Baptismens vederläggning och det heliga Dopets försvar

 

I Jesu namn!

Baptismens vederläggning

och

 det heliga Dopets försvar

ur

Herrens Jesu Kristi

och

Hans heliga apostlars Ord

med åberopande av

de främsta kyrkofädernas och den evangelisk-lutherska kyrkans på detta Ord fast grundade,

enhälliga

tro, lära och bekännelse,

utarbetad av

Fredrik Gabriel Hedberg,

filosofie magister, kyrkoherde i St. Karins invid Åbo


Innehåll

Historisk inledning, — där baptismens mest framstående villfarelse berörs, som är ett verkligt förnekande av Bibelns och den kristna kyrkans lära om de heliga Sakramenten.

Kap. 1. Baptismen ivrar endast för dopets yttre form, men kastar bort själva dess kärna och saliggörande innehåll.

Kap. 2. Hela baptismens falska lärobyggnad krossas av Herrens ord i Joh. 3:5 och Hans apostels i Titus 3:5; varför den också söker förvränga dessa heliga Guds ord, genom en grundfalsk uttydning.

Kap. 3. Baptismens falska sakramentslära har sin egentliga rot i förnekelsen av den innerliga, andligt-sakramenterliga gemenskapen mellan Kristus och Hans troende församling.

Kap. 4. Mot baptismen står Kristi kyrkas sanna lära om det heliga dopet.

A) Dr. Martin Luthers vittnesbörd om dopet.

B) Den äldsta kristna kyrkans enhälliga vittnesbörd, uttalat av de utmärktaste bland kyrkofäderna: Cyprianus, Ambrosius, Augustinus, Bonifacius, Chrysostomus, Isidorus, Theodorus af Mopsuestia, Paulinus m. fl

C) Den evangelisk-lutherska kyrkans grundligt utvecklade lära om dopets sanna väsende, framställd av hennes förnämsta och trognaste fornteologer: J. Andreæ, L. Osiander, Dr. Joh. Gerhard, Joachim Westphal, Dr. Joh. Hülsemann, Dr. Abraham Calovius, Leonhard Hutter, David Hollazius och Dr. Joh. Andreas Quenstedt

Kap. 5. Jesu Kristi heliga Ord och Instiftelse är den eviga grunden för Hans kyrkas samstämmiga lära om dopets inre väsende, och om dess nödvändighet till saligheten; och denna lära står orubbligt fast, mitt emellan de på ömse sidor avvikande villfarelserna, katolicismens och baptismens.

Kap. 6. I motsats till baptismens svärmiska andlighet framhålls sakramentens, särskilt dopets, egendomliga verkan och deras särskilda bestämmelse för vår kroppsliga del, bevisad ur det apostoliska ordet i Kol. 2 och Rom. 6.

Kap. 7. Baptismens falska utläggning av bägge dessa bibelställen vederläggs, och därtill bevisas att hon:

A) Förfalskar Guds ord,

B) Fördärvar kristi sakrament,

C) Förför hans trogna med sitt nya gärningsdop, till avfall från Kristi nåd, tillbaka under Lagen; — vilket just utgör själva hemligheten av baptismens villfarelse — samt att hon

D) Förfalskar själva rättfärdiggörelsens grundartikel.

Kap. 8. Mot baptismens ytligt gärningsheliga doplära ådagaläggs vidare ur Gal. 3 att det heliga Dopet är den egentliga förmedlingen för Kristi gemenskap med de trogna, men att det däremot enligt Baptismens villomening inte är någonting mer än judarnas omskärelse, samt att som en följd av det galaternas falska apostlar hade i alla avseenden lika rätt och samma skäl till införandet av omskärelsen bland de kristna som baptisterna har för sin doplära och sitt omdöpande.

Kap. 9. Till ytterligare uppdagande av baptismens nakna ytlighet framställs ur Ef. 5 dopets salighetsrika hemlighet, som är Jesu Kristi och Hans församlings innerligaste, andligt-lekamliga gemenskap.1Denna avdelning (Kap. 9), som i visst avseende utgör glanspunkten av detta verk, anbefaller vi isynnerhet till deras behjärtande och ofta förnyade omläsande, som uteslutande söker blott uppbyggelse för tron.

Kap. 10. Dopets och nattvardens (varderas) särskilda bestämmelse för denna gemenskap, som måste vara även kroppslig, på grund av Guds eget ord (1 Kor. 6:13f.), samt enligt den på detta ord fast grundade äldsta kristna kyrkans och den evangelisk-lutherskas enhälliga vittnesbörd. Men just denna gemenskap bestrids dock av papister, kalvinister och baptister.

Kap. 11. Baptismens ande leder följdriktigt till förnekelsen av gudomens och mandomens förening i Kristi person, såsom också till bestridandet av kroppens uppståndelse.

Kap. 12. Baptismen är enligt sin natur separatistisk, dvs. en fiende till Kristi kyrka och moder för partiväsendet, och hennes förkastande av barndopet står i det innersta samband just med detta.

Kap. 13. Barndopets försvar mot baptismens huvudinkast, särskilt mot den Wibergska bokens2Med denna benämning betecknar vi för korthetens skull här och ofta det av herr A. Wiberg utgivna, i Uppsala år 1852 tryckta, arbetet: Hwilken bör döpas? och hwaruti består Dopet? angrepp, samt utförd bevisning för detta: att barndopet är det allravissaste och kraftigaste dop.


Jesu Kristi ord:

”Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.” ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana som de. ”

(Joh. 3:5, Mark. 10:14)

”De fördömer vederdöparna, som bestrider att barnen blir frälsta genom dopet.”

Augsburgska bekännelsen, artikel 9

”Det bor en gärningsdjävul i dem som hävdar tron och menar gärningen samt så förför de arma människorna under själva trons sken och namn, till förtröstan på gärningarna.”

Dr. Martin Luther

”Baptismen angriper den kristna kyrkan i själva dess grundfästen; baptismens villfarelse är grundförstörande.”

Dr. A G Rudelbach


Professorn, prosten och kyrkoherden,

Herr doktor Aaron Gustaf Borg

Min högtärade morbror och dyre vän!

Aldrig skall jag glömma det, hur vi under barndomens och ynglingaålderns hänflydda dagar troget och innerligt delade ljuvt och lett, åtföljande varandra som tvillingbröder! Vad Rut sade till Naomi, det gäller i sanning även om oss: ”Dit du går, dit vill jag gå; där du blir, där blir också jag.” Och vi följdes sålunda åt på den jordiska vädjobanan, allt intill dess vi uppnådde målet för våra ungdomssträvanden, den världsliga lärdomens vanskliga ärekrans.

Då skildes våra vägar åt. Dragen av Herren, som redan i barnaåren låtit mig förnimma sin kallande röst, hastade jag till det heliga prästkallet. Jag hoppades där under Ordets bruk finna Honom själv, vars namn jag skulle predika för andra och efter vilken min tvinande ande dock törstade. Du valde den teologiska lärdomens bana. — Men samtidigt ljöd till oss båda väckelseropet: ”Vakna upp, du som sover, och stå upp från de döda!”

Jag anslöt mig snart med fullt förtroende till den dåvarande pietistiska riktningen i vårt land. Du stod betänksam och drog dig tillbaka. Men Jesu Kristi evangelium frigjorde mig efterhand från lagens träldom och förde mig ut från pietismens stigar. Den evangelisk-lutherska kyrkans genomluttrade, fulla sanning blev mig allt dyrare, ju mer jag blev av Herrens Ande uppbyggd på profeternas och apostlarna grund, där Jesus Kristus är den översta hörnstenen. — Då såg jag mig om efter den saknade barndoms- och ungdomsvännen. Och se! Herren, som själv nådigt hade kallat och dragit oss till sig, skänkte oss varandra åter i sig.

Så står vi nu, dyre vän, åter hand i hand! Väl inte längre till det yttre, som förgås, men i trons och andans enhet, som är oförgänglig. Du vid vår barndoms vagga, högt uppe i Finlands nord; jag i den yttersta södern, dit vår ungdoms första pilgrimsfärd förde oss — står vi nu dock inför Herren, sida vid sida, hand i hand, förkunnande ur ett hjärta och en mun Hans dygd, som har kallat oss ur mörkret till sitt underbara ljus.

Måtte då Han, densamme som redan i den spädaste barndomen upptog oss i sin gemenskap genom det heliga Dopet, även framgent genom sin Andes fortsatta förnyelse allt fastare förena oss med sig som levande lemmar i Hans kropp och lemmar inbördes! Må vår levnads afton bli klarheten över dess morgon; och måtte det ordet snart i en högre och saligare mening på oss besannas: ”Dit du går, dit vill också jag gå; där du stannar, vill också jag stanna” — nämligen i det rätta fadershuset, det himmelska Jerusalem!

Men till en ringa åminnelse och tacksamhetsgärd för den trogna vänskapen här och än mer, till ett hoppets förebud om den snart stundande oupplösliga föreningen där, tillägnas dig, min moders broder och dyre barndomsvän, detta verk. Det är visst en frukt av mödor och strider men genom Herrens nåd allena ett, om än ringa, genljud av den eviga, trefaldigt bevittnade sanningen: Kristus — i Ordet, i Dopet, i Nattvarden. Ty ”tre är de som vittnar på jorden: Anden, vattnet och blodet; och de tre är ett.” (1 Joh. 5:8). Men den genomgående enheten och kärnan av allt Guds vittnesbörd i himlen och på jorden är ju Han som var, som är och som skall komma, Jesus Kristus, högtlovad i alla evigheters evighet. Han ”älskade församlingen och utgav sig själv för henne på det att Han skulle helga henne, och har gjort henne ren i vattnets bad, genom Ordet.”

Må även Han själv vara vår rening och eviga förening!


Förord

Gärna önskade även jag att få vila ifrån striden och ha frid. Men nej! Hela livet är ju en fortsatt strid. ”Kristi stridsman icke vila får”, utan han måste verka medan dagen varar — natten kommer, då ingen kan verka.

Mig manade baptismen åter ut på stridsfältet. Jag såg med förskräckelse den urgamla fienden nu genom denna väl anlagda snara rycka bort så många av dem jag i Kristus älskade och kände, fastän de flesta till utseendet okända, skilda från mig genom land och hav.

Djupast smärtade det mig att i det stora, gamla Sveas land en sällsynt evangeliets predikare, vilken visst hade begynt i Anden, dock skulle lykta i köttet, låta sig föras bort av detta falska lärdomsväder och nu, själv omdöpt, offentligt uppträda som baptismens härold, både i tal och i skrift.3Vem jag här åsyftar må tillkännages i det följande, så gärna jag också velat för alltid förtiga hans namn i denna sorgliga sak.

När en pelare i Guds hus faller, skulle då inte hela byggnaden känna skakningen därav? Så skedde det också här. Baptismen började snart på ett oroväckande sätt utbreda sig i Sverige och beklagligtvis även bland dem som börjat i tro. Då blev även jag, fastän avlägsen och ringa, från flera håll uppmanad att ”träda fram inför gapet”, på det mest bevekande sätt av en i Herren högt värderad broder, som jag aldrig sett, i Nordamerikas Förenta stater. Där räknar baptismen sina mest talrika anhängare och där har den ur sitt eget moderliv framfött den yttersta tidens plågoris, den för Antikrists tillkommelse rastlöst verkande mormonismen.

Sålunda tvingades jag, förut upptagen av den heta striden mot evangeliets förfalskare, att nu kämpande uppträda mot det heliga Dopets förfalskare. Och i sanning, den ena striden är inte mindre viktig än den andra!

Men fältet var dock här för mig nytt, tvistefrågorna i hela deras vidd förut mindre kända. Detta föranledde ett träget forskande i det viktigaste som skrivits för och mot baptismen eller vederdöperiet alltsedan Luthers dagar, mest dock i närvarande tid. Framför allt föranledde det ett djupare begrundande av alla de ställen i Guds heliga Ord som på ett närmare eller avlägsnare sätt berör läran om dopet.

Allt sådant, samt sakens stora betydelse, har vållat att jag inte kunnat bli färdig med detta verk så snart som jag önskat och omständigheterna väl hade fordrat. Men ju mera jag sålunda forskade, utbedjande mig Herrens ljus och ledning, desto klarare fick jag också inse att baptismen inte är – som så många i välmenande enfald drömmer – en mindre betydande avvikelse från sanningen, en ringa meningsskillnad endast i dopfrågan.

Den är vida mer: denna villfarelses rötter tränger in i själva djupet av hela kristendomens innersta väsen, förfalskande och förytligande allt. Dess hånfulla kamp mot hela den kristna kyrkan har just häri sin egentliga förklaring, liksom också häri ligger rätta grunden till dess under seklernas lopp tidtals uppflammande strid även mot de väsentligaste grundsatserna i den kristna tron.

Av sådan orsak och inseende allt detta ville jag vid baptismens bekämpande lägga yxan vid själva roten av trädet, utan att tvista om bruket av litet eller mycket vatten vid dopet, om vilket vi lätt kunde bli ense och av vilket motparten dock gör – för syns skull – ett sådant oerhört väsen. Jag ville gå baptismen rätt in på livet och angripa den i själva dess villfarelses innersta rot samt, utgående därifrån, tillintetgöra de många utväxter av falska läromeningar (särskilt i dopfrågan) som spirat upp just ur denna rot. Men ett företag av denna art kunde inte utföras i en hast, allra minst av den som därtill omvärvs av många andra, viktiga åligganden.

Av nämnda orsaker fördröjdes utgivandet av detta verk; därav vållades också dess, möjligen allt för stora, vidlyftighet. Men med all tillförsikt vågar jag dock hoppas till Herren att Han, som under dess mer än ett års tid fortsatta (dock ofta avbrutna) utarbetande varit hos mig och nådigt låtit mig just genom den förda striden djupare blicka in i det heliga dopets salighetsrika hemlighet, också skall skänka den välmenande och uppmärksamme läsaren en likartad frukt av detta ringa arbete. Han har också gett oss den ovärderliga gåvan och företrädet att ha mottagit dopet redan i barnaåldern. Allt till Hans egen ära, som ensam verkar allt i alla!

Inneslutande mig i den kristliga läsaren trogna förböner framlever jag allenast av Guds vår himmelska Faders oförskyllda nåd som en ringa tjänare i Jesu Kristi heliga evangelium och förvaltare av Guds hemlighet. Så är jag heligt förbunden till tjänst för Hans dyrköpta församling, som Han själv i dopet har tvagit ren med sitt blod, prytt med sin gudomliga rättfärdighet i tron och som Han genom helgelse i Anden vill under korset bereda till delaktighet i sin översvinnliga härlighet. Han skall på denna efterlängtade dag uppenbaras till att förklaras i sina helgon och befinnas underbar i alla dem som tror!

Därför, min käre läsare, var fasta och osvikliga, samt alltid rika i Herrens verk, då ni vet att ert arbete i Herren inte är fåfängt.

”Håll fast vid det du har så att ingen tar din krona!”

Finland, S:t Karins, den 15 december 1854

F.G. H—g.


Historisk inledning

Baptismens grundvillfarelse är förnekandet av Bibelns och Kristi kyrkas lära om de heliga sakramenten i allmänhet.

Den villfarelse som förkastar barndopet tillintetgör i själva grunden det heliga dopets kraft och väsen. Den har på senare tid åter börjat frodas och fräta vitt omkring sig som en cancersvulst (2 Tim. 2) och har därvid förvänt ganska många människors tro.

Liksom nu lögnens fader själv är en lögnare ända från begynnelsen och även framgent förblir sig lik i alla tider, så är inte heller de från honom ursprungligen utgångna villfarelserna gårdagsgamla. Nej, de framslingrar sina ormakrökningar genom sekler och årtusenden. Väl blir de i varje tid vederlagda och besegrade av den eviga sanningens vittnen men reser sig dock alltid upp igen i en föryngrad, förskönad och därför mera förförisk gestalt.

Så har också den här ifrågavarande villfarelsen fortgått och utvecklat sig ända från kristenhetens tredje århundrade till vår tid. Först uttalades den av novatianernas och donatisternas parti, sedan blev den gemensamt hyllad av hela den otaliga skaran av nymanikeiska kättare4Dessa förföljdes på ett okristligt vis av den påvliga makten och förökade sig desto mer. Deras verkliga villfarelser har senast dr. C U Hahn med utmärkt grundlighet påvisat i sitt berömda verk Geschichte der Neu-Manichäischen Ketzer im Mittelalter, Stuttgart 1845. under medeltiden. Den omfattades på nytt av de fanatiska vederdöparna på reformationstiden, hävdades vidare av mennoniternas mera sansade sket och slutligen blev den mest befordrard och utbredd av baptisterna. Dessa är innerligt befryndade med den reformerta kyrkan och har utgått ur dess sköte.

I synnerhet i England och i Nordamerika vinner de för varje år ökad tillslutning,5I Nordamerika är baptisterna det talrikaste av alla kyrkopartier och utgör redan 4,5 miljoner själar med 10 000 kyrkor. Så uppger redan år 1839 Evangelische Kirchen-Zeitung n:o 91, enligt amerikanska källor. Enligt en annan uppgift skulle Förenta Staterna år 1853 ha endast 813 921 baptister. De olika uppgifterna torde kunna förklaras med den splittring av flera sekter i sekten, som där är vanlig. likaså på allt flera orter i Tyskland, och sedan ett par årtionden har det i det lutherska Danmark utbildats fullt organiserade baptistförsamlingar.6Jämför härmed Dr Guerickes Kirchengeschichte, andra bandet, V utökade upplagan, s. 599, och Dr A G Rudelbachs Theol. Gutachten betreffend das Verhältnis der Baptisten, s. 75. Nu sist har inom ett par, tre år har de också i Sverige erhållit åtskilliga uppenbara och utan tvivel långt flera hemliga anhängare.7I sin bok Hwilken bör döpas? och hwaruti består Dopet? uppger herr A Wiberg på s. 291 de svenska baptisternas antal år 1852 till inalles 40 personer.

Väl vill vår tids så kallade baptister icke gärna erkänna de ursinnigt svärmiska vederdöparna på reformationstiden som sina själsfränder, såsom de dock verkligen i sanning är – men saken talar för sig själv och behöver inte deras erkännande. Vid ett närmare skärskådande ser man klart att alla dessa ovan nämnda kätterier, så olika de än kan synas till det yttre, dock i själva grunden är innerligt förbundna med varandra, en och samma andas barn.

Även en ytlig granskare finner lätt att de alla överensstämmer allra först i det avgjorda, hätska och hädiska förkastandet av barndopet, samt i allmänhet av den bibliskt-kyrkliga läran om sakramenten. Om de vid mitten av det tredje århundradet redan uppkomna novatianerna säger Lucas Osiander:8Den Christelige Kyrkiones Historia, del I, s. 191. ”de döpte på nytt också dem som redan var döpta i den rena församlingen — och eftersom de höll sig mycket förmer än andra kristna, kallade de sig rena, katharer.”9Så långt har den inre själsfrändskapen med dessa omdöpande novatianer förblindat baptisten A Wiberg att han, trots deras påtagligt fariseiska, gärningsheliga inriktning, ger dem det sköna namnet ”de första protestanterna”! – Wibergs ovan citerade bok, s. 276.

Likaså uppräknar han bland donatisternas villfarelser ”att de som ville förena sig med dem skulle låta döpa sig på nytt; ty utanför deras församling meddelas icke det rätta dopet”10Den Christelige Kyrkiones Historia I, 342. och längre fram: ”De kätterska donatisterna kom också under Gregorius den Stores tid (i sjätte århundradet) framkrypande och förökade sig storligen.” — ”De döpte på nytt dem som tidigare mottagit dopet i den romerska kyrkan. De föraktade Ordets tjänare och sakramenten, alldeles som våra vederdöpare.”11Den Christelige Kyrkiones Historia II, 183.

Men de nymanikeiska kättarna under medeltiden, som herr Wiberg kallar ”uråldriga protestanter, som inte böjt knä för Baal”,12A Wiberg: Hwilken bör döpas? osv., s. 291. gick ännu längre. Katharer, patarener, bulgarer, josephister, paulicianer, publikaner, bons hommes, de fattiga från Lyon m.fl. förfalskade inte bara barndopet utan de ansåg i allmänhet att inget döpande i vatten kunde gagna till saligheten utan deras handpåläggelse, genom vilken allena den Helige Ande skulle meddelas.13Ch A Hahn: ”Geschichte der neu-Manichäischen Ketzer” s. 74, där deras gemensamma villfarelse framställs så ur tillförlitliga källor: ”För ingen del tror de att den Helige Ande kan mottagas genom dop i vatten.” – ”De säger att inget dop i vatten gagnar till saligheten, varför de också på sitt eget hemliga sätt omdöper alla dem, som övergår till deras sekt, vilket dop (consolamentum) de säger ske i den Helige Ande och eld.” ”Ty de påstår att dopets sakrament, som sker med vatten, utan deras handpåläggelse ingenting nyttjar till erhållande av saligheten, varken för de äldre eller för de små.”

Huvudorsaken, varför alla förkastade det av kyrkan meddelade dopet, var alltså egentligen den, att de ansåg det vara endast ett vattendop och som sådant onyttigt till saligheten. I dess ställe hade de uppdiktat åt sig ett slags eget sakrament, som de kallade ”consolamentum”, vilket bestod däri, att en av deras föreståndare med evangelieboken i sina framsträckta händer förmanade den eller dem som skulle mottaga detta sakrament att sätta all sin förtröstan till denna.

Därefter lade han boken över deras huvuden, läste Herrens bön sju gånger och ur Johannes evangeliums första kapitel från början fram till orden ”nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus”. Så var detta consolamentum fullbordat.14Denna i dr Hahns ovannämnda arbete s. 77 ordagrant införda beskrivning av consolamentum har hämtats ur ur ett verk av Ermengard. Detta skrevs i början av det 13:e århundradet, då dessa sekter var allmänt utbredda och kända.

Men liksom de nu föraktade och smädade Guds heliga dop och upphöjde sitt eget människopåfund i dess ställe, så förnekade de också Kristi lekamens och blods väsentliga närvaro i den heliga nattvarden. Detta så mycket mer som de inte trodde att Kristi kropp var en verkligt mänsklig kropp av kött och blod, utan ansåg denna vara blott en skenkropp.15Hahn: Geschichte der Neu-Manichäischen Ketzer, s. 76.

Likaså höll reformationstidens vederdöpare med hårdnackad envishet fast vid samma villfarelse: att Kristus inte av Jungfru Maria utan av himmelen medfört sin lekamen16Så betygar H W Erbkam i sitt berömda verk Geschichte der Protestantischen Sekten im Zeitalter der Reformation, Hamburg 1848, s. 567. Han skriver att just denna villfarelse utgör ett gemensamt och krakteristiskt kännetecken för hela den anabaptistiska riktningen. och således inte var en sann människa med kött och blod. Så förfalskade de också i samband härmed barndopet samt frånkände såväl dopet som nattvarden dess sanna, sakramenterligt-objektiva väsen.17Alla tiders vederdöpare eller baptister, av vilka olika former de än må vara, hyllar dock enstämmigt inte bara samma villomening om dopet utan också den reformerta kyrkans gemensamma villfarelse i läran om nattvarden. De lär nämligen att Kristi lekamen och blod endast förebildas genom brödet och vinet eller på sin höjd endast på ett andligt sätt meddelas åt tron. De hävdar att Hans kropp och blod inte väsentligen ätes och drickes av både värdiga och ovärdiga gäster i den heliga nattvarden. Baptismen förkastar inte endast läran om dopet utan också läran om nattvarden. Se Guerickes Kirchengeschichte, Bd. II, s. 592 (6.)

Den sansade Menno Simons själv lyckades sedan 1537 med ståndaktigt allvar återförena de genom djupt inre förfall och hårda förföljelser förskingrade vederdöparna till en strängt ordnad kyrklig sekt. Men inte ens han har, trots sitt beprisade lugn, kunnat underlåta att med förvånande bitterhet häda barndopet. I sin Fundamentbok (s. 50f) kallar han det en ”avgudatjänst”, ”ett påfund av draken och vilddjuret” samt ”en antikristlig ceremoni!!”.

Med samma hädiska bitterhet fortsätter också senare tiders, väl i många andra hänseenden sansade, baptister att angripa barndopet liksom de också alla i allmänhet förfalskar läran om sakramenten.

Därpå har vi ett helt nyligen inträffat sorgligt bevis i den från den lutherska kyrkans prästämbete avgångna och tyvärr även från luthersk tro avfallna herr A Wiberg från Hälsingland i Sverige. Han blev tjusad av baptismen och döpt på nytt och utgav år 1852 till baptismens försvar en bok som egentligen föranlett detta arbete. Här ådagalägger han alltigenom samma ytliga begrepp om sakramenten, särskilt dopet, samma fientligt hånande anda mot barndopet som utmärker alla baptister i allmänhet och som utgör denna villfarelses huvudsakliga kännetecken – även om detta inte är dess enda avvikelse från Guds sanning.

Tidigare trodde och bekände herr W-g med hela Guds kyrka på jorden och i enlighet med Kristi egna ord (Joh. 3:5) och Hans apostels utsago (Tit. 3:5, Ef. 5:26 m.fl.) att dopet är den nya födelsens bad av vatten och Ande, utan vilket vi inte kan ingå i Guds rike. Nu omfattar han med fröjd alla otrogna skriftlärdas förvrängning av dessa och andra dylika Guds ord och försöker med vämjelig utförlighet bevisa att ingen egentligt ny födelse sker i det heliga dopet.

Vår lutherska kyrka lär, på Guds heliga Ords grundval och i fullkomlig överensstämmelse med alla troende kyrkofäder, samt med den äldsta kyrkans vittnesbörd att ”dopet är nödvändigt till saligheten”.18Se Augsburgska bekännelsen artikel IX: ”Om dopet lära de att det är nödvändigt till saligheten” osv. Herr W. blygs dock inte för att påstå att detta antagande ”saknar all grund i den Heliga Skrift, är högst orimligt och en så grov villfarelse som katolikernas lära om själamässor för de döda, avlatsbrev, avlidna helgons tillbedjande och mera sådant”!19Den wibergska boken s. 197.

Förr instämde han av hjärtat med alla kristrogna i Guds namns lov och pris, som i Kristus av sin blotta barmhärtighet, och inte för vår rättfärdighets gärning, gjorde oss saliga genom den nya födelsens bad i det heliga dopet. Nu har baptismen tjusat honom så att han förkastar denna Guds grund och med Julius Köbner smädande utbrister: ”Den så kallade döpelsenåden är ett påfund av prästerna, ett bländverk!”20D:o s. 93.

Då var det hans hjärtas lust och fröjd att i tron på Guds nådeförbund och löften, som aldrig sviker, och under känslan av synd och all egen ovärdighet trösta sig av att redan i barndomen vara döpt till Jesu Kristi egen och genom Honom till ett Guds barn. Nu har baptismen så förvänt hans tro att han, den arme vilseförde, vågar anklagande uppträda mot Luther och reformatorerna, mot den lutherska kyrkan, ja, mot hela den kristna kyrkan i allmänhet, för barndopets skull.

Ty han ser icke mera Guds Ord och den Helige Ande i barnens dop utan anser det vara endast en fördärvlig ceremoni, genom vilken de ”införsätts, intvingas i en falsk kyrka” som skall vara ”roten till allt ont”.21Wibergs bok, s. 294. Barndopet är för honom inte mera någon ny födelse till Guds rike, utan tvärtom ingenting mera än en ”köttslig födelse”, ja (man ryser när man säger det) ett ”skenfagert satans konstgrepp!”22D:o s. 294. Vad skall vi då undra att han kallar det ett ”människopåfund”, ”en handfull vatten”,23D:o s. 296-297. och hånande ger dem som meddelar detta dop öknamnen ”barnbestänkare, barnbegjutare”!

Här träder han helt in i de gamla fanatiska vederdöparnas fotspår, vilka (som Luther berättar) kallade barndopet ett ”hundbad” och de präster som förrättar sådant ”skurkaktiga baddrängar” (bubische Badeknechte). Och all denna hädelse har han nu lärt sig av sina högt prisade förförare, de till skenet fromma och evangeliska men mot Kristi sakrament och Kristi kyrka stormande baptisterna!

Med den i i baptismen förhärdade, hejdlöst fräcka villoanden Alexander Carsons ord vågar han nu kalla barndopet ett ”trollmedel”, ett medel till signeri under Guds namns missbruk”,24D:o s. 222. ett ”babyloniskt bruk”,25D:o s. 223. ”skökomoderns påfund” och en ”Antikrists surdeg”!26D:o s. 119.

Men detta kan redan vara nog och ända till vämjelse övernog av baptistisk hädelse! Dock står det av detta mer än klart att den på ytan vitmenade baptismen i våra dagar till sitt innersta väsen är fullt av det gamla vederdöperiets orena ande, en förvrängare av Guds Ord, en förfalskare av Hans sakrament27Att herr W-g också i läran om nattvarden, trots sin tidigare lutherska tro, blivit smittad av baptismens villolära, framgår klart. Det syns bl.a. därav att han i sin ofta nämnda bok, s. 247, med gillande anför baptisten J T Hintons påståenden. Denne hävdar att de synliga tecknen, brödet och vinet, först under påvedömet började ”betraktas som Kristi verkliga lekamen och blod” vilket de således inte verkligen skulle vara. Ändå säger Herren själv: ”Detta är min lekamen, detta är mitt blod!” och barndopets svurna fiende. Själva medelpunkten eller kärnan i baptismens, dvs. vederdöperiets, villfarelse består ingalunda enbart i det avgjorda förkastandet av barndopet utan i ett verkligt förnekande av Bibelns och Kristi kyrkas lära om de heliga sakramenten i allmänhet.

Detta måste envar medge som inte stannar vid ytan utan djupare skärskådar baptismens innersta väsen och därvid ger akt på kyrkohistoriens vittnesbörd i detta avseende. Så kan också vi styrka detta vårt ur själva sakens grund hämtade påstående med ett par av vår kyrkas lärdaste och trognaste teologers utlåtanden i ämnet, avgivna under senaste tid.

Tydligt och bestämt säger dr A G Rudelbach i sitt år 1846 avgivna ämbetsutlåtande angående baptismen, där han bl.a. uppdagar denna villfarelses egentliga medelpunkt: ”Denna medelpunkt är obestridligen ingen annan än den avgjorda och framhärdande förnekelsen av kyrkans lära om sakramenten. Och om vi rätt förstår vad sakramenten i sig innebär, så kan vi först se hela vikten och vådan av denna förkunnelse. Ty genom Ordet, som omsluter och ljuder genom dem, är sakramenten inte blotta tecken på Guds nåd och barmhärtighet. De är inte enbart medel till att styrka vår tro, utan de är sådana salighetsmedel genom vilka Herren Kristus införlivar oss i sitt rike och i sig själv. De är, tillsammans med det predikade Ordet och tillsammans med Andens ämbete, det trefaldiga, gudomliga vittnesbördet på jorden (1 Joh. 5:8) varigenom Kristi kyrka lever och röres, strider och uppnår sin fulländning. Därför: den som angriper kyrkans sakrament till deras väsen eller sanna innehåll, han upplöser själva Kristi kyrka. Och den som över huvud förfalskar den rätta förståelsen av sakramenten (såsom baptisterna gör), han har med detta berövat sig själv sakramentens sanna välsignelse och saliga frukt. Den är det införlivande och uppehållande i Jesu Kristi gemenskap, som han nu omöjligen kan bli delaktig av! — Baptismens förnekelse går på det innersta djupet och angriper Kristi kyrka i själva hennes grundfästen. Baptismens villfarelse är grundstörtande!”28Rudelbach: Theol. Gutachten betreffend das Verhältnis der Baptisten, Magdeburg 1846, s. 14.

Härmed överensstämmer vad Dr H E F Guerike i sin Allmänna kristliga symbolik anför om barndopets förnekare: ”Deras begrepp om sakramenten är i grunden äkta reformert, men konsekventare tillämpat på båda sakramenten” (då den reformerta kyrkan endast angriper läran om nattvarden) ”så väl på dopet som nattvarden, till följd av detta förkastar de också barndopet. Sakramenten är nämligen för dem endast yttre, sinnliga handlingar, genom vilka Guds inre nådeverk förebildas och åskådliggörs – men ingenting gudomligt verkligen meddelas människorna.”29Guerike: Allgemeine Christl. Symbolik, Leipzig 1839, s. 382.

Och detta sitt yttrande stöder Dr Guerike bland annat på den av Johan Ris författade mennonitiska bekännelsens egna ord, Art 30, som lyder: ”Sakramenten är yttre och synliga handlingar och tecken som visar Guds omätliga godhet mot oss. På Guds sida avbildar de för våra ögon den inre och andliga handling som Gud verkar genom Kristus, då Han pånyttföder, rättfärdigar och andligen när oss. Men vi åter, på vår sida, bekänner genom dem vår religion, bättring, tro och lydnad.”30Joh. Ris: ”Præcipuorum Christianæ fidei articulorum brevis Confessio: Art. XXX.”

Denna deras egen bekännelse visar tillräckligt att de tillintetgör det rätta begreppet om sakramenten och till följd därav (som Dr Rudelbach säger, s. 18) ”uttömmer själva hälsobrunnarna, ur vilka hela kristenheten blir vederkvickt.”

Så bekänner också vederdöparnas berömda reformator, Menno Simons själv, i sin skrift kallad Der Ausgang, att hans övergång till vederdöperiet allra först föranleddes av att han (redan år 1530) började betvivla att brödet och vinet i nattvarden verkligen hade med sig Kristi sanna lekamen och blod. Han dukade under i denna anfäktelse och började nu i överensstämmelse med de reformerta anse den heliga nattvarden för blott en åminnelsemåltid.

Därefter började han också betvivla barndopets riktighet, intogs så av vederdöperiet, och i stället för att låta det heliga dopet gälla som en fri Guds nådeshandling, fattade han det nu som en innehållslös ceremoni där allt berodde på människans värdighet och förhållningssätt. Sedan han först i läran om nattvarden fallit i de reformertas villfarelse, var han snart färdig att hylla den lika så falska och ytliga uppfattningen om dopet, och blev en vederdöpare. Villfarelsen i nattvardsläran föregick och föranledde hans villfarelse i läran om dopet.

Och vad nu så tilldrog sig med honom enskilt, det samma har i allmänhet inträffat med hela skaran av de engelska och amerikanska baptisterna. Dessa hör ursprungligen till den reformerta kyrkan och hyllar således med henne den falska nattvardsläran. Från denna villfarelse har de framgått och, följdriktigt, utsträckt samma ytligt falska uppfattning även till dopet.

I överensstämmelse härmed vore det visst inte underligt eller otänkbart (såsom Dr Guerike anmärker)31Dr Guerikes Kirchengeschichte, V. uppl., Bd II, s. 599. att slutligen hela den reformerta kyrkan förr eller senare övergår till en baptistisk kyrka. Dock skulle Guds sanning då endast så mycket säkrare segra över den fullmogna, kraftiga villfarelsen!


[sta_anchor id=”kapitel-1″ unsan=”Kapitel 1″]Kapitel 1[/sta_anchor]

Baptismen ivrar för dopets yttre form men förkastar dess saliggörande innehåll

Genom allt det anförda är det tillräckligt visat att baptismens eller omdopets ande i alla tider visat sig vara en fiende till Jesu Kristi sakrament. Under allt sitt skenfagra nit för den sakramentala handlingens yttre formriktighet vill baptismen, så långt det på den ankommer, i själva verket tillintetgöra de gudomliga sakramentens innersta väsen. Så ivrar denna ljusklädda villoande också i vår tid för att hela kroppen ovillkorligen måste nedsänkas i vattnet vid det heliga dopet. Man hävdar att om dopet sker enbart med begjutning av huvudet, om också i den heliga Treenighetens namn, är det inte längre ett verkligt dop.

Nu är det visserligen en oomstridd sanning att dopet ursprungligen förrättades genom nedsänkning av hela kroppen i vattnet men av detta följer ännu inte på långt när det som baptismen vill: att ett dop i den Treenige Guds namn med begjutning endast av huvudet inte skulle vara något dop. Vattnet och vattnets mängd gör inte att dopet är ett saliggörande sakrament utan det gör Guds ord och heliga namn, som är med och hos vattnet, på grund av Kristi egen befallning och instiftelse.

Denna gudomliga instiftelse och detta heliga namn gör, såsom Dr. Luther kraftigt bevisat, att dopet i vatten inte är ett tomt vattenbad utan ”ett nådefullt livets vatten och den nya födelsen bad i den Helige Ande”. Vattnets mängd åstadkommer det inte, nedsänkningen i vatten inte desto mera än begjutning därmed.

Därför har Kristi kyrka också redan under de första århundradena vid dop av svaga personer (”baptisma clinicorum”) använt begjutningen eller bestänkningen med vatten (”adspersio”) i stället för den vanliga nedsänkningen däri. Den lutherska kyrkan har på samma grund, under medgivande av nedsänkningens ursprunglighet och fulla överensstämmelse med dopets inre väsen, dock aldrig tvekat att anse det med begjutning förrättade dopet som ett fullgiltigt och gudomligt dop. Nota bene: i kraft av det med vattnet förenade, saliggörande ordet! Däremot ivrar baptismen nu för nedsänkningens ovillkorliga nödvändighet och förkastar allt annat döpande som sker med begjutning. Härmed vill baptismen endast ge sig sken av att vara angelägen om det – enligt dess lögnaktiga påstående – enda rätta, kristliga dopet. Med detta avser den hela kroppens nedsänkande i vattnet.

Med denna skenfagra förevändning har den bländat och bländar ännu mången som endast ser på ytan och inte förmår inse den djupa villfarelses hemlighet som döljs under det vackra skenet. Den ger sig ut för att vara ivrigt angelägen om det rätta kristliga dopet och ivrar dock i själva verket endast för hela kroppens nedsänkning i vattnet men förkastar lika ivrigt den i Guds Ord grundade sanningen: att dopet verkligen är ett den nya födelsens bad i den Helige Ande. Under all sin låtsade angelägenhet om dopets yttre rätta form, upphäver den i själva verket på detta sätt hela dopets egentliga väsen och saliggörande innehåll, såsom längre fram utförligt skall bevisas. Därtill förvandlar baptismen det på detta sätt till ett onyttigt vattenbad, en tom ceremoni och endast en sinnebild av Kristi död och begravning eller en lagisk förbindelse att leva heligt. Ingen ny födelse skulle alltså egentligen verkas av Guds Ande och allt skulle ytterst bero av människans egen beskaffenhet och förhållningssätt men inget alls av Guds fria och oförskyllda nåd i Kristus Jesus. Så behåller baptismen visserligen, så att säga, dopets yttre skal samtidigt som den kastar bort dess kärna.

Men vad båtar väl skalet, om det än är fagert att se på och prydligt att visa fram, när själva den närande och livgivande kärnan saknas? Jag vill säga: vad gagnar det att nedsänka hela kroppen i vatten – vilket baptismen så ivrar för och berömmer sig av – när dopets egentliga innehåll tillintetgörs genom en falsk lära? Denna lära förvandlar detta saliggörande nya födelsens bad till en tom ceremoni, ett vattenbad. Och att baptismens anda verkligen går ut på detta, bevisas klart till en början redan av den avhandling på 305 oktavsidor som herr Wiberg, tjusad och intagen av baptismen, författar över den viktiga frågan ”Vari består dopet?”. I denna avhandling berör han inte ens dopets sakramentalt gudomliga innehåll utan fyller sina trehundra sidor med idel vatten – dvs. dels med egna, dels med andra baptisters och otrogna teologers funderingar om nedsänkandets ovillkorliga nödvändighet och begjutandets otillräcklighet.

När en före detta luthersk präst så kan bländas av baptismen och till den grad förlora sin andliga syn, att han i det heliga dopet inte ser annat än vatten och åter vatten – vad skall då inte andra göra? Väl lär Herren Kristus tydligt och klart (Joh. 3:5) att dopet består inte blott av vatten utan även av Ande, ja, att det verkligen är en ny födelse av vattnet och Anden, och på denna grund kallar Hans apostel (Tit. 3:5) det uttryckligen ”den nya födelsens bad” – men vad skulle baptisterna bry sig om sådant? De ivrar endast för ”hela kroppens nedsänkning i vattnet” men av den Helige Andes saliggörande verk genom vattnets bad i Ordet, av en verklig nyfödelse vill de alls ingenting veta. De har nog av anda och tro även utan dopet.

Så har även herr Wiberg i sin bok Hwaruti består dopet? rent ut förklarat och, med hjälp av en hel hop otrogna bibelvrängare, på sitt sätt utförligt bevisat (ss. 202—208, 218—225) att Joh. 3:5 och Tit. 3:5 med orätt och utan orsak tillämpats på dopet. På detta sätt får han det till ett tomt vattenbad, en ”högtidlig” ceremoni som ”ej är något nödvändigt medel till nya födelsen” (s. 221).

Men vi frågar än en gång: vartill tjänar då baptisternas dop? Vad båtar väl deras så ivrigt yrkade nedsänkning i vattnet? Vad vinner de med sitt omdop? Jo, så mycket att Guds heliga, saliggörande dop för dem blir till ingen nytta och att de efter all förmåga försöker göra det onyttigt också för andra. Detta är hemligheten. Men Herren Gud må bevara sin kyrka för sådana villoandar och snart låta dem komma på skam! Amen.

Kapitel 2

Baptismen stöder sig på en grundfalsk förvrängning av Guds Ord i Joh. 3:5 och Tit. 3:5.

För att dock göra det åskådligt för var och en hur listigt och lättsinnigt dylika andar umgås med Guds heliga Ord, för att tvinga fram vad de önskar ur det, torde det här vara av nöden att i sammanhang med det tidigare sagda ta upp det viktigaste av den baptistiska utläggningen av Joh. 3:5 och Tit. 3:5. Det finns framställt i den wibergska boken på anfört ställe.

Detta gör vi så mycket hellre som just dessa bibelställen står i skarp konflikt med hela baptismens ytliga uppfattning av dopet. Här får vi alltså klarast se hur baptismen försvarar sin villfarelse i strid med Guds tydliga, klara Ord – och hur föga den fruktar Gud eller aktar Hans heliga Ord. Detta så from och kristlig hon än utger sig för att vara, djärvt föraktande och smädande hela den kristna kyrkan!

Herren Jesus säger uttryckligen i Joh. 3:5: ”Om en människa icke bliver född på nytt av vatten och ande, så kan hon icke komma in i Guds rike.” Detta är utan tvivel tydligt och klart talat. Envar som utan förbehåll vill tro Gud på Hans Ord, måste Fatta att det här, liksom uttryckligen i föregående vers, yrkas på nödvändigheten av en ny födelse för att komma i i Guds rike och att denna nya födelse måste ske av vatten och ande. Inte av Anden allena, liksom inte heller vatten allena, utan av dem bägge förenade, ”av vatten och ande”. Vatten är väl något helt annat än ande och ande åter helt annat än vatten, det är klart. De får ingalunda förväxlas eller anses för ett och detsamma men de får inte heller skiljas åt, om en ny födelse skall komma till stånd. Ty Herren har sammanfogat dem och med sin ed (”sannerligen, sannerligen”) betygat att den nya födelsen bör ske av dem båda, förenade. Således inte av vattnet allena, inte heller av Anden allena.

Men var i hela världen finner vi väl vattnet och den Helige Ande på ett sådant sätt förenade, om inte just i det heliga dopet, som Herren Kristus själv instiftat och helgat till ett salighetsmedel för sin kyrka? Det finner vi i vattnet, helgat av Herren själv, genom Hans instiftelse och med den högtlovade Treenighetens eget namn; där, men också endast där, är vattnet inte längre ”enbart vatten” (som dr. Luther säger) utan ”vatten författat i Guds bud och förbundet med Guds Ord” och är i följd därav ”ett nådefullt livets vatten, samt den nya födelsens bad i den Helige Ande”. Och därför har också den kristna kyrkan, ända från apostlarnas dagar intill nu, med stor enhällighet fattat ifrågavarande Herrens ord (Joh. 3:5) så, att det uttryckligen betecknar det heliga dopet, där vattnet och den Helige Ande är av Gud själv förenade till den nya födelsens saliggörande verk – endast där och inte någon annanstans, varken i himlen eller på jorden.

Men mot detta har villoandarna i alla tider bemödat sig att vränga dessa tydliga, klara Guds Ord bort från dopet och att mot detta tyda dem på sina egna drömmar. Så gör också baptismen, och träder under detta i alla sina föregångares vilseledande fotspår. Dessa är de manikeiska kättarna under medeltiden och de anabaptistiska andarna på reformationstiden.

Välan, vi vill se och ge akt på hur herr Wiberg bär sig åt med Joh. 3:5. Ty att han måste ge dessa Herrens Ord en betydelse helt annan än den de tydligt innebär i sig själva och hela den kristtrogna kyrkan fattat dem, det är en given sak. I annat fall skulle just dessa ord tillintetgöra hela hans baptistiska vattenlära och åter öppna hans ögon till att förstå sanningen. Dessa ord måste således – kosta vad det kosta vill – tydas på vad som helst annat, bara inte på dopet.

Hur lyder då baptismens tolkning, vad säger herr W—g? ”För det första (säger han32Hwilken bör döpas, och hwaruti består dopet? s. 202.) bör man ej förbise att Dopet på detta ställe inte med ett ord finns nämnt.” (Där har vi det!) ”Här talas endast (!) om en födelse av vatten och anden.”

Vad i all världen skall då förstås med denna födelse av vatten och andan, om därmed inte förstås Dopet? Det vet herr W. inte själv och han kan inte heller säga någonting bestämt därom. Men det är ju också nog för baptismen, blott dessa ord inte förstås om dopet – de må då annars tydas och vrängas till vad som helst. Därför säger också herr W.: ”Men nu har talesättet: född av vatten och anden, — varit och är ännu mycken tvist underkastat.” – Där har vi det! Ja, vad allt kan inte otrogna skrifttolkare tvista om? Också det tydligaste, vissaste Guds Ord är ju tvivel underkastat och ovisst för den, som inte vill tro det. Skulle väl alla de Guds Ord vara tvetydiga och ovissa, som otron någonsin tvistat om? Då vore detta heliga, vissa och fasta Ord det allra ovissaste ting i världen. Men låt de otrogna skriftlärda tvista, ja, låt lögnens ande häckla och vränga allt, bäst han vill: ”Herrens vittnesbörd är fast och gör den enfaldige vis” (Ps. 19:8), ”Herrens tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.” (Ps. 12:7) Så också här, på ifrågavarande ställe. Men vi måste dock lyssna till de särskilda förvrängningar av detta bibelställe som herr W—g anför, så ytliga och vämjeliga de än är, endast för att vi så mycket klarare skall inse den värdelösa grund som baptismen bygger sina påståenden på.

Allra först anförs fritänkaren Grotius’ mening, som är att då Herren säger ”utan att man blir född av vatten och ande”, skall det betyda: ”utan att man blir född av Anden, som i likhet med vattnet renar.” Vidare åberopas Calvins yttrande: ”De bedrar sig, som tror att dopet omtalas på detta ställe, eftersom de hör vatten nämnas”. Varefter han förklarar bort vattnet från Kristi ord, i sanning lika behändigt som Grotius, och säger: ”Genom vatten och ande, det vill säga, genom Anden” (väl säger Herren uttryckligen ”genom vatten och ande” men vad hjälper det? Dessa herrar vill inte ha det så, utan genom anden allena) ”som renar och utgjuter sig över de trogna själarna och därigenom företräder vattnet.”

Vart skall nu den arme Herren Kristus ta vägen för dessa lärda uttolkare eller vrängare av Hans ord? Han må tala så tydligt Han vill, så är det dock lika fullt för dem alltid otydligt. Han må betyga så heligt och allvarligt Han någonsin vill att man icke utan ny födelse av ”vatten och ande” kan ingå i Guds rike, så låter de dock det inte gälla. Skulle inte dessa herrar förstå det bättre, att en ny födelse av vatten och ande i dopet inte kan ske? Att således alla de bedrar sig som vill låta dessa Kristi ord gälla, så som de lyder, och i all enkelhet därmed förstå dopet.

Nej! Anden, anden, anden ensam skall nu göra det, utan vatten, utan dop. Men då nu Herren Kristus dock till deras stora grämelse hävdat en ny födelse av ”vatten och ande”, så måste de med stort besvär bortförklara det förra ordet och låta enbart det senare stå. Så får de äntligen Honom att tala efter deras ljuva förstånd och höglärda drömmar!

Därefter åberopas Dr. Tholucks betänkande om dessa Kristi ord, som lyder så: ”Uttolkarna (nämligen de skrifttrogna) tänka här på Dopets Sakrament … Men vid de Kristnas dop är vattnet enbart symbol (dvs. en tom sinnebild) av den inre försiggångna och försiggående handlingen. Man kan derför inte inse” (då man nämligen följer sitt otrogna förnuft), varför Kristus här lägger en sådan vikt på detta symboliska tecken?”

Till detta må vi endast genmäla att himmelens Herre utan tvivel vet vad Han talar, vad Han lägger vikt vid och varför Han gör det. Därför vore det rådligast och i sanning den högsta visdom – högre än alla otrons spetsfundigheter – att troget och i lydnad hålla sig vid Hans eviga ord, utan att förmätet vilja tyda det efter sitt eget kortsynta tycke, hit eller dit. Sanningens Ande, som är av Gud, skall då för den troende själen själv förklara sitt eget ord. Vad vi av oss själva inte kunnat begripa, det skall så i sinom tid bli klart för oss, här eller där. Därför säger den vise Syrak:33Syr. 33:3. ”En förståndig människa håller sig fast vid Guds Ord, och Guds Ord är henne visst, såsom ett klart tal.” Men då otron i sin självförgudande förmätenhet börjar mästra Gud i Hans Ord, så blir för henne även det visaste ovist och det allra klaraste oklart. Så lönar Gud dem som vågar mästra Honom; på dem fullbordas Jesajas profetia: ”Med hörande öron skall ni höra, och dock alls inget förstå, och med seende ögon skall ni se, och dock alls inget förnimma.”34Matt. 13:14, jämfört med Jes. 6:10.

Däremot erhåller vi genom ett troget och obetingat omfattande av allt Guds Ord det rätta förståndet och den saliggörande insikten i himmelrikets hemligheter (se Matt. 13:11 och 11:25). Vi blir vissa i vårt sinne, fast grundade i sanningen, ty Herrens Ord allena gör hjärtat vist så att det inte längre låter sig föras kring av allehanda lärdomsväder. Detta Ord ensamt lär oss att urskilja och undfly villfarelserna, om de också iklädde sig den mest hänförande gestalt, så som skrivet är: ”Ditt Ord gör mig förståndig; därför hatar jag alla falska vägar.” (Ps. 119:104)

Vad herr Wiberg ytterligare anför ur Winers och Olshausens utläggningar av ifrågavarande Herrens Ord (Joh. 3:5), är lika ytligt och förvänt som allt det redan anförda. Ty medan den förre betygar att vatten inte här kan betyda vatten utan ”andligt vatten” (aquæ spirituales), svävar den senare med sina lustiga drömmar högt uppe i skyarna. Därifrån hämtar han till oss den vidunderliga tolkningen att då Herren yrkar på en ny födelse av vatten och ande, så bör man förstå att ordet ’vatten’ här betyder ’själen’, ’den botfärdiga själen’!

Vem i all världen har väl någonsin hört en mera befängd och orimligare uttolkning? Vilka löjligheter och galenskaper skulle det inte leda till om man på sådant sätt började tyda människors ord: att man förstod dem helt annorlunda än de lyder – så att t.ex. någon talade om vatten men därmed förstod själen, eller tvärtom, med själen förstod vatten o.s.v.? Så tolkar eller förvänder den lärde Olshausen här Kristi ord ”av vatten” och hävdar: ”Man kunde derföre, utan att tanken derigenom skulle ändras (?!), säga: Av själen och Anden” och vidare: ”Av vatten antyder blott, att det inte är själen endast såsom sådan, utan den botfärdiga själen, i vilken nya födelsen kan äga rum.” Men att på detta sätt förfalska Guds heliga, klara Ord efter sina egna hugskott, bevisar den största lättsinnighet – om också lärdomen var aldrig så stor – och är en större synd, mera värd sitt straff än världen någonsin kan begripa. Ty det himmelska Majestätet låter inte någon ostraffat så leka med sitt Gudomliga Ord, liksom vore det talat av en dåre.

Därför må herrar kommentatorer se sig väl för och inte så hejdlöst svärma bort från Guds Ords klara lydelse hän till sina egna drömmar – om de annars vill undvika den domen, som inte torde vara talad i vädret: ”Herren skall inte låta den bli ostraffad, som missbrukar Hans namn.”

Men vad har nu kunnat beveka herr Wiberg att i sin baptistbok med bifall införa dessa och dylika uppenbara förfalskningar av Herrens ord i Joh. 3:5? Vad annat än det, att han utan tvivel i dessa förfalskningar igenkänt samma ande som fostrat och när baptismen. Ty detta är just den ande, lögnens ande, som ända från begynnelsen vantolkat och förfalskat Guds ord, dock under ett helt fromt och intagande sken. Ja, det är samma ande, som visat sig vara den mest avgjorda fienden till och förfalskaren av Kristi heliga sakrament. Denna djupa, andliga frändskap mellan baptismen och de ovan åberopade Bibeltolkarna, fastän några av dem hör till den lutherska kyrkans yttre gemenskap, har nu föranlett herr W—g att med välbehag upprepa deras tydningar. Det gör han gärna, då han väl märkte deras med baptismen överensstämmande strävan att förflyktiga hela innehållet i Guds sakrament. Ty alla dessa utläggningar går ju tydligen ut på att – i överensstämmelse med baptismen och i enlighet med allt köttsligt förnuft – förklara bort den nya födelsen från dopet. Så förvandlar man det, så vitt det på dem beror, till en tom symbol, till idel vattenbad.

Men herr W. går vidare till att med några filologiska funderingar stöda de anförda vantolkningarna av Joh. 3:5. Han känner utan tvivel att tolkningarna i sig själva är haltande och svävar i luften. Han yttrar därför (s. 204): ”Till stöd för den förklaring av vår text, enligt vilken ordet vatten inte bör tas i sin egentliga betydelse, utan i en förblommerad eller sinnebildlig, kan följande grunder anföras: Först har det Grekiska ordet ”kaj,” som på vårt ställe sammanbinder orden ”vatten – Anden”, och bör vanligen översättas med: ”och” icke enbart denna betydelse, utan betyder även ofta: också, nämligen m. m. Vårt ställe kan därför även översättas så: ’Av vatten, nämligen av Anden’.”

Vi svarar: Att det grekiska ordet kaj egentligen betyder detsamma som det svenska ordet och är väl bekant för alla som äger den ringaste skolkunskap i det grekiska språket. Men att det, liksom även svenskans och, då detta skrives ock, kan i vissa ordställningar betyda ”också, nämligen” osv., det är en sak som helt och hållet måste bero på meningens sammanhang.

I Joh. 3:5 medger den klara ordalydelsen och sammanhanget inte på minsta sätt en sådan tolkning: ”Av vatten, nämligen av Anden.” Ty om Herren Kristus – så som baptisterna och deras själsfränder föreger – hade velat säga, att den nya födelsen bör ske endast av ”Anden” och inte av ”vattnet och Anden” (förenade i det heliga Dopet), så hade Han, som vill tala tydligt och bli förstådd, också av de enklaste människor, omöjligt kunnat nämna vattnet då Han inte avser vatten utan enbart Ande.

Därför kan ingen förståndig människa, utan att uppsåtligt förvränga den tydliga meningen, påstå att Kristi ord ”utan att man blir född av vatten och Ande” skulle betyda ”inte av vatten, utan enbart av Ande” eller ”av vatten, nämligen av Ande”, vilket ju är detsamma.

Ja, detta är ett dylikt uppenbart ordvrängande som då de reformerta och baptisterna med dem, förfalskar och förvränger även den Heliga Nattvardens instiftelseord. Herren säger också där tydligt och klart: ”Detta är min lekamen.” Men det behagar dessa högtsvävande och svärmande andar att inte anse den heliga nattvarden för annat än en åminnelsemåltid, där brödet och vinet endast symboliskt betecknar men – efter deras mening – inte alls meddelar Kristi sanna lekamen och blod. Då får Herrens ord lov att rätta sig därefter! ”Detta är min lekamen” skall då förstås: ”detta betyder, men är inte, min lekamen.” Eller om de också äntligen, med den spetsfundige Calvin, medger Kristi lekamens och blods ätande och drickande i nattvarden, så skall det ske blott andligen, genom tron, inte sakramentalt ”i, med och under brödet och vinet” av både värdiga och ovärdiga gäster.

När Herren Kristus av gudomlig barmhärtighet och kärlek vill med sin heliga, sanna lekaamen och blod nära och styrka sin kyrka i altarets sakrament, så vill dessa svärmeandar där inte veta av annat än naturligt bröd och vin. De antar endast ett andligt njutande av Kristus, vilket sker med tron, lika så väl utanför som i nattvarden. Och när samme högtlovade Herren vill i Nya testamentets förra sakrament, dopet, genom vatten och ande pånyttföda och främst införliva sin troende kyrka, sin dyrköpta brud. Detta vill Han göra för att vi i sanning skall vara ”lemmar av Hans kropp, av Hans kött och av Hans ben” (Ef. 5:30) – men då är de alltför andliga för att vilja anta en sådan ny födelse och gemenskap. Därför måste dopet för dem vara endast en symbolisk ceremoni, ett vattenbad, som avbildar eller på sin höjd på ett utvärtes, synligt sätt bekräftar vad de också utan Herrens dop lika fullständigt anser sig äga genom sin förmenta tro och anda allena. De kan således aldrig medge dopets nödvändighet till saligheten, lika litet som de vill medge att just där en verklig nyfödelse ”av vatten och Ande” äger rum. Alltså kan de inte heller anta eller tro vad Jesus Kristus i Joh. 3 uttryckligen och på det allvarligaste betygat om nödvändigheten av en ny födelse, som skall ske ”av vatten och Ande”.

Nej, här måste de, liksom i läran om nattvarden, vantolka Hans tydliga ord – så att ”och” blir ”nämligen” och ”vatten” blir ”Ande eller själ”, vad som helst, blott icke vatten. Så förvänder de Herrens heliga Ord efter sitt eget behag, till en förtäckt mening. Men herr Wiberg är själv oviss och inte ense med sig själv hur han säkrast skall komma ifrån Kristi klara ord i Joh. 3:5. Därför, fastän han först – till synes på fullt allvar – omfattat de av honom åberopade lärda men otrogna uttolkarnas ”förtäckta mening”, så betygar han litet senare: ”Vi älskar dock för vår del, att låta vatten här ’betyda egentligt och verkligt vatten, samt hänvisa på det heliga dopet.”

Allt han anfört har således inte hållits för sanning ens av författaren själv eller för (vilket här är detsamma) en rätt uttolkning av ifrågavarande bibelställe. Han har åberopat de lärda herrarnas ”förtäckta mening” endast som ett förspel, för att härmed förvirra den enkla läsaren och förvända hans tro. Han vill visa denne läsare hur man helt lätt och behändigt med dessa herrars hjälp kan vränga och vrida Guds Ord som en vaxnäsa.

