Därmed har han
sagt att den skamliga kärleken till Mammon skapar fiender till Gud, något
som även en del prelater offentligt uttalat: ”Det är visserligen en förnämlig
lära, men den gör skada.” Därför är man emot den och – menar de – det
med rätta, ty det ger den anledning till. Mammon däremot är en finare gud,
som inte gör något intrång i visthusbod och kassakista. Därför är det här vid
dessa ord ”Han kommer att hata den ene och älska den andre”, som kärlek
och vänskap avskiljer sig. Ty det är två herrar som står mot varandra och
som inte kan samsas i samma hjärta lika litet som tvä värdar i ett och samma
värdshus. Skulle de komma ihop sig och man måste tjäna och stå på den enes
sida, så måste man förarga den andre eller låta honom gå sin väg. Och då
inträffar det oundvikliga, att man, eftersom man älskar pengar och ägo
delar, blir ovän med Gud.
Detta är emellertid mammonstjänstens söta frukt, som man kan se inte
minst i våra dagar, då girigheten härskar så fullständigt att dess spetälska är
utbredd i alla stånd bland adel, bönder, borgare, präster och lekmän. Men är
kanske inte det en stor helighet och skön dygd att ta ifrån Gud den bästa
delen av människan och ge den åt Mammon? Den högsta tjänsten är ju helt
säkert den som hjärtat hyser kärlek till och lust för. Sedan följer de andra
lemmarna och hela kroppen efter, såsom Herren Kristus tidigare sagt:
”Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara”. Ty det man har
kärt, det springer man efter, det talar man gärna om och där är man med sitt
178
hjärta och sina tankar. Därför sade också S:t Augustinus: ”Deus meus amor
meus” d.v.s. min Gud är min kärlek. Av detta kan du se vad det är för folk
som Herren Kristus ger titeln ”Guds fiender”, trots att de själva ger sig ut
lör att vara Guds tjänare och hans närmaste vänner. I grund och botten är de
dock ingenting annat än djävuls-helgon, som av hela sitt hjärta hatar och
förföljer Gud själv, hans ord och gärningar.
Ty det är i sanning att hata Gud, när man hatar hans heliga Ord. Så t.ex.
när man bestraffar människor för deras otro och girighet, när man ställer
dem inför det första budet: ”Du skall inga andra gudar ha än mig”. Det vill
säga: Du skall inte med ditt hjärta, med din håg och kärlek fästa dig vid
någon annan än mig etc. Men då vill folk inte höra eller tåla sådan tillrätta
visning utan börjar gorma och rasa tills man i sitt hjärta är genomförbittrad
och förgiftad av hat mot Guds Ord och dem som predikar det. Därför står
det i texten till de tio budorden även denna hotelse: ”Jag är en nitälskande
Gud, som överför fädernas synder på barnen, när man hatar mig o.s.v.”
varmed Gud åsyftar de där girigbukarna och mammonsträlarna – Skriften
kallar ju girighet för avguderi och avgudadyrkan. Men likväl gör de – som
sagt – anspråk på berömmelse för att vara de största helgon och svurna
fiender till avguderi och kätteri och på inga villkor ha namn om sig att hata
Gud. Men därmed är de överbevisade om att de är både döva och blinda för
Guds Ord, när det angriper deras girighet. Och ju mer man bestraffar dem
och hotar dem, desto fräckare bara skrattar de åt det och hånar det samt gör
stick i stäv mot Gud och rättsinniga människor.
Säg, är detta inte en skamlig last och en förskräcklig synd, som borde
skrämma oss och göra oss till Mammons fiender av hela vårt hjärta, korsa
oss och fly för den som för djävulen själv? Ty vem skulle inte bli förskräckt
över att hemfalla under och över sig höra domen att kallas en Guds fiende,
som inte bara föraktade honom utan som önskade att varken Gud och hans
Ord existerade över huvud taget, så att man fick ha sin lust och fria vilja i
fred, Gud till plåga och förargelse? Så tänk dig för hur det kan komma att gå
för en sådan och vilken dom han belastar sig med och som till sist skall bli
honom alldeles för tung.
Och dessa människor har redan blivit mer än nog plågade – som denna
text säger – av att deras hjärta med sin lust, kärlek och glädje måste sitta på
hemlighuset, då de skulle varit vända mot Gud i himmelen och mot det som
tillhör honom. Hur kan en människa djupare skända sig själv än att vända sin
förtröstan bort från Gud, som ger henne allt gott och är värd, att man är
honom trogen? Och i stället gömma sig bakom djävulen, ha sin lust i hans
179
stinkande helvete och sjunka ner i en sådan avgrundsondska, att man inte
bara föraktar Guds Ord utan blir så dödligt fientlig mot Gud, att man önskar
att det inte finns någon Gud. Detta är det tack han får av dessa girigbukar
för att han dagligen ger dem kropp och själ, sol och måne och samma skatter
som de har. Men den vinst de får av detta kommer de nog att bli medvetna
om och har för övrigt redan till en del fått ut den i och med att de alltid måste
frossa på djävulens stinkande soppa.
Detta var det textstycke där det talades om Mammon: ”Antingen kommer han
att hata den ene och älska den andre.” Och nu till det andra: ”Eller håller han
sig till den ene – Gud alltså – och föraktar den andre.” Han säger inte rätt och
slätt ”han kommer att älska den ene ” utan pekar på kärlekens utövande  och
och verkningar  med orden ”hålla sig till”. Ty den som älskar Gud och hans
Ord kommer detta att inte att kosta så litet utan syns honom frånstötande
och motbjudande, en kärlek som Satan ofta skall se till att den blir sur och
bitter. Därför vill det till att man kan hålla fast vid Guds Ord och inte låter sig
slitas ifrån det, hur än vårt eget onda kött, hela denna världens dåliga före-
döme och djävulen själv sätter sig på tvären och försöker ta det ifrån oss. Det
måste sannerligen ridderligt mannamod till för att våga motsätta sig så många
fiender och kunna hålla stånd; ja, det måste finnas en kärlekens nitälskan
och en eld som brinner så att en människa för dess skull kan låta allt annat
fara sin kos – hus och gård, hustru och barn gods och ära, liv och blod, rent
av förakta och trampa alltsammans under sina fötter, bara hon får ha kvar den
eviga skatten, som hon ännu inte har sett, som världen föraktar, men som i det
blotta Ordet enbart bärs fram och tas emot genom hjärtats tro.
Dock vill Herren Kristus därmed inte ha sagt att man inte får äga gods och
pengar  eller ta emot dessa eller  – om man har detta – måste kasta dem ifrån
sig såsom en del stollar bland filosoferna har lärt ut och som tokiga helgon
bland de kristna också lärt ut och även själva gjort. Han låter det väl gå för
sig att du är rik, men han vill inte att din kärlek skall hänga fast vid det. Det
har konung David lärt ut och bevisat med sitt eget exempel: ”Tillfaller dig
rikedom ”- säger han – ”så fäst inte ditt hjärta vid det.” Men till det krävs ett
mod som mitt bland pengar och ägodelar, som Gud givit, kan bevara sitt
hjärta fritt – något som världen inte förmår. Och när detta världsliga likt
sköna guldmynt, vita silverbägare och andra klenoder tjusar och söker locka
hjärtat till sig och slita bort det från Guds Ord, då måste man ha mod att
trampa allt under fötter och förakta det lika helhjärtat som världen älskar
det, medan den däremot föraktar de himmelska
180
skatterna, Kort sagt – det måste till en man, som är Herre över Mammon och
som kan lägga denne under sina fötter, men själv inte är något annat under-
dånig än Guds Ord. Detta är dock blott en predikan för den lilla hop som som
tror på Kristus och håller hans ord för sanna; andra lönar det sig inte ens att
besvära.

6:25 Därför säger jag er: Sörj inte för era liv, vad ni skall äta och dricka inte
heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än mat? Och
kroppen mer än kläder?
Vår Herre ger sig god tid och håller en lång och stark predikan mot denna
skamliga last, eftersom den – som sagt – vanligtvis tillsammans med Evan-
gelium griper omkring sig med våldsam kraft. Och den plågar inte bara
världen utan även de kristna och alldeles särskilt dem som måste predika
Guds Ord och som för dess skull råkar i alla slags faror, blir föraktade
och förtryckta av världen, så att om de skulle rätta sig efter sitt kött, så
hade de all orsak att vara bekymrade. Ty den som vill vara en kristen och
bekänna Herren, han skaffar sig djävulen, denna världens furste, till
fiende. Därför plågar han denne och går till angrepp, inte mot Ordet och
tron, utan mot det som lyder under hans rike och som står i hans makt.
Vi har ju nu en gång fortfarande vår svaga stofthydda av kött och blod
inom hans domän, dem kan han plåga och kasta i fängelse, ta ifrån den
mat, dryck och kläder, så att vi med allt vad vi har ständigt och jämt ut-
sätter oss för fara. För att värja sig tänker kött och blod bara på hur det
skall skaffa sig så pass mycket att man skall kunna sitta i orubbat bo och
vara utan all fara. På det viset sätter den plåga in som kallas näringsbe-
kymmer, trots att världen inte anser det vara en plåga utan snarare en
dygd och lovprisar de människor som traktar efter att bli rika på gods
och ära.
Men här hör du av Herren vad det innebär att tjäna Mammon, nämligen
att göra sig bekymmer för sitt liv och sin kropp, för vad vi skall äta och
dricka och ha på oss; d.v.s. att enbart tänka på detta livet, hur vi här skall
bli förmögna, samla och föröka ägodelar och pengar, som om vi skulle
leva här för evigt. Ty synd är det inte och inte heller att tjäna Mammon,
detta att man har att äta och dricka och något att kläda sig med så som
detta livets och kroppens nödtorft fordrar, så att den har sitt underhåll
och tak över huvudet. Inte heller är det synd att man söker och skaffar
sig en inkomstkälla utan endast detta att man gör sig bekymmer för dessa
ting; d.v.s. att man sätter sitt hjärtats förtröstan och tillförsikt till sådana
saker, Bekymren sitter ju inte i maten och kläderna utan mitt i hjärta, som
inte kan släppa
181
dem utan vill hänga fast vid dem – ”mycket gods gör väl till mods”, som
man säger. Att göra sig bekymmer betyder alltså detsamma som att med sitt
hjärta hänga fast vid något. Ty vad hjärtat inte intresserar sig för och älskar,
det bryr jag mig inte om och omvänt, det som jag oroar mig för, det måste
jag också ha i mitt hjärta.
Men du får inte pressa denna text dithän att det skulle vara förbjudet att
över huvud taget göra sig några bekymmer. Ty varje stånd och ämbete för
med sig att man ska sköta det med omsorg, i synnerhet där man har att dra
försorg om andra människor. Detta skriver aposteln S:t Paulus om i Rom.12
beträffande de andliga ämbetena i kristenheten: ”Den som är satt att styra,
han skall styra med omsorg.” Därför måste ju en husfader dra försorg om
sina barn och sitt husfolk, så att de fostras rätt och gör vad de skall göra.
Och gör han inte det, så gör han orätt. Likaså är det en kyrkoherdes eller
predikants åliggande att noggrant se till att Guds Ord och de heliga Sakra-
menten förvaltas och befrämjas, så att de bedrövade och sjuka blir tröstade,
de onda bestraffade och att de ber för alla som är i nöd m.m. Ty de har fått
befallningen att vårda sig om själarna och hålla dem i tukt, likaså måste en
furste eller annan myndighetsperson i det världsliga regementet sörja för att
allt går rätt till på så sätt som hans ämbete ålägger honom. Undersåtarna å
sin sida skall i lydnad troget arbeta och sköta sina sysslor, både dräng och
piga, så att de tjänar sina herrar väl och skyddar dem från skada.
Nu talar Herren Kristus emellertid här inte om den sortens omsorger, ty
där är det fråga om omsorger om ämbetenas rätta skötsel, något som vitt
måste skiljas från girighet. Ty där gäller det inte omsorg om sig själv utan
om medmänniskan, inte att söka egen fördel, ja att kunna avstå från det och
låta den fara sin kos till förmån för en annan människa. Därför kan den
kallas en kärlekens omsorg, som är gudomlig och kristlig; inte en kärlek till
egen nytta och Mammons, dessa båda hans och kärlekens fiender, som
främst hindrar även omsorgen om ämbetets rätta ans. Ty den som älskar
pengar och traktar efter egen nytta, han torde inte stort bry sig om vare sig
sin medmänniska eller sitt ämbete, som han då utövar till den förras för
fång. Detta har man kunnat se hos våra andas män, som inte ett dyft bekym-
rat sig om omvårdnaden om själarna utan helt inriktat sin diktan och traktan
på att hela världen öste över dem sitt goda. Och det som inte gav dem
pengar, det har de vackert låtit bli, så att ingen av dem ens gratis skulle läsa
ett ”Fader vår” för en annan. Men en from predikant sörjer för att han
sköter sitt ämbete rätt. Därigenom får själarna vård och bryr sig föga om
hur mycket eller litet han får för det, ja, rent av får utstå alla slags lidanden
som lön; låta sig bitas av ormar och få världen och djävulen till fiender. Han
182
överlåter åt Gud att sörja för var han skall få sin mat ifrån m.m. och tröstar
sig med att äga en annan rikedom i det eviga livet – för vars skull han gör
och lider allt – och som är så stor att all olycka han drabbas av är mycket
ringa i jämförelse med den.
Efter att Herren Kristus fördömt sådana bekymmer som girighet och
mammonstjänst medför, att det är avguderi och gör oss till Guds fiender, så
fortsätter han och anför ett antal bibelspråk, exempel och liknelser för att
ännu mer väcka avsmak för girigheten och målar ut den så avskyvärd, att vi
skulle kunna spy på den. Först säger han: ”Är inte livet mer än maten?” Det
vill säga: kan ni och måste ni anförtro ert liv, kropp och själ, åt Gud – det
står ju inte i er makt att med en enda timme förlänga ert liv – vilka dårar är
ni då inte, som inte vill anförtro honom ert livs nödtorft; att han inte skulle
skaffa er mat och dryck? Ty hur skulle man kunna tänka sig en större
dårskap än att någon sörjde sig fördärvad över var någonstans han skulle få
sig mat och dryck men glömde bort livet självt, kött och blod, varifrån det
kommer och hålls vid makt i denna stund. Det vore ju lika dåraktigt som om
någon gjorde sig bekymmer för hur han för en stor kostnad skulle pryda sitt
hus och inte visste någon som kunde bo där eller som om någon tillredde
många och dyrbara rätter i sitt kök men inte hade någon som ville äta dem.
Men just så beter vi oss i vår girighet när vi gör oss stora bekymmer för
småsaker och aldrig besinnar oss över det som är större. Detta bör med rätta
kallas onödiga, överflödiga, ja, dåraktiga bekymmer. Och även om vi hur
mycket som helst gruvade oss för att hålla liv och lem vid makt, så vanns
ingenting med det, så sant som det inte ett ögonblick står i vår makt, detta
lika litet som om någon grubblade sig till döds för hur det kom, som han
håller i handen och glömmer att så, skall kunna växa på åkern utan att bli
sått.
Eftersom vi således skulle kunna låta det bero med våra omsorger här i
hela detta liv och lika fullt utan alla egna tankar och göranden varje stund få
vårt liv och dess uppehälle – vad vill vi då uppnå med alla våra dåraktiga
bekymmer för rena struntsaker, precis som om Gud inte kunde eller ville ge
oss vår föda och tak över huvudet? Borde vi inte skämmas om människor
sade om oss att vi hade sådant fuffens för oss? Inte desto mindre är vi till
vårt väsen inte stort bättre – i synnerhet de stora, rika girigbukarna – än
dessa dårar som evigt kämpar för att ha fullt upp i sina kök att duka fram av
sitt överflöd utan att ha ett bord eller en gäst att bjuda; eller som bäddar
många och sköna sängar och likväl inte har någon gäst att lägga i dem. De
beter sig alldeles som en skomakare, som hela sitt liv inte gör annat än fyller
183
sitt skomakeri med skoläster och aldrig kommer att tänka på var han skall få
läder ifrån att göra skor av. Skulle man inte köra en sådan på porten och
kalla honom alldeles galen och från vettet?
Se, så visar oss Kristus på vilka dåraktiga varelser vi är, så att vi rimligen
borde spotta på oss själva. Men inte desto mindre framhärdar vi i denna
blindhet, även om vi med våra ögon kan se att vi inte själva kan försörja oss
till liv och lem. Och när vi likväl gör oss bekymmer för detta, så skulle det
driva oss att bli kristna och tänka: ”Se, jag har inte ett ögonblick av mitt liv
i min egen hand. Eftersom jag därför måste anförtro Gud liv och lem, vad
tjänar då mina tvivel och bekymmer till, hur jag i dag och i morgon skall
mätta min mage?” Jag är som ett barn till en rik fader, som gärna ger mig
tusen guldmynt, men som jag inte tror ska ge mig en slant till daglig nöd-
torft.

6:26-27 Se, på fåglarna under himmelen; de sår inte, de skördar inte, de
samlar inte i lador, och er himmelske Fader föder dem ändå. Är ni inte
mycket bättre än de? Vem finns bland er som skulle kunna lägga en deci-
meter till sin längd, hur han än ansträngde sig.
Här framställer nu Herren Kristus ett exempel och en liknelse till förmaning
åt oss men till hån, spott och spe åt den liderliga girigheten och bukomsorgen.
Detta gör han för att slita oss ur deras grepp och visa oss vad vi är i oss själva
och få oss att skämmas i våra hjärtan, vi som dock är så mycket högre, ädlare
och kunnigare än fåglarna, vi som är deras och inte enbart deras utan alla
skapade varelsers herrar och åt vilka alla ting är givna till tjänst och har blivit
skapade för vår skull. Och likväl har vi inte så pass mycket tro att vi tror oss
kunna livnära oss med allt detta som Gud gjort för oss och skänkt oss. Ändå
ser vi ju att han dagligen ger näring och föda åt de allra minsta fåglarna, ja,
åt den ringaste mask, våra underdånigaste tjänare utan de själva bryr sig om
det eller tänker på det eller bryr sig om att samla ihop eller skaffa sig förråd.
De som varken kan eller förstår att skörda.
Är det inte en skam, så att man kunde gråta blod, att vi inte obekymrat och
utan all girighet kan anförtro Gud våra magars mättande, vi åt vilka han
skapat och givit alla skapade varelser och för vilka han varje åt låter så mycket
växa att vi årligen har till att så och inhösta mångdubbelt mera? Skulle någon
göra sig bekymmer och samla på hög så borde det vara fåglarna, som inte kan
någonting sådant. De om några borde tänka när sommaren kommer: ”Titta,
nu sår hela världen sin säd, för att senare i
184
sommar kunna bärga sitt hö, nu eller till hösten skördar och bärgar alla sin
säd! Och alla vi fåglar har inte ett korn att så eller ett strå att skörda, varifrån
skall vi under ett helt år framöver, särskilt under den kalla vintern, ta vår föda,
sedan allt är inkört och inget återstår på fälten åt oss?” Vad skulle vi männis-
kor ta oss till om vi bara för en sommar inte hade något att så, ja om vi
endast för fjorton dagar framöver visste att vi inte hade någonting i förråden?
Hur skulle då inte världen gripas av förtvivlan, som om vi alla utan undantag
skulle dö av svält! Men de kära småfåglarna flyger där i luften sommar som
vinter, sjunger och är glada, gör sig inga bekymmer och sörjer över huvud
inte, och likväl vet de inte var de i morgon skall få sin föda ifrån. Men vi,
eländiga girigbukar kan inte släppa våra omsorger, även om vi hade maga-
sin och lador fulla och såg säden växa ymnigt på fälten.
Se då hur Kristus gör de små fåglarna till magistrar och lärare, att en stackars
liten sparv i Evangelium, till stor och evig skam för oss, får stå som doktor och
predikare för de höglärdaste människor och dagligen bringa sådan lärdom
både inför våra ögon och till våra öron. ”Se där” – säger Kristus – du eländiga
människa! Du har hus och hem, pengar och egendom, varje år dignar åkern
av säd och annan gröda mer än du någonsin behöver, ändå får du ingen ro
utan hyser ständig oro för att behöva svälta ihjäl, och om du inte ser och vet
att du har fyllda förråd, så vågar du inte lita på att Gud ger dig mat för
dagen och detta trots att du ser så många varelser som aldrig en dag  av sitt
liv gör sig några som helst bekymmer, men som Gud likväl föder.
Allt som allt har vi lika många mästare och predikanter, som det finns
fåglar under himmelen, som med sig själva som levande exempel kommer
oss på skam. Vi borde skämmas ögonen ur oss när vi hör en fågel sjunga
Guds lov men skriker ur vår skam upp till himmelen. Likväl är vi så sten-
hårda att vi aldrig en gång vänder oss åt det hållet, även om vi dagligen
hör detta predikas  och sjungas av stora skaror fåglar.
Ja, se här, vad de gör mer, de kära fåglarna, hur de lever helt sorglöst
och uteslutande väntar på sin föda ur Guds hand. När man burar in
dem för att de skall sjunga och öser upp fullt åt dem att äta, så skulle
de kunna tänka: ”Nu har jag nog och behöver inte bekymra mig för var
jag skall ta min föda; jag har en rik herre och ladan full m.m.”. Nej, så
gör de inte utan de svävar hellre fritt i luften och sjunger skönare och
älskligare sin Herre laudes och mässan tidigt i ottan, innan de ätit
något. Och utan att veta om de ens har ett korn i förrådet, så drillar de
ett långt skönt benedicte, sitt tackom och lovom och låter vår Herre
sörja för dem, fast de har ungar att föda. Därför
185
– när du hör en näktergal sjunga, så hör du den yppersta predikant förkunna
för dig detta Evangelium inte endast med platta ord utan med levande toner
för att vara ett föredöme för dig. Natten igenom sjunger och drillar han sig
nästan till döds och i skogen är han gladare än när han sitter fången i buren,
där man dock sköter om honom med all noggrannhet. Ändå trivs han sällan
riktigt väl där och lever inte så länge. Det är som om han ville säga: ”Jag vill
vara i köket hos min Herre som skapat himmel och jord och själv är både
kock och värd, som dagligen ur sin egen hand strör ut och mättar oräkneligt
många små fåglar och som inte bara har en säck full åt dem utan himmel och
jord fyllda med säd.”
Och så säger Herren Kristus: ”När ni nu dagligen ser detta ske inför era
ögon, hur den himmelske Fadern ute på fälten föder fåglarna utan att de
behöver bekymra sig alls, skulle ni då inte kunna tro honom om så pass
mycket som att han även skulle kunna livnära er, när han nu är er Fader och
kallar er sina barn? Skulle han inte mycket hellre vilja sörja för er som han
gjort till sina barn och som han gett främst sitt heliga Ord och därtill hela sin
skapelse, än att han sörjer för fåglarna, som dock inte är hans barn utan
enbart era tjänare? Inte desto mindre tar han sig an dem så frikostigt att han
dagligen utfordrar dem, som om han endast hade bara dem att bekymra
sig om. Ty han tycker om att de så sorglöst flyger omkring och sjunger som
om de ville säga åt honom: ”Vi sjunger och är glada, fast vi inte vet om vi
har några sädeskorn att äta. Vårt bröd är ännu inte bakat och våra frön till
mat är inte ens sådda. Men vi har en rik Herre som bryr sig om oss; därför
sjunger vi och sover gott på vår gren. Han kan ge mer än vad alla människor
och vi själva med våra bekymmer förmår.”
Då nu fåglarna kan konsten att så oförbehållsamt anförtro sig åt Gud och
kasta alla bekymmer från sig och lägga dem på honom, då skulle vi som är
hans barn göra det så mycket mer. Därför är just fåglarna utmärkta exem-
pel, som får oss alla att skämmas för att vi som är förnuftiga varelser och
dessutom har Skriften att tillgå, inte har så pass vishet att vi kan göra som
fåglarna utan måste höra oss skändas inför Gud och människor lika ofta som
vi hör fåglarna sjunga. Men så galen och från vettet är människan alltsedan
hon avföll från Guds Ord och bud, att det efter det inte finns ett kreatur som
inte är klokare än hon. En liten siska som varken kan tala eller läsa, blir
människans doktor och lärare i den heliga Skrift, fastän det ju är hon som
fått hela Bibeln och förståndet till hjälp.
Det var den första liknelsen. Därtill fogar så Herren ett ordspråk ur vår
egen erfarenhet och visar hur fåfängliga våra bekymmer är och att de inte
186
förmår uträtta någonting. ”Vem av er”, säger han, ”skulle förmå att öka er
kroppslängd med en aln, om han än aldrig så gärna ville?” Skulle en män-
niska bli fullvuxen, om hon själv måste se till att bli det, hur snart skulle hon
då ha vuxit upp till sin fulla längd? Och om en liten dvärg sörjde sig nästan
till döds, skulle han därigenom väl bli längre? Om inte – vad skulle du då
åstadkomma med dina bekymmer om vad du skall få föda och kläder ifrån?
Detta står lika litet i din makt som att göra din kropp med alla dess lemmar
så stora och långa som du själv skulle vilja. Din kropp och dina lemmar är
nu en gång tillmätta och du kan inte göra dem annorlunda till längd eller
bredd och de trotsar alla försök att bli ens en hårsmån större. Vad är du då
för en dåre som oroar dig för det som inte står i din makt och som Gud
redan tillmätt, både vad gäller tid och mm, både vad din kroppsstorlek och
din levnadstid skall bli. Men ändå kan du inte lita på att han kommer att
förse dig med mat och kläder den tid du har att leva här.

6:28-30 Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på liljorna på marken,
hur de växer! De arbetar inte och spinner inte heller. Jag säger er att
Salomo i all sin härlighet inte var klädd som en enda av dem. Kläder nu
Gud gräset på marken, vilket i dag grönskar men i morgon kastas i ugnen,
skulle han inte mycket mera göra det med er? Å, ni klentrogna!
Där har du ännu ett exempel och en liknelse, i vilken blommorna på fälten
som kor trampar ner och äter, måste vara doktorer och magistrar åt oss, för
att vi skulle skämmas ännu mer. Ty se, hur de växer upp, prunkande i de
skönaste färger utan att någon av dem bekymrat sig om eller tänkt på hur de
skall växa eller vilka färger de skall få utan de låter Gud sörja för den saken.
Och utan deras egna bekymmer eller medverkan kläder dem Gud i så sköna
och älskliga färger, så att Kristus säger att inte ens konung Salomo i hela sin
härlighet var så skön som någon av dem, ja inte ens en kejsarinna med alla
sina hovdamer, med all sin gala, sina pärlor och ädelstenar. För Herren
visste inte av någon konung som varit rikare, härligare och skönare smyc-
kad än Salomo, Likväl är denne konung i hela sin sköna prakt och ståt
ingenting gentemot skönheten hos en ros, en nejlika eller en viol på ängen.
Så kan vår Herre och Gud smycka den han vill smycka, så att det heter duga
och ingen människa på jorden kan framställa eller måla med maken till dessa
färger, inte heller ska någon kunna önska sig eller få sig en skönare ut
smyckning. Och tog någon sig för att behänga en blomma med idel guld och
sammet för att försköna henne, likväl skulle hon avböja det och säga: ”Jag
vill hellre att Mästaren där uppe i himmelen, som även smyckar fåglarna,
187
också smyckar mig än att alla skräddare och sidenstickare gör det”.
När nu Skaparen kläder och smyckar alla dessa blommor i de mest
skiftande färger, så att var och en har sin egen rock och prunkar i högre
prakt än hela denna världens grannlåt, varför kan vi då inte tro att han även
ska klä oss? Ty vad är blommor och gräs på marken i jämförelse med oss
människor? Eller till vad annat är de skapade än att stå en dag eller två för
att beskådas, därefter vissna och bli till hö eller – såsom Kristus sagt – kastas
i ugnen för att därmed göra upp eld och värma ugnen. Dock tar sig vår
Herre och Gud an dessa förgängliga och ringa ting och kostar på dem så
mycket för att göra dem skönare än någon konung eller människa på jorden.
Strängt taget har de inte något behov av en sådan utsmyckning och egent-
ligen är den bortkastad, eftersom den tillsammans med blomman snart är
förbi. Vi däremot, Guds högsta skapelser för vars skull han skapat allt och
gett oss alltsammans och är angelägen om att det i och med detta livet inte
skall vara slut även med oss utan därefter vill ge oss det eviga livet, skulle vi
då misströsta om att han vill kläda oss liksom han kläder blommorna på
marken och fåglarna under himmelen i så många skiftande och sköna färger
och fjädrar? Detta är ju nedrigt att måla en sådan skamlig bild av vår otro
att den inte kunde vara mera hånfull.
Men det är den lede djävulen och det olycksaliga fall som vi störtat oss i
som gjort att vi får finna oss i att se världen full av fåglar och blommor som
våra föredömen, som med sina exempel anklagar och bestraffar oss för vår
otro och blir våra höglärda doktorer, som predikar, sjunger och vänligt ler
mot oss för att få oss att tro. Men vi låter dem predika och sjunga och går
var och en sin väg i vår tävlan att girigt och snålt samla åt oss själva i våra
lador, medan varje liten blomma oss till evig skam och skada inför Gud och
hela världen vittnar mot oss och fördömer oss för vår otro. Och nu drar
Herren denna slutsats för sina kristna.

6:31-32 Därför skall ni inte göra er bekymmer och säga: Vad skall vi äta?
Vad skall vi dricka? Vad skall vi klä oss med? Efter allt detta traktar
hedningarna, och er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta.
När ni nu har för ögonen sådana förebilder i allt som lever och växer ur
jorden och hur Gud föder och bespisar samt så skönt kläder och pryder det
– vill Herren säga oss – så låt er bevekas att lägga bort era bekymmer och er
otro och tänk på att ni ju är kristna och inte hedningar. Ty sådana bekym-
mer och sådan tävlan hör hedningarna till, som inte vet något om Gud och
inte heller frågar efter honom. Sådant är såsom S:t Paulus säger ren av-
188
gudadyrkan och som Herren själv här ovan sagt, där han kallade det att tjäna
Mammon. Därför är varenda girigbuk inte en kristen, även om han är döpt,
utan har förvisso förlorat Kristus och blivit hedning igen. Ty dessa två girig-
het och tro – tål inte varandra, den ena måste äta ut den andra. Det kan
emellertid för kristna människor, som dock hört och känner till Guds Ord,
inte finnas en större skam inför Gud och alla skapade varelser än att vara
lika hedningarna och liksom dessa inte tro att Gud försörjer och ger dem
allt. De har avfallit från Gud, förnekat tron och bryr sig inte om vare sig
hans Ord eller alla de klara förebilderna i hans skapelse. Detta är ju en hård
dom, som rimligen borde förskräcka oss alla. Ty det är här i korthet oåter-
kalleligt fastslaget att en kristen skall se till att han låter näringsomsorgerna
fara. Annars ska han veta att han inte är en kristen utan tio gånger värre än
en hedning.

För övrigt – tillägger Herren – är ni sanna kristna, får ni inte heller tvivla
på att er Fader väl vet att ni behöver alltsammans. Om han däremot inte
visste det, då hade ni orsak att bekymra er och grubbla över hur ni själva
skulle få ert uppehälle. Men när han nu vet det, så skall han förvisso inte
lämna er i sticket. Ty han är ju så givmild att han gärna gör det i synnerhet
åt er, sina kristna, så sant som Kristus sagt att han försörjer t.o.m. fåglarna i
skyn. Låt därför alla bekymmer fara! Ty ni uträttar ju ingenting med era
bekymmer. Er försörjning hänger ju ändå inte på er egen omsorg utan på
Guds kännedom om era behov och hans omsorg om er. Skulle ingenting
växa på marken utan att vi först ombesörjde det, skulle vi alla ha dött redan i
vaggan och ingenting skulle växa om nätterna när vi ligger och sover, ja,
om vi alla bekymrade oss till döds skulle av den anledningen inte ett halm
strå växa på våra åkrar. Så kan vi själva se och begripa att Gud utan alla våra
bekymmer ger oss alltsammans, trots att vi är sådana oförbätterliga varelser
som inte vill släppa vår girighet och våra bekymmer och överlåta omsorgen
om oss åt Gud ensam såsom åt en Fader som bryr sig om sina barn.

