II Om arvssynden
1] Den andra artikeln om arvsynden gillas likaledes av våra motståndare. Dock kritisera de den bestämning av arvsynden, som vi i förbigående framställt. Här i själva ingången må Hans Maj:t Kejsaren uppmärksamma, huru de, som uppsatt vederläggningsskriften, sakna icke blott omdöme utan även ärligt uppsåt. Ty då vi i förbigående enkelt och klart velat angiva, vad arvsynden innebär, hava de framställt en illvillig tolkning och förvrängt vår mening, som i och för sig icke innebär något olämpligt. De säga nämligen: att vara utan gudsfruktan och utan tro är verksynd, och så förneka de, att detta är arvsynd.
2] Det är uppenbart, att sådana spetsfundigheter härröra från den skolastiska teologien och icke från kejsarens rådslag. Men ehuru dylikt ordrytteri lätt kunde vederläggas, så anhålla vi först och främst – för att alla redbara män må inse, att vi i denna sak icke lära något orimligt – att man må aktge på vår bekännelses tyska text, som fritager oss från varje misstanke att lära några nyheter. Ty där står det uttryckligen: Vidare läres, att efter Adams fall alla människor, som på ett naturligt sätt födas, avlas och födas i synd, d.v.s. att de alla ända från moderlivet äro fulla av ond begärelse och böjelse och av naturen icke kunna hava någon sann gudsfruktan eller någon sann tro på Gud. 3] Detta ställe bevisar, att vi frånkänna dem, som äro födda på köttsligt, naturligt sätt, icke blott att i handling visa gudsfruktan och gudsförtröstan, utan även möjligheten och förmågan härtill. Vi säga nämligen, att de som äro på sådant sätt födda, hava en ond begärelse och kunna icke rätt frukta Gud och förtrösta på honom. Vad kan man här kritiskt invända? Vi hålla före, att alla redbara män i detta stycke skola frikänna oss. Ty i samma mening frånkännes även i den latinska framställningen naturen denna förmåga, d.v.s. gåvan och kraften att frukta Gud och förtrösta på honom, ävensom att vid vuxen ålder visa detta i handling. Då vi tala om den onda begärelsen, förstå vi sålunda därmed icke blott gärningarna och de synliga frukterna, utan naturens ständiga onda böjelse.
4] Senare vilja vi utförligt visa, att vår framställning överensstämmer med den gamla vanliga definitionen av arvsynden. Först böra vi dock ange vårt syfte med att vi här använt företrädesvis dessa ord. Motståndarna tillstå i sin läromässiga framställning, att arvsyndens materia, såsom de uttrycka sig, är den onda begärelsen (concupiscentia). Därför borde ju icke denna utelämnas ur definitionen av arvsynden, i all synnerhet under denna tid, då många taga sig före att alltför litet i enlighet med den kristna tro men desto mera ut från filosofien tala om den onda begärelsen.
5] Somliga mena nämligen, att arvsynden icke är en brist eller ett fördärv i den mänskliga naruren, utan endast en besvärande börda och ett dödlighetens tillstånd, som Adams barn utan något sitt eget fel men på grund av en annans skuld måste bära. Därjämte påstå de, att ingen dömes till evig död för arvsyndens skull, utan det förhåller sig här så, som med trälar, som födas av en slavinna och få bära hennes lott icke på grund av egen brist utan för moderns olyckas skull. 6] För att markera att en sådan gudlös åsikt misshagar oss, hava vi omnämnt den onda begärelsen och i bästa uppsåt kallat den en sjukdom samt framhållit, att människans natur från födelsen är fördärvad och syndig.