Efter detta förspel kommer han först nu riktigt fram med sin egen mening, vilken han ikläder att fagert, kristligt sken. Utan tvivel är hans avsikt att därmed endast så mycket säkrare förvilla dem som inte låter sig förvillas av den ”förtäckta meningen”. Ty nu vill han synas bibeltrogen, vill ta orden alldeles som de lyder – han vill låta ”och” vara ”och”, ”vatten” betyda ”vatten”, samt låter således ifrågavarande Herrens Ord syfta på dopet.

Månne han då ens nu menar allvar och med detta medgivande lydigt vill underkasta sig Ordets gudomliga auktoritet? Långt därifrån! Och om så hade varit fallet: vartill hade väl hela förspelet då tjänat? Ja, hur skulle herr W. då kunna ens ett ögonblick längre dväljas i baptismens läger?

Nej, detta skenfagra medgivande var, käre läsare, endast en krigslist för att därmed fånga dig och dem som möjligen inte vill låta sig snärjas med mindre. Och därvid förbehåller han sig dock en fri återgång till den ”förtäckta” tolkningen, för den händelse att han inte kunde slå sig igenom eller vinna nämnda syfte med denna sin föregivna egen mening (s. 205).

Men låt oss höra hans ord: ”Även om man således fattar ordet hydor (vatten) i sin egentliga betydelse av verkligt vatten och tyder det på dopet, så kan vårt ställe dock förklaras så att det inte strider emot andra tydligare” (är detta inte tydligt?) ”Skriftens språk, samt hela andan av Kristi” (det vill säga, baptismens) ”lära. Låt oss därför anta, att hydor här betyder egentligt vatten samt hänsyftar på dopet i vatten: vad följer väl därav?”

Jo, därav följer allra först (svarar vi) att den nya födelsen sker icke blott av Anden (såsom baptisterna och många med dem menar) utan av ”vatten och Ande”, bägge förenade i det heliga Dopet, som därför med rätta heter och är ”den nya födelsens bad i den Helige Ande” (Tit. 3:5).

Men ”vad Gud har sammanfogat, det skall människan inte åtskilja”. Har nu Guds ende Son i Joh. 3:5, enligt herr Wibergs eget medgivande, sammanfogat vattnet och Anden i dopet till den nya födelsens saliggörande verk, så tillkommer det sannerligen inte någon människa – om också den lärdaste och frommaste – att med avseende på den nya födelsen åtskilja dessa två. Inte ens om hon förmätet skulle hävda att den nya födelsen lika så väl kunde ske vattnet och dopet förutan, genom Anden allena.

Här gäller alla förnuftsinkast och alla människomeningar alls ingenting. När himmelens Herre själv talar, så må hela världen tiga och tillstoppa sin mun inför Honom! När Han hävdar en ny födelse ”av vatten och Ande” som nödvändiga för inträdet i Hans rike, så får vi lov – om vi vill det eller inte – att låta det Ordet gälla och stå, så som i själva verket talat av himlen. Pånyttfödda måste vi bli, annars får vi sannerligen inte se Guds rike (Joh. 3:3), och just det heliga dopet är för oss det nödvändiga nådemedlet för denna nya födelse (Joh. 3:5).

Hade Han velat ge oss något annat medel till ny födelse, så hade Han inte så uttryckligen och allvarligt anbefallt just detta. Vid Hans Ord och instiftelse måste vi hålla oss, utan alla invändningar, utan att efter vårt eget tycke välja oss några andra medel eller vägar. Han allena som är Gud Allsmäktig, kan väl i nödfall då Hans kärlek begär sådant, finna på andra medel och vägar. Men oss tillkommer det ovillkorligen att lydigt och troget hålla oss endast till de nådemedel som Han själv instiftat för oss till saligheten och till den väg som Han för oss uttryckligen anvisat i sitt heliga Ord.

Om vi visar bort från Hans ord hit eller dit och för oss själva tänker ut andra vägar till saligheten och livet, så famlar vi i mörkret, snärjs i villfarelsen och faller i det eviga fördärvet. Men baptisterna vill inte så ta sitt förnuft till fånga under Guds Ord lydnad, inte heller vill de låta Hans sakrament gälla som för oss nödvändiga salighetsmedel.

Därför, fastän herr W—g medger att Herren i Joh. 3:5 talar om en ny födelse som sker i dopet, så medger han ändå inte att dopet är ett nödvändigt medel till denna nya födelse: ”Dopet är inte något nödvändigt medel till nya födelsen,” säger han uttryckligen i början av s. 221.

Vi hör väl att herr W. säger så men därmed kan vi inte låta oss avvisas. Vi har en annan Herre, vars ord vi vill hålla himmelshögt över och mot allt som människor påstår. Ty Han är ”sann Gud, född av Fadern i evighet”, och liksom Han är av Fadern och Fadern i Honom, så är också orden Han talar inte endast hans utan också faderns, som sänt Honom och som är i Honom (Joh. 14:10 och 8:26).

När nu denne Herre heligt och högt betygar: ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: om någon inte blir född av vatten och Ande, kan han icke ingå i Guds rike” och då vi vet och då det även medges av motparten, att vattnet och Anden här avser det Heliga Dopet, på grund av Kristi instiftelse, då kan vi omöjligen medge ”att Dopet inte är något nödvändigt medel till denna nya födelse”.

Nej, tvärtom måste vi på det allra mest avgjorda sätt förkasta ett sådant påstående som grundfalskt och som snörrätt stridande mot Herrens heliga, klara Ord. Och med fullkomlig rätt må vi här på vår motpart tillämpa hans egna ord: ”denna tolkning av vårt ställe,” Joh. 3:5 (nämligen att dopet inte skulle vara något nödvändigt medel till den nya födelsen), ”skulle bringa Herren Kristus och den Helige Ande i bestämd motsägelse mot Sig själv, och vara på det högsta förnärmande för Guds ära.”35Detta herr Wibergs yttrande (s. 206 i början) har, som visats, sin sanna tillämpning på den baptistiska tolkningen av  Joh. 3:5. Med dessa ord har herr Wiberg i sanning fällt domen över sitt eget och hela baptismens nyss anförda, mot Herrens Ord stridande påstående.

Men vi vill gå till grunden och undersöka vad vår motpart egentligen har i sinnet då han den ena gången medger att Herren i Joh. 3:5 syftar på dopet – och att således en ny födelse sker i dopet – och den andra gången åter påstår att ”dopet inte är något nödvändigt medel till denna nya födelse.”

Ovedersägligen ligger denna mening förborgad under detta: att den nya födelsen i allmänhet kan ske såväl utanför dopet som i detsamma. Och att vi häri rätt fattat herr Wibergs verkliga mening, ådagalägger han själv med klara ord, så han (s. 221 genom några ur deras väsentliga överensstämmelse med Joh. 3:5 och från deras innersta samband med dopet, lösryckta Skriftens språk) försöker bevisa att ”människan kan bli pånyttfödd även förutan Dopet” och ”att man genom tron allena blir pånyttfödd.”

Också vi medger väl, med hela den lutherska kyrkan, att Gud i sin kärlek och allmakt visserligen förmår, när Han så vill, verka den nya födelsen även utan dopets sakrament (så som t.ex. hos rövaren på korset). Men detta hör endast till undantagen och inte till ordningen för Hans nådeshushållning i Nya testamentets församling. Men det är en straffvärd förmätenhet om vi vill utgrunda och bestämma vad Herren Gud i sitt fördolda majestät möjligen kan göra. Och ännu farligare och förmätnare är det att på sådana Guds hemliga rådslag, om vilka Han ingenting bestämt uppenbarat, vilja grunda vårt salighetshopp.

Nej! Till den i Ordet uppenbarade och i sakramenten meddelade Herren, Jesus Kristus, skall vi hålla oss med hjärtats tro för att så genom Honom allena komma till Fadern och bli Hans barn i sanningen. Om vi däremot försmår Ordet eller, å andra sida, anser att de heliga sakramenten, dopet och nattvarden, inte är nödvändiga för vår salighet, bedrar vi endast oss själva och dem som hör oss. Då kan inte ens vår påstådda tro mera vara av den rätta arten, eftersom den vill fatta Kristus med blotta andan och inte i Ordet och sakramenten. Det är endast i dessa Han uppenbarar sig för oss, det är endast där Han står att finna. Därför säger också Dr. Luther: ”Men ingen skall fatta den nakna Guden (Deum nudum), ty detta är Lucifers fall: att vilja fatta Gud i Anden utan den klädnad vilken Han själv höljt sig i, nämligen Kristi kött liksom också de yttre medlen, dopet och nattvarden.

Så gör svärmarna nuförtiden, de avklär och plundrar Gud på Ordet och sakramenten, genom vilka Han uppenbarat sig för oss, och umgås med den nakne Guden. Men vi må ta oss till vara för att handla med den nakna och absoluta Guden, utan vi må omfatta de gestalter (species) som Han själv framställt för oss, dem i vilka Han lovat att förvisso låta sig finnas, nämligen i Ordet och sakramenten.”36Luther: Commentarium in Esaiæ: Cap. X, v. 10.

Men såsom Dr. Luther i dessa ovan anförda, märkliga ord beskriver svärmarna på sin tid, alldeles på samma sätt förhåller sig också de baptistiska svärmeandarna på vår tid. Nämligen: de vill avkläda och plundra Gud på Hans Ord och sakrament, så umgås med den nakna Guden och vill fatta Gud endast i Anden. Också de är så fulla av tro och ande att de inte anser sig behöva Herrens dop och nattvard som nödvändiga salighetsmedel. Så vill de nu, Herre, med sina falska läror röva ifrån oss Dina heliga sakrament. I dem verkas tron och där griper den Dig som vår Herre och Gud, genom Andens upplysning ur Ordet. I Ditt liv har vi blivit inplantade genom dopet och Ditt kött och blod i nattvarden när och styrker oss till evigt liv!

Men vad är då detta för en tro, som inte vill omfatta Kristus som sann Gud och sann människa, närvarande i dopet och nattvarden på ett särskilt sätt? En tro som famlar i mörkret och inte kan äga bestånd. Och vad är det väl för en ande som mästrar Gud i Hans Ord och verk, som vågar anse mindre nödvändigt just det som Herren själv instiftat och på det högsta anbefallt?

Inte kan denna ande vara av Gud, om den också kunde förvandla sig till en ljusets ängel (2 Kor. 11:14). Ty Guds Ande förringar aldrig Guds instiftelse, ord och verk, utan upphöjer dem högt över alla människors verk, tro och ande. Men denna ande däremot upphöjer sig själv, sin tro, sitt verk – omdopet och nedsänkandet – på det allrahögsta. Den anser tvärtom att Kristi dop inte är nödvändigt för saligheten, fastän den väl medger att det kan ha en viss lön och välsignelse med sig (som någon annan lydnadshandling).

Sannerligen, här gäller det att vara på sin vakt och flitigt besinna den helige apostelns förmaning: ”Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har (nu, om någonsin) gått ut i världen.” (1 Joh. 4:1) Men vi återgår till att slutföra granskningen av herr Wibergs utläggning av Joh. 3:5. Så kommer han nu, stödjande sig på händelsen med rövaren, som blev salig utan dopet, på Cornelius, som fick den Helige Ande före dopet37Vad händelsen med den troende rövaren beträffar har vi redan yttrat oss; vad åter Cornelius beträffar läser vi i Apg. 10:48 att han, fastän han fått den Helige Andes gåva, ändå måste döpas med vatten i Herrens namn. Vad bevisar väl det heliga dopets nödvändighet mera än just detta? och på det grekiska ordet tis, som kan ha ”flera betydelser”,38Vill man översätta Joh. 3:5 helt ordagrant efter grundtexten så skall det på svenska heta så: ”Om någon, vilken som helst, inte blir född av vatten och Ande, så kan han inte ingå i Guds rike.” Så säger Herren t.ex. i Joh. 10:28 om sina får: ”Ingen (egentligen ”inte någon” [tis] = ingen enda) skall kunna rycka dem ur min hand. Men enligt herr W—gs tolkning skulle det grekiska ordet tis inte heller här gälla ”utan allt undantag” utan i stället ha ”en mera inskränkt, obestämd betydelse”, som han säger i sin bok, s. 206. Ty får man i Joh. 3:5 tyda ifrågavarande ord i texten så, hindrar ju inget att man gör det också här. Men vad blir följden? Jo den, att då Herren försäkrar att ingen enda skall kunna rycka ett får ur Hans hand, skulle det enligt baptistisk tydning inte gälla ”alldeles utan undantag” [ty här står tis med ett nekande adverb alldeles som i Joh. 3:3 och 5], utan endast i en ”inskränkt, obestämd betydelse”. Meningen blev då: fastän inte vem som helst kan rycka dem ur min hand, kan det likaväl hända, att en eller annan gör det! Men månne det inte är förskräckligt och djävulskt att så förvända Herrens Ord? Är det nu så med avseende på Joh. 10.28, så är det också så med avseende på Joh. 3:3 och 5. Jämför vidare den grekiska texten i 1 Kor. 1:15 och 16:11 samt 1 Tess. 5:15, på vilka alla ställen ordet ’tis’ förekommer med alldeles samma nekande ord, ’mä’, som i Joh. 3:3 och 5, utan att tåla det ringaste undantag. Varför skall man då i Joh. 3 göra ett undantag? Därför att detta ställe vederlägger baptismen i grunden. Men vi protesterar högt mot baptisternas uppenbara vrängande av Herrens tydliga ord till förmån för deras egna villomeningar. kommit till den efter sitt tycke ”sunda och med Skriften överensstämmande (!) meningen att det heliga Dopet, trots Herrens uttryckliga och evigt orubbliga ord, Joh. 3:3 och 5) inte skall vara något nödvändigt medel till ny födelse och salighet. Därefter tar han igen ”för de enträgnas skull” sin tillflykt till det förut nämnda, ännu friare, ”fördolda” tolkningssättet – det som gjorde ”vattnet” till ande, själ eller vad som helst. Och nu citeras baptisten Hintons djärva kraftord: ”Inget enda ord genom hela vår Herres tal till Nikodemus har det minsta avseende på dopet.”39Se Wibergska boken, s. 207.

Detta är nu visst att rent och ärligt sjunga ut sin mening och för det berömmer vi herr Hinton! Men att hans djärva yttrande är den grundlösaste lögn det bevisar sig redan av att inte ens hans egen lärjunge kan på allvar godkänna eller tro det.40Herr Wiberg säger ju själv: ”(v)i älske dock för vår del, att låta ”vatten” här (Joh. 3:5) betyda egentligt och verkligt vatten, samt hänsyfta på det heliga dopet” (s. 205). Detta strider nu mot Hintons ”intet enda ord — har det minsta avseende på dopet.” Här har lärjungen ännu icke nått upp till sin mästare! Dock anför han det i nödfall, ”för de enträgnas skull” – utan tvivel i den förhoppningen, att med detta Hintons kraftord förvirra en eller annan ibland dem. Men den som i trons enfald håller sig till Herrens egna, klara ord, han låter inte så lätt skrämma sig till att tro lögnerna.

Vi vill dock, för att bättre lära känna baptismen, vidare höra herr Hinton: ”Meningen i språket (Joh. 3:5) är tydligen denna: ’Av vatten, nämligen av Anden’ (här måste ’och’ betyda ’nämligen’), ”emedan det förra är en sinnebild av den senares renande verkan. Jag vet väl, att även baptister har blivit missledda av de gamla Fäderna över denna ’punkt’ (till dessa tycks även herr W—g höra; han har ännu inte hunnit lösgöra sig från sin tidigare, lutherskt kyrkliga tro),

”Oriktigheten av denna tolkning (nämligen att Herren här skulle behandla dopet) ”och dess till formväsende ledande riktning, har dock nu äntligen blivit mera allmänt erkänd.” (Baptismen vinner allt större anslutning, 1 Tim. 4:1.) ”Gud förbjude, att vi skulle följa fäderna i att hysa den föreställning att ingen kan komma in i himlen utan vattnet.”

Detta är nu åter ärligt och rent ut talat, även om det är förskräckande fräckt mot Kristi Ord och Kristi dop! Här ser vi dock tydligt och klart att dopet egentligen för baptismen inte är något annat än idel ”vatten”, det säger oss den oblyge Hinton rent ut (pris vare hans djärva ärlighet!). Men herr Wiberg har år 1852, då han skrev den bok som här behandlas, ännu inte rätt hunnit ikläda sig baptismen eller fullt avkläda sig den lutherska kyrkans tro – fastän han väl gjort förvånande framsteg i nämnda villfarelse inom ett enda år! Därav följer att han inte för ett så rent språk eller lika djärvt och naket uttalar baptismens andemening som de i villfarelsen förhärdade Carson, Hinton och Köbner – vilka han dock gärna och flitigt citerar och med vilka han redan står i den innerligaste andliga gemenskap.

Dock anmärker herr Wiberg, avseende särskilt barndopet, att om man också –

tvärt emot Hintons nyss anförda yttrande – antar, att Herren i Joh. 3 syftar på dopet, så är det ändå inte nödvändigt till saligheten. Allra minst barndopet, och det på den grund att barnen – enligt vad baptismen påstår – inte kan tro eller födas på nytt, samt att man ju ”omöjligen kan pånyttfödas av blotta vattendopet, utan tron och Anden”.

Vad barndopet angår vill vi längre fram behandla det i sitt sammanhang och fäster oss här endast vid det sistnämnda, allmänna slutpåståendet, som väl synes vackert och kristligt men som dock bär ormen i sitt sköte. Den under dessa ord dolda, baptistiska meningen är, på grund av det tidigare bevisade, denna: ”Egentligen föds man på nytt genom tron och Anden allena;41”Genom tron allena bliver man pånyttfödd”, säger herr Wiberg i sin bok (s. 221) och vill därmed bevisa att dopet inte egentligen eller nödvändigtvis behövs för den nya födelsen. Men, men – vad säger Herren? ”Utan att en människa blir född av vatten och Ande, kan hon inte ingå i Guds rike.” Detta står dock fast i all evighet. om nu den som döpes har en sann tro, så verkar den Helige Ande genom detta medel,42”Den Hel. Ande verkar endast då genom detta medel, när den som döpes har en sann tro.” (Wiberg, s. 220). och då bliver dopet ett nya födelsens bad, – annars icke; annars är och förbliver dopet ett blott vattendop, utan Ande, emedan utan tro.”

Här antages alltså ett tvåfaldigt dop: det ena, som har med sig den Helige Ande och är pånyttfödande; det andra, som inte har med sig den Helige Ande och inte är pånyttfödande. Nu frågas: hur kan då någon människa veta om det dop han fått är det rätta, pånyttfödande dopet eller inte? Baptisterna svarar: ”Se på din tro; var din tro ’sann och levande, när du döptes, så blev du genom dopet rätteligen född på nytt;43”Då bliver man i och genom dopet rätteligen född på nytt”, säger herr Wiberg, s. 220. annars var ditt dop ett blott vattendop, som det inte är någon nytta med: låt därför döpa om dig, i fall din tro nu är sann.”

Av detta står det klart att baptisterna grundar dopets väsentliga riktighet på trons rättskaffenhet hos den som döps. Om nu den som döps inte har en sann tro, så har dopet inte med sig den Helige Ande, utan det är ett vattendop, ”därav man omöjligen kan pånyttfödas.” Men vad gäller då Kristi instiftelse och befallning, som är dopets grund? Vad gäller Guds Ord och namn, som är dopets kärna?

Baptismen betraktar dopet utanför Guds Ord och instiftelse; därför är det för den ett tomt vattendop, så snart tron saknas hos den som döps. Baptismen bedömer inte dopets värde efter Guds uppenbara Ord och befallning, utan efter den persons värdighet, som skall döpas. Är personen god, troende, så är dopet gott; i motsatt fall tjänar det inte till något, det är enbart ett vattendop. Men ”detta är idel bedrägeri och djävulens påfund” utropar vi med Dr. Luther,44Luthers stora katekes, se Concodia Pia, Umeå 1842, s. 342, b. ”att nuförtiden en hop nya andar, för att de skall lasta och smäda dopet, skiljer Guds Ord och instiftelse därifrån, och så anse det inte annorlunda, än ett vatten ur brunnen hämtat; varför de också försmädligt fladdrar och säga: vad skall en handfull med vatten kunna gagna själen? Men vem är så fåkunnig att han icke vet att vatten är vatten när de andra styckena som tillhör dopet avsöndras?45Dessa till dopets väsen ovillkorligen hörande styckena är ”Guds Ord och befallning, såsom även Guds namn”, men ingalunda vår tro, som endast tar emot Guds gåva i dopet. Herr W—g har därför i sin bok (s. 207, not 3) alldeles falskt tillämpat ovannämnda Luthers ord, till stöd för sitt och baptismens påstående att Dopet utan tron vore endast ”ett vattendop”. Just denna villfarelse har Luther på det allvarligaste bekämpat, och det även med dessa samma ord. Hur understår du dig att vara så förmäten att du icke fruktar att avsöndra ifrån Guds ordning den kostbaraste klenod, varmed Gud förbundit och sammanfattat densamma, och vill inte att det skall bli avsöndrat därifrån? Ty Guds Ord och befallning, såsom ock Guds namn, är själva kärnan i vattnet, vilken skatt i alla avseenden är högre och ädlare än himmel och jord.”

”Nu varhelst Guds namn är, där måste likaså liv och salighet vara, så att det med rätta må heta ett gudomligt, saligt, fruktsamt och nåderikt vatten. Ty när Guds Ord kommer därtill, får det en sådan kraft, att det blir den nya födelsens bad, så som Paulus kallar det i Tit. 3:5.” (Conc. Pia, Umeå 1842, s. 344, a.

Så tror och bekänner vår evengelisk-lutherska kyrka, så har Dr. Luther lärt, och med detta i grunden förkastat allt vederdöpande och alla ”nya andar” som skiljer Guds Ord och instiftelse från dopet och vilka därför – så snart tron fattas – anser det för inget mer än en handfull med vatten. Likväl skäms inte dessa ”nya andar” att till stöd för sina egna åsikter åberopa ett eller annat av Luthers yttranden, i en förvänd mening, liksom de också på samma sätt åberopar Guds eget, heliga ord. Så har också herr W—g till slutet på sin utläggning av Joh. 3:5 och som stöd för sitt baptistiska påfund ”att Dopet icke är något nödvändigt medel till nya födelsen” anfört ett yttrande av Dr. Luther.

Innehållet i detta Luthers yttrande är att i nödfall, då ingen möjlighet finns att få dopet – t.ex. för den som ”låg fången under turken”, döper Kristus själv med sin Helige Ande den som tror på Honom och som (märk!) ”inte föraktar vattendopet utan begår det av hjärtat”.

Men vad gemensamt har väl detta Dr. Luthers yttrande, som endast gäller ett oövervinneligt nödfall, med baptismens påstående i allmänhet? Baptismen uppställer sitt påstående på en helt annan grund: att dopet inte är nödvändigt till saligheten.

I sanning, här är en ofantlig åtskillnad mellan dessa. Likaså har även den äldsta kristna kyrkan, som ju höll Herrens dop i största helgd, högt yrkat på dess nödvändighet till saligheten liksom den också lärt ett ”baptisma desiderii”. Det betyder att Herren Kristus åt den som tror på Honom och av hjärtat vill bli döpt, men omöjligen kan bli det, meddelar dopets innehåll så att Han upptager denne till en lem i sin lekamen och gör honom till ett Guds barn. Så skedde t. ex. med den botfärdige och troende rövaren på korset.

Månne nu av detta eller likadana undantag, som Herren själv allena kan göra, följer det som baptismen vill: att dopet i allmänhet inte skulle vara något nödvändigt medel till ny födelse och salighet? Långt därifrån! Sådana undantag endast bekräftar den allmänna regeln och ordningen i Guds rike, eftersom de gäller endast som undantag och gäller som sådana undantag, som Gud allena kan göra när det behagar Honom och inte när vi så vill.

Han har visserligen makt att till barn hos sig uppta även den som icke genom dopet blivit född på nytt, men därmed är denna av Hans ende Son i allmänhet anbefallda nya födelsens nödvändighet för ingen del upphävd.

Liksom till naturligt barnaskap och borgerlig arvsrätt nödvändigt och i allmänhet fordras att man är född av den person vars barn och bröstarvinge i närmaste led man uppger sig vara – fastän också i detta avseende en adoption utan födelse men med samma påföljd undantagsvis kan äga rum. Men adoptionens tillfälliga möjlighet upphäver ingalunda här i minsta mån födelsens allmänna nödvändighet.

Likadant är förhållandet i Guds rike. Väl kan också här en från detta rikes allmänna naturordning avvikande upptagelseakt (adoption) till barnaskap hos Gud undantagsvis äga rum. Då meddelar Gud åt den troende och efter dopet längtande själen inte dopet, utan en försäkran om salighet endast genom Ordet, så som skedde i det tidigare nämnda fallet med rövaren på korset.46Jämför härmed vad den lärde, skarpsinnige och framför allt troende, lutherskt kyrklige dr. E Huschke i detta avseende, nästan med samma ord, yttrar i sin utmärkta avhandling: ”Wort und Sakramente, die Faktoren der Kirche” – Zeitschrift für die Lutherische Theol. u. Kirche 1849, h. 1, s. 19.

Vem skulle väl därför med baptismen våga påstå – i uppenbar motsats till Herrens uttryckliga ord i Joh. 3 – att den nya födelsen, som sker genom dopet, skulle vara mindre nödvändig eller till och med alldeles ”inte nödvändig” för att bli Guds barn och arvinge genom Jesus Kristus. Honom ikläder vi oss i dopet (Gal. 3) och omfattar Honom med tron till salighet.

Nej, undantaget upphäver aldrig regeln, Men den allmänna regeln för upptagandet i Nya testamentets nåderike lyder nu så, och det ur Herrens egen mun: ”Utan att någon blir född av vatten och Ande, kan han inte ingå i Guds rike.” Dessa ord står fasta och låter sig inte bortdisputeras, trots alla baptismens och otrons ansträngningar!

Vi har redan tillräckligt sett hur alldeles godtycklig baptismens bibeltolkning är, som i Skriftens klara ord inlägger en allegorisk, fördold mening efter eget godtycke. På detta sätt förvandlar den ordens betydelse till vad man vill, så att t.ex. ”vatten” blir ”ande”, ”och” blir ”eller” osv. Men baptismen vet själv mycket väl att denna uttolkning är alldeles oviss och godtycklig; den tror inte ens själv på sin egen utläggning. Detta har herr Wiberg tydligt bevisat genom sitt förfarande. Han låtsas anta och godkänna den ”förblommerade meningen” som helt befogad, åter i ett annat ögonblick förklarar han den mindre tillfredsställande och söker sig en annan utväg.

Denna omständighet visar redan tillräckligt hur hela baptismen vilar på en alldeles falsk och ihålig grund, nämligen på ett godtyckligt vrängande av Guds heliga, klara ord. Detta är så skamlöst uppenbart att den inte ens står fast vid sin egen mening utan nästa ögonblick redan är färdig att återta vad den nyss förut föregett sig kunna på ”goda skäl” anta.

Men vad gott kan man väl vänta sig av en sådan anda, som så oblygt och förmätet vågar leka med Guds heliga Ord och vars hela bibeltolkning så alldeles uppenbart är ställd på idel skruvar? Borde inte var och en som är angelägen om sin själs eviga salighet redan av detta förstå baptismens sanningslöshet och börja av hjärtat avsky denna villfarelses ovissa drömmar? Ty såsom djävulen själv är en lögnare och vrängare av Guds Ord från begynnelsen, så är också alla villfarelser som han under tidernas lopp utsått i kristenheten idel ovissa drömmar – fotade på en lögnaktig och godtycklig förvrängning av Guds sanna, fasta och tydliga Ord.

Därför säger Dr. Luther, i det han profetiskt genomskådar villfarelsernas innersta grund: ”Genom alla slags svärmare åstadkommer satan ingenting mer, än att han uppdiktar idel ovissa ting, och menar det vara nog när han endast kan tala stolt och föraktligt mot oss, såsom sakramentsvrängarna nu gör. Där vill ingen bestyrka och bevisa sina hugskott men därtill använder de all sin möda: att göra vår övertygelse misstänkt och oviss. Suspiciones docent, non fidem, det betyder: misstankar lär de men ingen tro och dessa utger de sedan för att vara Skriften och Guds Ord.

Ty djävulen ser väl att han ingenting förmår mot sanningens klara sol, därför vrider han sig i stoftet och vill gärna slå en dunst i våra ögon, så att vi inte skall se ljuset. I detta dunkel framställer han sedan för oss sina irrbloss för att kunna förföra oss. Det är emedan de” (svärmarna och särskilt baptisterna, die Täufler, om vilka Luther på detta ställe egentligen talar47Luthers Sämmtliche Werke, Erlangen 1830, Bd. 26, s. 293f.) ”har sin egen förutfattade mening, så försöker de nu se hur de kunde tillämpa Skriften efter den och vränga Skriften till stöd för sina hugskott. Men Kristus, som hitintills stått oss bi med trofasthet, må också framgent trampa satan under våra fötter! Amen.”

Så har vi också här sett baptismens förutfattade mening vara den ”att dopet icke är något nödvändigt medel till ny födelse”. Till stöd för denna sin egen mening försöker den vränga Herrens klara ord i Joh. 3 eller åtminstone göra det tvivelaktigt och alldeles ovisst för oss, antingen de handlar om dopet eller inte. Sedan åter antager baptismen det fallet att de ändå kunde handla om dopet men påstår igen att vad Herren på detta ställe i allmänhet talat, om dopets nödvändighet till ny födelse, skall gälla endast i vissa fall. Alltnog: Herrens ord måste rätta sig efter baptismens mening om det så gällde att tyda svart till vitt eller vitt till svart.

På alldeles samma sätt behandlar baptismen Tit. 3:5 där aposteln förklarar hur Gud av idel barmhärtighet och utan våra gärningars förtjänst gjort oss saliga ”genom ett bad till ny födelse och förnyelse i Helig Ande.” Eftersom baptismen nu inte vill låta dopet gälla som ett i allmänhet nödvändigt medel till ny födelse, måste den vantolka dessa apostelns ord. Antingen så: att de inte alls handlar om dopet, eller också under medgivande att de kan handla om dopet. I det senare fallet inskränker man dem så att det som aposteln här talar i allmänhet skall gälla endast i några särskilda fall och även då i en helt annan mening.

Som bevis för att baptismen verkligen hanterar Herrens Ord med en sådan list, åberopar vi allt vad herr Wiberg (s. 218—222) anfört med avseende på apostelns ifrågavarande bibelställe. Endast det huvudsakligaste därav vill vi här ännu ta i närmare övervägande.

Allra först ger oss herr W—g en ny översättning av Tit. 3:5, som påstås vara gjord ”ordagrant efter grundtexten” och lyder så: ”Efter sin barmhärtighet gjorde Han oss saliga genom nya födelsens och den Helige Andes förnyelses bad.”

Men i stället för att vara ”ordagrann” är just denna översättning en uppenbar förvrängning av den verkliga ordalydelsen i den Helige Andes Ord. Ty då det i texten heter: ”genom den nya födelsens bad och den Helige Andes förnyelse”, och fastän ordet ”bad” (lutron) i grundtexten står först, så vränger herr W. det godtyckligt till allra sist och får därigenom en ny mening, sådan baptismen vill ha den.

Aposteln skiljer tydligt, så som den kristna kyrkan också på denna grund i alla tider har gjort en åtskillnad, mellan ”den nya födelsens bad” (dopet) och den Helige Andes därpå följande ”förnyelse”. Men nu är saken i sanning den, att baptismen inte vill veta av någon verklig ny födelse i dopet, den förstår i allmänhet med ny födelse endast den Helige Andes förnyelse – ingenting mera. Därför måste nu grundtexten ändras, ordet ”bad” (lutron) måste sättas till sist i stället för att stå till först, och så skall det heta: ”genom den nya födelsens och den Helige Andes förnyelses bad.”

Om det vore utsagt att detta är en ny ändring av bibeltexten, så kunde den enkla läsaren veta att ta sig till vara – men nu skall han fångas genom det lögnaktiga påståendet att just detta är ”ordagrant efter grundtexten”! Hur vågar herr Wiberg tala så uppenbart mot sanningen? Liksom det inte fanns till någon annan människa i världen som förstår sig på grundtexten, än enbart baptisterna!

Men vad följer nu av denna förfalskning av grundtexten? Vad gott har väl baptismen därav? Jo det, att av nya födelsens bad (dopet) blir den Helige Andes förnyelses bad, det vill säga, att det första omintetgörs och det sista blir först av allt. ”Ty sådana döpare förnekar och lastar Guds ordning” (säger Dr. Luther48Sämmtliche Werke, bd. 26, s. 292.) ”följande sin egen lögnaktiga mening, och vänder det sista till först.”

Just så! Det kan man i sanning också säga här, då den Helige Andes förnyelse sättes i stället för den nya födelsen, tvärt emot Guds uppenbara Ord och ordning. Ty på grund av sin nämnda bibeländring påstår nu herr W.49Se hans bok s. 218, not 2. att ”nya födelsen består i människans förnyelse.” Likväl bör också den enklaste kristne känna till att den nya födelsen är en sak och förnyelsen en annan, samt att ingen kan vara förnyad av Guds Ande utan att först vara född på nytt. Detta lika litet som någon i naturligt hänseende kan växa till och utgestaltas med mindre än att han först blir född till världen.

Men baptismen vill inte veta av någon ny födelse till Guds rike i verklig mening, så som Kristus och Hans apostlar lärt därom, utan den betraktar endast den Helige Andes förnyelseverk. På detta sätt omintetgör baptismen den rätta förståelsen av dopet som födelse och grundläggning av allt sant andligt liv. Så blir den, i all sin förmenta andlighet, själv berövad Kristi sanna gemenskaps verkliga grund och blir svävande i luften.

Därför kan man också med rätta på baptisterna tillämpa vad Dr. Luther i företalet till Uppenbarelseboken yttrar om sin tids vederdöpare och andra svärmare ”att de upphöjer sin andlighet över all Skrift och far som det brinnande berget (8:8) svävande mellan himmel och jord.” En sådan, över Guds Ord och dop högt svävande andlighet röjer sig också tydligt i dessa herr W—gs ord (s. 219), då han säger: ”I nya födelsen eller födelsen av den Helige Ande blir människan liksom nedsänkt i den Helige Andes rikligen utgjutna, renande, livgivande och saliggörande kraft.”

Vi skulle bara ha lust att höra av de höga andarna hur denna nedsänkning ”i den Helige Andes kraft” egentligen skall tillgå, då dopet (enligt deras mening) inte är något nödvändigt medel därtill? Vi vet väl, att den Helige Ande på pingstdagen utgöts över apostlarna utan dop samt över Kornelius och de som var med honom före dopet – men vi vet också att Herren Kristus har instiftat det heliga dopets sakrament som ett nödvändigt nådemedel. Genom det utgjuter han alltfort sin Helige Ande till att rena, pånyttföda och i sin sanna gemenskap inplanta troende lemmar.

Denna nya födelse av Anden äger nu enligt denna ordning inte rum utan vattnet (Joh. 3:5, ”utan att han blir född av vatten och Ande”), detta inplantande i Kristus sker egentligen i det heliga dopet (Gal. 3:27, Kol. 2:12). När därför baptismen inte antar detta utan öppet förklarar ”att Dopet inte är något nödvändigt medel till denna nya födelse”, så bevisar den just därigenom sin falska andlighet. Samtidigt förråder den sitt alldeles orätta och ytliga begrepp om den nya födelsen, hållande den för ingenting annat än förnyelse.


Kapitel 3

Grundorsaken till baptismens falska sakramentslära

Men vi har genom allt det anförda bevisat och ådagalagt att baptismen för ingen del låter dopet gälla som den nya födelsens sakrament eller som ett i sådant avseende nödvändigt salighetsmedel. Vidare att den använder en falsk och godtycklig bibeltolkning till stöd för sin egen förutfattade mening. Grunden därtill är i själva verket den att baptismen vill fatta Kristus endast genom Anden men den vill inte veta av någon väsensgemenskap med Honom som inte är endast sann Gud utan även sann människa, avlad av den Helige Ande och född av jungfru Maria. Men vi kan inte annars fatta Honom med tron som i sanning vår egen, med mindre än att Han först själv meddelar sig åt oss och ger oss sitt heliga Ords vittnesbörd om detta.

Nu vittnar Hans ord att Han i dopet allra först sålunda meddelat sig själv åt oss, i hela sitt gudamänskliga väsende och med hela sin nåds fullhet – tydligare sagt: att vi i det heliga dopet undfått inte endast Hans gåvor utan också Honom själv. Därför betygar den Helige Ande inte endast det att vi i dopet har iklätt oss Kristus (Gal. 3:27) utan även (Kol. 2:12) att vi där blivit med Honom begravna, med Honom uppståndna och till en följd därav så innerligt inplantade i Honom att Hans död blev vår gamla människas död och Hans liv vårt sannskyldiga liv (Rom. 6:3—11). På en sådan grund kan vi i tron sanningsenligt med aposteln säga: ”Jag lever – dock icke längre jag, utan Kristus lever i mig.” (Gal. 2:20)

Det är således inte endast en andlig utan på samma gång en andligt-lekamlig, alldeles väsentlig gemenskap mellan den högtlovade Herren och Hans troende församling, som genom den nya födelsens bad grundlägges och genom Kristi lekamens och blods sakrament underhålles och näres. Härvid nedsättes likväl Ordets värde och betydelse för tron inte det minsta utan det tvärtom förutsätts, lika så visst som de synliga tingen endast genom Guds Ord och instiftelse helgas till sanna Guds sakrament och som sådana rätt mottages i tron på detta samma Guds Ord.

Har man nu så fattat sakramenten till deras egentliga väsen och höga nödvändighet för det kristna livets sanna uppkomst och utveckling, så kan man också då först rätt inse sanningen i Dr. Rudelbachs ord: ”Baptismens villfarelse är grundstörtande.” Ty den som angriper Guds sakrament, den angriper inte enbart Kristi kyrkas heligt dyrbara klenoder, utan han angriper också det djupa, innerliga förhållande som just genom dessa sakrament förmedlas mellan kyrkan – Kristi lekamen – och kyrkans huvud – Kristus, själv, all salighets enda grund.

Vad mer, om baptismen också inte vill förneka Kristus som salighetsgrunden? Den förnekar dock icke desto mindre, genom sin ytligt falska sakramentslära, den innerliga, andligt lekamliga gemenskapen mellan Kristus och församlingen, ”som är Hans kropp och Hans fullhet, som uppfyller allt i alla” (Ef. 1:23). Och i detta avseende är baptismen i sanning en ”grundförstörande villfarelse”.

Detta skall bli ännu mera uppenbart för envar som blott vill förstå sanningen: då vi, i motsats till baptismens här framställda ytliga uppfattning av dopet, går till att i det följande framlägga vår evengelisk-lutherska kyrkas, på Guds heliga Ord grundade och med den äldsta kyrkans vittnesbörd överensstämmande lära om detta sakrament.


Kapitel 4

Kristi kyrkas sanna lära om dopet

A.

Till en början anför vi vår kyrkas käre lärofader, Guds sannings trogna vittne och Hans heliga sakraments nitiska försvarare, Dr. Martin Luther. Hans ord förtjänar väl att läggas på hjärtat, eftersom de är fast grundade i Gud eget, heliga ord. Med avsikt åberopar vi honom allra först, om också till baptismens stora förargelse – därför att hans lära är Guds Ords egen lära och den äldsta kristna kyrkans enstämmiga lära. Detta skall visas längre fram.

Nu säger Luther först i sin större katekes:50Concordia Pia, Umeå 1842, s. 342, sp. 1. Dopet är ”inte blott och bart vatten, utan ett vatten, som är omslutet av Guds ord och befallning och helgat därigenom, så att det är ett sannskyldigt Guds vatten.” – ”Därför är det inte blott ett naturligt vatten, utan ett gudomligt, himmelskt, heligt och saligt vatten [salutifera aqua] och allt, varmed man nu ytterligare må prisa det” och detta allenast för Guds Ords skull, som är heligt och himmelskt.51D:o s. 343, sp. 1. – Men där Guds namn är, där måste också liv och salighet vara, så att det med rätta må kallas ett gudomligt, saligt, fruktbart och nåderikt vatten. Ty genom ordet får dopet kraft att bli ett bad till ny födelse, såsom Paulus benämner det i Tit. 3:5.

Men då våra små vismän, de moderna andarna, påstå att tron allena gör salig, gärningarna åter och yttre ting därvid inget har att betyda,52Vi må än en gång påminna om herr Wibergs ord: att tron är ett ”oundgängligen nödvändigt salighetsmedel” (s. 220) men att sakramenten är ”inte nödvändiga” eftersom ”vi kunde alla i nödfall bliva saliga förutan både Dop och Nattvard!!” så svara vi att visserligen inget annat än tron uträttar något i oss, såsom vi ännu ytterligare skall höra. Det vill dessa blinda ledare inte inse, att tron måste ha någonting som den tror, d.v.s. ett stöd att hålla sig till och ett fotfäste och en grund att stå på. Så håller sig tron till vattnet och tror, att dopet, vari är idel salighet och liv, har sin kraft inte – såsom redan tillräckligt är sagt – genom vattnet, utan därigenom att vattnet har blivit ett med Guds ord och stiftelse och därigenom att hans namn är därmed förenat. Om jag nu tror detta, vad gäller då min tro annat än Gud, såsom den som har infört och planterat sitt ord i dopet och framställer för oss detta utvärtes ting såsom medel att vinna den skatt, varom vi talat?

Nu äro de likväl så galna, att de skilja från varandra tron och det föremål, varvid tron är fästad och bunden,53Alldeles så skiljer också herr Wiberg tron och sakramenten från varandra. Då han inte enbart underlåter att med ett enda ord nämna hur tron har sin uppkomst och sin näring i dem utan fastmer hävdar att tron ganska väl kan ha bestånd utan både dop och nattvard – samt till följd härav väl håller tron för ett nödvändigt salighetsmedel men sakramenten för ”icke nödvändiga”. låt vara att detta är något utvärtes; ja, det bör och måste vara något utvärtes, på det att man med de yttre sinnena kunna fatta och begripa det och så bringa det in i hjärtat, såsom ju hela evangelium är en utvärtes muntlig predikan. Korteligen, vad Gud gör och verkar i oss, det vill han verka genom sådana yttre anordningar.54Här hör vi herr Hinton åter utropa: ”Gud förbjude, att vi skulle följa fäderna i att hysa föreställningen att ingen kan komma in i himlen utan vattnet.” – Därav följer, att den som förkastar dopet, han förkastar Guds ord, tron och Kristus själv, som hänvisar oss till dopet och binder oss därvid.”55Conc. Pia, s. 344.

Men Dr. Luther har inte endast, såsom ovan, antytt dopets saliggörande kraft i allmänhet, därför att detta vatten är med Guds Ord förenat på grund av Jesu Kristi egen instiftelse. Han har också på flera ställen i sina verk med rik anda visat det innerliga förhållande till Jesus Kristus och till hela treenigheten, i vilket den troende människan genom dopet inträder. Några, de viktigaste, så beskaffade vittnesbörd av den högt upplyste gudsmannen vill vi ännu anföra, eftersom de lär oss att bättre förstå dopets sakramenterligt gudomliga innehåll och i allmänhet lär oss att med helt andra ögon än baptismens betrakta detta den nya födelsens heliga sakrament.

”Att bli döpt är intet annat”, yttrar Luther, ”än att tvås och renas med Kristi dyra blod.” – ”Dopet bör därför av oss anses såsom idel Kristi, Guds Sons, blod och den Helige Andes eld, där Guds Son helgar oss med sitt blod samt där Fadern själv med skenet av sitt ljus gör oss levande.”56Opera Lutheri, Tom. VI, Jen. Germ. pag. 306. Confer J. Gerhardi Loci Theol. Tom. IV, pag. 261.

”Så är det nu icke oskickligt talat: att vi blir döpta, avlösta i Guds Sons blod eller Hans blods kraft, eftersom sakramentens verkan härflyter ur Kristi sår och blod.”57Tom. eodem, 2:e Theil d. Predigten p. 287, a. Därför, den som blir döpt i Kristus, han blir döpt genom Hans lidande och blod, eller för att säga det ännu tydligare, han blir genom dopet badad och renad från synderna genom Kristi blod, av denna orsak kallar den helige Paulus också detta ett den nya födelsens bad, såsom också de kristna säger och målar, att sakramenten utflyter ur Kristi blod och sår, vilket är rätt talat och målat.58Luth. Op. Tom. VI. Jer. Germ. p. 226.

Åter säger han: ”Man bör betrakta dopets sakrament som Guds Sons ymniga blod och idel den Helige Andes eld, i vilket Sonen helgar genom sitt blod, den Helige Ande renar genom sin eld och Fadern levandegör genom sitt ljus och sken.”59Tom. eodem, 2:e Theil d. Predigten p. 287, a.

Ännu uttryckligare talar han om Jesu Kristi blods sakramenterliga förening med dopets vatten så: ”Kristi blod blir med kraft inblandat i vattendopet, så att man nu inte bör anse eller hålla det för ett blott naturligt (schlecht lauter) vatten utan såsom färgat, förskönat (schön gefärbet) och genomrodnat (durchröthet) av den käre Frälsarens Kristi dyra, rosenfärgade blod; att det således inte heter ett vanligt vattenbad, sådant som Moses eller badaren (der Bader) kan ge, utan ett saliggörande (heilsames) bloddop eller blodbad, vilket Kristus allena, genom sin egen död, har tillrett.”60Postill. Eccles. Part. III, Pag. 34.

Hit hör också den urgamla, av Luther bearbetade kyrkosångens ord, som trognare återgivna (än i vår gamla svenska psalmbok, 12:7) lyder så: ”Ögat endast vattnet ser, Att mänskor vatten gjuta; Jesu Kristi blod beter Sin kraft däri för trona; Det är för tron en röder flod, Som färgad är av Kristi blod, Och all vår framtid helar” osv.61Originalets sköna ord lyder så: ”Das Aug’ allein das Wasser sieht, Wie Menschen Wasser giessen: Der Glaub’ allein die Kraft versteht Des Blutes Jesu Christi. – Und ist für ihm ein rothe Flut, Von Christus Blut gefärbet, Die allen Schaden heilen thut.”

Men såsom Dr. Luther, med sin ovan framställda djupa uppfattning av det heliga dopets sakramenterliga innehåll, står fast grundad i Guds heliga Ord, vilket längre fram skall bevisas, så befinner han sig också i den fullkomligaste överensstämmelse med den äldsta kyrkan. Därom kan var och en övertyga sig, som lyssnar till följande yttranden av de mest framstående bland äldre kyrkolärare angående det heliga dopet.

B.

I det nicenska mötets avhandling (Canon) om dopet heter det: ”Vårt dop bör icke betraktas med naturliga utan med andliga ögon; du ser väl endast vattnet, men betänk därtill Guds kraft, som ligger fördold i vattnet, eftersom det heliga Ordet vittnar att vi blir döpta med den Helige Ande och eld.”62Concilium Nicænum in canone de Baptismo.

Cyprianus yttrar: ”Hebréerna blev döpta i skyn och i havet; nu rentvås Guds folk från synderna genom den Helige Ande och Kristi blod.”63Cypriani Sermo de resurrectione Christi. Vide Gerhardi L. Th. Tom. IV, pag 261, b.

Ambrosius säger: ”Vattnet renar inte utan Anden. Därför läser du (1 Joh. 5:8) att de tre vittnena i dopet är ett: vattnet, blodet och Anden; ty om du utesluter något av dem, så förfaller dopets sakrament. Vad är väl vattnet utan Kristi kors? Ett vanligt naturämne (elementum) utan någon sakramenterlig kraft. Men utan vatten åter, äger den nya födelsens under (mysterium) inte rum.”64Ambrosius: De iis, qui initiantur mysteriis, Cap. IV, Tom. IV, p. 423.

Likaså betraktade den helige Augustinus dopet såsom genomträngt av den Helige Ande, genom vilket vi blir inplantade i Kristus samt pånyttfödda i Honom. ”Vattnet och Anden”, skriver han till Bonifacius,65Augustinus, Epistola XXIII ad Bonifacium. ”pånyttföder oss i den ene Kristus, liksom vi av den ene Adam blivit naturligt födda.” Och på annat ställe: ”Varifrån har väl dopet sin röda färg (sin kraft) om inte därav, att det är helgat i Kristi blod?”66D:o, Tractatio XI in Johannem: “Unde rubet Baptismus Christi, nisi sanguine Christi consecratus?”

Men om dopets saliggörande verkan, att det gör oss till Kristi bröder och lemmar, samt till Guds barn och arvingar, yttrar Chrysostomus: ”Av denna orsak döper vi även små barn (infantes) – så att helighet, rättfärdighet, barnaskap, arvsrätt och broderskap med Kristus måtte tilldelas dem och de bli Hans lemmar.”67Chrysostomi Homilia ad Neophytos.

Likaså lär Isidorus av Pelusium att i dopet meddelas ”en gudomlig nyfödelse, barnaskap, rättfärdiggörelse och gemenskap med Kristus.”68Dr. A. Neanders Allg. Kirchen-Geschichte, 2:r Band, f. 932.

Att ett övernaturligt meddelande av Kristi syndfria och odödliga liv äger rum i dopet, uttalade biskop Theodorus av Mopsuestia mycket tydligt.69D:o s. 933. Långt ifrån att anse dopets vatten vara endast ett tomt tecken, betraktade han det som organet (redskapet) för den nya födelsens verk, så att vattnet – enligt hans skarpsinniga uppfattning – förhåller sig till Guds skapande kraft i den nya födelsen som moderlivet förhåller sig till densamma i den naturliga födelsen. ”Liksom vid den naturliga födelsen” (så lyder hans ord)70Acta IV, Concil. Oecumen. V. c. 36. ”moderlivet utgör den naturliga verkstaden” (το ἐργαστήριον) ”där fostret genom gudomligt inflytande danas och utbildas, så träder också här vattnet i förhållande av moderliv (ἐν ταξει της μητρος) men Anden i egenskap av Guds danande verksamhet.” Denna tanke synes också vara antydd med Luthers sköna, betydelsefulla yttrande, då han kallar dopet ”en himmelrikets barnaföderska” (puerpera regni coelorum).71Lutheri Tomus III. Latinus, editio Jenensis, fol. 157.

Men till dessa ovan anförda yttranden av kyrkans fäder om dopet må vi slutligen tillägga en hänförande vers (”versus dulcissimus”, som Joh. Gerhard med skäl kallar den) från början av det sjunde århundradet,72J. Gerhardi Loci Theologici, Tom. IV, fol. 260, b. författad av Paulinus, den förste biskopen i York (Eboracum) och intagen i hans brev till Serenus, biskop i Marseille (Massilia). Den lyder så:

Sanctus in hanc coelo descendit Spiritus amnem
Coelestice sacras fonte maritat aquas
Concipit unda Deum, sanctamque liquoribus almis
Edit ab aeterno seminae progenium.

Denna vers vill vi, i så trogen översättning som möjligt, på svenska söka återge så:

Helige Anden av himlen nedsvävar i döpelsens flod,
Går att befrukta ur himmelsk källa helgade vattnen.
Vågen omfamnar Gud, avlar av evig säd
Heliga foster, närda av fruktsamma vätskor.

Härtill kunde vi ännu lägga Leos ord73”Aqqua Baptismatis instar est uteri virginalis, eodem Spiritu Sancto replente fontem, qui replevit et virginem.” Sermo IV in solenn. Navitatis. i hans fjärde jultal. Där förliknar han dopets vatten vid Jungfru Marias liv, som vid Kristi avlelse fylldes av samma Ande liksom vattnet i dopet uppfylles av samma Ande”.

Så också Chrysostomos: ”Vad moderlivet är för fostret, det samma är (dop-)vattnet för den trogne, eftersom han i vattnet danas och bildas.74Chrysostomi Homilia XXV in Cap. 3 Joh.: “Quod est matrix embryoni, hoc est fideli aqua, siquidem in aqua fingitur et formatur.”

Även Cassiodorus säger: ”Dopet är en gudomlig källa, där de trogna pånyttföds till nya skapelser”.75Cassiodorus in Cant. Cap. VII.

Men vi anser oss redan genom det som anförts ha tillräckligt visat för den som vill se det, hur djupt den äldsta kristna kyrkan fattade dopet i dess sanna väsen. I det gudomliga Ordets ljus och vid den Helige Andes fortsatta ledning såg man det som ett verkligt den nya födelsens sakrament. Härav står det också klart att Dr. Luther i sin uppfattning av dopet och i sin allvarliga kamp mot vederdöparnas grundförstörande villomeningar, står lika mycket på urgammal kyrklig som också, oemotsägligt, på en biblisk och evig grund.

Och på denna samma biblisk-kyrkliga grund har också den evangelisk-lutherska kyrkan i Dr. Luthers fotspår med växande klarhet och bestämdhet utbildat sitt lärobegrepp om det heliga dopet. Om detta skall vi snart, till fullständigt utredande av vårt ämne, ta närmare kännedom.

Dock, dessförinnan vill vi här, liksom till ett insegel på kyrkofädernas och ett inledningsord till den lutherska kyrkans lära om dopet, ännu anföra det huvudsakligaste av Dr. Luthers utläggning av Gal. 3:27. Detta så mycket hellre som han också i uppfattningen av detta bibelställe träder i skarpaste motsättning till baptismens ytliga vattenlära.

Vi börjar från orden: ”Detta ställe (Gal. 3:27) bör noggrant tas i akt mot de fanatiska andar som förringar dopets majestät (Majestatem Baptismi extenuant) samt talar skändligt och ogudaktigt därom. Paulus däremot pryder dopet med de härligaste titlar, han kallar det (Tit. 3) den nya födelsens bad, och här säger han att alla döpta har iklätt sig Kristus, liksom ville han säga: Ni har inte i dopet mottagit ett yttre tecken (tesseram), genom vilket ni endast skulle blivit räknade bland de kristnas antal. Så har ju flera fanatiska människor i vår tid menat, de har av dopet gjort endast ett yttre tecken utan kraft och innehåll.76Att baptismen även nuförtiden svävar i samma grundvillfarelse, har vi redan tillräckligt visat. Vill någon vidare läsa herr W—gs utläggning av ifrågavarande bibelställe (s. 175f.), så skall han få en ny bekräftelse på detta. Ty fastän han i början, överväldigad av apostelns uttryckliga ord, tvingas medge ett slags iklädande av Kristus i dopet, vantolkar han det genast på baptistiskt sätt. Han säger att detta iklädande inte blir något annt än ett ”högtidligt förklarande” att de troende är ”Guds myndiga barn, med samma arv-, fri- och rättigheter, som Christus.” Hur falsk denna tydning är skall vi i det följande visa. Nej, Paulus säger: ”Ni, så många som är döpta till Kristus, har iklätt er Kristus”, dvs. ni är försatta utanför lagen i en ny födelse, som skett i dopet. För den skull är ni inte mera under lagen utan ni är klädda i en ny dräkt, nämligen Kristi rättfärdighet.

Alltså lär Paulus att dopet inte är ett tecken utan ett iklädande av Kristus, ja, att Kristus själv är vår (i dopet) iklädda dräkt. För den skull är dopet den allra kraftigaste och verksammaste sak. ”Och att på evangeliskt sätt ikläda sig Kristus”, yttrar Luther kort förut, ”är att ikläda sig, inte någon lag eller gärningar, utan en ovärderlig gåva, nämligen syndernas förlåtelse, rättfärdighet, frid, tröst, fröjd i den Helige Ande, liv och Kristus själv.”77D:r M. Lutheri Comment. In Epist. Ad Gal, Erlangæ MDCCCXLIV Tom. II, pag. 128.

För att ännu bättre fatta Dr. Luthers egentliga mening med detta iklädande av Kristus, som grundlägges i dopet och fullbordas i härligheten, utber vi oss att ännu få tillägga ett par ställen ur hans skrifter.

Det ena är ur hans post scriptum i Melanchtons brev till Johannes Brentz av år 1531, där det bland annat heter: ”Jag, min käre Brentz, brukar tänka så, som fanns det i mitt hjärta ingen qualitas eller dygd, som hette tro eller kärlek (som sofisterna talar och drömmer därom),78Vi anmärker endast i förigående att baptisterna drömmer och talar om tron alldeles på ett sådant sofistiskt sätt: de ser endast på sig själva, på sin egen tro osv., därför ser de inte Kristus, därför håller de dopet för att vara endast ett högtidligt förhärligande av deras tro – och så far de vilse i själva rättfärdiggörelsens grundartikel. utan jag ställer det helt och hållet på Kristus och säger: ”Min formalis justitia, dvs. vissa, beständiga och fullkomliga rättfärdighet, där ingen brist eller lyte finns, utan som är sådan hon bör vara för Gud – är Kristus, min Herre.”

Därefter omtalar Luther hur han strävar att i denna artikel lösgöra sig från allt seende på sig själv, sin tro, sina gärningar, ja, även från anblicken av en sådan Kristus, som skulle vara enbart en ”givare”, utan jag vill, säger han, ”att Han själv är min gåva, för att jag måtte ha allt i Honom.” Så säger Han också: ”Jag är vägen, sanningen och livet” och inte: ”Jag visar eller ger dig vägen, sanningen, livet – liksom Han endast verkade sådant i mig och ändå fanns någon annanstans, utanför mig. Nej, inte så! I mig bör Han (själv) vara, bli, leva; för att jag måtte i Honom bli den rättfärdighet som gäller för Gud.”79D:r M. Luther’s Tischreden, von K. E. Förstemann, Leipzig 1844. 2:r Ath., s. 162.

Denna djupa insikt i rättfärdiggörelsens hemlighet var det som egentligen gjorde Luther till kyrkans reformator. Den utgör själva den innersta kärnan i hans reformationsverk och den ledde till att han också i läran om dopet mera fäste sig vid givaren själv än vid gåvorna. Rättare sagt: han fattade Kristus själv som gåvan över alla gåvor, given och skänkt åt oss i dopet. Och därför fattar han också apostelns ord (Gal. 3:27) i deras rätta och oförvanskade mening som ett verkligt och på Guds blotta barmhärtighet grundat (Tit. 3) iklädande av Kristus i dopet: ”så att Kristus själv är vår (där) iklädda dräkt”.

Detta är ju uppenbarligen en alldeles annan förståelse av ifrågavarande ord än baptisternas, de tolkar detta iklädande som ett endast på vår tro grundat ”högtidligt förklarande för Guds myndiga, fria söner”. (Se den Wibergska boken s. 176.)

Ett annat ställe hos Luther som tydligt visar hur djupt och innerligt man bör fatta detta iklädande av Kristus, förmedlat genom dopet och tron, är en utläggning av apostelns välkända ord: ”Kristus älskade församlingen och Han har utgett sig själv för henne för att Han skulle helga henne och har gjort henne ren i vattnets bad, genom Ordet” (Ef. 5:25—26). ”Genom detta ord och dopet”, säger Luther), ”gör han henne till sin kära brud – – – och ännu mycket mera vill Han att hon också själv skall hålla sig för Guds Sons kära, sköna, heliga och härliga brud. Här kan ingen till fullo besinna vilken stor och mycket viktig sak sker på ett så hemligt och fördolt sätt, genom Hans ord och dop samt vår tro. Dock uträttas därigenom så mycket att denna lilla hop, som består av fattiga och syndiga människor, som för sin stora orenhets skull inte ens var värda att Gud skulle se till dem, genom detta dop och denna tvagning blir så ren, skön och heliggjord att hon väl duger för Gud som Hans kära Sons brud och som Hans kära dotter. Och denna rening, som har begynt i detta liv, övar Han och fortsätter på henne så länge tills hon ställs inför Hans ansikte renare och skönare än solens ljus och sken.