6:33 Sök först efter Guds Rike och hans rättfärdighet, så skall allt detta
tillfalla er.
Herren har klart sett – som sagt – att det bland de yttre grova avarterna inte
finns någon last som så gruvligt strider mot Evangelium och hindrar Guds
Rike som girigheten. Ty så fort en predikant börjar trakta efter att bli rik,
så driver han inte längre sitt ämbete rätt, ty hans hjärta är fånget i närings
bekymmer såsom i ett rep, som aposteln S:t Paulus kallar det, så att han
varken kan undervisa eller bestraffa på det sätt och där han borde. Han är
189
rädd för att mista gunst och vänskap hos dem som han kunde ha nytta av och
låter sig förledas att tiga och bedrar därigenom andra människor, visser-
ligen inte genom någon villolära men av omtanke om sin buk, som är hans
avgud. Ty den som vill vara en rätt lärare och troget sköta sitt ämbete, han
måste värna om sin frihet att oförfärat säga sanningen utan hänsyn till
personen, bestraffa, där de behöver bestraffas, stor eller liten, rik eller
fattig, vän eller fiende. Det gör inte en girig. Ty han är rädd för att förarga
de stora kaxarna eller goda vänner och på så sätt gå miste om levebrödet. Då
sticker han pipan i säcken och tystnar.
Så gör även den stora hopen som inte är präster, som skulle höra Guds
Ord och hjälpa till att främja Guds Rike, var och en i sitt stånd och i sin
omgivning. Men de vill inte utsätta sig för Evangelium eller underkasta sig
någon fara eller försakelse utan framförallt se till att de har tillräckligt för
att försörja sin egen mage. Gud ser själv till att Evangelium dock kommer i
andra hand eller låter det gå bäst det kan. De vänder det ryggen och går sin
väg för att skrapa ihop och roffa åt sig bäst de kan, har ingenting att ge
prästerna och kan till på köpet ta från dem det de äger. Så går allt precis som
djävulen vill: att ingen mer vare sig vill predika eller höra varför den
gudomliga läran och dess frukter i människornas hjärtan dör ut och Guds
Rike råkar i förfall, allt ett verk av den skändlige, djävulske Mammon
ensam. Se, det är därför som Herren Kristus så enträget varnar de sina i
denna långa predikan.
Och för att man desto mer skall kunna skydda sig ordinerar han med
dessa sina ord ett verksamt botemedel mot denna last och hur man bär sig åt
för att undgå bekymren och likväl ha vad man behöver, ja, långt mera och
en förnämligare rikedom än den Mammon någonsin kan skänka och som vi
med alla våra bekymmer inte förmår förvärva, nämligen den att söka Guds
Rike.
Men då är det av yttersta vikt att man noga inpräntar i sitt hjärta en sann
bild av vad Guds Rike är och har att ge. Ty kunde man tala om det för oss, så
att vi rätt kunde begrunda och i våra hjärtan liksom väga och mäta vilken
stor och ovärderlig rikedom vi äger i Guds Rike, så skulle vi spotta åt Mam-
mon. Ty även om du ägde besittningar och makt som kungen av Frankrike
och även den turkiske kejsarens, vad skulle du egentligen med mer än
tiggarens slant vid din dörr? Man gör ju inte med mer än vad som behövs
för att dagligen mätta sin mage med. Något till livs därutöver kan man ju
ändå inte tillgodogöra sig, även om man så ägde hela världens gods och
härlighet. Och nog har väl även den fattigaste tiggare så mycket att mätta sig
190
med som den mäktigaste kejsare, och den förres brödbit smakar och
bekommer honom lika väl som den kräsligaste kungliga måltid som den
senare åtnjuter. Ingen kan äta sig mer än mätt. Det dröjer endast en kort,
liten stund innan vi måste lämna allt därhän och ingen förmår, när den
stunden kommer, skaffa vår kropp en enda timmes frist. Därför är världs
riket ett stackars, eländigt, ja, ruttet och vämjeligt rike.
Vad är inte i jämförelse med detta Guds och Herren Jesu Kristi Rike?
Räkna själv efter och säg vad en skapad varelse är gentemot sin Skapare och
världen i jämförelse med Gud! Ty om himmel och jord tillhörde mig
ensam, vad hade jag väl Gud förutan? Inte så mycket som en droppe vatten
eller ett litet stoftkorn! Och vad mer är – det är en rikedom, som inte tar
slut, som inte avtar eller förminskas, så att det både vad storhet och
varaktighet beträffar inte går att mäta eller begripa för ett mänskligt hjärta
och förstånd. Skulle jag då så skamligt kasta bort och lämna därhän Gud och
hans Rike och föredra detta lumpna, dödsdömda jorderike framför det
gudomliga, oförgängliga, som ger mig evigt liv, rättfärdighet, frid, fröjd
och salighet? Och allt vad jag sökt och önskade här i tiden skall jag där äga
lör evigt, bara omätligt härligare och mera överflödande än allt som jag på
jorden kan uppnå med stor möda, många bekymmer, med slit och släp, men
som jag måste fara ifrån och lämna kvar innan jag uppnått och fått det
dithän jag ville. Är inte detta en stor och skamlig dårskap och förblindelse
att vi inte inser detta? Ja, en av djävulen besatt världsförstockande ondska är
det att den inte vill höra på detta eller vill akta på när man predikar det?
Därför är Herren Kristus så angelägen att väcka oss till besinning och vill
med sina ord säga: ”Vill ni på allvar sörja för ert väl och trakta efter att
alltid ha tillräckligt av allt, så skall ni söka den skatt som heter Guds Rike.
Och gör er likväl inte bekymmer för den timliga, förgängliga skatt, som
mal och rost förtär” – som sagts här ovan. Vi har ju ändå så rikligen en skatt
i himmelen, som jag visar er på. Var angelägna att söka och begrunda vad ni
äger i den, så skall ni säkert glömma den andra. Ty den himmelska är av den
arten att den uppehåller er för evigt; den kan aldrig förgå eller tas ifrån er.
Och emedan skatten är beständig, så fortbestår även ni om ni håller fast vid
den, även om ni i denna världen inte ägde ett rött öre.
Vad Guds Rike är, har ofta blivit sagt; helt kort nämligen, att det inte be
står i yttre ting, mat och dryck m.m. eller i gärningar som vi kan göra, utan
i att man tror på Jesus Kristus, som är huvudet och ensam rådande i detta
Rike.
I och genom honom har vi allt och den som förblir där, kan ingen synd,
död eller olycka skada utan han har evigt liv, glädje och salighet. Det börjar
191
redan här i och genom tron, men blir uppenbart och skall fulländas på den
yttersta dagen.
Vad vill det nu säga att söka detta Rike; hur kommer man dit, vilken är
den stig och väg man måste vandra? Frågar man, visar en hit, en annan dit.
Påven lär så här: vallfärda till Rom och hämta avlat, bikta dig och gör bot,
håll eller åhör mässan, drag på dig en munkkåpa och öva dig i långa guds
tjänster och i ett hårt, strängt levnadssätt! Så har vi sprungit alla möjliga
vägar, som man anvisat oss som om vi varit fullständigt galna och helt från
vettet och alla har vi trott oss söka Guds Rike men just bara funnit djävulens.
Ty dit finns det många vägar och alla leder dit utom en enda, den som är
tron på Kristus och Evangelium, som tron håller sig till, övar sig i och
främjar, predikar, hör, läser, sjunger om och begrundar eller på annat sätt,
varigenom tron tillväxer alltmer och befästes i hjärtat och bryter fram som
goda frukter. Därigenom vinner Evangelium själv terräng och drar till sig
mycket folk. På det sättet verkar vi numera och – Gud vare lov! – ytterli-
gare många både predikanter och andra kristna finns det, som med all flit
arbetar och håller så fast vid det att de sätter på spel allt vad de äger och
skulle vara redo att förlora det, hellre än att de skulle överge Ordet.
Något sådant gör ingen av våra munkar, nunnor eller prelater och inte
vet de något om det, fastän de berömmer sig mycket av att vara Guds tjänare
och Kristi brud. Ty de missar allesammans den enda rätta vågen och bryr
sig inte om Evangelium. Känner därför varken Gud eller Kristus eller hans
Rike. Ty den som vill känna det och vill hitta dit, han får inte söka efter sitt
eget huvud utan måste lyssna till Ordet, grundvalen och hörnstenen, och se
vart det pekar och vad det ger för anvisningar. Och nu är Ordet om Guds
Rike detta. Den som tror och blir döpt, han blir salig. Det ordet är inte
spunnet ur ett människohuvud eller kläckt i ett människohjärta utan har
sänkts ned från himmelen och är oss anvisat ur Guds egen mun, för att vi
skall vara vissa om vägen och inte missa den rätta stigen. Där nu detta går
sin gilla gång både genom predikanter och åhörare, nämligen att man flitigt
driver Guds Ord och de heliga Sakramenten, lever efter dem och håller sig
till dem, så att de blir kända för folk och särskilt unga människor undervisas
och fostras – sådant är det som kallas att söka och främja Guds Rike och
mena allvar med det.
Vad innebär det då att Herren tillfogar: ”Och hans rättfärdighet”? Ty
Guds Rike har också en rättfärdighet, men det är en annan rättfärdighet än
världens, liksom det är ett annorlunda rike. Och detta är nu vad Herren
kallar för rättfärdighet, nämligen den som kommer av tron och som är
192
tilltagen och verksam i goda gärningar. Därför måste jag ta Evangelium på
allvar, flitigt höra och använda det, göra och leva efter det, så att jag inte
endast blir en lösmynt pratmakare och hycklare som låter Evangelium gå in
genom ena örat och ut genom det andra, utan bevisar sin kraft i gärning i
enlighet med vad S:t Paulus skriver i 1 Kor.4:20 ”Guds Rike består inte i
ord utan i kraft”. Detta är vad vi kallar tro och dess frukter, som innebär
att göra goda gärningar och med flit och trohet sköta var och en sitt yrke
och sitt ämbete och tåligt fördra all den vedermöda det drar med sig. Ty i
ordet rättfärdighet inbegriper Herren Kristus en kristens liv i sin helhet,
både förhållandet till Gud och till medmänniskan på samma sätt som trädet
och frukten utgör en helhet. Men detta bör inte förstås som om allt helt blev
perfekt med en gång, utan det måste hela tiden fortsätta. Ty Herren befaller
ju här sina lärjungar att ”trakta” efter det, eftersom de ännu inte helt uppnått
det eller skulle vara utlärda i läran och kristen livsstil. Ty i Kristi Rike är vi
till hälften synd och till hälften helighet. Ty det i oss som kommer av tron
och från Kristus, det är helt och rent fullkomligt, just för att det inte kom
mer från oss utan från Kristus, som genom tron är vår och som lever i oss
och verkar sitt verk. Men vad som härrör från oss, det är till en del synd,
fastän gömt i och genom Kristus och utplånat genom syndernas förlåtelse,
och därtill genom den helige Andes nåd dagligen dödat, tills vi dör bort från
detta livet.
Se där vad som hör till detta Rikes rättfärdighet, nämligen att det går
korrekt till och att inget hyckleri hör hemma där. Ty dessa Herrens ord är
riktade mot dem som väl kan tala vackert om Evangelium och berömma det
men som inte lever av det. Och det är en svår sak att predika Guds Ord, göra
var människa gott och för den sakens skull lida all möjlig olycka. Men det är
just därför det heter Guds rättfärdighet. Ty världen kan inte stå ut med att
man ska handla rätt och få ondska till lön, och det går heller inte ihop med
vad som gäller i det världsliga regementet. Ty där är det inte rätt att den
som gör rätt ska straffas eller utsättas för övergrepp utan i stället få motta
lön och tacksamhet för det goda han gjort. Men vår lön finns ju inte här på
jorden utan i himmelen och där skall vi få ut den. Den som nu vet detta och
rättar sig efter det, han skall ha så tillräckligt att sysselsätta sig med att han
också glömmer bort att tävla och bekymra sig om Mammon. Ty världen
kommer att göra det så surt för honom att han inte stort bryr sig om detta
livets timliga förmåner utan varje stund längtar efter och hoppas på sin
dödsstund.
Detta var alltså den vägledning, genom vilken Kristus visar oss bort ifrån
193
det timliga goda till den eviga skatten, så att vi inte anser att detta jordiska är
förmer än den skatt vi har i himmelen. Där tillfogar han nu även ett tröste-
rikt löfte, för att vi inte skall tro att han inte vill ge oss något alls här på
jorden och att vi rent av måste svälta ihjäl, när vi nu en gång får utstå så
mycket ont från världen som inte vill ge eller unnar oss något gott. Därför
måste vi varje stund befara att den tar allt ifrån oss. Nej, vi skall veta att vi
trots allt även här på jorden ska få vad vi behöver av detta livets nödtorft.
Därför säger han: ”Sök först efter Guds Rike, så skall allt detta tillfalla er”.
Det vill säga: förutom Guds Rike skall ni få mat och dryck och kläder m.m.
som en extra förmån utan att ni begärt det. Ja, just för att ni inte trånat efter
det utan satt allt detta på spel för Guds Rikes skull. Och det skall tillfalla er
utan att ni vet var det kommer ifrån, vilket även vår egen erfarenhet lär oss.
Ty Gud har fortfarande här i världen så gott ställt att han kan livnära även
de sina som han föder fåglar och maskar och kläder liljorna på marken –
som vi redan förut hört – ja, detta desto mer eftersom han ju även ger åt de
ogudaktiga och låter så mycket växa. Därför måste världen låta oss få dela
mat och dryck, även om den ser det med onda ögon.
Vad vill vi mer begära när vi vet detta, äger och förvaltar Guds Ord och
var och en gör det han ska för att skaffa sig mat, dryck och något att ha på
sig? Vi får ju även lika mycket av detta som en kejsare eller kung, så till vida
att vi kan mätta våra magar lika väl som de, låt vara att de på grund av sin
ställning måste ha mera och större resurser men ändå inte kan äta sig mer än
mätta. Och mitt bröd mättar ju mig och mina kläder skyler och värmer ju
mig lika väl som hans kungliga måltid och hans kungliga skrud mättar och
värmer honom, trots att han som furstlig person prunkar av guld och silver.
Ty hur skulle det vara möjligt att den som tjänar Gud i trohet och främjar
hans Rike skulle behöva dö av hunger, när han ger så överflödande åt
världen i övrigt? Då fanns det inte något mer på jorden och himlen hade inte
längre något regn om en kristen skulle behöva dö av hunger, ja, då skulle
Gud själv först vara död av svält.
Eftersom Gud nu så överflödande både skapar och ger och därtill säkert
lovar att han vill ge tillräckligt och det innan vi väntat det och vet ordet av,
varför skall du då plåga dig med dessa bittra bekymmer och strävan? Den
heliga Skrift – i synnerhet Psaltaren – är ju överallt beströdd med dylika
försäkringar att Gud vill bespisa sina fromma i dyrtider och aldrig låtit en
gudfruktig gå och tigga sitt bröd m.m. Och han skall inte heller bedra dig,
bara du kan tro på honom. Om nu världen vägrar, såsom nu för tiden adel,
bönder och borgare gör, så skall han likväl hitta folk eller andra sätt genom
194
vilka han kan ge och det mera än världen någonsin kan ta ifrån er.

6:34 Därför, sörj inte för nästa dag, ty morgondagen skall ha sina egna
bekymmer. Det är nog med att var dag har sin olycka.
Stanna nu upp – säger Herren – och ägna er omsorg åt hur ni håller kvar
Guds Rike hos er och slå bort alla andra bekymmer så fullständigt, att ni inte
sörjer ens för morgondagen! Ty när morgondagen kommer, drar den sina
egna bekymmer med sig. Man säger ju: ”Kommer dag, kommer råd”. Våra
bekymmer åstadkommer ändå ingenting, även om det inte var mer än en
dagsranson jag bekymrade mig om. Och erfarenheten ger vid handen att tre
eller fyra dagar ibland går fortare än den innevarande och åt den Gud vill
ge sin välsignelse. Han kan ofta utan större möda och bekymmer på en enda
timme uträtta mer än en annan med mycken möda och stora bekymmer
hinner med på fyra hela dagar. När den ene länge och väl gått och gruvat sig
och det dragit långt ut på tiden för honom, så har den andre fått det gjort på
stunden. Ingen kan alltså få något uträttat, om inte det tillfälle kommer, som
Gud ger och som beskäres oss våra bekymmer förutan. Och allt blir för
gäves om du vill komma före honom och på eget beråd ombesörjer de
storslagna planer, som du har i sinnet.
Ty Gud kan konsten att på ett för oss obegripligt sätt förlänga eller
förkorta tid och stund, så att en enda timme mycket väl blir fjorton dagar
och tvärtom, så att någon med långvarigt arbete och stor möda inte vinner
mer än en annan vinner på kortare tid med flinkare arbete. Detta kan man
med egna ögon se dagligen, att många genom tungt, ihärdigt arbete knappast
kan förvärva sig brödfödan, medan andra utan särskilt stor ansträngning
griper sig an med och klarar av saken, så att allt går sin gilla gång och de får
sin beskärda del. Alltsammans styr Gud om på sitt vis, för att de bekymmer
vi gör oss inte skall få hans välsignelse, eftersom vi inte vill avvakta att dessa
gåvor kommer från Gud utan själva skaffat oss dem, innan han hunnit ge oss
dem.
Se, hur det kan gå till i bergshanteringen, där man träget gräver och
letar. Ändå går det ofta så att där man hoppades på att hitta som mest järn,
rent som gediget guld, där visar det sig att ingenting fanns eller det tryter
plötsligt och försvinner under ens händer, medan återigen andra orter, som
man ansett omöjliga och låtit ligga orörda, ofta helt oförmodat visar sig ge
den rikligaste avkastning. En annan åter som lagt ner hela sin förmögenhet,
utvinner ingenting av det, medan en som från att ha varit tiggare blir en
riktig herreman; andra, som varit goda för många tusen gulden, de står där
195
på mindre än tio år som tomhänta och inte ofta händer det att stora för-
mögenheter kommer ett tredje släktled till del. Summan av detta måste lyda:
”Det som man inte traktar efter, det får man; det man inte funnit, tillfaller
en”, i varje fall om lycka och välsignelse skall vara med. Fast vi vill ju helst
styra det så, att det ska bli som vi själva tänkt oss. Men av detta blev ingen
ting. Ty Gud tänkte det motsatta: ”Du skall inte alls få det så och inte heller
få behålla och njuta av det”. För jag har iakttagit hur många som grep i sina
fickor efter idel guldpengar och ansåg en silverpeng för ingenting, men som
senare skulle varit glad, om han hittat så mycket som en kopparslant.
När du nu ser hur det kan slå fel och att dina bekymmer ingenting tjänar
till, varför släpper du dem då inte och i stället tänker på hur du skall få Guds
Rike? Ty visst vill Gud ge, även om det inte är för dina bekymmers skull,
fast du förstås måste arbeta. För med bekymmer av det slaget åstadkommer
eller skapa du inte ett dugg. Däremot gör omsorgsfull rykt och ans om ditt
ämbete det, och till Guds Rike hör det också att du gör vad som är dig
befallt: att du predikar och befrämjar Guds Ord, tjänar din medmänniska
med ditt yrke och tar emot vad Gud ger dig. Ty de förnämligaste gåvorna är
de som vi inte räknar med, de som utan vår förskyllan tillfaller oss,
medan det som vi med vår förtänksamhet skaffar oss och räknar med att få
behålla först slår omkull oss och bringar oss om livet. Detta har ofta drabbat
de rika girigbukarna, som låter sin säd på åkern och andra förråd förstöras
för sin stora gnidighets skull. Det är därför en stor nåd att Gud inte
överlåter på oss att sörja för hur säden på åkern skall kunna växa utan ger
växten även när vi ligger och sover. Annars skulle vi med våra bekymmer
sörja oss fördärvade och ändå inte få någonting för det.
Därför säger Herren Kristus nu: ”Varför vill du prompt oroa dig för mer
än den dag som är och dra på dig två dagars vedermöda? Låt det stanna vid
vad den innevarande dagen lägger på dig! I morgon skall den dagen föra
med sig något annat. Ty detta är vad Kristus menar med ofärd och veder
möda, nämligen att vi måste äta vårt bröd i vårt anletes svett och vad det nu
kan vara för annan tillfällig eller daglig jämmer, olycka och fara, som
drabbar oss. Att du blir bestulen på något eller på annat sätt åsamkas någon
skada liksom att du själv eller ditt husfolk råkar ut för sjukdom. Ty så är det
ju i detta livet att vi dagligen måste se och frukta sådan olycka. Men stå ut
med det och tag emot det med glädje men låt det räcka med det, ty därmed
har du nog att bära. Lägg därför bort dina bekymmer, eftersom du med
dem bara gör din olycka större och tyngre än den är i sig själv. Tänk efter
om du någonsin sett ett exempel på att Gud gjort någon rik genom hans
196
bekymmer! Det finns ju så många sådana – som sagt – som gjort sig
bekymmer till det yttersta, men likafullt ingenting har. Men nog skall Gud
göra den rik som han ser ägna sig åt sitt ämbete med nit och trohet och som
är angelägen om att sköta det till Guds behag och överlåter åt honom att
sörja för att allt skall lyckas väl – en sådan får rikligen sin beskärda del. Ty
så står det skrivet i Ordspråksboken 10: ”En flitig hand gör rik”. Ty Gud
vill inte heller att man struntar i både bekymmer och arbete likt de lättje-
fulla dagdrivarna, som sitter och väntar på att det skall komma en stekt gås
flygande in i munnen på dem, utan han vill att man redligen ska gripa sig an
arbetet. Då vill han vara på plats med sin välsignelse och ge så att det räcker
till. Därmed är nog sagt om denna predikan.
197

S:T MATTEUS SJUNDE KAPITEL.
1,2 Döm inte, för att ni inte skall bli dömda. Ty med den dom ni dömer,
skall ni själva bli dömda, och med det mått ni mäter, skall det mätas åt er.
I det föregående kapitlet har ni hört hur Herren Kristus efter läran om de
rätta, goda gärningarna hållit en lång predikan till varning mot girighet
såsom lasten som framför allt står i vägen för Guds Rike både vad läran
beträffar och levnadssättet och som gör dödlig skada i kristenheten. Från
och med nu börjar Han varna för ännu en sak som också är en grov och svår
last och som han kallar självklokhet, som kritiserar och fördömer alla
andra. Ty där dessa två laster härskar, där kan Evangelium inte hållas vid
makt: Girigheten gör antingen att predikanterna tiger eller att åhörarna inte
bryr sig om dem, samt att Evangelium utestängs genom människans förakt
för det. När så även självklokheten gör sig gällande, då vill alla vara bäste
präst och var och en själv vara mästare; ingen vill lyssna och lära av andra.
Då uppstår det sekter och kotterier, som förfalskar och fördärvar Guds
Ord, så att det inte kan bevaras rent. Därigenom går Evangelium till spillo
tillika med sina frukter. Detta kallar nu Herren att döma och fördöma, när
var och en själv endast finner behag i vad han själv gör och anser; att vad
andra gör luktar illa. I sanning en skön och angenäm dygd! Just den för
näme herre, som man kallar mäster Kloker, som varken Gud eller världen
gillar men varav den inte är desto mindre full.
Men hoppas nu ingen stöter sig på eller missförstår denna Herrens
predikan, som om han i den förbjudit att överhuvudtaget döma och för
döma. Av vad som ovan flerfaldiga gånger blivit sagt är det helt klart att
Kristus här endast predikar för sina lärjungar och inte alls talar om det
fördömande och de bestraffningar, som måste ha sin gång: Hur t.ex. far och
mor där hemma måste tillrättavisa och bestraffa barn och husfolk och även
tillgripa aga när de inte vill göra det som är rätt; på samma sätt måste även
en furste eller domare göra: vill han sköta sitt ämbete på rätt sätt, så kan han
inte annat än döma och straffa orättvisan. Detta ankommer emellertid på det
världsliga regementet och angår inte oss här. Vi låter därför detta vara vad
det är och låter det gå som det kan och måste gå. Här talar vi om ett annat
Rike, som emellertid inte på något sätt försvagar eller upphäver det tidigare
nämnda, nämligen ett andligt liv och ett sätt att umgås kristna människor
emellan. Det är där som det är förbjudet för den ene att döma och fördöma
den andre. Ty där håller sig djävulen framme, nästlar sig in och driver sitt
198
spel bland dem, så att var och en tycker sig själv vara bäst och håller styvt på
att hans sak ensam skall gälla och att den är den bästa, medan han dömer ut,
gör ner och klandrar alla som inte rättar sig efter honom.
Detta är ju redan i den borgerliga samlevnaden en galenskap, som man
hur orätt den än är, får ha fördrag med, ty den är ju så grov och uppenbar
att alla uppfattar den. Det är ju lika befängt som att en hora får för sig att
hon är skönare än alla andra kvinnor och inte kan finna något behagfullt hos
dem; eller att en ung stropp vill vara så vacker och duktig, att det inte finns
hans like, eller – slutligen – såsom det allmänt är gängse bland de vise och
lärde, att ingen kan uppskatta vad en annan kan eller gör utan där var och en
själv gör allting bättre än den andre och inte lämnar någon oantastad. Detta
ser och förstår varenda en mycket väl, men ändå så vet samme mäster
Kloker som vet sig vara så klok, inte vad alla redan vet, nämligen att skall
man köra häst, då måste man betsla på honom i mulen och inte under
svansen.
Men när det går så långt även i andliga ting och djävulen får så sin sådd i
Kristi Rike, så att det slits sönder både i läran och livssättet, då uppstår det
jämmer och elände. I läroståndet går det till på det sättet, att där Gud tillsatt
och gett en person i uppdrag att predika Evangelium, där kommer andra
t.o.m. sådana som ännu bara är skolynglingar och gör anspråk på att vara
tio gånger kunnigare än han. Och så får Evangelium underkasta sig den
skadan och olyckan att det måste låta sig ställas till svars inför kreti och
pleti, som vill vara doktorer och magistrar i den heliga läran. På liknande
sätt gick det också för Moses enl. 4:e Mos. då Kora och hans husfolk
mopsade upp sig emot honom och Aron och sade: ”Varför upphäver ni er
över Guds folk? Är de inte allesammans heliga? Skulle Gud blott tala
genom Moses och Aron?” Just så säger man även nu för tiden: ”Skulle
kanske inte vi äga Anden och förstå Skriften lika väl som andra?” Och vips
är redan en annan lära framdukad och sekter hopmakade och börjar
dömandet och fördömandet och framför allt det skamliga baktalandet, där
den ena parten på det giftigaste sätt angriper och förtalar den andra – såsom
vi i denna tid nogsamt fått erfara. Därav följer sedan den livshotande skadan
att kristenheten slits sönder och den ena rätta läran tillspilloges.
Detta har Herren Kristus själv befarat, ja, inte bara befarat utan klart
förutsagt, att det skulle gå så. Ty världen låter sig inte göras om, även om vi
predikade oss till döds. Därför – var än Evangelium går fram, där måste det
uppstå kotterier och sekter som återigen fördärvar och förkväver det. Upp
hovet till detta – djävulen förstås, som måste så sin sådd bland den goda
199
säden! Och där Gud bygger sin kyrka, där bygger djävulen ett kapell eller
reser ett tält. Ty Satan vill alltid hålla till bland Guds barn – såsom Skriften
säger. Herren Kristus är därför angelägen att varna sina apostlar och alla
lättsinniga predikanter för att döma och fördöma och att ta sig noga i akt, så
att de inte tillåter detta att tränga in och ställa till söndring och oenighet, all
deles särskilt när det gäller läran. ”Vill ni verkligen vara mina lärjungar”,
säger han, ”låt då ert förstånd och era tankar när det gäller läran förbli lika
och samstämmiga, så att ingen upphäver sig till mästare över en annan,
hittar på något nytt och förment bättre och sätter sig till doms över andra.
Fäst inte avseende vid person utan predika det jag befallt er att predika och
håll er till det! Låt allt gå harmoniskt till, så att inte den ene föraktar den
andre eller gör sig märkvärdig på ena eller andra viset”.
Men förstå detta så, att det är den som som är rätt kallad till sitt ämbete,
som ska predika, och som ska döma om läran och för övrigt även när det
gäller levnadssättet. Ty det ligger på honom att å ämbetets vägnar bestraffa
vad som inte är i enlighet med den rätta kristna läran, just för att det inte ska
uppstå sekter som nästlar sig in; likaså ska han avvärja och bestraffa orätt
visan, där han ser att man inte lever på rätt sätt. Ty han är ju tillsatt för att
öva uppsikt och måste stå till svars för det. Ja, även varje kristen är skyldig
att förhindra och förmana, när han ser sin medmänniska göra något orätt.
Men det kan ju inte få hända utan att han går till rätta med och dömer den
felande, alltsammans dock utfört genom ett ämbete och på befallning. Om
detta talar emellertid inte Kristus här.
Det andra sättet att fördöma och döma sker i samlevnaden, där den ene
klandrar och fördömer den andres sätt att leva och handla och inte kan
uppskatta vad andra gör. Det är nu en vida spridd och gemen last, som är
strängt förbjuden för en kristen. Ty lika väl som vi i fråga om läran skall
vara eniga i ett och samma sinnelag, förstånd eller tro, så skall vi även vara
harmoniskt sinnade och ha ett och samma hjärtelag i den yttre samlevnaden,
fastän den inte kan vara så enhetlig som tron. Ty eftersom det finns en
mångfald olika stånd, så måste även gärningarna vara mångskiftande. Här
till kommer emellertid att i denna samlevnad kristna emellan, som i sig själv
är mångskiftande, förekommer en mängd svagheter hos många underliga,
tvärilskna och otåliga huvuden. Och så måste det ju vara också i kristen
heten, eftersom vår gamle Adam inte ännu är död och eftersom vårt kött
oupphörligt strider mot Anden.
Under dessa förhållanden behövs här den dygd som heter tolerantia eller
remissio peccatorum, det vill säga, att den ene har fördrag med den andre,
200
tänker gott om honom och förlåter såsom S:t Paulus lär med sina sköna ord
(Rom.15): ”Vi som är starka skall bära de svagas svaghet och inte leva oss
själva till behag”, just vad Herren Kristus själv menar med sina ord: ”Ni
skall inte döma etc”. Därför får de som fått särskilt höga och förnämliga
nådegåvor – något som somliga i kristenheten, särskilt de som predikar,
måste ha – likväl inte låter detta stiga sig åt huvudet och tycka att de är
förmer än de som inte har dem, så att ingen trampar ner en annan i andligt
avseende. I det yttre levnadssättet måste det emellertid finnas skillnader – en
furste är högre och förnämare än en bonde, en predikare lärdare än en
enkel hantverkare. Där kan inte husets herre vara dräng, husmodem inte
piga etc. Men ändå skall hjärtana mitt i dessa skillnader vara likasinnade och
ingen ska ta illa vid sig av olikheterna.
Detta är fallet, när jag anser min medmänniska vara lika god som jag
själv, fast hon är av ett ringare stånd och har fått mindre gåvor än jag och
när jag uppskattar hans arbete med att som stallknekt rykta min häst lika
högt som mitt eget yrke, som är att predika Guds Ord eller som furste att
regera över land och folk, oavsett att mitt arbete är viktigare och till större
nytta än hans. Ty jag får inte döma efter dess yttre gestalt utan därefter att
han lever i samma tro och äger samme Kristus och att både han och jag har
precis lika stor del i nåden, i Dopet och i det heliga Sakramentet, även om
jag har ett annat och högre värv och ämbete. Ty det är en och samme Gud
som skapar och ger alltsammans och låter sig behagas av det allra ringaste
lika väl som av det allra största.
Stick i stäv mot detta regerar här i världen den högt prisade, sköna dygd,
som S:t Paulus talar om i Rom.15, att var och en mest finner behag i sig
själv. Då traskar man på i djävulens namn och blir inte medveten om sina
egna skavanker utan bara andra människors. Detta är något som vi fått av
naturen och som vi – fast vi är döpta – inte kan frigöra oss från; en be-
nägenhet att försköna och smycka oss själva, att endast se det som är gott hos
oss själva och därmed kittla vårt syndiga kött, som om det var vår egen
förtjänst. För att nu ingen annan än vi själva ska vara goda, vill vi inte se att
det kan finnas något gott hos vår medmänniska. Från detta vänder vi bort
våra ögon. Men får bara vi syn på den minsta lilla fläck, så spärrar vi upp
ögonen och gör den så stor att den helt skymmer det goda hos vår med
människa. Vi skulle inte se det, om än det var som en ängels ansikte och även
om vi ägde ögon som en falk. Detta skulle vara lika bakvänt som om jag såg
en person klädd i en mantel av guldtyg, där det blivit en rispa eller där en vit
tråd av misstag råkat komma med i väven och om jag för den skull såg
föraktfullt på hela manteln, medan jag däremot fann min egen grova kåpa
201
med lappar av guldtyg över hålen förnämare – men så förvända är vi att vi
inte ser våra egna lyten, som vi är fulla av och inte heller kan vi se något
gott hos andra människor. Där nu denna vår naturs vanart blir rådande
bland de kristna, där uppstår fördömandet: jag föraktar och sätter mig till
doms över en annan, om han är svag och råkar stappla en smula. Och han
gör på samma sätt mot mig och – säger Kristus – mäter åt mig med samma
mått, letar efter och lyfter fram det sämsta som han kan hitta hos mig.
Därigenom förkvävs också kärleken och kvar blir det bara ett bitande och
gnagande på varandra, tills man nära nog ätit upp varann och blivit totalt
okristen.
Ja, så går det, när man bara ger akt på andras levnadssätt och inte vill ge
akt på sig själv. Då hittar man raskt hos dem något som misshagar och det
samma gör dessa hos oss. Till och med hedningarna klagar över att samma
oseder råder bland dem, att ingen ser vad han bär bak på ryggen utom den
som går bakom honom och som genast ser det. Detta vill säga, att ingen ser
vari det brister hos en själv men hos en annan ser han det genast. Om man nu
dömer efter det som är för ögonen, så blir följden av detta att man ingenting
annat gör än baktalar och fördömer varandra i kristenheten. Det sköter djä-
vulen om och upphör inte med det, förrän han fått det dithän att inget annat
återstår än enbart fördömanden i samlevnaden lika väl som i läran, ja att
Kristi Rike, som är gemenskapens, harmonins och fridsamhetens Rike,
splittras både i läran och livssättet och att i stället enbart sekterism, högmod
och förakt kommer att regera.
Därför är det en helt nödvändig erinran om att när vi har skött om våra
ämbetsgöromål – vare sig det är att predika, bestraffa synd eller att broder
ligt förmana, som Kristus lär oss i Matt. 18 – vi även bär våra medmännis-
kors svagheter, överskyler och tyder dem till det bästa, så gott vi kan. Ser
jag något hos dem som inte tilltalar mig alltför väl, att jag då håller tyst och i
stället ser efter hos mig själv. Där skall jag också finna mycket som andra
människor tycker illa om och som jag skulle önska att man ville tyda till det
bästa och hysa överseende med. Då skall även lusten att kittla mig med min
egen förträfflighet och skratta åt andra för deras brister, herr Kloker,
packa sig i väg och låta klagomålen mot andra falla. Ja, du skall glädja dig åt
att du blivit sams med den andre och först till Gud säga: ”Herre förlåt min
skuld” och sedan till din medmänniska: ”Har jag syndat mot dig, så låt oss
också förlåta varandra”.
Ser du däremot att han alldeles syndar för grovt och inte vill sluta upp
ulan måste straffas, gå då till honom och tala själv med honom såsom det
202
sägs i Matt. 18, så att han bättrar sig och låter bli det i fortsättningen. Det
skall inte kallas att fördöma och sätta sig till doms över en annan utan att
broderligen förmana till bättring och det skall gå stillsamt och fridsamt till
enligt Guds bud. Annars – om du kommer för att retas, skratta åt och spotta
på honom, så medverkar du bara till att han blir förbittrad på dig och
okänslig och att du själv dessutom är mycket sämre än han, rent av en
dubbelt större syndare, eftersom du undandragit honom din kärlek. Snarare
känner du lust över hans synd och faller till på köpet Gud i ämbetet genom
att du fördömer en människa, som inte han fördömt. Och – det varnar
Kristus här för – du belastar dig själv med en desto hårdare dom och
förtjänar än mer att Gud straffar dig så mycket strängare.
Ser du, en sådan skamlig ondska kommer sig av – såsom aposteln S:t
Paulus säger – att vi enbart finner behag i oss själva, att vi speglar och
smickrar oss för våra nådegåvor och stoltserar med dem som om de kom
från oss själva. Hos andra däremot ser vi ingenting annat än det som är
bristfälligt och blir på det viset så helblinda att vi varken kan se på oss själva
eller vår medmänniska med rätta ögon. När vi ska rannsaka vårt eget bröst
och först se efter vad som felar, så gör vi inte det utan har för våra ögon idel
bländverk, som får oss att tycka att vi är mycket sköna om vi har en nåde
gåva, som inte vår medmänniska har. Därigenom fördärvar vi densamma.
Och inte heller ser vi det goda hos vår medmänniska. Ty vi skulle väl alltid
finna lika mycket gott, som allt bristfullt som vi nu letar fram. Detta borde
vi uppskatta och räkna vår medmänniska till godo, låt vara att en del brister
kanske undgått oss alldeles på samma sätt som vi tycker om oss själva och
förstår att framhålla våra egna företräden.
Sammanfattningsvis är detta det värsta lytet och rena djävulshögfärden,
att vi tycker oss själva vara så goda och kråmar oss så fort vi får syn på och
vet med oss att vi har någon särskild nådegåva utan att tacka Gud för den. I
stället stoltserar vi med den och ser ner på andra människor, vi förgapar oss
i den, så att vi inte ser vad ont vi i övrigt gör oss skyldiga till utan menar att
allt hos oss bara är vackert. Så stjäl och tar vi äran från Gud och gör oss
själva till avgud och ser inte det stora elände, som vi genom detta ställer till
med och som vi det förutan hade mer än nog av, om vi rätt tänker efter –
precis som det står i ett sändbrev till en biskop, som tyckte sig vara mera
lärd och bättre än andra: ”Du säger: Jag är rik och mätt och har nog och
behöver ingenting och vet inte om att du är eländig och jämmerlig, fattig,
blind och naken” (Upp.3). Ty även om det är sant att din nådegåva är större
än någon annans, vilket ju bara är som sig bör, högre och större än andras,
203
som du har, så spolierar du den helt genom ditt fräcka tilltag att spegla dig i
den till din egen förnöjelse. Och du åstadkommer därmed bara att detta
höga smycke blir släpat i smutsen, värre än alla andra brott.
Ty ju högre någon av nådegåvorna är, desto skändligare fördärvas de,
när du av dem gör dig en avgud precis som om du blandade gift i ett utmärkt
gott vin. Likaså har du ställt till det vackert för dig, när du fördömer en
annan för en ringa blunder, men själv i din självgodhet fallit i den svårare
synden att du är otacksam mot Gud, ja, i ditt hjärta satt dig själv i hans ställe
och förgripit dig på hans domsrätt, en synd värre än alla andra människors
tillsammans. Dessutom förhäver du dig mot din medmänniska och blir så
totalt starrblind att du inte längre känner eller tar hänsyn vare sig till Gud
eller din medmänniska och inte heller till dig själv.
Vad åstadkommer du nu med detta dömande annat än att du drar på dig
själv Guds dom? Ty rimligtvis måste han säga dig: ”Jag har inte gett dig
denna nådegåva för att du ska lämna din medmänniska åt sitt öde och tjäna
dig själv med den utan för att du ska vara din medmänniska, så fattig och
bristfull, till tjänst och mig själv. Men i stället skyndar du din väg utan att
ens tacka mig för nådegåvan som om hade den vuxit fram av sig själv i ditt
hjärta och utnyttjar min egen gåva för egen del mot mig och mot din med
människa och upphäver dig till en tyrann, en bödel och domare över din
medmänniska, som du skulle bära i kärlek, hjälpa till omvändelse och
upprättelse, om hon fallit.” Vad ska du svara din Herre när han frågar dig så
och redan i förväg vamat dig? Ingenting annat än att det är med rätta som
denna anklagelse riktas mot dig, att du – säger Herren Kristus – av den lilla
flisa som du kanske upptäckt i din medmänniskas öga gör en stor bjälke.
För övrigt vill jag tala tyst om att du är fördömelsevärd inte bara för ditt
avskyvärda dömande. Inte sällan händer det att den som strängast fördömer
andra själv är värre däran i fråga om grova synder och odygder än dessa.
Om han gick tillbaka och läste sitt livs historia dag för dag alltifrån sin
ungdom om hur han levat, så skulle han få höra en krönika som skulle få
honom att rysa och sedan skulle han helst tiga om sina medmänniskor.
Nu tycker emellertid var och en att han är from och vill glömma hela sitt
förflutna men klandrar och fördömer den stackars människa, som en
enstaka gång försyndat sig. Därmed råkar han ut i ett dubbelt elände genom
att han bagatelliserar sitt tidigare levnadssätt och glömmer hur han själv
varit och tänker inte på hur ont det skulle ha gjort i honom om man spottat
på och fördömt honom själv. Att han är otacksam och har glömt syndernas
förlåtelse, nåden och alla Guds välgärningar, det är den ena synden. Den
204
andra är att han förverkar fromheten och på nytt drar sina tidigare synder
mot sig i och med att han speglar sig i och kråmar sig över sin fromhet, och
då blir det sju resor värre med honom än tidigare.
För tror du kanske inte att Gud skulle kunna lägga fram för din näsa och
dra fram inte bara din ungdoms synder och brister utan även hela ditt senare
liv och sätt att leva, som du ansett vara så berömvärt? Som nu munkarnas
klosterliv – hur tror du dig kunna bestå inför Gud och svara för att du
dagligen med dina mässor och annat avguderi hädat honom och korsfäst
hans egen Son? Men så går det när vi glömmer oss själva och vad vi själva
varit. Då kan vi ogenerat sätta oss till doms över andra människor. ”Men
hör du Hans”, heter det då, ”tag dig själv i kragen och rannsaka ditt eget
bröst! Skall du få tag på en verklig skurk att döma, så har du där hos dig
själv den allra störste på jorden, så stor att du nog lär glömma andra och
gäma låter udda vara jämt.” Ty aldrig någonsin lär du hos en annan hitta så
många synder som hos dig själv. Och även om du ser många hos någon, så är
det ju synder bara för ett år eller två, men hos dig själv ser du hela ditt livs, i
synnerhet de trassligaste härvorna, som inga andra människor vet om och
som du får skämmas för inför dig själv. Borde inte detta vara ett botemedel
mot den skamliga förvändheten att behaga dig själv och i stället be Gud att
Han förlåter dig och alla andra.
Sedan skall du, även om du ser något ont hos din medmänniska låta bli att
förakta eller fördöma honom för det utan tvärtom se till de goda sidorna
hos honom och med dina resurser och nådegåvor hjälpa, skyla över, tala väl
och råda till det bästa. Det skall du nämligen veta, att även om du är den
heligaste och frommaste, så blir du den värste missdådare om du fördömer
en annan. Och du har inte fått dina gåvor för att du ska smeka din fåfänga
med dem utan för att, där det behövs, bära din medmänniskas svaghet med
din styrka och skyla över och urskulda din medmänniskas synd och skam
med din fromhet och ärbarhet såsom Gud i Kristus har gjort och även i
fortsättningen gör mot dig. Låter du bli detta och använder nådegåvorna till
din egen berömmelse och andra till förakt, så var så säker på att där den
andre inför dig bär en flisa i sitt öga där har du inför Gud en stor bjälke i
ditt.
Så inser du varför Herren Kristus för ett så hårt språk mot denna last och
fäller detta omdöme: ”Den som dömer skall själv bli fördömd”. Och det
med rätta! Ty när du faller Gud i hans domsrätt och fördömer en som Gud
inte fördömt, så är det skäl nog för att Han å andra sidan fördömer dig med
allt ditt levnadssätt till helvetet. Och även om du varit aldrig så from, så gör
205
Gud den som du fördömt den äran att sätta honom till domare över dig och
ser till att denne finner tio gånger mer fördömelsevärt hos dig än du funnit
hos honom. Så har du ställt till det vackert för dig, du har fördömt och fått
både Gud och din medmänniska emot dig och dessutom förverkat Guds nåd
och ditt kristna liv och blivit sämre än en hedning som ingenting vet om
Gud.