7] Men vi ha icke blott nämnt den onda begärelsen, utan även talat om bristen på gudsfruktan och tro. Detta ha vi tillagt av den orsaken, att de skolastiska teologerna förringa arvsynden, i det att de icke tillräckligt förstå den definitionen av densamma, som de mottagit av fäderna. De orda om ”fnösket” (fomes) såsom en kroppslig egenskap, och narraktiga, såsom de pläga vara, framställa de frågan, huruvida detta lyte vållats av smitta från äpplet eller genom ormens andedräkt och om det förvärras genom bruk av läkemedel. Med dylika frågor ha de undanskymt själva huvudsaken. 8] Då de sålunda tala om arvsynden, omnämna de icke de vida svårare bristerna i människans natur, nämligen att hon icke känner Gud, saknar gudsfruktan och förtröstan på Gud, hatar Guds dom, flyr den dömande Guden, vredgas på Gud, misströstar om Guds nåd, men sätter sin förtröstan på de ting, som är för ögonen, o.s.v. Dessa lyten, som i högsta grad stå i strid mot Guds lag, uppmärksammas icke av de skolastiska teologerna, utan de tillskriva fastmer den mänskliga naturen obrutna krafter att älska Gud över allting och att fullgöra Guds bud, vad handlingarnas väsen beträffar. Och icke se de, att de härvid motsäga sig själva. 9] Ty att med egna krafter kunna älska Gud över allting och fullgöra Guds bud – vad är detta annat än att besitta den ursprungliga rättfärdigheten? 10] Och om den mänskliga naturen hade så stora krafter, att den gennom sig själv kunde älska Gud över allting, såsom de skolastiska teologerna frankt påstå, vad skulle då arvsynden vara? Vartill skulle vidare Kristi nåd behövas, om vi kunde bli rättfärdiga genom vår egen rättfärdighet? Vartill skulle vi ytterligare behöva den helige Ande, om människan genom sina egna krafter kunde älska Gud över allting och fullgöra Guds bud? 11] Vem inser icke, huru förvänd våra motståndares åsikt här är? De kännas vid de ringare bristerna i den mänskliga naturen, men icke de svårare, om vilka Skriften överallt påminner oss och över vilka profeterna ständigt klaga, nämligen den köttsliga säkerheten, gudsföraktet, hatet mot Gud och dylika medfödda brister. 12] Men sedan de skolastiska teologerna blandat in i den kristna läran den filosofiska åskådningen om naturens fullkomlighet och tillskrivit den fria viljan och de gärningar, som den frambringar, mer än tillbörligt samt lärt, att människan blir rättfärdig inför Gud genom den filosofiska eller borgerliga rättfärdigheten, vilken även vi erkänna höra till förnuftet och i någon mån stå i vår förmåga, ha de icke kunnat se den mänskliga naturens inre orenhet. 13] Ty denna kan man bedöma blott ut från Guds ord, vilket de skolastiska teologerna i sina utredningar blott sällan behandla.
14] Detta är grunden till att vi i framställningen av arvsynden dels omnämnt den onda begärelsen, dels frånkänt människans naturliga krafter gudsfruktan och förtröstan på Gud. Vi hava nämligen velat framhålla, att arvsynden innefattar även dessa brister: okunnighet om Gud, gudsförakt, avsaknad av gudsfruktan och förtröstan på Gud samt oförmåga att älska Gud. Dessa äro de främsta bristerna i den mänskliga naturen, vilka i egentlig mening strida mot dekalogens första tavla.
15] Och icke hava vi härmed sagt något nytt. Ty den gamla definitionen, rätt förstådd, säger alldeles detsamma, då det heter: arvsynden är avsaknad av den ursprungliga fullkomligheten. Men vad är denna rättfärdighet? De skolastiska teologerna tvista här om vissa spetsfundiga frågor och förklara icke vad den ursprungliga rättfärdigheten är. 16] Men nu hänför sig denna rättfärdighet enligt Skriften icke blott till dekalogens andra tavla utan även till dess första, som bjuder gudsfruktan, tro och kärlek till Gud. 17] Därför var den ursprungliga rättfärdigheten avsedd att innebära icke blott en jämn avvägning mellan kroppens egenskaper, utan även ägandet av dessa gåvor: en säkrare gudskännedom, gudsfruktan och förtröstan på Gud eller åtminstone en riktig inställning och förmåga att fullgöra detta. 18] Detta betygar Skriften, då den säger, att människan är skapad till Guds bild och likhet (1 Mos 1:27). Ty vad är detta annat än att i människan denna vishet och rättfärdighet framställts, varigenom hon fattade Gud och vari Gud själv lyste med sitt ljus,d.v.s. att människan mottagit gudskännedom, gudsfruktan, gudsförtröstan och dylika gåvor? 19] Ty så tolkas gudslikheten av Irenaeus och Ambrosius, som i denna fråga bland mycket annat säger detta: Icke är den själ skapad till gudslikhet, i vilken Gud icke alltid är. 20] Och Paulus visar i Ef. och Kol. att gudsbilden består i gudskännedom, rättfärdighet och sanning. (Ef. 5:9; Kol. 3:10) 21] Och Longobarden tvekar icke att säga, att den ursprungliga rättfärdigheten just är den gudslikhet, som Gud förlänat människan. 22] Vi återgiva här de gamles meningar, som på intet sätt motsäga Augustinus’ tolkning av gudsbilden.