Därför måste också en kristen lära och tro detta, så att han härefter inte ser på sig själv efter sin första födelse, sådan han är född av Adam, utan som han är kallad till Kristus, döpt till Honom samt tillsammans med alla trogna trolovad och förenad med Honom. Detta för att de skall hålla sig till Honom som sin brudgum, vilken genom samma nya födelses bad och förnyelsen i den Helige Ande ständigt renar dem från deras övriga orenhet och pryder dem intill den dag då Han själv skall ställa sin kyrka inför sitt ansikte utan fläck och smitta.”80Luthers Evangelii-Postilla, pred. N:o 102, §§ 21—23.

Sammanfattar vi nu för större tydlighet allt det anförda i en summa, så är den kristna kyrkans ursprungliga och på det gudomliga Ordet fast grundade och av Dr. Luther vid reformationen i klar bestämdhet återupprepade, evigt sanna uppfattning av det heliga dopet denna:

Eftersom dopets vatten innefattats i Guds bud och förenats med Hans heliga namn, får detta vatten inte längre anses för ett enbart naturligt och vanligt vatten, utan för ett ”gudomligt, himmelskt, heligt och saliggörande vatten och ett verkligt den nya födelsens bad”, som aposteln (Tit. 3) själv kallar det. ”Ty de tre vittnena i dopet: vattnet, blodet och Anden (1 Joh. 5:8) är ett; utesluter du ett av dem, så förfaller hela dopets sakrament” (Ambrosius).

Därför bör dopet anses som idel Kristi, Guds Sons blod, och idel den Helige Andes eld, i vilken Sonen helgar oss genom detta sitt blod, den Helige Ande renar oss genom sin eld och Fadern själv gör oss levande. Den som nu döps i Kristus, han blir till följd härav renad från synderna i Jesu Kristi blod, ty detta heliga, dyra blod är ”kraftigt inblandat i vattendopet” (Luther) så att det inte längre är enbart ett utvärtes vattenbad utan egentligen ”en rentvagning i Guds Sons blod”, så som också detta sakrament med rätta anses vara ”utflutet ur Kristi sår (Joh. 19:34).

Och därför har Kristi församling av gammalt sjungit och sjunger än om dopet: ”Ögat blotta vattnet ser, Hur mänskor vatten gjuta; Jesu Kristi blod beter Sin kraft däri för trona: Det är för henne en röder flod, Som färgad är av Kristi blod, Och all vår krankhet helar.”

Eftersom dopets vatten nu också är genomträngt av den Helige Ande, så blir vi även av densamma Anden pånyttfödda i Kristus Jesus till Guds barn, genom tron. ”Vattnet och Anden pånyttföder oss i den ene Kristus, liksom vi alla av den ene Adam blivit naturligt födda” (Augustinus). Vattnet förhåller sig till den Helige Andes pånyttfödande kraft i dopet liksom vid den naturliga födelsen moderlivet förhåller sig till Guds skapande kraft (Theodorus). ”Vad moderlivet är för fostret, detsamma är dopets vatten för den troende, eftersom han i detta vatten danas och bildas” (Chrysostomos). Dopet är således en ”himmelrikets barnaföderska” (Luther). Ty så säger Herren själv, Jesus Kristus: ”Om någon inte blir född av vatten och Ande, kan han inte gå in i Guds rike” (Joh. 3). I kraft av denna av den Helige Ande själv verkade nya födelsen i dopet, iklär vi oss Jesus Kristus själv (Gal. 3:27) – inte endast Hans nåd, utan verkligen Kristus själv. Ty i dopet blir vi trolovade med Honom och i sanning förenade (Hos. 2:19—20): Han blir vår egen brudgum och vi Hans kära brud.

Och om vi nu sätter tro till Hans heliga ord, skall vårt dop trösta oss, så att vi framgent håller oss till denne vår käre Herre och Frälsare och själabrudgum. Då skall också Han, trofast i sitt förbund, framgent rena oss genom den dagliga syndaförlåtelsen och allt framgent helga oss genom sin Andes fortgående förnyelse. Detta tills Han slutligen i det eviga livet får oss fullkomligt rena, heliga och förhärliga, stående inför Hans ansikte som Hans dyrköpta och med denna vår brudgums egen härlighet förklarade brud (Ef. 5).

Sådan är i korthet den kristna kyrkans forna, nuvarande och fortsatta uppfattning av dopets saliggörande kraft, innehåll och bestämmelse. Denna kyrka fattar och ser med tron, på Ordets grund, Kristus själv i dopet, ja, hela den högtlovade Treenigheten, Fadern, Sonen och den Helige Ande. Tron fordras alltså ovillkorligen till detta. Dock inte så, som om dopets väsen och saliggörande innehåll berodde på vår tro utan det är grundat endast i Guds Ord och instiftelse. Tron fordras därför att just detta, som dopet verkligen skänker oss, nödvändigt måste med tron antas, undfås och tillägnas. Ty ”den som tror och blir döpt, skall bli salig; den som inte tror, skall bli fördömd”, säger Herren själv (Mark. 16:16).

Men vi må alls inte – som de reformerta och baptisterna – grunda dopets saliggörande kraft på vår tro, som är något obeständigt, utan enbart på Guds instiftelse som står fast för evigt, så visst som Gud inte kan ljuga!

Dessa svärmeandar däremot föreger att eftersom tron allena gör oss saliga, så skall sådana utvärtes verk och ting alls inte vara till något gagn för saligheten – åtminstone skall de inte vara ”nödvändiga för saligheten”.

Ty de är blinda och blindas ledare, som inte förstår det som Dr. Luther yttrar om dem: att ”tron nödvändigt måste ha något som hon bör tro, det vill säga, något hon kan stödja och grunda sig på.”

Dopet är för dem ett ”icke nödvändigt salighetsmedel”. Dock ropar de endast på tro, tro, och åsidosätter därvid just det som tron kan och bör grunda sig på. Därmed bevisar de att de inte ens vet vad tron i sanning är. Ty de är så galna, säger Dr. Luther åter med rätta, ”att de understår sig att åtskilja tron och det ting, varmed tron hänger samman och är förknippad” och de förblir så, med all sin förmenta tro och ande, i avsaknad av den fasta grunden som är Kristus i Ordet och sakramenten. De stannar kvar i sina egna drömmars svävande villoandar.

C.

Vår evangelisk-lutherska kyrkas grundligt utvecklade lära om Dopets sanna väsen.

(Jacob Andreæ, L. Osiander, Johan Gerhard, Joachim Westphal, Joh. Hüllemann, Abraham Calovius, Leonhard Hutter, David Hollazius, Joh. And. Quenstedt)

Så har vi nu sett den skärande motsats i vilken baptismen står med sin ytliga doplära – både till den äldsta kristna kyrkans enhälliga uppfattning och till Dr. Luthers med denna kyrka överensstämmande, på Guds Ord fast grundade vittnesbörd om dopet. Men vi vill inte låta saken bero därmed. Nej! Vi vill på ett, om möjligt, ännu mera slående sätt visa baptismens allt upplösande ytlighet. Detta gör vi genom att i det följande mot hennes falska lära uppställa vår evangelisk-lutherska kyrkas grundligt utvecklade lära om dopets sanna väsen.

Ty under den fortsatta kampen mot alla falska kyrkopartiers, särskilt kalvinisternas, grundförstörande läromeningar om de heliga sakramenten, har det blivit denna kyrka givet att allt djupare tränga in i den sanna förståelsen av sakramenten. Vår evangelisk-lutherska kyrka har fått allt klarare och tydligare framlägga deras gudomliga innehåll och deras höga nödvändighet för den innerliga, andligt lekamliga gemenskapen mellan församlingen och hennes huvud Jesus Kristus. I Honom bor hela gudomens fullhet kroppsligen (Kol. 2:9).

Så besannas alltid Herrens ord (Matt. 13:11—12)81Jämfört med Luk. 8:18. om insikten i himmelrikets hemligheter, att ”den som har ska få, och det i överflöd. Men den som inte har ska bli fråntagen också det han har.”

Domen över villfarelsen är denna: ju mera hon med förökad list strävar att skyla och smycka sig med sanningens stulna sken, desto mera grundligt skall hon bli blottad i sin verkliga nakenhet. Däremot är det sanningens säkra lön och givna triumf att ur varje motsägelses skärseld framgå allt mera förklarad i Herrens ljus, ”från den ena klarheten till den andra, såsom av Herrens Ande.”

Så har också den evangelisk-lutherska kyrkan under sin fortsatta kamp för Kristi dyra sakrament trängt in allt djupare i Guds rikes hemligheter (mysteriers) fördolda men rika och saliggörande innehåll. Under flitigt bruk av det dyrbara fädernearv kyrkans Herre anförtrott företrädesvis åt henne, har hon fått ta emot allt ymnigare gåvor till förståelsen och utredandet av Guds eviga sanning, på Ordets grund och i trons ljus.

Vad nu särskilt gäller läran om dopet, som här avhandlas, hade redan den lärde och skarpsinnige, äktlutherske teologen Jacob Andreæ (d. 1590) samt Lucas Osiander under striden mot kalvinisterna, särskilt Beza, i dopet liksom i nattvarden, tydligt börjat urskilja ett tvåfaldigt ämne: jordiskt och himmelskt.82J. Andreæ, teologie professor, kansler och prost i Tübingen, var den som mest nitiskt befrämjade och utarbetade ”Formula Concordiæ”.

Liksom nämligen i den heliga nattvarden i kraft av instiftelseorden i, med och under jordiskt bröd och vin meddelas himmelska gåvor – Kristi sanna lekamen och blod – så måste också i Nya testamentets tidigare sakrament, dopet, något himmelskt och gudomligt mottas i och med det jordiska vattnet. Att så är fallet kan vi inhämta i detta sakraments instiftelseord (Matt. 28:19) och vad detta himmelska ting är, har allra först Dr. Johan Gerhard83Se om detta H. Schmids Dogmatik der Evang. Lutherischen Kirche, aus d. Quellen belegt, Erlangen 1843, s. 405 (Sv. övers. Örebro 1847, s. 358ff.) Den svenska texten här lätt moderniserad. ur instiftelseorden grundligt visat på följande sätt:

”Då Guds namn inte är något annat än Gud själv, och då Faderns, Sonen och den Helige Andes namn, enligt Kristi instiftelse, förenas med dopets vatten, så följer därav att hela den heliga Treenigheten är närvarande i dopet med sin nåd och verkar genom dopets vatten till människornas salighet. Betydelsen av instiftelsens ord: ’Döper i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn’ är nämligen följande: eftersom ni, i kraft av denna instiftelse och befallning, på föreskrivet sätt förrättar dopet, så är det inte någon tom, yttre ceremoni, något blott utvärtes bad; utan Gud Fadern, Guds Son och Gud den Helige Ande är med sin nåderika närvaro tillstädes vid denna handling.

Och detta är ingen overksam närvaro (præsentia otiosa) utan Gud Fadern upptar genom dopet till sitt barn den som döpes, för min skull (vill Herren säga), som är satt till människosläktets medlare och återlösare: Jag, Guds Son, rentvår honom från synderna genom mitt blod, skänker honom min rättfärdighet, gör honom delaktig av mina välgärningar osv.

Den Helige Ande föder på nytt och förnyar honom samt beseglar i hans hjärta löftet om det himmelska arvet. Därför säger också Luther: ’Gud har förenat sitt namn med själva vattnet, så att Guds namn nu är med dopets vatten helt och hållet ett, oupplösligt sammanblandat, och att det kan kallas ett gudomliggjort eller gudomligt vatten (aqua Deificata aut divina).’

Dopets andra väsentliga beståndsdel är alltså hela den högvördiga Treenighetens, Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, det är hela Treenighetens oändliga majestät, obeskrivliga helighet, outsägliga godhet, förunderliga kärlek och nåd, som i all sin gudomliga kraft och nåds rikedom är verksam genom det med Ordet förenade och därigenom helgade vattnet.”

”Vidare, då den Helige Ande är den tredje personen i Treenigheten och då dopet meddelas inte endast i Faderns och Sonens, utan också i den Helige Andes namn, så följer därav att den Helige Ande i, med och genom (in, cum et per) dopets vatten kraftigt verkar, upptänder tron, åstadkommer pånyttfödelse och fortsätter förnyelsen i dem som inte står emot Hans verkan84Just detta motstånd mot den Helige Andes verkan gör barnen allra minst (Mark. 10:14—15), därför uppnås också genom barndopet allra säkrast dopets saliggörande ändamål. samt beseglar nådeförbundet i de döptas hjärtan.

Därför säger också Herren: ”Om någon inte blir född av vatten och Ande, kan han inte ingå i Guds rike” (Joh. 3:5). Här nämnes den Helige Ande ensam, eftersom den nya födelsens verk tillskrivs Honom i synnerhet: Han gör dopets vatten till ett hälsosamt nyfödelsens bad; ändå är inte heller de andra personerna i gudomen uteslutna ur detta.

Nu, så som den Helige Ande på ett övernaturligt och särskilt sätt var förenad med duvan, i vilken Han svävade ned över Herren Kristus i dopet, så förenas Han än idag med dopets vatten på ett övernaturligt och särskilt sätt.

Och liksom det av elden uppvärmda vattnet har själva eldens värmande egenskap, så pånyttföder också (dop-)vattnet genom den Helige Andes kraft som på ett sakramentalt sätt är verkligt förenat med detta.”

”Slutligen, eftersom Guds Son i tidens fullbordan antagit samt med sig själv personligen och oupplösligen förenat sann människonatur, så följer därav att Kristus inte enbart efter den gudomliga utan också efter den mänskliga naturen är närvarande i dopet. Hans blod får alltså ingalunda uteslutas från dopet, det är tillstädes där:

  1. I anseende till dess väsen (ratione substantiæ) eftersom Guds Son i sin persons enhet upptagit kött och blod och nu, efter den förening som skett, fullbordar alla medlarämbetets verk i, med och genom den mänskliga naturen. Till följd av detta bör hela Kristus, gudamänniskan (θεάνθρωπος), sägas vara närvarande vid detta sakrament.
  2. I anseende till dess förtjänst (ratione emeriti), eftersom dopets frukt och nytta härstammar från Jesu Kristi för våra synders skull på korset utgjutna blod. (Så har också båda sakramenten sin verkan och frukt av Kristi lidande, ty ur Hans uppstungna sida, Joh. 19:34, utgick både blod och vatten.)
  3. I anseende till dess verkan (ratione efficaciæ), ty i dopet blir vi genom Kristi blod rentvagna från synderna (1 Joh. 1:7): ”Jesu Kristi, Guds Sons blod, renar oss från alla våra synder.
  4. Eftersom vi blir döpta i Kristi död (Rom. 6:3) och Kristi död helt visst också innefattar utgjutandet av Hans blod.”

Därför skriver också Joachim Westphal85Joachim Westphal, predikant i Hamburg, var ett troget sanningens vittne och den förste som, åtta år efter Luthers död, offentligt angrep Calvins förfalskade nattvardslära. Ovan anförda ord är hämtade ur hans verk om dopet De Baptismo, fol. 211 om dopet: ”Det tillkommer de kristna att betrakta Kristi blods förtjänst, som meddelas i dopet, och att fatta dopet så, som om det var färgat med Kristi blod. – Kristi dyra blod gör dopet dyrbart, hälsosamt och kraftigt, så att det är detsamma att rentvås i dopet som att bli tvagen och renad med Kristi blod. Därför säger också Johannes i Uppenbarelseboken (7:14) om de som är döpta till Kristus, att de är tvagna och renade i Hans blod.

Av allt det anförda är lätt att inse vad som bör bestämmas om detta sakraments (dopets) andra väsentliga beståndsdel, den vi säger vara Ordet, eller, vilket är detsamma, hela den högvördiga Treenighetens namn, i vilket vi blir döpta. Ty fastän den högvördiga Treenigheten är själva den verkande orsaken, den som instiftat och förordnat detta sakrament, så hindrar detta på intet sätt att vi lika väl kan säga: den allraheligaste Treenighetens namn utgör dopets andra väsentliga beståndsdel. Detta eftersom instiftelsens och löftets ord vittnar att Gud Fader, Son och Helig Ande är närvarande i dopet, med alla nådens välgärningar.86Vi kan inte underlåta att här fästa läsarens uppmärksamhet på den fullkomliga överensstämmelsen mellan Dr. Gerhards ovan utvecklade framställning och den äldre svenska katekesens (av ärkebiskop Ol. Swebilius) i det fjärde huvudstyckets frågor 13 och 14 avgivna förklaring om ”Det himmelska i dopet”. Detta bevisar åter att denna katekes också i detta, såsom i allt, står på luthersk kyrklig och sant biblisk grund. Däremot har den nya (Lindblomska) katekesen, i detta (liksom i hela sin sakramentslära) gynnande kalvinismens och med denna baptismens villfarelse, helt och hållet förfalskat Kyrkans lära om den himmelska beståndsdelen i dopet. Denna katekes säger, stycke 308, att endast ”Guds kraft” genom Ordet är närvarande i dopet men inte Gud själv personligen och till sitt väsen. Så har den nya katekesen i detta, liksom i flera hänseenden, öppnat dörren för den i Svenska kyrkan nu inträngande villfarelsen.

Så är ju också Herren Kristus den verkande orsaken, som instiftat och förordnat den heliga nattvardens sakrament (mysterium). Icke desto mindre är det likväl just Han, densamme Herren, som med sin lekamen och sitt blod där ger oss föda och vederkvickelse, liksom Han på korsets stam själv var överstepräst och tillika både altare och offer.”

Så långt Gerhard.

Vi har nu hört Dr. Gerhard, som en av vår kyrkas äldsta och mest framstående lärare, yttra sig utförligt om dopets himmelska beståndsdel. Vi vill vidare från den senare hälften av samma århundrade – 1600-talet – då den lutherska kyrkans lära ännu noggrant bevarades och utlades i sin renhet, ta i övervägande två av de förnämsta teologernas utlåtanden i det ifrågavarande ämnet.

Dr. Johan Hülseman från Leipzig (d. 1668) yttrar härom (in Breviar. Cap. X, Thes. VIII):

”Att det förutom det yttre och synliga tinget (vattnet) även finns en inre och osynlig beståndsdel i dopet, som inte får förväxlas med detta sakraments egentliga verkan (utan varav just denna verkan åstadkoms) och vilken beståndsdel än benämns Ordet eller det genom instiftelsen utlovade tinget, Ef. 5:26, än åter Anden (Joh. 3:5), än blodet (1 Joh. 5:6), än Fadern, Sonen och den Helige Ande (Matt. 28:19 – samt att alla dessa, icke åtskilda eller var för sig utan förenade och gemensamt utgör dopets himmelska beståndsdel (materia celestis): sådant kan ur de anförda bibelställena grundligt och rätt bevisas.”

Vi tillägger den lärde och skarpsinnige Abraham Calovius’87Dr. Abr. Calovius, först predikant i Danzig till år 1660, sedermera professor och generalsuperintendent i Wittenberg till sin död 1686, har utmärkt sig lika mycket som skarpsinnig dogmatiker, väldig polemiker och lärd exeget, som i allmänhet i egenskap av renlärig teolog av gammalt, lutherskt-kyrkligt skrot och korn. något utförligare framställning av att det himmelska tinget i dopet är hela den Heliga Treenigheten (från vilken inte heller Kristus, gudamänniskan, eller Hans blod uteslutes) men i synnerhet den Helige Ande. I sitt Systema locorum theologicorum 1665—67, Tom. IX, pag. 166, yttrar han:

”Dopets himmelska beståndsdel, fullständigt beskriven (integre definita) är den Högvördiga Treenigheten, nämligen Gud Fader, Guds Son, Kristus Gudamänniskan (Θεάνθρωπος), vilkens odelbara person i sig ingriper inte endast den gudomliga, utan även den mänskliga naturen, till vilken omotsägligen också blodet hör, av vilken Han blivit delaktig för vår skull – samt den Helige Ande. Och denna himmelska beståndsdel (res l. materia coelestis) kallas med en gemensam benämning: Ordet och Guds namn, det är den Treenige Gud själv, Fadern, Sonen och den Helige Ande; enligt den allmänna, först av Augustinus uttalade grundsatsen: ”Ordet kommer till elementet (det naturliga elementet), så blir det ett sakrament av detta.88Detta yttrande av Augustinus, som också ofta åberopas i våra symboliska böcker, lyder på grundspråket så: ”Accedat verbum ad elementum, et fiet Sacramentum” Tractatio in Joh. C. XX. Men detta ord är instiftelsens och lyder i dopet så (Matt. 28:19): ”Döp i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn” – där med ’namn’ uppenbarligen syftas på själva det gudomliga väsendet, som består av tre personer, Fadern, Sonen och den Helige Ande.

Då nu härigenom fastställes att Guds namn, det är, den allraheligaste Treenigheten själv utgör det himmelska tinget i dopet, så inbegrips däri uppenbarligen inte endast den Helige Ande som den tredje Gudomspersonen, att vi måtte födas på nytt av vatten och Ande (Joh. 3:5), vilket sker genom den nya födelsens bad och den Helige Andes förnyelse (Tit. 3:5).

Även Guds Son, den andra personen, till vilken hör också blodet, vilket utgör Guds Sons väsen (hypostasis). Förutom bestänkelse med detta äger ingen avtvagning eller rening från synderna rum, vilken dock otvivelaktigt sker i det heliga dopet, enligt Apg. 22:16, Ef. 5:26, Hebr. 10:22. Vilket allt Ordet i sig själv inbegriper, då det förenas med vattnets element till att utgöra dopets sakrament, liksom det är ett ”vattnets bad i Ordet”, Ef. 5:26.

Vi har nu med kyrkofädernas, Luthers och den lutherska kyrkans främsta teologers, på Guds eget heliga Ord grundade vittnesbörd har bevisat att dopet inte är endast vatten och inte heller en tom beteckning, sinnebild av något gudomligt, inte heller enbart ett nådemedel för att få andliga gåvor. Utan det är ett verkligt sakrament som tillsammans med det jordiska, synliga vattnet, i kraft av det därmed förenade Ordet, i sig innefattar himmelska ting.

Dessa är hela den heliga Treenigheten själv personligen närvarande: Fadern, Sonen (som både Gud och människa) och i synnerhet den Helige Ande. För att förekomma allt missförstånd och misstolkning påminner vi uttryckligen att dopet blir endast dem till salighet, som tror Guds Ord och löften. Enligt Herrens ord: ”Den som tror och blir döpt, skall bli salig, men den som inte tror, skall bli fördömd”.

Den himmelska beståndsdel som vid varje dop, i kraft av Ordet, verkligen är närvarande med och genom vattnet, kan lika litet göra någon salig utan tron (ex opere operato), som det sakramenterliga njutandet av Kristi sanna lekamen och blod i nattvarden gör det. Och i denna på Guds ord grundade bestämning skiljer sig vår evangelisk-lutherska kyrka lika mycket från den katolska kyrkans orätta uppfattning av sakramentens verkan som hon skiljer sig från de reformerta och med dem besläktade sekters, särskilt baptisterna.

Vår kyrka hävdar troget sakramentens genom Ordet förmedlade och dock med det yttre elementet reellt närvarande gudomliga innehåll medan de reformerta i sin sakramentslära förnekar och förfalskar allt verkligt innehåll. Men gällande realpresens vill vi ytterligare, för att vinna större tydlighet och eftertryck, anföra en förklaring av den berömde fornlutherska läraren Leonhard Hutter (d. 1616 i Wittenberg):

”Liksom de ovärdiga gästerna i nattvarden äter själva Kristi lekamen och dricker Hans blod, men ändå inte blir delaktiga av Kristi livgivande lekamens och blods kraft, eftersom deras egen otro hindrar detta; alldeles så övergjuts (perfunduntur) också skrymtarna i dopet, inte med vattnet enbart, utan med den Helige Ande själv, men de får dock ingen del i den Helige Andes frukt eller verkan (operatio). Ty den Helige Ande som så blir dem tillsänd (collatus) åsyftar väl (även hos dem) denna saliggörande verkan; men fullbordar eller utövar den inte, pga. deras (motstående, hindrande) verkan.”89L. Hutteri Loci communes Theologici, Witeb. 1619, pag. 636.

Och därför: fastän vår lutherska kyrka sorgfälligt förvarar och försvarar de himmelska skatter som kyrkans Herre själv nedlagt i Nya testamentets sakramentmot kalvinister, baptister och andra svärmeandar är hon lika angelägen om inskärpandet av en lika viktig sanning. Den är att dessa heliga, himmelska ting som genom sakramenten i, med och under de synliga tingen, verkligen meddelas oss och endast så kunna lända till åsyftad nytta och salighet, då de av människan rätt mottages i tron på Guds Ord och instiftelse.

Alla den evangelisk-lutherska kyrkans symboliska böcker, hela Concordia Pia, bevisar detta förhållande på det mest genomgripande sätt. Detta så mycket mer som just den apostoliska läran om syndarens rättfärdiggörelse, inte av någon gärning (nec ex opere operato) utan endast genom tron på Jesus Kristus, oemotsägligen utgör själva grundsatsen (principen), kärnan och den allt genomsyrande grundtanken just i dessa symbola.90Detta har nyligen Dr. G. Thomasius, teologie professor i Erlangen, grundligt visat i sitt utmärkta, lärorika och högst läsvärda verk Das Bekenntnis der evangelisch-lutherische Kirche in der Konsequens seines Princips, Erlangen 1848.

Så har också Dr. Martin Luther redan i sin Lilla katekes framställt inte endast sakramentens sanna och oföränderliga innehåll utan också det, att deras saliggörande verkan är betingad av tron. Ty såsom där i huvudstycket om altarets sakrament läres att ”den som sätter tro” till instiftelsens ord ”för er utgiven och utgjuten till syndernas förlåtelse”, han har det de innehåller och lyder, ”nämligen syndernas förlåtelse”. Lika uttryckligt hävdas där också, vid läran om dopet, nödvändigheten av ”tron, som tror sådana Guds Ord i vattnet och förlitar sig därpå.”

Detta har vi, både för sakens egen viktighets skull och till förekommande av allt missförstånd, en gång för alla och på det allvarligaste velat erinra om. Men då vi nu har att göra med bekämpandet av baptismen, tillkommer det oss här att framför allt framhålla sakramentens, huvudsakligen dopets, av Ordet förmedlade himmelska innehåll. Detta förkastas mer eller mindre uppenbart av den ifrågavarande villfarelsen.

Vi måste vända sanningens vapen mot det håll där motståndarnas avfall är störst och där det tydligast röjer sig. Nu vill baptismen ju inte heller förneka91Wibergs bok s. 220 och flera andra ställen. tron på Guds Ord och löften i allmänhet – ja, herr Wiberg räknar till och med tron bland de ”oundgängligt nödvändiga salighetsmedlen” – men inte så dopet och Herrens nattvard! Guds heliga sakrament är för baptismen i själva verket mindre nödvändiga bisaker, på vilka saligheten enligt deras mening inte skall bero. Så har också herr Wiberg, på det nyss anförda stället och på flera andra, bekänt rent ut.

Men för oss, för den evangelisk-lutherska kyrkan, ja, för hela Kristi sanna kyrka, allt ifrån apostlarnas tider intill den yttersta dagen, är de ändå viktiga och innehållsrika salighetsmedel. Just av dem, samt av Ordet, hämtar vi daglig näring och styrka för vår tro, ja, än mer: just i dessa, av baptismen och alla falska andar försmådda, Kristi dyra sakrament. Genom tron på instiftelseorden, fattar och förnimmer vi allra djupast den innerliga och väsentliga gemenskap som i själva verket äger rum mellan församlingen och hennes huvud, gudamänniskan Jesus Kristus, samt genom Honom med Fadern och den Helige Ande. Denna gemenskap förmedlas alldeles särskilt genom sakramenten.

För baptister och kalvinister är dopet antingen en tom ceremoni, genom vilken man upptas i kyrkans gemenskap, eller endast en yttre sinnebild av andlig rening, eller en högtidlig invigning till något som man redan förut måste vara, eller en lydnadshandling för Guds bud, genom vilken människan erhåller ”en stor lön”.92Denna gärningsheliga åsikt om dopet att det är en lydnadshandling som förtjänar lön, lyser fram på mera än ett ställe i den Wibergska boken, tex. s. VI ”om Kristus = Lagstiftaren” osv. 225: ”I att hålla Hans bud är stor lön”, 325. Med ett ord: allting annat, bara inte ett sakrament i biblisk-kyrklig betydelse – där Gud Fadern själv, Guds Son, som sann Gud och sann människa, samt i synnerhet den Helige Ande, personligen och väsentligen är närvarande i och med vattnet, i kraft av instiftelsens ord.

Detta det heliga dopets himmelska, gudomliga innehåll förnekar och förbiser svärmeandarna helt och hållet. De ser dock endast på vattnet och nedsänkningen däri samt på sin egen förmenta tro och ande. I den ”umgås de” (enligt Luthers träffande uttryck) ”med den nakne Guden och vill fatta Gud i blotta anden, utan den klädnad Han själv insvept sig i, nämligen Kristi kött och de yttre medlen, dopet och nattvarden.

Vi vill för vår del akta oss för detta Lucifers fall, att få handla med den nakne, absoluta Guden. Vi vill av allt hjärta med hela Kristi sanna kyrka omfatta de gestalter som Gud själv framställt för sig, i vilka Han lovat att förvisso låta sig finna: nämligen Ordet och de bägge sakramenten.”

Därför är det nu för oss av högsta vikt, liksom det också visar oss hela baptismens snöpliga nakenhet, att allt djupare fatta sakramentens gudomliga innehåll. Vi vill fatta Gud och Hans Kristus i dopet och nattvarden som verkligen närvarande, till salighet för alla dem som tror. Och då vi redan såväl ur Guds Ord som med den troende och bekännande kyrkans vittnesbörd tillräckligt framställt och bevisat vad det i dopets heliga sakrament närvarande och verkande himmelska tinget är, återstår ännu att kort visa hur detta förenas med det jordiska tinget – vattnet – i kraft av Ordet.

Här vill vi nu lika litet som förr komma med några nyheter eller egna hugskott, utan med den gamla sanningen som väl förtjänar att alltid upprepas på nytt och fattas allt djupare. Just med den vill vi försvara och bevara oss mot denna tids moderna villoandar.

Nu lär både kalvinister och baptister gemensamt att det jordiska tinget i sakramenten endast förebildar (inte innehåller) det himmelska och således endast på ett andligt sätt (moraliter) meddelar det därmed betecknade himmelska tinget. Så endast förebildar till exempel brödet och vinet i nattvarden enligt deras mening Kristi lekamen och blod, vilka därunder på andligt sätt skulle åtnjutas endast av tron.

Men att Kristi lekamen och blod verkligen och väsentligen i, med och under brödet och vinet mottages med munnen, äts och dricks i den heliga nattvarden, det kan dessa höga andar omöjligen anta eller tro. Detta därför att de inte vill ta sitt förnuft till fånga under Ordets och Kristi lydnad.

Alldeles på samma sätt förhåller det sig också med baptismens beprisade lära om dopet. Att den heliga Treenigheten, Fadern, Sonen och den Helige Ande, i kraft av Ordet själv personligen och på ett särskilt (sakramenterligt) sätt är närvarande i dopets vatten, mera än annars – det antager och tror baptismen alls inte och därmed upphäver den detta sakraments själva grundväsen.

Baptismen medger på sin höjd, liksom herr Wiberg (s. 220f) att den troende i dopet undfår (inte Gud själv och den sanna gemenskapen med Honom, genom Sonen i den Helige Ande, —nej! utan endast) andliga gåvor: en ”segrande visshet, frid och fröjd”. Detta kan ju onekligen uppnås även utan dopet och till följd härav blir det heliga dopet i sanning för baptismen en överflödsvara, ett ”icke nödvändigt salighetsmedel”. (Herr W. blygs ju inte för att så kalla denna heliga och saliggörande, vår Herres Jesu Kristi egen instiftelse!)

Icke desto mindre har baptismens i sin själva grundval gärningsheliga93Man kan inte tillräckligt noga begrunda vad Dr. Luther i andens ljus yttrar om dem: ”Det bor en gärningsdjävul i dem som föreger tro och ändå avser en gärning, och så förför de arma själarna under trons namn och sken, till förtröstan på gärningen. Likasom det under påvedömet skedde med oss att man drev oss till sakramentet som till ett lydnadsverk, och ingen gick dit i avsikt att hämta näring och föda för tron; utan när man mottagit sakramentet så var det därmed gjort och gärningen fullbordad. Alldeles så driver också dessa vederdöpare nu på gärningen, att människorna må förtrösta på den: när de så blivit döpta, så vore det rätt och väl gjort – om tron bryr de sig i själva verket inte, förutom att de endast för syns skull berömmer den.” Luther: Von der Wiedertaufe, 1528, Sämmtl. Werke, Erlangen 1830, Bd. 26, s. 278. Så framställer också herr Wiberg, förutom på flera andra ställen, i sitt slutandragande (s. 300—305) dopets sakrament alldeles som ett lagbud bland andra, som ”ett prövotecken av lydnad för Gud”; ”Här är Hans lag; salig den så gör” o. s. v. ande funnit sin vinning vid att med stor iver verka för hela kroppens nedsänkande i dopets vatten. Av detta gör man sig en lydnadsgärning som förtjänar lön. Likaså förkastar man avgjort barndopet för att på det sättet särskilja sig från hela den kristna kyrkan och med sitt omdöpande förgylla sin fariseiska självbelåtenhets stinkande förruttnelse.

Men angående den jordiska och den himmelska beståndsdelens rätta förhållande i sakramenten, vilket vi nu vill närmare utreda, yttrar David Hollazius:

”I Gamla testamentets sakrament förhöll det sig väl så, att det jordiska tinget förebildade, betecknade och endast på ett andligt sätt (moraliter) meddelade det himmelska tinget. Men i Nya testamentets sakrament meddelar det jordiska tinget i själva verket det himmelska som väsentligen närvarande (substantialiter præsenter exhibit). Alltså är det jordiska och det himmelska tingets förening i dopets sakrament inte heller förebildande eller relativ, utan verklig och meddelande (non est typica aut relativa, sed realis & exhibitiva), så att den innebär både den Treenige Gudens väsentliga närvaro och meddelandet av dess övernaturliga verkan.” (D. Hollazii Exam. Theolog. Acroam. Lipsiæ 1750 pag. 1087 &sq.)

Allt detta utvecklar ännu närmare och omständligare den strängt renlärige men tillika lärde och skarpsinnige Dr. Johannes Andreas Quenstedt (professor i Wittenberg, d. 1688) på följande sätt:

”Gamla testamentets sakrament var endast skuggor och förebilder av Kristus, som i sinom tid skulle uppenbaras, lida och dö. Men Nya testamentets sakrament innehåller själva kroppen (Kol. 2:17)94Jämför härmed Hebr. 8:5 samt 9:9 och 10:1. och urbilden, inte skuggor och förebilder. Kristus, gudamänniskan (θεάνθρωπος), förebildades, avmålades och betecknades i Gamla testamentet som den som framdeles skulle meddelas. Men här meddelas och ges Han, själv närvarande, genom de sakramenterliga vårdtecknen (symbola), såsom genom frambärande medel och redskap (media et organa exhibitiva).

Och således består den sakramenterliga föreningen (mellan de himmelska och jordiska tingen) inte endast i en liknelse och en tom beteckning, så som kalvinisterna diktar95Och med sådana kalvinistiska uppdiktningar har också herr W—g fyllt en stor del av sin bok. utan tron är sann och verklig (vera et realis). Själva instiftelsens och löftets ord utgör sambandet mellan de båda beståndsdelarna (i sakramentet), mellan den jordiska och den himmelska. Till följd av detta är vattnet, i sakramenterligt bruk, inte bara endast vatten eller ”en handfull vatten”, som kalvinisterna smädar,96Ja, så som kalvinisterna än idag gör det, då de med stort förakt kallar vårt dop ”en göpen vatten”. [Göpen = ung. handfull] och saknar inte den himmelska skatten, utan det är ett den nya födelsens bad i Ordet, det är, ett vatten fullt av den Helige Ande och med hela den heliga Treenigheten på ett outsägligt sätt förenat.

Ty i samma ögonblick som nedsänkningen i eller begjutandet med vattnet i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn försiggår, uppstår den sakramenterliga förening, som är det obemängda vattnets förenande med den allraheligaste Treenigheten – således inte enbart med Sonen, kommen i köttet (eoque incarnate), samt med den Helige Ande. Ty vattnet (i dopet) varken ges eller undfås förutan den allraheligaste Treenigheten eller den Helige Ande, inte heller någon av dessa utan vattnet (neque hic aut ille sine aqua). Detta eftersom de båda ömsesidigt i den sakramenterliga handlingen är nogsamt förenade, och det ena utan det andra inte kan utgöra ett sakrament.”

Allt det anförda bevisar Dr. Quenstedt ur den heliga Skrift genom en omständlig utläggning av Joh. 3:5, Ef. 5:26, Tit. 3:5, 1 Petr. 3:21 och 1 Joh. 1:7.97Dr. J. A. Quenstedts Theologia Didactico-Polemica, Pars IV fol. 112, b. 113, a & b, 114, a & b.


Kapitel 5

Jesu Kristi ord och instiftelse

är den eviga grunden för Hans kyrkas samstämmiga lära om dopets inre väsen och om dess nödvändighet till saligheten. Denna lära står orubbligt fast mitt emellan de på dess båda sidor svävande villfarelserna: katolicismens och baptismens.

Den hemlighetsfulla sakramenterliga föreningen mellan dopets vatten och den allraheligaste Treenigheten, Fadern, Sonen och den Helige Ande, har sin grund i instiftelsens ord, som redan tidigare visats.

Guds ende Son, Jesus Kristus, gav själv vid sin himmelsfärd sina lärjungar befallningen att döpa i Guds Faderns, Sonens och den Helige Andes namn (Matt. 28:19). Guds namn, på Hans egen befallning så förenat med vattnet, är inte ett tomt och innehållslöst ord (som människors ord och namn) utan det innefattar den heliga Treenigheten själv, Fadern, Sonen och den Helige Ande som personligen och verkligen närvarande genom detta ord i dopets vatten.

Därför sjunger också den troende församlingen med rätta: ”Gud själv är den oss döper”.98Gamla psalmboken N:o 12, vers 22. [1695: ”Gudh sielff är then oss döper.”] Och fastän nu den heliga Treenigheten till följd av sin natur är allestädes närvarande och verkande också utanför Ordet och sakramenten, så är Han dock i dessa av Honom själv förordnade nådemedlen på ett helt annat och särskilt sätt tillstädes, till salighet för alla dem som tror.

”Ty fastän Han är överallt” (säger Dr. Luther99Luthers Sämmtliche Werke, Bd. 29, s. 338.) ”i allt skapat, vill Han dock inte att jag där, utan Ordet, skall söka Honom. – Överallt är Han – men Han vill inte att du famlar efter Honom på alla håll, utan där Ordet är, där skall du söka, så finner och fattar du Honom på rätt sätt, annars frestar du Gud och anstiftar avguderi.”

Och på ett annat ställe förtydligar Dr. Luther denna åtskillnad mellan Guds allmänna närvaro och Hans närvaro i de av Honom därtill förordnade och genom Guds Ord helgade sakramenten med följande liknelse: ”Se, solens sken är också så nära dig att det faller dig i ögonen eller på din hud, så att du känner det. Ändå är du inte i stånd att fånga det och lägga det i ett skrin, om du så i evighet famlade efter det. Du kan väl hindra det att lysa genom ditt fönster men att fånga det och ta fast det, det förmår du aldrig. På samma sätt även Kristus: fastän Han finns överallt, låter Han sig inte så finnas och fattas, varhelst du behagar.

– Ty det är en helt annan sak, när Gud i allmänhet är närvarande överallt än när Han finns där för dig. Men då är Han närvarande för dig, eftersom Han ger dig sitt ord därpå, förbinder sig själv till det och säger: Här skall du finna mig. När du har detta ord, kan du säkert fatta och ha Honom och säga: Här har jag dig, så som du själv säger.”100Luthers Sämmtliche Werke, Bd. 30, s. 69—70.

– Då du, till exempel, äter det välsignade brödet i nattvarden, så äter du där Kristi lekamen, och annars inte. Varför det? Därför att Han själv har gett sig sitt ord därpå och därmed förbundit sig vid detta bröd, för att du inte skall behöva svärma omkring och famla efter Honom på alla platser. Det skulle bli dig för svårt och därtill fåfängt, när du skulle söka Honom utan Ordet.”

Likaså har den treenige Gud med dopets vatten själv förbundit sitt eget allraheligaste namn och därmed sig själv personligen. Därtill har han ännu gett detta löfte: ”Den som tror och blir döpt, han skall bli salig” osv. Hur vågar då syndiga människor understå sig att kalla detta heliga sakrament ett ”icke nödvändigt salighetsmedel” och sedan svärma omkring på egna vägar, famlande efter att fatta Gud med sina egna drömmar!

Nej, låt oss vakta oss för dem, för deras förmenta tro och ande. Låt oss lära oss att med vår tro finna och fatta Gud endast där, dit Han själv förbundit sig genom sitt eget Ord och namn. Till följd av detta finner och fattar vi Honom där i sanningen, inte i en tom inbillning (som svärmarna).

Nu är ju det heliga dopet helt visst ett sådant välsignat salighetsmedel där den allraheligaste Treenige Guden är närvarande och verkligen låter sig finnas samt fattas av tron. Därpå har vi Hans eget Ord, som aldrig sviker, Hans heliga namn till underpant och Honom själv med detta namn. Men hur detta går till eller på vilket sätt Han är i vattnet (liksom också i brödet och vinet), det vet vi inte och bör inte heller veta det. Guds Ord bör vi tro och inte förelägga Honom sättet och målet.

Men härvid kan vi rätt väl förstå baptismens och kalvinismens kloka invändning, som lyder: ”När jag tror på Jesus Kristus, som dött för mig, vad krävs väl då att jag skall tro på Gud i vattnet (eller i brödet och vinet)?

På denna invändning låter vi Dr. Luther svara de självkloka andarna med följande ord: ”De har endast lärt att pladdra och föra dessa ord på tungan: Kristus är för oss död, uppstånden o.s.v., i hjärtat har de inte erfarit kraften av detta. Därför understår de sig att mästra Gud om vad som är nödvändigt och icke nödvändigt (så att de påstår t.ex. att dop och nattvard är ”icke nödvändiga” salighetsmedel) och dömer falskt efter sitt eget tycke. När nu Gud anser det nödvändigt, vem är då du, som vågar tala emot detta? Han är ju sannfärdig, därför måste du förvisst vara en lögnare.” ”Vad angår det dig eller mig om det är av nöden eller inte? Gud vet det väl, hur och varför det bör och måste så vara.”

”Därför, då Kristus med klara ord säger: Tag och ät, detta är min kropp, så tillhör det mig att tro dessa ord lika fast som jag bör tro alla Hans ord. Om Han också räckte mig endast ett halmstrå med samma ord, så borde jag ändå tro dem.

Därför måste man stänga mun, ögon och alla sinnen, och säga: Herre, Du vet bättre än jag. På samma sätt förhåller det sig också med dopet: vattnet med Ordet är ett dop och i detta dop är den Helige Ande. Där kunde du också invända: varför är det nödvändigt att man döper med vatten? Men Anden säger så: Hör du inte? Här är Guds vilja och ord, förbli du vid det och låt ditt tycke fara.”101Luthers Sämmtliche Werke, Bd 29, ss. 339–341.

Så betyder alla det själviska förnuftets invändningar mindre än intet för den som i enkelhet och sanning tror Gud på Hans ord, Hans instiftelser och löften. Då må Hinton med alla baptister fritt ropa: ”Gud förbjude, att vi skulle följa fäderna i att ha den föreställningen, att ingen kan komma in i himlen utan vattnet” – vi hör tvärtom Fadern över alla fäder från himlen ropa: ”Denne är min älskade Son, lyssna till Honom”. Och denne Hans käre Son har själv för oss betygat: ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: om någon inte blir född av vatten och Ande, kan han inte komma in i Guds rike” (Joh. 3:5).

Var nu denna till saligheten för oss så nödvändiga nya födelse av vatten och ande skall ske, det har också Han, samme Herre, tydligt gett oss till känna då Han instiftade ett dop i vatten, i Gud Faderns och Sonens och den Helige Andes saliggörande namn.

Därför, om vi också inte alls förstår varför ett sådant dop i vatten skulle vara nödvändigt till saligheten och varför man inte också utan den, genom tron, lika väl kunde bli salig (som också baptisterna hävdar och allt självklokt förnuft anser), så skall vi ändå som rätta kristna låta denna Herres ord och instiftelse gälla oändligt mer för oss än alla människomeningar och vårt eget tycke. I tron på detta ord skall vi anse dopet för ett ”nådefullt livets vatten och den nya födelsens bad i den Helige Ande”, så som också den helige Paulus kallar det (Tit. 3:5).

Eftersom Gud har sagt så, måste det vara visst och sant, om också ingen människa kunde begripa hur denna nya födelse i dopet tillgår eller kunde utrannsaka vad en sådan födelse skulle vara nödvändig för. Gud vet det, Han skall också uppenbara det i sinom tid. Därmed låter den enkla och oskrymtade tron sig nöja, också om den inte här kan utrannsaka dessa nådens och salighetens mysterier (hemligheter), till vilka de heliga sakramenten med allt skäl har räknats i alla tider.

Med detta ville nu också vi av hjärtat ge oss tillfreds, prisande Gud i trons enfald, Honom som inte endast sänt sin ende Son i världen till förlorade syndares frälsning, utan också genom sitt heliga evangelium kungjort denna förlossning för oss. Med sin Helige Ande har Han vidare upplyst oss och alla kristtrogna till att omfatta det i tron, samt därtill ännu genom dopets bad inplantat oss i Jesus Kristus och fött oss på nytt till evigt liv.

Men nu kommer då svärmeandarna med sitt nya dop och sin nya tro och vill förföra oss från den enkla tron på Kristus då de gör Guds dop om intet eller – vilket är samma sak – förvandlar det till enbart en högtidlig nedsänkning i vattnet. Där skall vår tro vara hela huvudsaken men den Heliga Treenigheten med sin särskilda närvaro skall däremot ingenting vidare uträtta än vad som sker också utan detta dop.

Så blir det i sanning för oss nödvändigt att vid Guds Ords ljus och i Hans Andes ledning ännu djupare söka fatta och även till någon del närmare utveckla Guds underbara verk i dopet, sådant det sker där och inte i allmänhet sker utanför dopet. Dopets särskilda nytta vill vi alltså med Guds hjälp söka att åtminstone i någon mån framvisa för att därigenom ännu tydligare uppdaga baptisternas skadliga villfarelse i detta. Denna villfarelse består ju i att de betraktar dopet som ett ”icke nödvändigt” salighetsmedel och i allmänhet anser det vara endast en tom beteckning (bild) av eller ett yttre beseglande av det inre troslivet, eller på sin allra högsta höjd, ett medel att få större andliga gåvor (så som herr Wiberg antyder).

Det är klart: om dopet inte var något mer än detta – hade vi inget mera än det nyss nämnda, så kunde baptismen tyckas ha rätt i sitt påstående att det är ”icke nödvändigt” till saligheten. Ty vissheten om Guds nåd, den Helige Andes frid och fröjd och kraft, får och äger tron redan genom Ordet, om hon annars är rättskaffens, även utanför dopet. Detta ser vi t ex i Apg. 10 om Kornelius och de som var med honom: medan Petrus ännu talade Ordet om Kristus ”föll den Helige Ande på alla dem som hörde talet”.

Vore nu dopet ingenting mera, medförde de ingenting annat än vad baptismen på sin höjd kan medge: ett ymnigare utgjutande av Andens gåvor, då kunde det väl synas som om Kornelius och de som var med honom också hade kunnat vara utan dopet i vatten. De hade ju redan genom tron på Kristus fått den Helige Andes gåva. Därför säger också herr Wiberg rent ut: ”att där människan redan kommit till trosvisshet samt den frid och fröjd i den Helige Ande, som därmed är förenad, det är Dopet – endast en förebild”.102Wibergs ofta citerade bok, s. 221

Aposteln Petrus skulle alltså ha låtit döpa Kornelius och hans vänner endast för att i vattendopet ge dem en ”förebild” eller hellre en efterbild av det Guds Andes inre nådeverk som redan försiggått hos dem!?

Ja, vi går vidare och påstår att baptismen, om den vill vara trogen sina egna grundsatser, egentligen i inget fall kan anse dopet vara något annat än ”endast en sådan förebild” eller efterbild, som endast betecknar Andens inre nådeverk, det – och ingenting mera! Ty baptismen yrkar med oss ivrigt på trons nödvändighet hos den som döps, men påstår också villfarande, att dopet utan tron inte är något dop utan en ”nullitet”, ett tomt ingenting.

Nu har tron alltid med sig den Helige Ande, så som församlingen sjungande bekänner: ”Med tron kommer Guds Ande god”103Gamla Svenska Psalmboken nr. 220, v. 7. och vår Herre själv betygar: ”Den som tror på mig, från hans inre skall levande vattenströmmar flyta fram”. Detta sade Han om Anden som ”de skulle få, som trodde på Honom”.104Joh. 7:38—39. Jfr Apg. 15:8—9.

Av detta följer klart och oemotsägligt att baptismen från sin utgångspunkt ovillkorligen i alla fall måste anse dopet som ”endast en förebild”, en tom yttre beteckning och betydelse av Andens inre verk och intet mer. Detta nämligen såframt den vill vara trogen sig själv eller ärligt och öppet vill utsäga sin egentliga mening.

Detta har också i själva verket varit baptismens stående lära i alla tider och detta har de, av herr Wiberg med så stor förkärlek citerade, ärliga och oblyga baptistlärarna Carson, Hinton och Köbner överallt rent ut bekänt. Den förstnämnde säger om dopet: ”Denna inrättning, som Jesus instiftade, var en nedsänkning i vatten, såsom en sinnebild av Kristi död, begravning och uppståndelse, samt de troendes med honom.”105Wibergska boken, s. 223. Det och intet mer!

Hinton tolkar Herrens ord ”utan att man blir född av vatten och Ande” osv så: ”Av vatten, nämligen av Anden” och låter ”intet enda ord genom hela vår Herres tal till Nikodemus ha det minsta avseende på dopet”.106D:o s. 207.

Varför? Eftersom han med hela baptismen inte tror på någon verklig nyfödelse i dopet. Han vill låta dopet stå endast ”såsom en tom ceremoni eller ett blott tecken till åtlydnad för Guds bud, av liten eller ingen andlig betydelse”.107D:o s. 219.

Men Julius Köbner går ännu längre i sin stridsskrift mot Lühr, kallad ”Die Gemeinde Christi und die Kirche”. Med Kristi församling avser han baptisterna och kyrkan uppfattas som en motsats till denna Kristi församling! Här (s. 62—64) slår han s.a.s. bottnen ur fatet och förnekar helt oförskämt allt Guds nådeverk i det heliga dopet. Han säger: ”Den så kallade dopnåden är ett påfund av prästerna, en vidskepelse” och som en följd härav blygs han inte för att kalla det välsignade barndopet ”ett trollmedel” och ”en trolldomssynd vid vilken Guds namn blir missbrukat”!!108Dessa skändliga smädelser finns anförda i Wibergs bok s. 93—94.

Här ser vi då baptismen i hela dess fasaväckande nakenhet och hädelse. Här ser vi på ett oemotsägligt vis att det heliga dopet för denna ande är ett tomt intet, en hädelse, och således i själva verket en gagnlös, yttre ceremoni som endast kan beteckna något gudomligt men aldrig i och för sig meddela det åt människan!

Men så vidrigt och vämjeligt som det än är att anföra dylika hädelser, så mycket mindre förvillande är de – eftersom var och en som har en enda gnista kvar av tron på Guds Ord och vördnaden för Hans heliga sakrament med avsky måste vända sig bort från den obemantlade baptismens styggelse. Och det skulle i sanning vara en ringa och lätt sak för oss att strida mot sådana grova, uppenbara villoandar; ja, de vederlägger och skämmer ut sig själva på det kraftigaste inför varje kristtrogen själ.

Men när villfarelsen framträder i en förfinad gestalt, smyckad med sanningens eget sken, då är den alltid långt farligare och mera förledande. Så har också den förut lutherska och rättroende herr Wiberg på mer än ett ställe i sin baptistbok sökt förgylla sina i grunden alltid baptistiska villomeningar med en anstrykning av den evangelisk-lutherska kyrkans doplära. Därigenom vill han dels döva sitt eget (torde ske!) anklagande samvete, dels göra dem lättare att anta för de själar som tagit till sig sanningens tro – i vilket han också på ett förfärande sätt beklagligen har lyckats.

Herr Wiberg blygs ännu för att med de andra, osminkade baptisterna som han ändå hyllar och flitigt åberopar som sina mästare, kalla Guds heliga dop ”en tom ceremoni eller blott ett tecken”, en förebild osv. Detta förbjuder hans av den lutherska kyrkans sanning ännu till någon del bundna samvete. Det förhindrar också själva ändamålet med hans skrift, som är att rättfärdiga hans avfall inför lutherskt troende, forna bröder och att, så långt det är möjligt, dra dem med sig in i baptismens tjusande trollnät.

Därför, fastän också han med de andra baptisterna förklarar att Guds heliga sakrament är ”icke nödvändiga” salighetsmedel, och därmed tydligt nog låter förstå hur föga han egentligen värderar dessa vår Herres Jesu Kristi heliga och saliggörande instiftelser – så aktar han sig ändå noga för att med den ärliga baptismen rent ut kalla dem ”toma ceremonier” och innehållslösa ceremonier.

Nej, tvärtom! Han lämnar ingen möda ospard för att på ett kalvinistiskt sätt inlägga ett slags andligt innehåll i dem: han låter dem för den troende gälla som på ett visst sätt välsignelserika salighetsmedel”109Se hans skrift s. 219. – och ändå menar han att vi alla kunde bli saliga utan dem! Han medger, med anledning av apostelns oemotsägbara ord i Gal. 3:27, att de troende på visst sätt ikläder sig Kristus i dopet och blir ett med Honom – fastän han sedan genast utlägger detta iklädande så, att det sker endast ”genom tron på Kristus”. Egentligen ”endast bekräftas och beseglas [de] genom dopet till Kristus, varigenom de på ett högtidligt sätt invigas till trons delaktighet och gemenskap”.110D:o s. 220.

Så blir nu detta iklädande av Kristus i dopet, som aposteln förkunnar, genom denna baptistiska vantolkning ingenting mera än en högtidlig bekräftelse av det genom tron, redan före och utanför dopet, skedda iklädandet! Följden av allt detta blir alltså uppenbarligen den att dopet, i och för sig självt, inte medför något iklädande av Kristus (tvärt emot apostelns tydliga, klara ord, Gal. 3:.27). I stället hävdas att man endast genom tron ikläder sig Kristus, utanför dopet såväl som i dopet, och att detta iklädande, denna delaktighet och gemenskap med Kristus (genom tron) endast bekräftas och beseglas genom dopet.

Dopet meddelar alltså, enligt denna uppfattning, egentligen ingenting. Det endast beseglar den genom tron allena förmedlade gemenskapen med Kristus.

Och således finner vi att vad herr Wiberg vid första påseendet tycks, på apostoliskt och lutherskt kyrkligt sätt, vilja anta och medge (att nämligen ett särskilt och egenartat iklädande av Kristus sker i det heliga dopet) – detsamma återtar och tillintetgör han strax därpå, genom sin kalvinistisk-baptistiska uttydning. Alldeles så har vi också tidigare ådagalagt, att det förhåller sig likadant med hans skenbara antagande av ett slags ny födelse i dopet. I grunden blir detta dock ingenting annat än vad genom tron, dopet förutan, lika väl kan ske.

Så mycket herr Wiberg än vill höja sig över den grova baptismens ståndpunkt och närma sig den bibliskt lutherska, så avgjort är hans ande ändå fångad och intagen av villfarelsens makt, att den tvingar honom att igen sjunka ned i baptismens allmänna antaganden. Oaktat allt hans ordande hit och dit blir ändå för honom det heliga dopet i själva verket ingenting annat än det är för hela baptismen i allmänhet.

För baptismen är dopet nämligen ”endast en förebild”, en yttre beteckning eller besegling av Andens inre verk, där alltså inget väsentligt gudomligt meddelas människan. Enligt den avbildas endast de krafter som ständigt från Gud strömmar ut över människorna på ett sinnligt sätt, så att allt därvid ankommer på tron hos den som skall döpas.111”Den Mennoniten so wie auch den Baptisten, ist die Taufe Zeichen und Siegel der Einverleibung in Gottes Gemeinde. Sie theilt eine göttliche Kraft nicht mit, sondern versinnbildet nur die stets aus Gott auf die Gläubigen ausströmende Kräfte, so das alles dabei auf den Glauben des Täuflings ankommt.” Dr. H. E. F. Guerikes Allgemeine Schriftl. Symbolik, s. 416.

Detta bevisar att Guds sanning inte låter sig styckas: den måste antas av hela hjärtat, fullt och oavkortat, i sin oförfalskade helhet. Om man däremot vill stympa den att sammanpara sanning med lögn, så skall man ha det straffet, att man blir helt och hållet uppslukad av villfarelsen. Ty Herren säger: ”Den som inte har ska bli fråntagen också det han har,”112Luk. 8:18. så också Hans apostel: ”Litet surdeg syrar hela degen”.113Gal. 5:9.

Därför går det inte an att dagtinga eller förhandla med villfarelsen, såframt man inte vill bli helt övervunnen av den; Lika litet skall det i längden ha önskad framgång när man med en eller annan flik av sanningens dräkt vill lappa och överskyla den nakna lögnen. Herrens Ande, som är sanningens Ande, skall dock helt visst i sinom tid, förr eller senare, sönderslita detta usla lappverk och för var man som kan se, blotta lögnen i all dess nakenhets styggelse. Här lämpar sig också Herrens ord (Matt. 9:16): ”Ingen lappar en gammal klädnad med en ny klut; ty han river likväl kluten av klädnaden igen, och hålet blir värre.”

Såväl den finare som den grövre baptismens väsen går, enligt vad som visats, ut på att upphäva sakramentens – närmast dopets – egentliga objektiva innehåll. Vi åberopar därför mot baptismen inte bara den äldsta kristna och den lutherska kyrkans förut anförda motsatta tro och bekännelse, utan också framför allt Guds eget, osvikliga ords sanna vittnesbörd. Att Nya testamentets båda sakrament alls inte är tomma tecken och förebilder av andliga ting, inte ens blotta medel för att få andliga gåvor – utan att de under synliga jordiska ting verkligen innehåller något gudomligt och himmelskt. Inte till följd av tron hos den som mottager dem utan endast och allenast på grund av Kristi ord och instiftelse. Detta har redan ovan, med avseende på dopet, ådagalagts.

Vi har ur dopets instiftelseord, liksom också ur andra Skriftens ord, i förening med den troende och bekännande kyrkans samstämmiga vittnesbörd bevisat följande: dopets vatten, begrundat i Guds bud och förbundet med Hans ord, är ingalunda endast vatten utan har med sig den allraheligaste Treenigheten själv. Den är närvarande på ett särskilt sätt – Fadern och Sonen (som sann Gud och tillika sann människa) samt den Helige Ande.