7:3,4 Hur kan du se flisan i din broders öga och inte se bjälken i ditt eget
öga? Eller hur vågar du säga till din broder: Stanna, jag vill dra ut flisan ur
ditt öga! Du hycklare, dra först ut bjälken i ditt öga, se därefter till, hur du
drar ut flisan i din broders öga!
För att desto enträgnare mana oss att ta oss till vara för den här lasten fram
ställer Herren och tecknar för våra ögon en drastisk liknelse. Han fäller
omdömet, att den som dömer sin nästa har en grov bjälke i ögat, medan den
som blir dömd bara har en liten flisa i sitt; alltså att den förre är tio gånger
mer värd att fördömas just för att han fördömer den senare. Detta är ju en
alldeles förskräcklig och ohygglig dom. Vart tar nu dessa sekterister och
herrar besservisser vägen, som hittar så mycket att mästra och klandra hos
Evangelium och som inte gör annat än fördömer oss och andra där det inte
finns någonting att bestraffa eller på sin höjd bara en liten flisa att leta fram.
Denna drar de dock fram och gör stor sak av liksom de även hånar oss. När
de gör sin sak som bäst och drar fram någon avsevärd orsak att döma och
fördöma oss, så är det förnämligast att en del av våra andliga innehar egen
dom eller också förebrår de oss för att vi inte fastar eller annat liknande
som har ett fromt utseende, varur en del brister kan smyga sig undan. Men
sina egna bjälkar förmår de inte se – att de förföljer Evangelium, mördar
oskyldiga samt själva är de grova ärkerövarna och – tjuvarna av kloster
egendom såväl som kyrkoegendom.
Ty vad allt lägger inte påve, biskopar och furstar beslag på; gör med den
kyrkliga egendomen precis som det passar dem, frånsett att ingen av dem är
en rätt biskop, som har vad honom tillhör med Guds gillande och på heder-
ligt vis utan sitter på den som en tjuv och rövare. Ändå skall allt anses vara i
sin ordning och får inte kallas för stöldgods eller rov. Men att vi inte fastar
eller håller deras stränga disciplin, som inte de för egen del heller håller,
det stämplas som ont, medan deras synd och skam skall gälla som from och
ärbar. Så bakvänt går det till överallt – att bjälken dömer flisan, den store
skurken fördömer den mindre.
Nu är det sant att vi inte är utan brister, ja, ingen kristen lär få det dithän,
206
att det inte sitter minsta flisa kvar. Ty S:t Paulus har inte förmått det såsom
han själv klagar över i Rom. 7 och som hela kristenheten dagligen måste
bedja: ”Förlåt oss våra skulder” och bekänna den trons artikel som heter
syndernas förlåtelse. Men dessa med bjälkar i ögonen, som fördömer oss
med flisorna, vill inte veta av den artikeln utan allt skall vara så rent att
ingen brist eller minsta fel får finnas. Så snart de ser något sådant far de
iväg med sitt dömande och fördömande, som om de var så heliga att de inte
behövde syndernas förlåtelse eller ens bedja om den. De vill reformera
Fader vår och släcka ut denna trons huvudartikel trots att de är så totalt
förblindade av djävulen, att de går med hjärteoro över andra människors
småflisor. Även bland våra egna händer det att vi blir lika dåraktiga, så att
de som själva är fulla med laster och ondska inte kan låta bli gå till rätta med
och fördöma andra som har jämförelsevis mindre brister – att således
bjälken gör sig till mästare och domare över flisan.
Men den som är kristen måste känna till och lär även för egen del få
känna av att en kristens öga aldrig blir helt fritt från flisor. Artikeln om
syndernas förlåtelse måste alltså dagligen få råda. Därför kan en kristen gott
och väl stå ut med människors bristfullhet och ta med dem i sitt Fader vår,
när han säger: ”Förlåt oss våra synder såsom också vi förlåter” etc. – i
synnerhet, när han ser att medmänniskan har Ordet kärt och vördar det, inte
föraktar eller förföljer det. Ty där det finns, där är Kristi Rike med idel
förlåtelse, som förbränner flisorna. Därför får vi inte förakta eller
fördöma någon hos vilken vi får syn på en sådan. Annars förvandlar vi de
flisor som vi själva bär till en bjälke och kan inte själva få förlåtelse när vi
inte vill förlåta den andre.
”Men”, säger du, ”skall jag då inte tillrättavisa när jag ser att det går orätt
till utan kalla det för rätt och hålla med? Eller skall jag låta mig nöjas med
att man skövlar klostren, far fram så grovt ogudaktigt, inte håller fasta, inte
beder etc?” Nej, det har jag inte sagt! Ty Herren Kristus betygar att det
finns flisor i ögonen och skall tas bort. Men han lär dig att gå rätt tillväga.
Jag skall säga åt min medmänniska att det sannerligen inte är något vackert
att ha flisor i sitt öga. Men framför allt annat skall jag se till att jag själv inte
har en bjälke i mitt och först ta bort den. Det vill säga: gör först den store
skurken i ditt eget bröst from, laga sedan att de mindre bovarna också blir
det. Ty det kan ju inte vara rimligt att de stora bovarna skall hänga de små
och att stortjuvarna fördömer snattarna. Om ändå påven med sina an
hängare tog itu med att först sopa rent framför egen dörr och slutade att
vara sådana ärketjuvar och stora kanaljer! Då måste ju vi följa efter eller stå
207
vårt kast och lida för vår obotfärdighet. Men nu vägrar de släppa till sina
bjälkar utan vill ostraffat ha dem kvar, medan de fördömer oss för våra
flisor och att vi inte kan hålla så rent som vi borde. Och så går det just så
bakvänt till att den värste kättaren, påven alltså, fördömer de andra mindre
kättarna, och de mindre tjuvarna får försöka göra de stora fromma – de
som öppet och oupphörligt stjäl och rövar och därtill bli hängda och få
plikta med sina liv på kuppen.
Ett så till den grad förvänt väsen skall inte – säger Kristus – få råda i mitt
Rike utan så skall det vara: först gör du den store skurken from – den som
du hyser innanför din egen hud, om du synar dig själv på rätt sätt. Därefter
när du klarat av det, är du i stånd att med måttlighet göra små lymlar from
ma. Men då kommer du med förundran att upptäcka allt som du dagligen
får att skaffa med din egen stora skalk. Jag vågar försäkra dig och sätta mitt
huvud i pant på att du aldrig kommer dig för att försöka dra ut en flisa i
någon annans öga utan måste tillstå: ”Skulle väl jag gå omkring bland andra
människor och först göra dem fromma, jag som ändå aldrig lyckas göra
mig själv from och bli kvitt min bjälke?” I så fall lär nog flisan i din broders
öga få sitta kvar. Detta är nämligen, förstår du, vad Herren Kristus vill säga
och vad som är summan av det som han lär, att vi gärna skall förlåta, tål
modigt ha fördrag med varandra och visa ödmjukhet mot varandra. Så
skulle det överallt i kristenheten gå rätt och väl till i rätt harmoni och Gud
skulle vara med oss. Men så tillåter inte djävulen och hans hantlangare,
sekteristerna, att det blir.
Och vi borde bli förskräckta över den synd som Herren fäller denna
fasansfulla dom över, nämligen att – som sagt – den som dömer en annan
inför Gud alltid har en bjälke i ögat, medan den som döms endast har en
flisa. Ty ”bjälken” står för en synd som är omätligt mycket svårare än ”fli-
san” och är sådan att den prompt fördömer oss och inte ger rum för någon
nåd. Hur stora våra övriga synder och brister än kan vara, så kan Gud alltid
förlåta dem. Detta ger Kristus tillkänna genom att Han liknar din
medmänniskas synd vid en flisa. Det som emellertid förstör allt för dig, är
detta skamliga och otillständiga tilltaget att döma och fördöma en annan för
hans synd och inte vilja förlåta som du vill att Gud skall förlåta dig. Du går
bara på, vill inte se bjälken i ditt öga och inbillar dig att du själv är utan
synd. Men kände du dig själv – som sagt – skulle du låta bli att döma din
medmänniska, och då skulle din egen bjälke krympa till flisa och komma
under syndernas förlåtelse. Sedan skulle du också bli villig att förlåta och ha
fördrag och hålla till godo med andras flisor, när du begrundar hur Gud
208
förlåtit dig för din bjälke och hållit till godo med dig.
Detta bör väl om något kallas en bjälke i ögat, som gör människan så
stock- och starrblind och som världen inte ser eller kan finna värd att för
dömas. Ja, den rent av omges med ett sådant skimmer att världen menar att
den är ett kostligt ting och höjden av helighet. Det är här frågan om detsam
ma som Kristus ovan sade om det onda ögat hos girigbukar, nämligen att de
själva tänder sig ett ljus och gör sig en hög tanke om sig själva, så att det
visst inte är fråga om girighet utan om storartad gudsfruktan. Likadant är
det här med dessa som bär på sin bjälke, de vill inte veta av den eller bli
anklagade för att vara blinda och eländiga varelser utan vill bli prisade som
de som fördömer andras lära och sätt att leva i ett sant kristligt sinne, just
såsom sekteristerna skryter med och bedyrar att de inte gör det av högfärd
eller avund. Och det sker så elegant och lysande och i så djup ödmjukhet och
månhet om Guds ära att de inte själva ser något fel i att fördöma andras
läror. På samma sätt går det sedan också i fråga om levnadssättet, där man
börjar att fördöma och klaga på varandra. Där hymlar man och berömmer
sig: ”Jag dömer inte av fientlighet mot personen utan av kärlek till rättvisan.
Personen är jag välvilligt inställd till, men jag är fiende till saken. Och det
kittlar så skönt i mig under skydd av detta sköna sken, att jag aldrig blir
medveten om min egen bjälke.
Men det är helt oacceptabelt att du på egen hand vill döma och fördöma
efter ditt eget tycke utan att ha Guds Ord och befallning och sedan åberopa
Guds ära och Hans rättfärdighet. Nej, det är en djävulens ingivelse som
döljer sig under ett sådant skal och får dömandet att se vackert ut.

7:6. Ni skall inte ge det heliga åt hundarna och era pärlor skall ni inte kasta
åt svinen så att de inte trampar dem under fötterna och vänder sig mot er
och sliter sönder er.
Herren Kristus har nu nästan predikat färdigt om trons frukter och gär-
ningar, som följer av den rätta läran. Från och med nu tar Han itu med att
förmana och varna, att vara på sin vakt för andra läror så som Han också
förmanade apostlarna när Han skickade ut dem att predika och sade: ”Se,
jag sänder ut er såsom får mitt ibland vargar. Var därför kloka som ormar
och utan falskhet såsom duvor.” Ty en kristen som skall framföra och pre
dika Guds Ord samt bekänna det i sitt liv, han lever förvisso för männis-
kornas skull farligt och kunde gott ha orsak till uppgivenhet. När världen
nu en gång är så övermåttan ond att han lever där såsom bland ormar och
alla slags odjur. Det är därför som Herren säger: ”Tag er i akt för att kasta
det heliga, ni blivit anförtrodda, åt svin och hundar. Ty de skulle bara
209
trampa det under fötterna, vända sig mot er och slita er i stycken.” Därmed
instruerar han dem att vara förståndiga. Vart de kommer och offentligt ska
predika i husen, så kommer de att möta hundar och svin, som inte gör något
annat än förtrampar Evangelium och till på köpet förföljer dess predikanter.
Vilka är dessa som så trampar ner det som är heligt för oss och som
angriper oss? Som alltid drabbar det dessa båda stycken, lära och levnads
sätt. Ty de som i första hand gör detta är de villolärare, som från oss anam-
mat och lärt sig vårt Evangelium och alltså lagt sig till med vår klenod och
dyrbaraste skatt, som vi är döpta i, lever och berömmer oss av. Sedan går de
var och en åt sitt håll och börjar predika mot oss; vänder trynen och betar
mot oss. Så gör nu svärmen av sekterister, som tidigare när påven rasade
och regerade vackert teg stilla, så att man inte hörde ett knyst från dem.
Men nu sedan vi brutit väg och med fara för oss själva lösgjort dem ur
påvens tyranni och sedan de hört vår lära och kan härma vår predikan, då
vänder de sig mot oss och ger sig på oss och blir till våra argaste fiender på
jorden och säger att ingen har predikat så mycket ont som vi. Utan oss hade
de dock inte vetat någonting om den.
För det andra går det på samma sätt med levnadssättet hos oss. Främst där
man börjat förakta och tröttna på Evangelium och redan kommit så långt att
man knappast ens vill underhålla en kyrkoherde. Särskilt på landsbygden
river junker Snålmåns åt sig all kyrkoegendom och behandlar prästerna så
illa att de mister all lust att predika. De får gå där som drängar, som är så
illa tvungna att predika och uträtta, det som patron fordrar. Hack i häl följer
sedan junker Snåljåp i städerna och herr Alleman, som ställer sig så avog,
som om han inte ville ha något Evangelium eller Guds Ord. Och dock har
man oss att tacka för sin befrielse ur påvens tyranni och alla slags yttre
nyttigheter därtill. Ändå ville de helst tillsammans med Evangelium driva
oss ur landet eller svälta ut oss.
Nåväl, vi kan ingenting göra åt det utan vi måste stå ut med att ha
omkring oss sådana ormar, hundar och svin, som fördärvar Evangelium
med sin lära och sitt sätt att leva. Och de som är rätta predikanter, för dem
måste det alltid gå på det viset. Ty sådant är Evangeliums öde här i världen.
Och när det åter blir så – något som jag ofta har förutsagt och allvarligt
fruktar snart kommer att ske – nämligen att detta folk, påven och hans
biskopar, återtar makten, så torde Evangelium rätt snart vara undanskuffat
och dess förkunnare ha farit sin kos. Ty Evangelium måste tjäna som var
mans dörrmatta, som alla går ut och in på och trampar på med sina fötter
210
och på samma sätt gör man med dess predikanter.
Vad kan vi nu göra åt detta? Kristus säger: ”Ni skall inte kasta det som är
heligt åt svin och hundar”. – Ack, ja, kära Herre, men det är ju redan i
deras våld! Ty eftersom Evangelium är en offentlig predikan som gått ut i
hela världen, så kan inte vi hindra att de kastar sig över och sliter det åt sig.
Men därför rår de ändå inte om det helt och fullt, och vi skall nog – Gud
vare lovad! – hindra att det Heliga självt inte kommer i deras händer. Skal
och skida, d.v.s. den köttsliga yttre friheten har de nog, men det måste
förhindras att någon hund eller svin – likgiltigt om det sedan är en girigbuk,
annan tölp eller en bonde – av Evangelium får ens en bokstav, även om han
så läste alla böcker, hörde alla predikningar och kunde det aldrig så
grundligt.
Det är därför som Kristus här lär oss konsten att, när vi ser en sådan hund
eller ett sådant svin, ta avstånd från dem såsom vi gör med svärmeandarna
och inte ha någon gemenskap med dem – vägra att räcka dem det heliga
Sakramentet, inte ge dem Evangelium till tröst utan upplysa dem om att
de inte får något av Kristus, vår skatt. När vi gör det, så har vi undanhållit
dem vår pärla som vi håller så helig. Ty för min del skall då ingen snålvarg
eller bonde, svärmare eller sekterist undfå Kristus och Evangelium med
mindre än att han först frågat mig om det, instämt med mig och jag sagt ”ja”
till det eller någon annan rätt predikant. Ty den som har det rätta
Evangelium, han måste ovillkorligen hålla med och vara ense med oss, för
såvitt vi på förhand är förvissade om att vi äger pärlan, det rätta Evan-
gelium. Därför måste han sannerligen låta bli att såsom junker Girigbuk
trampa oss under fötterna eller likt sekteristerna fördöma oss och inte heller
som bönderna i städer och byar förakta oss. Tvärtom måste han hålla det
kära Ordet och alla som predikar det och älskar att höra det i ära. Om inte,
så anser vi dem vara svin och hundar och säger dem att de inte skall ha
någonting att hämta hos oss. Sedan låter vi dem både läsa och höra oss samt
skryta med att vara ”evangeliska” bäst de vill – något som jag måste göra
beträffande vissa gaphalsar och städer. Ty ett är säkert – den som föraktar
predikoämbetet, han torde inte heller mycket hålla av Evangelium självt.
När de så trampar kyrkoherdar och predikanter under fötterna och behand-
lar dem så skamligt att ingen bonde handskas så illa ens med sina svin, så
drar vi våra pärlor tillbaka åt oss själva . Då får vi se vad de har att komma
med av Evangelium, som de inte har oss att tacka för. Kan du trampa Guds
Ord och dess predikanter under fötterna, så kan Gud å sin sida även trampa
dig under sina fötter
211
Detta är alltså vad Herren Kristus säger här: ”Där ni ser att man föraktar
och försöker trampa ner er predikan. Ha då ingen gemenskap med dessa
utan maka er bort från dem, enligt vad Herren säger i Matt. 18: ”Den som
inte hör på dig och församlingen, håll honom för en hedning och
publikan”. Man säger alltså till dem att de inte är kristna utan fördömda
hedningar, att man inte vill att de får lyssna till predikan och att de inte
tillåts ha del i det heliga såsom S:t Petrus i Apg.8 säger till Simon,
trollkarlen. Så gör jag själv och alla som predikar med verkligt allvar, så att
vi inte gör oss delaktiga i deras synd. Ty Gud vill inte att vi hymlar med
våra sekterister, som om deras lära var rätt. I stället måste vi kalla dem
antagonister, skilda från dem beträffande Evangelium, dop, altarets
sakrament och allt vad de lär och hur de lever. Detsamma måste vi också
säga de våra, att de, om de vill bli delaktiga av Evangelium, inte på något vis
föraktar oss utan bär frukter som visar att de menar allvar och åtminstone
håller Ordet och Sakramenten i ära och i ödmjukhet håller sig till dem.
Ja – svarar man – ”på det viset skulle man på nytt skapa sig ett herravälde,
åter häva sig upp på tronen och utöva tvång på samma sätt som påven hittills
har gjort. Detta vore outhärdligt att tåla. Då hade det varit lika så gott att ha
blivit kvar under påven”. Svar: ja, i sanning hyser även jag för min del stor
oro för att det skall gå så. Fast den väg ni beträder, nämligen att förakta och
trampa ner prästerna för att avvärja prästvälde, torde inte vara den rätta
utan den blir i stället första steget till ett sådant. Ty när dessa som ni trampat
ner och jagat iväg väl är sin kos, så skall ni ändå inte kunna undvara präster
och predikanter. Kristus vill nämligen upprätthålla sitt Rike i denna
världen. Och då måste hans Evangelium, dopet och sakramentet bli
bestående. Även om ingen furste vill skydda dessa, så vill dock Kristus göra
det, eftersom Fadern har satt honom på sin högra sida och vill att Han skall
vara Herre. Om ni nu jagar bort alla präster, så skall ni ändå inte lyckas
störta Kristus från Hans tron. Därför torde det gå för er sålunda: eftersom
ni inte önskar eller kan tåla fromma, rättsinniga präster, så skall Gud skaffa
andra åt er, sådana som kommer att tvinga er med våld och regera över er
med ett tyranni värre än någonsin.
För den sakens skull är de på rätt väg, dessa våra girigbukar och andra,
som slår sina kloka huvuden i hop för att kväsa och betvinga oss. Men de vet
bara inte att en Annan sitter där ovan som har makten och som säger: ”Vill
ni inte ha rätta predikanter, så håll till godo med djävulen och hans
predikanter, som predikar lögn för er och som ni måste acceptera och
dessutom ha som henar och utstå all möjlig plåga. Detta sker redan i vårt
212
land, där man inte har velat ta emot Evangelium utan fortsätter att
förtrampa det, så att man fått alla vinklar och vrår fulla av sekter, svärmare
och vederdöpare, som man inte förmår värja sig emot.
Men den rätta vägen att förebygga detta är att man tar Evangelium på
allvar och enträget ber till Gud att Han ska skicka rättrogna arbetare i sin
skörd. Då behöver man inte hysa någon oro. Ty dessa predikanter ska inte
trycka ner oss eller tvinga oss eller åsamka någon skada till kropp och själ
utan främja allmänt väl och hjälpa envar och göra allt möjligt gott, något
som man erfarit från oss och som vi väl kan berömma oss för inför Gud och
hela världen: att vi ju aldrig strävat efter att härska eller sökt vår egen nytta
utan med liv och blod tjänat alla människor, inte tyngt ner någon eller
åsamkat någon skada utan gärna bistått varje människa även i timliga ting
och till lön därför fått utstå faror, våld och förföljelse. Eftersom man nu
tycker så illa om oss, så skall Gud se till att det efter oss kommer andra som
skall umgås med er på ett helt annat vis – förtrycka, plåga och skinna er, så
att ni blir medvetna om vad ni ägt i oss och genom dessa som ni inte hyser
någon större aktning för och ogärna vill ha ens som stalldrängar kommer ni
att få utstå lidande. För ni är inte bättre värda än att ha sådana
tyranner, som ni måste frukta på samma sätt som den fruktan ni hyst för
påven. Han var allt den rätte härskaren för er del. Våra galna furstar har
inte varit sena att lära sig och de har satt sig i sinnet bli kvitt allt tvång och
inte vara rädd för påven. De börjar i stället själva ta prästerna under sitt
beskydd men inte för deras skull utan för att förslava dem, så att de måste
leva av sina nya herrars nåd. Och de beskyddar dem så grundligt att de
hellre skulle sluta sig till oss som de håller som sina fiender än att låta sig
rådbråkas under namn av beskydd. Men så skall och måste det gå, och det är
bara rätt åt dem.
Men hos kristet folk skall det inte gå till på detta sätt utan det som finns av
rättrogna fromma människohjärtan, de skall hålla sina kyrkoherdar och
predikanter i all ära med all ödmjukhet och kärlek för Herren Kristi skull
samt skatta dem högt som en dyrbar gåva och klenod som de fått av Gud,
och långt förmer än alla andra timliga skatter och ägodelar. Likaledes måste
även de rättsinniga och fromma prästerna med all trohet inte sträva efter
något annat än alla människors nytta och välfärd, utan några som helst
betungande pålagor vare sig på deras samveten eller i yttre mått, vad angår
deras timliga goda eller lekamliga existensvillkor. Men den som ringaktar
sina själasörjare han vet att han inte är en kristen och att han gått miste om
denna skatt. Var och en som välkomnar och är ense med oss, honom
213

predikar vi för och förmanar. Men den som inte vill detta utan föraktar och
trampar oss under fötterna, låt vara att han ändå försöker bevara skenet och
namnet av Evangelium och broderskap med oss, mot dessa använder vi det
konstgreppet att vi låter honom ha detta skal kvar, men i själva verket tar vi
tillbaka alltsammans, så att de över huvud taget inte har någonting i behåll.
Ty vi har den befallningen att vi – fastän vi inte gärna gör det utan hellre
vill att de blir kvar hos oss – skall ta avstånd från dem. Men eftersom de inte
vill detta, måste vi lämna dem åt sitt öde och inte för deras skull tillåta att
vår skatt förfars eller trampas under fötterna av dem.

