Besluten från det andra konciliet, i Nicea

Martin Luther: Om koncilierna och kyrkan – del I-5

Detta koncilium förordnar bl. a. att avfallna kristna skall återupptas till sju års botgöring. Om de under denna tid var döende, skulle de absolveras och inte vägras sakramentet; dagens konciliumropare håller inte detta, utan gör emot det och hänvisar döende kristna till skärselden med den överskjutande botgöringen. Ty om påven observerade detta dekret, djävulen vet vilken fattig tiggare han och alla kloster då skulle bli, då en sådan guldgruva och ett sådant geschäft, skärseld, mässor, pilgrimsfärder, donationer, broderskap, avlat, bullor etc. störtar samman! Må djävulen bevara påven och alla kardinaler, biskopar, munkar och nunnor från att få kyrkan styrd i enlighet med detta koncilium. Vad skulle det bli av dem? Men då detta dekret träffar enbart mig, en man som tills nu har agiterat mot påven och väl kan tänka mig hur de skulle vilja förvända konciliets ord för att vända dem mot mig, skall jag nu låta saken bero. Jag bör nu behandla saker som angår båda sidor, till konciliumroparnas lov och ära.

Detta samma koncilium slog fast att de som lämnar krigföring för religionens skull och senare går i krig igen skall tillbringa fem år bland katekumenerna och skall sedan få komma till sakramentet efter ytterligare två år. Jag tar nu ordet ”religion” för att betyda den allmänna kristna tron – men mer om detta senare. Jag skall inte heller, för att inte komma bort från ämnet och hindra mitt lopp med sådana tillfälliga frågor, disputera om konciliet förbjuder krigföring, eller huruvida det har makten och rätten att förbjuda eller fördöma krig (då krigarna annars inte förnekat tron, om vilket föregående stycke talar).

Vi skall hellre behandla frågan om huruvida denna artikel, att ingen soldat kan bli frälst eller vara en kristen, hade blivit åtlydd tidigare, och om den ännu kan efterföljas, som en juridisk fråga. Påven själv och alla hans efterföljare skall intyga att denna artikel har fallit och inte på något möjligt vis kan återupprättas i framtiden, än mindre apostlarnas dekret om blodkorv, gelé och liknande, vilket vi tidigare talade om. Konciliet talar inte om mördare, rövare, fiender, men de militia, det betyder ”om regelbundna krig”, i vilka en furste, konung eller kejsare under sitt baner kan ta män i fält, då ju Gud själv befallde oss i Romarbrevet 13 [:1–7] att vara underdåniga och lydiga (som S:t Moritz och många andra), också om härskarna är hedningar, så länge de inte tvingar oss att kämpa emot Gud.

Låt oss då styra kyrkan efter detta koncilium! Allra först skall vi spänna av kejsaren hans svärd och sedan befalla hela världen att hålla fred, och inte låta någon starta krig eller tåla det, för krig är belagt med sju års straff i konciliet i Nicea. Vad vill vi mer? Kyrkan blir regerad; man behöver inga soldater; djävulen är död; och alla år sedan konciliets tid har varit jubelår, i sanning, de har varit evigt liv i djup fred, det vill säga, om konciliets beslut är lagligt och möjligt att genomdriva.

Men vi borde ha ovanligt skickliga målare här som kunde avbilda sådana kyrkor för oss så att vi kunde se dem; eller om vi var blinda, skulle vi vara tvungna att ha mycket större skriare än korgossarna i Halberstadt så att vi kunde höra det. Kanske de professionella skrivarna också kunde skriva bokstäverna i ordet ’koncilium’ eftersom de har fler färger tillängliga och kan göra finare bokstäver än vi arma kristna. Och ändå, fastän saken själv inte längre finns, kan vi inte nå frälsning genom bokstäver, bilder och rop. Vi måste tala annorlunda om dessa saker, och lämna bokstäver, bilder och rop åt papisterna. Så länge vi vill vara kristna kan det anstå oss att leva i enlighet med koncilierna och inte bara förhärliga bokstäverna i ordet ’koncilium’.

 

Militia – legosoldater?

Du säger, att konciliets dekret skall förstås gälla sådana kristna som löper efter krigen för pengarnas skull, och att man rimligen skall fördöma dem. Annars skulle det vara ytterst löjeväckande för ett koncilium att fördöma ett regelrätt krig eller lydnad för världslig överhet. För Guds skull, jag vill gärna vara en oförståndig narr och en åsna, jag som säkert också värderar koncilier mycket högt! Tolka det så väl som du kan, och jag skall vara nöjd med det. Berätta bara för mig om du var med på konciliet i Nicea när denna artikel fastslogs, eftersom du kan upprepa denna tolkning med sådan visshet. Om inte, var har du läst det? Artikeln säger helt enkelt militia, ”om krig”; den säger inget om orättfärdiga krig, som inte behövde fördömas av koncilier eftersom de också grundligt fördöms genom förnuftets dom av alla hedningar, som är varken kristna eller koncilier.