Men denna den heligaste Treenighetens personliga och väsentliga närvaro i och med dopets vatten, den är på intet sätt en overksam närvaro som ingenting meddelar, utan motsatsen härtill. Ty där meddelar oss Fadern, Sonen och den Helige Ande inte endast sina andliga nådegåvor, utan Han meddelar sig själv åt oss. Gud Fader själv, genom den ende Sonen, gudamänniskan Jesus Kristus, i den Helige Ande, meddelar sig i dopets sakrament på ett sant, om också övernaturligt, sätt åt den som döpes – och upptar honom i det samma i sin fördolda men saliggörande gemenskap.

Men såsom i allmänhet ingen kommer till Fadern utom genom Sonen (Joh. 14:6) och Gud Fader inte heller på annat sätt meddelar sig åt oss än endast genom Sonen, gudamänniskan och medlaren, så förhåller det sig också särskilt här, i det heliga dopet. Ingen försoning, mycket mindre någon sann förening, kan äga rum mellan den Helige Guden och den i synd fallna människan, utom endast genom Jesus Kristus. Han är inte endast den enda försoningen för våra och hela världens synder (1 Joh. 2:2) utan också den enda ”vägen” (Joh. 14:6) på vilken vi kan komma till Gud och Gud till oss. Detta eftersom det är endast i Honom som ”hela Gudomens fullhet bor kroppsligen” (Kol. 2:9) och vi alltså genom Honom ensam kan, som aposteln säger, ”bli delaktiga av gudomlig natur” (2 Petr. 1:4).

Därför lär också den heliga Skrift uttryckligen att vi genom dopet ikläder oss Kristus (Gal. 3:27) och blir införlivade med Hans sanna, för oss döda och uppståndna, lekamen (Rom. 6, Kol. 2). Sålunda, och endast på grund av detta, blir vi genom dopet och tron försatta i ett verkligt barnförhållande till den evige Fadern själv. Och eftersom åter ingen delaktighet eller gemenskap mellan syndaren och försonaren någonsin kan uppkomma utan den Helige Andes pånyttfödande verkan, så lär oss också Guds klara ord att dopet är ett ”den nya födelsens bad i den Helige Ande” (Tit. 3:5). Där blir alltså vi syndiga, från Gud avfallna, köttsliga barn ”genom vatten och Ande” (Joh. 3:5) födda på nytt till Guds barn samt ”tvagna och renade från synden till evigt liv.” Hela den heliga Treenigheten är alltså i dopet inte endast på ett särskilt sätt personligen närvarande, utan Han meddelar sig också åt oss. Detta sker så: den evige Fadern själv, genom sin ende Son, kommer i den Helige Ande där till oss. Han föder oss på nytt, införlivar oss med Kristus Jesus och gör oss på detta sätt till sina barn och arvingar.

Men härvid erinrar vi uttryckligen, för att förekomma alla missförstånd, om att fastän den heliga Treenigheten vid varje dop personligen och väsentligen är närvarande i och med vattnet, fastän Han i kraft av sitt ord och instiftelse – som omöjligen någonsin eller i något enda fall kan svika – åt var och en som döpes, utan minsta undantag, öppnar tillgången till denna sin ovannämnda saliggörande gemenskap, så kan ändå denna i dopet öppnade Gudsgemenskap endast genom tron från människans sida tas emot och räknas henne till godo.

Bådadera är i Guds Ord lika fast grundade, orubbliga sanningar. Den ena är att dopet alltid och i vartenda fall, rätt förrättat, bär samma gudomliga, saliggörande innehåll, så visst som instiftelsens ord och Guds eget namn inte kan ljuga. Den andra är att allt det som dopet verkligen innehåller och meddelar, måste från människans sida med tro tas emot och tillägnas, om det verkligen kan bli hennes eviga tillhörighet eller, med andra ord, lända henne till evig salighet. Detta åter så visst som Herren själv säger: ”Den som tror och blir döpt, han skall bli salig; men den som inte tror, han skall bli fördömd.” (Mark. 16:16)

Här måste alltså de båda varandra motsatta villfarelserna lika sorgfälligt undvikas av var och en som önskar vandra på sanningens och salighetens förvisso alltid och i alla hänseenden smala väg. Den upplysta läsaren inser lätt att vi här syftar på katolicismens och baptismens inbördes motsatta men i grunden ömsesidigt lika falska och fördärvliga sakramentsläror. Båda fattar sanningen endast till hälften och sammanparar den så med villfarelsen.

Katolicismen å sin sida yrkar väl med all rätt sakramentens objektivt gudomliga innehåll, det är, att med och i de jordiska tingen fås i själva verket himmelska ting. Såtillvida är hon överens med den evangelisk-lutherska kyrkans lära i det närmaste – men nu tillägger hon den villomeningen att sakramenten alltid verkar saliggörande utan något avseende på tron hos den, som emottar dem.

Baptismen uppträder tvärtom i fullkomlig motsats till detta och yrkar, visserligen med rätta, trons nödvändighet vid sakramentens bruk, liksom också vi yrkar med hela den lutherska kyrkan. Men därtill hyllar baptismen den skadliga villfarelse som helt upplöser sakramentens väsen – nämligen att inget himmelskt verkligen är förenat med den jordiska tingen i sakramentet. Man menar att de himmelska tingen endast förebildas, betecknas, beseglas eller meddelas andligen åt tron, alldeles oberoende av de synliga tingen och, till följd härav, helt utan avseende på instiftelsens ord.

Nu står mellan dessa varandra motsatta och på olika sätt från sanningen avvikande villfarelserna den enda rätta och sanna läran om sakramenten. Denna lära tror och bekänner den evangelisk-lutherska kyrkan på den heliga Skrifts grund och i sina symboliska skrifter, bekännelseskrifterna. Vid denna oförfalskade tro, lära och bekännelse önskar och ber också vi av hjärtats innersta grund att vi får orubbligt beståndande förbli genom Guds beskyddande nåd, till förlossningens stund! Detsamma tillönskar vi lika uppriktigt den käre läsaren!

Och vi har inte heller velat låta det stanna endast vid tomma önskningar utan just för att bevara och försvara den rena lutherskt-kyrkliga sakramentsläran mot baptismens irrlära har vi trätt upp med denna skrift. Detta till tjänst för den enkla men efter sanning längtande läsaren samt även för att vår egen övertygelse och tro skall stadfästas i lydnad för sanningen.

Genom dessa tvingande omständigheter – kampen mot baptismen – nödgas vi nu här mera uteslutande särskilt och i synnerhet behandla den sakramenterliga gemenskap som genom dopet otvivelaktigt förmedlas mellan den som döpes och Gudamänniskan Jesus Kristus samt, genom Honom med Fadern i den Helige Andes kraft. Må detta dock alltid förlåtas oss. Vi vill framhålla att denna sakramenterliga gemenskap ovillkorligen kräver trons omfattande och tillägnande på människans sida om den nämligen skall kunna lända henne till evigt liv och verklig salighet.

Förhållandet är här med dopet alldeles detsamma som med altarets sakrament. Måste inte – med avseende på det sistnämnda – läran om Kristi lekamens och blods sanna, väsentliga närvaro i, med och under brödet och vinet på det allvarligaste hävdas och försvaras mot alla däremot stridande villomeningar? Därtill skall stadigt tros och fasthållas att varje nattvardsgäst, vare sig han är värdig eller ovärdig, i sanning med sin mun mottar och får Kristi sanna lekamen med brödet och med vinet Kristi blod.

Det är välbekant hur allvarligt och uthålligt till sin död Dr. Luther kämpade för denna sanning mot de reformertas villfarelse. Så har också den lutherska kyrkan i hans fotspår och på samma Guds Ords grund utvecklat och fastställt denna sanning i sina bekännelseböcker, mot alla kalvinismens vantolkningar. Och ändå: hur uttryckligt har inte densamme Dr. Luther, liksom den efter honom uppkallade evangelisk-lutherska kyrkan, hävdat trons nödvändighet för ett rätt och saliggörande bruk av ifrågavarande sakrament!

Men då man talar om ett, kan man inte samtidigt tala om annat eller om allt – utan endast om var sak för sig, mer är inte människan givet. När man avhandlar sakramentets innehåll eller det som där meddelas människan i kraft av instiftelsen och Kristi ord,, så kan man inte med ens och på samma gång utförligt avhandla sakramentets rätta bruk, som sker endast genom tron på sådana Guds ord och löften.

Därför, när vi nu går att – i motsats till baptismens förytligande, ja, förintande doplära – med Guds eget ord närmare framlägga den sakramenterliga gemenskapen, som förmedlas genom dopet, så hävdar vi denna sanning ännu en gång för alla. Den som är döpt måste också tro Guds Ord och löften, om han vill bli salig, eller rätt bruka och tillgodoräkna sig det dop han mottagit.

Vill någon likafullt i annan mening tyda vad vi i det följande kommer att framlägga gällande dopets sakramenterliga innehåll och inflytande, så skall hans vantolkning eller missförstånd inte kunna eller tyckas vara förvållad av oss – inte efter denna vår uttryckliga och flera gånger upprepade reservation. ”Dixi!”114[Uttrycket betyder ung. ”Jag har talat” och anger att anförandet är avslutat. – JL]


Kapitel 6

I motsats till baptismens falska andlighet framhålls sakramentens, särskilt dopets, särskilda verkan och syfte för våra kroppar, med bevisning ur det apostoliska ordet i Kol. 2 och Rom. 6.

I båda sakramenten ser vi jordiska ting genom vilka gudomliga gåvor ges oss. Om nu dessa gåvor var enbart andliga (så som t.ex. syndernas förlåtelse, rättfärdighet, liv, frid och fröjd i den Helige Ande osv.), så fanns det ju ingen väsentlig skillnad mellan sakramentens specifika verkan och Guds Andes nådeverk genom Ordet. Baptismen upphäver också i själva verket all åtskillnad mellan dem. Baptismen lär inte att sakramenten medför eller verkar något annat än vad Guds Ande även annars, utanför dem, verkar genom sitt blotta ord. Vi har redan sett att den därmed och just på detta sätt upphäver sakramentens själva väsen och tillintetgör deras saliggörande nödvändighet.

Men som människan består inte endast av ande (själ) utan av ande och kropp tillika, så har också dessa Guds nådemedel vart för sig sin särskilda, därefter lämpade bestämmelse. Ordet, såsom rent andligt, hör också närmast anden (själen) till. Dopet och nattvarden däremot, såsom meddelande det himmelska under och i synliga, jordiska ting, syftar närmast och främst på vår jordiska beståndsdel, kroppen, samt därnäst eller i sammanhang därmed på själen.

Denna åtskillnad mellan Ordets och sakramentens särskilda bestämmelse framhöll även Dr. Luther under sin kamp för den sanna nattvardsläran. Det sker tydligast i hans skrift ”Att dessa Kristi ord: detta är min lekamen m. m. ännu står fast, mot svärmeandarna”, utgiven år 1527.115Luthers Sämmtl. Werke, Bd. 30, ss. 93, 94, 101. Där yttrar han bland annat följande:

– ”Munnen äter Kristi lekamen på lekamligt sätt – men hjärtat fattar Ordet i tron, och äter så andligen detsamma som munnen äter.”

– ”Kristi lekamen må nu antingen lekamligen eller andligen ätas, så är denna lekamen ett och detsamma andliga kött, en och samma oförgängliga spis, som i nattvarden ätes med munnen lekamligen och med hjärtat andligen, enligt Kristi egen instiftelse eller också (utanför nattvarden) endast med hjärtat, andligen genom tron på Ordet, såsom Han lär i Joh. 6:35. – Antingen den nu går i munnen eller i hjärtat, så är det en och samma lekamen.”

– ”Då nu uppståndelsen från de döda och hoppet om evigt liv också tillhör den arma masksäcken, vår kropp, så måste också den bli andlig och allt vad köttsligt (orent) är i den måste smältas bort och förtäras. Men det åstadkommer denna andliga föda, när den ätes kroppsligen: den smälter och förvandlar det syndiga köttet så att också det må bli andligt, det är, evigt levande och saligt, så som Paulus säger i 1 Kor. 15:44, att det skall uppstå en andlig kropp.”

Och detta Dr. Luthers påvisande av sakramentens särskilda bestämmelse för vår kroppsliga del, eftersom de trognas kropp också skall bli andlig, förklarad, har av vår tids främsta och trognast lutherskt kyrkliga teologer inte endast godtagits utan också erkänts som den sannaste och djupaste uppfattningen av sakramentsläran.116I detta avseende kan vi åberopa män som Guericke, Delitzsch, Thomasius m.fl. Den sistnämnde yttrar just med avseende på Dr. Luthers framställning: ”Die Hervorhebung dieses Momentes ist um so großartiger, als damals die Bedeutung der Leiblichkeit überhaupt noch gar nicht zum Verständnis gekommen war.” Dr. G. Thomasius; Das Bekenntnis, u. s. w., s. 163. När därför också vi här hävdar att sakramenten står i det närmaste förhållande till vår kropp, syftande också på dess tillkommande härlighet, så framkommer vi ingalunda med någon nyhet. Det är en sanning som av Kristi troende kyrka i alla tider erkänts (om också inte alltid lika klart fattats) och som står fast grundad i det gudomliga ordet, som vi väl snart skall få se.

Till en början erinrar vi om att Kristus, människosonen, ”den andra Adam”, sitter på Gud Faderns högra sida, inte endast som en ande, utan också i en förklarad människokropp. Det är alla Hans trognas bestämmelse att bli förklarade till Hans avbild, att komma till likhet med den himmelska Adam, så som de här har burit likhet med den jordiska (1 Kor. 15:49). Det är så uppenbart att vår gemenskap med Kristus, för att den skall vara fullständig och inte endast blott halv eller ensidig, måste omfatta också vår kropp. Så försätts den i ett organiskt livssamband med vårt förklarade huvuds, Jesu Kristi, kropp.

Aposteln säger ju tydligt (1 Kor. 15) att vi inte endast skall uppstå med en andlig kropp utan också att denna kropp skall härstamma från den andre Adam, alldeles som den jordiska kropp vi nu bär härstammar ur den förste Adams kropp.

Här uppstår nu alltså denna fråga: var och när uppkommer allra först denna kroppsliga gemenskap mellan Kristus och dem som tillhör honom? På vilket sätt och genom vilket medel åstadkoms den här? Ty om vi i det tillkommande livet skall uppstå i Frälsarens likhet, så måste ju utan tvivel grunden eller fröet till denna förklarade natur redan här bli nedlagd i oss, som aposteln (1 Kor. 15:37) genom liknelsen om sädeskornet tydligt antyder.

Meningen i det anförda stället är nämligen denna: liksom sädeskornet måste dö i jorden, för att den däri inneslutna grodden skall kunna utveckla sig, så måste också vår jordiska kropp förmultna i jordens sköte för att den däri inneslutna grodden till en ”andlig kropp” (v. 44) skall kunna framgå ur den. Men nu utgör de heliga sakramenten just de av Gud förordnade medlen till att redan här i dödligheten göra oss delaktiga av Kristi kropp och till att på så sätt redan här i oss inlägga grodden eller fröet till den tillkommande uppståndelsekroppen.

Härvid bör dock märkas att såframt sakramenten skall ha denna av Gud åsyftade och i deras väsen grundade verkan, måste de med tron tas emot och brukas (såsom ovan hävdats). Så får själen i tron på Ordet densamme Kristus, andligen, som genom sakramenten meddelar sig också kroppsligen åt oss. Ty utan tron ges ingen saliggörande gemenskap med Frälsaren.

Efter att så på förhand i korthet ha antytt detta, går vi nu vidare till att med särskilt avseende på dopet ur den Heliga Skrift närmare utveckla och bevisa det ovan antydda.

A) Och allra först tar vi apostelns ord i Kol. 2.11f i övervägande, betraktade i deras hela och fullständiga sammanhang. Ty just detta bibelställe utreder klart och tydligt dopets sanna väsen.

Nu varnar aposteln församlingen i Kolossai (kap. 2:4, 8) för villolärare som förförde själarna från den enkla tron på Kristus genom en falsk och köttslig visdom. Aposteln betygar därför först (1:15) att Kristus och ingen annan ”är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat”, att ”i Honom bor Gudomens hela fullhet kroppsligen” (2:9).

Därefter – eftersom villolärarna yrkade på omskärelse – visar han vari den rätta omskärelsen består, nämligen inte i köttets yttre omskärelse, som dessa så ivrigt hävdade, utan i den sanna omskärelsen som inte verkställs med händer utan genom syndakroppens avläggande i Kristus.

Och i Honom, betygar aposteln, är kolosserna redan omskurna och de behöver alltså inte fara efter någon annan omskärelse. ”I vilken också ni är omskurna” osv. säger han (2:11) ”med Kristi omskärelse”, nämligen så: ”att ni med Honom är begravda genom dopet.” osv. (v. 12).

Nu visas oemotsägligt genom dessa apostelns ord att en verklig gemenskap mellan Kristus och Hans församling inträder genom dopet. Ty sedan aposteln i v. 11 betygat att kolosserna var i sanning omskurna, såtillvida som de var i Kristus, visar han strax därefter (v. 12) att de verkligen var i Honom, eftersom de i dopet hade blivit begravna med Honom och även med Honom uppstått genom tron. Redan härav står det alltså klart att varken mottagandet av några gåvor eller enbart en bekräftelse utgör det väsentliga i dopet. Än mindre är det någon sinnebild eller en betydelselös ceremoni utan huvudsaken är den, att vi genom dopet skall komma i ett sådant tillstånd att vi är ”i Kristus”.

Men i vilken mening? Ty detta att vara i Kristus (ἔν Χριστῷ εἶναι) låter ännu tänka sig på olika sätt. Man kunde ju vilja tyda även det i en bildlig mening och hålla det för en yttre delaktighet av Kristus, som ett upptagande i Hans församling, som då liknelsevis skulle heta Hans kropp. Eller också kunde man med detta förstå en verklig gemenskap med Kristus, dock blott så att denna gemenskap uppkommer endast i själens innersta, genom vår andes beröring med Kristi ande. En sådan tydning av dopet kan nog kalvinismen och den finare baptismen också medge.117Ja, just detta utgör den spirituella kalvinismens och baptismens väsentliga egenhet och kännetecken: att den både i allmänhet och med avseende på sakramenten inte vill veta av något mera än endast den andliga gemenskapen med Kristus. Ändå säger aposteln inte endast: ”Den som håller sig till Herren, han är en ande med Honom” (1 Kor. 6) utan också (Ef. 5:30) att vi är ”av hans kött och ben” samt att även våra kroppar är Kristi lemmar, 1 Kor. 6:15.

Men om vi ännu närmare betraktar ifrågavarande ställe, i hela dess vidd och sammanhang, så finner vi det tydligt utsagt. Den genom dopet förmedlade gemenskapen med Kristus som det här är fråga om syftar inte egentligen på det inre medvetandet. Ja, den är inte ens i främsta rummet en sådan andlig gemenskap, som lika väl uppkommer utan dop genom tron på Ordet. Aposteln säger ju uttryckligen att vi just i dopet är tillsammans med Kristus döda och uppståndna. Men nu är Kristus som sann människa kroppsligen för oss död och åter på tredje dagen kroppsligen uppstånden från de döda; alltså måste också vårt döende och uppstående med Honom ske inte endast andligen genom tron utan också kroppsligen. Så är ju också Kristus i en sann, mänsklig kropp död och uppstånden.

Nu kunde någon tänka att detta de trognas kroppsliga döende och uppstående med Kristus skulle ske först i den naturliga döden och på den yttersta dagen, så som det också i sanning först då når sin fullbordan. Men vår kropps döende och uppstående med Kristus måste börjas och (så att säga) grundläggas redan här, om det skall nå sin saliga fullbordan där. Aposteln säger bestämt (Kol. 2:12) att vi i dopet redan är begravda med Kristus och även uppståndna med Honom där.118Vid grundtextens ord συνταφεντες αυτω εν τω βαπτισματι εν ω και συνηγερθητε anmärker vi endast i förbigående att εν ω nödvändigt har avseende på εν τω βαπτισματι (och inte på αυτω) eftersom satsens symmetri ovillkorligen kräver det, så som den kunnige läsaren lätt inser.

Väl kan det för ingen del vara apostelns mening att vår syndakropp i dopet redan skulle vara fullständigt död, eller att den nya människans uppståndelse med Kristus redan skulle vara helt och hållet fullbordad. Ett sådant antagande skulle inte strida mindre mot all kristen erfarenhet än mot apostelns egen tydliga förklaring. I sådant fall skulle ju en kristen människa redan vara fullkomlig i dopet, så som hon i sanning skall bli först på den yttersta dagen. Då skulle inte heller några förmaningar behövas till fortgående dödande av syndakroppen och korsfästande av den gamla människan. Hon skulle inte behöva ständigt fara efter det som är ovantill – en förmaning, som aposteln dock titt och ofta inskärper: se Kol. 3:1, 2, 5, 9, 10; Rom. 6:2, 6, 11—14 m.fl. Dessa behöver vi alla i hög grad. När därför aposteln säger att vi redan i dopet är med Kristus både döda och uppståndna, kan alltså hans mening endast vara denna: att vi där blivit med Kristi kropp i sanning förenade. Den har för våra synders skull en gång dött och för vår rättfärdighets skull uppväckts (Rom. 4:25) samt uppstår på den yttersta dagen renad och förklarad till evigt liv.

Men till en början och till en grund för allt detta, principiellt, är vi redan här genom det heliga dopet döda och uppståndna med Kristus. Så säger oss aposteln (Kol. 2:12) med tilläggande av de viktiga orden ”genom tron”. Vår syndiga och dödliga kropp försänktes eller inplantades genom dopet i Kristi för oss både döda och uppståndna kropp. Till följd därav säges också vi vara döda och uppståndna med Honom, i vilken hela gudomens fullhet bor kroppsligen.

Så måste också vår själ genom tron på Guds Ord ta emot och tillägna sig denna Kristi död och uppståndelse, som en gång skett till försoning av våra synder och till vår rättfärdighet, och i vars verkliga gemenskap vi inträtt i dopet. Ingendera, varken dopet eller tron, får utebli om vår gemenskap med Kristus skall vara sådan som aposteln här beskriver den i Kol. 2:12.119Till detta påstående leder oss ovillkorligen den rätta uppfattningen av Guds Ord (jämför Mark. 16:16) och därtill, och just på grund därav, har vi Kristi sanna vittnesbörd på vår sida. Men baptismen avviker från Guds Ord lika mycket som från kyrkans lära, då den förnekar dopets saliggörande kraft för tron.

Ty liksom i den Heliga Nattvarden Kristi sanna kött och blod verkligen med munnen mottages kroppsligen, under bröd och vin, och dock därtill också bör mottagas och tillägnas i hjärtat, genom tron på instiftelsens ord (”för er utgiven” osv. ”till syndernas förlåtelse”), om detta sakrament skall lända oss till verklig salighet, så förhåller det sig också här med det Heliga dopets sakrament.

Väl förblir sakramentets väsen i vart fall oförändrat det samma i sig självt men till salighet länder det endast dem som ”brukar det rätt och i tro”.

Men fastän nu, som ofta nämnts, endast den troende brukar sakramenten till sin salighet och dessa tvärtom utan tron inte alls kan lända någon till salighet – så följer dock därav för ingen del det som kalvinisterna och baptisterna vill. De hävdar nämligen att det kristna livet i sig självt skulle vara lika fullständigt också utan sakramenten.

Ty fastän, för att först tala om Herrens nattvard, det sakramenterliga ätandet och drickandet inte är till någon nytta utan tron eller det andliga ätandet och drickandet, så finns det dock just för den sanna tron ett likaså verkligt och djupt behov som också obestridligen hör till Nya testamentets salighetsinrättning (ekonomi). Det är att också sakramenterligt åtnjuta Jesu Kristi sanna kropp och blod för att därigenom inte endast andligen utan också kroppsligt och till väsendet förenas med Honom. Så är Han, Herren, också själv inte endast ande utan därtill kött och blod i en förklarad och dock verklig mänsklig lekamen.

Men vi har tidigare tydligt visat att samma Kristi kropp och blod som i nattvarden ges oss att äta och dricka under bröd och vin också i Dopets vatten är närvarande lika sannfärdigt och på ett sakramenterligt sätt, i kraft av instiftelsens ord. Detta eftersom vi blir döpta inte endast i Faderns och den Helige Andes utan även i Sonens namn. Han är sann Gud och sann människa ”med förnuftig själ och mänsklig kropp” och är i hela sitt gudamänskliga väsen där, i dopet, inte endast i allmänhet och överallt, utan närvarande på ett särskilt och synnerligt sätt.

Och så behöver nu tron, som väl äger och omfattar hela Kristus, dock också kroppsligen bespisas med Kristi sanna kött och blod i altarets sakrament. Herren själv betygar ju allvarligt: ”Om ni inte äter Människosonens kött och dricker Hans blod, så har ni inte liv i er.” (Joh. 6:53). Så behöver varje kristtrogen människa, fastän hon andligen ikläder och tillägnar sig Kristus, ändå därtill också kroppsligen bli inplantad i och iklädd Honom för att med Honom så, inte endast andligen, utan också kroppsligen dö och uppstå till evigt liv.

Men detta iklädande sker nu, på grund av Kristi instiftelse och enligt apostelns klara vittnesbörd, i det heliga dopet. Därför kan detta aldrig utan synd och hädelse mot Nya testamentets hela nådeshushållning anses för ett ”icke nödvändigt salighetsmedel”.

Trons andliga tillägnande av den för oss döda och uppståndna Frälsaren måste också ha sin kroppsliga motsvarighet (sin, så att säga, konkreta basis) i det sakramenterliga iklädandet av Kristi kropp. Detta sker i dopet, där vi blir begravna med Kristus och uppståndna med Honom. Liksom åter tvärtom denna i dopet ingångna, sakramenterligt kroppsliga gemenskap med Frälsaren också nödvändigt måste tros, genom den Helige Andes upplysning, och nu på detta sätt hela Kristus, gudamänniskan, både andligen och kroppsligen tillika iklädes oss.

Detta allt syftar aposteln på (Kol. 2:12) då han säger till kolosserna att de i dopet är begravna och uppståndna med Kristus, genom tron. Han säger inte enbart ”genom tron”, utan han säger allra först ”i dopet” (εν τω βαπτισματι). Han säger inte här att vi erhållit endast en genom Ordet meddelad kunskap om Kristi död och uppståndelse. Inte heller en endast andlig insikt i dess saliggörande verkan, inte heller att vi endast genom tron blivit delaktiga av denna, inte heller att vi genom Andens inre vittnesbörd fått en visshet och försäkran om den genom tron oss tillfallna saligheten. Nej, här säger han inte endast detta, då han talar om dopets särskilda, egenartade verkan, utan han säger uttryckligen: ”Ni är nu begravna och uppståndna med Kristus i dopet.”

Allt det hör oemotsägligt till trons andliga liv i Kristus men dopet verkar ännu något särskilt därutöver, som alltså utgör dess säregna verkan: dopet gör att vi blir begravda och uppståndna med Kristus.

Men nu kan detta döende och uppstående med Kristus i den här åsyftade sakramenterliga betydelsen åstadkomma eller förverkligas endast på ett sätt. Det är att vår kropp inträder i en ”organisk” förbindelse med, som en lem i, Jesu Kristi för oss döda och uppståndna kropp. Detta sker i sanning, efter apostelns ord, i dopet.

Av det hittills anförda står det alltså klart och visst att den i dopet uppkomna gemenskapen med Kristus närmast och egentligast är en (”somatisk”) kroppslig gemenskap. Det sker så att vår kropp genom och i detta sakrament inplantas i Kristi kropp, vilket genom flera andra bibelställen (utom det nu betraktade) ytterligare bekräftas.

B) Samma innehåll som Kol. 2:12 har i huvudsak apostelns välbekanta framställning i Rom. 6:3f. som tillika utfyller och förklarar det först anförda stället. I båda dessa bibelställen utgår aposteln från påståendet att vi, till följd av vårt dop, inte först i framtiden skall dö och uppstå med Kristus utan att vi i dopet redan är döda, begravna och uppståndna med Honom. Detta eftersom dopet här försatt oss i ett sådant väsensförhållande till Kristus, att Hans död och uppståndelse till följd av det har blivit vår.

I Rom. 6 är apostelns tankegång följande: Hur skulle vi ännu framgent kunna vilja leva i synden – vi som ju redan har dött från den, då vi genom dopet blev med Kristus begravna i döden? I Kol. 2 åter nämner han i v.12 samma verkliga händelse: att vi i dopet blivit med Kristus begravna, och härav gör han sedan i v. 20 en så beskaffad slutledning:

Eftersom ni nu är döda med Kristus och på detta sätt fria från världens ABC-läror120Στοιχεία τοῦ κόσμου betyder egentligen detta, och likväl har den lutherska och den därmed överensstämmande svenska översättningen ganska riktigt återgett apostelns mening här med ”världsliga stadgar”. Ty lagen och dess stadgar är världens elementarläror, som vi också av naturen någorlunda känner; evangelium däremot är en hemlighet för allt förnuft. (varmed enligt Gal. 4:1—5 menas lagen), varför låter ni er nu påläggas nya lagar, liksom levde ni ännu i världen? Och i Gal. 3:1 syftar aposteln på samma sätt på den i v. 12 omnämnda, i dopet verkade, uppståndelsen med Kristus. På denna grund förmanar han: ”Om ni nu är uppståndna med Kristus, så sök efter det som är ovantill, där Kristus sitter på Guds Faderns högra hand” osv.

Låt oss nu närmare betrakta apostelns ord i Rom. 6:3—5, där han yttrar: ”Vi är döpta till Kristi död”, ”vi är begravna med Honom, genom dopet till döden” samt ”vi blir också med honom inplantade till en lika död”. Såframt man inte vill göra våld på apostelns klara ord, måste allra först medges att alla dessa uttryck omöjligen kan beteckna ett endast figurligt, liknelsevis så kallat med-döende.

Börjar inte aposteln detta sitt andragande med det väldiga utropet (v. 2): ”Vi, som är döda från synden, hur skulle vi ännu vilja leva i den? Och således stöder han sin förmaning till syndens bekämpande på den verkliga omständigheten att de kristna redan är döda från synden. Men detta sitt underbara påstående grundar han nu på den sanningen (v. 3) ”att alla vi som är döpta till Kristus Jesus, vi är döpta till Hans död”, eller mera ordagrant: nedsänkta i Hans död.

Ännu tydligare är de följande orden (v. 4): ”Vi är begravna med Honom, genom dopet, i döden.” Ty om än det nyss sagda (att vi är döpta eller nedsänkta i Hans död) möjligen kunde ge rum för den tydningen att vi blivit döpta endast till delaktighet av frukterna av Hans död, och således inte egentligt nedsänkta i Hans död, så lämpar sig däremot alls inte en sådan tydning för dessa ord: ”Vi är med dopet med Kristus begravna i döden”.

Här kan mening uppenbarligen inte var a den att vi genom dopet endast gjorts delaktiga av frukterna av Hans död. Här måste förstås ännu mer: att också vi själva är med Honom, genom dopet, begravna i döden, så att också vi är döda med Honom. Och just detta uttalar aposteln ännu klarare i följande vers (5). Där säger han uttryckligen om oss: ”samt med Honom (Kristus) inplantade (sammanvuxna, σύμφυτοι) till en lika död.”

Men för att vi nu slutligen måtte veta i vilken mening det om ännu levande människor kunde sägas att de alla redan är döda och begravna, tillägger aposteln (v. 6): att ”vår gamla människa är korsfäst med Kristus, för att syndakroppen skall bli om intet.”

Summan av dopets verkan blir alltså, på grund av apostelns anförda ord, denna: att vi, genom dopet, inträder i en sådan personlig livsgemenskap med den för oss en gång döda och uppståndna. Vidare att vi inte endast genom tron nu kan tillägna oss de saliggörande frukterna av Hans död och uppståndelse, utan också att Hans död i dopet blev vår gamla människas död och Hans uppståndelse vår nya människas liv. Med ett ord: också vi är, genom dopet, döda och uppståndna med Kristus.

Att vi så genom dopet blir verkligen inplantade i Kristi död och uppståndelse, framställer också Dr. Luther i sin utläggning över Rom. 6:5 på följande sätt:

”Vad aposteln (v. 3 och 4) kallat att vara döpt till Kristus och begraven med Honom osv., det kallar han här (v. 6) att med Honom vara inplanterad till en lika död: Binder och fogar alltså Kristi död och vår uppståndelse samt vårt dop samman, för att man inte skall hålla det för ett tomt tecken, såsom vederdöparna hädiskt föreger; utan däri ligger kraften av både Kristi död och uppståndelse. Till den delen, säger han, är vi med honom inplanterade, det är, så införlivade (i dopet) att Han är kraftig i oss och Hans död verkar i oss. Ty genom dopet tillägnar och ger Han oss kraften av sin både död och uppståndelse. Dessa två stycken sker till den ändan, att i oss båda skall följa, döden och livet.”

”Men ett sådant liv kan och skall inte vara ett syndens liv, eftersom synden tidigare är dödad i oss (genom dopet) och vi har dött med den.”

”Så heter det nu att vi är inplanterade i Kristus eller förenade med Honom och liksom blivit ett bröd: och att även frukten och följden därav måtte finnas hos oss, sedan vi är döpta till honom.”121Luthers Epistelpostilla, pred. N:o 10, §§ 13 och 14.

Nu frågas slutligen om aposteln i Rom. 6:5, 8 och 11 behandlar antingen endast den andliga, i detta liv skeende uppståndelsen, eller också den kroppsliga, som sker i det tillkommande livet. Av allt det anförda står det klart att bägge dessa omständigheter står i ett nödvändigt inbördes sammanhang och att de inte alls kan skiljas åt. Den personliga livsgemenskapen med Herren, i vilken vi inträder genom dopet, utgör grunden för vardera (för den andliga och den kroppsliga uppståndelsen). Vi får i dopet, genom tron inte endast ett nytt andligt liv till själen och kraft till ett nytt leverne, utan det meddelar också till kroppen grundämnet (elementen) till hans slutliga, kroppsliga uppståndelse.

”Inte endast själens utan också kroppens nya andliga liv börjar i dopet” (yttrar Dr. Luther) ”och fullbordas i uppståndelsen. För Gud är den (kroppen) redan andlig men helt och hållet först då.”

”Det skall bli en andlig kropp och ändå densamma som förut funnits och levt ett naturligt liv.”

”Också kroppen måste bli ande (1 Kor. 15:44—46) eller leva andligen, så som vi nu redan börjat genom dopet; i kraft av vilket vi lever andligen till själen och Gud även anser och räknar kroppen som andlig – med det undantaget, att den så måste ta avsked från detta timliga liv för att den må bli helt ny och andlig med allt.”

Och att grunden till denna vår naturliga kropps härliga förnyelse läggs just i dopet, och genom den heliga nattvarden befordras och närs, det har denne samme dyra lärofader Dr. Luther tydligt och bestämt betygat. Han säger: ”Ty vi blir inte enbart döpta till själen utan också kroppen blir döpt. Likaså mottar inte endast själen utan också kroppen Kristi lekamens och blods sakrament, så att den går med själen genom dopet och nattvarden och (till följd därav) på den yttersta dagen skall bli där själen blir.”

”Det kött och blod som är döpt till Kristus, det heter nu inte längre kött och blod, ty det är fött på nytt av Anden, fastän det varit kött och blod. Av naturen är det väl kött och blod men inte andligen, eftersom det genom Kristus i dopet blivit rent och tvaget till Guds rike.”

Och denna sin i det apostoliska ordet (1 Kor. 15:44—49) fast grundade framställning om dopets pånyttfödande verkan, inte blott beträffande själen, utan också beträffande kroppen, riktar Dr. Luther slutligen mot sin tids vederdöpare, så som också vi visar detsamma mot vår tids baptister.

”Detta säger jag” (yttrar Luther) ”för att man skall se hur sådana andar som överallt vill vara mästare i Skriften så vackert förgår sig och seglar för halv vind. Och när de ser ett ord, gapar de på det med mun och ögon, så att de därför inte kan se eller höra något mera, liksom vederdöparpartiet nuförtiden. De ser med mun, ögon och öron inget annat i dopet än enbart vatten och sedan svärmar de och säger: vatten är vatten.”

Vattnet kan de se, som en del av dopet, vilket väl en ko också ser, och menar nu att det är en synnerlig klokhet att de kan säga: vatten är vatten (osv.)122Luthers Epistelpostilla, pred. Nr 87, §§ 297, 298, 309 och 310. Så Dr. Luther.

Men att vår tids baptister, hur förfinade de än är mot reformationsverkets grova, fanatiska vederdöpare, ändå i själva grunden lika litet som de fattar dopets sanna väsen och höga nödvändighet, det är redan bevisat och skall ännu vidare bevisas.

Men vi sammanfattar ännu i korthet allt som ovan visats ur Kol. 2 och Rom. 6. Vi har nämligen av apostlarnas ord tydligt insett att dopet ingalunda är endast en sinnebild, där trons egentliga liv endast förebildas eller att vi endast ”högtidligen invigs” därtill. Utan genom dopet inträder vi i en verklig gemenskap med den för oss döda och uppståndna Frälsaren, så att också vi till följd av detta (om vi förblir i tron) verkligen dör och uppstår med Honom.

Detta vårt döende och uppstående med Kristus är dock inte fulländat i ögonblicket. Grunden därtill är väl lagd i dopet genom vårt införlivande med Kristus, men den gamla människan måste ännu dagligen dödas och den nya åter uppkomma genom tron och förnyelse i den Helige Ande. Dopets verkan skall så fortsättas tills detta döende och uppstående med Kristus slutligen når sin fullkomliga fulländning på vår Herres Jesu Kristi dag ”då Han skall komma till att förklaras i sina heliga och bli underbar i alla dem som tror” (2 Tess. 1:10).


Kapitel 7

Baptismens falska utläggning av Kol. 2 och Rom. 6 vederläggs och samtidigt bevisas:

  • a) att den förfalskar Guds Ord
  • b) att den fördärvar Kristi sakrament
  • c) att den med sitt nya gärningsdop förför Hans trogna till avfall från nåden, åter under lagen – vilket utgör själva hemligheten med baptismens villfarelse, samt
  • d) att den förfalskar själva rättfärdiggörelsens grundartikel.

Sedan vi i det föregående sökt att uppfatta och framställa apostelns ord (Rom. 6 och Kol. 2) angående dopet i deras djupa, gudomligt sanna betydelse, vill vi ägna herr Wibergs uppfattning av samma ord vår uppmärksamhet.123Se Wibergs bok ss. 170–174. Detta för att vi så mycket tydligare skall se hur baptismen urvattnar Guds heliga Ord och förflyktigar hela innehållet i Kristi dyra sakrament.

Allra först är det förvisso anmärkningsvärt att herr Wiberg i sin bok, som borde utreda den viktiga frågan ”vari består dopet” inte förstår apostelns innehållsrika ord i Rom. 6:3—5 och Kol. 2:12 eller inte vill göra något bättre bruk av dem. Han använder dem endast som bevis för att dopet egentligen bör ske med nedsänkande av hela kroppen i vattnet!

Herr W. fröjdar sig över att i dessa ord finna en i sitt tycke ”viktig förklaring över den rätta betydelsen av ordet baptizo (döpa), samt över nödvändigheten av nedstigandet i vattnet och uppstigandet ur det.” Blott detta vill han se och nästan ingenting mera! Då dopet av aposteln säges vara att dö, begravas och uppstå med Kristus, så sluter sig herr W. därav till att dopet nödvändigt måste ske med hela kroppens nedsänkande i vattnet. Så skall det bättre likna en begravning, varemot åter uppstigandet ur vattnet skall avbilda uppståndelsen.

Så leker han med apostelns kärnfulla, innehållsdigra ord, liksom de vore endast ett tomt bildspråk! Det huvudsakligaste han vet att säga om dem är nu detta: att de är ”ställen som uttryckligen hänvisar på sättet för dopets förrättande.” Endast i detta avseende samt under en så beskaffad överskrift (rubrik) har han ansett dem värda att helt ytligt och lätt vidröras i hans annars så ordrika bok.

På den viktiga frågan ”vari Dopet består” hade just dessa apostelns ord, som visats, innehållit ett grundligt svar. De visar på det allra kraftigaste att dopet ingalunda är endast vatten, inte heller en nedsänkning i vattnet, om än aldrig så djup; utan att det i kraft av Herrens Ord, som är med och hos detta vatten, är något himmelsvitt mera. Det är nämligen tillika hela människans nedsänkning och inplantande i Jesus Kristus, i Hans döds och uppståndelses gemenskap.

Men detta vill baptisterna inte se, fastän de har Guds klara Ord för ögonen! Nedsänkningen i vattnet ser de väl men det är också nästan allt de har att förkunna oss om dopet. Detta helt enligt Dr. Luthers ord om dem: ”De ser med mun, ögon och öron inget annat i dopet än blott vatten — och sedan svärmar de och säger: det är vatten.”

Men apostelns ord (Rom. 6, Kol. 2) är alltför starka, innehållsrika, så att inte ens baptismen kan göra dem till idel vatten, det vill säga, låta dem gälla endast om nedsänkningen i vattnet. Detta döende, begravande, uppstående med Kristus i dopet måste dock innebära något mera: det kan inte ens baptismen bestrida. Hur vill den då egentligen utlägga dessa ställen? Låt oss höra vad herr Wiberg vidare har att säga om detta (s. 171):

”På detta ställe beskriver Aposteln Dopet tydligt” (ja, baptismen slipper inte undan de ”tydliga” orden – så mycket den än försöker bortförklara dem!) ”såsom en begravning, samt i synnerhet såsom en bild av Kristi död, begravning och uppståndelse.”

Här har vi nu alltså den baptistiska tolkningen av ifrågavarande bibelställen. Men se, aposteln säger ju uttryckligen (Rom. 6:4) att vi (märk!), ”vi är begravna med Kristus genom dopet”. Det är då inte sant att han beskriver dopet ”isynnerhet såsom en bild av Kristi död, begravning” osv. Nej, han behandlar inte tomma bilder utan sanna verkligheter; inte heller talar han på detta ställe enbart om Kristi död, begravning och uppståndelse, utan i synnerhet om vårt döende, begravande och uppstående med Kristus i dopet och genom tron. Man måste vara blind för att inte se detta.

Likväl ger oss herr W. kort förut, s. 170, också en annan uttydning av dessa apostelns ord. Med den gör han väl inte dopet till en tom bild men väl till ett gärningsdop, vilket kanske är ännu värre. Han säger där att aposteln med detta vill påminna de kristna församlingarna om ”den förbindelse, som de vid Dopet åtagit sig att leva efter de sanningar, av vilka dopet var en tydlig förebild” för att så ”visa dem nödvändigheten av ett heligt leverne.”

Detta skall nu enligt herr Wibergs förmenande vara (som han betygar) ”Aposteln Paulus avsikt på dessa och därmed sammanhängande ställen.”

Endast så mycket av detta är nu sant, att aposteln genom sin anderika och kärnfulla framställning om Dopets kraft och verkan visar den rätta grunden för ett heligt leverne och på denna grund även kraftigt förmanar alla döpta och troende därtill. Men därav följer på långt när ännu inte det, att aposteln skulle framhålla dopet som en förbindelse att leva heligt – vilket herr Wiberg antyder.

Nej, aposteln förvandlar inte Kristi nåderika dop till ett lagförbund, till ”en åtagen förbindelse att leva heligt” (som baptismen drömmer). I så fall vore ju Nya testamentets saliggörande dop ingenting mera än Gamla testamentets omskärelse. Om denna betygar ju aposteln att ”var och en som låter omskära sig, han är förpliktad att hålla hela lagen” (Gal. 5:3).

Omskärelsen bör alltså, enligt apostelns uttryckliga ord, med rätta kallas ”en åtagen förbindelse att leva heligt”. Om nu dopet, så som baptismen hävdar, också vore en sådan förbindelse till lagen och dess hållande, så skulle den inte vara något mera än en omskärelse i förnyad form.

Vad vore vi väl hjälpta av ett sådant dop? Betygar inte aposteln: ”Om ni låter er omskäras, är Kristus er till ingen nytta” – detta skulle då också gälla om dopet. Vore detta sakrament en förbindelse till lagen och dess hållande, så skulle sannerligen Kristus för sådana döpta vara till ingen nytta. Ja, de skulle just genom ett sådant gärningsdop ”ha mist Kristus och fallit från nåden” (Gal. 5:4).

Men då nu baptismen så anser och behandlar dopet, enligt herr Wibergs egen bekännelse, så sluter vi oss därav på goda grunder till att alla som antar batisternas gärningsdop ”har mist Kristus och fallit från nåden”, så som St. Paulus betygar.

Och vi ser också härav att det är med fullt skäl som Dr. Luther vittnar om dylika andar: ”I dem bor en gärningsdjävul, som förebär tron och menar gärningen, och så förför de arma människorna under trons namn och sken till förtröstan på gärningar.” (Se Luthers skrift Von der Wiedertaufe, dvs. gällande omdopet, av år 1528.124Luthers Sämmtliche Werke, Band 26, s. 278.)

Men då nu aposteln i Rom. 6 med avseende på dopet förmanar de kristna till ett heligt leverne – månne han då, som herr W. menar, grundar denna förmaning på en av dem ”vid Dopet åtagen förbindelse” till detta?

Inte ett ord talar den helige aposteln om någon sådan åtagen förbindelse! Utan han säger: ”att alla vi som är döpta till Kristus Jesus är döpta till Hans död.” Vi är ”begravda med Honom, genom dopet till döden”, ”och med Honom inplantade till en lika död och uppståndelse”, enligt ordalydelsen i Rom. 6:3—5.

Nu, på denna grund, förmanar aposteln de kristna (v. 2) att inte längre leva i synden, från vilken de i dopet dött med Kristus; (v. 4) att vandra i ett nytt leverne, så som också Kristus uppväckts från de döda och de som genom dopet uppstått med Honom; (v. 6) att därefter inte längre tjäna synderna, eftersom deras gamla människa är korsfäst med Kristus, genom dopet begraven med Honom till döden; att, med ett ord, (v. 11) hålla sig för döda från synden, så som de som lever i Gud genom Jesus Kristus.

Alla dessa förmaningar grundar aposteln alltså uppenbart och uttryckligen på ett döende och uppstående med Kristus, som börjar i dopet och som verkligen äger rum där. Det bör i fortsättningen i oss åstadkomma att vi ”dör från synden och lever i Gud, genom Jesus Kristus, vår Herre”. Han säger att vi genom detta döende och uppstående med Kristus, som tog sin början i dopet, ”nu blivit fria från synderna och blivit Guds tjänare” samt att vi av detta har den ”frukten, att vi blir heliga” och det slutet att vi får ”evigt liv” (v. 22), inte som någon lön utan som en ”Guds gåva, genom Jesus Kristus, vår Herre” (v. 23).

Här är således inte alls fråga om någon ”vid dopet åtagen förbindelse” utan om ett inplanterande i Kristus, som sker i dopet. Det innebär ett döende och uppstående med Honom, som framgent skall visa sig verksamt och medföra den ”frukten, att vi blir heliga”, dör från synderna och så når Dopets saliga ändamål som är evigt liv genom Kristus.

Detta är sannerligen inte att på baptistiskt vis anse dopet vara ett lagförbund, ett gärningsdop, dvs. enbart ett vattendop som innebär en förbindelse till ett heligt leverne. Nej, detta är den apostoliskt-kristliga uppfattningen av dopet som ett verkligt inplantande i livets träd, Kristus, som sannerligen bär god frukt (om vi förblir i Honom genom tron, Joh. 15:5). Till slut medför det också ett evigt liv åt alla dem som tror och är döpta, Mark. 16:16.

Dopet ställer oss inte genom ”åtagna förbindelser” under lagen och dess förbannelse (Gal. 3:10) utan det försätter oss genast i Kristus Jesus, och således ”under nåden” – frigjorda från synden, förlossade från lagen, ja, döda från dem.

Därför säger också St. Paulus, just i samband med ovan åberopade framställning om dopets väsen och frukt: ”Synden skall inte råda över er, eftersom ni inte är under lagen, utan under nåden” (Rom. 6:14). Men dessa ”nya andar” med sitt nya gärningsdop vill förföra de kristna och troende från nåden och åter under lagen – detta är hemligheten med deras villfarelse, fastän de inte begriper det och än mindre bekänner det.

Vi vill dock förbli i vår Herre Jesus Kristus, vid Hans Ord och vid Hans dop, under nåden och inte under lagen, för att vi också skall kunna dö från synden och leva för Gud, genom den samme Jesus Kristus, vår Herre. Amen. Därför vill vi inte heller låta oss förföras till att hålla dopet för en åtagen förbindelse till lagens gärningar. I stället håller vi det för ett saligt och nåderikt döende och uppstående med Kristus, vars frukt är helgelse och vars slut är ett evigt liv.

”Ty ett dop”, vittnar gudsmannen Luther,125Luthers Epistelpostilla, pred. nr 10, § 6. ”är inte heller annat än ett dränkande som nåden verkar, eller ett nådigt dränkande, genom vilket synden dränkes, för att ni måtte leva under nåden och inte genom synden förgås under Guds vrede. Därför, när du låter döpa dig, så beger du dig till ett nådigt dränkande och ett barmhärtigt dödande, som din käre Gud verkar” – vi tillägger: således inte en förbindelse som lagen pålägger.

Men att baptismen, så som nu visats, upprättar ett gärningsdop och till följd av detta också förfalskar själva rättfärdiggörelsens grundartikel, skall i det följande ännu tydligare visas och bevisas. Och detta vore redan gjort endast därmed att vi här anförde mennoniternas äldsta trosbekännelse, författad år 1580 av deras predikanter Joh. Ris och Lubbert Gerardi, där trons rättfärdighet (art. 21) uttryckligen blandas samman med rättfärdighet i levnaden.126Orden lyder så: ”Per vivam ejusmodi fidem acquirimus veram justitiam, id est, condonationem – peccatorum, ut et veram justitiam, quæ per Jesum, cooperante Spiritus S, abundanter in nos – infunditur; adeo ut ex malis fiamus boni, spirituales, liberalse, humiles, atque ita ex injustis re vera justi.” Joh. Ris: Præcipuorum Christianæ fidei articulorum brevis Confessio, Art. XXI.

Men då vår tids baptister vill berömma sig av att framföra ett större evangeliskt ljus än dessa sina föregångare så är det också rimligt att vi närmare skärskådar detta deras förmenta ljus. Herr Wiberg har inte endast inhämtat den evangelisk-lutherska kyrkans rena lära om rättfärdiggörelsen utan han har också själv en tid av hjärtat trott och bekänt densamma. Därför måste han utan tvivel utmärka sig framför de flesta baptister i detta avseende. Vi vill så, för att göra också dem all möjlig rättvisa, förbise de andras grövre villfarelse i detta lärostycke. Vi vill endast se om det lyckats herr W. att i baptismens sköte ens ett enda år bevara denna salighetens grundartikel i dess oförfalskade renhet.

Detta vill vi göra så mycket hellre som denna artikel (om trons rättfärdighet inför Gud) enligt vår kyrkas sanna bekännelse är ”den förnämsta i hela den kristliga läran, utan vilken de bedrövade samvetena inte kan ha någon annan och fast tröst, eller rätt känna Kristi nåds rikedomar (divinas gratiæ Christi).

Om denna artikel har Dr. Luther också så allvarligt och sant betygat: ”Om denna enda artikel förblir oförfalskad, så förblir den kristliga församlingen också oförfalskad, endräktig och utan några irrningar; men om den förfalskas, är det omöjligt att man rätt kan stå emot någon villfarelse eller fanatisk anda.”127Concordia Pia, Umeå 1842, s. 420, spalt 1.

”Från denna artikel”, säger han åter på ett annat ställe, ”kan ingen gudfruktig vika eller något skänka och eftergiva, som strider mot den, om än himmel och jord och allting störtade samman (corruant).”128D:o s 425, sp. 2.

Låt oss då se vad den i tro, bekännelse och lära tidigare evangelisk-lutherska, men nu baptistiska, herr W. ett år efter sitt avfall ännu kunnat ha i behåll av detta Guds ljus! Vi följer hans fortsatta betraktelse över Rom. 6 och Kol. 2, där han (s. 170) på följande sätt utlägger apostelns ord:

”Vet ni inte att alla vi som är döpta till Kristus, — på bekännelsen av tron på Honom, — ”vi är döpta till hans död, — och till tillräknandet av Hans döds frukter, till förtröstan på Hans död och till likhet med densamma, vars stora ändamål var att ta bort synden; och såsom därför Herren Kristus blev död och begraven, så skulle detsamma ske också på och i oss, för att vi måtte tillägna oss förjänsten och kraften av Hans död.” — Så Wiberg!

Vi vill med all opartiskhet följa denna utläggning steg för steg, ord för ord, för att så fatta dess verkliga mening. Först görs här till apostelns ord ”alla vi, som är döpta till Kristus” ett litet tillägg: ”på bekännelsen av tron på honom”. Av detta kan man åter se att baptismen inte alls förstår dopet enligt apostelns ord, som ett verkligt inplantande i Kristus och därmed i hans död och uppståndelse. Man ser det endast som en högtidlig handling, genom vilken vår tro och bekännelse beseglas.

Att vara döpt till Kristus skulle alltså inte vara något mera än att ”på bekännelsen av tron på honom” bli döpt – så som herr W. med detta tillägg antyder. Men vi vill nu inte vidare uppehålla oss vid detta. Däremot skall vi ta de därpå följande orden till desto noggrannare övervägande.

Till apostelns ord ”vi är döpta till Hans död” gör herr W. först detta tillägg: ”och till tillräknandet av Hans döds frukter, till förtröstan på Hans död och till likhet med densamma, vars stora ändamål var att ta bort synden.”

Allt detta skall väl naturligtvis utgöra en förklaring över vad det vill säga att ”döpas till Kristi död”. Att Jesu Kristi död verkligen i dopet blir vår gamla människas död (i grunden och till en sann begynnelse = principiellt), det antar inte baptismen. Därför måste den uttyda detta dop till Kristi död på ett annat sätt, nämligen så: att frukterna av Kristi död där tillräknas den troende, liksom de ju också utanför dopet visserligen tillräknas honom – varigenom nu dopet blir ett ”icke nödvändigt salighetsmedel!”

Att döpas till Kristi död (utlägger således herr W.) är att döpas ”till tillräknandet av Hans döds frukter, till förtröstan på Hans död.” Vi blir till följd av denna förklaring inte i egentlig mening döpta till Hans död, så som aposteln dock så klart och bestämt säger, utan endast ”till förtröstan på denna död, och till Hans döds frukters tillräknande.”

Vad får vi alltså egentligen i dopet mer än annars, utan dopet? Alls ingenting! Ty förtröstan på Kristi död verkas ju också utanför dopet, genom blotta evangeliets ord, av Herrens Ande. Och frukterna av Kristi död tillräknar Gud alltid denna förtröstan eller tro.

Om dopet således inte innehöll eller meddelade något mer än detta, som lika väl äger rum utanför detsamma, så kunde man frestas att med baptisterna anse det mindre nödvändigt för saligheten.

Men herr W. ger oss ännu en utläggning av orden ”vi är döpta till Kristi död”. Han säger nämligen: ”till likhet med densamma, vars stora ändamål var, att ta bort synden.”

Hans tydliga mening är nu denna: liksom Kristi döds stora ändamål var att ta bort synden (”ty då Han dog, dog Han en gång för synderna” säger aposteln, Rom. 6:10), så blir också vi genom dopet döpta till denna Hans död, ”till likhet med densamma”, för att också vi skall dö från synderna i likhet med Honom.

Därefter yttrar hr Wiberg genast: ”och såsom därför Herren Kristus blev död och begraven, så skulle detsamma ske också på och i oss, för att vi måtte tillägna oss förtjänsten och kraften av Hans död.”

Vad är nu detta?

Allra först står det klart av det nyss anförda att Kristi död och begravning (vilken aposteln säger blir vår död och begravning i dopet, genom tron) enligt herr Wibergs mening skall endast på det sättet ”ske på och i oss” att vi, i likhet med Honom, enligt Hans förebild, ”dör för synderna och lever för Gud”.

Vi har också lärt att dopet visserligen åstadkommer och främjar detta men vi har gått till grunden och visat att dopet verkligen inplantar oss i Kristus. Vi inplantas i Hans död och liv och därmed grundläggs och åstadkoms även i alla dem som tror ett sådant bortdöende från synden, ett sådant nytt leverne.

Om detta senare talar herr W. ingenting. Han ser ju i dopet endast ”en åtagen förbindelse” till att leva heligt, enligt Kristi exempel. Han ser inte längre Kristus själv i dopet, Honom som vi där skall ikläda oss både andligen och kroppsligen (fastän på ett obegripligt, sakramenterligt sätt) och vars död blir vår död, vars liv vårt liv.

Men herr Wiberg har nu uttalat sin uppfattning beträffande i vilken mening vi blir ”döpta till Kristi död”. Han har avslutat med förklaringen att liksom det ”stora ändamålet med Kristi död och begravning var att ta bort synden”, så skulle densamma Hans död och begravning också ske på och i oss, genom en ”likhet med densamma”. Det vill säga: i det att också vi dör bort från synden, liksom Han.

Och nu tillägger herr W. de betydelsefulla, viktiga orden: ”för att vi måtte tillägna oss förtjänsten och kraften av Hans död”. Dessa ord i detta sammanhang måste beteckna ändamålet med vårt bortdöende från synden, det heter ju ”för att”, dvs. ”med ändamålet att” eller ”i avsikt att”.

Nu frågar vi: för vilket ändamål skall vi dö från synderna, i likhet med Kristi död? Baptismen svarar, genom den tidigare av evangelium upplyste herr W.: ”för att vi måtte tillägna oss förtjänsten och kraften av Kristi död.” Bortdöendet från synden, med ett ord: helgelsen, är alltså grunden och villkoret, men tillägnandet av Kristi död och förtjänst och kraft är ändamålet. Vi måste dö från synderna och leva heligt ”för att vi måtte tillägna oss” osv.

Nu frågar vi den kristliga läsaren: är inte detta att vända upp och ned på själva grunden och att på baptistiskt sätt sammanblanda levernets rättfärdighet med trons rättfärdighet? Eller vad? Skall vi väl dö från synderna och efterfölja Kristus ”för att vi måtte tillägna oss förtjänsten och kraften av Hans död”?

Är inte evangeliets sanna lära alldeles tvärtom den att vi, av oss själva oförmögna till allt gott och förtappade syndare, under den av lagen verkade, djupt förödmjukande känslan och bekännelsen av all vår egen synd och skuld och oförmåga, först måste tillägna oss Jesu Kristi döds förtjänst och kraft?

Denna uppenbaras av evangeliet och meddelas i dopet ”för att vi måtte” genom Jesu Kristi döds och uppståndelses kraft, som genom dopet och tron blivit vår, dö från synderna och leva för Gud. Kort sagt: Måste inte syndaångern och tron nödvändigt föregå, för att helgelsen måtte följa som en frukt av denna tro, och inte tvärtom? Måste inte Kristi döds förtjänst och kraft tillägnas med tron, för att vi måtte dö från synderna, och inte tvärtom?