7: 7-11. Bed, så skall ni få, sök och ni skall finna, klappa på, så skall det
öppnas. Ty den som beder, han får och den som söker han finner; och den
som klappar på, för honom skall det öppnas. Vem bland er människor
finns, som när hans son beder om bröd bjuder honom en sten? Eller om
han beder om en fisk, bjuder honom en orm? – När ni som dock är onda,
likväl ger edra barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte Fadern i
himmelen ge allt gott åt dem som beder honom.
Sedan Herren Kristus undervisat lärjungarna och upprättat predikoämbetet,
så att de vet vad de skall predika och hur de skall leva, så tillfogar han här
ytterligare en förmaning till bön. Därmed vill han lära dem att bönen näst
efter predikoämbetet är en kristens förnämsta gärning och alltid hör ihop
med predikan. Herren framhäver här även att det i kristenheten inte finns
något mera nödvändigt, särskilt som vi måste dras med så många frestelser
och hinder, än detta att man oupphörligen håller ut i bön, att Gud ger sin
nåd och sin Ande, så att den rätta läran vinner styrka och framgång hos oss
själva och andra. För den sakens skull har Gud genom profeten Sakarja –
såsom anförts här ovan – lovat att över de kristna utgjuta en nådens och
bönens Ande. Herren Kristus sammanfattar hela kristendomens väsen i
dessa två stycken.
Detta är nu vad Han säger: ”Jag har gett er läran, för att ni skall veta hur
ni skall leva på rätt sätt och vad ni ska akta er för. Därtill hör nu att ni även
ber och förtröstansfullt framhärdar i att söka och klappa på, och att ni inte
blir lata och loja när det gäller detta. Ty det kommer att behövas mycket
bedjande, sökande och dörrklappande. Även om både lära och livssätt
kommit på rätt bog, så torde det inte komma att saknas frestelser och
stötestenar, som dagligen skall hindra och hejda oss från att komma framåt,
så att vi ständigt tvingas kämpa av alla krafter. För detta har vi nu inget
starkare än bönen. Om vi inte använder detta vapen kan vi inte hålla stånd
214

och förbli kristna. Vi kan ju nu dagligen se inför våra egna ögon hur hinder
reses mot Evangelium, men även se hur lite vi ägnar oss åt bön. Vi beter oss
som om Herrens förmaning och varning inte angår oss och som om vi nu
inte längre behöver bedja, sedan det värdelösa pladdrandet och mumlandet
med rosenkransar och annan avgudisk bön upphört bland oss. Detta är inte
något gott tecken, och det är beklagligt att så många olyckor skall behöva
drabba oss, som vi annars kunnat avvärja.
Därför skall varje kristen ta denna förmaning i första hand som ett påbud
precis lika allvarligt som det föregående stycket ”ni skall inte döma” etc,
även det en befallning. Och han skall veta att han är skyldig att öva sig i
denna kristliga verksamhet och inte göra som bonden, som sade att han ju
ger kyrkoherden sitt spannmål för att denne skall bedja för honom, eller
som många andra tänker: ”Vad har mitt bedjande för betydelse? Ber inte
jag, så finns det ju andra som gör det.” Man bör alltså inte tänka att bön inte
angår oss eller att det står oss fritt att be eller låta bli. Om detta har jag ofta
gett utförliga förmaningar.
För det andra har du här det tröstefulla löftet och den generösa utfästel-
sen som Herren gör beträffande bönen, för att vi ska se hur stor vikt han
lägger vid den och lära oss att betrakta bönen som något mycket kostligt och
dyrbart i Guds ögon, eftersom Han ju så allvarligt förmanar oss, så vänligt
lockar och försäkrar att vi aldrig skall bedja förgäves. Och även om vi inte
visste av någon annan anledning och eggelse till bön än detta vänliga
generösa ord, så skulle detta vara nog för oss nog att driva oss till att bedja.
Att Han så dyrt och heligt förmanar och ber oss, för att vi så innerligt väl
behöver det, vill jag inte spilla ord på.
Dessutom – som om det inte var nog som skäl med vår egen nöd utan alla
förmaningar och löften som driver oss till bön, så framställer Herren för att
ytterligare egga oss denna övermåttan sköna liknelse om en fader och hans
son: om än fadern är en gement ondskefull varelse, så ger han likväl inte sin
son en orm när han ber om fisk etc. Av denna liknelse härleder Herren som
slutsats dessa trösterika ord: ”När ni, som till er natur inte är goda och i er
har ont blod gentemot Gud, kan göra något sådant, hur skulle då Han, er
himmelske Fader, som till sitt väsen är idel godhet, vägra att göra er gott,
när ni ber honom om det? Här finns ju i allra högsta grad allt som man skall
och kan egga någon till bön med. Om ni sedan bara ville lyssna till dessa ord
och ta dem till era hjärtan.”
Och vad nu vår nöd angår, för vars skull Herren förmanar oss att bedja
och som borde driva oss till bön och när man – som sagt – rättsinnigt håller
215
sig till Guds Ord samt både i läran och livet börjat bra, då kan det inte slå fel
att det dagligen möter icke en utan många frestelser och hinder. Ty först
och främst är det vårt eget kött, det gamla, lata kreaturet, som då så kvickt
blir förtrytsamt, likgiltigt och olustigt för Guds Ord och ett kristligt levnads-
sätt eller m.a.o. att det ständigt fattas oss vishet och Guds Ord, tro,
kärlek, tålamod etc. Det är vår värsta fiende, som ständigt hänger oss kring
halsen så tungt att han alltid rycker oss med åt sitt håll.
Därefter kommer den andre fienden, världen, som inte unnar oss det kära
Ordet och tron eller kan tåla den, hur svag den än är ibland oss. Den far
fram som ett jehu, fördömer oss och försöker ta från oss allt vi har, så att vi
inte här har någon frid. Detta är redan två stora prövningar, som inifrån
vill hindra oss och utifrån vill jaga oss bort från Guds Ord och tron. Därför
har vi inget annat att göra än att alltjämt ropa till Gud att Han ska stärka och
förkovra sitt Ord i oss och försvara oss mot förföljare och sekterister, så att
det inte trycks ner.
Den tredje och allra starkaste fienden är den lede djävulen, som har de två
stora favörerna, för det första, att vi av naturen inte är goda utan svaga i
tron och i Anden. För det andra, han tränger sig alltså in i mitt eget gemak
och strider mot mig. För det tredje, så har han också världen till hjälp att
hetsa hela svärmen av sekterister mot mig och genom dem avlossa alla sina
giftiga glödande pilar mot mig för att utmatta mig, så att Ordet i mig släcks
ut och tynar bort och han själv åter får härska som förut och inte låta sig
drivas ut. Se där de tre hemsökelser, som mycket nog förtrycker oss, hän
ger oss kring halsen och inte upphör så länge vi lever och andas. Därför har
vi ständigt orsak att bedja och ropa. Och det är för den sakens skull, som
Herren tar till sådana ord som ”bed, sök och klappa på”, att vi ännu inte har
allt utan att det är så med oss att det brister och felas i alla avseenden. Ty om
vi hade allt helt och fullt, behövde vi ju inte bedja och söka. Om vi redan var
i himmelen, så behövde vi inte längre klappa på.
Nå, det var de huvudsakliga prövningarna i fråga om gudstjänst och
Gudsordet. Därefter har vi detta jordelivs vanliga timliga nöd som t.ex. att
vi skall be Gud att Han i nåd ger oss fred och god regering och beskyddar
oss för olika slags plågor, sjukdom, pest, dyrtid, blodsutgjutelser, oväder
etc. Ty ännu har du inte undsluppit döden eller ätit ditt sista dagliga bröd, så
att du inte mer skulle behöva be om det. Likaså måste du bedja för den
världsliga överheten och mot olika slags laster, så att människor inte rövar
och stjäl från varandra, när du dagligen ser hur skamligt det går till
överallt. Framför allt har du där hemma i ditt hus din hustru, dina barn och
216
anställda att dra försorg om. Där har du fullt upp att göra för båda
händerna. Ty den som i hela sitt liv ska fullgöra och bestyra både kristlig
och borgerlig rättvisa, han har tagit pä sig mer än en man förmår fullgöra.
Vad skall vi då göra när vi fastnat i så mycket nöd och i så många motig-
heter, som vi inte kan komma undan även om vi så slet oss i stycken? V ad
förmår jag gentemot döden, så lat och loj som jag är till Guds Ord och allt
gott, så som världen ryter och rasar, djävulen stormar och så mycket plåga
och ofärd kommer på? Detta vet nu den käre Herren Kristus mycket väl.
Därför ordinerar Han som en from och trogen läkare åt oss en dyrbar och
välgörande medicin och föreskriver hur vi skall använda den som om Han
ville säga: ”Världen är helt galen och förstår inte bättre än att med sin egen
vishet och sitt förnuft göra sig kvitt all denna nöd och söker alla möjliga
utvägar och medel, råd och dåd, hur den skall ta sig ur den. Men detta är ju
den enda, den kortaste och säkraste vägen, nämligen att du går in i kamma
ren eller uppsöker en vrå och där öppnar och uttömmer ditt hjärta med
klagan och suckar inför Gud i den förtröstansfulla tillförsikten att Han som
din trogne himmelske Fader vill hjälpa råda dig i din nöd m.m. Vi läser i
Jes. 37 om konung Hiskia: när fienden med mycket folk stod framför staden
och Hiskia var så trängd och övermannad att ingen hjälp eller råd mänskligt
att döma stod att hoppas på och när dessutom fienden överlägset på ett myc-
ket smädligt sätt bespottade honom i hans olycka och skrev ett brev till ho
nom, fullt av hånfullhet, så att den fromme konungen hade kunnat förtvivla
– då gjorde han ingenting annat än gick upp i templet, lade brevet på altaret
inför Gud, föll ned och bad av hjärtat. Då blev han strax hörd och hjälpt.
Men det är en svårlärd konst som för med sig nöd och ångest innan man
kommer så långt och ett eländes elände att vi dessförinnan alltid plågar oss
och fräter sönder oss med våra bekymmer och grubbel över hur vi själva
skall hålla oss vår nöd från livet och komma loss ur det. Ty den onde, för
slagne djävulen, som rider mig lika mycket som andra, har ofta fört mig
bakom ljuset genom att hux flux sticka in sitt huvud, och det har gått så långt
att jag gnagt sönder mig själv. Därigenom rycker han oss bort från bönen,
gör oss så yra i huvudet att vi inte tänker på den och innan vi vet ordet av,
har vi halvt plågat oss till döds. Ty han vet så väl vad bön skapar och
förmår. Därför han gör allt för att avvärja och störa den, så att vi aldrig får
tillfälle att bedja.
Därför skulle vi lära oss att väl inpränta dessa Herrens ord i hjärtat och
vänja oss vid att så fort ångest och nöd kommer inom synhåll genast falla på
knä och enligt denna förmaning och tillsägelse lägga fram vår nöd inför
217
Gud. Då skall vi få hjälp, så att vi inte behöver pina oss själva med våra egna
tankar om var vi kan söka hjälp. Ty bönen är ett ytterst dyrbart läkemedel,
som förvisso hjälper och aldrig slår fel, om man bara använder det.
Hur man skall bedja rätt, har det ovan och i andra sammanhang sagt
tillräckligt om. Ty här talar vi om bönens makt och vad som skall driva oss
till bön. Det viktigaste är emellertid att du redan från början betraktar Guds
Ord och i hjärtat låter dig underrättas om vad du har att tro på, så att du kan
vara säker på att din tro, Evangelium och Herren Kristus är de rätta och att
ditt jordiska stånd är behagligt för Gud.
Då skall du snart få djävulen emot dig och erfara hur det brister hos dig i
alla stycken, invändigt i fråga om tro och i det yttre vad gäller dina åliggan-
den, i ditt samhällsstånd, så att allt tycks gå baklänges och du kringsvärmas
av prövningar. När du känner av detta, var då så klok och lyft ditt hjärta till
att genast börja bedja. Säg: ”Käre Herre, jag har ju ditt Ord och står i ett
sådant stånd som behagar dig, det är jag förvissad om. Nu ser du hur jag i
alla stycken brister och inte vet mig någon råd utom hos dig. Därför hjälp
du mig, eftersom du har befallt och sagt att vi skall bedja, söka och klappa
på och att vi säkert skall få, finna och äga, det som vi begär.”
Om du tar dig för och vänjer dig att be förtröstansfullt och ändå inte får,
så kan du bestraffa mig för att ljuga. Ger Gud dig inte strax på ögonblicket,
så ger han dig dock så mycket att ditt hjärta känner tröst och styrka fram till
det tillfälle då han ger dig långt rikligare än du vågat hoppas. Ty även det är
en dygd som följer av bön, när man övar och ägnar sig åt den och därvid
åberopar det här ordet som Herren givit oss, att hjärtat då blir mer och mer
stärkt och ståndaktigt och sist får än mera än tidigare.
Detta skulle jag utmärkt kunna bevisa med mitt eget och andra fromma
människors exempel. Ty jag har prövat på själv och många andra med mig,
särskilt under riksdagen i Augsburg, där djävulen helt försökte äta upp oss
och allt stod så illa till och var så labilt, att hela världen menade att det hela
måste gå över styr. Somliga hade högmodigt hotat med detta och redan
dragit svärd och laddat bössorna. Men Gud har genom våra böner hjälpt och
styrt det så att gaphalsarna med sitt gastande och sina hotelser ordentligt
kommit på skam och givit oss god fred och nådens år, fler än vi vågat hop
pas på och än vi haft på länge. Är en ny fara och nöd i antågande, så vill vi
på nytt bedja, och han skall hjälpa och befria ur den, även om han tillfälligt
tillåter att vi får lida en smula och utstå förtryck för att han desto mer skall
kunna stärka oss och vi drivs att bedja desto mer energiskt. Ty vad blev det
av bönen, om inte nöden kom och tryckte på så att den kändes av? Den tjänar
218
ju till att man kläms åt, så att bönen därav blir desto starkare. Därför bör
var och en lära sig att inte på något sätt förakta bönen som en bagatell utan
hålla det för otvivelaktigt att man säkert blir hörd och i sinom tid får vad
man begär.
Men varför Herren Kristus använder så många ord – tre stycken: Bed, så
ska ni få, sök och ni skall finna, klappa och det skall öppnas för er – när det
hade varit nog med ett enda, det är lätt att se: han vill desto kraftigare
förmana till bön! Han vet nämligen att vi är försagda av oss, ovärdiga,
oskickliga etc., att vi känner vår brist väl och inte kan ge uttryck för den
utan tänker: Gud är så stor och vi så ringa att vi inte dristar oss att bedja.
Även det ett av djävulens stora hinder, som vållar stort avbräck på bönen.
Därför rycker Herren ut oss ur vår försagdhet och från dessa tankar, så att
vi inte förlamas av tvivel utan förtröstansfullt och frimodigt går fram till
Gud. Ty även om jag är ovärdig, så är jag i alla fall hans skapelse. Och när
han har gjort mig värdig att vara hans skapelse, så är jag också värdig att ta
honom på orden och ta emot det han så storsinnat erbjuder mig. Allt som
allt – är jag värdig, så är han själv och hans löften inte mig ovärdiga. Repa
nu av detta friskt mod och förtröstan, och lägg med glädje och tillförsikt allt
i hans sköte. Men se framför allt till att du har en rätt tro på Kristus och står
i ett stånd, som behagar Gud och var inte som världens barn, som inte
värderar detta, utan dag och natt traktar efter att bedriva sina olater och
skurkstreck.
Man skulle kanske kunna tyda denna tredelade bönemaning så att den
upprepar samma sak med tre olika ord för att särskilt betona vikten av
uthållighet i bönen. Till detta förmanar också S:t Paulus i Rom. 12 ”Var
uthålliga i bön” som om han ville säga: ”Det räcker inte bara att sucka
någon gång och rabbla en bön och sedan gå sin väg, utan sådan som nöden är
så skall bönen vara. Ty nöd angriper dig inte för bara en gångs skull och
låter dig sedan vara i fred utan hänger alltid efter, faller dig om halsen och
vill inte släppa sitt grepp. Gör även du så – så att du alltid beder och därtill
söker och klappar på och inte slutar! – såsom exemplet med änkan i Luk. 18
lär: hon som inte lämnade sin domare någon ro med sin efterhängsenhet och
uthållighet, tills han blev alldeles uttröttad av hennes fräckhet och mot sin
vilja måste hjälpa henne. Hur mycket mer – den slutsatsen drar Kristus av
denna liknelse – skall inte Gud ge oss när han ser att man inte upphör med
sin bön utan alltjämt klappar på. Då måste han lyssna, särskilt som han har
lovat och visar att han tycker om denna uthållighet. Därför liksom nöden
ständigt klappar på dörren, så skall även du klappa på om och om igen och
219
inte sluta – du har ju hans ord på det. Då skall han tvingas svara: ”Gå din väg
så ska du få vad du begär.” Om detta har även S:t Jakob talat i sitt brev,
nämligen att den rättfärdiges bön förmår mycket när den är uthållig och han
tar profeten Elia som exempel ur Skriften. Så handlar Gud för att driva dig
till att inte bara bedja rätt och slätt utan klappa på, för att pröva om du kan
hålla ut och lära dig att din bön inte är misshaglig eller blir ohörd, även om
Gud dröjer och länge låter dig både söka och klappa på.

7: 12 Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra
dem: detta är lagen och profeterna.
Med dessa ord avslutar nu Herren sin lära, framställd i dessa tre kapitel, och
sammanfattar dem i ett litet knippe, där man kan finna allt samlat och som
varje kristen kan gömma vid sitt bröst och lätt bära med sig. Det är som om
han därigenom ville säga: ”Vill ni veta vad jag predikat och vad Moses och
alla profeterna lärt er, då skall jag säga er det mycket kort och summera det,
så att ingen skall behöva klaga på att det är en alldeles för lång predikan och
för svår att behålla i minnet. Ty detta är en sådan predikan som man kan
utveckla hur vitt och brett som helst men också göra helt kort, och ur vilken
alla läror och predikningar flyter fram och grenar ut sig för att åter här gå
ihop. Hur skulle nu allt detta kunna sammanfattas kortare och klarare än i
dessa ord? Ändå tillåter inte världen och vår gamle Adam att vi begrundar
den samt håller upp vårt eget liv gentemot Kristi lära utan vi låter det gå in
genom ena örat och ut genom det andra. Men om vi alltid lyfte fram den
gentemot vårt liv och gärning skulle vi inte så där fräckt gå förbi den och
betrakta den som luft. Då skulle vi i stället få mer än nog att göra, förhopp-
ningsvis själva bli mästare och veta vad vi enligt denna lära bör syssla med
och inte behöva springa omkring och söka efter ett extra heligt liv och extra
heliga prestationer – inte heller skulle vi ha behov av så många lagkloka
eller alla dessa tjocka lagböcker. Ty det är ju här helt kort sammanfattat och
lätt att lära, om det bara fanns flit och allvar att göra och leva därefter.
Såsom man av enkla exempel kan se, så finns det ju ingen som gärna vill
bli bestulen. Och om en man frågar sitt hjärta, så måste han medge att han
inte gärna vill det. Varför drar han då inte den slutsatsen att han själv inte
bör göra så mot en annan? Om du t. ex. på torget ser att alla gör sina varor
så dyra de någonsin kan, så att man gärna tar trettio kronor för en sak som
inte är värd mer än tio och om du då frågar: ”Min vän, skulle du tycka om
att man gjorde så mot dig?” Då måste han svara: ”Nej, jag vill köpa det efter
220
gängse priser på marknaden och ge vad som är rätt och rimligt och jag vill
inte att man skörtar upp mig”. Där ser du att ditt hjärta klart säger dig hur
du själv helst vill ha det. Ditt samvete ger dig anvisning om hur du skall
förhålla dig mot din medmänniska, när du köper och säljer och i alla slags
affärer, som allt hör till sjunde budet ”Du skall inte stjäla”.

Likaså vid de övriga buden: Har du hustru, en dotter eller tjänsteflicka,
tillåter du ogärna att de utsättas för vanära eller att det talas illa om dem. Du
vill att alla ska hålla dem i ära, uppmuntra dem och endast ha det bästa att
säga om dem. Men hur kan du då vara så förvänd att du själv åtrår en annans
hustru och skämmer ut din egen eller i varje fall försummar att hålla henne i
ära så som du borde och i stället känner tillfredställelse i att baktala och
sprida ut dåliga rykten om henne? Inte heller vill du gärna att någon till
fogar dig skada eller lidande eller talar illa om dig eller ännu värre saker.
Men varför följer du då inte själv denna regel och måttstock, som du
fordrar av andra och som du vill att de skall följa. Varför är du snar till att
döma, klandra och förbanna en annan, även om denne inte förorättat dig?
Du vill alltså inte själv hålla din egen lag! Gå på samma sätt igenom alla
buden på den andra tavlan, så finner du att detta är den rätta summan av alla
predikningar som man kan hålla, såsom Herren själv säger.
Därför kan det väl sägas vara en kort predikan. Men skulle man åter
utveckla den i alla dess detaljer, så är den så diger att den inte har något slut.
Ty det går ju inte att räkna upp allt vad människor kommer att göra ända
fram till den yttersta dagen. Och då måste det ha varit en oförliknelig
mästare som förmått sammanfatta och summera ihop en så lång och
vittomfattande predikan så kortfattat att var och en kan bära den med sig
hem och dagligen dra sig den till minnes, inskriven som den är i hans hjärta,
ja, i hela hans liv och alla hans gärningar – som vi skall höra om senare –
och där se, vari det brister hela hans liv igenom.
Och jag är övertygad om att Herrens ord, trots vår brist, ska ge kraft och
bära frukt, om man bara begrundar dem och inte är helt igenom lat och
likgiltig. Ty jag håller inte någon för att vara så tjockhudad eller så ond att
han inte skulle bli rörd och känna sig träffad om han tänkte sig för. Och det
är säkerligen noga övervägt att Herren Kristus inte tar något annat exempel
än vi själva och när han lägger det så tätt inpå oss, att han inte skulle kunna
lägga det närmare, nämligen ned i vårt hjärta, in i kropp och själ och alla
kroppsorgan så att ingen skall behöva leta efter det vida omkring och inte
heller behöva ödsla stor möda eller stora kostnader på det. Vi har detta ord
skrivet i vårt eget bröst, och till på köpet så klart, att vi inte behöver några
221
kommentarer i kanten för att förstå Moses och profeterna – vi är själva vår
egen bibel, mästare, doktor och predikant. Dit hänvisar han dig, och om du
bara ser efter, så skall du finna hur Skriften går igen i alla dina gärningar, i
ord och tankar, i ditt hjärta, själ och kropp. Rätta dig bara därefter, så blir
du tillräckligt vis och lärd, mer än allt vad jurister, vetenskaper och böcker
heter.
För att nu ta ett enkelt exempel – är du en vanlig hantverkare, så finner
du Bibeln lagd i din verkstad, i din hand, i ditt hjärta. Den lär dig och
predikar för dig hur du skall handla mot din medmänniska. Titta bara på
dina verktyg – din nål och fingerborg, ditt ölfat och verktyg, din våg, dina
längd- och rymdmått – så kan du se detta bibelspråk skrivet på dem alla. Ja,
du kan inte se åt något håll utan att det faller dig i ögonen. Ingen sak som du
handskas med dagligen, är så ringa att den inte ständigt talar till dig, om du
vill lyssna. Så predikande är det ingen brist på. Du har lika många predi-
kanter som du har sysslor, alster, verktyg och andra redskap i ditt hus och
på din gård. De ropar alltsammans oupphörligt i dina öron: ”Käre vän,
använd mig så till din medmänniskas tjänst på det sätt du vill att din
medmänniska med sina ägodelar skall handla mot dig.”
Se, så är denna lära skriven överallt vart vi än ser och instoppad i hela
vårt liv, om vi bara hade öron som ville höra och ögon som ville se. Och den
är oss så allmänt tillkännagiven att ingen kan skylla på att han inte känt till
den eller att den inte nog blivit berättad för honom eller blivit predikad för
honom. Vi är som ormarna om vilka det sägs att de täpper till öronen och
blir döva när man svär över dem. Vi vill varken se eller höra vad som är
skrivet i vårt eget hjärta och i våra tankar. ”Ha”, säger man, ”vad angår mig
en annan människa! Jag kan väl handla med det som är mitt som jag själv vill
och sälja det så dyrt jag kan. Vem ska hindra mig från det?” Så gör junker
Girigbuk och junker Ockrare på marknaden. Och när man straffar och
hotar dem med Guds Ord, så hånskrattar och bespottar de och bara förhär-
dar sig i sin ondska. Men för dessa predikar vi inte liksom f.ö. inte heller
Kristus. Vi vill inte heller ha med dem att göra och avskyr dem lika mycket
som de avskyr oss. Vi lämnar dem åt djävulen för att på ömse håll avskärma
oss från varandra.
De återigen som ville vara fromma och trots allt frukta Gud och som
bekymrar sig om hur de skall leva och vandra, de skall veta att de inte får
lov att handskas och umgås med sina ägodelar som de vill, och som om de
var herrar över allting, utan att de är skyldiga att handla enligt lag och
ordning. Delta är landslag och stadsrätt till för, ty så önskar var och en bli
222
behandlad av sin medmänniska – goda vanor till gängse pris både när det
gäller att ta och att ge.
Detta är ett oeftergivligt bud och får inte göras frivilligt eller villkorligt
som om man skulle kunna fullgöra eller undlåta att göra det utan att begå
synd. Och Herren skall vaka över dess efterlevnad, hur mycket du än
anser detta vara kränkande och föraktar det. Fullgör du det inte, så skall
han handla mot dig enligt din egen lag och rätt och hemsöka dig, så att du
och dina barn inte får någon välsignelse av det du vann på att bryta mot
denna lära utan bara plåga och hjärtekval. Ty han vill ju att hans bud skall
hållas, annars får man inte behålla något eller njuta någon lycka.
För det andra är Herrens bud inte bara – som sagts här ovan – lagt så nära
inpå oss att vi måste se det i allt som våra lekamliga ögon ser, utan också
därtill att vi ofta borde rodna av skam över oss själva. Det är ju nämligen
så att ingen gärna gör en ond gärning  när andra människor ser på eller
syndar så ohämmat i människors åsyn som när det sker i hemlighet och
ingen ser det. Därför instämmer Herren oss som vittnen mot oss själva och
ordnar så att vi skall veta skämmas för oss själva, så fort vi handlar orätt och
så att samvetet så strax tillsammans med detta bud stiger fram som ett
vittne mot oss och säger:” Men vad är det du gör? Det här skulle du enligt
allmänt gällande priser sälja för det eller det priset men så lägger du på så
mycket därutöver!” Likaså med en vara som är skämd eller förfalskad
Inte skulle du själv vilja ha den av någon annan! Och hur skulle du inte för-
fasa dig om någon tog ett helt guldmynt av dig för något som knappt var
värt tio öre? Hade du bara en enda droppe blod i din kropp skulle du
skämmas för dig själv. Ty om någon annan gjorde så mot dig, då skulle du
kalla honom tjuv och lurendrejare. Varför skäms du då inte för dig själv,
när inte någon annan utan just du borde skälla ut dig själv, fördömd som
du är av ditt eget. Men visst har en sådan hård och fräck panna det skönt
som inte skäms varken för andra eller sig själv och mindre inför Gud. Om
däremot någon annan gör likadant, då minsann kan du genast skrika:
”Är det inte synd och skam att stjäla ur min plånbok?” Och då är du snar
att peka ut en annan som tjuv och bedragare, men den som gömmer sig i
ditt bröst och som du lätt kan gripa och väl känner den, vill du inte se.
Ja, ack hur många sådana sällar finns det inte nu för tiden i alla handels-
bodar och verkstäder, som enligt Moses och profeterna, lurar och bedrar
folk när de kommer åt och likväl inte vill gälla som tjuvar och lurendre-
jare, bara de kan lura och bedra utan upptäckt och efterräkningar.
Skulle nu var och lämna tillbaka allt som han i sin handel och sitt hant-
verk stulit eller
223
rövat, då skulle få av dem ha något kvar. Likväl går de där och anses
gudfruktiga, och menar att de inte begått någon synd, eftersom ingen
offentligt vågar anklaga eller bestraffa dem. Om man bara tittade sig
omkring skulle man finna alla vinklar och vrår i hus och bodar fulla av
stöldgods och Gud give att de åtminstone hade ett par guldmynt som de inte
stulit. Ändå skall detta inte kallas stöld. Ja, vore det bara fråga om stöld gick
det väl an. Men dessutom är det mord, så sant som man med skämda,
skadliga varor, mat och drycker gör många människor klena och sjuka.
Man berövar dem alltså inte bara pengar utan också hälsan, då många blir
svårt sjuka och dör av det de äter och dricker. Käre vän, är det inte lika illa
som om du bröt dig in i hans hus eller kassaskrin eller tillfogade honom
dödliga sår? Men så får det inte kallas.
Om du nu inte var helt gudlös och oförskämd skulle du ha förstånd att
skämmas när ditt samvete säger dig detta och håller fram detta Herrens ord.
Du borde bli skakad i ditt innersta. Ja, det skulle göra dig så förskräckt att
du inte visste var du skulle hålla hus. Ty det är en börda som ständigt
trycker och jagar, ja, oupphörligen såsom ett vittne för evigt fördömer oss
själva, så att det inte är möjligt att uthärda. Det borde genast lära dig att du
måste avstå från detta rövande och stjälande och annat liknande som du ju
ogärna vill att någon annan ska göra mot dig. Så vänj dig då vid att begrunda
detta ord en smula och öva dig själv i det, så har du i ditt hjärta en daglig
predikan för dina göranden och låtanden, så som du bör handla och göra
med din medmänniska. Därigenom kan du lära dig alla buden och förstå
hela lagen samt bemästra dig själv och tänka igenom ditt eget liv och alla
människors levnadsförhållanden, så att du klarsynt kan döma om vad som är
rätt och vad som är orätt i den här världen.
Men säger du: ”Hur kan Herren säga att i detta ord är hela lagen och
profeterna”? Skriften innehåller dock mer än lagen och profeterna. Den
omfattar ju läran om tron och löftena, som det inte sagts något om här.
Svar: Kristus behandlar här lagen och profeterna i direkt motsats till tron
och löftena och predikar inte här den höga artikeln om tron på Kristus utan
endast om de goda gärningarna. Det är två skilda predikningar. Båda måste
predikas men var och en i sin tid och stund. Detta ser du klart av textens ord,
där det heter: ”Vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också
göra dem”. Därmed visar han tydligt att denna predikan inte går längre än
till de gärningar som människorna skall göra mot oss och vi mot dem. Men
den säger ingenting om nåden i Kristus, som vi tar emot från Gud. Därför
vill han i detta sammanhang ha sagt: När man skall predika om ett rätt
224
levnadssätt och om de goda gärningar som vi ska göra mot vår medmän-
niska, så finner du ingenting i lagen eller hos någon av profeterna annat än
vad detta Herrens ord lär dig. Tydligen är det av den anledningen, som han
väljer just orden ”människa” och ”det skall ni också göra dem” och därmed
visar han att det bara är tal om den andra tavlans bud.
Men det förnämligaste med detta Herrens ord är att han inte säger: ”Det
skall människorna göra er” utan: ”Det skall ni göra mot människorna”. Ty
varje människa ser ju gärna att en annan gör henne gott. Det är gott om
skälmar och bovar som utmärkt väl står ut med att alla är fromma och gör
dem gott, men själva vill de inte göra detta mot någon. Så är det nu för tiden
med våra bönder, som tycker sig orättvist behandlade och finner det
besvärande att behöva ge och ta på lika villkor och klagar över att man
bestjäl och skinnar dem. Men detta är enbart onda griller. Några är dock en
smula bättre och säger: Jag vill gärna göra det jag skall göra men jag vill
vänta och se om andra först gör det för mig. Men det här budet lyder: ”Gör
det du vill att en annan skall göra dig”. Det är du som skall börja och vara
först, om du vill att andra skall göra det åt dig eller om de inte vill, så gör
det ändå. Ty om du inte vill vara from och göra gott innan du får se det hos
en annan, då blir ingenting av. Om inte de andra vill, så är du inte desto
mindre pliktig att göra det enligt lagen och rättsordningen på grund av att
du själv vill ha det gjort mot dig. Den som vill vara from får inte rätta sig
efter andras exempel. Det duger inte att komma och säga: ”Den där har
lurat mig och då måste jag i min tur svärta ned honom.” Nej, eftersom du
ogärna vill bli utsatt för sådant, så skall inte heller du göra så mot någon
annan. Du ska börja med sådant som du själv vill ha gjort mot dig. Så kanske
du kan beveka andra människor genom ditt exempel till att göra dig gott
tillbaka, även dem som tidigare gjort dig ont. Men om du inte själv gör så,
så blir din lön att inte heller någon annan gör dig gott. Och det är bara vad
som är rätt åt dig både inför Gud och människor.