Om en konung eller en furste måste strida och försvara sig i ett rättfärdigt krig, måste han ta vad han kan få. Om, emellertid, legosoldater skall fördömas, hur skall kejsare, konungar och furstar överleva, då det nu finns bara legosoldater tillgängliga? Säg mig, skall dessa herrar kämpa ensamma, eller måste de låta kråkskrämmor flaxa mot fienden? Fråga konciliets råd om huruvida detta låter sig göras! Ja, min käre vän, det är lätt sagt att konciliet har fastslagit detta, om man ser på bokstäverna som en ko stirrar på grinden, utan att tänka på följderna och på hur man skall handla och bete sig. Och varför följde inte påvarna och biskoparna själva senare detta dekret – de som startat så många krig och spillt så mycket blod över hela världen, och fortfarande gör detta utan uppehåll, medan de ännu skriar: ”Koncilier! Koncilier! Fäder! Fäder!”, medan de för sig reserverar friheten att handla mot dem och plocka från dem vad än de vill att vi skall göra?

Se här, Luther, på detta sätt kommer du att rikta en misstanke på konciliet i Nicea, som om det varit upproriskt. Ty om vi nu alltså lärde, att kejsaren och hans soldater (fastän de hade en rättvis sak) vore dömda, skulle vi helt rätt anses upproriska på grund av vad vi själva skrivit. Jag är nu (säger jag) och måste vara rätt konciliär, senare skall jag säga mer om det och förklara mig. Nu säger jag, som ovan, att konciliet inte kan tala annat än om en regelbunden krigföring, sådana krig som på den tiden fördes i hela det romerska imperiet, under kejsare Konstantin såväl som under hedningarna. Då var dock fotfolket, som på den tiden kallades milites, besuttna borgare, som hade sin årliga sold, dvs. att där fadern dog eller blev för gammal, var hans son tvungen att bli soldat i faderns ställe, en sedvänja som turkarna följer ännu idag. Jag har låtit mig berättas, att konungen av Frankrike gör praktiskt taget samma sak i Schweiz och att han ger också barnen sold. Är det sant så ljuger jag inte.

Också ryttarna ärvde soldatyrket och hade sin sold, de hette equites. Dessa ryttare var inte olika våra adelsmän, som måste utrusta folk med häst och harnesk, för vilket de får sina län. Att alltså det romerska riket alltid hade ett visst antal både av infanteri och kavalleri permanent avlönade etc., det säger jag för att konciliet rätt skall förstås, nämligen, att det inte kan hänvisa till annat än regelbunden krigföring, då det säkert talar om romerskt krigsfolk. Däri, enligt S:t Pauli lära, har många kristna varit pliktiga till hörsamhet, som S:t Moritz med sina kamrater, och Jovinianus, Gratianus, Valentinianus, Theodosius etc. innan de blev kejsare. Men om det var rätt att tjäna de hedniska kejsarna i krig före dopet, varför skall det vara orätt därefter, att efter dopet åter tjäna kristna kejsare på samma sätt?

Kan det vara så att religio här inte hänvisar till den kristna tron, utan till klosterväsen? Då vore jag fast och skulle, enligt detta koncilium, ha att åter krypa in i kåpan, även om jag ville göra någonting annat. Vidare skulle jag inte finna S:t Petrus i himlen, ty han var en fiskare, och efter sitt apostlaämbete återtog han fiskaryrket, fastän han lämnat den för Kristi skull.

Men även om nu religio betydde munkväsen, så fanns dock vid denna tid inga sådana ordnar, kloster eller munkar som nu, fastän de snabbt uppkom efter detta. S:t Antonius levde vid denna tid med sina kumpaner, honom som alla munkar kallar sin fader och sitt upphov. Men på den tiden var en munk vad vi nu kallar en enstöring eller eremit, i enlighet med det grekiska ordet monachos, [och det latinska] solitarius, det betyder en ensam person som lever ensam, avskild från folk, i en skog eller vildmark eller annars allena. Jag vet inte av sådana munkar idag, och det har inte heller funnits sådana på mer än tusen år, om vi inte skall kalla de arma fångarna i fängelsetorn och -hålor munkar, de är nu olyckligtvis riktiga munkar, ty de sitter avskilda från människor. Påvedömets munkar är mer bland folk och mindre allena än några andra, ty vilket stånd eller ämbete i världen är mer hos och bland människor och mindre avskilda från människor än sådana munkar? Det skulle då vara att man hävdar att de kloster som finns i städerna och på landet är byggda varken nära mänskor eller ibland dem?