23] Då den gamla definitionen sålunda säger, att arvsynden utgör avsaknad av rättfärdighet, så frånkänner den människan icke blott förmåga att med sina lägre krafter lyda Gud, utan även gudskännedom, gudsförtröstan, gudsfruktan och gudskärlek eller åtminstone förmågan därtill. Och de skolastiska teologerna själva lära, att detta icke kan förverkligas utan särskilda nådegåvor och nådens bistånd. Just dessa gåvor kalla vi, i och för klargörande av saken själv, gudskännedom, gudsfruktan och gudsförtröstan. Härav framgår, att den gamla definitionen säger alldeles detsamma som vi, då vi frånkänna människan gudsfruktan och gudsförtröstan, varvid vi tänka icke blott på huru dessa bevisas i handling, utan även på möjligheten och förmågan till dem.
24] Just detta är innebörden av den definition, som föreligger hos Augustinus, vilken brukar bestämma arvsynden såsom den onda begärelsen. Han framhåller nämligen, att den onda begärelsen efterträtt den förlorade rättfärdigheten. Ty då den fördärvade naturen icke kan frukta och älska Gud eller tro på honom, eftertraktar och älskar den blott det köttsliga. Och antingen föraktar den i köttslig säkerhet Guds dom eller hatar den i sin förskräckelse. Så sammanfattar Augustinus i arvsynden både bristen och det positivt syndiga tillståndet, som följer efter denna. 25] Dock består den onda begärelsen icke blott i ett fördärv av kroppens egenskaper, utan även i de högre krafternas förvändhet till vad som köttsligt är. Men de, vilka på samma gång tillskriva människan den onda begärelsen, som ännu icke blivit dödad av den helige Ande, och förmågan att älska Gud över allting, inse icke vad de påstå.
26] Vi hava sålunda i framställningen av arvsynden riktigt framhävt båda dessa sidor, nämligen dels bristen i dessa olika hänseenden att icke kunna tro på Gud samt icke kunna frukta och älska honom, dels den onda begärelsen, som i strid mot Guds ord eftertraktar vad köttsligt är, d.v.s. åtrår icke blott kroppslig vällust, utan även en köttslig vishet och rättfärdighet, och förlitar sig på detta såsom sitt goda, men föraktar Gud. 27] Och icke blott de gamla fäderna, utan även de mera insiktsfulla av de nyare teologerna lära, att arvsynden utgöres på en gång av bristen i dessa olika hänseenden, som jag angivit, och av den onda begärelsen. Ty så säger Thomas: Arvsynden innebär en avsaknad av den ursprungliga rättfärdigheten och därmed ett oordnat förhållande mellan själens olika delar, varför den utgör iclke blott och bart en brist, utan ett fördärvat tillstånd. 28] Och Bonaventura skriver: Vid frågan om vad arvsynden är bör man svara, att den är den ohämmade onda begärelsen. Men även det är ett riktigt svar, att den är en avsaknad av den oss tillkommande rättfärdigheten. 29] Och i det ena av dessa svar innehålles det andra. Detsamma är Hugos mening, då han säger, att arvsynden är en okunnighet i själen och en ond begärelse i köttet. Ty han framhåller, att vi födas med okunnighet om Gud, otro, misstro, förakt för Gud och hat mot honom. 30] Allt detta inbegriper han nämligen i okunnigheten. Och denna uppfattning överensstämmer med Skriften. Ty Paulus nämner stundom uttryckligen bristen, t.ex. i 1 Kor. 2: Den naturliga människan fattar icke det, som tillhör Guds Ande.(1 Kor 2:14) På ett annat ställe nämner han den onda begärelsen, som är verksam i våra lemmar och frambringar onda frukter. (Rom. 7:15) 31] Vi skulle kunna anföra flera uttalanden angående båda sidorna av arvsynden, men i en så uppenbar sak behövas icke flera vittnesbörd. Och den insiktsfulle läsaren skall lätt kunna inse, att avsaknaden av gudsfruktan och tro icke blott utgör verksynder, utan varaktiga brister i vår icke förnyade natur.