Ändå lär herr W. motsatsen till detta, som vi sett. Han säger att liksom Kristus dog från synderna ”så skall detsamma också ske i oss, för att vi måtte tillägna oss förtjänsten och kraften av Hans död”.

Villfarelsen är här så grov och uppenbar att den inte ens förtjänar någon vederläggning. Ty utan det av Guds Ande verkade tillägnandet av Kristi döds förtjänst, kortare uttryckt: utan tron på Kristus, kan ingen dö från synderna och leva för Gud. Detta så visst som Herrens ord är sant: ”Ett dåligt träd kan inte bära god frukt” (Matt. 7:18). Inte heller bär grenen god frukt för att den skall bli inympad i trädet, utan grenen måste ju först bli inympad och sammanvuxen med ett gott träd, för att den skall bära god frukt.

Nu säger Herren: ”Jag är vinträdet, ni är grenarna; om någon förblir i mig och jag i Honom, bär han mycket frukt. Ty utan mig kan ni inget göra.” (Joh. 15) Alltså måste vi med tron omfatta och tillägna oss Jesu Kristi döds förtjänst och kraft, för att vi måtte dö från synderna och leva för Gud – och ingalunda tvärtom.

Och detta vet herr W. också själv ganska väl men han har dock uppenbarligen lärt motsatsen. Det kommer sig därav att baptismen förfört honom till att tro och lära mot bättre vett och vilja. Herr Wiberg har nämligen tidigare ägt en levande insikt i evangeliets saliggörande hemlighet men sedan han blivit baptist, tror och lär han nu snörrätt mot evangeliets sanning. Här kan vi tillämpa Herrens ord: ”Har nu detta skett på det friska trädet, vad skall då inte ske på det torra?”

Om en av Guds Ande tidigare upplyst Herrens tjänare och bekännare bländas och förvillas av baptismen ända därhän, vad skall då inte ske med dem som knappt sett en glimt av nådens och sanningens ljus i Jesu Kristi ansikte? Kommer de inte att blint rusa åstad till baptismens gärningsdop, hänförda av den skimrande gärningshelighetens irrbloss? – ”Men du, gudsmänniska, fly sådant!”

I det föregående har vi således igen erfarit hur baptismen förfalskar Guds Ord, blandar samman trons och levernets rättfärdighet samt förfalskar sakramentens, särskilt dopets, egentliga innebörd och verkan.

Mot detta har förut kortfattat visats, ur apostelns ord i Rom. 6 och Kol. 2, att vi i dopet redan inträtt i ett sådant innerligt och väsentligt förhållande till Kristus, att vi som en följd därav är döda och uppståndna med Honom, om vi blott tror på Honom.


Kapitel 8

Mot baptismens ytliga och gärningsheliga doplära visas ur det apostoliska ordet i Gal. 3 att det heliga Dopet är det egentliga förmedlandet av Kristi gemenskap med de trogna. Däremot skulle det, enligt baptismens falska mening, inte vara något mera än judarnas omskärelse.

Så skulle galaternas falska apostlar i alla hänseenden äga lika rätt och samma skäl för omskärelsens införande bland de kristna, som baptisterna har för sin doplära och sitt omdöpande.

För att ytterligare bestyrka detta och för att ännu djupare fatta denna Kristi gemenskap med de trogna, förmedlad genom dopets sakrament, går vi nu vidare till att betrakta apostelns ord i Gal. 3:27. Inte lösryckta för sig utan i deras sammanhang med det föregående och det efterföljande.

Att detta bibelställe är av största vikt för den rätta läran om dopet och för vederläggandet av dess förfalskare, har också Dr. Luther antytt. Han säger om detta: ”Detta ställe bör man noga ta i akt mot de fanatiska andar som förringar dopets majestät och talar skändligt och ogudaktigt om det. Ty St. Paulus säger här att alla döpta har iklätt sig Kristus. Det är som om han ville säga: Ni har inte i dopet mottagit ett yttre tecken, genom vilket ni endast skulle ha räknats till de kristnas antal. Så har flera fanatiker på vår tid menat, då de av dopet gjort endast ett sådant yttre tecken utan kraft och innehåll.

Nej, ni har, så många som är döpta till Kristus, iklätt er Kristus. Det betyder att ni utan lagen försatts i en ny födelse som skett i dopet. Därför står ni inte längre under lagen utan ni är iklädda en ny dräkt, nämligen Kristi rättfärdighet. Alltså lär Paulus att dopet inte är ett tecken utan ett iklädande av Kristus, ja, att Kristus själv är den dräkt vi iklätts. Fördenskull är dopet den allra kraftigaste och verksammaste sak.”129Vi har visserligen en gång tidigare, i början av denna skrift, redan anfört detta Luthers uttalande men vi har dock ansett det värt att ännu en gång upprepa det här, och det så mycket mer som det avser just det bibelställe vi nu behandlar. Men när nu aposteln, Gal. 3:27, uttryckligen lär att vi, så många som är döpta till Kristus, har iklätt oss Kristus, så är det nödvändigt att rätt förstå hurdant detta iklädande av Kristus är, som sker i dopet.

Detta åter kan vi inhämta endast på så sätt att vi betraktar apostelns egna ord i deras sammanhang. Endast så lär vi oss, genom Guds Andes upplysning, att förstå apostelns verkliga mening med detta ”iklädande av Kristus i dopet”. Vi undgår så den faran att vi tolkar det orätt, antingen efter egna eller efter andra människors bedrägliga hugskott.

Låt oss nu först betrakta hela innehållet i Gal. 3 i allmänhet. Vi finner då lätt vad aposteln över huvud taget bevisar då han bekämpar galaternas villfarelse och deras avfall från evangeliets sanning till lagen. Han bevisar att inte lagens gärningar utan endast tron på Kristus gör oss rättfärdiga inför Gud och medför den Helige Ande. Lagens mål är däremot att uppenbara synden och därmed uppfostra oss till Kristus. Därför har också Dr. Luther i sin tyska bibelöversättning kort sammanfattat hela detta kapitels huvudinnehåll i dessa ord: ”Trons rättfärdighet stadfäst, lagens rätta bruk visat.”130Originalets ord: ”Gerechtigkeit des Glaubens bestätiget, der rechte Gebrauch des Gesetzes gezeiget”.

I den senare delen av detta kapitel är nu apostelns tankegång följande: Om en lag var given, som kunde göra levande, då skulle rättfärdighet komma av lagen (v. 21), men så litet förmår lagen göra levande eller rättfärdig, att den tvärtom innefattar allt under synden (och gör så inte rättfärdiga utan syndare). För rättfärdigheten behövs det löfte som gavs åt Abraham och hans efterkommande om välsignelse (v. 16) som skulle komma inte genom lagen, utan genom tro på Jesus Kristus, för dem som tror (v. 22).

Lagens ändamål är alltså inte det, att den meddelar rättfärdighet eller liv eller välsignelse, utan det är tvärtom att uppenbara synden, döden och fördömelsen. På detta sätt gör den behovet av Kristi nåd och förlossning så mycket kännbarare. Därför svarar aposteln själv på sin fråga (v. 19) ”Vad skall då lagen?” så: ”Den har kommit för överträdelsernas skull” (eller: ”för att synden skulle överflöda”, jfr Rom. 5:20), ”tills säden skulle komma”, och han jämför lagen med ett fängelse där vi har förvarats och varit inneslutna tills tron kom (v. 23).

Vidare säger han att ”lagen har varit vår uppfostrare till Kristus”, då den tuktat och straffat oss för våra synder, och så väckt oss till behovet av Kristi nåd ”för att vi skall bli rättfärdiga av tron” (v. 24).

Lagen har så slagit ner och fördömt all vår egen rättfärdighet att vi inte hade någon annan utväg än att omfatta Kristi rättfärdighet, som evangeliet förkunnar. Så har vi då blivit rättfärdiga, inte av lagen eller dess gärningar utan av tron, i det vi omfattat och tillägnat oss Kristus, ”Herren vår rättfärdighet” (Jer. 23:6).

Sedan nu aposteln på detta sätt stadfäst trons rättfärdighet och visat lagens egentliga bestämmelse, börjar han från vers 25 framställa det nya förhållande till Gud, i vilket vi inträtt genom tron. Förut, så länge vi var under lagen, plågades våra samveten oupphörligt av synden och av Guds vrede, som lagen uppenbarade för oss. Men ”nu, sedan tron kom” (säger aposteln, v. 25), ”är vi inte längre under uppfostraren”.

Detta, att vi inte längre är under uppfostraren, sedan tron kom, har sin grund däri att vi nu genom tron har blivit Guds barn. Vi är alltså inte längre trälar under uppfostrarens välde. ”Ty ni är alla Guds barn, genom tron på Jesus Kristus”, v. 26. Barnaskapet som vi har fått genom tron på Kristus upphäver nu det tidigare träldomstillståndet under lagen – vill aposteln säga.

Men därmed har aposteln nu uttalat något alldeles särskilt. Ty att verkligen vara någons barn är i allmänhet vida mer än att åtnjuta dennes ynnest och välbehag. Barnaskapet innefattar naturligtvis släktskap, ja, barnet är närmaste blodsförvant i rätt nedstigande led. Att vara Guds barn måste alltså också innefatta mycket mera än att stå i nåd hos Gud.

Nu säger aposteln här att vi genom tron på Kristus inte endast undkommit Guds vrede och lagens förbannelse eller undfått Guds ynnest och nåd – vilket visserligen redan vore salighet nog! Nej, han säger ännu mera, han uttalar de överflödande rika orden: ”Ni är Guds barn, genom tron på Jesus Kristus.”

Med rätta betonar den helige Johannes detta som ett utomordentligt bevis på Guds kärlek. Han säger: ”Se vilken kärlek Fadern bevisat oss däri att vi är Guds barn!” (1 Joh. 3:1) Men detta barnaskap hos Gud är inte endast ett namn, en tom titel eller ett vackert uttryckssätt som skulle betyda något mindre än vad ordalydelsen ger vid handen. Nej, det är den verkligaste sanning, och det innefattar mera än en dödlig tunga någonsin kan uttala.

Den helige Paulus vill bli förstådd så som orden lyder, nämligen så att vi genom tron på Kristus verkligen är Guds barn. Att han avser ett verkligt barnaskap, förstås därav att han genast i det följande bemöter denna invändning: Hur kunde sådant ens vara möjligt, att ändliga, skapade varelser (vilket vi syndare är) skulle stå i verkligt släktskap med det högsta, oändliga och eviga väsendet – vara Guds barn?

Ty aposteln kunde ju inte vänta sig någon sådan invändning om han med detta barnaskap hos Gud endast velat beteckna Guds nåd och välbehag. Men han talar om verkligt barnaskap och visar därför strax även hur sådant i själva verket kan vara möjligt. Han visar hur ett verkligt släktskap, ett egentligt barnaskap i förhållande till Gud kan äga rum.

Så snart han nämligen yttrat det första: ”Ni är Guds barn” osv, tillägger han genast det andra, liksom till förklaring av hur detta barnaskap, detta underbara men ändå verkliga och nära släktskap med Gud kan vara möjligt. Detta förklarande tillägg lyder så: ”Ty ni, så många som är döpta till Kristus, har iklätt er Kristus”, v. 27.

Men nu är Kristus Jesus allra först Guds Son av evighet, efter sin gudomlighet, och därnäst tillika vår broder och blodsförvant, efter sin mänsklighet. Eftersom vi då, som aposteln betygar, har iklätt oss Honom i dopet, så har vi ju också med detsamma i sanning inträtt i släktskap och barnaskap med Gud, genom denna medlare mellan Gud och människor.

Ja, i det heliga dopet har vi blivit så införlivade med gudamänniskan Jesus att vi blivit besläktade med Gud och Hans barn i Honom, som vi iklätts i dopet. I Jesu person har ju den gudomliga och mänskliga naturens förenats till sitt väsen och Han är inte bara sann människa, född av jungfru Maria, utan också sann Gud, född av Fadern.

I dopet iklär vi oss alltså Honom, omfattar Honom och mottager Honom med tron, och så är vi Guds barn genom Honom, den älskade och förstfödde Sonen. (Rom. 8:29)

Det barnaskap hos Gud som uppkommer i dopet och består genom tron, det bör alltså förstås som ett verkligt barnaskap (och det i den högsta betydelsen). Så talar aposteln här och så lyder orden, därom försäkras vi ännu ytterligare i det följande. Han säger att alla de olikheter mellan människor som kommer av den naturliga härkomsten, av börd eller födsel, måste vika för denna övernaturliga släktskap som förbinder alla döpta och troende till att vara en och samma himmelska Faders barn i Kristus Jesus.

”Här är inte jude eller grek”, säger han (v. 28). ”Här är inte tjänare eller fri, här är inte man eller kvinna; alla är ni ett i Kristus Jesus.” Vi ikläder oss Kristus i dopet och blir så helt införlivade i Honom. På grund av detta är vi inte endast Guds barn genom tron utan vi är också med en högre släktskaps band förenade till en enda släkt, till barn av samma Far.

Här, i Kristus Jesus, upphör alltså all åtskillnad mellan olika nationaliteter, olika stånd och kön. Gemenskapen med Herren är så omfattande och genomgripande att den förenar människor av de mest olika naturanlag och förhållanden till ett ämne, en deg, en livssubstans som är Kristus i oss, iklädd genom dopet och omfattad med tron.

I Honom är vi alla en och alla är så införlivade i Hans kött och blod, så helt och hållet efter Hans släkte, att också vi, fastän vi efter köttet härstammar från hedniska förfäder, dock genom Honom kommit in i Abrahams släkte – lika visst som Han, Kristus själv, är Abrahams son efter köttet.

”Hör ni nu Kristus till”, säger aposteln, v. 29, ”så är ni ju Abrahams säd”. Och detta säger han allra först till galaterna, som inte av naturen var Abrahams säd eller efterkommande. Men de hörde Kristus till genom dopet och tron och var som en följd härav å ena sidan Guds barn, å andra sidan Abrahams släkte genom Honom. Vad som nu gällde om galaterna, gäller likaså om alla andra, utan undantag, som är döpta till Kristus och tror på Honom: ”alla är de en i Kristus Jesus”.

Alltså lär aposteln här i Gal. 3:27f. ett sådant inplantande i Kristus genom dopet att vi omöjligen kan tyda det enbart som en andlig gemenskap eller därmed förstå endast en andlig enhet med Honom. Nej, här hävdas uttryckligen hela livssubstansens gemenskap, det vill säga hela vårt väsendes förening med Herren.

Ty vi har sett att aposteln grundar en sådan gemenskap med Kristus på dopet och tron. Vi är lemmar av Hans kropp och vi är som sådana å ena sidan Guds barn, ”delaktiga av Guds natur” (2 Petr. 1:4) samt å andra sidan även Abrahams barn. Vi är grenar av ett och samma mänskliga stamträd som Herren, vilken är både sann Gud, född av Fadern i evighet, och tillika sann människa, född av jungfru Maria.

Aposteln har så i slutet av Gal. 3 visat oss detta, att de till Kristus döpta som tror på Honom är både Guds barn och Abrahams barn tillika samt arvingar efter löftet. Han fortsätter nu, i den förra delen av följande kapitel, att visa på det stora företräde som galaterna på denna grund äger framom de trogna i Gamla testamentet. De borde alltså ingalunda genom införande av omskärelsen (Gal. 5:2) eller iakttagande av andra stadgar (v. 9, 10) igen ge sig under lagen, i det fåfänga hoppet att därmed uppnå ett fullkomligare tillstånd.

Tvärtom betygar aposteln att fastän de troende i Gamla testamentet var barn och arvingar ”efter löftet”, så var ändå deras barnaskap ännu så klent, att de mera var barn i hoppet än i verkligheten. Det fanns just ingen åtskillnad mellan barnen och slavarna (Gal. 4:1—3) eftersom de på samma sätt var ”tvingade under utvärtes stadgar”.

Detta förberedande tillstånd, då de utlovade barnen ännu var under fostraren, ”förvarade och inneslutna under lagen” fulländades dock så, att Gud ”då tiden var fullbordad sände sin Son, född av kvinna, ställd under lagen”, v. 4.

Då Han själv gick under lagen, friköpte Han också dem som stod under lagen. Då Han, som till sitt väsen var Guds Son, föddes av kvinna som sann människa, beredde Han därmed oss en salig förmån: vi skulle inte bara efter löftet eller i hoppet bli Guds barn, utan i själva verkligheten, då vi i dopet inplantas i Hans gemenskap och med tron tillägnar oss Honom.

Guds ende Son ”föddes av kvinna och ställdes under lagen”, säger aposteln, för att Han skulle friköpa dem som stod under lagen och vi skulle få barnaskapet”, v. 5. Och som ett sigill på detta barnaskap hade Gud nu även sänt sin Sons Ande i deras hjärtan, som var döpta och trodde. Anden lärde dem att med barnslig förtröstan åkalla Gud som sin käre Far: ”Då ni nu är söner”, säger aposteln, ”har Gud sänt sin Sons Ande i era hjärtan, vilken ropar: Abba, käre Far!” (v. 6).

På allt det anförda grundar aposteln sedan sin förmaning till galaterna, de som nu redan lärt känna Gud och mycket mer var kända av Honom, att inte så dåraktigt vända tillbaka till lagen, ”till de svaga och kraftlösa stadgarna” (v. 9). Vidare borde de, som genom dopet och tron redan kommit till full delaktighet i barnaskapet hos Gud, inte mera ”låta sig fångas under träldomsoket” (Gal. 5:1). ”Se, jag Paulus säger er”, utropar han (v. 2): ”Om ni låter er omskäras är Kristus er till ingen nytta.” – ”Ni har mist Kristus, ni som vill bli rättfärdiga genom lagen, och ni har fallit från nåden” (v. 4).

Men för att klarare inse den djupa sanning som ligger till grund för detta apostelns väldiga utrop, vill vi närmare betänka omskärelsens egentliga ändamål. På vilket sätt kunde den, som dock ursprungligen anbefallts av Gud, nu bli till ett sådant fördärv för själarna?

Vi läser i 1 Mos. 17 att Gud slöt ett förbund med Abraham, Han ville vara hans och hans efterkommandes Gud (v. 7) och Han gav honom omskärelsen som ett tecken på detta förbund (v. 11). Och den helige Paulus förklarar vidare i Rom. 4 att för Abraham ”räknades tron till rättfärdighet” (v. 9) innan han ännu var omskuren (v. 10) men att ”han tog omskärelsens tecken som ett insegel på trons rättfärdighet” (v. 11). Löftet gavs Abraham ”inte genom lagen utan genom trons rättfärdighet” (v. 13).

Nu hade också galaterna genom tron på Kristus fått del av samma rättfärdighet och samma löfte som gavs åt Abraham. Ja, än mer: de hade genom Dopet inträtt i den allra innerligaste livsgemenskap med Abrahams rätta efterkommande, Kristus: i Honom hade de blivit förlossade från lagens och stadgarnas tvång, därtill hade de i sanning erhållit barnaskapet hos Gud genom Honom.

Ändå ville de inte längre nöja sig därmed utan ”vände sig igen till de svaga och motbjudande stadgarna”. De antog på nytt omskärelsens tecken, sedan de genom dopet till Kristus redan hade mottagit själva dess väsen – sann gemenskap med Kristus och barnaskap hos Gud.

Så föredrog de nu i sin dårskap skuggan framom själva varandet (Hebr. 10:1), tecknet framför det betecknade. Därför var för dem nu mera, enligt apostelns vittnesbörd, Kristus till ingen nytta. De hade mist Honom och fallit ur nåden samt låtit sig på nytt tas till fånga under slaveriets ok, lagen.

Men här frågar vi: är månne deras tillvägagångssätt mindre fördärvligt, som väl inte antar omskärelsens tecken i stället för dopet men som behandlar själva det kristna dopet som endast ett förbundstecken och ett insegel på trons rättfärdighet? Deras som förkastar själva dopets väsen och kraft, den sanna gemenskapen med Kristus och barnaskapet hos Gud? Och vad annat gör väl baptismen!

Det strider nämligen mot hela baptismens anda och dess förytligande sakramentslära att anta att, enligt apostelns vittnesbörd, vi i dopet väsentligen ikläder oss Kristus. I dopet införlivas vi med Hans gudamänskliga kropp och till följd härav blir vi Guds barn med Honom och får del av Guds natur – vilket allt måste med tron mottas och tillägnas.

Nej! Ett sådant dop vill baptismen inte veta av. Den kan någon gång, för syns skull, av den klara ordalydelsen t ex i Gal. 3:27 tvingas orda om ett iklädande av Kristus i dopet. Men när allt kommer omkring blir detta iklädande inget mer än ett ”högtidligt invigande till Kristi gemenskap”, en gemenskap som också utan dopet (enligt vad baptismen påstår) ändå skall äga rum.

Dopet blir så i alla fall endast en ”högtidlig invigning” till det som man det förutan redan äger och är. Men blir där endast ”förklarad för Guds barn” men man är det redan förut, menar baptismen.

Sådant är i sanning huvudinnehållet av den förklaring över Gal. 3:27 som herr Wiberg i sin bok, s. 174f, avger. Om också hans ord vid första påseendet skulle tyckas innebära något mer så blir dock, vid närmare betraktande, den egentliga meningen endast den nyss anförda.

”Det saliga förhållandet vari galaterna hade kommit genom tron på Kristus hade bekräftats och beseglats för dem genom dopet” heter det i början av s. 175. Men att detta saliga förhållande just genom iklädandet av Kristus i dopet hade förverkligats för tron, det omnämns inte alls. Endast ett högtidligt invigande till gemenskap med Kristus och ett förklarande för Guds barn antas ske i dopet, men inte något mer.

Men aposteln talar inte (i Gal. 3:27) om högtidliga invigningar och tomma förklaringar utan om ett verkligt iklädande av Kristus. Dopet är för honom inte endast en besegling av eller bekräftelse på barnaskapet hos Gud utan det är just det välsignade nådemedlet, genom vilket vi först sant och verkligt kommer till delaktighet av detta barnaskap, genom tron på vår Herre Jesus Kristus.

Däremot är baptisternas dop i grunden och till sitt väsen alls inget mer än Gamla testamentets omskärelse. Omskärelsen var ett tecken på Guds nådesförbund med Abraham och hans efterkommande, ”ett insegel på trons rättfärdighet”. Så är också dopet för baptismen enbart ett sådant nådestecken, genom vilket man förklaras och invigs till att vara Guds barn men varigenom man inte verkligen blir det. Enligt baptismen är dopet ”en bekräftelse och ett insegel” på benådningen men inte ett verkligt iklädande av upphovet till all nåd och salighet, gudamänniskan Jesus Kristus.

Väl bestrider baptismen ivrigt att dopet kommit i omskärelsens ställe – endast för att inte behöva medge att dopet också med lika rätt fick meddelas små barn, liksom omskärelsen. Men i själva verket brukar baptismen dopet inte endast i omskärelsens ställe, utan – vad värre är – i samma mening och betydelse som omskärelsen hade.

Herr W. säger uttryckligen detta (s. 183), ”att omskärelsen och dopet motsvarar varandra till betydelsen: de har båda avseende på borttagandet av synden; den förra genom omskärande, den senare genom avklädande.” Men inte endast detta, utan han går ännu längre och gör dem så helt lika varandra att den enda skillnaden blir att ”de är inte för likadana personer.”131Wibergs bok, s. 184 i början. Dopet och omskärelsen bör medddelas olika personer; detta skall nu så vara den enda ”väsentliga åtskillnaden” mellan dem, antyder herr W.!

Men vad är det för en ”väsentlig åtskillnad” som består endast i att två ting meddelas olika personer? En sådan åtskillnad bör inte ens kallas ”väsentlig” utan den är helt och hållet tillfällig. Ser jag inte någon väsentligare skillnad mellan två ting än att de brukar ges åt olika personer, så är ju skillnaden mellan dem i själva verket ingen alls.

Till exempel: om konungen utdelar två ordenstecken som ”motsvara varandra till betydelsen” men har den ”väsentliga åtskillnaden att de är inte för likadana personer” – den ena ges åt A, den andra åt B – så kan man ingalunda säga att A har fått mer än B, eller tvärtom. Utan den enas tecken är i själva verket lika så gott som den andras.

Om också denna liknelse är enkel och världslig, så torde den ändå vara upplysande för enkla sinnen. Av den inser man tydligt att omskärelsen och dopet enligt baptismens ovan anförda lära, i själva verket skulle vara lika, om också med den tillfälliga skillnaden att de meddelas olika personer – att (som herr W. säger) omskärelsen ”var för det köttsliga Israel” men ”dopet är endast för Guds sanna Israel”.

Herr W. utropar väl med avseende på detta (s. 184): ”Detta är den stora, väsentliga åtskillnaden emellan det Gamla Förbundets inrättningar och Kristi kyrkas” – men vi, enkla lutheraner, kan ändå inte inse att det skulle vara någon ”stor” och allra minst någon ”väsentlig” skillnad dem emellan – om den verkligen inte skulle vara större och väsentligare än den baptismen drömmer om!

Ja, herr W. anar själv sanningen i detta och skyndar sig därför att tillägga; ”De (nämligen Gamla förbundets inrättningar) var en skugga av de tillkommande verkligheterna och var bestämda för hela folket i allmänhet, vilket blott i förebildlig mening kallades heligt; de senare (Kristi sakrament) äro bestämda endast för de sanna Guds helgon, och förutsätta, att de som är delaktiga av det, åtnjuter själva de därmed betecknade verkligheterna” (s. 184).

Här hör vi nu inte endast den tidigare angivna så kallade ”väsentliga åtskillnaden” – att omskärelsen och påskalammet var bestämda för ”hela folket i allmänhet” men dopet och nattvarden ”endast för de sanna Guds helgon”. Nej, här antyds ytterligare en åtskillnad, nämligen att de förra ”var en skugga av de tillkommande verkligheterna” men de senare ”förutsätter, att de som är delaktiga dem, åtnjuter själva de därmed betecknade verkligheterna.”

Men månne nu herr W. ens med detta sitt slutliga tillägg antagit och erkänt den verkliga och väsentliga åtskillnaden mellan Gamla och Nya testamentets sakrament? Nej! De är och förblir icke desto mindre för honom, liksom för alla baptister, lika till sin grund och sitt väsen. Skillnaden består enligt deras mening endast i personernas olikhet, i olika beskaffenhet hos dem som brukar sakramenten. Så är det i själva verket ingen skillnad alls dem emellan vad sakramentens eget innehåll beträffar.

Herr W. säger väl om det gamla förbundets inrättningar att de ”var en skugga av de tillkommande verkligheterna” och i deras ställe om Nya testamentets sakrament att de ”förutsätter, att de som är delaktiga av dem, åtnjuter själva de därmed betecknade verkligheterna”. Men vad blir då den egentliga skillnaden mellan dem? Jo den, att de förra var ”en skugga av de tillkommande verkligheterna” och de senare är en ”beteckning” eller skugga av de ”redan åtnjutna verkligheterna.” Skuggor och beteckningar förblir ju dock själva sakramenten på detta vis i båda fallen, i Nya testamentet såväl som i Gamla testamentet.

Vad mer om baptismen också hävdar att Nya testamentets sakrament ”förutsätter, att de som är delaktiga av dem, åtnjuta själva de därmed betecknade verkligheterna”? Månne den därmed medgivit att dessa sakrament själva meddelar de nämnda verkligheterna? Långt därifrån! Väl förutsätts här att den som mottager sakramenten också åtnjuter de därmed betecknade verkligheterna men det medges inte att sakramenten meddelar honom dessa verkligheter. Det heter att sakramenten endast ”betecknar” dem och ”förutsätter” att man redan åtnjuter dem.

Låt oss nu, för större tydlighets skull, tillämpa baptismens ovan framlagda påståenden på sakramenten var för sig. Beträffande Herrens måltid gäller då att Kristi kropp och blod där betecknas som verkligheter men ändå inte, enligt baptismen, meddelas under bröd och vin i nattvarden. Här ”förutsättes” endast att man ”åtnjuter” dem genom tron, andligen.

Och vi ser alltså det heliga altarets sakrament genom denna baptistiskt-kalvinistiska villolära förvandlas till en skugga utan kropp, en sinnebild som endast betecknar och förutsätter det andliga njutandet av Kristi kropp och blod men ingalunda meddelar dem verkligt och väsentligt i brödet och vinet. Detta Nya testamentets sakrament blir så i själva verket inget mera än Gamla testamentets: en skugga, en beteckning eller förutsättning av verkligheter men inte ett sant meddelande av dem.

Likadant förhåller det sig också med dopet enligt nämnda irrlära. Guds apostel betygar väl att vi iklär oss Kristus i dopet och till följd härav blir Guds barn genom tron. Baptismen säger däremot att dopet endast betecknar dessa verkligheter, detta iklädande av Kristus och barnaskapet hos Gud, men ingalunda meddelar något sådant. Enligt baptismen endast ”förutsätter” de att man redan iklätt sig Kristus och förut blivit Hans barn.132Så mycket mer som det endast skall meddelas åt ”Guds sanna helgon”.

Samma apostel kallar väl dopet den nya födelsens bad och Herren själv yrkar på det allvarligaste denna nya födelses nödvändighet av vatten och ande (Tit. 3, Joh. 3). Baptismen däremot hävdar att dopet endast betecknar en verklig ny födelse och förutsätter att den som döps redan är född på nytt, är ett ”sant Guds helgon”. Den antar alltså inte att just dopet är det egentliga nådemedlet, där Guds Ande genom Ordet i vattnet verkar denna nya födelse och så där gör oss till ”Guds sanna helgon”.

Dopet blir så för baptismen en ”icke nödvändig” sinnebild, en ”högtidlig invigning” osv., som ganska väl kan umbäras. För oss är det på grund av Herrens ord en alldeles nödvändig ingång i Guds rike.

Så är nu bevisat att det i själva verket inte är någon skillnad mellan baptismens dop och Gamla testamentets omskärelse – och det enligt herr Wibergs egna ord. Ty då de bägge antas blott ”beteckna” och inte meddela något verkligt och väsentligt, så är och förblir de bägge (baptismens dop såväl som omskärelsen) ingenting mer än skuggor och tecken.

Och fastän de betecknade verkligheterna vid omskärelsen var blott ”tillkommande”, i hoppet väntade, men vid baptismens dop föreges vara redan förut, på förhand ”åtnjutna”, så är tecknen dock tecken och ingenting mer. Detta såvida de inte antas meddela några verkligheter utan endast betecknar och förutsätter dem.

Lika litet förändrar det själva tecknens väsen om (enligt baptismens mening) det ena ges endast åt ”Guds sanna helgon”, det andra åt ”hela folket i allmänhet”. Tecknen är och förblir ändå tecken och ingenting mera, vem de än ges åt, om också till dem som tror sig vandra heliga som änglar (Kol. 2:18). Allt detta är klart och obestridligt och vi påstår nu med fullkomlig rätt att baptismens dop – enligt dess egen lära – är ingenting mera än judarnas omskärelse.

Baptisterna hävdar dock att de endast döper ”Guds sanna helgon” och de måste själva, enligt sin egen åsikt, vara sådana. Vi åter kan inte med bästa vilja, prövande deras tro och lära efter Guds osvikliga ord, anse dem för annat än avfälliga andar. De har fallit i galaternas villfarelse och deras ledare är ingenting mera än förkunnare av den gamla omskärelsen och falska apostlar som förför själarna från den enkla tron på Kristus – om också under ett nytt och till utseendet kristligt sken.

Men till alla dem som tjusats av baptismen – den går nu hänförande genom världen – och har lust att låta omdöpa sig och bli baptister, vill vi ropa i öronen och, give Gud, in i hjärtat vad aposteln säger. ”Om ni låter er döpas på nytt är Kristus er till ingen nytta” (eftersom det nya dopet inte är något mera än en judisk omskärelse): ”Ni har kommit bort från Kristus, ni som försöker bli rättfärdiga genom lagen, och ni har fallit ur nåden!” (Gal. 5.)

Men innan vi går vidare för att ur Guds sanna Ord ännu djupare och fullständigare visa dopets saliggörande verkan och väsen, vill vi ännu sammanfatta det ovan anförda och ge ett tillrättavisande motstycke till baptismens falska uppfattning. Vi vill framställa den verkliga skillnaden mellan Gamla och Nya testamentets sakrament, sådan den enligt det faktiska förhållandet uppfattats och lärts av vår evangelisk-lutherska kyrka. Dr. Joh. Conr. Dannhaverus (eller Dannhauer, professor i Strassbourg, d. 1608), säger om detta: ”Där (i Gamla testamentet) saknade tecknet kroppens närvaro; här (i Nya testamentet) medför och tilldelar tecknet själva kroppen”133”Fuit ibi signum sine corporis præsentia, hic signum corporis προσϕερομενον. Cf. D Hollazii Examen Theol. pag 1066.

Dr. Joh. And. Quenstedt yttrar: ”Gamla testamentets sakrament framställer Kristus i löftet (in promissione exhibent), Nya testamentet meddelar Honom i själva verket.”134Quenstedt: Theologia Didactico-Polemica, sive Systema Theologicum, Lipsiæ 1702, (Pars IV, Cap. II, Quæstio III, pag. 85, 6.

Och David Hollazius visar ännu tydligare, att den huvudsakliga skillnaden mellan dem består i deras olika sätt att framställa och meddela det himmelska tinget. ”Ty de forna sakramenten”, säger han, ”förebildade Kristus, Gudamänniskan, men meddelade Honom inte annorlunda än som andligen (moraliter) närvarande. Job 8:56, Upp. 13:8. Men våra sakrament framställer och meddelar Kristus som närvarande i själva sitt till kött blivna väsen.” (Christum ipsa carnis assumtæ substantia præsentem sistunt et exhibent, som originalets ord lyder.)135M:r Dav. Hollazii Examen Theol. Acroam., Pars III, Sect. II, Cap. III, Quæstio XIX, (obs. II,4).

Tll sist anför vi den äldste och utmärktaste av dessa vår kyrkas rättrogna och lärda teologer, dr. Johan Gerhards grundliga utlåtande om den ifrågavarande skillnaden. Det lyder så: ”I Gamla testamentet betecknades och avskuggades det himmelska tinget, nämligen Kristus Gudamänniskan, genom förebilder och figurer, som den som i tidens fullbordan skulle bli uppenbar. Men i Nya testamentet meddelas och ges Han själv närvarande genom sakramenterliga tecken” (eller de synliga tingen) ”såsom genom medel eller verktyg för meddelande (organa exhibitiva). Detta står klart såväl av vardera sakramentets instiftelse som av själva saken. Gamla testamentets var skuggbildernas tid men i Nya testamentet har det gamla fått sin uppfyllelse” (kropp) ”och fullbordan i den meddelade Kristus, därför äger dessa inte längre rum (illis igitur non amplius est locus). Och orubbligt står den satsen fast, att om Kristus i den heliga nattvarden velat endast en sinnebild av sin kropp och sitt blod, så skulle Han visst inte ha upphävt bruket av påskalammet, eftersom dess slaktande, stekande och blodsutgjutande långt klarare, åskådligare och tydligare betecknade Kristi lidande och död och blodsutgjutelse, än brödet och vinet gör det.”136Joh. Gerhards Loci Theologici, Tomus IV:s, pag. 193, a.

Men vi tillägger av samma skäl att om Herren genom dopet velat ge oss endast ett insegel på trons rättfärdighet eller ett invigningstecken som enbart ”förutsätter och betecknar” ny födelse och barnaskap hos Gud – då hade Han ingalunda upphävt Gamla testamentets omskärelse. Den hade Gud själv redan gett fäderna till ett sådant ”insegel” (Rom. 4:11) och en ”högtidlig förklaring” eller ett ”förbundstecken, att de skulle vara Hans folk och Han deras Gud” (1 Mos. 17:7, 11).

Mycket mindre hade Guds apostel då haft orsak att så avgjort förkasta bruket av omskärelsen i Nya testamentet – fastän den långt naturligare än dopet i vatten betecknade den köttsliga födelsens ogiltighet för Guds rike och den nya födelsens nödvändighet.

Skulle alltså den baptistiska läran om dopet vara riktig, kunde omskärelsen vara lika så god som döpelsen, om inte bättre. I vart fall har galaternas falska apostlar haft fullt ut lika rätt och samma skäl till omskärelsens införande bland de kristna, som baptisterna har till sin doplära och sitt omdöpande.


Kapitel 9

Till ytterligare uppdagande av baptismens nakna ytlighet framhålles ur Efesierbrevets femte kapitel dopets saliga hemlighet, som är Kristi och Hans församlings innerligaste, andligt-kroppsliga gemenskap.

I det föregående har ur Rom 6, Kol. 2 och Gal. 3 i motsats till baptismens förytligande doplära visats, att vi i dopet införlivats i Kristi kropp, dött och uppstått med Honom, och till följd därav är Guds barn, alla som tror på Jesus Kristus.

Vi går nu till att närmare betrakta Efesierbrevets kap. 5, vv. 23—32, där den Helige Ande låter oss blicka ännu djupare in i dopets saliga hemlighet, som är den innerliga föreningen av Kristus och Hans församling.

Endast i förbigående anmärker vi att herr W. inte till minsta övervägande upptagit detta märkvärdiga bibelställe – inte ens bland de ”där Dopet tillfälligtvis nämnes”. Detta fastän han företagit sig att utreda ”vari Dopet består” och fastän han i allmänhet anfört och på sitt vis förklarat de flesta hithörande bibelställen – däribland också det närmast föregående, Ef. 4:5.

Men Ef. 5:26 som uttryckligen handlar om ”vattnets bad i Ordet” torde redan därför inte behaga herr W. och baptismen, att dopet där benämnes ”bad” (Λουτρον) eller tvagning, och således inte gynnar deras lära om nedsänkningens ovillkorliga nödvändighet. Detta torde väl vara en orsak till att de inte vill veta av detta bibelställe för att de inte skall komma på skam med sitt uteslutande ivrande för nedsänkningen i vattnet. – Men vi vill ingalunda förbise ett så viktigt ställe om dopet utan vi ägnar all möjlig uppmärksamhet åt det. Allra först betraktar vi igen kapitlets allmänna innehåll (Ef. 5) där det ifrågavarande stället förekommer. Så ser vi nu att aposteln här i allmänhet förmanar de trogna till en gudlig vandel, var och en i sitt stånd. Han uppmanar dem först att vara sin himmelske Fars efterföljare, som älskade barn (v. 1), att vandra i världen så som också Kristus vandrade (v. 2) samt därnäst att undfly det som är ont, av onda ting nämner han särskilt ”boleri och girighet” (v. 3—12) samt ”dryckenskap” (v. 18). Därefter övergår han, vv. 22f., till särskilda förmaningar och lärdomar för allehanda kristliga stånd, såsom gifta (v. 22—33), barn och föräldrar (kap. 6:1—4) samt tjänare och husbönder (v. 5—9).

Bland dessa den heliga apostelns förmaningar är nu den för hustrur och män (kap. 5:22—23) synnerligen betydelsefull, därför att han med rik ande avslöjar Kristi kärleks outgrundliga rikedomar och den innerliga väsensgemenskapen mellan Kristus och Hans troende, döpta församling. Här framhålls nämligen det inbördes förhållandet mellan Kristus och församlingen inte endast som förebild för äkta makars förhållande till varandra utan också som till sitt väsen avspeglat i den äktenskapliga gemenskapen (v. 32) som dess sannaste jordiska motsvarighet.

Och då nu aposteln just i detta sammanhang (v. 26) också omtalar ”vattnets bad i Ordet”, som ovedersägligen är det heliga dopet, så vill vi ta hela detta avsnitt (v. 22—32) till närmare övervägande för att se vilka upplysningar det kan ge oss om dopets verkan och väsen.

Aposteln förmanar här först gifta kvinnor (v. 22) att ”vara sina män underdåniga som Herren”. Till grund för denna förmaning betygar han därpå, att ett likartat förhållande verkligen äger rum mellan man och hustru som mellan Kristus och församlingen: ”Ty mannen är”, säger han (v. 23), ”hustruns huvud så som också Kristus är församlingens huvud.”

Bäggedera, både mannens förhållande till hustrun och Kristi förhållande till församlingen, sammanfattar aposteln således här under den gemensamma bilden av huvudets förhållande till kroppen. Han tillägger: ”och Han (Kristus, Herren) är också sin kropps hälsa”, rättare, hälsogivare, saliggörare (Σωτηρ).

Alltså är Kristus, till följd av detta, församlingens huvud, inte endast i den meningen att Han styr och regerar henne utan även så att Han ger henne allt liv, är hennes ”hälsa”, som genom sin förtjänst och verkan meddelar henne all hälsa och salighet.137Jämför Dr. Abr. Calovii Biblia Novi Test. Illustrata, Tom. II, p. 723, a.

Efter att, v. 24, ännu ytterligare ha upprepat sin därpå grundade förmaning till hustrurna att ”i alla ting vara sina män underdåniga” liksom också ”församlingen är Kristus underdånig”, fortsätter aposteln, v. 25: ”Ni män, älska era hustrur, så som också Kristus älskade församlingen”.

På grund av det nämnda innerliga förhållandet bör nu männen älska sina hustrur som sina egna kroppar (v. 28), ja, än mer, ”så som också Kristus älskade församlingen”. Den kärleken var ju så alldeles oförtjänt och översvinnlig, att Han i döden ”utgav sig för henne” som dock inte på något sätt förtjänat det.

Ty inte bland himlens heliga änglar utan i en syndig värld, ur Adams fallna släkte har Kristus därigenom upprättat en församling åt sig att Han kärleksfullt uppoffrat sig själv för henne, fastän hon var syndig, oren och ovärdig. Detta skedde därför att Han så skulle rena, helga och förhärliga henne till sin värdiga brud. ”Ty ingen ömkade sig över dig”, säger Herren, ”att han måtte förbarma sig över dig – utan du blev kastad ut på markerna; så föraktad var din själ.” – ”Men jag gick fram till dig och såg dig liggande i ditt blod och sade till dig: ”Du skall leva!” – ”Och jag trolovade dig och gav mig i förbund med dig, säger Herren, Herren, för att du skulle vara min. Och jag tvådde dig med vatten och avtvådde dig ditt blod – och prydde dig med klenoder”, Hes. 16.

Så som nu Kristus älskat församlingen utan förskyllan och utgett sig själv för henne, så skall också männen älska sina hustrur, förmanar aposteln.

Och fastän det inte hör till vårt ämne, kan vi inte underlåta att här anföra en aktad kyrkolärares sköna tillämpning av denna apostoliska förmaning: ”Du bör inte på ett tyranniskt sätt råda över din hustru utan behandla henne så som Kristus församlingen. Du bör ha fördrag och förbarmande med henne så som Kristus har förbarmat sig över församlingen. Om du också måste lida något av henne eller till och med får uppoffra ditt liv för henne må du ändå inte förskjuta henne, eftersom du är fästad vid henne genom ett så innerligt släktskap.

Och för att du desto villigare må förhålla dig på detta sätt, så betänk hur Kristus har förhållit sig mot en otrogen och illvillig äktenskapsbryterska (såsom Hans församling i sig själv har varit). Tänk på hur Han lockat henne till sig med kärlek och inte farit fram med stränghet, trugande eller hotelser, fastän hon så trolöst flytt och flyr från Honom.

Handla du på samma sätt mot din hustru! Om du också ser att hon är bitter mot dig eller begiven på yppighet och flärd, så behandla henne ändå du med förstånd. Sträva att övervinna henne med välvilja och ömhet utan att förebrå henne det, om du också fått lida något. Ty just så har också Herren Kristus handlat, då Han för en motsträvig församlings väl utstod döden.”138Så utläggs detta ställe (Ef. 5:25) av Theophylactus, ärkebiskop av Bulgarien (d. 1107) i hans kommentar till de apostoliska breven. Av alldeles oförtjänt och ändå allt uppoffrande, gudomlig kärlek har Kristus utgivit sig för församlingen. Men i vilken avsikt och för vilket ändamål? Månne för att hon framgent skulle bli kvar i sin synd och orenhet och i sitt från Honom avsöndrade och avfälliga tillstånd? Nej, ingalunda, utan ”på det att Han skulle helga henne”, säger aposteln, v. 26, och förena henne med sig själv, ja, införliva på det innerligaste (v. 30).

Så som båda i profetian nyss anförda ord tydligen visade: då Herren, som ömkar sig och förbarmar sig över den utkastade, orena och i sitt blod liggande, gick fram till henne och sade: ”Du skall leva”. Därefter trolovade Han henne med sig själv och ingick ett förbund med henne, rentvådde och prydde henne på det härligaste, Hes. 16.

Så omtalar aposteln på detta ställe såväl församlingens innerliga förening med Kristus liksom också hennes helgelse, rening och förhärligande i Honom. Detta gör han med tydliga, fastän oändligt innehållsrika och därför outgrundliga ord.

I det föregående (v. 23) har aposteln först visat det innerliga förhållandet mellan Kristus och församlingen som i en högre mening likartat med den äktenskapliga förbindelsen på jorden, en likhet han längre fram, v. 30 och 32, framställer ännu tydligare. Därefter har han (v. 25) omnämnt hur Kristus av gudomlig kärlek utgivit sig själv för församlingen ”för att helga henne” (v. 26) och tillägger vidare: ”och har renat henne genom vattnets bad i ordet.”139Så försvenskar vi detta ställe i överensstämmelse med grundtexten och Luthers tyska översättning, ”durch das Wasserbad im Wort.” Så återges grundtexten i den av bibelkommissionen besörjda, i Uppsala år 1853 utgivna provöversättningen av Nya testamentet. Däremot har den vanliga svenska översättningen genom omkastning av prepositionerna här fördunklat meningen.

Att nu aposteln just här, i detta sammanhang, uttryckligen omtalar dopet, är ingalunda någon tillfällighet, allra minst (så som några lärda menat140Bland dem även superintendenten Dr. Harless i sin Kommentar zum Ephes. Br. P. 503.) en digression eller avvikelse från det egentliga ämnet. Det har sin nödvändiga grund i att just det heliga dopet utgör själva begynnelsen till den äktenskapliga förbindelsen, som Kristus ingår med församlingen i hennes enskilda lemmar.141Zeitschrift für die Lutherische Theologie und Kirche, 1849. H. IV, s. 661.

Här var således just det rätta och egentliga stället för åberopande av dopet. Ty var annars, om inte där, skulle väl detta äktenskapliga förhållande mellan Kristus och församlingen ha grunden för sin andligt kroppsliga (konkreta) verklighet? ”Genom Ordet och dopet”, säger Luther, ”gör Han henne till sin kära brud. Därför kan ingen till fullo besinna vilken stor och mycket viktig sak som sker på ett så fördolt och hemligt sätt, genom Hans Ord och dop och vår tro.” Och den helige Augustinus vittnar: ”Vattnet och Anden pånyttföder oss i den ende Kristus, liksom vi alla av den ende Adam blivit naturligt födda.”142Augustini XXIII Epistola ad Bonifacium.

Så som nu Kristus av gudomlig kärlek har utgivit sig själv för församlingen, så har Han också, driven av samma obegripliga kärlek, velat förena henne med sig själv på det innerligaste. Han ville med sitt blod rentvå och genom sin Ande helga henne och har för detta ändamål inrättat ett dop. Det sker väl till det yttre med vatten men är ändå inte endast vatten, utan (som aposteln kallar det) ett ”vattnets bad i Ordet” och till följd därav ”den allra kraftigaste och verksammaste sak” (så som Luther yttrar).

Ty här är inte endast vatten utan vatten innefattat i Ordet, dvs. ”författat i Guds bud och förbundet med Hans Ord”. Detta Ord gör, som tidigare påvisats, att dopets vatten är ett ”nådefullt livets vatten och den nya födelsens bad”, ”ett gudomligt, himmelskt, heligt och saliggörande vatten.”143Concordia Pia, s. 343, a. Och för att än en gång upprepa det tidigare anförda men aldrig för ofta upprepade: ”Dopet bör därför oss anses som idel Kristi, Guds Sons blod och idel den Helige Andes eld – där Guds Son helgar oss med sitt blod och den Helige Ande renar oss med sin eld.”144Opera Lutheri Germ. VI. Jen. f. 306.

Därför, ”den som blir döpt i Kristus, han blir döpt i Hans lidande och död – samt blir genom dopet badad och renad från synderna i Kristis blod.”145Op. Luth. Germ. Tom. VI. Jen. f. 226. Ty det heliga dopet är ”inte något vanligt vattenbad – utan det är ett saliggörande blodsdop eller blodsbad, vilket Kristus allena genom sin död har tillrett.”146Postill. Eccles. Pars III, pag. 34. Guds Ord eller namn, som enligt Hans egen befallning är ”med och när vattnet” i dopet – gör att den heliga Treenigheten själv på ett särskilt sätt är med och när detta vatten och verkar därigenom.

”Dopets himmelska beståndsdel är därför den allraheligaste Treenigheten själv, nämligen: Gud Fader, Guds Son, Kristus Gudamänniskan – vars odelbara person i sig inbegriper inte endast den gudomliga utan också den mänskliga naturen. Till denna hör ovedersägligen också blodet, av vilket Han blivit delaktig för vår skull – och den Helige Ande. Och denna himmelska beståndsdel (i dopet) kallas med en gemensam benämning: Ordet och Guds namn, det är: den Treenige Guden själv, Fadern, Sonen och den Helige Ande.”147Dr. Abr. Calovius: Systema Locorum Theol. Tom. IX, p. 166.

Ty ”i Nya testamentet sakrament meddelar det jordiska tinget i själva verket det himmelska, såsom väsentligen närvarande. Så är också det jordiska och himmelska tingets förening i dopets sakrament verklig och meddelande; så att den innefattar både den Treenige Gudens väsentliga närvaro och meddelandet av dess övernaturliga verkan.”148D. Hollazius, Examen Theol. Acroam., p. 1087.

”Själva instiftelsens och löftets ord utgör sambandet mellan de båda beståndsdelarna (i sakramentet), den jordiska och den himmelska. Till följd av härav är vattnet i dess sakramenterliga bruk inte endast vatten eller en ’handfull vatten’, som kalvinister (och baptister) smädar eller utan den himmelska skatten. Utan det är ett den nya födelsens bad i Ordet, det vill säga, ett vatten fullt av den Helige Ande och på ett outsägligt sätt förenat med hela den heliga Treenigheten.”149Dr. Quenstedt: Theologia Didact.-Polem., P. IV, f. 112, a.

”Så är det nu inte olämpligt talat”, yttrar Dr. Luther, ”att vi döps, avlöses i Guds Sons blod eller blods kraft, eftersom sakramentens verkan kommer ur Kristi sår och blod.” – ”Kristi blod blir kraftigt inmängt i vattendopet, så att man nu inte bör hålla det för ett endast naturligt vatten, utan man bör anse det förskönat och rödfärgat av den käre Frälsarens, Jesu Kristi rosenfärgade blod.”150Lutheri Opera Exeget. In Genesin, Cap. XLIX. Item Post. Eccl. Pars III, pag 34.

Allt detta har vi här ännu en gång, med Dr. Luthers och andra den lutherska kyrkans främsta lärares egna ord velat i korthet upprepa som den allra bästa förklaringen över vårt ifrågavarande ställe (Ef. 5:26). ”Ty de visas ord är spjut och naglar” (Pred. 12:11) och de vederlägger kraftigast och bäst alla falska andars lättsinniga uttydningar.

Men på grund av allt det anförda liksom som en nödvändig följd av textens (Ef. 5) hela sammanhang sluter vi oss till följande: Dopet eller ”vattnets bad i Ordet” är, enligt vad den Helige Ande betygar, det medel Kristus själv förordnat genom vilket Han införlivar och renar varje lem av sin troende församling i sitt gudamänskliga väsen och renar dem med sitt heliga försoningsblod. Därför har Herren också så högt skattat dopets saliggörande kraft och verkan att Han betygat: ”Den som tror och blir döpt, Han skall bli salig” och ”Den som inte blir född av vatten och Ande, kan inte komma in i Guds rike.”

Men även av detta står det klart att baptisterna med sin ytliga lära om dopet och sitt påstående att sakramenten ”inte är nödvändiga för saligheten” befinns strida inte bara mot Kristi kyrkas vittnesbörd i äldre och senare tider, utan också mot det gudomliga Ordets eviga sanning. Ja, man strider mot Kristus, Herren själv, ”det trogna och sannfärdiga vittnet”151Upp. 3:14. vars ord skall döma världen.

Men låt oss fullfölja betraktelsen av vår heliga text. Aposteln har nu (v. 25) talat om Kristi kärlek till församlingen, som visar sig däri att Han utgett sig själv för henne. Aposteln har vidare nämnt avsikten med denna gudomliga kärlekshandling (v. 26), nämligen: ”för att helga henne” samt visat att denna helgelse tar sin sanna början redan i dopet. Han säger: ”Och har gjort henne ren genom vattnets bad i dopet” och framhåller vidare denna i dopet påbörjade, med tron mottagna, renings och helgelses slutliga fullbordan då han (v. 27) tillägger: ”För att Han skulle ställa henne fram för sig152På detta ställe måste vi avvika från den gängse svenska bibelöversättningen då denna inte fullt motsvarar grundtextens ordalydelse och inte heller Dr. Luthers träffande översättning: ”Auf dass er sie ihm selbst darstellete”, som vi troget har följt. ”Ut sibi præsentaret” osv. tolkar även A. Calovius. Jämför den i Uppsala 1853 utgivna provöversättningen, s. 485. härlig, utan fläck eller skrynka, eller annat sådant, att hon skulle vara helig och ostrafflig.”

Detta är alltså det slutliga målet för all Kristi uppoffrande kärlek till församlingen. Detta är den mogna frukten av den i dopet uppkomna och genom tron omfattade, innerliga föreningen med Herren och av den här erhållna reningen i Hans blod.

Ty fastän Kristi församling till följd av denna rening, som innefattar syndernas förlåtelse och tillräknande av Kristi fullkomliga rättfärdighet genom tron, redan här är i sanning ren och rättfärdig i Kristus Jesus – så är hon ändå i sig själv alltid ännu behäftad med synd och brist, och inte sådan som hon skall bli.

”I anseende till det odödade köttet är vi ännu syndare” (säger Dr. Luther153Luthers företal till Romarbrevet.) ”men eftersom vi tror på Kristus och har Andens begynnelse är oss Gud så gunstig och nådig att Han inte vill beakta eller döma denna synd utan handlar med oss efter tron i Kristus, tills synden blir dödad.”

Här suckar och ber dock Kristi församling ännu dagligen: ”Förlåt oss våra synder!” Ty ”här är hon” (så som den hel. Augustinus säger154”Non utique hic est sine macula et ruga aut aliquo ejusmodi: Ex eo tamen, quod hic accipit, ad illum gloriam, quæ hic non est, perfectionemque perducitur.” Lib. 1. Retract. Cap. VII.) ”sannerligen inte utan fläck eller skrynka eller annat sådant; men hon befordras ändå, till följd av det hon här undfår, fram till den ära och fullkomlighet som inte finns här.”

Här får hon i dopet, genom tron, Kristus hel och hållen, samt är i Honom helt visst ren och rättfärdig; men i sig själv är hon ännu inte på långt när sådan som hon skall bli, fastän helgelsen visst begynt i henne redan här. I sig själv ser hon synd och brist och elände; i Kristus är hon skön och härlig, genom dopet och tron.

Därför blygs denna brud inte att bekänna: ”Jag är svart”, fastän hon dock i tron vågar tillägga” men ganska täck” (Höga Visan 1:5). Hon är renad genom dopet i försoningens blod och förenad med den himmelska Brudgummen själv, av vars egen mun han också har det ojäviga vittnesbördet: ”Du är skönast av alla, min kära, och hos dig finns ingen fläck” (Höga Visan 4:7).

Men denna skönhet och härlighet är ännu fördold – dock skall den en gång bli uppenbar. Den är invärtes, i Kristus, fattad endast med tron, men den skall en gång genomtränga hela vårt väsen – så att vi helt och hållet, med ande, själ och kropp blir fullkomliga och härliga i Honom, Kristus Jesus.

Väl är ”Konungens dotter mycket skön” redan nu (men märk! endast) invärtes, klädd i gyllene stycke”155Ps. 45:14. – men hon skall också en gång bli det utvärtes och allt igenom, uppenbart. Det sker på den dagen då Han skall komma till att förklaras i sina heliga och bli underbar i all dem som tror.”1562 Tess. 1:10.

Här är hennes liv fördolt med Kristus i Gud, men när hennes liv, Kristus, blir uppenbarad uppenbaras också hon med Honom i härlighet.157Kol. 3:3—4. ”Men när det fullkomliga kommer ska det som är till en del försvinna.”1581 Kor. 13:10. Och först då skall den redan här i dopet började föreningen med Herren och reningen i Honom, som nu fattas endast med tron, nå sin slutliga fullbordan. Då skall denna Brudgum föra fram sin brud härlig inför sig, så att hon skall vara i sanning helig och ostrafflig!

Och då skall hon bli kvar hos Honom för alltid,1591 Tess. 4:17. i den mest fulländade och saligaste förening med Honom, som själv i lidandets natt på jorden för henne bad den översteprästerliga bön vars fullbordan evigheten skall se: ”Fader! Jag vill att där jag är, skall också de vara med mig, som Du har gett mig, att de skall se den härlighet Du har gett mig!”160Joh. 17:24.

Men hur skall de vara med Honom och se Hans härlighet? Månne som ”gäster och främlingar” eller endast som fjärran vittnen? Nej, utan i den innerligaste och saligaste förening med Honom själv, som bruden med sin brudgum. Ty just för detta ändamål ställer Kristus då fram sin församling helig inför sig, utan fläck och skrynka, helig och ostrafflig, för att kunna fullkomligt förena henne med sig och sig med henne, för alla evigheters evighet.

När därför Johannes i uppenbarelsen såg den tillkommande härligheten och hörde det himmelska ”halleluja” uppstämmas, framstod för honom Kristi och den förklarade församlingens inbördes förhållande. Denna såg han i gestalten av en äktenskaplig förening och gemenskap, i dennas renaste och fullkomligaste betydelse – och den eviga saligheten syntes honom som en oändlig bröllopsfröjd.

Ty rösten av den himmelska härskaran sade:161Upp. 19:7—8. ”Låt oss glädjas och fröjdas och ge Gud äran, ty Lammets bröllop är kommet och dess hustru har tillrett sig och henne blir givet” (utan tvivel av Brudgummen själv) ”att klä sig i rent och skinande silke”. Och Johannes såg ”det nya Jerusalem komma ner från himlen från Gud, tillrett som en prydd brud till sin man”, och ängeln som förde honom upp till att skåda den heliga staden, talade till honom så: ”Kom, jag vill visa dig bruden, Lammets hustru.”162Upp. 21:2, 9, 10.

Men vad som där skall fullbordas, det måste i sanning börja redan här; ja, himmelriket måste redan här komma till oss, om dess härlighet skall uppgå för oss där. Likaså måste blomman med nödvändighet förgå och verkligen i sig förberedande innesluta ämnet till den mognade frukten.

I denna mening har också den kristlige skalden sjungit: ”Das merke dir, das dort ist hier” (Så märk det väl, att där är här.) Således, samma förhållande mellan Kristus och församlingen som där skall uppnå sin härliga fulländning, måste nu redan här ha sin början i sann verklighet, fastän ofulländad.