Men låt oss glömma grammatiken och tala om saken. Betyder religio här det klosterväsen som då existerade? Varför fördömer konciliet då krigsmakt, det är, lydnad för världslig överhet, och säger att munkar som visar denna lydnad inte kan bli frälsta? Vi kunde ännu tåla att klosterväsendet prisas, men att regelrätt krigsväsen blir fördömt, som om S:t Antonius inte med gott samvete kunde tjäna kejsaren i krig, det är för mycket; var skulle kejsaren slutligen ta sitt folk om alla ville bli munkar och föregav, att de inte får tjäna i krig? Min käre, säg, hur långt är inte denna lära från upprorsmakeri, särskilt om vi skulle lära det? Och vi vet dock, att detta självvalda munkväsende inte påbjudits av Gud, men hörsamhet är påbjuden. Om munkarna verkligen önskade fly från människorna, skulle de fly ärligt och redligt, och inte lämna en stank efter sig, dvs. de skulle med sin flykt göra andra stånd och ämbeten stinkande som om dessa var idel fördömda ting, och deras eget självvalda munkväsende idel balsam. När en människa flyr det mänskliga samhället och blir munk är det som om han sade: Fy, så människorna stinker och hur fördömt deras stånd är, jag vill bli salig och låta dem fara till djävulen! Om Kristus också flytt liksom dessa och blivit en sådan helig munk, vem skulle ha dött för oss eller gjort nog för oss fattiga syndare? Kanske munkarna med sitt människoskygga och stränga livssätt?

Det är sant att också Johannes Döparen vistades i vildmarken, men han var ändå inte helt allena, för han återvände för att vara bland mänskor och predika när han nått mannaåldern. Kristus var (som Moses på Sinai) fyrtio dagar helt utan människor i ödemarken bland djuren och åt och drack inget, men Han kom också åter till mänskorna. Nå, om vi vill, kan vi hålla dem för enstöringar och munkar. Ändå fördömer ingendera soldatståndet, även om de inte själva var krigare, utan Johannes talar till soldaterna: ”Tilltvinga er inte pengar av någon genom hot eller på annat otillbörligt sätt, utan låt nöja er med er sold.” [Luk. 3:14] Kristus gick till hövitsmannen i Kapernaum, som utan tvivel också tjänade för sold, för att hjälpa hans tjänare. Ändå säger Jesus inte att han skall lämna sitt stånd, utan prisar hans tro framom hela Israel [Matt. 8: 10]. Och S:t Petrus lät Kornelius från Cesarea förbli hövitsman också efter sitt dop, tillsammans med sina trupper, som då stod i romarnas sold [Apg. 10]. Hur mycket mindre skulle då inte S:t Antonius med sina munkar ha bestänkt denna Guds ordning med sin nya och egna helighet, då han var en enkel lekman, helt olärd i något prediko- eller kyrkligt ämbete? Jag tror väl, att han var stor inför Gud, som många av hans lärjungar också var. Men hans förehavanden var anstötliga och farliga, fastän han bevarades i det, som de utvalda bevaras mitt i synd och annan styggelse. Men exemplet av hans liv skall inte prisas, utan Kristi och Johannes’ exempel och lära.

 

Religio – munkväsende

Antingen religio nu hänvisar till tro eller till munkväsende, följer det av detta koncilium att krigstjänst, som på den tiden representerade lydnad mot den världsliga överheten, skall betraktas antingen som olydnad mot Gud eller som en stinkande lydnad mot mänskovalt munkväsende. Men legenden om S:t Martin antyder att religio avser kristen tro; ty då han ville bli en kristen, gav han upp sin ärvda krigstjänst, som hans fader haft före honom, och som fadern låtit honom inträda i, i faderns ställe, då han själv blev för gammal, i enlighet med lag och sedvänja i det romerska riket. Denna handling förtalades som feghet och flykt från fienden, som om det var feghet som kommit honom att bli kristen. Detta kan man läsa i legenderna om honom. Därför är det uppenbart att det på den tiden redan var inrotat i folk (och inte utan predikan av flera biskopar), att krigsfolk är att anse som ett betänkligt, fördömt stånd, och man måste fly det, om man ville tjäna Gud, ty S:t Martin levde inte långt efter konciliet i Nicea, eftersom han var en av Julianus’ soldater.

Vill vi nu hålla eller återupprätta detta koncilium, så skulle vi som S:t Antonius tvingas fly ut i ödemarken och göra kejsare och konungar till munkar och säga, att de inte kan vara kristna eller saliga, eller annars predika, att de lever i farlig och stinkande lydnad och inte tjänar Gud. Skall vi inte lyda konciliet, så behöver vi inte följa något, ty det ena är så gott som det andra, då densamme helige Ande regerar dem alla lika. Och vi vill inte ha koncilier målade eller bara som bokstäver, utan i handling och konsekvenser. Men jag misstänker, att de heliga fäderna inte fastslagit denna artikel, utan att ett bedrägeri har ägt rum; de skulle säkert ha besparat kejsaren Konstantin detta, han som befriat dem från tyrannerna, inte med S:t Antonius’ munkväsende. utan med krig och svärd. Det ser ut som om de andra lösa biskoparna efteråt klottrat in det eller smugglat in det.