32] Vi lära sålunda om arvsynden intet, som är främmande vare sig för Skriften eller den allmänneliga kyrkan, utan vi ha åter framdragit och framställt i ljuset Skriftens och fädernas viktigaste tankar, som bortskymts av de nyare teologernas spetsfundiga tvister. Ty det ligger i öppen dag, att de nyare teologerna icke givit akt på vad fäderna velat framhålla med avseende på nämnda brist. 33] Men en rätt kunskap om arvsynden är nödvändig. Ty icke kunna vi förstå storheten av Kristi nåd, om vi icke känna vårt fördärv. Hela människans rättfärdighet är blott och bart skrymteri inför Gud, om vi icke känna, att vårt hjärta av naturen är i avsaknad av kärlek till Gud samt fruktan för och förtröstan på honom. 34] Därför säger profeten: Sedan du visat mig till rätta, slog jag mig på länden. (Jer. 31:19) Likaledes: Jag sade i min överväldigande ångest: alla människor äro lögnare, d.v.s. de tänka icke rätt om Gud. (Ps 116:11)
35] Här klandra motståndarna även Luther, emedan han skrivit, att arvsynden kvarbliver efter dopet, och de tillägga, att denna lära med rätta blivit förkastad av Leo X. Hans Maj:t Kejsaren må här upptäcka deras uppenbara falska beskyllning. Ty motståndarna veta väl, i vilken mening Luther velat säga detta, att arvsynden kvarbliver efter dopet. Han har alltid skrivit, att dopet borttager arvsyndens skuld (reatus), ehuru syndens materia, såsom de uttrycka sig, d.v.s. den onda begärelsen, bliver kvar. Beträffande denna syndens materia har han tillagt, att den helige Ande, som gives genom dopet, börjar att döda den onda begärelsen och framskapar nya rörelser i människans hjärta. 36] I samma riktning uttalar sig Augustinus, då han säger: Synden förlåtes i dopet, dock icke så, att den icke mera är till, utan så, att den icke mera tillräknas. Här erkänner han öppet, att synden finnes, d.v.s. kvarbliver, ehuru den icke tillräknas. Och denna mening har så tillvunnit sig de senare teologernas bifall, att den t.o.m. återgivits i de kyrkliga dekreten. Och i sin skrift Contra Julianum säger Augustinus: Den syndens lag, som är i våra lemmar, har förlåtits genom den andliga pånyttfödelsen, men kvarbliver i det dödliga köttet. Den har förlåtits, emedan skulden är borttagen genom sakramentet, varigenom de troende pånyttfödas, men den bliver kvar, emedan den uppväcker de begär, mot vilka de troende kämpa. 37] Våra motståndare veta mycket väl, att Luther menar och lär just så, och då de icke kunna ogilla själva saken, vantolka de likväl hans ord för att med list få honom, ehuru oskyldig, fälld.
38] Medan de vidare påstå, att den onda begärelsen är ett straff, men icke synd, förfäktar Luther den meningen, att den är synd. Såsom ovan framhållits, bestämmer Augustinus arvsynden såsom ond begärelse. De må tvista med honom, om denna uppfattning är oriktig. 39] Dessutom säger Paulus: Jag hade icke vetat av begärelsen såsom synd, om icke lagen hade sagt: Du skall icke hava begärelse. Likaså: I mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i min håg och som gör mig till fånge under syndens lag, som är i mina lemmar. (Rom. 7:7, 23). 40] Dessa vittnesbörd kunna icke förvändas genom något spegelfäkteri. Ty med klara ord kalla de begärelsen synd, vilken likväl icke tillräknas dem, som äro i Kristus, ehuru den i realiteten är värd döden, om den icke tillgives. 41] Obestridligen är detta kyrkofädernas uppfattning. Ty Augustinus vederlägger utförligt deras åsikt, som mena, att begärelsen hos människan icke är synd, utan ett adiaforon, såsom kroppsfärgen eller ohälsan säges vara ett adiaforon.