7: 13, 14 Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg
är bred som leder till fördömelsen, och många är de som vandrar på den.
Och den port är trång och den väg är smal som för till livet, och få är de
som finner den.
Han har nu predikat färdigt, vår käre Herre, och han avslutar äntligen sin
predikan med några varningar för att rusta oss mot de många olika slags
hinder och stötestenar, både i fråga om lära och levnadssätt, som vi törnar
emot i denna världen. Sant är att hans lära varit skön och dyrbar, på en gång
lång och utförlig men även så kort och knappt centrerad i ett enda ord, att
225
den är snart uttalad och lätt begriplig. Men det vill till möda och arbete för
att den skall genomsyra våra liv. För det är sannerligen ett tungt och hårt liv
att vara kristen och from, och det tycks oss inte så värst sött; som en viss
glädjeflicka sade: ”Det vill mycket till för att vara ärbar”. Ja, helt klart
mycket, och ännu mycket mer för att föra ett kristet liv. Detta har vår käre
Herre här i tankarna, att många motigheter och betänkligheter kommer att
möta oss. ”Jag vill nog gärna leva som kristen, men det vill så mycket till.”
”Ja”, säger Herren, ”det är just vad jag också säger, och därför manar jag
dig att se dig för och ta inte allt för illa vid dig om det verkar vara en smula
surt och tungt. Ty det kan och vill sig inte bättre i den här världen.”
En kristen måste veta detta och rusta sig så att han inte låter sig förargas
eller hindras, även om hela världen lever rakt tvärtemot. Inte för sitt liv får
en kristen rätta sig efter den stora hopen. Detta har redan Moses för länge
sedan förbjudit: (2 Moseb. 23) ”Du skall inte följa efter mängden i vad som
är ont etc.” Moses vill med detta ha sagt att du alltid kommer att få se
trångmål uppstå och förgå i denna värld. Det säger även Herren Kristus här
i vår text: ”Vägen till fördömelsen är bred och många, många vandrar på
den och porten är väldigt vid, så att man går in genom den i stora klungor.”
Detta är den stora anstöten som kommer många att rygga tillbaka och
avfalla. Ja, även profeterna och andra heliga människor har hängt upp sig på
detta. Sålunda klagar David ofta i Psaltaren i mångskiftande ordalag och
särskilt i Psalt. 73 : ”Grämelse grep mig, när jag såg att det gick de gudlösa
väl. Ty de är aldrig i dödsfara och står där likt skönt smyckade palats. De
råkar inte i olycka som andra människor och blir inte som dessa plågade.”
Allt som allt — de är lyckliga på jorden och blir rika – säger psalmisten – de
har hus och hem fyllda, lever i sus och dus, gör vad de vill och vad dem
lyster. Men vad sker däremot med mig? Jag måste vara from, jag lider och
blir plågad dagligen och varje morgon tagen i upptuktelse. Även om jag
bara överträder Herrens bud en smula, så är han efter mig med käppen. Det
är vad jag får stå ut med. För de andra däremot förflyter allt i ära och fröjd.
Därför går hela världen dem tillmötes, varje människa lovordar och prisar
dem. Det har vi sett under påvedömet. Om någon bara klädde sig i präst
dräkt, då skulle han firas och hållas i ära av alla. Alla gav sin tribut och salig
prisades den moder som burit en sådan son. Den som är fientlig mot oss, han
hålles för detta i desto större ära och värdighet och kan sedan leva hur som
helst. Detta har smärtat de kära fäderna djupt, att de här i världen tvingas se
sådan lycka tillsammans med denna ondska och att varje människa kan
skänka det sitt gillande, ja, se det som efterföljansvärt, medan de fromma
226
fäderna själva enbart drabbas av olyckor och fick utstå förakt och förföljel-
se från alla håll.
Det är detta som Herren Kristus här vill klargöra och förbereda de sina
på, så att var och en av dem lever så här i världen, som om han var den ende
kristne och låter Herrens ord och predikan vara sin högsta skatt här i
jordelivet och tänker: ”Fastän jag ser att min granne och hela staden, ja hela
världen lever på ett annat vis och även om så allt som är stort, förnämt och
förmöget, furstar och herrar är ense mot mig, så har jag dock En vid min
sida som är större än de tillsammans, Kristus och Hans Ord. Därför – även
om jag går här ensam för mig själv, så är jag inte ensam. Eftersom jag har
Guds Ord, så har jag Kristus hos mig, tillsammans med alla änglarna och
alla helgon allt ifrån världens begynnelse, så att jag förvisso är omgiven av
en långt större skara och går med i en procession långt härligare än vad som
nu kan finnas i hela denna värld. Det är bara det att jag inte ser detta med
mina kroppsliga ögon. Med dem ser jag endast trångmål och får stå ut med
att så mycket folk överger mig eller lever och vandrar stick i stäv mot mig.
Du måste hålla dig fast vid detta, om du ska härda ut. Annars kommer
så våra påfrestningar rycka dig med sig, om du för dina ögon bara ser hur
andra människor lever och tror. Ty i det som är för ögonen ser t. ex. turken
den säkra grund som han stöder sig på och drar sina slutsatser utifrån.
”Menar du”, frågar han mig, ”att Gud skulle vara så förskräcklig, att han
fördömer en så väldig värld?” Och på samma sätt frågar de påviske: ”Menar
du verkligen att det skall vara det enda rätta, som ni i er lilla vrå kläckt
fram? Och att hela världen skulle vara förtappad?” Skulle alla dessa påvar,
biskopar och heliga fäder, konungar och furstar, allesammans ha varit
irrläriga? På detta propsar de så benhårt att ingen människa kan rubba dem
därifrån och på den grunden drar de sin oomtvistliga slutsats, att det är vår
lära som inte är rätt. Och dock har de ingen annan grund för det än detta: Vi
är många, ni är få, vi är fromma, lärda och visa och vi är Guds folk, satta i
apostlarnas ställe etc. Därför kan vi inte missta oss. Kristus har ju inte
övergivit sin kyrka och inte heller Gud sitt folk. Det är ju bara inte möjligt
att han skulle förkasta så mycket förträffligt folk för några få stackares
skull. Han har ju dock inte skapat sin himmel förgäves.
Men stick i stäv mot allt detta lär Herren Kristus: slit bara ut ögonen eller
åtminstone vänd bort dem, så att du inte för ditt liv ser efter den stora hopen
ulan endast på Guds Ord. Och du skall veta att det nu en gång är och skall
vara så, att vägen till fördömelsen är bred och porten dit vid och att de är
många som går den, och å andra sidan att porten till livet är trång och vägen
227
dit är smal och mycket få de som går den. Därför saknar det giltighet när
turken och påven skryter med sin tro: ”Vi är de många och har sedan länge
hållit oss vid vår tro, därför måste den vara den rätta.” Men Kristus hävdar
här raka motsatsen och kallar den väg för fördömelsens väg, som är bred
och lättframkomlig och varnar för att harmas över att vår skara är så liten
och deras är en sådan väldig hop. Det är emellertid en utomordentligt svår
munsbit att tugga och smälta, så att jag ofta själv fått kväljningar och tänkt:
”Vi är ju bara en ringa, ynklig liten hop, föraktad och fördömd av allt som
på denna jord är högt och stort. Skall då vi tvärs emot hela världen stå på oss
och berömma oss av att vår sak är den enda rätta och över alla dem – påve,
biskopar och hela deras anhang – och fälla domen att de hör djävulen till?
Ja, likväl måste den tanken övervinnas och oåterkalleligt uteslutas: jag vet
att min sak är den rätta, även om hela världen skulle säga annorlunda”.
Som nu med den kära jungfru Maria, när ängeln kom och gav henne
budskapet att hon skulle bli moder åt den allra Högste – hur skulle hon då
göra? Vem hjälpte henne då, vem trodde på det och gav henne sitt stöd?
Skulle hon kanske ha sett sig omkring att där fanns så många förnämare
döttrar till adelsmän, höga herrar och furstar? Borde inte Gud ha funnit
någon annan och värdigare för detta uppdrag, som om inte någon annan
jungfru någonsin befunnits passa än hon, en fattig, okänd och ringaktad
piga? Vidare – hur skulle patriarken Abraham göra när han måste dra ut ur
Kaldéen och vandra i väg så ensam som om han var den ende kristne och
hela världen i övrigt förtappad? Inte fick han lov att fästa sig vid sådant och
inte heller se sig om efter andra utan han fick säga sig själv: ”Hur Gud än
ställer och styr med hela den övriga världen, det överlämnar jag åt honom.
För min del vill jag hålla mig till hans Ord och lyda det utan att bry mig om
att jag ser hela världen handla annorlunda.” Så måste även Maria ha sagt sig:
”Vad Gud gör med andra, det låter jag honom bekymra sig om. Jag vill
förbli vid hans Ord, som jag tydligt hört och som säger mig vad han vill
göra med mig.” Samma slutsats måste vi dra för vår del: Visst ser jag hur
påve, biskopar, furstar, sekterister, borgare och bönder gör som det passar
dem. De föraktar och bespottar oss så tvärsäkert att jag måste fråga mig
själv: Menar du verkligen, att du ensam har rätt gentemot dem alla? Men far
din kos du påve, ni furstar och lärde och hela världen. Jag vet att min lära är
den rätta och Guds eget Ord. Vid det vill jag förbli. Gud give att det må gå,
hända och förbli så, hända vad som hända vill.
Så vill alltså Herren Kristus säga här: ”Jag har gett er denna lära för att ni
skall ha klart för er hur utomordentligt få de människor är som håller med
228
er och hur talrika de är som kommer att lära och leva rakt tvärtemot. Ni
kommer att bli mycket förtvivlade.”
Men stå ni fasta och låt er inte överrumplas utan ha klart för er att så är
det nu en gång och så måste det gå. Men tänk på att jag i förväg sagt, att
porten är trång och vägen smal som leder till livet, medan vägen och porten
till fördömelsen är bred och vid etc. Men bry er inte om det utan lyssna på
vad jag sagt er och följ mig. Ty jag själv och alla helgon har gått den smala
vägen, och då måste ni också gå den, om ni vill komma till mig. Låt de andra
gå sin breda väg! En gång skall ni få se hur trång den håla är där de måste
hamna, medan ni som nu måste gå genom den trånga porten och vandra den
smala stigen skall komma till ett skönt rum, så högt och rymligt som himmel
och jord tillsammans.
Nå, vad är det då som gör vägen så smal och porten så trång? Svar: ingen
ting annat än den lede djävulen, världen och främst vårt eget kött, som är
lojt, som stretar och strävar emot och som inte kan förmå sig till att lita på
Gud och hålla sig till hans Ord och som inte heller kan stå ut med världens
förakt, fattigdom och farligheter etc. Med ett ord sagt, Den onde ville gäma
själv gå den breda vägen, därför gör han den smala så motbjudande och svår
för oss.
Därefter kommer världen som förföljer, hänger, mördar, bränner och
dränker oss för att vi inte tillsammans med den vill gå den breda vägen. Och
kan den inte något annat, så börjar den på det giftigaste sätt förtala och
skämma ut oss, jaga bort oss med eld och svärd. Nog är det en svår kamp att
stå ut med, att nödgas fäkta mot sitt eget kött, så att man skall kunna
förtrösta på Gud, älska sin nästa, leva anständigt och förbli trogen i sitt kall.
Och när vi fullgör allt detta med stor möda, ska världen dessutom förfölja
och förtala oss som om vi var de mest ondsinnade skurkar på jorden just för
vårt kristliga levernes skull.
Slutligen kommer den lede djävulen och plågar ytterligare hjärtat med
onda tankar, misstro, fruktan, ångest och förtvivlan. Det goda som vi gjort,
gör han till synd och skam. Likväl skall vi hålla ut under dessa fiender och
stå där som måltavla för deras angrepp. Under sådana förhållanden måste
väl alltid någon gripas av förargelse, falla ifrån och säga: ”Jag ser ju mycket
väl att de andra njuter lugn och ro och har goda dagar, de går hädan i frid
och har namn om sig. De har berömmelsen och äran att vara de rätta
gudstjänarna – varför skall då jag ensam låta mig plågas så grymt, bli
förlöjligad och utskämd? Där alla andra håller hus, där vill också jag ha mitt
tillhåll.
229
Detta har illustrerats mycket fint av dikten om riddaren – frånsett att man
inte tillämpat den rätt utan ansett att dikten syftar på skärselden eller
själarnas pina efter detta livet. Han måste gå över en smal spång, knappast
mer än en handsbredd med en börda på ryggen och under sig har han en
svavelsjö full med drakar och till råga på allt kommer en man mot honom
som han måste väja för. Detta rimmar väl med detta Herrens ord. Ty en
kristen lever ett liv lika vanskligt som om han vandrade över en smal spång,
ja, på en rakknivsegg. Där är djävulen framme och nafsar efter oss under-
ifrån för att dra oss ner i otålighet och förtvivlan och gnäll mot Gud. Sedan
går världen hotfullt emot oss, vägrar att väja och lämna oss i fred. Och
dessutom med vårt eget kött hängande om halsen, så att vi är trängda från
alla sidor, och vägen så smal att den redan i och för sig vore tillräckligt svår
även om inga andra faror och hinder fanns. Ändå måste vi antingen gå
framåt på den eller bli byten för värld och djävul.
Därför – tänk och rätta dig efter mottot: vill du vara en kristen, så var
det! Ty du inte kan göra den smala vägen bredare, och här går det endast
några få, men där går den stora hopen. Men låt det vara din främsta tröst att
Gud står dig bi, därnäst när du väl kommit igenom, att du kommit in i ett
skönt rymligt rum. Ty när du endast håller dig till Ordet och rättar dig efter
det och inte efter vad ögonen ser, så är Gud helt säkert hos dig och det så
mäktigt att din ande övervinner köttet, världen och djävulen. Då förmår
denne platt ingenting varken genom ditt kött, genom världen eller av egen
kraft. Ty Ordet som du genom tron klänger dig fast vid, är alldeles för
starkt för honom, även om det kan se enkelt ut och vi inte blir medvetna om
dess makt. Men han vet väl vad det förmår, såsom den som ofta prövat och
fått känna på vilken makt och vapenutrustning det är för den som tror på
det. Därför står profeten på sig så trotsigt i Psalt. 118: ”Herren är med
mig, därför fruktar jag ingenting, vad skulle människor göra mig? De
kringsvärmar mig som bin och blossar upp som eld i törnen, men i Herrens
namn har jag mitt tillhygge. Man knuffar mig, för att jag skall falla, men
Herren hjälper mig etc.” Se där! Han har heller ingenting annat än Ordet
och tron att Herren är med honom, Herren som han dock inte kan se. Men
världen och köttet som gör hans väg så smal och hans liv så motigt, dem
känner han mycket väl. Likväl står han fast och låter sig nöjas med att
Herren är hos honom och tar hans parti och är säker på att han skall förbli
hos honom och bärga segern åt honom, fastän hela världen är emot honom.
Vid den trösten måste också vi vänja oss, så att vi lär oss att göra den
trånga porten vid, den smala vägen bred och av den lilla skaran en stor hop,
230
så att vi inte låter oss förvillas av vad våra ögon ser utan genom Ordet och
tron riktar blicken mot de ting som inte syns, nämligen att Herren Kristus
själv och hela den himmelska härskaran är hos mig och i en lång, skön
procession gått före mig till himmelen och att därtill hela kristenheten intill
den yttersta dagen ska vandra samma väg. Ty där Herren går fram och är,
där måste alla dessa vandra och förbli. På så vis blir vägen lätt och skön för
oss att gå, så att vi förtröstansfullt kan tillryggalägga den. Och Kristus eggar
oss med att säga: ”Kom till mig ni alla som är nedtyngda och uttröttade, så
skall jag vederkvicka er, ty mitt ok är milt och min börda är lätt.” Han vill
säga: Bli inte missmodiga av det som jag här i världen lägger på er! Ty det
är väl ett hårt ok och en tung börda för köttet. Därför har jag kallat det en
smal stig och en trång port. Men håll er bara till mig, så ska jag göra det lätt
och lent för er, och ge er så mycket styrka att ni kan gå den vägen lösa och
lediga, och inte bara det utan också få erfara att den är ljuvlig och söt som
honung.
Ty det är visst och sant att om man rätt väger det ena mot det andra, så
har de troende en sådan fördel att de inte gärna skulle vilja byta med de
gudlösa, fastän dessa lever i sus och dus och de förra måste lida mycket, så
plågar de sig och gör sig själva tio gånger mer illa än de gör oss med sitt
förgiftade, desperata hat mot oss. Och med alla sina gäckade anslag gör de
mer skada mot sig själva än mot oss. Alla de finter och ränker, som de
försyndar sig med, gör dock att de inte kan ha något gott samvete, inte
heller någon riktigt glad stund och är själva sin egen djävul här i livet.
Likväl förmår de inte uträtta stort mer mot oss än att smutskasta oss litet
grand och ansätta oss i den mån och så långt Gud tillåter.
Men de som tror på Kristus slipper dessa bekymmer och plågor och kan
ha ett gott hjärta och gott samvete. Även om vi blir trängda och djävulen
klämmer åt oss, så måste han dock snart ge upp, medan vi alltjämt blir
vederkvickta genom Ordet, så att bördan och trångmålen för oss blir en
sötma och bara en halv plåga, som om de bara drabbade utvärtes och vår
yttre människa. De andra åter är i dubbel bemärkelse djävulens martyrer
både här i tiden och där i helvetet med evig pina och samvetskval för mord
och blodsutgjutelse, som hindrar dem att ösa några glada och goda tankar
från Gud, även om de här får några fröjder och förlustelser. Det är inte mer
än rätt åt dem, såsom Skriften säger: Se, så vill Herren – tillsammans med
alla andra trogna – både varna och ge oss tröst i våra trångmål så att vi inte
hänger upp oss på att vårt liv är oss oblitt och att vi måste se och känna på så
mycket vedermödor i denna värld. Ty sett på rätt sätt blir den oss endast
231
hälften så tung och genom Kristus som vi tror på blir trångmålen för våra
hjärtan något ljuvt och leder till det eviga livet och den himmelska glädjen.
Vad kan det då skada om den gamle Adam blir en smula illa tilltygad?

7:15 Akta er för de falska profeter, som kommer till er i fårakläder, men
som invärtes är glupska vargar.
Hittills har Herren förordnat om såväl den rätta läran som det rätta sättet att
leva och varnat för sådant som strider mot dessa och skadar eller förhindrar
dem. Han tillfogar här ännu en varning. Även om läran är rätt och sättet att
leva i sin ordning och allt går sin gilla gång, så bör man se till att det inte
bland oss dyker upp lärare, som i Guds namn och under sken av att vara
rätta predikanter av Evangelium i hemlighet inför ett annat ”evangelium”
som förvrider och förstör både lära och kristligt levnadssätt.
Ty det lär inte bli annat av än att den rätta, rena läran om Evangelium
överallt måste bli frestad på alla sätt av djävulen, både utifrån och inifrån.
Herren Kristus sa ju redan i början av denna predikan att den som vill vara
en kristen måste ta med i räkningen att stå emot och få fiender, främst dem
som står utanför kristenheten och står i strid mot honom, som hatar och
tillfogar honom lidande, som slår och stryper honom eller åtminstone för
talar, förbannar och fördömer honom. Och helt klart, den är ännu inte en
kristen, som inte har fiender, förtalare och förföljare. Han har ju ännu inte
bevisat sin kristendom i en yttre handling eller bekännelse. Ty så snart han
tar sig samman och bekänner, blir världen fientlig för honom och skulle om
den kunde, gärna också döda honom. Det var alltså de öppna fienderna, de
utanför kristenheten, som var och en kan se och väl också känna av.
Men förutom dessa – säger Kristus här – skall ni få på halsen ännu ett
slags fiender som är lika farliga, som inte står utanför och förnekar vår
heliga lära utan som växer upp bland er, lånar ert namn och berömmer sig
av det. Först dessa skall göra den verkligt stora skadan. Ty de tidigare
nämnda, hur högröstat pockande de än uppträder, kan dock inte mer än
beröva en kropp och ägodelar. Men min tro och mitt hjärta kan de inte ta
med våld. Dessa står inte efter mitt liv och gods utan lämnar mig i fred med
det jag äger, men de griper illistigt efter vår lära för att slita ur våra hjärtan
den skatt som är det kära Ordet och för vars skull vi lider förföljelse från de
andra fienderna. Först detta är den verkligt bedrövliga historien, nämligen
att dessa som kallas våra bröder och som lovprisar den kristliga läran, reser
sig upp mot oss och just i vårt namn berövar oss den rätta läran och inför en
annan. Det är detta som S:t Paulus varnade sina efesier för och som han
232
förutsade i Apg. 20: ”Det skall bland er själva uppstå sådana som lär ut och
predikar villoläror”. Det är – säger jag – åter en dubbelt beklaglig historia,
att de som gör detta skall vara personer som finns bland oss, som kommer
från vår krets och som vi ansett för rättrogna och som vi dock inte förmått
skydda oss för, förrän de vackert hunnit ställa till stor skada.
Det är just samma förföljelse inom kristenheten, som blivit oss förutsagd
i hela Skriften och som pågått sedan världens begynnelse. Ty så gick det för
Moses bland hans folk, ja, för Jakob, Isak och Abraham bland deras husfolk.
Och Adam som hade bara två söner måste se den ene av dem anstifta en egen
sekt.
Och jag vill påstå att vi själva nu fått erfara detsamma. Hur många är det
inte som till en början slöt upp tillsammans med oss och grep sig an
Evangelium gentemot påven, så att det kunde se ut som om vi skulle lägga
hela världen för våra fötter? Men just som vårt verk kommit igång som
bäst, så far vårt folk på egen hand i väg och ställer till ett elände, värre och
skadligare än någonsin alla furstar, konungar och kejsare skulle kunnat
göra. Vad skall nu vi göra åt detta? De tillfogar oss den största skada och ger
förnyad styrka åt de yttre fienderna som skriker: Där ser man hur det är fatt
med vår lära, när vi inte ens själva är överens med varandra. Inte kan den
helige Ande vara hos oss när vi förföljer, skäller ut och förtalar varandra!
Vi kan då bara försöka stå ut med att fienderna genom en sådan skandal
vinner styrka, medan vi försvagas och blir utskämda samt får emot oss både
de yttre fienderna och våra egna bröder. Säkert har aldrig en större
prövning drabbat kristenheten i yttre mått och när det gäller läran.
Eftersom nu detta i alla tider varit att vänta och inte går att komma
undan, så ger Kristus oss i sin predikan en motvikt både till tröst och
varning. Trösten är att vi inte skall bli förskräckta eller bekymra oss till
döds över den skandal som vi bevittnar och får känna på, nämligen att vi
som dock berömmer oss av Guds Ord inte är sams sinsemellan. Nej, i stället
skall vi som är upplysta genom Ordet bemöta dylika inkast med att säga:
”Då jag ju ville vara kristen, så visste jag mycket väl redan i förväg, att det
skulle gå som min Herre Kristus här säger, nämligen att jag skulle få på mig
två slags fiender – de som kom utifrån men också inifrån, mina egna,
älskade vänner och bröder. Därför får inte det avskräcka mig eller göra
mig till avfälling i läran, som om den skulle bli orätt därför att dessa som
varit mina bröder, uppträder mot mig. Kristus hade ju dock som lärjunge
Judas, förrädaren. Men vad Herren lärt och gjort blev ju inte falskt och
felaktigt därför att hans älskade lärjunge avföll och väckte anstöt. Därför
skall inte heller vi bry oss stort om våra ”judasar”.
233
Varningen innebär att vi noga måste se oss för och noga se till och vara på
vår vakt så att villolärarna inte bedrar oss, utan att vi i stället rustar oss mot
dem och främst lär oss att känna igen dem. Ty genom att Herren säger: ”Se
er för”, vill han lära oss att vi inte skall vara toleranta mot dem utan ha ögo-
nen öppna, vara stridbara, förutseende och kloka. Ty mot de yttre fienderna
fordras ingenting annat än att tålmodigt lida vad de anstiftar mot oss och stå
fasta. Men åt det andra hållet gäller det motsatta, att inte tolerera eller ge
vika utan vara på sin vakt, så att jag inte ens litar på en intim broders ord
utan med klar och skärpt blick endast har Ordet för mina ögon och inte
heller litar på någon människa i kretsen omkring mig, som i dag är ense
med mig, men som i morgon mycket väl kan predika stick i stäv mot mig.
Och ingen skall anse sig så säker som om han inte skulle behöva denna för
maning. Ty det rör sig om en så farligt illistig prövning, att även de and-
ligen mest upplysta har mer än nog att se till att de inte ska bli bedragna.
Men den andra hopen, den som lever säkert och sorglöst, förmår över-
huvudtaget inte värja sig, så att den inte blir förförd. Därför är det inte för
inte som Kristus tar fram dessa varnande ord: ”Se er för!” Ty det fagra
skenet av deras goda namn är alldeles för vackert, för att – såsom vi skall
höra – någon som inte rätt förstått Guds Ord genom att flitigt skärskåda det
och framför allt annat varit angelägen att bevara det rent och klart, ska
kunna genomskåda bedrägeriet.
Ty se här hur Herren avporträtterar de falska lärarna, både när det gäller
deras framtoning och deras rykte. Först tillerkänner han dem profetnamn,
vilket de också är, d.v.s. lärare och predikanter. De berömmer sig ju också
av att man inte titulerar eller anser dem vara något annat. De har ju
predikoämbete, samma Heliga Skrift och samme Gud att berömma sig av
som de andra men är dock falska profeter. Ty Herren talar ju här om dem
som har som ämbete att predika. De andra däremot som far omkring utan
ämbete eller uppdrag, de är inte ens värda att kallas falska profeter utan
rätt och slätt för landsstrykare och skurkar som man borde överlämna åt
bödeln och inte tolerera – även om de predikade aldrig så rätt. Ty de faller
andra i ämbetet och försöker ta makten i strid med överhetens ordning. Ty
Gud har liksom med alla andra ämbeten förordnat om predikoämbetet, och
den som orättmätigt har hand om det får svara för sig själv och lär nog finna
sin domare.
För det andra säger Herren att de falska profeterna kommer i fårakläder,
så att man inte hittar något hos dem att anmärka på. Därför kan man inte
heller till det yttre skilja dem från andra, rätta predikanter. Dessa två ting är
234
det som vållar sådan skada: att de dels innehar det rätta ämbetet och dels
dessutom uppträder under så skön utsmyckning och sådant fagert sken
att man inte kan säga annat än att de är sant fromma predikanter, som
ömmar för allas frälsning, något som de frikostigt berömmer sig själva för
och därtill svär på att det endast är Guds namn och Ord som de torgför.
Detta går i folk och rycker människor med sig lika våldsamt som en flod
som det inte går att stå emot. Ty vem bland gemene man kan eller vågar
sätta sig upp mot dem eller fördöma dem? Ja, vem förstår att taga sig i akt
för sådana som framträder i Guds namn med Guds Ord, som de ju beröm-
mer sig av? Men för båda dessa fallgropar varnar Kristus oss, så att vi inte
utan vidare godtar att de falska profeterna innehar ämbetet, fastän detta är
nödvändigt och hör till varje predikant. Men därmed är ingalunda sagt att
man måste tro honom som om han trots sitt ämbete inte skulle kunna vara
en lurendrejare. Det är ju inte någon sällsynthet här i världen att det i alla
ämbeten och stånd finns skurkar och bedragare som missbrukar dem. De
kan väl kallas profeter, det må vara hänt, säger Kristus. Men var på din vakt
och se upp, så att det inte är falska profeter. På samma sätt – och för det
andra – titta efter om de inte framträder i fårakläder under förnämligt
namn och fagert sken. Ty här hör du ju, att det under kläderna mycket väl
kan finnas en glupsk varg. Var därför på din vakt, så att inte fårakläderna
bedrar dig. Ty falska profeter måste alltid vara iförda sköna förklädnader
och ha ett vackert sken, om de skall kunna förföra folk.
Och detta är just den avgörande skillnaden mellan dessa hemliga och de
andra öppna fienderna. Ty dessa senare rusar på oss så öppet att alla lätt
känner igen dem. Men de andra går omkring bland oss i samma ämbete som
vi har, och för till torgs samma Heliga Skrift och Ord som vi. Men de
kommer – säger Kristus – av egen drift, d.v.s. att även om de innehar
ämbetet, så bär de fram ett sådant ord och sådan lära, som Gud inte befallt
dem och som han inte heller sänt dem att predika utan sina egna drömmars
djävulslära, utsmyckad med Guds namn. Därför är du varnad just för
fårakläderna, så att du inte sätter tilltro till någon, hur fromt sken han än
omger sig med. Endast på Ordet skall du se, om han förkunnar det på rätt
sätt eller bara säljer sitt eget krimskrams.
Där ser du! Tog vi bara åt oss denna varning och rättade oss efter Kristi
ord, så skulle vi lätt kunna skydda oss mot alla falska profeter och villo-
lärare. Ty att de så lätt kan nästla sig in överallt beror på att även vi som
dock hör det rätta Evangelium inte tar det på allvar och inte vinnlägger oss
om att vinna visshet och bli fasta i tron. I stället går vi där sömnaktiga och
235
likgiltiga som om det aldrig skulle kunna gå förlorat. Detta lättsinne gör att
innan vi hinner se oss om, så är vi bedragna av de falska profeternas bländ-
verk och popularitet. Strax när en ny lärare dyker upp, så är detta varnings
ord ”attendite” eller ”se upp” glömt – detta ord som vi skulle vara rustade
med och ständigt ha ringande i öronen och lyssna på alla sådana som om vi
inte hörde dem utan i stället endast såg efter läran och gav akt på den. Emel-
lertid finns överallt lösaktiga och flyktiga andar som bara ser efter predikan-
terna sprickfärdiga av nyfikenhet och lystna på sensationer och tänker:
”Å, honom har jag hört förr, nu måste jag också lyssna på den här, som är
en så fin, lärd och helig man m.m.” Och då har djävulen redan skaffat sig
rum, bedårat dem, innan de blev medvetna om det och driver och för dem
efter sin vilja från den ena sekten efter den andra – såsom aposteln S:t
Paulus skriver i Ef. 4, att de är lika strån som låter sig drivas hit av vinden
och dithän som de nya lärovindarna blåser. Om en annan dyker upp i dag
eller i morgon, nog rusar de alltid dit och lyssnar.
Detta beror på att de inte har något fast begrepp i sina hjärtan om Guds
Ord, att de ringaktar Evangelium och menar att om de hört det en eller två
gånger, så kan de det och äger det helt och fullt och har tröttnat på det. Men
de spärrar upp både öron och mun när någon annan kommer och har något
nytt att överbringa. Och då går det med dessa precis som för Adam och Eva
– förledda av ormen, som spärrar upp deras ögon för det förbjudna trädet
och inger dem förföriska tankar stick i stäv mot Guds Ord: ”Varför skulle
vi inte få äta frukten just från det trädet?” Så blir de lystna och nyfikna på
den, tröttnar på frukten från alla andra träd i hela paradiset och förgapar sig
endast i den som är förbjuden för dem.
Men om vi bara tog Evangelium på riktigt allvar och gjorde det angeläget
för oss att bevara denna skatt ren och oförfalskad, så skulle vi inte så lätt bli
bedragna. Ty jag hoppas förvisso att ingen sekterist alltför lätt skall kunna
stöta omkull mig då jag vet att vårt Evangelium är det rätta, och inte för allt
i världen vill jag förlora det. Men kommer någon i sköna fårakläder, så
fäster jag mig inte vid hans maskering som om jag vore tänd på att höra
något annat och nytt utan lyssnar efter om det stämmer med mitt Evange-
lium. Och om det inte är så, då är jag, Gud vare lov, så fast och säker på, att
jag vet att han under sina fårakläder är en falsk profet och en glupsk varg.
Ett dubbelt försteg har dessa djävulsandar. Dels att vi är sådana oaktsam-
ma, säkra och godtrogna människor, dels att de förstår att klä sig i sådant
skönt ylle. Ty fårakläder kallar Herren inte de bovstreck och grova synder
som hedningar och okristna lätt kan kännas igen på. Tvärtom avser han dem
236
som har gott namn och rykte om sig att vara rätta kristna och som har
Dopet, Nattvardens Sakrament, Kristus själv och allt vad Kristus tillhör.
Allt detta måste de medföra. Det duger nämligen inte att de går ut och säger:
”Detta säger jag.” Utan så måste det låta: Kära vänner! Så säger Kristus: Här
har ni Guds Ord och Skriften, den måste ni tro, om ni vill bli saliga, den
som lär något annat, han förför er etc. De för alltså på tungan Guds och
Kristi högtlovade Namn, sådana skrämmande höga ord som Guds ära, evig
salighet och vad sanning är, samt mer av ord som hör samman med dem.
När nu människan hör dessa förkrossande ord och varningar vid sin själs
salighet eller eviga fördömelse, så blir hon förskräckt och blir fångad på
nåd och onåd, om hon inte är rustad emot den och väl förtrogen i tron. Det
skär som ett svärd och går genom kropp och själ. Detta är i sanning
fårakläderna.
Dessutom styr de ut sig med uppseendeväckande bedrifter och beteenden
– går i gråa långrockar, har en dyster uppsyn, gör det hårt och betungande
att leva genom fastor, späkningar och hårt nattläger och lever på ett helt
annorlunda sätt än vanligt folk. Detta innebär ännu en stark framstöt som
förtrollar folk så framgångsrikt att man faller till föga för den i massor.
Och en sådan kanalje kan med en enda predikan förföra en hel stad och
åstadkomma att man på en timme glömmer bort vad man hört under tio år.
Ja, jag tilltror mig att om jag ville, så skulle jag med en eller två predik-
ningar predika tillbaka mitt folk till påvedömet med sådan iögonfallande
fromhet och på nytt kunna anordna vallfärder och mässor. Ty som sagt –
gemene man är lätt att prata omkull och är dessutom förveten och lysten på
allt som är nytt.
Se, så måste de försköna sig både i fråga om läran och livet, härma precis
samma ord som vi hör och uppvisa ett skönt insmickrande beteendemönster
såsom inför vederdöparsekterna. Det är sannerligen mycket folk som de
förför med att skrika ut att hos oss kan inte det rätta Evangelium finnas, när
man ser att det inte bär någon frukt och människorna förblir onda,
högfärdiga, giriga m.m. Det måste något mera till än Guds blotta Ord och
Skriftens bokstav. Anden måste göra det och ordentligt ta i tu med levnads
sättet. Om det var Guds Ord, så skulle förvisso Anden skaffa frukt. Så går
de an och påstår att det är de som har den rätta förståelsen och den rätta
frukten och vandeln. När enkla, oerfarna människor hör detta, så säger de:
”Å, det är förvisso sant! ”och låter sig ryckas med av de utomordentligt
stora orden som ”Ande och Andens frukter”. Sedan går dessa svärmeandar
ännu längre och säger: Den som vill vara en sann kristen skall inte befatta
237
sig med det världsliga regementet eller bära svärd och ska inte som vi ha
något eget. Endast den är en rätt kristen som bevisar sig som sådan genom
att överge allt, inte åta sig världslig makt eller ämbetsutövning. Han skall gå
i en sliten grå rock, tåla hunger och elände. Detta kallar de för Andens
frukter, men det är inget annat än fårakläder, som de bedrar stackars
människor i mängder med.
Vem förmår nu att under fårakläderna känna igen vargen och akta sig för
honom? Svar: Jag vet ingen annan råd än – som jag sagt – att man i förväg
sett till att man är så säker på sin sak, så viss i sin lära och har den så fast
rotad i hjärtat att han kan hålla fast den även om allt och alla på jorden lärde
och levde annorlunda. Ty den som går säker, får helt enkelt inte titta åt
några yttre bländverk i kristenheten eller döma därefter utan endast efter
Ordet. Det visar oss hur en kristen skall vara beskaffad för att bestå inför
Gud, så att du håller dig till den kristna lärans huvudstycke och till ingenting
annat, nämligen att Gud har sänt och utgivit sin son Kristus och genom
honom förlåter dig alla synder och gör dig rättfärdig och salig. Om du
sedan öppnar dina ögon och ser dig omkring, så ser du en mångfald av
skiftande levnadsmönster och människovarelser – man och kvinna, herre
man och dräng, furste och undersåte, rik och fattig och vad för stånd och
ämbeten som kan finnas här i världen, allt så om och i vartannat att jag inte
kan se något särskilt märkvärdigt hos någon. Men är jag då fast förankrad i
den nämnda huvudtrosartikeln och vet att i och med den har jag allt, så
tänker jag i mitt hjärta: Gud give, att när jag än ser en äkta man eller jung-
fru, herre eller dräng, lärd eller lekman, klädd i grått eller rött, fastande
eller frossade, dyster eller leende – så angår det mig inte. Kort sagt – dessa
skillnader som jag ser med mina ögon, då är den ena inte förmer än den
andra. Ty jag har den förvissningen att en flicka i röd klänning eller en
furste i gyllene skrud lika gärna kan vara en kristen som en tiggare i grå
rock eller en munk i yllekåpa eller tagelskjorta. Och i den övertygelsen är
jag oemottaglig för alla yttre särdrag.
Men den som inte omfattar detta trons huvudstycke och inte vet att be
döma allt därefter, han kan inte värja sig mot att bli bedragen av dessa yttre
företeelser. Ser han en äkta man med hustru och barn kring sig i herre
mansdräkt och sköna smycken och å andra sidan en annan med sur uppsyn,
mager av fastor, barfota och i en grå rock, så tänker han aningslöst om
denne: ”Å, vilken helig man måste han inte vara! De andra är rent skräp!”
Och han förgapar sig besinningslöst i det han ser och är inte så pass klok att
han ifrågasätter om inte en skälm kan vara gömd under grå kappan. En
238
kristtrogen förstår att göra det och frågar: ”Käre munk, kanske du bär din
gråa kåpa för att du inte har råd till något bättre eller gör du det för att du
vill vara märkvärdig och väcka andras uppmärksamhet? I så fall måste du
vara en urbota dubbel-kanalje, som med skrytaktigt sken får folk att gapa av
förvåning. Om du är hederlig måste du medge för dig själv: när en bonde
plöjer och gödslar är han en kristen och kommer till himmelen som jag.
Och vad är det jag då gör med mitt besynnerliga liv?”
Men – som sagt – den stora allmänna hopen av människor är som förhäxad
i detta bländverk, har inte ögon för annat än det som ser märkvärdigt ut,
så att det inte hjälper hur länge man predikar mot det. Dessutom är vi av
naturen fallna för dylika läror och aktiviteter, ty de ligger väl till för vårt
förnuft som alltid gärna vill köpslå med Gud om sina egna prestationer.
Dessutom underblåser djävulen genom dessa läror och rör om tills han fått
oss helt i sina klor.
Men vi som gärna skulle vilja vandra oförvillade av allt detta, vi skall
som jag alltid förmanat till, framför allt se till att hålla oss till huvudartikeln
om Kristus. Då kan vi bedöma yttre företeelser och ting rätt och Anden
skall lära och leda oss. Då skall också var och en i sin ställning finna till-
räckligt av goda gärningar att göra, så att han inte behöver leta efter sådant
som är särskilt uppseendeväckande.
Ty är du furste, domare, äkta man, dräng eller piga etc. och skall öva dig
i tron, bevisa den i gärning, troget ombesörja ditt ämbete och stånd samt
göra rätt för dig, så skall du förvisso få så mycket att uträtta att ingen
kartusianermunk tillhör en så sträng orden som du. Ty någon särskilt stor
möda eller så värst tungt arbete är det väl inte att bära grå långrock eller
kåpa, gå i träskor eller göra sin kropp en smula obehag, när man är som
hårdast mot sig själv, när man samtidigt lever bekymmerslöst utan närings-
omsorger och har nog att både frossa på och dricka. En annan åter som vill
vara from, måste äta sitt dagliga bröd i sitt anletes svett under slitsamt arbe-
te och fara illa inte bara med sin kropp utan dessutom låta sitt hjärta
misshandlas av den onda världen och sina grannar och räkna med att få utstå
olycka, ofrid och hjärtesorg. Ett hederligt borgerligt yrke, skött på ett
kristet sätt, är således förmer tio gånger om än munkens i kartusianorden,
frånsett att det inte lyser kring det och att det inte är isolerat från folk i
allmänhet samt att man inte likt munken går klädd i kåpa. Till den slutsatsen
måste också förnuftet komma om man endast har ögonen öppna och redbart
höll det ena mot det andra. T. ex. en furste, fastän iförd gyllene kedjor och
hermelinmantel och som är from, kan ju under hermelinmanteln vara en så
239
plågad och eländig stackars människa att det inte finns hans like i något
kloster. Och finner du en from man eller kvinna så behöver du inte leta
efter någon munk eller nunna, för de är redan munk och nunna nog och till
hör en orden långt mera krävande än alla kåpbärare med rakade hjässor. Så
kan du gå igenom alla stånd och ämbeten och finna att det är rena narret
inför Gud med alla dessa munkar och eremiter ute i skogarna i jämförelse
med ett fromt barn, en from dräng eller piga, som hörsamt och troget gör
vad som är befallt. Gör bara vad en from man och kvinna skall göra. Så har
du en regel som är strängare än S:t Franciscus och varje annan munkregel
med kåpor och rakade hjässor, som mycket oftare döljer en buse än en from
kristen.
Men det vill inte det stolliga förnuftet inse utan struntar i det och tänker:
”Ja, men det är ju så banala ting, som varje människa sysslar med till
vardags där hemma i sitt hus!” – och sneglar efter något annat som är mera
ovanligt och säreget och som väcker uppseende. Av dessa påhitt som inte är
någonting annat än rena skenfromhet, som man uppträder i och som man
piffar upp sitt eget innehållslösa liv med, låter sig folk förledas att tro att allt
annat, som är Guds egna ordningar och stånd skall föraktas och gälla för
ingenting. Men vad som brister är helt och hållet detta att vi inte är ange-
lägna att gripa till Guds Ord. I så fall skulle vi ge till svar: ”Må det komma
kartusianmunkar, vederdöpare eller djävulen själv och hans mor – de skall
aldrig kunna skapa bättre ordningar och ett bättre liv här på jorden än de
som Gud själv har gjort.
Därför måste man anse det vara ett högeligen högt och gudomligt stånd,
som en from äkta man, en from dräng eller piga eller trogen arbetare över
huvud är beklädd med. Och vi skulle i enlighet med Guds Ord veta hur man
dömer rätt beträffande alla yrken och stånd, hur man skulle lära och leva
rättsinnigt så att allt skulle förlöpa på allra bästa sätt. Det vore just de rätta
ordningar som Gud skapat och som han tycker om. Och om Gud ville att
man kunde få tillstånd en stad som var befolkad av många sådana fromma
borgare, hustrur, barn, herrar, tjänare och pigor, då hade vi ett himmelrike
på jorden, och behövde inte längre några kloster och inte heller några fastor
eller dagarna i ända sitta i kyrkorna och bedja och sjunga utan endast göra
vad vars och ens ämbete och yrke fordrade.
Så vet du vad fårakläderna är för något, som de falska profeterna väcker
sådant uppseende med. Men vad är de inuti och i grund och botten? Ingen
ting annat än glupska vargar, säger Herren Kristus. D.v.s. att de, dessa
oförbätterliga kanaljer, försöker fördärva och riva åt sig själarna under
240
skönt sken av den rätta läran och kristligt levnadssätt. De går inte till väga
med yttre våld som tyrannerna och förföljarna gör, som förgriper sig på liv
och egendom och inte heller som de predikanter, som öppet predikar mot
oss och fördömer vår lära. Utan det är ur vårt innersta, ur vårt hjärta, som
nu är en Guds tron, hans konungarike och boning, som de stjäl bort vår
skatt. Jag menar att all deras illfundighet, som de förskönar med lära och
levnadssätt, går ut på att röva bort tron och huvudartikeln om Kristus. Så
gör nu för tiden vederdöparna: utåt skyltar de med vårt namn och bekänner
för all del att vi har Evangelium i Ordet och predikan, men – säger de – ”det
kommer ingen frukt därav”.
Och just med de orden ”ingen frukt” för de folk bort från tron och till
gärningarna och tar bort själva huvudstycket, som är tron på Kristus samt
förleder oss att bara titta efter frukterna. Står de att finna, så skall också
Evangelium vara det rätta och vice versa. Hela deras lära går inte ut på
något annat än att man måste visa upp frukt liksom att avstå från att äga
något eget, lämna allt ifrån sig m.m. De faller alltså tillbaka på sina egna
gärningar och sätter sin förtröstan till att genom dem bli saliga. Men det
värsta är att de ingenting lär om de rätta frukter som Evangelium lär och
kräver som trons avkastning utan vad de själva drömt och kläckt ut.
Ingenting har de att säga om hur var och en rätt och troget ska sköta sitt kall
och förbli i detta. Fastmer lär de raka motsatsen och förleder folk att överge
sina sysslor såsom varande ”världsliga” och tar sig för något annat mera
”andligt”, t.ex. att se allvarsamma ut, föra ett spartanskt liv, inte äta, dricka
eller klä sig som folk, självmant och alldeles i onödan låta sig hanteras illa,
ja, dödas. ”Annars” – säger de – ”har inte Evangelium burit någon frukt för
din del och du är inte en kristen, även om du haft din tro aldrig så länge”.
Och dylika drömmerier utsmyckar de med ord ur den Heliga Skrift och
Evangelium, fastän Kristus aldrig lärt eller befallt detta varken med ord
eller exempel: att man måste springa iväg bort från människor och lämna all
egendom utom för den händelse att man kommer i tvångsläget att man måste
lämna från sig antingen det man äger eller Herrens Ord. Därför skall du
inte ge vika förrän han befaller dig och du är tvingad till det. Blir det så, säg
då: ”Hellre än att jag vill överge Herren Kristus, må hustru, barn, liv och
gods, sol, måne och allt skapat fara sin kos. Men så länge inget nödtvång
föreligger, så har du Guds bud att älska din medmänniska, tjäna och hjälpa
henne med liv och ägodelar och samma sak med din hustru, dina barn och
ditt husfolk, att du inte ger dig i väg från dem så som vederdöpama tvärt-
emot Guds Ord och ordning gör utan att alls vara tvingade. Och så vill de
241
ändå ha beröm för riklig frukt genom Evangelium och betraktas som några
särdeles helgon.
Lär dig därför nu känna igen dessa andar, hur de under fårakläderna i sig
själva är glupska vargar, som river och slukar tron genom att föra dig bort
från Kristus till det egna jaget. Och de kallar detta som de själva drömt för
frukter av Evangelium, vilkens rätta frukt de utrotar. Sådana är de glupska
vargar som i alla tider förhärjat kristenheten. Hittills har de hetat munkar;
nu är vederdöparna de nya munkarna och förr var det pelagianer,
ismailiter, kainiter och esauiter. Ty denna falska tro har existerat sedan
världens begynnelse och även om vår tids vederdöpare kommer bort, så lär
det komma andra i stället.
Allt som allt – munkväsendet kommer att bestå så länge världen står,
fastän under andra namn och med nya påfund. Ty alla som grunnar på att ta
sig för något märkvärdigt vid sidan av tron och de ordinära samhällstånden,
de är och förblir munkar, även om de inte beter sig på samma vis i fråga om
klädsel och gester. För all del kan man akta sig för dem, som går i kåpor
med rakade hjässor, ty de är tillräckligt väl avmålade för att var och en skall
känna igen dem. Men akta dig främst för de nya munkarna som inte bär
kåpor, men som dock visar upp ett egenartat väsen och låter påskina stor
andäktighet och helighet genom surmulenhet, sin gråa klädsel och sitt
stränga sätt att leva. De säger också att man inte får klä sig i sammet och
siden eller ha på sig röda eller färgglada kläder precis som de andra mun-
karna men det är dock alltid samma munkeri fastän i annan skrud. Därför
har målarna träffat rätt när de målar djävulen i munkkåpa och låter djävuls-
klövama sticka fram underifrån. Ty han har från världens begynnelse
aldrig gjort något annat än förfört världen med sitt munkeri.