Redan nu har den evige Fadern, Konungen över alla konungar, tillrett ett bröllop åt sin Son, som skall börja här men fullbordas först där, Matt. 22. Just här har den himmelska Brudgummen själv besökt sin arma, fattiga brud, och bevisat sin outsägliga kärlek till henne, i det Han frivilligt uppoffrat sig själv för henne i korsets död. Här, i nådens rike, trolovar Han åt sig sin redan av evighet utkorade (Ef. 1:4) brud.

Ty så talar Han själv till henne redan nu, genom sitt sanna ord: ”Jag vill trolova dig mig för evig tid (לְעוֹלָם)163”In sempiternum”, översätter A. Calovius ordagrant.: Jag skall trolova dig mig i rättfärdighet och dom, i nåd och barmhärtighet, ja, i trofasthet164Detta är nämligen den egentliga betydelsen av grundtextens ord, בֶּאֱמוּנָה. vill jag trolova dig mig, och du skall känna Herren”, Hosea 2:19—20.

Genom denna nåderika och underbara trolovning (anmärker Dr. Quenstedt),165Theol. Did. Polemica, Pars II, fol. 615, b. betecknas nu de trognas innerligaste förening med Gud. Dessutom visas genom den trefaldiga upprepningen dels denna förbindelses, detta underfulla giftermåls (connubii mystici) visshet, för att varje anledning till tvivel måtte undanröjas genom en sådan flera gånger upprepad försäkran. Dels visas också att denna förening sker med den allraheligaste Treenigheten, liksom orden lydde så: ’Jag Gud Fader, trolovar dig mig; Jag, Guds Son, trolovar dig mig; Jag, den Helige Ande, trolovar dig mig.’

Därför är också dopet egentligen denna trolovnings sakrament, där blir vi ju döpta i denna samma treenige Guds, ’Faderns, Sonens och den Helige Andes namn’.” Så långt Quenstedt.

Men Dr. A Calovius yttrar om ifrågavarande bibelställe:166Biblia Illustrata Veteris Test:i, Tomus II, fol. 716, a. ”I kraft av denna trolovning lovar alltså Gud åt oss allt det, i den högsta betydelse, som en brudgum brukar göra. Brudgummen älskar sin brud på det innerligaste, förenar henne med sig själv på det närmaste, pryder henne efter bästa förmåga, sörjer för hennes behov, försvarar henne manligen, för henne hem i sitt hus, och gör henne där delaktig av alla sina ägodelar. Alldeles så förenar sig vår gudomliga Brudgum med oss, genom en nåderik förmälning. Han älskar, vårdar, skyler och pryder oss samt för oss omsider in i sin härlighets boning, i himmelen, och saliggör oss där med sina himmelska, eviga skänker.

Men denna förmälning till ett andligt äktenskap tillskrivs särskilt den andra personen i gudomen, vår Frälsare, Joh. 3:29; 2 Kor. 11:2; Ef. 5. Ty så som brudgummen och bruden förenas, inte endast genom inbördes kärlek utan också kroppsligen, så har också Guds Son i sann människonatur velat förena sig med oss, för att vi skulle bli en kropp och en ande med Honom, 1 Kor. 6.

Men sedan den helige Paulus i Ef. 5:25—27 talat om Kristi kärlek till församlingen som en alldeles oförtjänt, frälsande, renande, förenande och fullkomnande kärlek, tillämpar han det sagda på det jordiska äktenskapet. Han förmanar: ”Så skall också männen älska sina hustrur, som sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru, han älskar sig själv. (v. 29:) Ty ingen har någonsin hatat sitt eget kött, utan han föder och när det, så som också Herren församlingen.”

Aposteln uppställer alltså här Kristi kärlek till församlingen, först som en hög och gudomlig förebild för den kärlek, varmed gifta män skall älska sina hustrur men tillägger ännu vidare, som en särskild bevekelsegrund för detta, dessa ord: ”såsom sina egna kroppar”. Ty detta innebär inte en jämförelse, som om aposteln ville säga: ”som man älskar sin egen kropp” utan visar en orsak,167Vi följer här igen den lärde, luthersk-kyrkliga bibeltolkaren, Dr. A. Calovius, som säger: ”Illa verba (ut sua ipsorum corpora) nonnulli comparative exponunt, cum Lombardo; — sed rectius exponiter causaliter; quia sunt ipsorum corpora.” Biblia Illustr. Novi Test. Tom. II, fol. 721, b. i denna mening: ”Gifta män bör älska sina hustrur, såtillvida (=eftersom) de är deras egna kroppar. ”

Att meningen är denna, är klart. Dels av det föregående, där aposteln (v. 23) säger mannen vara hustruns huvud; dels av det följande, i synnerhet då han säger: ”den som älskar sin hustru, älskar sig själv” och vidare (v. 29): ”ty ingen har någonsin hatat sitt eget kött”, och slutligen (v. 31): ”av de två blir ett kött”.

Alltså grundar aposteln här sin förmaning till gifta män (att älska deras egna hustrur) på det verkliga förhållandet att dessa, till följd av den äktenskapliga föreningen, i sanning är ett med dem själva, nämligen en kropp, ett och samma kött. Ty Gud inte endast skapade den första kvinnan, Eva, av Adams ”revben”, varför hon också av honom igenkändes som ”ben av hans ben och kött av hans kött” – utan Herren själv betecknade också deras äkta förening med orden: ”de skall bli ett kött” (1 Mos. 2:21—24). På allt detta syftar aposteln tydligen på det ställe vi behandlar (Ef. 5:28—31), ja, han upprepar det ibland (v. 30 och 31) ordagrant.

Men allt detta tillämpar aposteln nu på förhållandet mellan Kristus och församlingen, börjande med orden ”såsom också Herren” (föder och när) ”församlingen, ty vi är lemmar av Hans kropp, av Hans kött och av Hans ben”, v. 29—30. I det föregående, v. 22—27, hade han framställt förhållandet mellan Kristus och församlingen som ett mönster eller föredöme för kristna makars inbördes förhållande. Såsom församlingen är Kristus underdånig, så borde också hustrurna i allt vara sina män underdåniga, och som Kristus älskade församlingen, så skulle männen älska sina egna hustrur.

Men i det följande (v. 28—31) stöder han sin sistnämnda förmaning på det verkliga och av Guds ord i själva skapelseberättelsen (1 Mos. 2:21—22) bekräftade förhållandet att hustrun, dels i anseende till kvinnans första uppkomst, dels i följd av den äktenskapliga föreningen, egentligen är en och samma kropp med sin man, ett kött med honom. Och därefter uppställer aposteln just denna mannens och hustruns kroppsliga gemenskap som en träffande motbild till Kristi och församlingens hemlighetsfulla, kroppsligt-andliga gemenskap med varandra. ”Denna hemlighet är stor”, säger han (v. 32), och den kan därför inte här till fullo begripas av någon. Genom tron på Guds Ord kan och bör den dock till någon del fattas här, till de kristnas tröst.

Därför hänvisar aposteln till den äktenskapliga gemenskapen mellan man och hustru och vill att vi därvid inhämtar hur Kristi och församlingens gemenskap är beskaffad. Den är inte enbart en andlig och kroppslig gemenskap. ”Ty vi är lemmar av Hans kropp” – alltså inte endast andligen delaktiga av Honom utan också kroppsligen, ”av Hans kött och Hans ben”, v. 30.

Det bör nu allra först märkas att aposteln här, med avseende på förhållandet mellan Kristus och Hans döpta, använder alldeles samma ord som vår förste fader efter köttet, Adam, uttalade. Då Herren ställde fram hans hustru, Eva, för Adam och han kände igen henne, sade han: ”Denna är dock ben av mina ben och kött av mitt kött.”1681 Mos. 2:23.

Med samma uttryck betecknar nu den Helige Ande här (Ef. 5:30) församlingens upprinnelse ur Kristus och hennes gemenskap med Honom. Här måste således nödvändigtvis ett likartat förhållande äga rum i båda fallen och det ena måste förklara det andra. Vi vill betrakta det närmare och, enligt apostelns anvisning, jämföra det ena med det andra för att så ur den jordiska motbilden bättre lära fatta den överjordiska hemligheten – nämligen Kristi och församlingens inbördes förhållande.

Nu läser vi i 1 Mos. 2:21ff. att ”Herren Gud lät en tung sömn falla på Adam och då han sov, tog Han ett av hans revben – och Herren Gud gjorde en kvinna av revbenet som Han tagit av mannen och ställde fram henne för honom. Då sade mannen: Detta är dock ben av mina ben och kött av mitt kött; hon skall heta maninna, ty av mannen är hon tagen. För den skull skall en man överge far och mor och bli hos sin hustru och de skall bli ett kött.”

Uppenbarligen har detta bibelställe om kvinnans skapelse och förening med mannen föresvävat den hel. Paulus, då han nästan med samma ord i slutet av Ef. 5 omtalar Kristi och församlingens gemenskap under bilden av den äktenskapliga föreningen. Vi är alltså på denna grund fullt berättigade att tillämpa det förra på det senare, då vi i detta avseende har Guds apostel själv till föregångare – för att inte ens nämna hela den kristna kyrkans främsta lärare i äldre och senare tid.

Allra först framstår nu Adam här som en förebild till Kristus, liksom han också på andra ställen i Skriften framställs, fastän i olika avseenden (t ex 1 Kor. 15: 45 och Rom. 5). När nu kvinnan skulle skapas, lät Gud en tung sömn, lik dödens sömn, falla på Adam. Under denna tog Han ett revben av hans kropp och byggde därav en kvinna som Han ställde fram för Adam, som kände igen henne och tog henne till sig som ben av hans ben och kött av hans kött. Därefter blev de av Gud förenade till äktenskap, om vilket Ordet säger: ”de skall bli ett kött.”

Betraktar vi nu det härigenom betecknade förhållandet mellan Kristus och Hans församling, så finner vi först den betydelsen169Och Kristi troende kyrka har av gammalt fattat och bekänt denna hemlighetsfulla överensstämmelse. Redan den hel. Augustinus har därom sagt: ”Såsom Eva uppkom ur Adams sida medan han sov, så blev också Kristi sida sedan Han insomnat genomborrad med spjutet, för att sakramenten skulle utströmma, ur vilka kyrkan bildades.” Augustinus Gloss. Ord. Ad Joh. 19:34. Serm. 218. – Jfr Zeitschrift für die ges. Lutherische Theol. U. Kirche, 1849. H. 1, s. 13. att även denna andra Adam har insomnat i dödens djupa sömn, då Han böjde ned sitt huvud på korset och gav upp andan. Och detta skedde för att Han så skulle vinna sig en församling, en genom Hans blod och död renad och helgad brud, med vilken Han ville ingå den innerligaste förening för all evighet.

Men också denna brud, som även kallas ”Lammets brud”, skulle nu få sin upprinnelse först ur sin Brudgums uppstungna hjärta, liksom fordom Eva skapades av den förste Adams uttagna revben. Därför, när evangelisten Johannes omtalar Jesu död på korset (Joh. 19), tillägger han (v. 34), att ”en av soldaterna stack upp hans sida med sitt spjut, och genast kom det ut blod och vatten”, samt betygar mycket allvarligt sannfärdigheten i denna redogörelse – vilken han alltså anser vara mycket viktig och betydelsefull.

Ty detta blod och vatten, som rann ur Frälsarens uppstungna hjärta medan Han sov dödens sömn, är inte endast vår rening från ”alla synder” (1 Joh. 1:7), utan det är också genom de heliga sakramenten Guds församlings upphov och näring, genom den Helige Andes underbara verkan. Blodet och vattnet ur Frälsarens hjärta flödar till oss genom de båda sakramenten: i dopet (”Sacramentum initationis”) försätter det oss först i verklig delaktighet av Kristi kropp, så att alla som tror på Honom till följd av detta är Hans lemmar.

Detta är de inte endast andligen genom Ordet och tron, utan även kroppsligen genom dopet, liksom också Kristus, Herren, är inte enbart ande utan även kropp. I den heliga nattvarden åter mottager vi med vår mun detsamma, Jesu Kristi, Guds Sons blod, som strömmat ur Hans uppstungna hjärta. Så stadfästs vi i Hans liv och gemenskap (Joh. 6:53—56), varför det också kallas ”stadfästelsens sakrament” (Sacramentum Confirmationis).

Kristi församling, ”vilken är Hans kropp och uppfyllelse” (Ef. 1:23) har alltså danats och uppkommit ur Hans heliga hjärteblod, liksom den också endast i detta har sin rening och förlossning. Detta blod utgjuts över oss i dopets flod och dricks verkligen av oss i välsignelsens kalk (1 Kor. 10:16). Därför kan man i sanning säga att liksom Eva blev ”gjord” av Adams revben, så är också ”Lammets hustru”, den troende församlingen, skapad och gjord ur den andre Adams uppstungna hjärta, ur det ”blod och vatten” som flödade ur Hans öppnade sida.

Men detta sker, som sagt, allra först i det heliga dopet, som också just därför kallas och är ”den nya födelsens bad” (Tit. 3). Där ikläder vi oss Jesus Kristus (Gal. 3:27), inte endast andligen genom tron utan också kroppsligen genom vattnet, som (i kraft av Ordet) är bemängt med Kristi dyra blod. Så blir vi ”en kropp och en ande” med Honom.

Ty ”Kristi dyra blod blir”, vittnar Dr. Luther, ”kraftigt inblandat i vattendopet, så att man inte bör anse och hålla det för endast naturligt vatten, utan det är liksom färgat, förskönat och genomrodnat av den käre Frälsarens dyra blod. Det kallas alltså inte ett vanligt vattenbad, såsom Moses eller badaren kan ge, utan ett saliggörande bloddop eller blodbad, vilket Kristus allena tillrett genom sin död.”

När vi således döps till Kristus i vattnet så döps vi också helt visst med detsamma i Hans heliga blod, och blir därigenom en kropp, ett kött och blod med Honom. Församlingen, som Kristi brud, som ”kött av Hans kött och ben av Hans ben”, har alltså sin upprinnelse ur Hans i döden utgivna kropp och ur Hans utgjutna blod. Detta tilldelas henne genom dopet, mottages av henne genom tron på Ordet, samt äts och dricks i den Heliga nattvarden. Så blir också denna andra Adams hustru skapad och uppbyggd ur Hans öppnade sida, ur Hans kött och blod – genom de heliga sakramenten.

Så har också från äldsta tid den kristna kyrkans anderika fäder lärt ”att Nya testamentets båda sakrament flutit fram ur Jesu Kristi sida.”170”Duo illa distincta Sacramenta Novi Testamenti e latere Christi profluxisse docent” &c. A. Calovii Biblia Illustr. Nov. Test. Tom. I, f. 819. Vi kan i detta avseende åberopa sådana män som en Chrysostomos, Kyrillos, Theophylaktos, Ambrosius171Ambrosius: Liber X in Lucam. och Augustinus,172Augustinus: Liber III De Symb. Cap. VI, item Liber III De Coena Domini, Cap. XXVI. vilka alla hyllat och uttalat den nämnda uppfattningen. Därför instämmer också den lika kyrkliga som bibeltrogna Dr. Martin Luther i samma mening, då han säger att ”sakramentens verkan flyter ur Kristi sår och blod.”173Lutheri Opera Exeget. Latina, in Genesin, Cap XLIX.

Och enligt flera både äldre och senare tiders bibeltolkares övertygelse har den helige Johannes i sitt första brev (5:6) egentligen åsyftat det ur Kristi öppnade sida flytande vattnet och blodet som de heliga sakramentens himmelska beståndsdel. Han säger: ”Denna är den som kommer med vatten och blod, Jesus Kristus, inte med vatten enbart utan med vatten och blod.”

I fullkomlig överensstämmelse med detta säger också den helige Augustinus: ”Kristi sida stacks upp och strax kom där ut blod och vatten, vilka är församlingens båda sakrament; vattnet, i vilket bruden gjorts ren, blodet, av vilket hon har sin klädnad.”174Augustinus, Tractatio XVI in Johannem: “Percussum est latus, et statim emanavit sanguis et aqua, quæ sunt Ecclesiaæ gemina Sacramenta: aqua, in qua sponsa est purificata; sanguis, ex quo invenitur esse donata.” Abr. Calovii Bibl. Ill. N. T. Tom. II, fol. 1658, b.

Därför, liksom Eva skapades av Adams revben och till följd därav verkligen var ”ben av hans ben och kött av hans kött”, så leder också Kristi brud, församlingen, sitt ursprung ur denna andra Adams gudamänskliga kropp och blod, genom det heliga dopets sakrament, där hon inplantas, införlivas i Hans kropp, begjuts med Hans blod och helt och hållet ikläder sig Honom.

Därför betygar också Guds apostel att ”vi är lemmar av hans kropp, av hans kött och av hans ben” (Ef. 5:30), varvid vi påminner om att det svenska ordet ’av’ på båda de sistnämnda ställena i grundtexten heter ”ek” (ἐκ). Det betyder egentligen ”ur, utur” och anger ursprunget av vilket något uppkommit eller leder sin härkomst.175Detta är väl bekant för envar som något inhämtat det grekiska språket; ändå återger vi den lärde filologen Chr. Wahl, som i sin Clavis Novi Test. Vol. I, pag. 447 uppger att denna preposition (ἐκ) nyttjas ”de personarum originibus, i. E. de natalibus alicujus, sequente genitivo staminum vel seminis, e quo ortus est aliquis”, liksom också på detta ställe.

Då nu aposteln i det nyss anförda sammanhanget brukar just detta ord, vill han alltså säga att församlingen verkligen uppkommit eller härstammar ur Jesu Kristi kött och ben, alldeles som Eva härstammade ur Adams kött och ben. Detta dock i en högre betydelse, ”ty den förste Adam var jordisk, av jorden, men den andre Adam är Herren av himlen” (1 Kor. 15:47), avlad av den Helige Ande. Hans kött är således också fullt av ”ande och liv”, det är inte endast ett mänskligt utan tillika ett gudomligt kött och blod. Därför har också församlingen, som leder sitt ursprung ur detta, inte enbart en kropp utan också ”en ande med Honom”.

”Ty den som håller sig till Herren, han är en ande med Honom” betygar den heliga aposteln (1 Kor. 6:17). Och därför kan den i dopet uppkomna gemenskapen med Herren, såsom samtidigt kroppslig och andlig, inte heller äga bestånd utan tron på människans sida. Tron tillägnar sig på Ordets grund den i dopet sannfärdigt meddelade gudamänniskan, Jesus Kristus. Av Hans kött och ben är vi men utan Hans anda och liv kan ingen få och ta emot tron.

Därför hör också dopet och tron nödvändigt samman, om gemenskapen med Kristus skall vara sann och fullständig och föra oss till salighet, så som vi ofta tidigare hävdat och här åter uttryckligen påminner om, på grund av Herrens egna ord i Mark. 16:16.


Kapitel 10

Dopets och nattvardens särskilda bestämmelse för denna gemenskap, som på grund av Guds heliga Ord också måste vara kroppslig. Så betygar också enhälligt den på detta Ord grundade äldsta kyrkans och den evangelisk-lutherska kyrkan vittnesbörd.

Trots allt detta bestrids just denna gemenskap av papister, kalvinister och baptister gemensamt.

Församlingen, som är Kristi brud, liknas (Ef. 5) vid Eva. Vi är ju på andligt-kroppsligt sätt byggda av denne andre Adams kött och ben och vi härstammar verkligen ur Hans på korset öppnade sida samt ur Hans för oss utgjutna blod.176Nästan ord för ord har vi på detta ställe återgett det huvudsakligaste av Dr. Abraham Calovius’ utläggning över Ef. 5:30. Se hans Biblia Illustrata Novi Test., Tom. II, fol. 725, a. Och det egentliga nådemedlet för detta uppbyggande, för denna härkomst eller nya födelse är så som redan visats, just det heliga dopets sakrament. Det kallas och är den nya födelsens sakrament, eller (så som Dr. Luther kallar det) en ”himmelrikets barnaföderska”.

Men liksom den förste Adams hustru inte endast byggdes av hans revben och således härstammade ur hans ben och kött, var hon också bestämd till äktenskaplig förening med honom. De båda skulle på detta sätt, enligt Skaparens ord och vilja, ”bli ett kött” (1 Mos. 2:24). Så är också förhållandet med den andre Adams hustru, församlingen.

Aposteln betygar i Ef. 5:30 först att vi leder vårt ursprung från Kristi kropp, ur Hans kött och Hans ben – vilket sker med det heliga dopets sakrament. Så tillämpar han, v. 31—32, också den äktenskapliga föreningen mellan Adam och hans hustru på Kristus och församlingen. Detta sedan han anfört skapelseberättelsens ord om detta (31) som säger: ”Och av de två blir ett kött”. Han tillägger: denna hemlighet är stor men jag talar om” dvs. med avseende på (είσ) ”Kristus och församlingen”.

Den ur Kristi kropp med dopet utsprungna församlingen måste alltså också på ett hemlighetsfullt sätt äktenskapligt förenas med Honom. Denna förening, i dess kroppsligt-andliga betydelse, förmedlas genom Nya testamentets andra sakrament, den heliga nattvarden.

Men i naturligt hänseende måste bruden först vara född och fullvuxen innan äktenskapet kan ingås. Liksom Eva först måste byggas ur Adams revben, innan hon kunde förenas med honom äktenskapligt, måste Kristi församling också först födas och uppkomma genom dopet ur sin Brudgums uppstungna sida, ur Hans kött och ben, samt bli rentvagen med Hans blod. Därefter ingår hon i den innerligaste förening med denna sin himmelska Brudgum (Hes. 16) genom den heliga nattvardens sakrament. Där äter hon Hans sanna kött och dricker Hans sanna blod, för att hon så skall förbli i Honom och Han i henne (Joh. 6:56).

Dopet, som den nya födelsens sakrament, måste föregå den äktenskapliga föreningens sakrament, som är den heliga nattvarden. Men båda måste för människans del tas emot med tron, ty den som inte tror på Kristus ”hör Honom inte till” utan missbrukar på så sätt Guds heliga sakrament till sin egen fördömelse (jfr Apg. 8:13, 18—24 och 1 Kor. 11:27—29).

”Genom dopet”, säger E. Huschke,177Juris utr. Doktor och professor i Breslau, en tid ordförande i evangelisk-lutherska ”Ober-Kirchen Collegium” på denna ort – en av samtidens mest framstående lutherska teologer. ”föds andliga barn till den himmelska världen. Genom den heliga nattvarden förmäler Guds Son dem till sig, till att vara Hans brud, som när sig av Hans kött och blod, liksom hon i begynnelsen är tagen ur Hans sida.”

”Sakramenten fulländar först människan införlivande i Kristi lekamen, eftersom de försätter henne i barnaskapsförhållande till Gud (som härstammande ur Kristus, den andre Adam, och genom Honom från Fadren själv) och i ett äktenskapligt förhållande till Jesus Kristus.”

”Det förhåller sig med sakramenten alldeles liksom med den naturliga födelsen och äktenskapet, som man kunde kalla den första kyrkans sakrament. Ty genom det heliga dopet och nattvarden inträder människan i släktskapsförhållande till Gud. I nådens rike, såväl som i naturens, är detta av två slag: barnaskap och äktenskapligt förhållande.

Genom dopet föds barn åt Herren, dopet är barnaskapets sakrament och därför även barnens sakrament, där de som sådana blir inplantade i Kristi somatiska, dvs. kroppsliga liv. Men genom den heliga nattvarden blir de utbildade barnen, som lemmar av den församling som är Kristi brud, matade med Guds Sons lekamen och de ges Hans blod som dryck (getränkt = eg. ammas).

Detta för att de i andanom må fatta Honom och bli förklarade till Hans likhet (2 Kor. 3:18) liksom de i dopet fattats av Honom och att de så allt mera må uppväxa till Kristi fulla ålders mått (Ef. 4:13). Där, i dopet, avsöndras människan från världen och försätts i Guds rike; här (i nattvarden) prövar och avsöndrar hon sig från sig själv, för att tillhöra Kristus.

Där ikläder hon sig den för oss människoblivne Kristus, ända in i Hans död och begravning (Rom 6:3—4, Gal. 3:27, Kol. 2:12); här blir hon delaktig av den ur döden för oss uppståndna och därigenom av Fadern till det himmelska gudamänskliga väsendet födda (Apg. 13:32—33), Kristus.”178Dr. E. Huschke: Wort und Sacramente, die Factoren der Kirche, en kritisk-dogmatisk avhandling, författad 1847 med anledning av Delitzschs Vier Bücher v. der Kirche, införd i Rudelbachs och Guerikes Festschrift für die gesammte Luth. Theol. u. Kirche, 1849, h. 1; ur vilket vi hämtat det ovan anförda, s. 16, 17, 20 och 23.

Men sakramenten förmedlar, som vi visat ovan, egentligen och närmast en kroppslig (fastän därtill också en andlig) gemenskap mellan den troende församlingen och hennes huvud, gudamänniskan Jesus Kristus. Detta, liksom nödvändigheten av en just så beskaffad gemenskap, har bland nutidens luthersk-kyrkliga teologer Dr. E Nägelsbach (teologie repetent vid universitetet i Erlangen) visat på följande sätt i sin utmärkta avhandling om dopet:179Denna, om en ovanlig teologisk djupsinnighet och en synnerligen klar blick i Ordet vittnande avhandling förekommer i den nyss citerade Zeitschrift für die Luth. Theol. u. Kirche. Tionde årgången, h. IV, s. 612f.

”I sakramenten möts vi av ett gudomligt ämne som förmedlar och meddelar gudomliga gåvor. Men själva dessa gåvor, är de väl enbart av andlig natur? Vilken vore i så fall skillnaden mellan den Helige Andes verkan i ordet och i vittnandet med vår ande samt mellan sakramentens verkan? Borde inte redan det kroppsliga ämnet, den synliga beståndsdelen i sakramentet vara för oss en tillräcklig antydan om att dessa nådemedel hänsyftar närmast på vår kroppsliga del, alldeles som det rent andliga medlet, Ordet, närmast syftar på vår ande?

Kristus själv, gudamänniskan, den andre Adam, sitter på Guds högra sida, inte enbart som en ande, utan också i en förklarad kropp – och å andra sidan också är vår bestämmelse att bli förklarade till Hans avbild och att bära likhet till den himmelska Adam liksom vi här haft likhet med den jordiska (1 Kor. 15:49). Härav är det uppenbart att vår gemenskap med Kristus, för att inte vara ensidig utan fullständig, också måste omfatta vår kroppsliga del och bringa denna i ett organiskt livssammanhang med vårt förklarade huvuds kroppslighet.

Aposteln säger ju det bestämt i 1 Kor. 15 att vi inte endast skall uppstå med en andlig kropp (v. 44) utan också att denna kropp skall leda sitt ursprung från den andre Adam, alldeles så som den jordiska kropp vi nu har härstammar från den förste Adams kropp (v. 44—49).

Nu frågar vi: var och när börjar då denna kroppsliga gemenskap, som bör äga rum mellan Kristus och Hans egna? Och hur går detta till, vilka är medlen för dess uppkomst?

När vi i det tillkommande livet skall uppstå i likhet med Kristi bild (Ps. 17:15),180”När jag vaknar, vill jag mätta mig av din åsyn”, säger psalmisten och den helige Johannes instämmer: ”Det vet vi, att när Han uppenbaras, så blir vi Honom lika” (1 Joh. 3:2) ”och som vi har burit den jordiskas (Adams) bild, så skall vi också bära den himmelskas (Kristi) bild”, vittnar den helige Paulus, 1 Kor. 15. så måste visst grunden eller fröet till denna förklarade natur bli lagd redan här i detta liv, som aposteln betygar genom liknelsen om sädeskornet (1 Kor. 15:37). Ty då han med avseende på vår uppståndelse säger ”det du sår, är ju inte den kropp som skall bli, utan endast ett korn, nämligen vete eller annat sådant” – vad annat kan väl detta betyda än att liksom sädeskornet måste dö bort i jorden, för att den däri inneslutna grodden skall kunna utveckla sig, så måste också vår jordiska kropp förmultna i jorden, för att den däri inneslutna grodden till en andlig kropp skall kunna framgå ur den?

Men nu är just sakramenten de egentliga medlen genom vilken denna grodd till en uppståndelsekropp blir lagd i oss. Ja, mycket mera, om vi rätt fattar förhållandet mellan ande och kropp, måste sakramenten just genom denna kroppsliga förmedling de åstadkommer, egentligen vara de nådemedel som i varje hänseende lägger grunden till vår gemenskap med återlösaren.181Dr. E Nägelsbach: Ein Versuch über das Sacrament der Taufe, s. 615 f.

Med detta överensstämmer vad vår kyrkas äldre, i Guds Ords sanning rotade teologer har lärt om den hemlighetsfulla föreningen (”Unio Mystica”) mellan Kristus och Hans troende församling. Denna förening har de, på Ordets grund, framställt som en inte enbart andlig utan också kroppslig gemenskap, förmedlad såväl genom de heliga sakramenten som genom Ordet och tron.

Som ett bevis på detta vill vi här ur Dr. Joh. Andreas Quenstedts ”Theologia Didactico-Polemica” (Pars III:tia fol. 619 et sequ.) anföra nedanstående.

”I denna hemlighetsfulla förening ingår å ena sidan hela den heliga Treenigheten (2 Petr. 1:4) och Jesu Kristi mänskliga naturs väsen,182Jämför  Joh. 14:23, 1 Kor. 6:15—17, Ef. 5:30, 2 Petr. 1:4, Gal. 3:27 och Gal. 2:19—20. å andra sidan de trognas väsen (substantia), så väl beträffande själen som kroppen (1 Kor. 6:15, 19 och Ef. 5:30).

Ty inte endast själen utan också våra kroppar har del i denna gemenskap, därför säger också aposteln (1 Kor. 6:15) uttryckligen: ”Era kroppar är Kristi lemmar” och åter (v. 19: ”Vet ni inte att er kropp är den Helige Andes tempel.”

Det är nämligen klart att dessa och dylika Skriftens vittnesbörd inte handlar enbart om delaktigheten i Guds nåd och välgärningar. De handlar också om de trognas mänskliga väsens innerligaste förening med den heliga Treenighetens gudomliga väsen och särskilt med Kristi kropps naturliga väsen.183Dr. Quenstedts ord: ”De intima unione substantiæ physicæ fidelium cum divina substantia S. S. Trinitatis, et in specie cum substantis physica corporis Christi.” Theol. Didact.-Polemica P. III, fol. 620, a.

Aposteln säger dessutom uttryckligen att liksom man och kvinna förenas till ett kött, så förenas också Kristus med sin församling och därför måste denna förening och gemenskap vara inte enbart andlig utan också kroppslig.

”Den verkande och förmedlande orsaken till denna hemlighetsfulla gemenskap mellan Kristus och församlingen är å Guds sida Ordet och sakramenten184Till grund för detta anför Dr. Quenstedt Joh. 14:23, 2 Petr. 1:3—4, Ef. 5:26, 30, Gal. 3:27, 1 Kor. 10:16—17. Theol. Did.-Polemica, s. 618. men det mottagande elementet å människans sida är tron på Kristus”, Gal. 2:20, 3:26, Ef. 3:17.

Så har vår evangelisk-lutherska kyrka av ålder lärt och lär fortfarande, på grund av Guds heliga Ord, och i sann överensstämmelse med den äldsta kristna kyrkan. Och som ett bevis på denna överensstämmelse vill vi anföra några ställen ur de mest framstående kyrkofädernas skrifter. Härigenom visas och bevisas ytterligare den ovan framställda läran om Kristi och Hans församlings andligt-kroppsliga gemenskap.

Allra först vill vi ta i betraktande vad den om kyrkans lära uppriktigt och kraftfullt nitälskande biskop Cyrillus av Alexandria (d. 444) lärt i detta avseende under den allvarliga kampen mot sin tids irrlärare, särskilt arianerna. I sin kommentar över Johannes evangelium185Cyrilli Comment. In Johannem, Liber X, Cap. XIII Confer Chemnitium “de duabus naturis”, XXXI, fol. 194 säger han med anledning av Kristi ord ”jag är vinträdet, ni är grenarna” osv. så:

”Arianerna menar att vi endast genom tron och kärleken men inte kroppsligen förenas med Kristus. Välan, vi vill bevisa att de förvänder den Heliga Skrifts mening. Inte heller vi nekar att man genom en sann tro och oskrymtad kärlek förenas med Kristus på ett andligt sätt. Men påståendet att ingen förening mellan oss och Honom skulle äga rum efter köttet (’secundum carnem’) bestrider vi med allt allvar och förkastar det som stridande mot den Heliga Skrift.

Ty vem betvivlar väl att Kristus också i detta avseende (efter köttet) är vinträdet och vi är grenarna, som därifrån får vårt liv? Och när det välsignade brödet och vinet mottages av oss, månne det inte kroppsligen verkar, genom delaktigheten av Kristi kött, att Han själv bor i oss? Hur skulle väl annars de trognas kroppar vara Kristi lemmar (enligt 1 Kor. 6:15)?

Och hur skulle, i annat fall, denna vår kropps förgängliga natur kunna övergå till oförgänglighet och liv om, nämligen, inte Kristi mänskliga kropp skulle förena sig med den? Han säger ju själv: ’Om ni inte äter Människosonens kött och dricker Hans blod, så har ni inte liv i er’, dvs. i er kropp. Ty den ende Sonens kött, som är ande och liv, förenar sig för detta ändamål med oss, att det skall fördriva döden från oss.

Följaktligen kan man säga att också Kristi mänskliga natur är vinträdet och vi dess grenar – att således Kristus både andligen och kroppsligen är vinträdet och vi grenarna.”

Och på ett annat ställe säger han:186Cyrillus, Comment. In Johannem, Lib. XI, Cap. XXVI. ”Detta är den kroppsliga föreningen med Kristus, som erhålles genom delaktighet i Hans kött, och vilken förenings sammanhållande band är Kristus själv, Gud och tillika människa; men den andliga föreningen är den Helige Andes verk.”

Och vidare187Cyrillus, Comment. in Johannem, Lib. XI, Cap. XXVII. med anledning av Herrens ord: ”Jag i dem och Du i mig” (Joh. 17:23) säger Cyrillus: ”Genom den heliga nattvarden188”Benedictio mystica”, även ”Communio mystica” kallad av Cyrillus och flera bland fäderna. förenas Guds Son med oss kroppsligen (corporaliter) som människa men andligen som Gud, då Han med sin Andes nåd förnyar vår ande till delaktighet av Guds natur.

Vårt föreningsband med Gud är således Kristus, till naturen förenad med oss som människa men med Gud Fadern som Gud. Så blir vi ”fullkomliga” (Joh. 17:23) och återförda till Guds Faderns gemenskap genom Frälsarens medling (mediatione servatoris). I det att vi kroppsligen och väsentligen (corporaliter substantialiterque) mottager Sonen, som till sin gudomliga natur är ett med Fadern, blir också vi, som delaktiga av den allra högsta naturen (2 Petr. 1:4) förhärligade.”

Och ännu i ett annat verk (Explicatio Anathemamismi XI) säger Cyrillus: ”Kristi kropp, eftersom den är livets kropp, är också livgivande, ty genom den ger Han liv åt våra dödliga kroppar och tillintetgör dödens herravälde.”

Den förträfflige Hilarius, biskop av Pictavium (Poitiers), blev under striden mot arianerna avsatt och landsförvisad på grund av sin ståndaktighet i Kristi sanning. Han är genom sina handlingar, lidanden och skrifter väl förtjänt att kallas en ”västerlandets Athanasius”. Han har i sina tolv böcker om treenigheten om detta bl a yttrat följande:189Hilarius Pictaviensis, De Trinitate, Lib. VIII. ”Kristus är i Fadern genom den gudomliga naturen, vi i Honom genom hans kroppsliga födelse, och Han åter i oss genom sakramentens hemlighet” (per Sacramentorum mysterium.” ”Men att Han till naturen (naturaliter) förblir i oss, det betygar Han själv (Joh. 6:56), då Han säger: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förblir i mig och jag i honom.” Så också då Han strax därefter (v. 57) säger sig leva genom Fadern och att så som Han genom Fadern lever, så skall också vi leva genom Hans kött.”

”Detta är således grunden till vårt liv, att vi har Kristus genom Hans kött förblivande i oss köttsliga (kroppsliga190Orden ”köttslig” (carnalis) och ”efter köttet” (secundum carnem) används av Hilarius på detta ställe inte med avseende på det i köttet inneboende fördärvet – så som dessa ord annars ofta används – utan enbart för att beteckna vår kroppsliga eller lekamliga beståndsdel, kroppen i motsats till vår själ eller ande.) människor. Om vi alltså efter köttet (kroppsligen) lever genom Honom och sedan vi fått Hans kötts natur, hur skulle då inte Han efter Anden ha Fadern i sig, då Han själv lever genom Fadern?” Detta sista skriver han mot arianerna.

Slutligen anför vi ännu den heliga kyrkofadern Johannes Chrysostomos’191Chrysostomos var biskop i Konstantinopel och dog i landsflykt för sin tros och bekännelses skull år 407. ord, som finns i hans 83:e homilia över Matteus: ”De troende har i sig hela Kristus och därför ställer Han i nattvarden fram för oss sin egen kropp, för att vi skall ta emot också den.”

”Han förenar sig med oss (så att säga) till en deg, genom denna föda som Han skänker oss i nattvarden, och det inte genom tron allena, utan Han gör oss i själva verket till sin kropp.”

Vidare säger Krystomos i sin 61:a homilia till antiokenerna ”att vi inte endast genom tron och kärleken, utan faktiskt, blandas samman med Kristi kropp”192”Sed re ipsa misceri corpori Christi” som den latinska översättningen lyder. samt i homilia 53 över Matteus: ”För detta ändamål och på det sättet äter vi Kristi kropp i nattvarden, att vi skall ha Honom hel och hållen i oss.”

Av dessa och flera sådana vittnesbörd från den äldsta kyrkan är det uppenbart att den lära om Kristi och församlingens kroppsliga gemenskap som förmedlas genom de heliga sakramenten är lika gammal som denna kyrka själv. Detta eftersom den har sin grund i Kristi och Hans apostlars ord. Därför skall den också, trots alla det köttsliga förnuftets och de falska andarnas invändningar, fortplantas och vidmakthållas av Guds Helige Ande, så länge en kristen kyrka finns på jorden!

Och vi kan inte underlåta att med den trogna lutherska kyrkoläraren Martin Chemnitz’ tänkvärda ord193Dr. Martin Chemnitius: De duabus naturis in Christo, Cap. XXXI, fol. 196 & 197. Denna Martin Chemnitz, Luthers trogna lärjunge, den rena lärans ståndaktiga försvarare mot katolicismen och andra villfarelser, samt en av de främsta medarbetarna till ”Formula Concordiæ”, var en tid professor i Wittenberg och dog år 1586 som superintendent i Braunschweig. ännu till slut fästa läsarens uppmärksamhet på denna läras mycket stora betydelse:

”Det är en ljuvlig och outsäglig tröst”, säger Chemnitz, ”för församlingen, som här på jorden besväras av köttets svaghet, av världens förargelse och djävulens listiga angrepp, att Kristus, Guds Son är hos henne. Inte endast efter sin gudomliga natur utan också i den mänskliga natur Han antagit, genom vilken Han är av samma väsen som oss (nobis consubstantialis), vår anförvant och broder, och vi även är lemmar av Hans kropp, av Hans kött och ben. Han vill begagna också denna (mänskliga) natur då Han i sitt frälsarämbete handlar med oss och verkar i oss, tilldelar oss nåden och sina välgärningar.

Ty åt de troende meddelas Kristi förtjänst, nåd, verkan och välgärningar inte utanför Hans egen person (non extra ipsium personam) och utan den, eller så att Han själv skulle vara frånvarande. Tvärtom måste, som motståndarna själva bekänner, Kristus själv framför allt skänkas oss och bli vår, vara hos oss och förenas med oss, för att vi ur Honom, i Honom och genom Honom, må bli uppfyllda av allt slags Guds fullhet (Ef. 3:19).

Men Kristi gudomliga natur är inte det medel genom vilket Hans mänskliga natur meddelar sig åt oss” (som kalvinisterna drömmer) ”utan, vilket står klart av de gamlas vittnesbörd, det förhåller sig tvärtom så att vår natur genom synden är så avsöndrad och fjärran skild från den nåd, liv och salighet som bor i den gudomliga naturen, att hon lika litet förmår uthärda Guds blotta majestät, när den handlar med henne i domen, som ett halmstrå kan utstå den förtärande elden.”

För den skull har också Guds Son, medlaren, med sig själv i personlig enhet förenat en mänsklig natur som är av samma släkt och väsen som vi, dock utan synd. Detta för att gudomen genom och tillsammans med denna natur (genom vilken Han är vår broder) inte endast skulle förvärva oss saligheten utan också handla med oss och meddela oss frälsningens gudomliga välgärningar.

Och då vår tro, nedtryckt av köttets börda, i sin svaghet inte i detta liv förmår uppnå eller utrannsaka himlarnas hemligheter, har Kristus själv kommit ned till oss (Joh. 3:13). Han bor hel och hållen hos sin församling och förenar sig själv, som huvudet, med sina på jorden stridande lemmar. Det sker i, med och genom samma natur genom vilken Han är vår frände, broder och av samma väsen med oss (consubstantialis), för att han så måtte föra oss fram till delaktighet och gemenskap med den gudomliga naturen.”

Inte endast i sin blotta gudom handlar Han med oss eller förenar sig med oss, utan i och med den natur, genom vilken Han är av samma släkt och väsen med oss, liksom huvudet med sina lemmar. Då blir också vi förenade med gudomen genom Hans mänsklighet, i vilken hela gudomens fullhet bor kroppsligen (Kol. 2).

Men denna sanna, hälsosamma och trösterika lära förfalskades av de flesta skolastiska teologerna under medeltiden och av många även i vår tid, säger Martin Chemnitz. De menade ”att Kristi förtjänst och nåd var så åtskilda från Hans person, att de genom den Helige Ande skulle kunna meddelas de trogna, fastän Kristus personligen inte var tillhanda. Eller också kunde meddelandet av Kristi förtjänst och välgärningar ske genom Kristi blotta gudomliga naturs närvaro och verkan, utan Hans mänskliga naturs (däri deltagande) gemenskap.”194Alldeles sådan är också baptismens falska uppfattning. Den förnekar i grunden den kroppsliga gemenskapen med Kristus som sann människa och vill endast fatta Honom i anden, som Gud. Därav kommer baptismens falska lära om sakramenten och därför anser den dem vara ”icke nödvändiga till saligheten”.

De inbillar sig alltså att Guds Son nu, efter upphöjelsen till sitt rike, alls inte använder den människonatur Han antagit utan att den gudomliga naturen allena, genom sig själv, utövar och fullbordar allt detta. Men Kristi natur anser de nu efter upphöjelsen sitta overksam på Guds högra sida, vad förlossningsverket i den stridande församlingen på jorden ankommer. De anser att han endast i himlen själv åtnjuter sin härlighet och framvisar den för de förhärligade andarna där.

De drömmer att den mänskliga naturen genom sitt lidande här endast uträttat det att den gudomliga naturen nu själv utför allt i nådens rike. Det utan den mänskliga naturens medverkan och gemenskap så att enbart Kristi gudom nu skulle vara närvarande i församlingen. Och på det sättet slår de i vädret den viktiga, på Guds Ord grundade vid kyrkomötet i Efesos (år 431) fastställda lärosatsen ”Kristi kött gör oss levande”.

Men kyrkofäderna i Efesus har inte talat i vädret utan bevisat saken tydligt ur den Heliga Skrift. Kristi kött, med hänsyn till dess förening med den gudomliga naturen, som är själva livet, är också livgivande (Ζωοπόιος) och äger den förmågan eller kraften att levandegöra (vilken kraft hon utövar vid sakramentens bruk och i de troende) liksom ett genomglödgat järn har eldens förmåga att bränna.”

Den villfarelse som nu Dr. M Chemnitz omtalat och bekämpat i det nyss anförda hyllas än idag av de påviska och av kalvinisterna och baptisterna gemensamt. Papisterna påstår att de trognas förening med gudamänniskan Kristus består endast i delaktigheten av Kristi välgärningar och i Hans nåderika verkningar – men inte i någon närmare förening mellan de trogna och Kristi mänskliga naturs väsen (substans). Allt vad Skriften uttryckligen lär därom, tolkar de som symboler.

Ty liksom de förnekar Kristi väsentliga närvaro på jorden, nämligen efter den mänskliga naturen, likaså förnekar de också de trognas förening med Kristi kötts väsen.195”Fidelium cum carnis Christi substantia unionem infitiantur.” Sic D:r J. A. Quenstedt De Pontificiis in Theologiæ Didact. – Polemicæ parte Tertia, Cap. X, fol. 625, — unde hæc et sequential. I likhet med dem hävdar också kalvinisterna att vid Guds förening med de trogna träder endast Hans verksamhet, men inte det gudomliga väsendet självt, i närmaste förening med dem.

Den av dem ända till skyarna upphöjda Theodor Beza, som också kallades ”församlingens ljus”, tolkar därför Kristi löfte om den Helige Andes sändande (Joh. 15:26) så: ”Det är visst att här inte behandlas den Helige Andes själva varelse (essentia) utan blott Hans kraft och verkan i oss.196Theodor Beza: Annotationes Majores in Novum Test. Joh. XV:26.

Till följd av detta förnekar de också helt och hållet Kristi väsentliga närvaro och förening med de trogna och inbillar sig att den, fjärran avlägset från oss, tronar endast i himlen och därifrån över oss utgjuter andliga krafter och egenskaper genom Sonen, liksom genom en kanal.

Ty så lär uttryckligen Jean Calvin: ”Själva Kristi kropps närvaro är inte av nöden för att vi skall åtnjuta Hans delaktighet, eftersom Kristi ande utgör vårt föreningsband med Honom. Den är tillika som en kanal, genom vilken det som Kristus själv är och har strömmar ned över oss.” (Calvini Institutionum Lib. IV, Cap. XVIII Sectio XII.)

Endast i förbigående fäster vi här läsarens uppmärksamhet vid den slående likheten mellan baptismens och dessa kalvinismens nyss nämnda villoläror. Båda förkastar de det gudomliga väsendets, Faderns, Sonens och den Helige Andes, samt i synnerhet Jesu Kristi kropps verkliga förening med den troende människans väsen. De medger endast ett meddelande av Guds nåd och gåvor samt Kristi andas verkan i de trogna.

Det och ingenting mera! Den innerliga och även kroppsligt sanna gemenskapen mellan den troende församlingen och dess huvud, gudamänniskan Jesus Kristus, som förmedlas genom de heliga sakramenten – aktar baptismen för ingenting. Och till sitt försvar förvränger de Guds heliga Ord efter sin egen mening.

När till exempel Guds apostel i Rom. 6 och Kol. 2 tydligt talar om vårt inplantande genom dopet i Kristi väsentliga för oss döda och uppståndna kropp – så tyder herr Wiberg (s. 170) detta, som vi sett, endast som en moralisk förbindelse och, vad värre är, ett på detta grundat tillägnande av Hans döds förtjänst.

Inplantandet i Kristi kropp blir då ingenting mera än en tom bild, ett ”förblommeradt talesätt”! Likaså, när aposteln i Gal. 3:27 betygar att vi, så många som är döpta till Kristus, har iklätt oss Kristus, uttolkar herr W. (s. 174 f) det så:

Vi har ”i dopet kommit till delaktighet av det som Kristus är” – märk väl, ”av det som Han är”, men inte av Honom själv – samt gör vidare den slutsatsen att ”emedan nu Kristus är Guds Son, — så måste även vi genom Hans iklädande ha blivit Guds myndiga fria söner”, dvs. befriade från slaveriet under lagen.

Nu är visserligen också detta en gåva av Kristi nåd; men gåvan är ett, Kristus själv ett annat. Och aposteln säger inte endast så, att vi i dopet fått Kristi nåds gåvor utan han säger uttryckligen att vi iklätt oss Kristus själv.

Alltnog, herr Wiberg kringgår också här själva huvudsaken. Vi har i dopet blivit delaktiga av Kristus själv, som både Gud och människa tillika. Herr Wiberg vill inte veta av att de trogna till följd av detta står i en väsensgemenskap med gudamänniskan Kristus, att de är verkliga lemmar av Hans kropp, ur Hans kött och ur Hans ben. Detta är baptismens stötesten och förargelseklippa.

Och vidare, då den hel. Paulus i Tit. 3 vittnar att Gud i den nya födelsens bad rikligt har utgjutit den Helige Ande över oss, tyder herr W. (s. 219) det så: att människan i den nya födelsen ”blir liksom nedsänkt i den Helige Andes rikligen utgjutna kraft”, osv. Märk! Aposteln talar om utgjutande av själva den Helige Ande, som är den tredje personen i gudomen; baptismen vränger det till en utgjutelse av den Helige Andes kraft, varvid Han själv skulle bli borta!

Helt i överensstämmelse med det nyss nämnda, om inte ännu grövre, heter det också i de mennonitiska baptisternas trosbekännelse:197Joh. Ris: Præcipuorum Christianæ fidei articulorum brevis confessio, art. XXXIV. ”Intet gudomligt meddelas människan i själva verket genom sakramenten, utan de är endast symboler för Guds ständiga verksamhet, som fortfarande utgjuter sin kraft över de troende.” Men vi upprepar än en gång till läsarnas övervägande Dr. Rudelbachs tänkvärda utlåtande ”att den som angriper kyrkans sakrament i deras väsen eller deras integritet, han upplöser den kristna kyrkan. Och den som förfalskar läran om sakramenten, liksom baptisterna, han har gjort det till en omöjlighet för sig själv att bli delaktig av sakramentens frukt, som är införlivandet och uppehållandet i gudamänniskans, Jesu Kristi, gemenskap.”

Och Dr. Rudelbach har därför fullkomligt rätt till sitt så lydande, väl grundade påstående: ”Baptismens motsägelse är central” (dvs drabbar själva det kristliga livets medelpunkt) ”och angriper den kristna kyrkan i själva hennes grundfästen: baptismens villfarelse är grundomstörtande” osv., s. 14.

Men orubblig och fast grundad i Guds heliga Ord – mot alla papisters, baptisters och kalvinisters villoläror – står vår lutherska kyrkas sanna lära om det gudomliga väsendets förening med den troende människans väsen. Liksom den äldsta kristna kyrkan lär vår kyrka att denna verkliga och innerliga förening i synnerhet med Jesu Kristi kött objektivt förmedlas genom sakramenten.

Ty Herren, Guds Son, som är sannfärdig har själv lovat att jämte Fadern ”komma till oss och bo hos oss”, Joh. 15:23. Han har lovat sända inte endast den Helige Andes krafter och gåvor till sin församling på jorden, utan den Helige Ande själv – ”sanningens Ande som utgår från Fadern”.

Därför betygar också Kristi apostel (Ef. 3:17) att Kristus bor genom tron i våra hjärtan, så också (Rom. 8:11) att Guds Ande bor i oss. Och i 2 Kor. 2:17 vittnar samma apostel: ”Ni är den levande Gudens tempel, som Gud säger (Hes. 37:27): ’Jag vill bo i dem’” osv.

Detta den Helige Andes och i synnerhet Jesu Kristi kommande till och boende i de trogna är inte är ett ”förblommerat talesätt”, som endast skulle beteckna meddelande av gåvor och krafter, som kalvinister och barpister hävdar. Detta står klart dels av själva den klara ordalydelsen, dels även av den viktiga omständigheten att Herren själv (Joh. 17:23) uttryckligen sammanställer sitt inneboende i de trogna med Faderns inneboende i Honom själv. Han säger: ”Jag i dem och Du i mig”.

Den allra högsta och innerligaste gemenskapen, som finns mellan Gud Fader och Hans ende Son, framställs alltså här av Sonen själv som förebilden för Hans gemenskap med sin församling. Den måste alltså vara lika sann och verklig (realis), dvs: ”Jesu Kristi hela väsendes förening med de trognas hela väsende.”198”Unio totius substantiæ Christi cum tota substantia fidelium”, som de gamla teologerna uttrycker sig. Se Quenstedts Theol. Did. Pol., Pars III, fol. 627, a.

Ja, inte endast Kristi gudomliga natur förenas med oss genom tron, utan också Hans förklarade, dock sanna mänskliga kropp förenas med vår lekamens väsen (vilket sker med dopet och nattvarden). Detta har Guds apostel i slutet av Ef. 5 uttryckligen lärt, så som redan utförligt visats, och därefter slutligen betygat: ”Ty vi är lemmar av Hans kropp, ur Hans kött och ur Hans ben” — ”och av de två blir ett kött”, samt därvid utropat: ”Denna hemlighet är stor! Men jag talar om Kristus och församlingen.”

Ytterligare tillägger vi ännu ett mycket viktigt och av kyrkans fäder ofta åberopat bevis på Kristi och församlingens verkliga, även kroppsliga gemenskap. Det är hämtat från 1 Kor. 16:3f – vilket ställe väl vore värt att utförligare utläggas – men till dess belysande anför vi här endast följande, efter Dr. E Nägelsbach:199Nägelsbachs tidigare citerade avhandling om ”Dopets sakrament”. Se Rudelbachs och Guerikes Zeitschrift für die Luth. Theol. u. Kirche, 1849, b. 4, s. 623f.

”Maten för buken och buken för maten”, säger aposteln, v. 13, ”men Gud skall göra både mat och buk till intet; men kroppen inte för skörlevnad, utan för Herren, och Herren för kroppen.” Här gör nu aposteln en åtskillnad mellan ’buk’ och ’kropp’ (κοιλία och σῶμα). ”Maten för buken och buken för maten”, säger han, ”men Gud skall tillintetgöra dem båda”.

Enligt detta ställe finns det därför en sådan kroppslig beståndsdel (eine Leiblichkeit) i oss, som har endast den svåra bestämmelsen att uppta och smälta den kroppsliga födan men den måste, liksom själva de jordiska näringsämnena, förmultna och förgås.

Just för denna kroppslighets förgänglighets skull är det också en likgiltig sak vad man äter eller dricker. Ett slags mat eller dryck är i sig inte mera orenande än ett annat slag. ”Jag förmår allt” osv. (v. 12), ”jag vet väl och är viss därom i Herren Jesus, att ingenting är skadligt i sig självt” (Rom. 14:14). Detta gäller nu om ”mat och dryck” som berör endast vår kropps förgängliga del, buken (κοιλία).

Men helt annorlunda förhåller det sig med πορνεία, ”skörlevnad”. Ty denna besmittar inte endast den yttre, förgängliga delen av vår kroppslighet utan det fördärvar även något ädlare och väsentligare som aposteln, i motsats till den förgängliga ”buken” kallar (Soma) ”kropp”. Den måste alltså också, ifall motsatsen skall bli fullständig, vara av en oförgängligare art än ”buken”.

Nu tillhör denna ”Soma” (fortsätter aposteln) Herren, liksom också Herren tillhör ”Soma”. Därför har kroppen inte getts oss för skörlevnad, inte till den köttsliga, syndiga och orena beblandelsen med en sköka, utan till en annan, gudomlig, helig och ren förening – nämligen till den förening genom vilken vi blir en kropp med Herren!

Och härpå följer nu det i detta sammanhang högst betydelsefulla yttrandet: ”Men Gud har uppväckt Herren; Han skall också uppväcka oss genom sin kraft” (v. 14). Av vilken orsak kommer nu aposteln här att tala om uppståndelsen? Han har nämligen strax förut sagt att kroppen tillhör Herren och Herren tillhör kroppen, och nu, omedelbart efter detta, talar han om kroppens uppståndelse.

Meningen måste alltså uppenbarligen vara den att Herren förenar sig med vår kropp och just därigenom möjliggörs det att Gud en gång skall uppväcka också denna vår kropp till evigt liv, liksom Han har uppväckt Kristus från de döda. Ty våra kroppar är nu Kristi lemmar och skall till följd av detta också få del av Hans liv. ”Vet ni inte”, säger Paulus, v. 15, ”att era kroppar är Kristi lemmar?”

Men detta är visst inte något ”förblommerat talesätt” utan det måste (enligt det föregående) fattas enligt ordens egentliga betydelse, så: de kristnas kroppar är verkligen och i sanning organiska lemmar i Kristi kropp!

Att meningen är denna, framstår klart också i det följande där aposteln säger: ”Skulle jag nu ta Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Bort det!” På det förra stället måste alltså menas ett verkligt, kroppsligt förhållande, såväl som på det senare. Detta belyses än mera av följande vers (16) där det heter: ”Eller vet ni inte att den som håller sig till en sköka, han blir en kropp med henne? Ty de blir, säger Han, två i ett kött.”

Apostelns tankegång och bevisning är här alltså denna: Vi kristna är en kropp med Kristus och alltså är våra kroppar lemmar i Hans kropp. Men den som beblandar sig med en sköka, han blir en kropp med henne. Vilken styggelse då att skända den kropp som står i hemlighetsfull organisk förening med Kristi kropp! Hur skändligt att vanhelga denna kropp, i det att man sätter Honom i en sådan förbindelse med en skökas kropp!

Av detta står det alltså klart och oemotsägligt att gemenskapen med Kristus är inte enbart andlig utan också verkligen en kroppslig gemenskap. Den liknar närmast den gemenskap som uppstår genom könsumgänget – dock i en högre, ren och helig betydelse. Fastän nu de troendes kroppar alltså, genom de heliga sakramenten, verkligen är på det innerligaste förenade med Kristi kropp, ”till ett kött” (Ef. 5:31—32), så är det dock ingen sinnlig, köttslig gemenskap utan en gudomlig och övernaturlig gemenskap. Ty också Kristi mänskliga natur förenar sig med oss på ett gudomligt sätt.200”Nec ipsa humana natura Christi alio, quam divino modo nos appropinquate et unitur.” Quenstedt: Theol. Did. Polem., P. III, f. 630, a. Och den verkliga gemenskapen mellan Hans kropp och de trognas kropp, som uppkommer i dopet, är dock inte en köttslig utan en övernaturlig gemenskap.

Vi ”tror, lär och bekänner, att Kristi kropp och blod (i nattvarden) undfås inte endast andligen, genom tron, utan också med munnen – och dock inte på ett kapernaitiskt, utan övernaturligt och himmelskt sätt.”201Concordia Pia, Umeå 1842, s. 376 a. Som en förklaring över de symboliska böckernas rätta mening på detta ställe, tillägger vi ord av Hollazius: ”Detta ena ätande och drickande (med munnen i nattvarden) sker dock på ett dubbelt sätt (duplex est modus). Ty fastän det jordiska och himmelska tinget emottages med ett och samma organ (munnen), så sker det dock ej på samma sätt. Brödet och vinet mottages med munnen omedelbart och naturligt, Kristi kropp och blod medelbart och övernaturligt.” Ty Kristi kropp, som väl är en sann mänsklig kropp, är dock därtill en förklarad kropp, full av ande och liv, ja, av Gud själv. Därför blir också de trogna genom deras kropps förening med Kristi kropp inte endast ”ett kött” (Ef. 5:31) utan också ”en ande” med Honom.

Och i denna mening säger också aposteln i 1 Kor. 6:17: ”Den som håller sig till Herren, han är en ande med Honom.” Han upphäver därmed inte den kroppsliga gemenskap mellan Kristus och församlingen som han just förut hade bevisat utan han visar endast att den, fastän kroppslig och verklig (reell), dock är en sådan gemenskap som gör oss till ”en ande” med Herren, så visst som vi också blir ”ett kött” med Honom.