42] Men om motståndarna påstå, att ”fnösket” (fomes) är ett adiaforon, så motsägas de icke blott av många Skriftens ord, utan av hela kyrkan. Ty att tvivla på Guds vrede, på Guds nåd och på Guds ord, att vredgas på Guds domar, att förargas, om Gud icke genast hjälper ur bedrövelser, att knota över att det går de ogudaktiga här i världen bättre än de fromma, att upptändas av vrede, lusta, ärelystnad, girighet o.s.v. – vem har någonsin vågat kalla dessa ting adiafora, även om man icke helt givit sitt samtycke därtill. 43] Och sådant känna även de fromma inom sig, såsom det tydligt synes i psalmerna och hos profeterna. Men de skolastiska teologerna ha från filosofien hämtat de alldeles främmande åsikterna, att vi på grund av våra lidelser och lustar varken äro goda eller onda och varken böra berömmas eller klandras och att intet, som icke sker med fri vilja, är synd. Dessa åsikter äro uttalade av filosoferna med avseende på världslig dom, men icke med avseende på huru Gud dömer. Lika obetänksamt tillfoga de andra meningar, nämligen att naturen icke är ond. Mot detta, om det säges i rätt sammanhang, ha vi intet att invända, men här användes det oriktigt till att förringa arvsynden. Likväl stå sådana meningar att läsa hos de skolastiska teologerna, vilka otillbörligt sammanblanda den filosofiska eller borgerliga moralläran med evangeliet. 44] Och dylika meningar dryftades icke blott inom skolorna, utan spredos, såsom brukar ske, från skolorna till folket De kommo att bli förhärskande, ge näring åt förtröstan på människans egna krafter och undertrycka kunskapen om Kristi nåd. 45] Då Luther ville förklara, huru stor arvsynden och den mänskliga svagheten är, lärde han att vad som efter dopet blivit kvar av arvsynden till sin natur hos människan icke är ett adiaforon, utan är i behov av Kristi nåd för att icke tillräknas och i behov av den helige Ande för att dödas.
46] Medan de skolastiska teologerna förringa både synden och straffet, i det att de lära, att människan av egna krafter kan fullgöra Guds bud, beskrives i första Moseboken det för arvsynden bestämda straffet på annat vis. Ty där säges den mänskliga naturen vara underkastad icke blott döden och andra kroppsliga lidanden, utan även djävulens välde. Där framställes nämligen det fruktansvärda allvarliga ordet: Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din säd och hennes säd.(1 Mos 3:15) 47] Bristen och den onda begärelsen äro på en gång straff och synd. Döden, de andra kroppsliga lidandena och djävulens herravälde äro straff i egentlig mening. Ty den mänskliga naturen är överlämnad till slaveri och hålles fången av djävulen, som förleder den med ogudaktiga meningar och villfarelser och driver den till alla slags synder. 48] Men liksom vi icke kunna besegra djävulen annat än med Kristi hjälp, så kunna vi icke med egna krafter frigöra oss från nämnda slaveri. 49] Själva världshistorien visar, huru stor djävulens härskarmakt är. Ty världen är full av smädelser mot Gud och ogudaktiga meningar, och med dessa band har djävulen insnärjt dem, som i världens ögon äro visa och rättfärdiga. 50] Hos andra visa sig grövre synder. Men då vi mottagit Kristus, som borttagit både synd och straff och som förstört djävulens välde jämte synd och död, kunna vi icke rätt lära känna Kristi välgärningar utan att förstå vårt eget fördärv. Därför hava våra predikanter flitigt undervisat om dessa ting och hava icke lärt något nytt, utan hava framställt den heliga Skrift och de heliga kyrkofädernas läror.
51] Härmed mena vi oss ha meddelat Hans Maj:t Kejsaren tillräckligt angående de barnsliga och lama spetsfundigheter, varmed våra motståndare förvrängt denna vår lära. Ty vi veta, att vi i detta stycke tänka rätt och i överensstämmelse med Kristi allmänneliga kyrka. Men om motståndarna vilja på nytt upptaga denna lärostrid, så skola icke hos oss saknas sådana, som äro beredda att giva svar och försvara sanningen. Ty motståndarna förstå i denna sak till stor del icke vad de säga. Ofta motsäga de sig själva och kunna icke klart och logiskt utveckla vad arvsyndens väsen eller vad de kalla bristen är. Men vi hava icke här alltför ingående velat undersöka deras tvister, utan vi hava ansett att det vore tillräckligt att med vanliga och kända ord återgiva de heliga fädernas mening, som även vi ansluta oss till.