7:16-20 På deras frukter skall ni känna dem. Kan man kanske plocka
vindruvor på törnbuskar eller fikon från tistlar? Så bär varje gott träd
goda frukter, men ett dåligt träd bär usel frukt.Ett gott träd kan inte bära
dålig frukt och ett dåligt träd kan inte bära god frukt. Varje träd, som inte
bär god frukt blir nedhugget och kastat i elden. Således på deras frukt
skall ni känna dem.
Sedan Herren Kristus förmanat de sina att hålla fast vid hans lära och se upp
så att de inte blir förförda av andra, som under fårakläderna är glupska
vargar, så lär han dem nu till ytterligare varning hur man skall känna igen
dem på deras frukter och han berättar därför en liknelse med lättfattliga och
enkla ord, så att även ett barn kan förstå. Ty ingen är väl så dum att han inte
vet att en törnbuske inte bär några fikon eller druvor. Men hur enkla orden
242
än är, så inser ändå ingen att de inrymmer så mycket, såvida man inte flitigt
studerat Guds Ord. Allt hänger nämligen på att man förstår vad det är som
Herren kallar ett gott eller ett dåligt träd, god eller dålig frukt. Det är snart
sagt: det här är ett fikonträd, inte någon tistel, ett gott äpple, inte några sura
slånbär – man ser det utan vidare med ögonen och fattar det med sitt för-
nuft. Men när nu Herren Kristus hänvisar till dessa ting, så är det omöjligt
att tyda dem på annat sätt än genom andligt förstånd efter Guds Ord. Vi har
ju tidigare hört att villolärarna visar upp ett så förföriskt sken och slipat tal
att förnuftet inte förmår genomskåda det eller värja sig mot det. Ja, egent-
ligen har deras lära och moral vuxit fram ur deras förnuft, och är därför
behaglig för vårt förnuft och för vår natur, eftersom den lär sådana gärning-
ar och verk, som vi själva hittar på efter eget förstånd och egen förmåga.
Kort sagt betyder emellertid ett gott träd som bär goda frukter en
människa som lever och gestaltar sitt väsen och sin vandel efter Guds Ord,
rent och ogrumlat. Ty litet längre fram skall Herren beträffande många som
hört Guds Ord, som predikat i Guds namn, som ropat Herre, Herre och
därtill gjort många under, slå fast, att de likväl är bedragare och hycklare.
Därför måste man resolut sätta förnuftet på plats och endast följa Guds Ord
när man skall bedöma en människas liv och gärningar, så att man vet vad
Guds Ord kallar för goda träd och goda frukter och kan dra den rätta
slutsatsen. Ty – som jag har sagt – det går högt över allt förnuft, att inte det
skulle vara ett gott träd med goda frukter, när man ser någon gå klädd i en
grådaskig rock eller – såsom fariséerna i evangelierna – fastar varje vecka,
ja, t.o.m. gör tecken och under. Så fullständigt förhäxat är nämligen vårt
förnuft av sådant, att det inte vet av något högre, inte kan tänka sig något
som är förmer eller förstå annat än att man av detta måste dra den slutsatsen
att en person som gestaltar sitt liv så tvärtemot vanligt folks levnadssätt
måste vara en särdeles helig människa. Som den tokstolla vårt förnuft nu en
gång är, ser det inte att dylika påfund befinner sig långt, långt bort i fjärran
från Guds Ord.
Och om du då tillfrågar förnuftet, hur det kan veta att sådana förehavanden
är så särskilt förnämliga, så kan det inte svara annat än att det tycks mig
så. Dock – till väders med denna dimmighet! Aldrig att jag skulle grunda
min frälsning och salighet på något så ovisst! Nej, så här skall det låta: ”Du
måste veta – inte förmoda eller tycka – och ha en så säker grund och ett så
visst vittnesbörd ur Guds Ord på att du står i nåd hos Gud att du kan säga:
Min gärning är rätt och riktig och mitt kall är välbehagligt för Gud, det vet
jag; men inte alls av det skälet att det ser gott eller ont ut i ljuset från mitt
243
eget förnuft utan därför att det går väl ihop med Guds Ord och bud. Det
tycks mig ju inte heller särskilt snyggt att en vanlig äkta man eller hustru
eller att en furste eller en domare skulle vara lika helig som en person som
kurar i någon avsides vrå eller ute i öknen. Men det gäller ju här att inte
döma efter eget sinne. Även om någon drev ut djävulen och gjorde alla de
under som apostlarna utförde, så vill jag hellre vara en skomakarlärling
eller tallriksdiskerska enligt Guds Ord. Jag vill sätta sådana sysslor högt
över dina inbillningsfoster, även om du vore mäktig att uppväcka döda.
Förbli därför vid att det här att bära goda frukter betyder liv och goda
gärningar, som sker enligt Guds Ord och bud.
Dessa ord ”av deras frukter skall ni känna dem,” är alltså framställda
som kännemärken och satta som mål som man kan bedöma efter och känna
igen de falska profeterna på. Blir vi likväl lurade, så är det helt och hållet
vårt eget fel. Ty Herren har inte gett rum för tvivelsmål utan kärvt och klart
avmålat de falska profeterna. Kan ni – säger han – för de sköna fårakläder-
nas skull inte känna igen dem, lägg då märke till deras frukter och
gärningar, om de är rätta och goda eller inte.
Jaja, säger du då, men på vad känner jag igen dessa i sin tur; kan inte även
de mycket väl bedra? Du vet ju vad som är Guds bud. Titta efter där, om det
stämmer med dem. För jag vill förvisso gå i borgen på att ingen svärmeande
skall träda fram och lyckas täppa till så att inte någon lukt läcker ut, på
vilken du kan känna att djävulen varit framme. Inte heller har någonsin en
villolära eller något kätteri dykt upp som inte haft det kännetecken som
Herren här visar på, nämligen att de föreskriver andra gärningar än de som
Gud påbjudit och förordnat. Att världen likväl låter sig förföras, det kom
mer sig inte från någonting annat än att man följer sitt galna förnuft och
ställer Guds Ord under bänken, aktar inte på vad Gud befallt utan stirrar
ständigt efter vad som faller det i ögonen och som ser märkvärdigt ut.
Den som nu vill döma rätt när det gäller detta, han gör som Herren
Kristus lär och ger akt på människors gärningar eller frukter och jämför
dem med Guds Ord eller bud. Då skall han snart se hur dessa rimmar med
varandra. Tag och syna t. ex. en kartusianermunk och hans stränga ordens-
regler å ena sidan och aposteln S:t Paulus med sina tio Guds bud å den andra,
så skall du bli medveten om hur denne i sin predikan inskärper: ”Om ni äger
Kristus genom tron, så skall varje människa vara överheten lydig och
underdånig och öva kärlek inbördes var och en i sitt stånd”. Se, där har du
en korrekt spegel för ett kristligt sätt att leva i enlighet med Guds bud och
ordning. Men mot dem reser sig svärmeanden och säger: ”Usch, det är
244
banala ting! Och det finns ju så många onda människor i de olika stånden
och alltsammans är världsliga ting. Nej, vi måste leta upp något bättre.” Så
går han iväg och gör något speciellt och besynnerligt och kommer svept i
sin kåpa eller en grå rock. Och det skall vara ett förnämt liv ett fullkomligt
stånd!
Men är du väl bevandrad i Guds Ord, så kan du raskt svara och säga: ”Var
någonstans har Gud befallt dig att uppfinna sådana besynnerliga stånd och
gärningar, som är tvärtemot de gängse som han har förordnat?” Jag vet väl
att det finns många onda varelser lika väl som fromma människor i alla
stånd. Men vad angår det mig, hur man missbrukar dem? Jag håller mig
ändå till Ordet, som lär mig att sådana stånd i sig själva är goda, även om
finns onda människor i dem. Det är det som jag inser och rättar mig efter,
och eftersom varje stånd i sig är gott, så måste de gärningar eller frukter
som de avkastar vara i överensstämmelse med Guds Ord och det som ståndet
fordrar, vara rätt och gott. Men eftersom ditt stånd, du svärmare, inte har
något Gudsord för sig, så kan de gärningar som blir gjorda i det inte vara
goda och både trädet och frukten dåliga och onyttiga.
Här har du alltså ett pålitligt ord som inte kan svika dig, genom vilket
Herren Kristus lär dig att känna igen de falska profeterna på deras frukter.
Ty även jag har beträffande alla kättare och sekter läst mig till och funnit,
att de alla utan undantag alltid har lagat till och förkunnat något annat än det
Gud har påbjudit och befallt, den ene i ett lärostycke, den andre i ett annat.
Den ene har förbjudit att man äter viss mat, den andre att man gifter sig och
en tredje har fördömt överheten. Och när var och en föredrar sig sitt, så
måste de alla förvisso vandra en och samma villoväg.
Därför hänger allt – som jag sagt – uteslutande på att man har ett rätt
begrepp och håller sig till det som Kristus kallar goda gärningar eller
frukter, nämligen att en god gärning är den som Gud genom sitt Ord befallt
och påbjudit och som överensstämmer med hans bud. Så kan t. ex. en from
hustru, som håller sitt äkta stånd i helgd med full rätt säga och berömma sig
av att hennes stånd är förordnat av Gud och har det rätta, rena och
oförfalskade gudsordet på detta samt att det av hjärtat behagar honom. För
den skull är hennes gärningar idel goda frukter. Det gäller alltså att man
dömer och bedömer inte efter vad vi tycker utan efter vad Gud talar och
kallar gott. Håll fast vid detta, så kan du inte fara vilse, vilket nödvändigtvis
alla villolärare måste göra. Ty här står det ju att de inte kan bära de rätta
frukterna. Så håller även Gud reda på att de inte är i stånd att predika annat
än sina egna bländverk. Och eftersom de ringaktar de rätta frukterna och
245
gärningarna för att de inte har någon särskild glans kring sig, så föraktar
även Gud deras eländiga fuskverk, som de gör stort glansnummer av,
självsäkra nog att tro sig om att ha gjort något bättre än det Gud gjort.
Det finns ett talesätt om prästerna, där jag menar att det är djävulen själv
som driver gäck med dem. Så här låter det: när Herren vår Gud skapade en
präst, då tittade djävulen på och ville härma honom, men rakade hjässan för
mycket, så att det i stället blev en munk. Där är munkar djävulens skapelse.
Detta är väl sagt på skämt och rent hädiskt, men innebär också en klar san
ning. Ty där djävulen ser att Gud bygger upp ett litet andligt folk i inbördes
lydnad och kärlek, så kan han inte tåla det utan han måste bygga sitt kapell
eller en krog intill kyrkan och därefter lära ut munkeri, fattigdom och grå
kåpor m.m. Så har alltid munkarna varit djävulens präster. Ty det är idel
djävulsläror som de driver – vilket även S:t Paulus kallar dem – egna hug
skott, varmed de vill överträffa Guds verk och göra något bättre än dessa.
Om ni alltså – säger Herren Kristus – vill lära känna och rätt bedöma de
falska profeterna, håll er då till det rena Gudsordet så att ni kan vara säkra
på vilka de rätta frukterna är och kan se hur de stämmer överens med detta.
Då skall ni förvisso finna att de lär och förfäktar helt andra saker än dem
som Gud påbjudit. Därefter kan ni även pröva själva trädet och fastställa att
det inte är något gott träd. För den sakens skull framställer Herren en ytterst
barnslig liknelse: kan man plocka druvor från törnen eller fikon från
tistlar? Ja – menar de falska profeterna – visst kan man väl det. Man kan väl
t.o.m. hämta rena sockret från dem. Ty enligt deras förmenande är sådana
påfund som de förespråkar långt mera smakliga än de gärningar som Gud
befallt. Betrakta nu dessa båda trädpar, vinstocken och fikonträdet å ena
sidan, törnbusken och tistlarna å andra. Tistel och törne kan ju också
blomstra praktfullt men vad bär de för frukt? Fikonträdet däremot är oan-
senligt, prålar och kråmar sig inte över några blommor och blad. De slår ju
ut först sedan frukterna kommit fram, och innan man vet ordet av bjuder
det på sina fikon. Så även vinstocken, som är så helt utan all prakt och skön-
het som inget annat träd, ja, bara torr skrumpen ved. Likväl bär vinstocken
till skillnad från all annan växtlighet de allra sötaste druvor, medan andra
träd, som strävar uppåt i höjden och prunkar med blommor och blad, så att
man kunde tro att de bar på rent socker, likväl inte avger något alls utom
sura frukter till ingen nytta. Så även med de falska profeterna. Även de
omger sig med ett skönt sken och gör med sitt skryt över sina utomordent-
liga prestationer stort väsen av sig, som om endast de skulle göra det rätta.
Nej, törnen är de, som när de blommat ut bär enbart nypon, fulla av löss,
som
246
ingen kan livnära sig på eller äta; tistelknoppar som bara sticks och rivs, när
man tar i dem. Ty jämför man med Guds bud i vad mån Gud befallt och
påbjudit sådana speciella gärningar och om de blir vår medmänniska till
tjänst och gagn, så är de inte användbara till någonting alls utan är bara till
problem för de rätta, goda frukterna. De andra samhällsstånden däremot,
som inte har någon särskild glans omkring sig, som inte strålar och skimrar,
de avkastar likväl de allra finaste och bästa frukterna och skapar den största
välmågan på denna jord men detta endast inför Gud och för dem som fått
andligen upplysta ögon, så att de kan ses och göra en rätt bedömning.
Därför ställer Herren nu även denna fråga: ”Kan man väl plocka druvor
på törnen eller fikon från tistlar?” Därmed vill han säga: Må så vara att
villoläror frodas och är omtyckta, men vänta bara någon tid och titta sedan
efter när det är dags att du skall skörda och bärga frukter, vad du då finner!
Ty det blir ingenting mer därav än att man lurat folk, som förväntat sig en
stor och efterlängtad fruktskörd och som inte får ut någonting som kan
skänka dem tröst och uppmuntran. Till på köpet åstadkommer dessa av
djävulen frammanade hjärnspöken, att även människor utrustade med hög
intelligens bedras och vilseförs, som inte är bevandrade i Guds Ord och som
inte förstått det på rätt sätt utan som följer sina egna fördomar och tänkesätt.
Ty – menar de – när det passar deras förnuft, så måste det även vara Gud till
behag, fastän det ju förhåller sig tvärtom – att jag låter mig behagas av det
som jag hör behagar Gud, även om det i alla gudaktiga stånd möter veder
värdiga saker, om där finns onda människor som likt de fördärvliga
maskarna förstör de goda frukterna.
Och så avrundar Herren Kristus denna liknelse med ett folkligt talesätt,
som han även brukar använda vid andra tillfällen: ”Varje gott träd bär god
frukt och ett dåligt träd bär dålig frukt”. Men varför använda så många ord
för att lära oss detta? Vem vet inte det redan? Skulle väl ens en blind leta
efter frukt på en törnbuske? Anser Herren oss vara så dumma att vi inte vet
detta? Nåväl den som vet, han vet det. Men vi vill för vår del gärna låta oss
läras och vara lärjungar hos Herren Kristus. Ty det är som sagt en inte så
alldeles lättlärd konst att rätt bedöma de förehavanden, som han här talar
om. Men detta ord är avsett att bli till tröst och uthållighet för dem som
verkar i dessa olika stånd, gentemot prövningar av både förnuft och
olustkänslor och den dystra synen att det är helt meningslöst så mycket ont
som händer och som många finner så anstötligt, att man rent av anser dem så
skadliga, att man rätt gärna inte kan tjäna Gud inom sitt stånd. Med samma
fråga har självaste S:t Augustinus rådbråkat och plågat sig, även sedan han
247
blivit en lärd doktor i teologi, och han skulle gärna ha sett att alla stånd varit
alltigenom idel godhet och att man tagit bort allt ont ut dem. Och de pelagiska
kättarna lagade att han fick åtskilligt att göra i denna sak. Men såhar även
de flesta andra kättare velat göra rent hus i alla stånd, men därmed bara
sänkt ned dem – förlåt ordet – i träcken. Men varför leta så vida omkring?
Här på detta ställe i Skriften står ju med sköna, korta ord: den människa
som verkar i enlighet med Guds Ord i det stånd som Gud skapat och
förordnat, denna människa kan inte annat än frambringa goda frukter.
Därmed kan du trösta ditt hjärta mot sådana här tankar: ”Ack, är det den
här eller den där som har placerat mig på den här posten? Det är ju bara
olust och elände förenat med den. Sådana tankar har ofta – och gör det
ännu i dag – plågat mig själv beträffande mitt ämbete, så att om jag inte
hade Guds Ord att hålla mig till, så skulle jag för länge sedan avsvurit
mig att hålla någon mer predikan och i stället likt munkarna förr i tiden sagt
god dag till världen. Men dessa tankar är bara hugskott från djävulen för att
göra den verksamhet vi har, var och en av oss i sitt stånd, så betungande
som möjligt, och så förblinda vårt förvända förnuft att vi inte kan hålla de
ämbeten och tjänster som dock Gud förelagt oss och som behagar honom
innerligt väl och som ger god frukt från ett gott träd. På det viset under
-gräver man sitt eget stånd till skada för frukten. Ty nog för att ståndet i
sig självt är ett gott träd. Men det ser inte förnuftet och ställer sig i vägen
för sig själv, så att trädet inte kan bära någon god frukt. Lär dig därför att
se på ditt stånd i enlighet med detta Herrens Ord, så att du kan dra den
slutsatsen av det: ”Nu vet jag – Gud vare lov – att jag är i ett gott och saligt
stånd, som behagar Gud väl. Även om det är motbjudande för mitt kött
och medför stor möda och en mängd obehag, så vill jag gärna uthärda allt
detta. Ty jag har den trösten att Kristus säger: Ett gott träd bär god frukt”
– något som gäller alla de stånd som är förankrade i Guds Ord, även om
de anses aldrig så föraktliga och betydelselösa av världen och de hyper-
fromma helgonen. Men å andra sidan hör jag den motsatta domen att
ett dåligt träd bär oduglig frukt. Om jag då ser en den allra heligaste
kartusianermunk, så ser jag just ett sådant bedrägligt, odugligt träd, hur
förtjusande han än kan te sig. Och något större omak eller motstånd drabbas
dessa inte av, ty djävulen gör inte livet för dem alls så surt och betungande
som för dem som verkar i de legitima, gudomliga stånden. Därför finner de
sig så väl till rätta i dessa stånd och med sina påhitt.
Men lika litet som jag i mitt stånd kan finna någon god frukt hos mig
själv, lika litet kan en munk se att hans stånd och dess frukt är rutten och
248
oanvändbar. Och alltså måste detta Herrens ord bli förvrängt och lyda så
här i deras mun: Ett dåligt träd kan bära god frukt och ett gott bära dålig
frukt; m.a.o. sagt – det förvända förnuftet har inte förmågan att avgöra och
kan inte heller inse att dess stånd är något gott och att även gärningarna som
sker i det är goda. Inte heller kan det känna glädje och lust att leva och verka
i det utan lovordar och prisar det rakt motsatta. Ty om vi kunde inse det, så
skulle vi gå i ett glädjerus och med glatt hjärta lida och stå ut med allt vad
Gud pålägger oss i förvissningen om att när trädet är gott, så måste också
frukterna vara goda. När således en bonddräng kör ut ett lass gödsel på
åkern, så forslar han en kärra dyrbara fikon och druvor; d.v.s. i Guds ögon,
inte i våra, vi som inte tror och därför ledsnar på vårt stånd och gapar efter
något finare.
Detta är vad Herren Kristus säger när han rakt på sak i kärva ordalag
avrundar: ett gott träd bär god frukt och omvänt, samt förstärker meningen
genom ett strängt taget överflödigt tillägg och säger: ”Ett gott träd kan inte
bära onda frukter och ett dåligt träd kan inte bära god frukt”. Hur så – kan
kanske inte en dräng eller tjänstepiga vara kanaljer, en man eller hustru
äktenskapsbrytare, en furste vara en tyrann och en präst en bedragare?
Svar: jodå, det är tyvärr sant. Men då är de inte längre några goda träd, ty
de har trätt ut ur sitt stånd och lever tvärt emot Guds bud. Men om man står
kvar i sitt stånd och gör det som ståndet kräver, så kan man inte vara ett ont
träd. Därför säger Herren: ”Se bara till att du förblir ett gott träd, så
försäkrar jag dig att det du gör inte kan vara något ont. Ty de gärningar
som Gud har befallt måste ju få det erkännandet att de är goda.
Vad skulle väl kunna vara saligare att önska än att vi fick den berömmel-
sen och det vittnesbördet från Herren Kristus – till skillnad från alla
dessa svärmeandar och sekterister – att vi vet med oss att vi är i ett sådant
stånd där vi inte kan göra något ont, såvida vi annars lever efter Guds Ord
och gör det som är oss befallt. Ja, även om något ont smyger sig in, som vi
dock inte gör avsiktligt eller i övermod utan på grund okunskap och vår
stora svaghet, så måste även det vara gott och bli efterskänkt. Kort sagt – du
kan omöjligen göra någon skada i ditt stånd när du håller dig till Guds Ord
och till det gudomliga ämbetet. Bli endast kvar där, så skall inte något som
du företar dig vara av ondo eller om det annars var synd skall det inte gälla
som ondskefullt utan bli glömt och förlåtet. Så blir du rikt välsignad av
Guds Ord. Det är med dig som med ett fikon – eller något annat fruktträd,
som även om de ibland bär maskstungen frukt likväl till sin art är goda träd
utan gaddar eller törntaggar. Ja, snarare än att de låter bli att bära frukt, bär
249
de hellre maskstungen fastän det inte är deras fel. Således är även en kristens
alla gärningar till sin art goda, eftersom han är ett gott träd och söker leva
så att han helst vill bära goda frukter, fastän på grund av köttets svaghet
eller andra hinder något ont ibland smyger sig in.
Däremot tistlar och törnesnår – även om de skulle riva sig själva
fördärvade, så förmår de ändå inte frambringa någon god frukt som är värd
att kallas för ett gott äpple eller fikon. Och ingen kartusianer- eller
barfotamunk, även om de plågar sig till döds eller ber sig fördärvade, kan
bedja ett ”Fader vår” som inför Gud gäller som något gott och kan inte
heller göra en enda god gärning. Utan ju mer han bemödar sig och ängslas
för att inte göra nog med goda gärningar, desto mer ont gör han. Ty det är
nu en gång så, att en tistel inte bär fikon och en törnehäck inga druvor. Kort
sagt – ett ont träd kan inte bära god frukt. Det kan väl kallas en hård och
sträng hotelse som kunde avskräcka från alla de munkordnar och stånd som
människor hittar på och i vilka inte en enda god gärning kan bli gjord, men
å andra sidan är det oss till utomordentlig tröst att vi som lever i Guds Ord
inte kan göra något ont.
Därpå avslutar Herren sålunda: Varje träd som inte bär goda frukter,
skall bli avhugget och kastat i elden.” Där har du den dom avkunnad som till
sist skall gå ut över alla som lär och håller sig till egna gärningar utan att de
är i enlighet med Guds Ord. De tror sig om att kunna föra sin egen talan och
få det därhän att deras sak skall stå sig i all evighet. De föreställer sig att
Gud ju måste skona dem, ädla träd och plantor som de anser sig vara,
omgärda, hägna och vårda dem på bästa sätt. Men de ser inte vilken dom
som hänger över dem och att yxan redan är satt till roten på trädet, så som
Kristus säger på annan plats, och att de inte duger till annat än till ved för
helveteselden. Ty det står skrivet: alla plantor, som min himmelske Fader
inte planterat, skall bli utrotade.
Detta har Herren sagt i liknelser och som parabler eller i förtäckta orda
lag. Nu fortsätter han och vill förklara vad han menat och fogar till en
kommentar i klara, sakliga ordalag och säger:

7: 21 Inte alla, som säger till mig Herre, Herre, kommer in i Himmelriket
utan blott de som gör min himmelske Faders vilja.
Därmed vill han säga: Just de som tjänat mig berömmer sig av att ha gjort
alla sina gärningar till en gudstjänst, som med utomordentligt allvar
ansträngt sig att komma till Himmelriket och därför menar att de före alla
andra är berättigade till det – just för dem vill jag stänga himmelen. Det är
förvisso ett förskräckande domsord att ingen befinner sig så långt ner i
250
helvetet som dessa Guds tjänare, d.v.s. de högheligaste munkarna. Så har
även djävulen hittat på ett talesätt i vilket han som den spefågel han är inte
förmår att dölja sin skurkaktighet, utan driver gäck med sina helgon: det
sägs ju att gatstenarna i helvetet utgörs av munkars tonsurer. Det är ju just
vad Herren här säger, att de som vill gälla som de allra heligaste inte skall
komma in i himmelriket. Varför det? Jo, för att de säger Herre, Herre –
säger han – men de gör inte min himmelske Faders vilja. Hur så – skulle inte
dessa som dag och natt tjänar Gud, ja, dessutom gör under, göra Guds vilja?
Hur skall det då gå för den stora hopen vanligt folk, när inte dessa kan bli
saliga? Svar: du hör väl att Herren säger ett bestämt ”nej” på den frågan och
gör den distinktionen att det är två olika saker att säga Herre, Herre och att
göra den himmelske Faderns vilja. Och han förklarar senare i detta stycke:
”Jag vill inte veta av er som falskt ropar Herre, Herre och kommer
dragande med er stora andäktighet, som om jag för den skull måste lyfta
upp er i himmelen. Den däremot som gör min himmelske Faders vilja, dem
skall jag kännas vid.” I sin självsäkerhet hoppas de förstås, att inte endast de
själva skall komma till himmelen utan att de med sina förtjänster skall hjälpa
även andra människor dit över vilka de skall trona och få motta särskilt
förnämliga kronor på sina huvuden. Skulle inte – så frågar de sig högdraget
– en kartusian förtjäna något utöver och få en högre ställning i himmelen än
en enkel lekman eller husfru? Vad tjänade det annars till att gå i kloster och
underkasta sig dess stränga regler? Men det står ju inte ”Kartusianer eller
gudstjänare kommer till himmelen” utan ”De som gör Guds vilja”.
Ty att göra Guds vilja är inte att klä sig i kåpa eller grå rock och att dra
sig undan människorna in i klostren, för om detta står det inte ett ord i
Skriften. Däremot är detta vad Herren Kristus predikat och lärt, nämligen
att man tror på honom och håller sig till ett stånd som har Guds Ord för sig
och som där verkar vad det fastställt. Ta för dig av de tio budorden och
sondera hur aposteln S:t Paulus ur dessa hämtar fram undervisning för alla
stånd om hur medborgarna skall lägga sig vinn om trohet och lydnad mot
överheten, älska och tjäna varann inbördes och troget sköta sin syssla.
Ingenting finner du där om prästerskap och munkväsende, grå rockar eller
andra besynnerligheter. Där finner du bara de som lever enligt Guds bud,
och som gör hans vilja så som han själv uppenbarat den. Det är dessa som
har öronen öppna mot himmelen. Det har däremot inte de som lämnat Guds
Ord å sido, men som dock med största allvar och andäktighet synes tjäna
Gud och två gånger om sagt ”Herre, Herre”, när vi andra knappast säger det
en gång. Ty dessa är alltid mycket trägnare och hetare i sin gudstjänst än de
251
sant kristna. Men då de alltså gjort det efter sin egen vilja, måste det vara en
annan Herre de söker och som hör dem och öppnar himmelen för dem.
Därför vill Herren ännu en gång varna oss att vara på vår vakt, så att vi
inte låter oss förföras av dem som utbjuder stora imponerande gudstjänster
– inte ens om de gör under! – utan hålla fast det som han säger vara gott, så
att allt sker och blir gjort enligt hans bud, även om det ter sig föga lysande
och inte behagar förnuftet så värst mycket. För den sakens skull har vi som
kännemärke på villoandarna fått, att ingen håller sig till dessa bud och inte
heller undervisar om den goda frukten eller själv bär den utan endast har
hugskott ur eget huvud att komma med. Dessa är de första som Herren
Kristus förkastar – dessa som översvämmar världen med sitt gudstjänst
väsende och som han även profeterat enligt Matt. 24: ”Det skall komma
många falska kristna och falska profeter som förföra många. De skall säga:
Se hit, se där är Kristus.” Efter dessa kommer det andra som inte bara säga
”Herre, Herre!” utan som dessutom även gör stora under och tecken. Om
dem talar han i fortsättningen och säger:

7: 22, 23 Många skall komma och säga till mig på den dagen: Herre, Herre
har vi inte profeterat i ditt namn? Har vi inte drivit ut djävlar i ditt namn?
Har vi inte gjort många under i ditt namn? Då skall jag svara dem: Jag har
aldrig känt er, gå bort från mig, ni ogärningsmän!
Det här är mycket högättade, och utmärkta människor och ändå är de så be
dragna, att de aningslöst stupar ner i helvetet. De andra återigen, som han
nyss talat om, far dit som rätt beskedliga sällar, såvida de inte i sista minuten
blivit omvända. Ty jag hoppas att många av dem på dödsbädden blivit saliga
och tagna ur sin vanföreställning. Men dessa som det nu är fråga om, de
kräver försäkran om himmelen, och börjar gå till rätta med Gud och säger:
”Skall inte vi bli saliga? Vi har ju dock predikat i ditt namn och gjort så
många under?”
Hur skall nu detta kunna gå för sig, att de sägs ha gjort tecken och under i
Kristi eget namn och ändå skall de räknas som falska kristna tillsammans
med annat fördömt och ondskefullt folk? Men jag menar dock, och det är
sant, att Gud inte tillåter något tecken, inte heller ger sitt vittnesbörd till
bekräftelse av lögner. Så säger även Moses (5 Mos. 18): ”Om en profet är
förmäten nog att i mitt namn säga något som jag inte bett honom och om du
då i ditt hjärta skulle säga: Hur kan jag avgöra vilket ord Herren har sagt?
Jo, när profeten talar i Herrens namn och det blir ingenting av det, och
ingenting sker, så är det ett ord som Herren inte sagt. Men så står här det
252
rakt motsatta, nämligen att dessa gör tecken i Kristi namn och likväl är de
lögnaktiga och ondskefulla människor.
Först kan detta vara ett svar: de har tidigare en gång varit sanna kristna,
predikat rätt och gjort tecken men sedan avfallit. Ty det är den lede djävulen
som S:t Paulus varnar sina korintier för, som alltid är framme när en kristen
börjar känna sig som något förmer än andra och såsom en som har ett alldeles
enastående förstånd, en ovanlig vishet jämte andra gåvor. Så blir han helt
betagen i sig själv och stolt över sig själv. Av detta blir det en människa som är
urgröpt på kärna och tom som agnar. Men likväl menar hon sig vara from och
allt gott och väl. Sådana människor har det alltid varit gott om och är det ännu
i dag. Ty det är en utomordentligt stor risk när Gud utrustar en människa med
höga, förträffliga gåvor så att hon blir högmodig och inte förblir ödmjuk. Så
läser man t.ex. om en gammal ökenfader som hade den ovanliga nådegåvan att
driva ut djävlar och därmed räddade människor. Hela världen sprang efter
honom och nära nog ansåg honom vara en gud. Då började ren ärelystnad att
fresta honom. När han kände detta bad han till Gud att han skulle beskydda
honom och inte tillåta att han föll i högmodssynden. Då lät Gud honom bli
besatt och plågad av djävulen under fyra veckor, så att han miste hela sin rykt
barhet och alla sade: ”Se där! Han har hjälpt andra människor. Nu ligger han
själv där och kan inte hjälpa sig själv.” På så vis blev han kvitt prövningen och
blev åter ödmjuk. Detta säger jag som ett exempel för att visa vilken risk det
är med stora översinnliga gåvor, som högmodet alltid gärna vill hänga sig på.
Detta kan man även se när det gäller de yttre rent materiella tingen, ja, även
beträffande rikedom och makt – som egentligen inte är mer att skryta med än
en tiggares stav. Allt som allt – förvisso är Guds gåvor oöverträffat ädla, men
vi är så nerfläckade att vi inte kan låta bli att stoltsera med dem och stå på oss
när vi märker dem hos oss, och vi blir förtvivlade när vi inser att det finns
några som vi inte har.
Detta är väl som sagt ett svar, men jag vill inte driva det vidare, fastän det
är rätt. Ty framförallt är det ju om falskt profeterande och bedrägliga under
verk som Herren här talar i likhet med vad han säger i Matt. 24: ”Det skall
uppträda falska kristna och falska profeter och de ska göra stora tecken och
under, så att även om så är möjligt de utvalda skall bli förförda till vanföre
ställningar. ”
Och aposteln S:t Paulus skriver om Antikrist i 2. Tess. 2 att han kommer
med lögnens alla krafter och tecken och under och med alla slags förförelser
till orättvisa o.s.v. och detta för att de inte ville veta av kärlek till sanningen
och på så sätt bli frälsta. Det är alltså helt säkert att det i kristenheten måste ske
253
falska tecken och att förvillade kristna skall anse dessa tecken vara rätta och
sannfärdiga.
Detta har speciellt i påvedömet pågått med våldsam framfart, men även i
Turkiet har det funnits många sådana profeter och särdeles heliga potentater.
Om detta läser man i deras böcker och legender, särskilt vad munkarna skri
vit, vilket utgör en röra av idel under och tecken där alltihop är rena lögner
och skurkaktigheter. Hur har man inte lurat folk ända in i vår tid till vall
färder till Grimmthal, till Eicben, till Teize o.s.v. Själv har jag sett åtskilliga
munkar, skamliga, onda skurkar och rent kriminella personer som ändå drev
ut djävulen och lekte med honom precis som med ett barn.
Men vem skulle kunna räkna upp allt det djävulstyg som man har bedrivit i
Kristi heliga namn, i Marias, det heliga korsets, S:t Cyrials med fleras, allt
sammans påprackat folk med våld av munkarna. Hela världen har fallit till
föga och ingen har vågat protestera mot det. Där fanns ingen påve eller biskop
som predikade emot, utan alla bara hjälpte till. Och om någon satte sig till
motvärn, så blev han nedtystad och bortdriven med våld. Så blev för inte så
länge sedan biskop Ernst av Sachsen, som en gång bröt ner en av djävulens
kyrkor. Men det bekom honom så illa att han insjuknade och fick vara glad åt
att kunna bygga upp den igen. Ur samma djävulens tillskyndan har det uppstått
och även blivit stadfäst vanföreställningarna med skärselden, själamässoma,
helgondyrkan, vallfärderna, klosterväsendet, kyrkorna och kapellen. Ja, mån
ga har också spått om kommande tider såsom Liechten-bergaren och andra.
Men allt är anstiftat av djävulen i avsikt att befästa hans styggelser och lögner,
trollbinda folk och hålla dem fångna i vanföreställningar, så att ingen skall
undkomma honom.
Ty för djävulen är det föga påkostande att bli utdriven när det passar
honom, även om det är en ond rackare som gör det. Han håller sig lika fullt
kvar, tar därmed folk bara fastare i besittning och snärjer dem hårdare i sitt
skamliga bedrägeri. Så kan han ju också som den sluge och förfarne ande han
är gissa när det gäller framtida ting. Fast vanligtvis driver han genom sina
förutsägelser endast gäck och bluffar, så att man kan tyda dem på många olika
sätt. Hur det än blir, har han alltid träffat rätt, – så som han tidigare har gjort
genom sina hedniska orakelpräster. Så har människorna blivit alldeles galna
och utbrustit i tillrop: ”O, här är Gud närvarande! Här skådar man och får
uppleva under och tecken!” Men man förmår inte räkna med att det är
djävulen som gör detta just för att bedra och förföra folk, inte heller tänker de
på, dessa narrar, att Kristus för länge sedan klart förutsagt alltsammans och
inträngande varnat oss, både han själv och genom sina apostlar. Men så måste
254
det gå och det är inte mer än rätt åt oss, eftersom vi föraktat Guds Ord och inte
beaktat att när vi förlorar Kristus måste vi hålla till godo med djävulens
tecken. Och för djävulen har det varit en lätt lek att med hela sin makt kunna
regera kristenheten precis som han önskat.
När vi nu har sett detta och ännu värre saker, och allt för mycket fått känna
på hur stor skada djävulen vållat genom sina lögnandar och deras lögnaktiga
tecken, så skulle vi ju bli förståndiga och inte – som man före oss har gjort –
låta Kristi ord ligga nere och vara sagda förgäves, så att det inte går med oss
som det gick för dem. Ty det är en predikan, ja, en profetia, skriven för att
varna oss, tyvärr försummad av dem som var före oss, men för oss ännu tids
nog, om vi vill ta den till oss, så att vi inte mer vänder oss åt det håll där man
skryter med tecken och under, som Maria och andra helgon skall ha gjort och
som man så utstuderat piffat upp, för att avleda oss från Ordet. I stället ska vi
vara så kloka, när vi nu har denna varning för att dessa falska tecken kommer
att ske, att vi inte tror på något tecken enbart för dess egen skull.
Ty han har uttryckligen och inträngande varnat för detta, när han i Matt. 24
talar om dylika undertecken och säger: ”Se, jag har i förväg sagt er detta”
som om han därmed ville säga oss: Kom för all del ihåg att hålla er vid min
varning. Om inte, så kommer ni helt visst att bli förförda. Ty ni har mitt ord,
så att ni vet vad som är min Faders vilja. Och håll dessa två saker mot
varandra. Här har ni min lära som visar er hur ni ska leva och handla. Där ser
ni de tecken som går stick i stäv gentemot Kristi lära. Därav kan ni så dra som
slutsats detta: eftersom jag å ena sidan ser dessa sensationella tecken och å den
andra Kristi lära och varning för desamma, så vill jag först ta rätt på vad de
går ut på och granska dem på ort och ställe, där de är åtkomliga för att utröna
om de stärker min tro på Ordet, nämligen att Kristus dött för mig, så att jag
genom honom inför Gud är from och blir salig och därtill sköter mig i mitt
stånd och troget fullgör dess åligganden. Men så möter jag ränkspelet, som
man försöker stärka och bekräfta sina påfund med och docerar: ge dig av till
det eller det helgonet, kryp in i en kåpa eller gå ut i öknen m.m. där det dagli-
gen sker så många tecken och under, där det är sådan helig ordensgemenskap
m. m. I själva verket betyder detta att föras bort från Herren Kristus, ut ur
min kyrka från predikstolen, Dopet och Sakramentet som jag skall bli kvar
vid och därtill ut ur mitt stånd och från mina plikter, som har ålagts mig.
Därför vill jag varken höra på eller veta av något sådant, ens om en ängel
kom från himmelen och inför mina ögon uppväckte döda. Ty Kristus har lärt
mig och förmanat: ”Håll dig till mitt ord, din predikstol och mitt Sakrament.
Det är där du skall finna mig. Stanna där! Du behöver inte springa omkring
255
och söka, ty där mitt Evangelium, Dopet och predikoämbetet är, där kommer
jag genom dem in i ditt hjärta och talar med dig! Samt dessutom detta att han
säger: Var du fader och moder, furste, herre eller undersåte i lydnad mot Gud
och förbliv i ditt stånd, där du hör honom tala och där han själv är! Varför
rusar du alltjämt som en galning till stockar och stenar, där inget Guds Ord
predikas men i storögd förundran inför djävulens alla tecken, som om Kristus
skulle vara, där hans ord inte är.
Se, just så skulle man ha bemött papisterna, som kommer dragande med
sina traditioner, sina fäder och koncilier så att man kunde tro att det skett
genom ett under. Emellertid fogar Gud det så att även rätta under sker, till
straff för dem som inte hyser aktning för sanningen, såsom S:t Paulus skriver
till varning för alla. Ty man driver sitt förakt och sin otacksamhet för Guds
Ord så långt att ingen vrede skulle vara nog som straff för detta. Så lär det
också gå med oss, om världen får bestå länge till och fortsätta att försynda sig
så illa att det bara blir värre och värre med alla slags vanföreställningar och
falska tecken.
Ty eftersom världen rätt och slätt föraktar Ordet och inte vill höra det, utan
bara gapar och glor efter något annat, så torde Gud skicka på världen alldeles
tillräckligt för att den skall dras ner i avgrunden av alla sina vanföre
ställningar. Precis så har det gått hitintills, då man överallt i kyrkor, kloster
och skolor inte predikat och lärt något annat än dessa lögnaktiga tecken och
klottrat alla böcker fulla med dylikt endast av den orsaken att sådana falska
tecken ägt rum som om det inte hade blivit mer än nog förkunnat att detta
skulle ske och folk därigenom bli förfört, så att t.o.m. de utvalda med knapp
nöd skulle räddas från vanföreställningen. Och det är ju inte mer än rätt för
dem, så lättsinnigt som de låter sig förföras och inte vill ta varning. Ty han
har gett dem sitt Ord, visat hur man skall tro och leva och därtill bekräftat
dem mer än nog med tecken och under. Därmed vill han låta det bero, och
vaka däröver och ingenting göra därutöver, medan villoandarna kastar fram
egna, nya läror och vill upprätta en bättre samhällsordning tvärt emot Guds
Ord och de rätta tecknen.
Därför säger nu Herren Kristus: ”Jag kommer inte att bry mig om hur de
än lovordar sig själva: Herre, har vi kanske inte i ditt namn gjort många
undergärningar” utan avkunna en dom över dem som lyder: ”Jag har aldrig
känt er, gå er väg bort från mig, ni ogärningsmän!” Men varför så, käre
Herre? Det föreligger dock tecken och under, som inte går att förneka? Jo,
skall han svara – men varför har ni då gått förbi mitt ord som är bekräftat
genom mina egna tecken, och framfört ett annat som jag inte haft någonting
256
med att skaffa. I stället har ni regerat världen efter ert eget huvud och rättat er
efter dess tankar? Eftersom ni så föraktat mitt ord och inte gjort min Faders
vilja, så vill inte heller han veta av er och hysa förbarmande med er. Något
sådant kan de nu här i livet inte tänka sig, utan de menar att en gång skall de stå
Gud allra närmast.
Detta är nu den rätta förståelsen av denna text, nämligen att Herren talar om
sådana tecken som de falska profeterna gör för att bestyrka sina läror, som
han inte vill kännas vid, varken deras tecken eller profetior.
Huruvida det hör hit vet jag inte, men det står en het diskussion i det här
ämnet, att Gud ibland låter sanna tecken ske genom onda människor. Så t.ex.
när Kaifas, översteprästen, enligt Joh. 12 profeterade och när Bileam enligt 4.
Moseb. 24 höll den allra skönaste predikan om Kristus. Moses säger om detta,
att Guds helige Ande kom över honom, så att han mot sin vilja måste profetera
i likhet med Kaifas. Och det låter sig inte förnekas, att även Judas i sin
egenskap av Kristi apostel gjort många tecken lika väl som de andra apostlarna
och lärjungarna. Vad skall vi nu säga om detta? På den frågan har S:t Johannes
själv svarat: ”Eftersom han var överstepräst det året, profeterade han”. Ty
det kan visst hända att en sådan person, som står i ett offentligt ämbete eller en
regerande man som profeterar och gör under, åstadkommer mycket gott och
gör stor nytta samt lotsar många människor till Gud, trots att han inte i sig
själv är from utan färdas till djävulen. Som t. ex. en präst i sitt offentliga stånd
som innehavare av ämbetet – en sådan person utför rätt besett de allra största
gärningar, tecken och under, som sker på denna jord. Ty genom sitt ämbete,
Ordet och Sakramenten, som han räcker dig, för han dig till tron, räddar dig
från djävulens våld och den eviga döden och för dig till himmelen och dess
eviga liv, vilket är något vida utöver alla uppseendeväckande tecken och
undergärningar. Och dock kan han i sig själv gott vara en trolös och ond
människa.
Därför måste man alltid se på Guds Ord och döma efter det och inte efter
personen. Nu har du här ovan hört om sådana tecken, som det inte står
någonting om i den Heliga Skrift och som sker för allt annat än att bekräfta
Guds Ord. Men här är det fråga om tecken, som har samband med vad Gud
har talat och bekräftat. Som nu detta med översteprästen Kaifas profetia: den
gick ju ut på att Kristus med sin död skulle återlösa världen etc. Det var en
riktig och härlig profetia, fastän han med den avsåg något lömskt och ont. På
samma sätt var det även med profeten Bileam, som trots att han var en
hycklare, ändå i egenskap av profet profeterade rätt om Guds folk och Kristus
och Gud talade genom honom. Där nu en präst sköter sitt ämbete rätt och i
257
kraft av det gör under, då skall man lyssna på honom. Men om han avviker
från den rätta vägen och slår in på avvägar för att sätta upp något eget vid
sidan om sitt ämbete, så är det inte längre en sann utan en falsk profet. Så även
när aposteln Judas, som ju dock enligt Kristus var en djävul, predikade och
gjorde under, så skedde det i kraft av apostlaämbetet och till ett vittnesbörd
om Kristus, så att folk kom till tro på honom.
På det sättet skall man döma beträffande alla som bekläder ämbeten i Kristi
kyrka. Ty de är inte alla kristna eller gudfruktiga människor, som innehar
predikoämbetet. Det frågar emellertid inte heller Gud om, utan personen må
vara si eller så; ämbetet är dock rätt och gott och inte människans utan Guds
eget. Så när Kaifas profeterar, så gör han det inte som privatpersonen Kaifas,
en mördare och en ondskefull sälle, utan såsom en överstepräst. På samma sätt
är det med en kyrkoherde eller predikant, när de döper och ger någon det
eviga livet, då är det inte såsom personen den eller den, en viss Johan Pommer
t.ex. utan som kyrkoherde, han gör det. Ty det är ämbetet till ära och bekräf-
telse som Gud låter detta ske. Eftersom Judas nu är beklädd med det rätta
offentliga ämbetet som Herren Kristus förordnat, är ämbetet i honom heder
värt, inte personen.
På samma vis förhåller det sig när det gäller de världsliga tingen såsom
Salomo säger i Ordspråksb. 15: ”Divinatio in labiis regis”, dvs. profetian är
på konungens läppar, d.v.s. allt vad överheten förordnar, det är rätt och Gud
bekräftar det. När den därför i enlighet med sitt ämbete dömer och straffar en
missdådare, så är det Guds egen dom som han avkunnar där uppe i himmelen
och som han vill ha åtlydd, fast detta ju är förbjudet vid sidan av det ordinarie
ämbetet. Den Heliga Skrift gör således alla som är beklädda med det
gudomliga ämbetet till profeter och siare, även om de ofta nog personligen är
liderliga rackare och tyranner, såsom Visheten återigen säger: (Ordspråk. 9)
”Genom mig regerar konungarna.” D.v.s. deras lagar och domar är min lag
och dom liksom allt annat de gör å ämbetets vägnar, när de regerar rätt
färdigt. Och dock är inte desto mindre större delen av dem här i världen
grova rackare, som fräckt missbrukar sin makt vid rättskipningen. Så långt
som de håller sig till sitt ämbete och gör vad rättfärdigheten kräver, så är
alltsammans ett Guds verk. Och det förhåller sig inte annorlunda när man tar
ett steg nedåt till en furste eller annan herreman, som till sin tjänare ger en
befallning eller skickar ut sina sändebud – dem måste man också lyda och
hedra, även om de är riktigt onda kanaljer. Man lyder inte för deras egen
skull, utan för deras herres skull vars ämbete och ärende de är ute i.
När nu Gud redan i världsliga ting gör detta, så vakar han långt mer i det
258
andliga ståndet över att hans ämbete och tjänst driftigt och och kraftigt
är för handen. Därför är det – som sagt – ett rent under som sker när en
kyrkoherde predikar och döper. För såvitt Evangelium och Dop genom
honom bevaras okränkt, så kan han för egen del vara gudfruktig eller ond.
Och om han som okristen själv inte äger skatten, lika fullt får dock den som
tror och tar emot Ordet den. När nu dessa tecken och under sker genom
predikoämbetet för att själarna härigenom ska förlösas från synd, död och
djävul, hur mycket lättare än detta kan det då inte ske med andra, obetydligare
yttre tecken och under till det kroppsliga livets hälsa – de hjälper ju dock inga
själar.
Därför måste man även här noga hålla i sär dessa två saker, ämbete och
person, så att man inte för personens skull förkastar ämbetet. Detta är vanligt,
att det på en rättskaffens person går tjugo onda. I stället bör man se efter om
ämbetet och tecken går ut på och tjänar till att lovprisa och bestyrka läran, så
att man kommer till tro på Herren Kristus och rättar sig efter som han har sagt,
befallt och förordnat. Om du ser detta, så skall du säga: ”Denna predikan är
rätt, även om personen är en odugling. Tecknet vill jag skänka tilltro men jag
bryr mig inte om personen.” Där så inte är fallet skall du inte ta det för givet
eller tro på det, tecknet må vara hur väldigt och personen hur helig och
aktningsvärd som helst. Men här är det många både biskopar, präster och
andra ämbetsmän som bedrar sig när de menar att Gud måste se till deras
person. Därför torde det inte heller hjälpa dem, om de på den yttersta dagen
kommer och berömmer sig själva och säger: ”Herre, har vi inte i ditt namn
gjort många tecken?” Ty han har inte gett dem dessa för egen del utan för
deras  ämbetes skull och inte heller gjort dem till förmån för dem själva utan
för att bekräfta deras ämbeten. Detta sägs nu beträffande offentliga ämbets-
innehavare, genom vilka tecken och under sker och bland vilka somliga är
fromma och andra är onda; något som dock varken gör till eller från för
ämbetets del.
Men vad säger du då om dem som gör tecken och som profeterar men likväl
inte innehar ämbetet? Sådant kan man läsa i Luk. 9, där det berättas om några
som gjorde tecken och under och ändå inte var Kristi lärjungar. Apostlarna
gjorde Herren uppmärksam på detta och sade: ”Mästare, vi såg en man som
drev ut djävlar i ditt namn, och vi avvärjde det för han efterföljer inte dig.”
Men Herren svarade: ”Hindra honom inte ty den som inte är emot oss,
han är för oss etc.” Här var det nu en enskild person, vars ämbete han inte fått
av Kristus, och likväl säger han att man inte skall hindra honom och han anger
som skäl i Mark. 9: Det finns inte någon människa, som gör en kraftgärning i
mitt namn och som sedan strax därefter vill predika något ont om mig. Och
259
nu svaret på vår fråga: Det är sant som jag sagt att Gud inte låter några under
ske genom onda människor, om dessa inte står i offentligt ämbete, eftersom
Gud inte ger dem till personens utan till ämbetets fromma. Men där rätta
tecken sker genom en enskild person, där måste personen själv vara from,
något som åtskilliga också är, genom särskilda uppenbarelser, drömmar och
syner m.m. Men dessa tecken måste då även syfta till att Kristus och
Evangelium lovprisas och befrämjas.
Således har du två slags tecken, båda goda och riktiga. Först sådana som
sker genom fromma människor, som är sanna kristna, därefter sådana som är
gjorda av onda individer, som emellertid innehar ämbetet och lär det rätta.
Men rätta dig alltid efter denna osvikliga prövosten som alla olika slags per
soner – vare sig de är fromma, vilket Gud give, eller inte, i ämbetet eller
utanför, nämligen om tecknen ger Herren Kristus ära och din tro förkovras.
Märker du då att de visar dig åt annat håll som t.ex. att du ska ge dig ut på
vallfärder, anropa helgon, lösa ut ur skärselden eller kort sagt förlita dig på
egna gärningar och bygga upp en egen rättfärdighet, då skall du säga: ”Om du
inför mig gjorde alla under, så att jag kunde se dem med egna ögon och ta på
dem med mina händer, så tror jag dig ändå inte, ty Kristus har mer än nog
varnat mig för sådant.”
Denna regel har även Gud själv uppställt genom Moses (5 Mos. 13): ”Om en
profet eller drömmare står upp bland er och lovar ett tecken eller under och
tecknet eller undret som han talade om sker och om han säger: Kom, låt oss
följa efter andra gudar, som ni inte känner och tjäna dem, då skall ni inte
lyssna till sådana profeters eller drömmares ord.”
Här har Gud även slagit fast causam finalem eller det man skall känna igen
dem på och så kunna färdas fram på den rätta vägen. Om de syftar till att du
ska upprätta någon annan gudsdyrkan, d.v.s. inte hålla dig till den enda rätta
läran utan ta dig någon annan och avvikande, då skall man inte tro det, om det
så snöade under och tecken. Och Herren förtydligar sig än mer och säger: Ty
Herren, er Gud, prövar er på detta sätt för att utröna om ni av hela ert hjärta
och hela er själ har honom kär. Han vill m.a.o. sätta er på prov, hur fast ni
håller er vid den lära som blivit stadfäst och är i svang.
Summa summarum – mot den givna läran skall man inte godtaga några som
helst under eller tecken, hur många och hur väldiga som än sker. Ty vi har
Guds befallning, som från himmelen befallt Herre audite, d.v.s. endast Kristus
skall ni lyssna till. Dessutom har vi även fått denna varning att det skall kom
ma falska profeter, som gör stora under och som alla leder ut på villovägar
bort från Kristus och hän emot andra begivenheter. Därför finns det ingen
260
annan råd än att man stadigt håller fast läran och alltid har den framför
ögonen, så att man kan bedöma allt – om du nu tagit lärdom av Evangelium
och tron, så att du dagligen beder och säger: ”Jag tror endast på Jesus Kristus,
för mig död etc” – eller något annat liknande.
Nåja, nog för att vi fått varning så att det räcker, om man bara vill ta den till
sig. Men det hjälper ändå inte för den stora hopen liksom det inte tidigare har
hjälpt. Och jag håller det för troligt att om någon i dag uppträdde och gjorde
endast ett enda tecken, så skulle massor falla för det. Ty det brukar ju den
stolliga massan göra så fort man bjuder den något nytt och uppseende
väckande. För detta får då allt stå tillbaka, Ordet och läran, och man förgapar
sig bara i tecknet, även om man predikade till döds mot det. Liksom förr låter
man sig alltjämt förhäxas och dras vid näsan med grova, påtagliga lögner och
fräcka bedrägerier, där en ren buse uppträtt och fantiserat om en ny helig
plats, nya vallfärder m.m. Som galningar har vi löpt efter det. Det är
förvetenheten och ledan hos vårt kött och blod och den lede djävulen som gör
att tecken och under, särskilt falska sådana, har större dragningskraft än de
som är rätta och riktiga. Ty att Kristus och apostlarna och även andra gjort
under, det ser man inte och man värderar dem inte stort. Men att någon driver
ut en djävul, det överträffar allt. Välan då – den som inte vill låta sig varnas
utan villigt låter sig förföras, han skall inte kasta skulden på oss.