Ty varhelst den Heliga Skrift behandlar Kristi nåderika närvaro, där bör det förstås med avseende på Hans båda naturer, eftersom Kristus lika litet någonsin är utan sin mänsklighet som Han är utan sin gudom. Ty Han är icke själv något tredje, från gudomen och mänskligheten åtskilt, väsende utan Hans gudom och mänsklighet är förenade till en person.202”Cum Christus non sit aliquid tertium, a Deitate et Humanitate distinctum, sed est sua Deitas et Humanitas personaliter unita.” Balth. Menzer.

Och vi tillägger ännu med Dr. Chemnitius: ”Kristus själv kommer till oss, är hel och hållen hos sin församling, och liksom huvudet förenar sig med sina på jorden stridande lemmar (märk!) i, med och genom den natur, genom vilken Han är vår broder, anförvant och av vårt väsen,203”In illa, cum illa et per illam naturam, qua frater noster, cognatus et consubstantialis est nobis.” Chemnitus De duabus naturis in Christo, Cap. XXXI. för att Han så måtte föra os fram till den gudomliga naturens delaktighet och gemenskap.”


Kapitel 11

Baptismens ande leder till förnekelse av gudomens och mänsklighetens förening i Kristi person, liksom också till bestridande av köttets uppståndelse.

Ur den Heliga Skrift har vi i det föregående tillräckligt visat och bevisat den saliga sanning som också Kristi kyrka i alla tider trott och bekänt. Hela gudamänniskan, Jesus Kristus, både i anseende till sin gudomliga och mänskliga natur, är på det innerligaste fastän hemlighetsfulla sätt förenad med sin församling på jorden i allmänhet och särskilt med varje lem i denna. Vidare att denna hemlighetsfulla och saliggörande förening (”unio mystica”) omfattar hela den troende och döpta människans väsen, både själ och kropp.

Men lika så visst är också bevisat att baptismen, såväl som kalvinismen och papismen, inte antager utan förkastar denna förening eller gemenskap i dess här visade fullständighet. Endast en andlig men inte kroppslig gemenskap antager de.

Grunden till denna halvhet eller ensidighet hos baptismen och dess själsfrände, kalvinismen, ligger djupt i själva dessa irrlärors anda och väsen. Ty hur skulle de kunna anta en fullständig, kroppsligt-andlig gemenskap mellan gudamänniskan Kristus och Hans församling då de inte ens oskrymtat kan anta att Kristus i själva verket iklätt sig en sann mänsklig gemenskap och inte heller att detta vårt kött skall uppstå på den yttersta dagen!

Det är oemotsägligt att baptismen bär båda dessa villfarelser i sitt sköte. Om man skärskådar den i dess innersta grund, så skall man finna att baptismen, där den följdriktigt utvecklas, nödvändigt leder vilse. Kronan på dess lärobyggnad är att Kristus vid sitt människoblivande inte iklätt sig kött ur Jungfru Marias livmoder och att vårt mänskliga kött inte skall uppstå ur förgängelsen och iklädas oförgänglighet.

Att det verkligen förhåller sig så, bevisar hela baptismens historia, som vi snart skall få se. Och just här ligger den egentliga grunden till såväl baptismens som kalvinismens förytligande sakramentslära, samt i allmänhet till den redan nämnda ensidigheten och halvheten.

Baptismens villfarelse uppkom inte igår. Dess annaler sträcker sig bakåt genom tidevarven, nästan lika långt som den kristna kyrkans. Också i detta hänseende besannas alltså den av Gud upplyste Predikarens ord: ”Inget nytt sker under solen. Sker väl något, om vilket man kan säga: se, det är nytt? Ty det har också skett förut i de forna tider som varit före oss.”204Pred. 1:9—10.

Att nu baptismen haft sina föregångare i äldre och äldsta tider, bevisar därför ingenting för dess sanning. Ty sanningen i en sats eller läromening bevisas inte av dess blotta ålder. I annat fall skulle vi tvingas tillerkänna någon sanning också åt honom som är all villfarelses uråldriga upphovsman – ”en lögnare och dräpare från begynnelsen”.

Redan under kristendomens första århundraden uppkom visserligen villfarelser som, om också inte i allt, i sin innersta grund äger en omisskännlig andlig frändskap med baptismen. Vi låter därför herr Wibergs påstående gälla för vad det kan – nämligen att ”de grundsatser, som Baptisterna hyser, redan under aderton århundraden givit sig tillkänna”.205”Såsom en stjärna genom alla tider förblir på himlen och åter framblickar”, osv, säger herr W. i sin bok: Hwilken bör döpas m.m., s. 273. Men detta skall dock aldrig förmå oss att, som herr W. uppenbarligen gjort, förväxla denna falska stjärnas bländverk med det eviga ljuset från sanningens sol.

För övrigt länder det i sanning baptismen till skam och inte till ära att den kan berömma sig av sådana ”fäder och föregångare” som medeltidens kättrerska ”Katharer, Patarener, Bulgarer, Josefister, Paulicianer, Publikaner, Bons Hommes, Lyonister, Albigenser” med flera dylika. Dessa uppräknas206Wibergs bok, s. 291. skrytsamt av herr W. bland baptismens anor.

Väl medger vi honom påståendet att ”om de hade levat i våra dagar, skulle de ha blivit kallade Baptister” – samt att de är ”de uråldriga dopsinnade” eller baptistiskt sinnade. Men aldrig skall dessa ”olyckliga kättare” i sanning kallas (som herr Wiberg vill)207Wibergs bok, s. 275. en ”Jesu församling”, lika så litet rätta ”Protestanter, som inte böjt sina knän för Baal”.208D.o s. 291. Ty om de också protesterade mot många verkliga missbruk i kyrkan, så har de lika visst också protesterat mot många allraheligaste sanningar.

Allra minst förtjänar de namnet ett ”verkligt de heligas samfund, en synlig, levande Herrans lekamen, en Kristi församling”, vilka heliga hederstitlar herr W. med slösande hand utströr över dem.209D:o s. 292. I detsamma smädar han med häpnadsvärd blindhet och förmätenhet hela den kristna kyrkan och kallar henne ”ett samfund, fött inte av Anden, utan av köttet, som ju längre dess mer skall avlägsnat sig ifrån de Apostoliska församlingarnes och den Heliga Skrifts grund!”

Med förkastande av hela den kristna kyrkan har nu herr Wiberg på så vis offentligt hyllat de ifrågavarande kättarna och utan något förbehåll erkänt dem som baptismens andliga fäder. Vi har alltså, på grund av denna hans egen bekännelse, fullkomlig rätt att anse dessa kättares lärosatser vara den baptistiska andans egen tillhörighet.

Så är det i själva verket också en historisk sanning att inte endast baptismen utan också hela den reformerta kyrkans särskilda inriktning egentligen är ett foster av samma anda. Under medeltiden spökade den i de ifrågavarande kätterierna210Att det förhåller sig så har en av vår lutherska kyrkas främsta lärare i vår tid, Dr. A G Rudelbach, med grundlig bevisning och andlig skarpsynthet på det klaraste visat i sitt berömda verk Reformation, Lutherthum und Union, Leipzig 1839, s. 70f. Jfr s. 633—645. och till följd därav har, enligt det sanna ordspråket, ”äpplet inte kunnat falla långt från trädet”. Det betyder att baptismen som den mogna eller förädlade frukten av nämnda kätterier i själva verket inte heller kan frigöra sig från deras irrläror. Men varken utrymmet eller vårt syfte för detta tillfälle tillåter oss att här framställa dessa irrläror i hela deras vidd. Vi vill betrakta dem endast i förhållande till dessa två lärostycken: nämligen, läran om Kristi person och som uppståndelsen. Ty vårt syfte är nu endast det att ur verkliga historiska förhållanden ådagalägga sanningen av vårt ovan anförda och ur inre grunder härledda påstående.

Den baptistiska andan har i alla tider förnekat Gudamänniskans, Jesu Kristi, väsentliga närvaro i de heliga sakramenten samt den, just genom dessa sakrament förmedlade, icke blott andliga utan även lekamliga gemenskapen mellan Kristus och Hans troende församling. Den måste också som en nödvändig följd av detta förneka den gudomliga och mänskliga naturens väsentliga förening i Kristi person, liksom den också måste upphäva själva grunden för läran om kroppens uppståndelse.


Kapitel 12

Baptismen är till sin natur separatistisk, dvs. en fiende till Kristi kyrka, en moder för partiväsendet, och dess förkastande av barndopet står i närmaste sammanhang med just detta.

Liksom baptismens ande är en sakramentsfiende och sakramentsförstörare, så har han också följdriktigt i alla tider bevisat sig vara en kyrkans fiende och en separatismens moder. Det ena står i nödvändigt sammanhang med det andra. Ty ”den som antastar Kristi kyrkas sakrament i deras väsen (eller integritet), han upplöser också denna kyrka själv” som Dr. Rudelbach säger, skarpsinnigt och sant.

De far därför i högsta grad vilse och saknar all djupare insikt i Guds rikes hemligheter och i den eviga sanningens väsen, som helt ytligt fattar saken så, att baptismen i huvudsak skulle vara överensstämmande med Kristi och levande Guds församling, uppbyggd på profeternas och apostlarnas grundval med Jesus Kristus som hörnstenen (Ef. 2:20). Man märker då baptismens avvikelse i dopfrågan och anser detta för en liten obetydlighet som föga eller intet inverkar på det hela.

Mot denna ytliga, man må säga lättsinniga, uppfattning skär allra först den av Guds apostel dubbelt upprepade sanningen: ”Litet surdeg syrar hela degen.”2111 Kor. 5:6, Gal. 5:9. Och vi tror oss redan i det föregående ha tillräckligt visat hur djupt denna så kallade ”obetydliga avvikelse” ingriper i den gudomliga sanningens och det kristliga livets innersta väsen, förfalskande och förytligande även det heligaste.

Vi har visat hur baptismen under allt sitt ivrande för den riktiga yttre formen för dopet i själva verket upphäver hela dopets väsen och saliggörande innehåll. Vi har visat hur baptismen förnekar Jesu Kristi kropps och blods väsentliga närvaro i och med brödet och vinet i altarets sakrament. Vidare har vi visat hur den just genom sin falska sakramentslära upphäver den andligt-kroppsliga väsensgemenskapen mellan Kristus och Hans församling. Församlingen är inte enbart en ande utan också en kropp med Honom, ”av Hans kött och ben”. Och slutligen har vi visat hur baptismen i följdriktigt utvecklande av sin villfarelse också måste förneka den fullständiga sanningen av Guds Sons mandomsanammelse, så också våra kroppars uppståndelse.

Men hur fördärvligt denna villfarelse inverkar på själva det kristna livet i dess innersta rot, kan endast den tillräckligt inse, som förstår detta i Andens ljus. Jesu Kristi hela återlösningsverk kan endast därigenom gälla till vår salighet, att Han själv genom sin mandomsanammelse är en av vårt släkte, den andre Adam, av kvinna född i tidens fullbordan. Vidare förutsätter vår verkliga delaktighet av Hans förtjänst och rättfärdighet att vi med tron omfattar att vi också verkligen inplanteras i Honom som lemmar av Hans kropp, kött av Hans kött och ben av Hans ben. Detta förmedlas genom de av Honom förordnade heliga sakramenten och därpå beror deras nödvändighet till saligheten.

Ty så har Herren själv intygat: ”Den som inte blir född av vatten och Ande, kan inte ingå i Guds rike” och åter: ”Om ni inte äter Människosonens kött och dricker Hans blod, så har ni inte liv i er”.212Joh. 3:5 och Joh. 6:53.

Liksom vi nu genom den naturliga födelsen är den förste Adams barn, delaktiga i hans synd, död och fördömelse, så måste vi också genom den nya födelsen i dopet inplantas i den andre Adams, Kristi, lekamen. Endast så blir vi Guds barn, livets och rättfärdighetens arvingar i Honom genom tron, som omfattar och tillägnar sig detta på Ordets grund. Ja, vi behöver väl också allt framgent genom den heliga nattvarden bespisas med Hans kött och blod för att tillväxa i en sådan tro och så alltmer både andligen och kroppsligen införlivas och befästas i Jesu Kristi gemenskap.

Tron på Hans Ord, trons omfattande av den i Ordet förkunnade och i de heliga sakramenten meddelade gudamänniskan, Jesus Kristus, är härvid ovillkorligen av nöden. Men en sådan tro åter, som inte vill veta av något väsentligt inplantande i Kristi liv genom dopet som den rätta nya födelsens bad och inte heller av Hans sanna kropps och blods ätande och drickande i nattvarden, är i sanning inte av det rätta slaget.

Och härav följer att baptismen, genom sin ytligt falska sakramentslära, inte som nu många menar, befinner sig i en obetydlig avvikelse från sanningen. Nej, den står i en genomgripande motsägelse som antastar Kristi kyrka i dess innersta väsen och i dess grundvalar. Ty — vi upprepar det än en gång — den som antastar Kristi kyrkas sakrament, han upplöser denna kyrka själv.

Då nu den spirituella baptismen upphäver sakramentens väsen, de sakrament genom vilka den verkliga livsgemenskapen mellan Kristus och Hans församling förmedlas och beseglas, måste den till följd av detta också verka upplösande på själva Kristi kyrka eller församling. Alldeles så har det också i verkligheten visat sig. Ty lika visst som den baptistiska anden i alla tider varit en sakramentsfiende och förstörare, har den också i alla tider varit en fiende till Kristi kyrka, en sektväsendets moder.

Den har alltid ryckt sig loss från Kristi kropp, kyrkan, liksom den också separerar eller avsöndrar sig än i dag. Som skäl för detta avsöndrande har baptismen alltid med skenfagert nit förbundit det, att det i den synliga kyrkans yttre gemenskap ju alltid funnits och, så länge denna kyrka befinner sig i världen, måste finnas många falska lemmar.

I avsikt att bilda ett renare och heligare samfund för sig har denna ande fortfarande, alltsedan novatianernas och donatisternas dagar (300- och 400-talet) avsöndrat sig från den kristna kyrkans gemenskap. Den har även förklarat kyrkans sakrament ogiltiga och döpt alla dem på nytt, som övergått till dess parti. Sig själva höll de (såsom L. Osiander säger)213L. Osiander: Den Christelige Kyrkiones Historie, III Centurian, s. 191. ”för mycket mer än andra kristna och kallade sig de rena, kathari”. Men denna fariseiska ande, som så tröstar på sig själv och sin egen förmenta renhet samt föraktar hela Kristi kropp i dess närvarande oansenlighet och svaghet, har till straff för denna sin självrättfärdiga förmätenhet blivit dömd att framgent befläcka sig med avskyvärda villfarelsers styggelse.

Vi har redan hört hur t.ex. baptisten Wiberg högt upphöjer de vederdöpande kättarna från alla tider ”i jämförelse med vilka”, såsom (enligt hans tanke) födda av Anden, hela den kristna kyrkan vore född av köttet, och skulle (enligt hans förmätna föregivande) ”ju längre dess mer ha avlägsnat sig ifrån de Apostoliska församlingarnas och den Heliga Skrifts grund!” Och likväl, vem har väl kunnat djupare avfalla från denna heliga sanningens grund än just dessa av baptisterna hyllade manikeiska kättare! De förvände själva treenighetsläran, stympade Skriften och hädade Guds heliga sakrament!

De i sjunde århundradet uppkomna ”paulicianerna” som herr W. så högt berömmer, förkastade helt och hållet dopet och nattvarden. Allt döpande i vatten förkastade de,214”Baptistum nostrum, Joannis baptismum esse dicunt; per aquam enim fieri, — et sanctam corporis et sanguinis Domini comunionem dæmonum — sacrificium appellant.” Du Plessis 1 f. 2 f. Se Chr. Ulr. Hahns Geschichte d. Neu-Manich. Ketzer, 1 B:d f. 48 osv, där hela paulicianernas vämjeliga villfarelser, enligt Euthyrnius Zigabenus, uppräknas. däremot berömde sig av sitt självuppfunna, löjliga ”consolamentum”. Detta kallade de Andens dop och gick ända därhän i kättersk fräckhet att de djärvdes kalla Jesu Kristi heliga nattvard ”djävlarnas kommunion”!

Vilka uppenbara köttets gärningar kan väl vara avskyvärdare än denna förskräckliga hädelses synd mot Kristi dyra sakrament, till vilken den självfromma baptistiska anden i alla tider gjort sig skyldig?

Den baptistiska anden har sålunda framgent utmärkt sig inte endast genom att förakta eller förfalska sakramenten samt genom sitt separatistiska väsende och sin eländiga avsöndring från den synliga kyrkans gemenskap, utan också genom många andra villfarelser. Vi vill här ytterligare bevisa detta och ännu litet närmare skärskåda baptismens erkända föregångare och fäder under medeltiden.

De av herr Wiberg prisade ”bons hommes”, till exempel, var bestämt besläktade med manikéerna och antog liksom dessa två upphov (principer) för allt. De lärde en god och en ond gud samt förfalskade hela Gamla testamentet liksom de förfalskade Kristi sakrament, särskilt den heliga nattvarden.215Se Geschichte der Manichäischen Ketzer av Chr. U. Hahn, s. 55.

Så var också dessa ”fattiga från Lyon” inte endast förkastare av sakramenten, i synnerhet barndopet, utan de förkastade också det av Gud instiftade äktenskapet och skilde sig från sina hustrur. ”Passagierna” åter upphävde läran om den heliga Treenigheten och hävdade att Guds Son och den Helige Ande var ringare än Fadern, de betygade på det bestämdaste att de tre personerna inte utgjorde ett och samma gudomsväsen (homousie).216D:o s. 58. ”Katharernas” och ”patarenernas” villfarelse i treenighetsläran är lika uppenbar.217”Isti non credunt Filium vel Spiritum Sanctum esse Deum per naturam, sed creaturum tantum Dei omnipotentis.” Moneta in Max. Bibl. XXV f. 4. ”Quod Trinitas non est unus Deus, sed Pater major est Filio et Spir. Sancto.” Rainerius M. Bibl. XXV f. 269. Dessutom lärde de att Kristus inte haft en sann mänsklig lekamen utan endast en skenkropp; att Han inte verkligen blivit född av en jungfru, inte verkligen lidit, dött eller uppstått.218Eckbert. in Max Bibl. XXIII, f. 602. ”Dicebant, Christum non vere natum est virgine, nec vere humanam carnem habuisse, sed simulatum carnis speciem, nec ex mortuis cum resurrexisse, sed mortem et resurrectionem simulasse.” Confer Rainer. in Max. Bibl. XXV, f. 269.

Men att nu dessa villfarelser alldeles upphäver hela den kristna kyrkans och vår eviga salighets grund, behöver knappast nämnas. Och likväl, ja likväl blygs inte baptisten Wiberg att företrädesvis och med uteslutande av hela den kristna kyrkan kalla dess avskyvärda kättare ”ett verkligt de heligas samfund, en synlig levande Herrans lekamen, en Kristi församling!”

Men de var baptisternas föregångare och fäder; därför måste de nu av dem på allt sätt förgyllas och upphöjas. Det är saken. — För övrigt invände de inte bara mot barndopet utan de påstod också att över huvud det i kyrkan införda dopet inte var av rätt beskaffenhet och därför lika litet gagnade de fullvuxna som barnen.

Huvudgrunden, varför de så i allmänhet angrep det av kyrkan meddelade dopet var åter denna: att de ansåg vattendopet otillräckligt till saligheten och inte antog någon den Helige Andes verksamhet i det. Därför omdöpte de också alla som övergick till deras sekt, såväl äldre som yngre; och det på sitt eget, hemliga sätt.219”Inde et eos, qui ad illorum transeunt, suo quodam occulto modo rebaptizant, quem baptismum in Spir. Sancto et igne fieri dicunt.” Eckbert: in Max. Bibl. XXIII fol. 601. Item: ”Per baptismum aquæ Spiritu S. nullo modo credunt posse accipi.” Du Plessis.

Sådant var nu förhållandet med de av vår tids baptister såsom deras andliga fäder hyllade och av herr Wiberg även prisade ”albigenserna”. Dessa antog först och främst två åtskilda Skapare: en god, som skapat den osynliga världen, och en ond, som skapat den synliga världen och som var upphov till Gamla testamentet. Denna senare kallade de en lögnare och en mördare. Enligt deras kätterska mening var således den synliga världen, himmel och jord med allt vad däri är, skapad av Satan själv — av honom var också Mose lag given, såsom de i sin gudlöshet verkligen lärde.220Att albigenserna hyllat dessa och alla de andra ovan anförda villolärorna har Dr. Hahn i sitt ofta åberopade verk, Band I, s. 156–164 utförligt och ur historiska källor påvisat.

Vidare antog de också en dubbel Kristus: den ena ond, född i det jordiska Betlehem och korsfäst; den andra god, som blivit född och korsfäst i det osynliga Betlehem, haft en skenkropp och blott andligen uppenbarat sig på denna jord i aposteln Paulus’ kropp. Så förfalskade de också treenighetsläran samt hela Gamla testamentet och utlade det efter sitt eget behag, på allegoriskt sätt.221Endast i förbigående påminner vi här om att också baptisterna i vår tid ofta tar sin tillflykt till en godtycklig, allegorisk bibeltolkning.

Den yttre kyrkan var enligt deras mening fördärvad och avfallen. Dopvattnet var för dem inget mer än vanligt vatten och brödet i nattvarden inte mer än vanligt bröd. Det av Gud instiftade äktenskapet ansågs av dem lika med horeri och de påstod att ingen som avlade barn kunde bli salig i detta stånd. Slutligen förnekade de också kroppens uppståndelse samt lärde en sådan själavandring att varje människas själ borde ingå i sju jordiska kroppar efter varandra.

I alla dessa uppgifter om albigensernas lärosatser stämmer deras samtida enhälligt överens fastän de var för sig avgett en självständig redogörelse utan att skriva av varandra. De gör därtill alltid en sorgfällig åtskillnad mellan alla de nämnda manikeiska kättarna och de med den kristna kyrkans lära mer överensstämmande valdenserna.

Fåfängt och uppenbart stridande mot den historiska sanningen blir därför varje försök att ge de förstnämnda, här omtalade kättarna (paulicianer, bons hommes, Lyons fattiga, passagier, katharer, patarener, albigenser m. fl.) som baptismen erkänt som sina andliga fäder, någon anstrykning av martyrskap för sanningens skull. De har visserligen ofta lidit förföljelse men alls inte för sanningens eller rättvisans, allra minst för Kristi skull, utan de har blivit straffade också i denna världen för sin kätterska ogudaktighet som medför en evig fördömelse.

Vi ser därför av det nu anförda hur föga heder baptismen har av dessa sina prisade ”föregångare och fäder”. Tvärtom är just dess andliga frändskap med alla tiders kättare ett av Gud givet varningstecken åt envar som är angelägen om livets och sanningens väg. Det gäller att ta sig till vara för denna anda som väl nu, i den yttersta tiden, i baptismen antagit en skönare och därför blott mer förförande gestalt. Den har dock under framfarna tider tillräckligt tydligt visat vems barn den är: nämligen den gamle lögnarens och själamördarens.

Hänförande för varje oerfaren och i Guds sanning obefästad själ ljuder visserligen baptismens löfte. Den lovar att genom barndopets avskaffande möjliggöra att på jorden stifta en församling som består av idel troende, sanna Guds helgon. Åt dessa enbart vill den, som ett invigningstecken, skänka sitt dop.

Men hela detta skenfagra påstående vilar dock på en helt ihålig och sanningslös grund. Ty det skall aldrig bli möjligt på jorden att bilda en sådan ren, av idel troende helgon bestånede yttre församling. Herren, den Sannfärdige, har förklarat det för en omöjlighet, som Han själv betygat då han uttytt sin liknelse om ogräset bland vetet ( Matt. 13:40–41). Först då denna världen får sin ände, inte förr, ”skall Människosonen sända sina änglar till att samla all förargelse av Hans rike och dem som gör ont.”

Men så länge nu denna världen står, måste ju här i Kristi rike eller församling ännu finnas förargelse och de som gör ont. Fåfängt, ja, än mer: fördärvligt skall därför varje mänskligt försök bli att upprycka ogräset som växer bland Herrens vete. Se, bland de tolv som Herren själv hade utvalt, fanns ju också en djävul som Herren med gudomligt tålamod, varnande och beklagande fördrog i sin närmaste omgivning — så länge tills denne själv, mognad i förhärdelse, genom djävulens ingivelse uppsåtligt avsöndrade sig.

Dock har baptismens strävande i alla tider varit just detta, att åstadkomma mera än Herren själv, och det tvärt emot Hans egen uttryckliga förmaning. Man vill nämligen bilda en av idel helgon bestående församling, ”en synlig levande Herrans lekamen, ett synligt de heligas samfund”, såsom herr Wiberg (s. 292) uttrycker sig.

Baptismen har fördenskull i alla tider avsöndrat sig från den kristna kyrkan och avsöndrar sig allt framgent från henne, såsom ohelig. Ty den ser (och varför skulle man inte se det?) att det i denna kyrka finns många oheliga och syndare. Men att Kristus genom sitt heliga Ord och sina heliga sakrament mitt i denna synliga kyrka, som i sin vida, öppnade famn omfattar så många orena, sjuka och döda lemmar, dock har sin sanna och heliga församling — det kan baptismen inte, lika litet som det naturliga förnuftet i allmänhet, inse eller begripa.

Ty just därför heter denna församlings huvud, Jesus Kristus själv, ”underlig”, för att Han på ett underligt sätt styr sin heliga kristliga kyrka, nämligen så (som Dr. Luther säger) att inget förnuft kan begripa eller märka att hon skulle vara den kristliga kyrkan. — Han är i sanning en underlig Konung och har ett underligt rike! Så sällsamt och underligt utför Han sitt verk i kristenheten, att inget förnuft kan förstå sig på det.

Den kristliga kyrkan är rättfärdig och helig och ser ändå inte ut som om hon var det. Orsaken är denna: den kristliga rättfärdigheten finns utanför oss, endast i Kristus och i tron på Honom. Så bekänner och säger den kristliga kyrkan samt var och en kristen för sig: jag vet att jag är (i mig själv) syndfull och oren — och känner hos mig inget annat än idel synd. Likväl är jag rättfärdig och helig, inte i mig själv, utan i Kristus Jesus ”som av Gud är gjord mig till visdom och till rättfärdighet och till helgelse och till förlossning” (1 Kor. 1:30).

Betraktar jag mig själv utanför dopet, utanför sakramentet och Ordet, således också utanför Kristus, så finner jag hos mig själv idel synd och orättfärdighet — ja, själva djävulen som oavlåtligen ansätter och plågar mig. Likaså om jag betraktar hela den kristna kyrkan utanför dopet, utanför sakramentet och Ordet, så varseblir jag hos henne ingen rätt helighet.

Men här får man inte se på den yttre färgen eller skenet, om man vill igenkänna en kristen eller den rätta kristliga kyrkan. Utan där Guds Ord rent och klart predikas, där de heliga sakramenten rätt förvaltas och brukas, där finns förvisso Guds folk och Kristi kyrka.

Dömer du efter det yttre skenet och inte efter Ordet, så skall du helt säkert ta fel. Orsaken är denna: hos en kristen finner du inte till det yttre något särskilt utmärkande framför andra människor. Ja, en hedning eller falsk kristen kan ofta visa mera moraliska seder och ett mer intagande yttre väsen än en sann kristen. Så bedrar det yttre utseendet och skenet.

Därför kallas nu Kristus ”underlig” för att allt Han gör i sin kyrka, det rycker Han undan vår blick, vårt förnuft och våra sinnen, och döljer det i sitt Ord. Rättfärdigheten, heligheten, visheten, starkheten, livet, saligheten och allt vad denna kyrka i Kristus äger, är obegripligt för förnuftet och fördolt för världen. Vill du nu döma om kyrkan efter dess yttre utseende, så dömer du falskt. Ty där ser du människor som ännu är bräckliga, syndfulla, bedrövade, eländiga osv.

Men om du däremot betänker att dessa människor är döpta, tror på Kristus och bevisar sin tro med rättskaffens frukter, bär sitt kors i tålamod och hopp, så far du inte vilse. Ty detta är den rätta färgen, varpå den kristna kyrkan kan och bör kännas igen. Men nu håller förnuftet det kristliga dopet för idel vatten och Ordet för ett tomt ljud. Fördenskull kan förnuftet inte igenkänna eller finna den kristliga kyrkan, eftersom det så litet aktar dopet och det rena Ordet.

Men vi kristna bör däremot akta Ordet och dopet så högt, att vi håller all världens härlighet och alla falska helgons sken för mindre än intet i jämförelse därmed. Gör vi det, så kan vi igenkänna den kristna kyrkan och ävern trösta oss själva och säga: ”I mig själv är jag väl en syndare men i Kristus, genom dopet och Ordet, i tron — är jag helig.”

Så bör vi (som Dr. Luther säger om detta222Såväl detta som det strax innan anförda står att läsa i Dr. Luthers Huspostilla, den tredje predikan över Jes. 9:1—7, bland julpredikningarna, och det finns i hans Sämmtliche Werke, Erlangenutgåvan, bd. VI, s. 69—72.) använda namnet ”Underlig” — som kyrkans Herre själv bär, för att vi inte måtte bländas av det förvillande yttre skenet och för att vi må kunna vakta oss för alla svärmare och falska andar. Ty framgent skall åter uppstå munkar; inte de tidigare, dem vi haft under påvedömet, utan andra, eftersom världen aldrig kan låta bli att vilja avmåla den kristna kyrkan efter utvärtes åtbörder och det yttre skenet.

Men denna kyrka tål inte att avmålas annorlunda än med evangelium, Ordet, dopet, sakramentet, tron och trons frukter. Dopet är den rätta vita färgen, ty i det klädde vi oss i den rätta, sköna, vita rättfärdighetsdräkten. Ordet och tron utgör den härliga himmelsblå färgen — evangeliets och trons frukter de övriga mångfaldiga färgerna med vilka vi utsirade vandrar, var och en i sitt stånd.”

Och i slutet av företalet till Uppenbarelseboken läser vi dessa tänkvärda ord: ”Denna punkt: Jag tror en helig, kristen kyrka, är lika väl en trosartikel som de andra. Därför kan inget förnuft, om det också använder alla förstoringsglas som finns, inse den. Djävulen kan väl skymma bort kyrkan med förargelser och partier, så att du måste förargas över det. Så kan också Gud dölja henne med svagheter och brister av alla slag, så att du därvid måste bli en dåre och avge ett falskt omdöme om henne.

Hon skall inte ses utan tros: men tron gäller det man inte ser (Hebr. 11:1). Och hon sjunger med sin Herre även den sången: ”Salig är den för vilken jag inte blir en stötesten.” Ja, en kristen är väl för sig fördold så att han inte ser sin helighet och dygd utan idel ohelighet och odygd ser han hos sig: och du grova självkloka människa vill se kristenheten med ditt blinda förnuft och dina blinda ögon!

Kort sagt: vår helighet är i himlen, där Kristus är, och inte i världen, för var mans ögon, så som en vara på torget.”

Men nu vill baptismen med alla sina andliga fränder och fäder tvärtom ha ett ”synligt de heligas samfund på jorden”. Därför har de kommit på den dårskapen och det skadliga orådet att kasta bort barndopet. De tror sig nu, genom dess avskaffande, kunna inför aen kyrka av idel helgon.

Barndopet skall nämligen, enligt deras tanke, ha skulden för det onda som finns i den kristna kyrkan. Ja, än mer: det skall ha vållat förvanskningen av hela denna kyrka, som nu genom baptismen skulle återföras till sin ursprungliga renhet och sanning! Så betygar baptisten Wiberg, att ”roten till allt ont” skall vara ”uppståendet av en kyrka — till vilken man föds på köttsligt sätt, och införsättes medvetslös genom ceremonier” (märk: barndopet är för honom en ”köttslig födelse”, en ”ceremoni” — det, och inget mer!).

Ja, han bävar och skäms inte för att i fasaväckande förblindelse kalla det heliga barndopet ett Satans konstgrepp, i det han skarpt lastar Luther och kyrkans reformatorer för att de inte förstod — som han, Wiberg, och hela baptismen med dess kätterska urfäder förstått — ”att satan genom konstgreppet av det skenfagra och helt och hållet i fromhet insvepta barndopet hade skapat en falsk Kristen kyrka”!223Wibergs bok, s. 293f.

Vad vill nu detta säga? Ja, inget mer och inget mindre än att hela den kristna kyrkan, där barndopet av gammalt införts, skall vara en alldeles falsk kyrka, skapad av satan själv; och det just genom barndopet! — Man ser att baptismen hyser en innerlig avsky för och fiendskap mot hela den kristna kyrkan, inte mindre än mot barndopet.

Så länge barndopet praktiseras anser baptismen en förbättring av kyrkan vara omöjlig; ”ty att reformera en kyrka med barndop, är så mycket” (betygar herr Wiberg) ”som att söka fylla ett såll med vatten” (s. 294).

Men nu har vi rätt att fråga hur då detta synliga de heligas samfund ser ut, som barndopsförkastarna i alla århundraden berömt sig av att ha åstadkommit? — Välan, de vill väl åberopa sin yttre ärbarhet, sin yttre tukt och ordning. Men detta är på långt när inte nog för att utgöra kännetecknet på de heligas samfund. Ty även bland turkar och hedningar kan ju sådant uppvisas, ja, till och med satan själv kan ju förskapa sig till en ljusets ängel. Därför vill vi inte låta det yttre skenet bedraga oss utan vi vill skärskåda saken i själva dess grund: på tron, läran och bekännelsen vill vi se, och det efter det allena osvikliga Ordets överinseende.

Och vad upptäcker vi väl då hos barndopsförkastarna? Jo, det som redan visats: att de på ett avskyvärt sätt nersölat sig med alla slags kätterska villfarelser som inte bara tillfälligtvis nu eller då insmugit sig bland dem. Nej, från början och allt framgent har de som en cancer frätt på detta separatistiska samfund och som ett andligt gift trängt sig, så att säga, ända in i dess märg och ben.

Vi måste därför med Herrens egen liknelse kalla dem (så som de i sanning är) ”vitkalkde gravar gravar. Utanpå ser de fina ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och all möjlig orenhet”, Matt. 23:27.


Kapitel 13

Barndopets försvar mot baptismens invändningar

Vi har i hela vår föregående avhandling påvisat baptismens egentliga grundvillfarelser:

– dess i allmänhet falska och upplösande sakramentslära

– dess förnekelse av den sanna, kroppsligt-andliga gemenskapen mellan Kristus och församlingen

– dess angrepp på Kristi kroppslighets verklighet

– dess separatistiska fientlighet mot hela den bestående kristna kyrkan i alla tider

– flera andra, av dess fäder och själsfränder hysta och hyllade, grövre kätterska villfarelser.

Vi vill nu till slut ännu i korthet bemöta dess huvudsakliga invändningar mot barndopet, sådana som dock redan ofta tidigare blivit av andra grundligt vederlagda, senast av herr L A Anjou i hans mot baptismen nyligen utgivna skrift.224Baptismen, i förhållande till den Hel. Skrift och Christna kyrkans historia, granskad av L A Anjou, 1854, 128 sidor i 8:0.

Även på denna punkt fäster vi uppmärksamheten huvudsakligen på de av herr Wiberg i hans talrika, vitt spridda brev och i hans ofta åberopade skrift uttalade invändningar särskilt mot barndopet. Ty det är just herr Wiberg som allra först och ivrigast i denna tid verkat för baptismens utbredande i vår nord.

Redan den 14 juni 1851 skrev han ett gemensamt sändebrev till flera kristtrogna i Hälsingland, vilket även vi sedermera fått oss tillsänt i original. I detta skriver han bl.a. följande: ”När jag — går ut och först lär, och sedan döper var och en som bekänner sig tro på Kristus och bär sådan frukt, som bättring tillhör; då vet jag, att jag gör rätt” osv.

Inte fullt en månad senare skriver han igen i ett lika allmänt känt sändebrev som även meddelats oss: att ”de små barnen kan bli saliga såväl utan som med Dopet”, samt påstår, att barndopet endast ”tjänar till att av Kristi kyrka göra en världskyrka”. Han tillägger: ”helt annat är förhållandet om inga andra genom dopet upptas till medlemmar i kyrkan225Endast i förbigående vill vi fästa läsarens uppmärksamhet på herr Wibergs också här yppade baptistiska sätt att anse dopet i allmänhet — nämligen endast som en upptagningsakt till kyrkans gemenskap. Dräför kan han också från sin ståndpunkt mena att de små barnen kan bli saliga ”såväl utan som med dopet”. Ja, varför inte i så fall? — Men tänk om nu dopet var ett upptagande, inte endast i kyrkans, utan i Herrens Jesu Kristi egen saliggörande gemenskap! Tänk om det ändå var en verklig sanning som den hel. Paulus uttalar i Gal. 3:27: ”Ni, så många som är döpta till Kristus, har iklätt er Kristus!” Vart vill väl baptisterna då ta vägen med sin likgiltighet för barndopet, ja, med sitt förmätna förkastande av det? De berövar ju så sina barn saligheten av Kristi genom dopet förmelade gemenskap och de vill i allmänhet förringa hela dopets kraft och anseende. än sådana om vilka man har en på goda skäl grundad förmodan (!!!), att de äger en sann tro på Kristus. Der och endast der kan Kyrko-regementet inrättas efter den Hel. Skrifts föresyn.”

På båda dessa ställen angriper nu herr W. barndopet från samma sida: nämligen, med den invändningen att det skall vara ovisst, onyttigt, ja, skadligt, eftersom man inte med visshet vet om barnet tror. Samma invändning mot barndopet utför han omständligare i sin skrift Vilken bör döpas? där han, s. 82f, bl.a. yttrar: ”endast troende har Herrans befallning att låta döpa sig; — de andra är inte allenast icke befallda, utan förbjudna att låta döpa sig;” och han drar sedan av detta denna slutsats: att ”nyfödda barn inte kan vara inneslutna i denna befallning, alldenstund de kunna varken fatta eller tro Evangeli predikan”. (s 83)

Vi sammanfattar för större tydlighets skull denna baptismens urgamla invändning mot barndopet med deras egna ord så: endast de bör döpas om vilka man har en på goda skäl grundad förmodan att de äger en sann tro på Kristus. Och om de små barnen kan man inte ha en sådan förmodan; alltså bör de inte heller döpas.

Innan vi går att bevisa eftersatsens grundlöshet, och till följd av detta hela det baptistiska slutpåståendets oriktighet angående döpande av de små barnen vill vi först ställa denna lilla fråga till att besvaras av baptisterna: Är de också vissa om att de själva har fått det rätta, kristliga dopet och att de blivit döpta enligt Kristi befallning?

De svarar utan tvivel ”Ja”, alla med en mun, och de tillägger: ”det är just vi som vet detta om oss själva med visshet, men ni andra som blivit döpta i barndomen, ni kan inte ha denna välgrundade visshet.”

Vi frågar vidare: Av vad kan de nu med visshet veta att de blivit rätt döpta? Och vi hör dem svara: ”eftersom endast de bör döpas, om vilke man har en på goda skäl grundad förmodan, att de äger en sann tro på Kristus. Om oss har man haft en sådan förmodan, alltså har man döpt oss med rätta, enligt Kristi befallning. Vi kan därför med skäl vara vissa om att vi erhållit ett rätt kristligt dop.”

Vem ser nu inte av detta att baptisternas visshet om riktigheten av deras dop grundar sig på människors alltid ovissa ”förmodan”? Detta kallar vi att bygga på lösan sand, för vad kan väl vara opålitligare och obeständigare än människors ”förmodan”? Och ändå grundar nu baptisterna uppenbarligen sitt dops visshet och rättmätighet på en sådan vansklig ”förmodan”!

Att det verkligen förhåller sig så, står oemotsägligt klart av deras egna nyss anförda påståenden. Till dessa bifogar vi ytterligare följande yttrande av herr Wiberg i ett hans sändebrev av den 27 april 1852, som ligger här framför oss. Det lyder: ”Vi må hålla dopet i all ära, såsom ett Gudomligt dop, när det är meddeladt efter Guds egen ordning och föreskrift. Har döparen blott troget och samvetsgrant efterföljt Kristi egna förordning om dopet (som tydligen föreskriver, att endast sådana skall döpas, som med skäl kan anses som troende Kristi lärjungar), och sålunda visat sig stå i Kristi stad och ställe; så har Gud å sin sida givit menniskan ett rätt, efter sin heliga förordning inrättadt, dop, — vare sig den döpte vid dopet trodde eller ej.” — ”Vi byggde således inte vårt dop på menniskors tro.”

Så som slutorden utvisar, skall nu detta herr Wibergs andragande utgöra baptismens försvar mot den icke ogrundade beskyllningen, att den bygger dopets giltighet på människors tro. För att frikännas från denna tillvitelse nödgas baptisterna nu, så som är klart av det nyss anförda, göra sig skyldiga till en ännu större dårskap — att grunda dopets giltighet och gudomlighet på människors förmodan om vår tro!!

Har bara döparen tyckt sig ha skäl till den förmodan att vi trodde; så var det meddelade dopet rätt, ”vare sig den döpte trodde eller icke”, betygar herr Wiberg. Men om nu redan det, till och med av de mest upplysta bland baptisterna själva, måste medges vara orätt och vanskligt att bygga dopets giltighet på människors tro (som baptisterna hittills gjort); så måste varje förståndig människa inse den ännu större dårskapen i det att man grundar dopets giltighet och rättmätighet på människors blotta omdöme eller förmodan angående vår tro.

Jag vill inte ens nämna att ju dessutom detta baptismens antagande lika väl kunde användas av oss mot dem själva, till barndopets försvar. Ty då vi nu också döper de små barnen inte endast i den förmodan, utan i den på Guds Ord grundade övertygelsen, att de har eller egentligen i dopet får en rätt tro på Kristus — då måste, även enligt baptismens egna antaganden, vårt döpande av de små vara rätt och giltigt.

Men Gud vare lov! Vi behöver inte bygga barndopets rättmätighet på sådana baptismens lösa grunder, inte på människor övertygelse eller förmodan om barnens tro. Vi bygger det på Guds Ords fasta grund, som evigt förblir! Vi har med detta endast velat visa att den anförda baptistiska läran om dopets giltighet fullt ut lika väl kunde tjäna till stöd för vårt barndop, som de vill bekämpa, som för deras omdöpande, som vi avskyr och förkastar.

Baptisterna har annars i alla tider gjort sig skyldiga till den skadliga villfarelsen att de grundat dopets giltighet på människans tro — nämligen på så sätt: ”Om den som döps har en rätt tro, så är också dopet rätt; om inte, så skall det inte gälla.” Med detta sitt falska föregivande har de från urminnes tider antastat det heliga dopet och anfäktat många svaga samveten. Äntligen tycks de nu ha börjat till en del inse att denna deras mening inte håller streck; åtminstone har herr Wiberg (möjligen till stor harm för många av hans bröder?) uppenbarligen medgett det.

Vad företar de sig då nu? Välan, tänker de, eftersom det inte låter sig försvaras att grunda dopets giltighet på beskaffenheten av den döptes tro, så vill vi finna på en annan utväg. Vi uppehåller nu denna sats: ”Endast de bör döpas, om vilka man har en på goda skäl grundad förmodan, att de äger en sann tro på Kristus; vare sig den döpte vid dopet trodde eller inte.” ”Vi bygger alltså inte mera vårt hopp på människors tro”, ropar de nu till oss i stor belåtenhet med detta sitt nya påfund. Ja, ja, vi hör det! Men så bygger ni nu åter ert dop på människors omdöme och förmodan angående den döptes tro, och så har ni alltså råkat ännu värre ut. När ni söker undgå att med era fäder falla i vattnet har ni nu fallit i elden (enligt det latinska ordspråket: ”Incidit in Scyllam, qui vult evitare Charybdin”).

Och nu tillämpar vi på er Luthers slående ord, fastän de föga torde behaga er!

”Bygger du ditt dops giltighet på den grunden att den som döpte dig ansett sig ha goda skäl till förmodan att din tro var rättskaffens — så vill jag ur den Heliga Skrift bevisa dig (säger Dr. Luther med rätta) att alla människor är lögnaktiga och opålitliga. Det förbjuds på många ställen att sätta sin förtröstan till människors mening eller förmodan.

Därför står nu ditt nya dop på lösan sand; ja, inte endast det, utan det är också en förbjuden handling, en fördömlig synd. Detta eftersom det som tillhör Guds majestät ensamt av dig grundas på människor, i det att du förtröstar på en skapad varelse, således tvärt emot Gud. Vi däremot vill alls ingenting bygga på människor (mycket mindre på deras mening eller förmodan) utan på Guds verk allena. Det är inte endast vsst, ofelbart och osvikligt utan även så bestående att där det en gång ägt rum, förblir och gäller det evigt, så att man inte behöver ändra eller göra om det, så som människors verk och väsen ändras och förändras.”226Se Dr. Luthers av vederdöparnas svärmerier föranledda predikan om det heliga dopet, hållen år 1535. Sämmtl. Werke, Bd. 16, s. 98.

Så har vi nu allra först sett att baptisterna bygger dopets giltighet på en alldeles falsk grund, nämligen, antingen på den döptes tro eller också (liksom herr Wiberg) på den döpandes förmodan om dennes tro. Det senare är, om möjligt, ännu mera förvänt än det förstnämnda.

Vi har sett att på detta sätt blir inte endast barndopet utan lika visst varje dop ovisst. Ty så snart den döpte blir oviss om sin tro (som ju lätt kan hända) eller också börjar misstänka att den som döpte honom inte haft en ”på goda skäl grundad förmodan” om denna tro (som han i anfäktningens stund inte ens själv känner till), så måste denna arma människa därtill ännu vara oviss också om giltigheten av sitt dop! Ja, hon måste enligt baptismens lära hålla det för ogiltigt, för ingenting!

Se, detta är baptismens sköna frukt: att undergräva den fasta Guds grund till tröst och upprättelse, som ett anfäktat samvete kan ha av det heliga dopet, i den rätta förståelsen. Och redan därav kan man nog tydligt märka, att den gamla själafienden själv alstrat baptismen och rör sig i dess anda.

Men just denna ande har i alla tider med särskilt stor ilska angripit det välsignade barndopet, utgående å ena sidan från den satsen att dopet inte gäller för något, att det inte är ett kristligt dop ifall den som döps inte har en rätt tro. Och det är just denna urgamla baptistiska grundsats som herr W. nu vill justera så: ”vare sig att den döpte vid dopet trodde eller ej, så är dock dopet rätt och i sin ordning, allenast han med skäl kunnat anses för en troende Kristen.”

Men detta, menar de, skall nu inte kunna antas om de små barnen. De kan inte tro, eller kan inte med skäl anses vara troende, säger baptisterna. Alltså bör de inte heller döpas, och om de döps gäller det ingenting, ja, är en ”trolldomssynd” (som den gudlöse baptisten Julius Köbner i avskyvärd fräckhet smädar)227Se Wibergs bok, s. 94.

Men med vad vill nu baptisterna bevisa sitt påstående, att barn som döps inte kan tro? Vi vill höra och pröva deras svepskäl samt genast bevisa motsatsen.

1. Allra först, säger de, kan barnen inte tro på Kristus eftersom deras förstånd ännu är outvecklat. ”De är inte lärjungar i någon skola; de vet ingenting mer om Kristus än om Muhammed (!) — och kan ingenting lära av de stycken, som hör till Hans rike”, säger baptisten A Carson228D:o, s. 76. beträffande detta. ”De har varken kunskap om den treenige Gudens namn, eller kunna bekänna sin tro på detta namnet”, försäkrar herr Wiberg.229D:o s. 77.

Därtill svarar vi att det i sanning ges en kunskap om Gud och Kristus, samt en tro på Honom, som hos spädbarnen verkas av den Helige Ande, fastän de ännu inte kan fatta det predikade ordet om Kristus. Till bevis för detta vårt påstående åberopar vi först den Heliga Skrifts klara vittnesbörd om ett barn (se Luk. 1:15) som redan i moderlivet uppfylldes av den Helige Ande.

Vi är väl medvetna om att detta vittnesbörd är en stor förargelse för baptismen men den kan ändå inte omintetgöra det, hur gärna de än ville. Och detta ena obestridliga exempel ur den Heliga Skrift är för oss fullkomligt tillräckligt för att bevisa möjligheten av spädbarns gemenskap med Gud Fader och Hans Son, genom den Helige Ande.

Vad mer, om de ”inte är lärjungar i någon jordisk skola”? Inte i människors skolor utan i den Helige Andes skola lär man sig den sanna kristna tron! Det är därför nog att också barnen är tillgängliga för den Helige Andes upplysning. Vad mer, om de ännu inte kan för människor bekänna sin tro på den Treenige Gudens namn? Då de kan uppfyllas av den Helige Ande, så torde de dock utan tvivel på sitt sätt, för oss fördolt men uppenbart för Gud, kunna känna Gud och den Han har sänt, Jesus Kristus. Kanske känner de Honom bättre än den store baptisten Carson själv, som vågat påstå att spädbarnen vet ”ingenting mer om Kristus än om Muhammed!”

Och härmed har vi bevisat möjligheten av det som baptisterna påstår vara en omöjlighet: nämligen att också spädbarn, oberoende av att deras förstånd ännu är outvecklat, ändå är tillgängliga för den Helige Andes nådeverk. Så kan de också, om än omedvetet, ha sin själs fördolda tillit till Gud och vår Herres Jesu Kristi Fader.

Därför betygar också David (Ps. 22:10–11): ”Du var min tröst då jag ännu låg på min moders bröst; på dig har jag förtröstat200 från moderlivet: du är min Gud allt ifrån min moders liv.” Vart hamnar nu herr Carson med sitt påstående att spädbarnen inte kan veta någonting mera om Gud än om Muhammed? Ändå säger den helige Herrens tjänare David att hans förtröstan och tillit ända från moderlivet stått (inte till Muhammed utan) till levande Gud.

Och att en sådan, visserligen fördold men lika fullt sannfärdig förtröstan till Gud Fader i Kristus, genom den Helige Ande, verkligen ägt och äger rum, inte enbart hos en eller två bland de späda ”undantagsvis”, som baptisterna hävdar, utan även hos flera, bevisas oemotsägligt av samma gudsmans ord i Ps. 8:3. Där lovsjunger han Guds härliga namn och tillägger (som bevis på Guds underbara styrande): ”Av barns och spädbarns mun har du upprättat en makt” osv.

Gärna ville väl baptisterna ha dessa ord utskrapade ur den Heliga Skrift; men där står de nu likväl, dem till stor förtret och hela deras förståndskloka troslära till ett ohjälpligt nederlag! Här har de nu ingen annan utväg än att åter ta sin tillflykt till den godtyckliga, allegoriska tolkningen, med vilken de alltid är färdiga att i varje nödfall förfalska Guds Ord där det slår omkull deras drömmerier.

Så säger också herr Wiberg om de ord det nu gäller (s. 86) att ”de måste förstås på ett förblommeradt sätt, om barn till seder och förstånd.” Ändå talar grundtexten uttryckligen om verkliga spädbarn, ja, dibarn som än ligger vid modersbröstet. Vi tillåter inte baptisterna att med sina gudlösa, godtyckliga förblommeringar230Förblommerad = bildlig, allegorisk; även förvänd, inbillad. (JL:s anm.) för oss vränga Guds klara ord, hur helst det behagar dem själva. För sin egen del må de vrida och förvränga detta ord bäst dem lyster; de skall väl en gång få sin dom!

Baptismens första och förnämsta invändning mot barndopet är denna: att spädbarnen omöjligen kan ha någon kännedom om Gud eller tilltro till Honom. Den faller ohjälpligen för Guds Ords klara vittnesbörd som uttryckligen bevisat raka motsatsen, som vi redan sett.

2. Baptismens andra invändning mot barndopets rättmätighet och nytta är vidare att man hos de döpta barnen inte ser någon nyfödelse av den Helige Ande. ”Vi märker hos de bestänkta” (de får inte ens heta döpta!) ”barnen intet annat, än hos Judarnes barn. Ingen nyfödelse av den Helige Ande blir någonstans synlig, blott naturens och kroppens olika egenheter ser man”, säger baptisten Julius Köbner.

På detta grundar han sitt inte endast mot barndopet utan mot allt Guds dop i högsta mått hädiska slutomdöme:231Wibergs bok s. 92–93. ”Den så kallade dopnåden är ett påfund av prästerna, et spöke; derför låter den inte se sig på ljusa dagen, då man utan att drömma söker den med nyktra blickar; därför blir den spårlös och overksam.”

Till sådana hädelser hänförs nu den som drömmer som den blinda om färgen, dvs. mönstrar Guds verk med sitt otrogna förnufts orena blickar. Ja, hur är inte hala gudaktighetens hemlighet obegriplig för allt köttsligt förnuft! Vad kan till exempel vara orimligare för det naturliga förnuftets ”nyktra blickar” än detta: att hela Gudomens fullhet kroppsligen bodde i människan Jesus av Nasaret? Det var sannerligen inte ”synligt”, kunde inte ”ses eller märkas” av det yttre! Så som det står skrivet: ”Vi såg Honom men det var inte den skepnad som kunde behaga oss, Han var den föraktade och vanvördade, full med värk och sjukdom: Han var så föraktad att man gömde ansiktet för Honom.”

De som då dömde om Honom efter det yttre, det som de med ögonen såg och märkte, kunde inte annat än förargas över Honom, förkasta och bespotta Honom — vilket också verkligen skedde. Av samma skäl har också många av baptismens andliga fäder (nämligen katharerna, patarenerna och albigenserna) öppet hävdat att det inte var den rätte Kristus, Guds Son, som föddes i det jordiska Betlehem och som blev korsfäst.

Men samma ande som då verkade i dem, verkar också nu i Julius Köbner och andra hans gelikar bland vår tids baptister. Ty de överensstämmer alla däri (som vi har funnit) att de i trossaker dömer och bedömer inte efter Ordet utan efter det som för ögonen ”syns” och med förståndets nyktra blickar ”märks”.

Baptismens fäder förnekade Jesu gudom eftersom den inte är synlig eller begriplig för förnuftet. Deras andliga barn i vår tid förneekar med dem dopnåden i allmänhet eftersom den ”inte heller låter sig ses på ljusa dagen”. Och särskilt bestrider de barnens nya födelse genom dopet eftersom ”ingen nyfödelse av den Helige Ande blir synlig hos dem.”

Men allt detta är talat enbart efter det köttsliga förnuftet och strider just därför mot tron och Guds Ord. Ty tron sluter inte efter vad man ”ser, märker” eller känner, utan den är en på Guds Ord grundad viss övertygelse om ting som man ”inte ser” (jfr Hebr. 11:1232Enligt grundtexten.). Att således baptismen drivs inte av trons utan av otrons anda, är av allt det anförda, av deras egen muns beännelse, klart och obestridligt. ”Men den om inte tror på Gud, gör Honom till en lögnare” säger den hel. Johannes (1 Joh. 5:10).

Må därför baptisterna fritt förneka och smäda dopet, eftersom de inte ser det. Må de förkasta barndopet som en onyttig ceremoni, för att de inte ser de döpta barnens nya födelse av den Helige Ande! De är blinda och blinda ledare; vi vill inte följa dem utan vill tro på Guds Ord. Det vittnar om dopnåden: Efter sin barmhärtighet gjorde Han oss saliga genom den nya födelsens bad” (Tit. 3) och åter: ”Han har gjort sin församling ren genom vattnets bad i Ordet” (Ef. 5:26).

Detta vill vi tro och hålla för gudomlig sanning fastän den nya födelsen av den Helige Ande i dopet inte blir synligt, varken hos de döpta barnen eller hos de äldre som döps. Ty vi vet att Guds Ord är sannfärdigt och inte kan ljuga — så sant som Gud är Gud, som sagt detta.

Vi har nu insett hur fullkomligt obefogat baptismens sistnämnda invändning mot barndopet är. Vi vill nu närmare fästa den kristliga läsarens uppmärksamhet på hur den ande är beskaffad som i baptismen driver sitt hemska och lömska spel. Under skenet av stor fromhet och en fager yttre tukt, ja, än mer: i glansen av en evangeliserad bekännelse utbreder sig nu denna ande vitt omkring i kristenheten och utger sig för att vara själva den äkta, ursprungliga kristendomens anda, från vilken hela den synliga kyrkan, utan undantag, skulle ha avfallit.

Oförståndiga, oprövade och i Guds sanning obefästade själar rycks nu bort i mängd av det intagande sken som baptismen omgett sig med — ty dessa själar ser inte längre än till ytan. Men den som inte vill bli bedragen utan önskar pröva alla lärdomsväder inöfr Gud och i Hans Ords sannfärdiga ljus, han inser snart att det inte är trons utan otrons ande som rör sig på baptismens djup, fastän klädd i en skenbart kristlig, evangelisk dräkt.

Eller hur? Har inte denna ande förrått sig tydligt nog även genom dess senast anförda påstående mot barndopet och hela dopnåden, som en sådan ande som i själav verket inte vill tro Guds Ord längre än förnuftet begriper, ser och märker? Allt som går därutöver är för denna anda endast tom dikt och ”prästernas påfund” (så som vi nyss hörde herr Köbner vittna om dopnåden)!

Vad mer, om baptismen i denna tid från denna sin egenartade synpunkt ännu inte angripit alla trosartiklar? Samma ande som nu vill lära oss att tvivla på och förkasta en del av Guds vittnesbörd och av Hans rikes hemligheter endast på den grunden att vi inte begriper dem, inte ”se eller märka” deras verklighet och fullbordan — den anden kan väl också i sinom tid lära oss att av samma skäl tvivla på flera, ja, alla trons artiklar?

Eller hur? Har inte baptismens ande under tidernas lopp redan visat tillräckliga prov på detta? Har inte baptismens erkända fäder förkastat hela treenighetsläran, läran om att världen skapades av Gud, läran om Jesu Kristi eviga människoblivande, om Hans sanna död på korset, läran om den Helige Andes sanna gudom, läran om den Heliga Skrifts gudomliga ingivelse (i det de förkastade hela Gamla testamentet som ett verk, inte av Gud, utan — rysligt att säga — av djävulen själv!), läran om sakramenten samt läran om kropparnas uppståndelse!

Ja, allt detta har de i olika tider bestridit och förkastat och ändå vill nu deras söner övertyga oss om att jsut dessa kättare skall ha utgjort Kristi församling, ”ett synligt de heligas samfund”!! Den som nu på detta sätt kan prisa sina fäders missgärningar, i stället för att med ånger och blygsel vända sig bort från dem, han är sannerligen inte långt ifrån att själv träda i fädernas fotspår, så snart tid och tillfälle ges.

Den hyllning som baptismen ger medeltidens kättare är samtidigt en omisskännlig hyllning av deras villfarelser, fastän baptismen väl ännu aktar sig för att öppet hävda allt som dess prisade fäder har prisat. Äpplet faller dock aldrig långt från trädet och dessutom: den som i en artikel inte vill tro Gud och Hans heliga Ord längre än näsan räcker (om jag får utlåta mig så trivialt), han skall snart nog vara färdig att förhålla sig på samma sätt i alla andra kristendomens huvudstycken. Ty litett surdeg syrar hela degen.