 

Biskopen i Alexandria jämbördig med kollegan i Rom

På samma sätt deklarerade samma koncilium att den romerska biskopen i enlighet med gammal sed anbefalldes de suburbikariska kyrkorna, såsom biskopen av Alexandria hade översikt över dem i Egypten. Jag vill och kan inte tyda, vad suburbikarisk betyder, då jag inte funnit på detta ord, men det verkar avse de kyrkor som fram till den tiden fanns i Italien, liksom kyrkorna i Egypten omkring kyrkorna i Alexandria. Låt den som vill tolka det göra så, men jag förstår det fortfarande så, att detta koncilium inte gav biskopen i Rom något herravälde över sina omgivande kyrkor, utan överlämnade dem i hans omsorg, och det gjorde inte detta som om det skett genom iure divino, utan pga. gammal sed. Sedvänja betyder dock inte Scriptura sancta eller Guds Ord. Vidare tog det kyrkorna i Egypten (också i enlighet med gammal sed) från biskopen av Rom och överlät dem till biskopen av Alexandria. På samma sätt kan det antas att kyrkorna i Syrien anbefalldes biskopen av Antiokia eller Jerusalem, då de är längre från Rom än Alexandria eller Egypten.

Skall nu detta koncilium gälla i våra kyrkor och träda i kraft, måste vi först fördöma biskopen i Rom som en tyrann och bränna alla hans bullor och dekret i eld, ty det finns ingen bulla eller dekret där han inte med väldigt rytande och hotande skryter att han är översta huvud och herre för alla kyrkor på jorden, som måste vara underdåniga, om de vill bli saliga. Detta är precis detsamma som att säga: ”Konciliet i Nicea är falskt, förbannat och fördömt då det tagit från mig detta herravälde över allt och för att det gjort biskopen i Alexandria till min jämlike.” Dock har turkarna och sultanen för länge sedan också utlagt och undervisat denna artikel av konciliet genom att förstöra Alexandria, så att varken vi eller påven behöver bekymra oss om det, då vi så fått lära oss att konciliets artiklar inte skall hållas i evighet som trosartiklarna.

 

Prästernas celibat

Likaså slår detta koncilium fast att de som kastrerar sig själva, pga. sitt kötts stora och olidliga lust, inte skall tillåtas bli präster eller inneha något annat ämbete i kyrkan. Vidare fastslår det att biskoparna inte skall ha några kvinnor omkring sig eller boende med sig, om det inte är mor, syster, faster eller moster eller en annan nära släkting. Här förstår jag inte alls den helige Ande i konciliet. Skall de inte duga för kyrkligt ämbete, som kastrerar sig för olidlig lust, och vidare – varför duger inte de, som mot denna lusta har en hustru eller tar sig en hustru, i enlighet med S:t Pauli råd i 1 Kor. 7 [2]? Vad skall det bli till? Skall då en biskop eller predikant lämnas i sin olidliga lust och varken genom äktenskap eller kastrering få rädda sig från sådant farligt väsen? Varför är det nödvändigt att befalla en man som har en hustru att inte ha andra kvinnor omkring sig, vilket naturligtvis är opassande också för lekmän och husfäder? Så skulle det väl gå med moder, syster, faster och moster; om biskopen hade en hustru, behövdes inget förbud, eller har den helige Ande inget annat att göra i koncilierna än att binda och betunga sina tjänare med omöjliga, farliga och onödiga lagar?

Historien förtäljer att S:t Pafnutius, den förträfflige mannen, motsatte sig de biskopar i konciliet som ville förbjuda giftermål även för dem som gift sig före sin ordination och som ville förbjuda dem att fullgöra sin äktenskapliga plikt med sina egna hustrur. Han rådde dem att inte besluta detta, och sade att det också var kyskhet att en man fullgjorde sin äktenskapliga plikt med sin äkta maka. Det står, att han segrade, men dessa två dekret låter som om biskoparna fortsatt med att ändå förbjuda hustrur, för det fanns också många odugliga och falska biskopar i den fromma hopen och det heliga konciliet, sådana som arianerna och deras band (historien visar det klart), som kanske också bidrog till detta. Mera därom senare, låt oss nu sluta upp med att tala om koncilierna för en stund och se på fäderna – fastän S:t Augustinus förvirrar oss då han inte vill att någon av dem (som ovan sades) skall bli trodd, utan att de alla skall fångas och ställas under Skriften. Vi skall dock se också på dem.