7: 24 – 27 Den som hör detta mitt tal och gör det, honom liknar jag vid en
klok man, som bygger sitt hus på klippan. Då nu ett hällregn föll och en
stormflod kom och vindarna blåste och stötte mot huset, så föll det dock inte,
ty det var grundat på en klippa. Och den som hör detta mitt tal och inte gör
det, han är en dåraktig man, som bygger sitt hus på sanden. Då nu ett hällregn
föll och en stormflod kom och vindarna blåste och stötte mot huset, då föll
det och det blev ett stort fall.
Detta är avslutningen och slutsatsen på vilken allt hänger: Den som hör
denna predikan inte bara med öronen utan gör efter den, han är en vis och
klok man. Ty läran är förvisso god och värdefull, men den har inte hållits
bara för att åhöras utan för att göras, omsättas i livet och detta särskilt
eftersom vi alltid löper risk från falska profeter och undergörare, så att man
begrundar och tar till sig dess lära och varning, medan vi ännu har och kan
höra den, både lärare och lärjungar. Ty om man låter det vara tills den sista
stunden nalkas och döden och djävulen störtar sig över en likt skyfall och
stormbyar, då har man dröjt allt för länge. Därför heter det inte enbart att
man måste höra och kunna utan även att göra och strida.
Ty även de hör det som säger ”Herre, Herre”. Intill detta nu har ju påve,
261
biskopar, konungar och hela världen hört det, mässpräster och munkar har
dagligen läst, sjungit och mässat det, men gjort det har ingen, inte heller
predikat det. Alla har de hållit fast vid sin falska gudstjänst och sina bedrägliga
tecken och befäst andra däri. Även om de sålunda har hört aldrig så mycket
och gjort vilka undergämingar som helst – Guds vilja har de dock inte gjort.
Ty de har inte hållit sig vid läran om Kristus och de sant goda gärningarna
utan fallit tillbaka på sina egna verk, gjorda utan tro och utan kärlek, så att det
inte hos någon munk eller präst står att finna en enda rätt och riktig gärning.
För de har inte gjort dem för att tjäna och hjälpa sin medmänniska utan med
dem sökt enbart sitt eget och alltså varit helt utan tro, kärlek och uthållighet.
Därför blir heller ingenting gjort hos dem, även om de hör den rätta läran
såsom Herren Kristus säger. Ty den får inget fäste hos dem, eftersom deras
hjärtan inte är något annat än rena sanden.
Men inte desto mindre har de – som sagt – mycket att bestyra och propagera
för, t.o.m. mera än de rätta prästerna och sanna kristna, och genom detta drar
de folk vid näsan. Ty en skogseremit eller kartusianmunk sticker folk i
ögonen med sitt stränga, religiösa liv och sätt att leva långt mera än någonsin
aposteln S:t Paulus eller en nutida rätt predikant eller sann kristen gjort. Ty de
yttre skepnaderna hos deras säregna påfund och gudsdyrkan får människor att
göra stora ögon, medan det kring en vanlig kristens liv står föga glans. Det
fattas dem alltså ingenting när det gäller gärningar, lära och tro. Men de går
sin egen väg – säger Herren Kristus – de hör min lära väl men göra den, vill
de inte, utan det som de själva funnit för gott att tänka ut. På den vägen kan jag
inte ge dem erkännandet att de gjort vad jag lärt dem. Om bara vi kristna var
lika flitiga i vår gärning som de i sin, så skulle vi vara idel helgon. Men det
blir ingenting av på någondera sidan. Är vi lata och makliga av oss, så gör de
alldeles för mycket, men de rätta goda gärningarna gör ingen av oss. Likväl
har vi – Gud vare lov – det företrädet, att vi ju börjat tro och älska en smula
och är på rätt väg, hur sakta det än går.
Detta avslutar Herren nu med en skön liknelse om hur det skall gå till slut
för dessa båda: den som hör och gör, han är en skicklig och klok byggmästare,
som inte bygger på sanden utan först söker en stabil klippa till grund. När han
funnit den, så bygger han på den, så att huset står stadigt och med lång var
aktighet. När det då kommer oväder – skyfall och störtfloder, som sköljer
undan marken, och stormvindar som viner kring knutarna, då står huset där
oövervinnerligt som om det ville bjuda trots mot allt. Men timrar han bygget
på sanden, då står huset bara tills regn och vatten sköljer undan sanden och
vinden störtar omkull huset i en enda bråte eller detrent av faller ihop av sig
självt.
Med denna liknelse vill Herren enträget förmana oss att ge akt på och
262
stadigt hålla fast vid hans lära och aldrig släppa Kristus ur våra hjärtan som
vår frälsnings och salighets grund och hörnsten såsom apostlarna S:t Paulus
och S:t Petrus efter Jesaja 28 kallar honom. Om vi står stadigt och är byggda
på den grunden, så förblir vi oövervinnerliga och står ut med att värld och
djävul faller över oss med alla sina falska lärare och sekterister likt hagel
skurar och slagregn och att nöd och faror brusar och stormar runt oss.
Den trösten och tryggheten kan de stackars dåraktiga människorna inte äga.
Ty de står inte på denna klippa, d.v.s. på läran om Kristus utan på sin själv
klokhets och sina drömmeriers flygsand. När nöden kommer på och de skall
kämpa med djävul och död, då får de därför känna på hur det är att ha satt sin
förtröstan på lösan sand och hur deras stånd och gärningar kommer till korta.
Detta har jag själv erfarit och sett hos dessa arma människor, särskilt i klost
ren, som främst smakat sådant, så att de till sist blivit vansinniga av skräck och
skrupler och åtskilliga har hamnat i evig förtvivlan. Orsaken härtill är att de
byggt på sitt eget, sin egen fromhet och sina goda föresatser men ingenting
visste om Kristus. Det blev för djävulen en boning som det var honom ett sant
nöje att kunna riva ned och vräka ihop i en enda hög.
Detta har t.o.m. en S:t Bernhard måst smaka på och erkänna, han som dock
fört en så övermåttan sträng vandel med bön och fasta och späkningar m.m.
att inget fattades honom och han därigenom ställde fram ett exempel för alla
andra. Bland alla munkar vet jag ingen som bättre skildrat detta och själv
upplevt det. Likväl måste han, när dödsångesten ansatte honom, fälla domen
över hela sitt heliga liv och klaga: ”Ack, hur fördömelsevärt har jag inte levat
och skamligt förött min levnad!” Men vad nu då, käre S:t Bernhard – har du
kanske inte hela din levnads dag varit en from munk? Är då inte din kyskhet
och lydnad, ditt predikande, dina fastor och böner dyrbara ting? ”Nej”, säger
han, ”det är alltsammans förkastligt och hör djävulen till.” Här far regn och
storm fram och river med sig grund, mark och bygge, alltihop till en enda
bråte, så att han genom sin egen dom skulle ha varit för evigt fördömd om han
inte vis av skadan vänt om, stigit ur munkeriet, gripit fatt i en annan grund och
klängt sig fast vid Kristus. Så blev han upprättad i tron, den tro som barn lär
sig bekänna och säger: ”Även om jag inte är värd det eviga livet eller genom
egen förtjänst förmår uppnå det, så har min Herre Kristus dubbel rätt därtill:
först som Herre och arvinge av evighet hos Fadern; därefter förvärvad genom
sitt lidande och sin död. Den förstnämnda reserverar han för egen del, den
andra skänker han åt mig.”
På samma vis har alla munkar, präster och vilka det vara må som försökt
vara heliga och som blivit saliga fått lov att först krypa ur sina kåpor, ge upp
alla egna verk och klamra sig fast vid Kristus, fast det var dem högst
motbjudande. Ty det är mycket svårt för en människa som i hela sitt liv levat i
sin egen helighet och förlitat sig på den, att genast svinga sig upp ur den och ta
263
sin tillflykt endast till Kristus. Därför varnar han oss och förmanar, att medan
det ännu är tid ta till oss och öva denna hans lära, innan nöden och sista
andetaget överraskar oss. Så har vår käre Herre nu fullbordat denna sköna
predikan. Nu avrundar evangelisten den och säger att hela världen måste avge
vittnesbördet att det var något helt annat han lärt än allt som världen förut
hade hört och var van vid.
Och då Jesus hade fullbordat denna lära blev folket förskräckt över hans
lära. Ty han predikade överväldigande och inte som de skriftlärde.
Därmed framhäver evangelisten vilka predikanter och lärare de skriftlärde
varit, nämligen att det varit idel löst och lojt kallprat som de fört till torgs och
inte drivit Guds bud eller framhävt dem med något som helst allvar eller kraft
på samma sätt som våra nutida vaskare inte ivrat på predikstolarna för något
annat än skärseld, avlat, kåpor, rosenkransar m.m. Herren Kristus själv däre
mot tog tag i andra ting som folk förut inte hört om, visade på den rätta läran
och vandeln och bestraffade laster, så att alla kände att den mannen hade en
lära med makt. Allt levde och ljöd vida omkring som om det hade både händer
och fötter och alla måste tillstå att detta förtjänade att kallas att predika med
makt, medan de andras predikningar var lösliga och slappa, ja, rent av dött
svammel. Därför gör papisterna klokt i att skämmas för sina ömkliga lumpor
och tiga. Men så smått börjar de predika efter och ur våra böcker om tro och
goda gärningar, fastän de förvränger och fördärvar det, eftersom det inte är
angeläget för dem att predika det rätta och då de inte heller äger nåden att
förstå den.
Till sist är ännu kvar en fråga att behandla, eftersom vi i denna predikan
har hört Herren Kristus så prompt yrka på gärningar, då han säger att de
fattiga skall ärva himmelriket, de barmhärtiga ska få barmhärtighet, vidare
att de i himmelen skall få sin lön som lider förföljelse för hans skull m.m.
Detta finnes i slutet av kap. 5. Om ni älskar dem som älskar er, vilken lön skall
ni få för det? Och i kap. 6 står det om allmosor, fasta och böner: Din Fader
som ser i det fördolda, skall vedergälla dig öppet m.m. Av dessa ord drager de
oförståndiga och falska predikanterna slutsatsen att man genom sina egna
gärningar och verk kommer in i himmelriket och blir salig och sedan bygger
de på dem sina stiftelser, klosterväsen, vallfärder, mässor m.m.
Fastän denna fråga är en smula svår och mer hör hemma i lärosalen bland
de lärde än på predikstolen för den vanliga allmänheten, förekommer den
dock så ofta i texten, att vi inte får gå helt förbi den utan säga något litet om
den. Ty det är ju nödvändigt att var och en har litet hum om skillnaden mellan
nåd och förtjänst. De två kan inte tåla varandra. Där man predikar om nåden,
där kan man förvisso inte predika om förtjänsten. Och vad som är nåd kan inte
vara förtjänst, annars skulle inte nåden vara nåd, säger S:t Paulus i Rom. 11.
264
Det råder ju inga tvivel om detta. Den som därför blandar ihop dessa två, han
förvirrar folket och bedrar både sig själv och dem som hör honom.
Nåväl – vi vill nu låta det anstå med ett skarpsinnigt svar och så enkelt vi
kan säga litet därom. Först måste man då förstå att det är en stor skillnad på
tron eller det kristliga väsendet och dess frukter. Ty i fråga om det kristna
namnet och väsendet är ingen annorlunda än den andre – alla äger samma skatt
och samma välsignelse. S:t Petrus har inte ett annat och bättre dop än S:t
Paulus, och ett bam som föddes i går blir inte döpt med ett sämre dop än S:t
Johannes Döparen eller S:t Petrus och alla de andra apostlarna. Så har dessa
inte heller en annan och bättre Kristus än den allra ringaste kristne.
Om man nu ser saken i det perspektivet, så kommer ingen förtjänst eller
några skillnader i fråga. Ty den ringaste kristne mottar likaväl i Sakramentet
samma Kristi lekamen och blod, och när han hör Evangelium, så hör även han
precis samma Guds Ord som S:t Petrus och S:t Paulus hört och predikat, och
dessa apostlar mottar i Sakramentet inte Kristi lekamen och blod fullkom
ligare än den ringaste kristne. Likaså kan inget helgon i världen bedja ett annat
och bättre ”Fader vår” eller läsa och bekänna en annorlunda och bättre trosbe
kännelse och andra och bättre budord än dem som jag och varje bam dagligen
ber. Detta är ju så klart att varenda en kan förstå det och lätt fatta det. Vad
detta alltså beträffar att kallas kristna, så finns det ingen ojämlikhet eller före
träden mellan människor utan den ene personen är som den andre, man eller
kvinna, ung eller gammal, lärd eller olärd, adel eller ofrälse, furste eller bon
de, herre eller dräng, stort eller litet helgon, så sant som det endast finns en
Kristus och tro. Det är som med solen på himmelen – endast en enda för alla,
som lyser på bonde som konung, blind som seende, på suggan på gatan lika väl
som på den skönaste kvinnan på jorden, lika gärna på törnet som på rosen, på
dyngan inte mindre än på purpuren och det är precis en och samma sol, som
snålar mot den armaste tiggare och mot de största kungar och kejsare.
Men sedan när man kommer in på det yttre och våra gärningar, nämligen
att jag som kristen och döpt dessutom också är präst, som lika fullt kunde vara
en god kristen utan detta ämbete – här blir det nu olikheter och här börjar de
många olika slags skiljaktighetema bland de kristna – inte vad tron och det
kristna väsendet angår utan i fråga om frukterna av det. I det hänseendet är jag
en präst, en kristen som skall bära fram Ordet till folk, trösta bedrövade,
undervisa de förvillade och okunniga etc. Den är husfader och hantverkare,
som skall förestå sitt hushåll, sköta sitt hantverk och försörja hustru och barn.
Där är det redan en annan person än jag och du. Likväl måste jag säga: Denne
är en kristen lika väl som jag och alla andra kristna och har i sitt Dop precis
lika mycket Guds nåd och evigt liv och är i Kristus inte ett dugg ringare än
jag. Och här är ingen skillnad på kvinna och man. Ändå utför ju kvinnan
en annan gärning än mannen och en dräng återigen andra än husbonden,
en präst
265
andra än en borgare, likaså ett barn andra än sin fader, skolgossen och
lärjungen andra än sin magister. Var och en gör sitt verk, sin frukt. Det blir
alltså i det yttre väsendet överallt olikheter hos alla som dock är kristna
människor och till sitt innersta väsen är ett. Ty det finns inte mer än en
väsensart för kristet liv liksom även alla människor är av samma natur till sitt
väsen. Detta ser man även på himmelen, säger S:t Paulus (1 Kor. 15), att där
är en sådan mångfald och alla är så olika. En är stor, den andre liten, en lyser
matt, en annan klart, men alla med en sol och på en och samma himmel. I det
avseendet är de lika varandra, att de alla är belägna på himmelen och har en
gemensam sol, fastän de är olika ifråga om storlek och klarhet. Likadant är
det också på jorden, säger S:t Paulus vidare, att allt kött inte är ett och samma,
utan människors kött är av annat slag än boskapens och detta ett annat än
fåglarnas. Men i det avseendet att de är kött är de varandra lika, och den ena
varelsen lika väl som den andra har sina lemmar, sitt huvud och hjärta, sin
särskilda mage m.m. Ändå är köttet av helt olika natur hos människor och
boskap, fåglar och fiskar.
Om du nu vill beskriva en kristen eller måla av en, så får du inte måla
honom så att han skiljer sig från andra kristna utan den ene är i alla stycken
den andre jämlik. Du får inte måla av honom med sådana särdrag som att
denne kristne är man eller kvinna, präst eller lekman, tiggare eller furste,
hantverkare eller kartusianermunk. Han undgår nämligen genom dylika
särdrag ingen förändring utan förblir i jämförelse med andra helt och fullt en
kristen till sitt väsen, så att han är en så god och så helig kristen som någonsin
S:t Petrus eller S:t Paulus, och ingen är förmer eller bättre än han. Ty i den
mån S:t Petrus till sitt kristna väsen är bättre än jag, så måste han ha haft en
bättre Kristus, ett bättre Evangelium och Dop. Men eftersom det eviga goda
som vi har i alla stycken är ett och samma, så måste vi vara likställda och ingen
upphöjd över den andre. Må så vara att den ene gör fler och större ting än den
andre, så som detta att S:t Petrus uppväckte döda. Genom att han gjorde under
som inte jag kan, så blir han väl en större och klarare stjärna än jag, men inte
en annan stjärna och han har inte heller en annan himmel. S:t Paulus har
uträttat mera och arbetat mer än alla apostlar, men han har fördenskull inte
innehaft ett förnämligare apostlaämbete eller predikat en bättre Kristus.
Så säger vi nu beträffande förtjänsten: på tal om den kristnes grund, i vilken
vi alla är lika, om hur man blir from inför Gud, får syndernas förlåtelse och
når det eviga livet, där är all vår egen förtjänst avklippt och man skall varken
vilja höra talas om eller vilja veta något om det. Ty du har inte gjort dig
förtjänt av Evangelium eller Kristus och ditt Dop utan det är en ren gåva som
vi fått för ingenting, att vi för ingenting får synden förlåten, blir Guds barn
och upptagna i himmelen utan alla våra egna göranden.
266
Och här går vi till strids mot sofisternas styggelse, som så högt upphöjer
våra egna gärningar som om man genom dem skulle vinna en nådig Gud och
förtjäna himmelens salighet. Ja, de vågar i sin oförskämdhet påstå, att även en
människa i dödssynd förmår att göra så mycket själv som att frambringa en
andäktighet eller göra sådana goda gärningar, som hon stillar Guds vrede med
och blir försonad med honom. Detta kan väl kallas att störta taket till marken
och välta fundamentet upp och ner, att bygga saligheten på vatten, att störta
Kristus från sin tron och sätta dit våra egna gärningar i hans ställe. Ty av detta
måste följa att vi över huvud taget inte behöver Dopet, inte heller Kristus,
hans Evangelium eller tron, eftersom vi även som fångna i dödssynd finner så
mycket godhet och kraft i oss själva, förmår lösa oss ur den, förtjäna för
låtelse för den och det eviga livet. Av detta ser du att det är rena hädelsen och
Gudsförsmädelsen, allt som de hasplar ur sig om ”förtjänster”, det tema vi nu
diskuterar, alltså hur och genom vad man kommer i nåd hos Gud och får evigt
liv. Ändå är det inte nog för dem att sprida ut sådan gudsförsmädelse, utan de
håller fast vid att den är den rätta läran och de har därtill fördömt oss som
kättare.
Nu kan ju var och en lätt räkna ut och begripa att ettdera av dessa båda
måste vara falskt. Antingen förtjänar vi inte nåden genom någon av våra gär-
ningar eller också måste Kristus med sitt lidande för oss vara helt onödigt och
rent nonsens. Han måste ha varit en narr som lät sig plågas, utgjuta sitt dyra
blod och utstå så mycket för att återlösa oss och ge oss vad vi inte var i behov
av utan redan ägde i oss själva. Om de för den sakens skull skäller oss för
kättare, att vi inte håller med dessa sofister om en sådan förtjänst av våra
gärningar, så vill vi gärna stå ut med att de kallar oss kättare och vi
överlämnar vår sak åt Gud, vår domare. Men vi måste också desto fastare stå
emot dem och säga rakt ut att de inte bara är kättare utan de värsta
gudsförsmädare som solen någonsin lyst över, eftersom de på det skamligaste
sätt förnekar och förbannar Kristus. Så har S:t Petrus förutsagt om dem (2
Petr. 2) och så säger hebréerbrevet (6:6, 10:29), nämligen att man på nytt
skall slå Kristus på munnen och trampa honom under fötterna tillsammans
med Dopet, Sakramentet och hela Evangelium och vad allt Gud har gett
genom honom.
Och jag skulle likväl gärnaa vilja höra vad de kan ha för svar på detta, dessa
arma människor. När de hävdar att vi genom våra gärningar kan åstadkomma
så mycket att vi vinner nåd och när detta är gjort skaffat oss så stor förtjänst
utöver den första nåden – som de kallar det – därtill förtjänat himmelriket och
evig salighet, vad vinner vi då med de andra därefter följande goda gär-
ningarna? Ty jag antar att en papist i och genom nåden fullgjort sin mässa
eller någon annan gärning, och med dem förtjänat himmelriket. Det är en så
dyrbar prestation att den är värd det eviga livet, vilket man kallar ett meritum
267
de condigno. Men vad vill han då förtjäna med de gärningar och mässor, som
han gör i morgon och framdeles i och genom samma nåd? Eftersom de inte
vet vad de skall svara, tillgriper de premium essentiale och accidentale och
säger att dylika tillkommande verk bidrar till att man förtjänar ytterligare
något, en liten extra dusör, som Gud ger utöver det eviga livet. Är detta sant,
så har jag återigen hört att de första gärningarna är de bästa, de andra inte
fullt ut lika goda. Annars måste ju dessa även inbringa detsamma, då likväl
vanligtvis efterföljande gärningar brukar vara några strån vassare, eftersom
de har blivit ordentligt tränade och väl inövade.
Eftersom nu inte dessa sista gärningar förtjänar himmelriket, så kan inte
heller de första göra det. Skulle de åter vara likvärdiga och varje gärning
förtjäna detsamma, så måste Gud bygga lika många himlar som de många
utförda goda gärningarna. Och var någonstans skulle vår Herre och Gud ta
alla de himlar ifrån, som han skulle betala varenda god gärning med? Det vill
till klipska huvuden för att så exakt kunna avväga allt och få det att stämma så
väl! Men vad är att säga om detta? Jo, det är alltsammans endast lögn och
bedrägeri. Ty inget är sant. För det första inte detta att man med några egna
gärningar, allra minst om människan är stadd i dödssynd skulle kunna
förvärva nåden; sedan inte heller detta att även om människan kommit i nåd
hos Gud genom egna gärningar – såsom sofisterna ljuger ihop – de gärningar
som hon gör med hjälp av nåden skulle vara så kostbara, att de vore värda
himmelriket. Ty här står Herren Kristus och säger (Luk. 17) med torra, klara
ord det rakt motsatta: ”När ni har gjort allt som blivit er befallt, så säg: Vi är
blott odugliga tjänare.”
Därför skall vi alltid hålla fast vid vår lära, så att vi aldrig någonsin tillåter
någon av våra gärningar att komma med i det stycke som handlar om att vinna
Guds välbehag och nåd, att bli fri från synden och få komma till himmelen.
Där skall kort och gott min förtjänst vara av noll och inget värde. Och söker
man utnyttja den i detta syfte, då skall jag trampa den under mina fötter och
förvisa den till djävulen i helvetet såsom något som vill hindra min tro och
som förnekar Kristus. Ty i det stycket får det endast heta så: att Gud har
skänkt allt detta för ingenting, av ren nåd genom att han har sänt Kristus, sin
Son, och låtit honom dö för mig samt förkunnat och skänkt mig det och befallt
mig att tro det och låta döpas därpå. Här kommer ju ingenting av mina
gärningar in utan alltsammans är en ren gåva, given från himmelen och över
bringad till mig genom Kristus. Därför är i detta stycke all förtjänst radikalt
förkastad och tillika en gång för alla avgjord: att man inte på någon annan väg,
inget annat sätt eller i någon som helst mån kan vinna nåd och syndernas
förlåtelse än genom att man lyssnar till Guds Ord om Kristus och genom tron
tar det för gott. Och när Gud bevisar oss sådan ära, varför skall vi då
268
berömma oss av egna förtjänster, när det faktiskt är så att sofisterna själva och
alla helgon dagligen så länge vi lever i ”Fader vår” måste bedja: ”Förlåt
våra skulder etc.?” Och så vågar likväl dessa oförbätterliga helgon helt fräckt
säga att en människa, även om hon är i dödssynd, kan bereda sig för nåden och
sedan också förtjäna det eviga livet.
Men vad har du då att säga till detta, att det finns så många ord i denna
predikan om lön och förtjänst? På detta svarar vi för de enfaldigas skull, att de
är sagda till idel tröst för de kristna. Ty om du nu blivit kristen, har en nådig
Gud och förlåtelse för synderna både dem som hör det förflutna till och dem
som dagligen finns kvar i dig, så skall det säkert inträffa att du måste göra och
lida mycket för din tros och ditt Dops skull. Ty den lede djävulen och världen
och ditt eget kött skall hänga sig på och tillfoga dig alla slags plågor, något
som Herren rakt igenom samtliga dessa tre kapitel noga framhållit och som
kommer att göra det nog så trångt här i världen. Om nu Herren lämnade oss i
detta elände utan några ord till tröst, så skulle vi vara helt förtvivlade och
säga: Vem vill väl vara kristen, predika och göra gott? Man ser ju hur det går
för honom – hur världen förtrampar, hånar och skändar de kristna, hur de
utsättas för illvilja och bedrägerier och tar väl till sist även heder, liv och
egendom. Och dessutom befaller han mig att bara vara fattig, bedrövad,
hungrig, foglig, fridsam, att lida och bli förföljd. Och skall då detta vara så
för evigt och aldrig någonsin bli annorlunda?
Då måste Herren på stunden rycka till undsättning, stärka, trösta och
försäkra: Ni är nu i nåden och ni är Guds barn. Fast ni nu måste lida här i
världen för den sakens skull, så bli inte förskräckta utan var uthålliga och låt
er inte förtröttas eller försvagas av det som drabbar er, utan var och en gör
det han skall. Om det går honom illa, så skall det inte skada honom och han ska
veta att himmelriket tillhör honom och att han skall bli rikt belönad. Belönad,
hur så? Vi har det ju redan genom Kristus utan och före alla våra åtgöranden,
m.a.o. att – såsom aposteln S:t Paulus säger – Gud själv av dig vill göra en stor
lysande stjärna och ge dig en oförliknelig gåva redan här i detta liv. Ty en
kristen kan genom sin bön och sina goda gärningar hos Gud erhålla så mycket
att han skonar ett helt land och avvärjer krig, dyrtider, pest m.m. Detta ska
inte tolkas så som om hans gärning i och för sig och för sin värdighets skull
skulle vara särskilt dyrbar utan därför att Gud har lovat oss det till styrka och
tröst, så att vi inte skall tro att vårt arbete, vårt lidande och elände är förgäves
och bortglömt.
Här finns nu inget utrymme för någon förtjänst, varigenom vi skulle göra
oss förtjänta av nåden eller vårt Dop, Kristus och himmelen – som sofisterna
ordar om, när de talar om ”förtjänst” – utan allt går ut på kristendomens
frukter. Ty Kristus talar – som vi sett – i denna predikan ingenting om hur vi
blir kristna utan endast om de gärningar och frukter, som ingen kan åstad
269
komma utom den som redan är en kristen och som står i nåden. Det visar klart
de Herrens ord, där han säger att de kristna måste utstå fattigdom, elände och
förföljelse just för att de är hans lärjungar och att himmelriket tillhör dem.
Om man då talar om sådana frukter som följer efter nåden och syndernas
förlåtelse, så låter vi det gå för sig att man kallar dem en förtjänst eller lön.
Men det påstår vi, att våra egna gärningar ingalunda är det högsta goda, som
först måste vara på plats och utan vilket inga goda gärningar kan ske eller
behaga Gud. Om vi bara håller rent i detta stycke, att det inte handlar om
förtjänst utan om idel nåd, så vill inte vi bråka om man vill ge detta namn åt de
efterföljande goda frukterna, bara man inte falskt förvränger dessa utsagor
och i strid med Skriften tvingar dem att betyda att nåden förtjänas genom
dem. Men tolkade rätt och i sitt sammanhang blir de till tröst för de kristna
särskilt i lidande och i motgång, då det känns och syns som om vårt liv,
lidande och verkande skulle vara förgäves och tjäna till ingenting. På det sättet
tröstar den Heliga Skrift överallt, där den förmanar till uthållighet i goda
gärningar. Så i Jer. 31: ”Est merces tuo operi” eller ditt arbete är inte för
gäves. Likaså S:t Paulus i 1 Kor. 15: ”I, abor vester non est inanis in Domino”,
alltså, ert arbete är inte fåfängt i Herren. Ty hade vi inte den trösten, så skulle
vi inte uthärda denna jämmer, förföljelse och bedrövelse, att vi skall göra så
mycket gott och att allt vårt lärande och predikande betalas med idel otack och
smälek. Och vi hade till sist blivit tvungna att ge upp vår verksamhet inför det
lidande som vi möter. Men Gud vill uppmuntra och göra oss uthålliga genom
dessa sköna löften, så att vi inte fäster avseende vid världens otacksamhet, hat,
avund och förakt utan ser fram mot honom som säger: ”Jag är din Gud. Vill
inte världen tacka dig utan berövar dig heder, egendom, kropp och själ, så håll
dig till mig och trösta dig med att jag dock har en himmel åt dig och så mycket
där, att jag rikligt kan ersätta dig med tio gånger mer än man nu kan ta från
dig.” Så kan vi trotsigt utmana världen; Nåväl, vill världen inte ha samma nåd
som oss, så låt gå för det, låt den med sin nåd fara tillsammans med allt vad
den har. Jag har inte för världens skull börjat på det här och skall inte för dess
skull i framtiden göra eller underlåta något. Men för hans skull vill jag göra
och lida allt – hans som så frikostigt lovat och sagt mig: ”Fastän du redan
genom Kristus har alla himmelens skatter och det mer än nog detta förutan, så
vill jag dock ge dig ännu mer såsom en extra belöning att du helt klart får ta
himmelriket i besittning och med dina ögon får skåda den Kristus, som du nu
har i tro, i evig härlighet och fröjd och det desto mer, ju mer du nu lider och
arbetar.”
Dit hör nu de fina orden och förmaningarna i t. ex. Hebr. 13: ”Magnam
habetis remuneratioem etc. – låt inte er förtröstan falla, som medför en stor
lön.” Och Herren Kristus själv: ”Ingen finns, som har lämnat hus och hem,
270
broder eller syster, far eller mor, hustru eller barn för min skull, som inte
skall få hundrafalt igen i denna tid och i den tillkommande världen det eviga
livet (Matt. 19). Detsamma säges också i denna predikan: ”Merees vestra est in
coelo” – ni skall i himmelen bli rikligen lönade. Därmed visar han att de redan
har himmelriket till reds och dock skall äga det långt härligare när det blir
uppenbart.
Se, så där hanterar man dylika ord ur den heliga Skrift rätt, när man inte
vrider och vänder dem så, att de ska förespråka ett förlitande på våra egna
gärningar i strid mot tron utan är löften om tröst för de kristtroende. Och om
de där sofisterna bara i sin nitälskan om förtjänster strävat åt det hållet, så
hade det varit alldeles utmärkt. Men i stället har de byggt upp sin egen
gämingsfromhet och sitt munkeri i det syftet att Gud skulle betrakta dem som
ena särdeles helgon, likt en kramhandlare sälja ut himmelriket åt dem och där
sätta dem högt över alla andra vanliga kristna, som aldrig på långt när skulle
bli lika förnäma. Och de har sannerligen inte handlat ovist, ty de har inte
behövt drabbas av fattigdom, elände, bedrövelse och förföljelse utan skördat
guld, gods och ära. Ty ingen orden instiftas för att ägna sig åt Kristi Ord och
Sakrament och öva sig i tro, kärlek och tålamod utan för att svassa i kåpor,
vinna anseende inför Gud och bli upphöjda utan att behöva någon Kristus eller
någon tro.
I den sanningen kan vi tillåta de kristna att äga förtjänst och lön hos Gud.
Inte för att därigenom bli Guds barn och arvingar till evigt liv utan de
troende, som redan äger detta till tröst, skall veta att Gud inte vill lämna dem
olönta för vad de här får lida för Kristi skull. Utan om de får lida och arbeta
mycket, så skall han på yttersta dagen alldeles särskilt smycka dem som stora
stjärnor, klarare och härligare än andra. Så skall S:t Paulus framför andra
allra skönast stråla fram ljus och klar. Detta kallas nu inte att man ska ha
förtjänat syndernas förlåtelse och det eviga livet utan det är att anse som en
vedergällning med desto större härlighet för utstått lidande.
Men vi skall inte tolerera att man tar bort detta från oss. Ty det är att vanära
och kränka Kristus, Gud och den helige Ande och allt vad Gud har skänkt oss
genom dem. Då vill vi hellre låta oss skällas för kättare och skurkar och
brännas på bål än att fråntas och neka till en sådan skatt. I stället vill vi hålla
fast en sådan tröst, även om vi därför måste lida all möjlig plåga, oförrätter
och förföljelse. Ty något annat lär det inte bli av. Djävulen torde inte unna oss
något sådant eller bli överens med oss om detta. Han vill tvärtom upprätthålla
påvens lära och tvinga oss att tro som han tror, och eftersom han ser att vi inte
går med på det, så söker han av alla sina krafter stå i vägen för oss. Ty han vet
allt för väl att om artikeln om syndernas förlåtelse och Herren Kristus såsom
en ren gåva blir befäst – det kan vem som helst räkna ut på sina fingrar och
draga som slutsats – då måste påvedömet med sina mässor, sitt munkeri, sin
271
skärseld och helgondyrkan bli till ingenting och alltsammans ramla ihop av sig
självt.
Så lär dig nu att på dessa bibelord, där det är tal om förtjänst och lön, svara:
Jag hör ju så tydligt att Herren Kristus säger ”Saliga är de fattiga, ty dem hör
himmelriket till och saliga är ni, när ni för min skull lider förföljelse, ty er
lön är stor i himmelriket” etc. Men därmed lär han mig inte att själv lägga
grunden för min salighet utan ger mig ett löfte om den tröst jag har av detta att
hämta i mina lidanden och i mitt kristliga sätt att leva. Men här får du inte
blanda samman och röra ihop dessa två olika saker, att göra det som Gud giver
mig i Kristus genom Dopet och Evangelium till min egen förtjänst. Ty det står
ju inte att jag kan förtjäna det själv och därför inte behöver någon Kristus
eller något Dop. Utan det står att de som är Kristi lärjungar, för vilka han här
har predikat och som måste lida allt ont för hans skull, de skall veta med vad
de kan låta sig tröstas då man här på jorden inte kan tåla dem; att de i stället
skall äga allt desto rikligare i himmelen. Och den som arbetat mest och lidit
svårast, han skall också få en desto härligare lön.
Ty fastän – som jag sagt – alla i allt är lika i Kristus, och att han skänker
nåden helt och fullt åt var och en för sig och åt alla med varandra, hela
saligheten, det högsta och allmänneligaste goda, så att helt säkert den som har
Kristus har allt, så råder det dock en olikhet i den grad av klarhet och
härlighet, som dessa smyckas med och strålar av. Så råder det ju även i detta
livet en åtskillnad i fråga om gåvor, så att den ene arbetar mera och får utstå
mer än den andre. Men i det andra livet skall allt bli så tydligt att hela världen
ser vad var och en har gjort. Och härligheten skall vara så stor, att hela
himlaskaran skall glädja sig.
Om detta är nu nog sagt.
Gud hjälpe oss i sin nåd,
oss bevisad i Kristus. Amen.
272