3. Men vi återgår till att ytterligare behandla och bemöta ännu några baptistiska invändningar mot barndopets berättigande. Utgående från påståendet att barnen inte bör dpas, eftersom de ännu vid den åldern inte skulle kunna tro, medger dock baptisten Wiberg att ett och annat barn (liksom t.ex. Johannes Döparen233Se hans bok, s. 85. På samma sida spökar också den baptistiska villoläran att en människa kan vara ”helgad genom den HeligaeAnde, utan att i Biblisk mening tro”!! Vilken ofantlig förvanskning av hela den kristna salighetsläran!! verkligen varit troende och begåvad med Guds Ande.

Men han invänder att därför ”inte alla barn tror i moderlivet eller när de frambärs till dopskålen”. Ty, säger han (s. 84): ”det vissa är att den Heliga Skrift ingenstans nämner, att nyfödda barn i allmänhet (dvs allesammans) tro.” Medges gärna! Men vad följer väl av allt detta? Baptisterna medger att den Heliga Skrift vittnar att ”flera menniskor” redan i den spädaste barndomen fått Guds Ande och förtröstat på Gud. Ja, den Helige Ande själv vittnar, att Gud ”av barns och spenabarns mun upprättat åt sig en makt”. Då tror vi med full rätt, och det på biblisk grund, att så också ännu sker med de små, som döps till Jesus Kristus i Hans kyrkas gemenskap.

Vad mer, om inte Skriften säger, att alla nyfödda barn tror? Det säger inte heller vi. Men månne vi väl därför inte är berättigade att döpa något enda barn? Ja, så menar herr Wiberg: ”Den Hel. Schrift nämner ingenstädes att barn i allmänhet (dvs alla barn) tro”, alltså måste alla barn lämnas odöpta, menar han. Men vad skulle väl följa av en så förvänd slutsats? Jo, att inga människor i världen borde döpas och kanske skulle också upphävandet av hela dopet en gång bli baptismens slutliga mål.

Vad baptismen nämligen nu anför mot barndopet, det samma kan man också när som helst anföra mot allt slags döpande. Ty om jag inte får döpa barn för den skull att den Heliga Skrift ingenstans nmner ”att barn i allmänhet tror”, så får jag på samma grund inte heller döpa någon äldre människa. Detta eftersom den Heliga Skrift ju ingenstans nämner att äldre människor i allmänhet tror.

Men nu vill baptismen invända ”du skall döpa bland fullvuxna människor endast dem, om vilka du kan ha en på goda skäl grundad förmodan, att de tror — endast dem bör du döpa, och inte människor i allmänhet.” Då svarar jag att jag på alldeles samma grund också måste döpa spädbarnen i kristenheten, eftersom jag (som visats) kan ha en på fullkomligt lika goda skäl grundad förmodan om deras, som någonsin om fullvuxna människors tro. Skillnaden är endast den att de fullvuxna kan bekänna sin tro men barnen kan det inte.

”Där har vi det!” torde baptisterna här utropa: ”hur vågar du då döpa barnen, när du inte hör deras egen trosbekännelse. Men vi döper enbart fullvuxna, som kan bekänna sin tro.” Jag svarar: De fullvuxnas bekännelse kan också bedraga och har ofta bedragit; så att också de som enbart döper fullvuxna, om vilkas tro de anser sig kunna ha en grundad förmodan — ändå ofta måste komma att döpa sådana som inte i sanning tror.

Ja, skedde inte sådant själva de heliga apostlarna, som ju också hade döpt en Ananias och Saphira, vilka dock kort därefter (Apg. 5) fick ett förskräckligt slut med domen: ”Varför har Satan uppfyllt ditt hjärta, så att du skulle ljuga för den Helige Ande? — Du har inte ljugit för människor, utan för Gud.” Likaså blev trollkarlen Simon vid denna tid döpt, om vilken likväl aposteln Petrus därefter straffande tvingas betyga: ”Du har ingen del eller lott i den här saken, för ditt hjärta är inte uppriktigt inför Gud. ” (Apg. 8:21)

Redan dessa två exempel är tillräckligt bevis för att munnens bekännelse ofta kan bedraga människor. Endast Gud ser ner i hjärtats dolda djup — för Honom är vår tro eller otro alldeles uppenbar. Ja, baptisterna bekänner det själva, att de inte kan ha någon fullkomlig och osviklig visshet om tron hos den som döps. De bekänner sig ju med herr Wiberg ha endast en ”på goda skäl grundad förmodan därom”.

Men förmodan är ju ändå förmodan och ingen rätt visshet eller säkerhet. Skälen till en sådan förmodan kan väl synas goda och ändå händer det att förmodan varit falsk och ogrundad. Så var fallet redan i apostlarnas dagar beträffande de nyss nämnda personerna och dessutom med flera andra. Alltså kan baptisternas förmodan om sina fullvuxna dopkandidaters tro vara ogrundad och slå fel i rätt många fall; ty (för att på dem själv tillämpa deras egna sofismer) den Heliga Skrift nämner ingenstans att ens baptister i allmänhet tror eller kan tro.

Men nu går vi ännu längre och påstår vad vi också vill bevisa — att vår förmodan om de döpta barnens tro står på en vida bättre och vissare grund än någonsin baptisternas förmodan om tron hos de vuxna de döper. Vårt bevis för detta påståeende gäller dock enbart för dem som antager och tror den Helige Andes övernaturliga verkan på människan i dopet, vilket baptisterna ingalunda antager. För dem är ju dopet dock ingenting mera i själva verket än en högtidlig ceremoni, en invigningsakt till kyrkans gemenskap. Fastän följande bevisning alltså inte kan gälla för baptisterna (och för deras skull har vi inte ens skrivit, ty de kan föga hjälpas) så skall den dock gälla för envar annan som antager den Helige Andes verkan i dopet.

När vi nu på biblisk grund antager den Helige Andes verksamhet i dopet, till ny födelse och till trons uppkomst i själen, så frågas: hos vilka kan detta Guds nådeverk ha en åsyftad framgång? Utan tvivel hos alla dem som inte med vilja eller avsikt motstår den. Men att spädbarnen i allmänhet inte gör så, står klart både på grund av deras särskilda beskaffenhet och av den Heliga Skrifts vittnesbörd om detta.

Väl är barnen genom arvsynden fördärvade (det tror och bekänner vi, Gud vare lov, i djupare mening och med större allvar än någon baptist!) men det medfödda fördärvet har dock ännu inte hos dem kunnat utveckla sig till någon uppsåtlig motsträvighet mot den Helige Andes nådeverkningar. Så mycket mindre som deras förstånd ännu inte ens vaknat till självmedvetande.

Detta sistnämnda förhållande är alltså, med avseende på dopets saliggörande verkan, en stor fördel för barnen. Detta fastän baptisterna och alla otrogna förnuftskloka anser det vara ett hinder för gudomlig verkan hos dem. Tvärtom, de är just därigenom tillgängligare och öppnare för Guds inflytande än det mest utbildade förnuft hos en fullmogen människa någonsin kan vara.

Ty ”allt förnuft måste ju dock tas tillfånga under Kristi lydnad” (2 Kor. 10:5) annars blir det aldrig någon tro. Men just detta sker nu inte ofta hos de fullvuxna och aldrig utan mycket kamp och svårighet. Hos spädbarnen förfaller däremot detta hinder av sig självt för den Helige Andes verkningar.

Så vittnar också Herren själv i sitt heliga Ord (Mark. 10:14) att himmelriket i främsta rummet hör barnen till, samt att också Hans egna lärjungar måste omvända sig och bli som barn på nytt för att kunna gå in i Guds rike (Matt. 18:3).

Således är detr nu klart och bevisat, både av barnens särskilda beskaffenhet och ur den Heliga Skrift att spädbarnen mycket mindre motstår den Helige Andes nådeverk (som helt visst äger rum i dopet) än någonsin en till åren kommen människa.

Därför påstår vi med fullkomlig säkerhet att det heliga dopet hos spädbarnen i kristenheten mycket säkrare blir till välsignelse än hos de vuxna dom döps. Med ett ord: vi har en på vida bättre skäl grundad förmodan om de döpta barnens tro än man i allmänhet kan ha om deras tro, som blir döpta i vuxna år.

Alltså har vi också fulla skäl att med vår dyre lärofader, den av baptismen fruktade och föga aktade Dr. Martin Luther, instämma i dessa sannfärdiga ord:

Om något dop bör hållas för helt visst och kraftigt, så är det helt visst de små barnens, och det just för Kristi ords skull, där Han befaller att de skall föras till Honom.

Och det som hos de gamla kan vara skrymteri, som det naturliga förnuftet ofta far med, det kan hos barnen inte vara något skrymteri, då deras förnuft ännu är fördolt och inte förmår sådant. Nej, liksom Kristus har befallt att man skall föra dem till Honom, så verkar Han också sin välsignelse i dem. Och det är sannerligen rätt betydelsefullt att Kristus befaller att Han skall ha barnen hos sig och straffar dem som vill förhindra det.”234Luthers Evangeliipostilla, pred. nr 19, § 44.

Men vem annan gör väl det, än just baptisterna? tillägger vi.

Baptismens påståenden att barnen inte kan tro och att de på denna grund skulle vara olämpliga för det heliga dopet, har vi nu prövat. Vi har funnit att dessa påståenden är fullständigt värdelösa. Detta antingen de vill stöda detta påstående på att barnens förstånd är outvecklat eller på att man inte kan se och märka någon nyfödelse hos de döpta barnen, eller slutligen på att den Heliga Skrift ingenstans säger att alla barn tror. Vi har tvärtom bevisat att spädbarnen mycket mindre än någon vuxen människa motstår den Helige Andes nådeverk i dopet.

På denna grund har vi slutligen hävdat det redan av Dr. Luther yttrade påståendet att ”om något dop bör hållas för helt visst och kraftigt, så är det i sanning de små barnens i kristenheten”. Detta främst på grund av Kristi egna ord i Mark. 10:4, där Han befaller att han skall ha barnen hos sig och straffar dem som med baptisterna förhindrar sådant.

Sanningen i detta påstående om barndopets verkliga företräde framom varje annat dop vill vi än ytterligare visa. Vi gör det så mycket hellre som baptismen alltid riktat sina hätskaste anfall just mot det välsignade barndopet.

Nu kan väl baptisterna lika litet som alla andra förnuftskloka fatta hur dopet, som ett Guds Andes nådeverk, kan lämpa sig för spädbarnen eller vara dem till någon nytta. Deras förstånd och vilja är ju ännu outvecklade och de kan alltså inte själva ha någon del i detta verk. Men det förehåller sig ändå, så som redan antytts, tvärtom så: dopets av Guds åsyftade nådeverk framgår därför hos de små så mycket bättre, så mycket mera obehindrat.

Ty vi vet och har i det föregående tillräckligt bevisat det att allt andligt liv har sin egentliga grund i dopet. Där äger den nya födelsen rum och just därför att den är en ny födelse förutsätter den allra minst någon självverksamhet eller någon medverkan från människans sida, varken beträffande förstånd eller vilja. Just därför att dopet är en ny födelse och det av Gud, utesluts här all medverkan av den mänskliga viljan och det så mycket mera som denna vilja är av synden fördärvad.

Eller hur? Föds inte människan också i naturligt hänseende till denna världen utan att hennes egen vilja eller verksamhet har någon andel i det — ja, utan att hon ens själv då är medveten om denna födelse. Först med tiden, allteftersom hon tillväxer i ålder och hennes förstånd vaknar till medvetande, skall hon visst själv också själv efterhand bli medveten om och bruka de anlag och krafter Skaparen skänkt henne redan i födelsen– fastän de då ännu var outvecklade och omedvetna för henne. Att hon blivit född till världen som en sann och levande människa innan hon själv visste eller ens kunde vilja det, vet hon först efteråt; sedan det redan tidigare skett av Gud, utan hennes vetskap eller vilja.

Så förhåller det sig också här med den nya födelsen i dopet. Just därför heter och är den en ny födelse för att grunden för all andlig utveckling och tillväxt där blir lagd i Gud. Det befordras inte till det minsta av vårt eget vetande eller viljande. Och liksom nu den naturliga födelsen alltid sker utan människans egen vetskap och vilja, så är det också med begynnelsen och grunden för vårt andliga liv och vår andliga utveckling för Kristi rike. Den blir nedlagd i oss genom den nya födelse som sker i dopet, utan vår vetskap och vilja, dvs. då vi ännu är barn utan medvetande och vilja.

”Såsom man icke själv vet eller vill sin kroppsliga födelse, men väl efteråt måste komma till ett vetande och viljande med avseende på den; så tillgår det också med människans nya födelse; skall hon framdeles använda den sig till godo, så måste hon också bli medveten om den — men väl kan denna födelse försiggå och redan vara henne skäntk, innan hon det ens vet eller vill.”235Dr. Rudelbachs och Guerickes Zeitschrift für die gesammte Lutherische Theol. und Kirche, 8 Jahrgang, 3:s Qvartalheft, s. 34.

Vi sammanfattar det nu sagda så: varken vårt förstånds eller vår viljas medverkan behövs till den i dopet skeende nya födelsen. Däremot förutsättes därvidd som ett oundgängligt villkor att den som döps måste vara i behov av en sådan ny födelse och vidare att han måste vara lämplig för Guds rike; annars missbrukas dopet, som är den nya födelsens sakrament.

Att nu också barnen är i behov av ny födelse, det kan endast den bestrida som betvivlar att arvssynden är verklig och fördömlig. Den försöker bortförklara den i alla fall gällande gudomliga sanningen i Kristi ord: ”Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.” (Joh. 3:5) Och i själva verket är baptisterna helt visst förnekare av arvsynden i dess djupa, bibliska betydelse. De antar nämligen att barnen blir saliga i allmänhet, utan dop och utan tro.

Herr Wiberg säger oss det i sin bok, s. 118, där han anför baptisten Carsons ord: att ”spädbarn bli saliga — icke genom tron”.236Ja, herr Wiberg själv förkunnar oss, s. 196, sitt nya baptistiska evangelium: att de barn ”som dö utan dop och utan tro” dock i himlen skall lovsjunga Lammet. Vad skulle väl sådana höga andar göra med barndop, som också utan tro kan flyga upp till himlen? Men till Guds himmel kommer de aldrig så, ty himlens Herre själv har sagt: ”Den som inte tror skall bli fördömd” och Hans apostel intygar: ”Utan tro är det omöjligt att täckas Gud.” Därför anser de också att barnen inte behöver dopet. Men just härigenom, att de antar att barnen blir saliga utan tro, utan dop, utan ny födelse, visar de på det allra tydligaste vis att de är nya pelagianer, som i själva verket förnekar den sanna och bibliska läran om arvsynden.

Men det är och förblir icke desto mindre en avig, gudomlig sanning att alla människor som är komna av Adam, ingen enda undantagen, av naturen är vredens barn. Det vill säga att de är förtappade och fördömda syndare i sig själva. Som sådana måste de enligt Herrens egna ord (Joh. 3:3) ovillkorligen bli födda på nytt för att kunna ingå i Guds rike. Genom dopet, som den sanna nya födelsens bad, måste den isynd fallna människan allra först inplantas i Kristus och så med tron tillägna sig Hans allmänna förlossning.

Ty himlens Herre säger det själv: ”Den som tror och blir döpt, han skall bli frälst, men den som inte tror, han skall bli fördömd.” Icke desto mindre djärvs baptisterna gudlöst påstå, i uppenbar strid mot Herrens klara ord, att barnen blir saliga utan tro och dop! Men de skall väl en gång få se hur förskräckligt de misstagit sig i detta och vilken dom de ådragit sig genom att frånröva de arma barnen dopets nådemedel till ny födelse, tro och salighet i Kristus.

Men var och en som tror Guds Ord och på denna grund antager arvsyndens verklighet, han kan inte heller förneka att de små barnen också behöver dopet, som den nya födelsens sakrament. Ty utan dop, allra minst utan tro, kan ingen ha del i Kristus och den av Honom vunna saligheten. Och likaså behöver de dopet eftersom Herren själv försäkrat att ”den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.”

Baptisternas påstående att barnen också utan tro och dop blir saliga, är därför så grovt och uppenbart stridande mot Kristi klara ord (Mark. 16:16 och Joh. 3:5) samt mot all kunskap om det syndafördärv som bor i människonaturen ända från födseln, att vi inte ens anser det mödan värt att inlåta oss på någon utförligare vederlägggning av detta.

Tvärtom är vi övertygade om att de just genom detta sitt påstående helt tydligt röjer sin nakna ytlighet för varje själ som vaknat till djupare syndakännedom. De är nämligen, med ett ord, alldeles obrutna andar som inte har ens någon aning om syndafallets förskräckliga följder och människonaturens därav härstammande djupa fördärv.

Och då de nu så bevisar sig inte ens känna till detta, hur skulle de då kunna känna Kristus och nåden i Honom? Måste inte tvärtom hela deras skimrande kristendom vara en lögnaktig, skenfager dröm? Den uthärdar aldrig anfäktelsens eldprov, mycket mindre kan den bestå på domens dag! De kan i sanning förliknas vid det utsäde som föll på stengrunden (Matt. 13:5–6) ”där det inte hade mycket jord och snart gick upp; ty det hade inte djup jord, men när solen gick upp, vissnade det och eftersom det inte hade några rötter, torkade det bort.”

Att Adams i synd fallna barn kan bli saliga utan dop och tro – således också utan all kristendom – är en baptistisk, ja, jag må väl säga rentav hednisk villolära. Den förtjänar inte någon vederläggning utan den är just själv den kraftigaste vederläggning av hela baptismens förmenta kristlighet. Att också spädbarnen är i behov av dop och kristendom är däremot en oomkullkastlig, biblisk sanning, som inte så lätt kan utplånas ur de kristna folkens medvetande, fastän den aldrig så mycket anfalls av baptismens lärdomsväder.

Men vida mer kan däremot mångas samvete i denna tid bli anfäktat av baptismens påstående att spädbarnen, omedvetna om världen, inte är lämpliga för dopet. Vi har därför redan till en del bevisas haltlösheten av deras påståenden också i detta avseende och vill bevisa det ännu mer i det följande.

Var och en som i enkelhet håller sig till Herrens Ord och tar allt förnuft till fånga under Kristi lydnad, behöver inga andra skäl mot alla sådana påståenden än Jesu Kristi egna ord. Han säger: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty sådana hör himmelriket till.” Och detta enda ord är i sanning ensamt nog för att kullkasta alla baptismens förnuftsfunderingar mot det tillbörliga i att döpa spädbarn.

Ty alldeles så som baptisterna nu gör, ville ju också lärjungarna en gång hindra dem som förde fram sina spädbarn till Jesus. Därför blev Herren rätt misslynt (”äganaktäse”, Mark. 10:14) och yttrade de ovan anförda orden. Han tillade eftertryckligt till de bestraffade lärjungarna: ”Sannerligen, jag säger er: den som inte mottager Guds rike som ett barn, han kommer aldrig därin.” ”Och Han tog dem upp i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem.”

Hur skulle inte baptisterna högt triumfera om de på sin sida ägde ett enda lika klart och tydligt Skriftens vittnesbörd som detta är just emot dem! Men då de nu ändå inte vill avstå från sina meningar, fastän Skriften än så tydligt och kraftigt talar mot dem, så tvingas de ständigt igen hjälpa sig fram med en falsk uttydning av Bibelns ord.

Så gör de också här. Nu kan de väl inte mot detta ställe invända, som de gör mot Matt. 18:6, att det här endast var tal om barn i åldern fem till tolv år237Endast om barn i denna ålder vill baptisterna låta Jesu ord gälla då Han (Matt. 18:6) säger: ”dessa små som tror på mig”. Ty annars skulle ju Herren ha talat mot deras lära, som är att nyfödda barn inte kan tro — och det får Han inte. Baptisterna tillåter det inte! Se Wibergs bok, s. 87. och inte om nyfödda. Ty av de tre evangelisterna, Matteus, Markus och Lukas, som enstämmigt omtalar denna händelse, har den sistnämnde genom Andens särskilda tillskyndelse (Luk. 18:15) uttryckligen benämnt de till Kristus framburna barnen med ett ord som i grundspråket oemotsägligen betecknar helt nyfödda spädbarn (τα βρεφη, Brefä). Just sådana som vi brukar döpa!238Detta samma ord förekommer i Luk. 1:4 om Johannes då han ännu som foster låg i moderlivet; vidare Luk. 2:12 och 16 om det späda, nyfödda barnet Jesus som låg i krubban, även Apg. 7:19 om hebréernas nyfödda barn som på den egyptiska konungens befallning strax efter födelsen skulle kastas i floden. Jämför 2 Mos. 1:22. Texten handlar här alldeles tydligt om späda, ”nyfödda” barn: om sådana befallde Jesus att de skulle föras fram till Honom, sådana tog Han upp i sin famn, lade händerna på dem och välsignade dem.

Och vi frågar nu med apostelns ord (Apg. 10:47): ”Kan någon förbjuda att dessa döpes i vatten?” Det skulle tyckas att ingen borde våga hindra dopet för dem som härlighetens Herre inte vägrat ta i sin famn och som Han med sina heliga händers påläggning meddelat sin egen gudomliga välsignelse!

Ändå vågar baptisterna i hejdlös förnuftsförmätenhet påstå att sådana nyfödda barn inte kunde vara lämpliga för dopet. De hävdar att den som döper dem skulle begå en ”trolldomssynd”, missbruk av Guds namn, samt göra sig skyldig till samma förseelse som katolikerna då de döper döda ting som klockor och stenar! O, det är i sanning vidrigt och vämjeligt att ens tvingas inlåta sig i något svaromål med sådana fräcka smädeandar! Men nöden har ingen lag och för de anfäktade samvetenas skull måste man också träta med den oblyga djävulen själv.

Himlens Herre, Guds ende Son själv har nu sagt: ”Låt barnen komam till mig och hindra dem inte” — ändå låter baptisterna dem inte komma till Honom, i det att de hindrar dem från att döpas. Han själv tog sådana nyfödda barn i sin famn, lade sina gudomliga händer på dem och välsignade dem. Ändå skränar de leda vederdöparna att allt detta inte betydde något mer än då de själva nu lägger sina orena, syndiga händer på barnen och ber för dem, som de hävdar att de någon gång, ”stundom”, gör.239”Stundom anmodade av föräldrarna till ett nyfött barn att förena oss med dem i bön till barmhertighetens Fader, efterkommer vi deras önskan.” Se Wibergs bok, s. 201. Hur sällsynt är inte själva detta usla dopsurrogat!

Vi däremot hävdar att upptagandet av spädbarnen i Kristi famn och välsignelsen av Honom var himmelsvitt mer än någon baptist någonsin förmår tänka eller be. Att så upptas i Jesu Kristi famn motsvaras nu endast av det heliga dopet, som är ett upptagande i Hans verkliga gemenskap. Likaså var det att med händernas påläggande välsignas av Kristus i sanning tusen gånger mer än någon syndig människas, mer än de största helgonens förbön. Det var ingenting mindre än att ta emot barnaskap hos Gud, syndernas förlåtelse och det eviga livet, just det som nu sker i dopet.

Ty då Kristi sändebud kunnat meddela den Helige Ande med handpåläggning, så måtte väl mycket mer Kristus, Herren själv, ha kunnat det. Också här måste det gälla att tjänaren inte är förmer än sin Herre. Han, som med ett ord gjort de blindfödda seende, de döva hörande och även de döda levande, vars klädedräkts blotta vidrörande ögonblickligen botat de mest obotliga lidanden. Skulle inte Hans handpåläggning, tagande i famnen och välsignelse verkligen ha meddelat de små hela Hans himmelska rike? Så betygade Han också med detsamma att himmelriket hörde dem till!

Men allt detta kan inte nu längre meddelas barnen på annat sätt än genom det av Herren själv instiftade dopets sakrament. Där upptas de i Hans nådefamn och i Hans gemenskap, där ikläs de Hans rättfärdighet och får Hans välsignelse, den Helige Ande.

Men här hör vi nu baptisterna invända: varför gav Han då inte de barn som bars till Honom att genast döpas? Vi kunde åter fråga dem: varför befallde Han inte strax att döpa alla andra, åt vilka Han i sitt kötts dagar tillförsäkrade nåd och syndernas förlåtelse? Men vi svarar: vad Han själv personligen då meddelade människorna, det skulle, sedan Han blev förklarad, genom Ordet och sakramenten meddelas dem. Därför blev också det heliga dopet av Herren instiftat först vid Hans uppfarande till Fadern (Matt. 28:18–20).

Men vem annan än baptisterna kunde väl därav dra den förvända slutsatsen att dopet inte heller nu skulle vara nödvändigt till saligheten? Om det inte var nödvändigt, så hade Herren sannerligen inte instiftat det. Men nu var det, tillsammans med allmän predikan av evangelium, Hans yttersta vilja och befallning — alltså är det ena lika nödvändigt som det andra.

Nu kan de små barnen ännu inte fatta evangelii predikan eller genom detta nådemedel frambäras till Kristus. Ändå bör också de föras fram ill Honom, enligt Hans egen befallning. Också de bör få del i Guds himmelska rike, eftersom det tillhör dem. Men hur skall nu detta ske? Att be för de små är väl gott; men vår blotta förbön gör dem ingalunda än till Kristi egna och himmelrikets arvingar. Inte heller kan de nu av Kristi själv omedelbart tas upp i famnen och välsignas med Hans handpåläggning, som då skedde.

Men se, den till himlen uppfarna Frälsaren har ju själv vid sin bortgång instiftat det heliga dopet som det rätta och egentliga medlet för upptagandet i Hans rike och gemenskap. Ty just om detta nådemedel gäller nu Hans ord: ”Den som inte blir född på nytt av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.”

Av detta kan vi alltså med full tillförsikt, med hela den kristna kyrkan och trots alla vederdöpande kättares invändningar, dra en tydlig slutsats. Den är att samme Herre som medan Han vistades här i köttet, ville ha barnen frambruna till sig, tog dem i famnen och välsignade dem genast genom att lägga händerna på dem, också nu vill detsamma genom dopet. Han vill också nu att de små bärs fram ill Honom, Han vill geenom detta sakrament uppta dem i sin gemenskap och i sitt rike och på så sätt meddela dem sin välsignelse, nåd, barnaskap och den Helige Ande.

Vi hävdar därför med stöd av allt det anförda med Augsburgska bekännelsens ord i dess nionde artikel: ”att dopet är nödvändigt till saligheten — och att man skall döpa små barn, och vi fördömer vederdöpare” (eller baptister, som de nu helst vill kallas) ”som ogillar det dop som sker med små barn och hävdar att barnen kan bli saliga utan dopet.”

Av Herrens Kristi eget beteende mot spädbarnen och av Hans eget ord ”låt dem komma till mig” är det nu klart och avgjort, att de är lämpliga för dopet. De är detta genom Herren själv då Han vid sin bortgång instiftade nådemedlet för upptagande i Hans gemenskap, dvs. i Hans rike, som ju uttryckligen ”hör sådana till”.

Och tvärtom är det av samma skäl också klart och visst att vem som än berövar spädbarnen i allmänhet dopet, han hindrar dem också att komma till Jesus. Han utestänger dem också därmed, såvitt på honom beror, från Jesu himmelska rike. Allt detta sker då tvärt emot Jesu egen uttryckliga uppmaning: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty sådana tillhör Guds rike.”

Alltså förstår vi av allt detta att baptisternas handlingssätt med de små barnen står i alldeles uppenbar strid mot Guds vilja och befallning. Till följd härav är det en fördömelsevärd synd, så mycket mer som de inte låter eller låtit i gångna tider låtit bevaka sig av några skäl ur Guds Ord, inte ens av den allra tydligaste bevisning. Inte heller torde de nu eller framdeles låta beveka sig att ta sitt blinda och otrogna förnuft till fånga under Kristi och Hans Ords lydnad.

Därför är de oemotsägligen ”Falska profeter och falska lärare som” (enligt apostelns ord2402 Petr. 2:1-3.) ”inför fördärvliga partier och skall dra över sig en hastig fördömelse ty många efterföljer deras fördärv genom vilka sanningen blir smädad,241Vi har nyligen med häpnad hört baptismens smädelser mot dopet och dopnåden! vilka domen nu länge sedan inte är sen och deras fördömelse sover inte.” Och de har i alla tider visat sig ha ett i villfarelsen förhärdat sinne som av inga Guds Ords bevisningar eller förmaningar låter rätta sig. Därför återstår endast i sanning inget annat för den som inte själv vill bli förförd, än att fly dem. Detta enligt apostelns behjärtansvärda ord: ”Fly en kättersk människa då han en gång eller två förmanats och vet att en sådan är förvänd och syndar så som den som dömt sig själv.” (Tit. 3:10–11)

Inte heller har vi skrivit för deras skull utan för Kristi församlings skull, särskilt för de svaga samvetena. De oroas och anfäktas åter i vår tid av dessa villoandar som väl förstår, med tiden allt bättre, att utsmycka sin usla lögn med falska slutsatser och ”symboliska” förvrägningar av Guds eget Ord. Detta har vi redan många gånger bevisat.

Att nu bemöta alla deras invändningar och spetsfundigheter, alla deras lögne och förvrängningar av Bibeln, skulle inte ta någon ände. Vem hinner väl stoppa till munnen på den tusenkonstnär som oupphörligt verkar i och genom alla villfarande andar, som ljugit och förfalskat allt Guds Ord ända från världens begynnelse tills nu!

Likväl, fastän vi redan på många olika sätt visat baptismens villfarelse, anser vi oss ännu inte kunna avsluta vår vederläggning innan vi också tagit i övervägande dess utläggning av det heliga dopets instiftelseord, Matt. 28:19–20. Vid denna sin utläggning fäster baptismen så stor vikt att t.ex. baptisten Carson om den trotsigt utropar: ”Här står jag förskansad, och jag utmanar hela världens och helvetets skarpsinnighet att driva mig från min hållning!”242Hr Wibergs bok, s. 117 mot slutet.

Utan tvivel anser sig baptismen vara synnerligen väl förskansad bakom sin utläggning av ifrågavarande ställe, då den vågar en sådan utmaning. Men om nu ”hela världens och helvetets skarpsinnighet” inte förmår driva henne från en sådan förskansning, så tror vi dock att ett enkelt men troget aktivande på Herrens egna ord på detta ställe med lätthet skall förmå det. Ty ”Herrens vittnesbörd är visst och gör de enfaldiga visa”, Ps. 19:8. Det är också ”levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd”, Hebr. 4:12.

Baptismen må ha använt ett aldrig så stort skarpsinne för sin utläggning av dopets instiftelseord för att därmed på det starkaste förskansa sin mot dopet i allmänhet och i synnerhet mot barndopet fientliga hållning. Vi tror ändå att också denna förskansning skall ramla omkull för den oförfalskade ordalydelsen av samma Kristi instiftelse. Och om denna baptismens ”förskansning”, som den allra mest bygger på, befinns vara uppförd på en oviss och godtycklig tolknings lösa sand — ja, då måste hela dess övriga lärobyggnad desto mer likna det hus ”som en dåre byggde på sanden — och det föll omkull och dess fall var stort” (Matt. 7:26-27).

Vi vill fördenskull i noggrant övervägande ta det heliga dopets instiftelseord (Matt. 28:19-20) och underöska den baptistiska uttolkningen av dem. Har den en verklig grund i själva ordalydelsen eller inte?

Nu lyder orden i fråga enligt grundtexten något annorlunda än de blivit översatta till svenska, nämligen så: ”Gående ut, gör alla folk till lärjungar,243Det grekiska vebet μαθητεύειν mathäteteuein dels intransitivt, i betydelsen att vara lärjunge (liksom i Matt 27:57 om Josef av Arimethea att han var en lärjunge åt Jesus = ἐμᾰθήτευσε τῷ Ἰησοῦ ’epathäteuse tå ’Iäsou’), dels också transitivt i betydelsen ”att göra till lärjunge”, liksom i Apg. 14:21, μαθητεύσαντες ῐ̔κανούς mathäteusantes hikanous, ordagrant ”görande många till lärjungar” samt på detta ställe (Matt. 28:19) μαθητεύσατε πάντα τὰ ἔθνη mathäteusate panta ta ethnä = gör alla folk till lärjungar, döpande dem — lärande dem” osv. döpande dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, lärande dem hålla alllt, det jag har befallt er.” Denna översättning är så ordagrann att baptisten Wiberg själv tvingas erkänna dess riktighet (se hans bok, s. 66) fastän den vanliga svenska översättningen onekligen mycket mer kunde lämpa sig för den baptistiska utläggningen.

Vi låter baptisten Wiberg själv svara med hans egna ord (s. 79): ”Matteus visar” (säger han om detta ställe” ”att de som Apostlarne skulle döpa borde vara lärjungar, som kunde bekänna sin tro på Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och var skickliga att samtidigt med dopet ta emot grundligare undervisning i Herrens vilja och råd om vår salighet.”

Och till bättre stöd för detta sitt påstående åberopar han Mark. 16:15-16, och säger sedan om båda dessa jämförda bibelställen: ”Vem ser inte här, vad Apostlarne skulle göra början med, och vad som för dem skulle ugöra huvudsaken? — Predikan om Kristus är och bör alltid ovillkorligen vara det första, tron på det predikade ordet det andra, dopet till den treenige Gudens namn det tredje och den fortsatta undervisningen i Guds väg det fjärde. Den som icke här ser denna ordning, han är blind och ser inget.”

”Men nyfödda barn har inte förmåga att förstå en lärare i något ämne, och kan inte vara lärjungar i någon mening: de kan inte heller tro eller bekänna sin tro (s. 76-77); således är de uteslutna från dopet.”

Och nu, tillägger han med Carsons ord: ”Om små barn döps så måste det härröra från en annan” (än denna Kristi) ”förordning; och det är ett annat dop, grundadt på en annan princip” (s. 117). ”Endast mänsklig visdoms förmätenhet har föreskrivit att barn skall döpas, som genom själva de uttryckliga orden i denna förordning (instiftelse) är uteslutna från detta dop” (s. 119).

Och därpå utropar han: ”Är inte detta” (barndopets införande) ”själva Antikrists anda? Kristna! hur länge vill ni låta er bedras av skökomoderns” (så kallar han hela den kristna kyrkan där barn döps!) ”påfund? Hur länge vill ni iaktta menniskofunder, såsom Gudomliga instiftelser? Skall den Antikristliga surdegen aldrig bli utrensad ur Kristi församlingar? — Varför dröjer ni, mina bröder? stå upp och låt döpa er” (nämligen på baptistiskt sätt, döpa på nytt) ”och två av era synder, åkallande Herrans namn!” (s. 119-120).

Vad skall väl vi, arma kristna, nu svara dessa storskrytande baptister som står så stolt förskansade bakom sin egen utläggning av själva dopets instiftelseord? Därifrån vågar de utmana världen och hela helvetet mot sig och med fräck panna kallar de hela den kristna kyrkan som står dem emot en ”skökomoder”. De kallar barndopet ett ”skökomoderns påfund”, ett verk av ”Antikrists anda”, en ”antikristlig surdeg” och de bjuder oss enträget komma över till sig för att äntligen av dem ta emot det rätta dopet och så bli tvagna från våra synder!

Skall vi månne blint ge dem rätt för deras stora ords skull, liksom vi ser många obefästade själar göra i nutiden? Skall vi utan undersökning och sorgfällig prövning efter det allena osvikliga Ordet som himlens Herre själv talat, säga ja och amen till allt som dessa höga andar behagar tala och hävda i vädret?

Nej! Gud bevare oss för en så straffbar lättrogenhet! ”Ty många bedragare har kommit i världen” (2 Joh. 7) och den heliga aposteln förmanar därför: ”Mina käraste! Ni skall inte tro var och en ande, utan pröva andarna, om de är av Gud” (1 Joh. 4:1).

Vad baptisterna med anledning av det heliga dopets instiftelseord yttrat om det ovan anförda vill vi nu sorgfälligt pröva efter samma instiftelseords prövosten. Vi vill först i korthet sammanfatta deras påståenden ännu en gång för så mycket större tydlighets skull.

Då Herren i Matt. 28:19–20 säger till sina apostlar: ”Gående ut, gör alla folk till lärjungar, döpande dem — lärande dem” osv., så grundar baptismen just på dessa ord följande påståenden och slutsatser:

  1. De som döps bör vara lärjungar som kan bekänna sin tro och och som samtidigt med dopet kan ta emot undervisning.
  2. Nyfödda barn kan inte i någon mening vara lärjungar, än mindre kan de bekänna sin tro och eller ta emot underisning samtidigt med dopet; alltså är de uteslutna från dopet och barndopet kan inte härstamma från denna Kristi förordning (instiftelse) utan måste alltså vara ett människopåfund, en antikristlig surdeg m.m., m.m.

Detta är i korthet deras påstående, detta deras slutledningskonst med anledning av Matt. 28:19–20. Här står nu alltså för våra ögon deras starkaste ”förskansning”, den som de så storordigt berömmer sig av! Och det förhåller sig nu så, att om bara den första satsen (översatsen) är sann så är också den härledda slutsatsen sann och barndopet förlorat; men tvärtom: om översatsen är falsk (som det snart skall visa sig) så är hela slutledningen falsk och baptismens bästa försvarsmur idel lögn och bedrägeri.

Allt beror således på om det påståendet, den satsen, har sin verkliga grund i Matt. 28:19-20: ”att nemligen alla de som döps bör redan förut vara lärjungar, som kunna sjelva bekänna sin tro, och som samtidigt med dopet kan ta emot vidare undervisning?”

Vi uppställer därför den över baptismens liv och död avgörande frågan: Ligger den nyss anförda meningen verkligen i dessa Herrens ord: ”Gående ut, gör alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn — lärande dem att hålla allt som jag befallt er”? (Så lyder egentligen dopets instiftelseord enligt grundtexten och även enligt baptisternas eget medgivande.)

Och vi är övertygade: varje människa, också den som inte alls är invigd i den lärda språkkunskapen men har ett naturligt förstånd, skall utan svårighet kunna avgöra denna fråga, på vilken baptisamens seger eller ohjälpliga fall beror. Frågan är helt enkelt denna: ”Gör alla folk till lärjungar, döpande dem — lärande dem” — kan väl meningen i detta Herrens förordnande vara alldeles emot ordalydelsen stridande? Kan meningen vara: Ingen görs till Kristi lärjunge genom dopet och det därpå följande lärandet, utan man måste nödvändigt redan före dopet vara en sådan lärjunge som själv kan bekänna sin tro — och ”lärandet” får i inget fall vidta först efter ”döpandet” utan måste nödvändigt alltid ske samtidigt eller på en gång?

Må nu varje med sunt förnuft utrustad människa själv avgöra denna stridsfråga, varpå (så att säga) baptismens liv eller död beror! Saken är klar i sig själv. Var och en som inte blint vill hylla baptismen skall utan någon svårighet kunna inse att den här genom en helt grundlös tolkning gjort våld på Herren Jesu Kristi förordning. Så har den i det heliga dopets instiftelseord intvingat en för dess klara ordalydelse helt främmande mening.

Ty det heter ju så: ”Gör alla folk till lärjungar, döpande — lärande dem” men det heter alls inte, inte heller ligger i dessa ord den baptistiska meningen: ”gör dem först till sådana lärjungar som kan bekänna sin tro, därefter döp dem, och samtidigt, dvs. på en gång, lär dem” osv.

Tvärtom befaller Herren sina apostlar och sin kyrka här att ”döpande och lärande göra alla folk till Hans lärjungar”, Hans, som har blivit given all makt i himlen och på jorden och som lovat vara med oss alla dagar till tidens slut.

Vad har då Kristi kyrka i detta avseende och på grund av detta sin Herres heliga uppdrag att iaktta? Det åligger henne först att i hela världen, bland alla folk, samla lärjungar åt sin Herre och Mästare. Detta genom bägge dessa handlingar eller medel, som Han själv anbefallt henne, nämligen ”döpande och lärande dem” — ty något tredje ges inte.

Genom båda dessa nådemedel, dopet och Ordets predikan, bör alltså Kristi lärjungars antal bland allt folk förökas, bör Hans rike utbredas i hela världen. Ty så lydde, vi upprepar det än en gång, den i sin Faders härlighet inträdande Mästarens yttersta vilja och befallning till apostlarna: ”Gående ut, gör alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, lärande dem att hålla allt jag befallt er.”

Nu frågar någon hur Adams fallna barn skall göras till Kristi lärjungar och egna. Svaret ligger alldeles solklart i de anförda orden: sådant skall ske genom dopet och genom meddelandet av Kristi lära. Båda dessa nådemedel, Herrens dop och Herrens Ord, skall predikoämbetet troget handha för detta ändamål. Det är Herrens uttryckliga befallning och det är alldeles klart och oemotsägligt.

Men lika litet som man av de ifrågavarande ordens ställning (där dopet nämns först och lärandet efter) får dra slutsatsen att dopet nödvändigt, även åt de till åren komna, borde meddelas först och undervisningen efteråt — lika litet eller, om möjligt, ännu mindre kan det av dessa ord bevisas vad baptisterna hävdar. De säger att undervisningen nödvändigt alltid (även med kristnas barn) borde föregå och dopet först senare meddelas.

Om vi lika oförståndigt och inskränkt som baptisterna hävdade att den sak som omnämns först med nödvändighet också bör ske först i alla möjliga fall, så kunde vi (visserligen lika ensidigt som baptisterna yrkar på motsatsen men dock med långt större skäl) hävda följande mot dem. Vi kunde hävda att dopet bör gå först och undervisningen meddelas först senare, eftersom Herren nämner först ”döpandet” och sedan ”lärandet”.

Jag säger endast att vi skulle ha större skäl för ett sådant påstående än baptisterna har för motsatsen. Men så ensidigt hårdrar vi inte Herrens ord, utan tillämpar det i varje särskilt fall, som sig bör, enligt Hans i hela den Heliga Skrift för oss upenbarade vilja. Därför när det t.ex. gäller att utbreda Kristi rike bland hednafolken, börjar vi med lärandet och meddelar senare dopet år alla dem som önskar det och som med den etiopiske kammarherren bekänner: ”Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son” (Apg. 8:37).

Men när åter kristna föräldrar bär fram sina spädbarn till dopet för att där få motta Jesu Kristi välsignelse, nåd och gemenskap, så är vi inte nog förmätna att med baptisterna, tvärtemot Kristi uttryckliga ord, förmena dem detta. Vi ställer oss i stället till efterrättelse Hans ord och befallning: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty sådana hör Guds rike till.”

Men därför försummar vi inte heller det andra, som Herren anbefallt oss förutom döpandet, nämligen att i sinom tid lära de uppväxande barnen att hålla allt som Herren befallt. Och av denna orsak har också den sanna Kristi kyrka, som dock baptisterna benämner ”skökomoder”, i alla tider förkastat allt sådant döpande av hednabarnen som inte efterföljs av en tillbörlig undervisning i Kristi tro och lära.

Men det är klart och redan tillräckligt bevisat att baptismen alls inte i Matt. 28:19–20 har den minsta grund för sitt falska och ensidiga påstående. De säger ju att lärandet i alla möjliga fall ovillkorligen bör föregå och ske samtidigt med döpandet. Vi däremot har sett att ordföljden, som baptismen blint rider på, i det åberopade bibelstället enligt grundtexten fastmer är sådan, att en annan lika oförståndig och andelös ordryttare med vida större sken av sanning kunde yrka raka motsatsen, fastän fullt ut lika ensidigt och falskt. Han kunde yrka på att döpandet i samtliga möjliga fall ovillkorligen borde föregå lärandet eftersom Herren (i sin befallning att göra alla folk till Hans lärjungar) allra först nämner ”döpandet” och därefter ”lärandet”.

Så ligger nu baptismens högt prisade ”förskansning” ohjälpligen omkullslagen, den från vilken den trodde sig kunna ”trotsa världen och hela helvetet” och därtill ännu fördöma hela den kristna kyrkan! Den enkla, klara lydelsen av Herrens egna ord i Matt. 28 slår omkull och tillintetgör allt som baptismen genom sin ensidiga och lögnaktiga tolkning velat bygga på den.

Och herr Wiberg inser det även själv, att den ursprungliga, okonstlade ordalydelsen av just detta bibelställe står emot honom. Ty han tvingas, för att försvara den falska slutledning baptismen dragit av den, ta sin tillflykt till alla slags lärda filologiska funderingar. Den enkla läsaren kan inte ens pröva eller förstå dem men de kan dock genom den köttsliga vishetens bländverk slå honom med blindhet.

Och allt detta är uträknat så att den ovarsamma, enkla läsaren skall tänka: ”Ack, den mannen är höglärd och förstår sig på allt; vem skulle då inte tro, vad han säger oss? Därför, bort med allt barndop! Kära, kom och döp om oss!” Men vi säger: Var på din vakt, var inte så lättrogen och dumdristig! Allt är inte guld som glimmar.

Nåväl, då nöden fordrar det, vill ocksåvi kasta en prövande blick på den nödställda baptismens grammatiska lärdomsglitter. Och det skall, i Herrens namn, sannerligen inte bli oss svårt att avslöja dess också därunder förborgade lögn i all dess nakna uselhet!

Då herr Wiberg mycket väl själv inser att den klara ordalydelsen av dopets instiftelseord alls inte gynnar utan snarare strider rakt emot den baptistiska tolkningen av dem, prövar han alltså alla slags lärda spetsfundigheter. Han försöker göra det sannolikt att orden ”döpande dem — lärande dem” inte skall ”bestämma” eller förklara det föregående ”huvudbegreppet” (gör alla folk till lärjungar) utan endast betecknade några därtill hörande ”biomständigheter”.

Detta vill med enklare ord säga: då Herren förordnar ”Gör alla folk till lärjungar, döpande dem — lärande dem hålla allt” osv., så fick detta inte förstås så som om man borde just genom döpande och ett sådant lärande göra dem till Kristi lärjungar. Utan det borde förstås så, att döpandet och lärandet endast var ”biomständigheter” eller bisaker, som bara skulle iakttas efteråt, sedan man först ”gjort lärjungar” utan att döpa dem.

Men även den enkla läsaren börde redan av detta inse att baptismens sak är rätt sjuk, då den måste försvaras genom ett sådant bortkränglande av den verkliga meningen, som uppenbart ligger i ordens sammanhang. En så konstlad och tvungen uttydning av Herrens klara ord är själv sin egen kraftigaste vederläggning. Detta så mycket mer, som baptismen skryter så högt med att den just i detta bibelställe har funnit sin fastaste mur eller ”förskansning”.

Står den nu också här på så lösa grunder som ordkrångel och lösa spetsfundigheter, där den ändå skryter av att stå allra fastast? Är inte ens hennes allra bästa och starkaste försvarsverk desto bättre? Vem kan så tro dess övriga bevisning som den också själv medger är av långt mindre tillförlitlighet? Endast den som i sin allra dyraste salighetssak nödvändigt hellre vill tro lögnen än Guds uppenbara sanning, kan då låta sig fångas av en så lättsinnig andes bedrägliga förespeglingar!

Men för deras skulle som ännu kan ha lust att höra vill vi ännu anföra och bemöta det huvudsakligaste av vad herr Wiberg (hans bok, s. 73f.) anfört i detta avseenden. Vi vill visa hur baptismen försöker göra syn nyss anförda tolkning eller, rättare, förvrängning av Matt. 28:19–20 sannolik och vi vill tillintetgöra all dess bevisning även på denna väg

Först säger han: ”Ty även om det första är sant, att participial-bisatser i Grekiskan ofta konstituerar ett föregående begrepp, uttryckt genom finit verb; så är detta dock långt ifrån att utgöra den allmänna regeln”244I förbigående fäster vi här den inisktsfulla läsarens uppmärksmhet vid detta herr Wibergs eget medgivande att participialsatser i grekiskan ofta konstituerar ett föregående begrepp, fastän inte alltid. Redan detta hans eget uppenbara medgivande kunde vara ett försvarsvapen för vår sats men vi har bättre. Därefter anför han, i noten, till saken hörande yttranden av de lärda språkforskarna Matthiä och Bernhardy m.fl. ”De biomständigheter”, säger den förre, ”vilka genom particip bifogas till ett substantiv eller en huvudhandling, är 1 antingen sådana, som i andra språk uttrycks genom relativt pronomen med ett finit verb, eller 2 sådana som på latin och tysk uttrycks genom åtskilliga partiklar: då eller när, emedan, om också, därigenom att, för att” osv.

Således skulle i det första fallet vår ifrågavarande text ha bort översättas: ”Gör all folk till lärjungar, som ni döper och lär” osv. Men detta strider inte alls mot barndopet eftersom därav för ingen del följer att man nödvändigt måste vara en lärjunge redan innan man döps, utan endast att de som döps skall göras till Kristi lärjungar, vilket även vi hävdar.

I det senare fallet åter skulle participierna ”döpande, lärande” kunna på vårt språk uttryckas genom åtskilliga partiklar, nämligen: ”då, när, emedan, om också, därigenom att” och dylika. I sådant fall skulle meningen lyda så: ”Gör alla folk till lärjungar då eller när ni döper och lär dem – eftersom ni döper dem, om ni också döper dem” — eller slutligen ”därigenom att ni döper dem”.

Men ingen enda av alla dessa tolkningar gynnar baptismens påstående att alla de som döps nödvändigt redan före dopet måste vara lärjungar som kan bekänna sin tro. Och den sistnämnda tolkningen upphäver det baptistiska påståendet alldeles i grunden. Ty om alla folk skall göras till Kristi lärjungar ”därigenom att” man döper och lär dem, så står det klart att de inte är Hans lärjungar innan de döps och att också de små barnen görs till Kristi lärjungar ”därigenom att” de döps såväl som ”därigenom att” de längre fram skall läras att hålla allt som Herren befallt oss.

Det är alltså alls inte sant, utan det är en lögn, vad baptisten Carson påstår: att de små ”genom själva de uttryckliga orden i denna förordning är uteslutna från detta dop”. Tvärtom ser vi att barndopet mycket väl överensstämmer med dessa samma ord — baptisterna må sedan vrida och vränga dem hur som helst.

Men måhända har herr Wiberg hos den lärde Bernhardy funnit något stöd för den baptistiska tolkningen av dopets instiftelseord — nämligen, att meddelande och mottagande av undervisning i alla möjliga fall måste föregå dopet. Låt oss därför se vad han funnit och anfört.

Han citerar följande Bernhardys ord: ”I allmänhet tillåter detta vidlyftiga gebit av det praktiserande participiet en mängd olika upplösningar med tillhjälp av konjunktioner, för varaktigheten och tidsföljden, för kausala och konditionala fall.” Detta kan visst för den enkla läsaren låta alldeles mörkt och tvetydigt, så att han till slut inte det minsta begriper hur ifrågavarande bibelställe rätt bör förstås.

Och just detta mörker och denna tvetydighetsdunst, med vilken baptismen låter gömma undan Guds Ords klara sanning, är — som vi ofta visat redan förut — baptismens främsta vapen. Ty när man far fram med lögn, måste man (som ordspråket säger) ”fiska i grumligt vatten” och genom alla möjliga konster försöka göra det vissa ovisst, det klara oklart. Men den som endast inte låter förvilla sig eller låter dunst slås i ögonen utan undersöker saken i grunden, han skall ändå alltid utan svårighet finna att lögn är lögn — det vill säga, att baptismen far fram med idel väder.

Vi vill därför närmare överväga det åberopade yttrandet av Bernhardy: att det predicerande participiet i grekiskan tillåter en mängd olika olikartade upplösningar med hjälp av konjunktioner ”för varaktigheten och tidföljden, för kausala och konditionala fall.” Sådana konjunktioner är då, när, sedan eftersom, alldenstund, om annars och flera dylika.

Upplöser vi nu de här ifrågavarande participierna ”döpande, lärande” med hjälp av dylika konjunktioner, så blev meningen i Matt. 28:19–20 följande: ”Gör alla folk till lärjungar, då eller när ni döper och lär dem”, eller också ”sedan ni döper dem” eller slutligen ”eftersom, alldenstund, om ni annars döper dem”.

I det första fallet skulle allt folk göras till Kristi lärjungar, då man döper och då man lär dem. Men detta strider inte mot barndopet; eftersom det ju inte står att döpandet och lärandet nödvändigt skall ske på en gång, utan här anbefalls endast att båda skall äga rum, där Kristi lärjungar skall bildas. Så görs nu också barnen till Hans lärjungar då de döps och då de lärs, fastän bådadera inte sker på en gång, vilket textens ord inte heller påbjuder.

I det andra fallet åter: ”Gör dem till lärjungar, sedan ni döper dem”, skulle antyda att det inte är nog med endast döpandet utan att de döpta sedan också skall undervisas. Detta överensstämmer helt och hållet med den kristna kyrkans urgamla förfarande, som varit och är att inte endast döpa barnen utan också att sedan undervisa dem.

I det tredje fallet slutligen skulle, genom de kausala och konditionala konjunktionerna (”emedan, alldenstund eller om ni annars döper”) ges tillkänna, att just det heliga Dopet utgör den första grunden och villkoret för att bli Kristi lärjunge. Men just denna utläggning stadfäster barndopet i den kristna församlingen på det allrahögsta.

Ty skall jag just därför undervisas i Guds Ord och göras till Kristi lärjunge ”emedan”, ”alldenstund” eller ”om annars” jag är döpt, så är det ju klart att dopet här först och främst betraktas så som om det meddelats redan dessförinnan. Detta sker just genom det kristna barndopet.

Och därnärst framgår att den första grunden och villkoret varför jag också genom undervisning bör bildas till Kristi lärjunge består däri att jag redan tidigare, som barn, genom dopet blivit inplantad i Hans gemenskap. Så hör jag på ett alldeles särskilt sätt Honom till. Emedan, alldenstund eller om annars jag är döpt till Kristus, är jag också av Gud utvald och bestämd att här bli Hans lärjunge och efterföljare, samt stlutligen där bli Hans härlighets medarvinge i evig tid.

Men vad kan väl mer upphöja och stadfästa barndopet än just denna uppfattning av dopets instiftelseord, som föranleds genom Bernhardys sistnämnda upplösning av det predicerande participiet? Alltså har herr Wiberg genom sina lärda citat gjort oss en väsentlig tjänst. Vi är honom tack skyldiga för det att han med all sin ansträngning hjälpt till att stadfästa och försvara barndopet fastän det visserligen av honom varit helt annorlunda avsett!

Ja, herr Wiberg måste ändå också själv ha känt det, att de lärda herrarna (Matthiaæ och Bernhardy) inte kunde ge honom något väsentligt stöd. Därför företar han sig det stora omaket att själv genomleta hela Nya testamentet och uppvisar sedan för den förvånade läsaren 40 skilda ställen, där han säger sig ha funnit ”att de efterföljande participial-satserna inte konstituerar det föregående huvudbegreppet, utan innehåller enbart varjehanda biomständigheter som tänks lagda till och beledsaga huvudbegreppet” (Se Wibergs bok, noten s. 74).

Den bildade läsaren förstår meningen av detta men för den olärdas skull tvingas vi med enkla, tydliga ord göra den begriplig. Saken är helt enkelt den, att herr W. med sina fyrtio bibelställen önskar bevisa det, att orden ”döpande dem, lärande dem” i Matt. 28:19-20 inte bestämmer (”konstituerar”) det hur man skall göras till Kristi lärjunge utan uttrycker ”blott biomständigheter, som beledsagar” eller åtföljer lärjungaskapet.

Detta är nu avsikten och den enkla meningen med hela herr Wibergs grammatikaliska huvudbryderi och med alla hans bibelcitat. Frågar nu läsaren då vad allt detta tjänar till så upplyser vi: baptismen vill på detta sätt nedsätta det heliga dopet till en ”biomständighet”, en bisak, genom vilket ingen skall kunna bli Kristi lärjunge. En sådan måste enligt den först på helt annat sätt bli gjord till lärjunge och senare ta mot dopet, som en bisak.

Och allt detta är nu, som envar kan förstå riktat allra först mot det kära barndopet men därnäst också mot det heliga dopets anseende och höga värde i allmänhet. Ty då Matt. 28:19–20 på sådant sätt förklaras eller rättare sagt förfalskas, skulle Herren Kristus i samma ögonblick då han instiftade dopet ha talat mot barndopet. Inte nog härmed, Han skulle dessutom ha nedsatt det heliga dopet till en bisak och detta just genom samma ord, med vilka Han anbefallde det åt apostlaämbetet som sin yttersta vilja och befallning!

Men hur förvänt och självmotsägande är inte ett sådant antagande? Ändå vill nu baptismen ha det så — så, och inte annorlunda, får Herrens mening (i Matt. 28) vara, för att också baptismen måtte få ett skenbart stöd för sin villfarelse. Men akta dig, du arglistiga ande! ”Ty Herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar Hans namn” och förvänder Hans ord.

Här vill vi nu fästa läsarens uppmärksamhet endast vid den lilla omständigheten atyt baptismen genom sin ovan anförda konstlade och förvända uttydning av Herrens ord inte endast förringar dopet i allmänhet och förkastar barndopet. Utan den strider också, vilket är ännu besynnerligare, mot sig själv och tillintetgör sina egna påståenden.

Så blind måste den bli som vill vara visare än Gud och företar sig att efter eget behag mästra och krångla bort Hans klara ord. Så lyder Guds rättvisa dom: ”Jag skall omintetgöra de visas visdom och de förståndigas förstånd skall jag förkasta”, 1 Kor. 1:19. ”Då de höll sig själva för visa, blev de dårar”, Rom. 1:22.

Men vad kan väl vara dåraktigare eller mera löjeväckande än att med all sin förmenta visdom och all sin mödosamma bevisning upphäva just det som man allra ivrigast vill framhålla?! Så förhåller det sig ändå här med baptismens filologiska funderingar. Ty låt oss för ett ögonblick antager att ordet ”döpande” i Matt. 28:20 borde anses beteckna endast en ”biomständighet” till huvudbegreppet i meningen, som är att göra folk till Kristi lärjungar. Antag också att man således nödvändigt, som baptismen vill, redan förut i varje enskilt fall borde vara en Kristi lärjunge, innan man döps.

Då följer nu därav, alldeles enligt samma grundsatser och av likadana skäl, att också det andra paricipiet, ”lärande” måste uppfattas på samma sätt. Det skulle alltså inte konstituera huvudbegreppet utan också det enbart uttrycka en ”biomständighet”. Meningen i Matt. 28:20 skulle alltså bli denna: att göra folk till Kristi lärjungar, det är huvudsaken, men att lära dem Hans ord och bud, det är en ”biomständighet”, en bisak!

Ändå går nu baptismens bevisning mot barndopet i allmänhet ut på att, under skenfagert ivrande för den uteslutande nödvändigheten av den kristliga undervisningen, nedsätta dopet. Lärandet är för baptismen alltid den enda, stora huvudsaken men döpandet däremot en ringa bisak, endast ett högtidligt upptagande i kyrkans gemenskap, en ceremoni osv. Men denna gång är baptismen förryckt och bevisar rakt emot sig själv, ja, därtill ännu mot allt sunt förnuft att fastän det är en huvudsak att bli Kristi lärjunge, så skall det ändå vara en bisak att bli lärd eller undervisad! (”Risum teneatis amici!”)245[Hedberg översätter inte uttrycket: Vännerna må hålla sig för skratt! – J.L.]

Men jag frågar nu varje förståndig människa vars naturliga vett inte rubbats genom baptistisk andlighet: hur i all världen låter sig sådant förklaras? — Tvärtom: ifall det är en huvudsak att bli någons lärjunge så måste ju också det vara en lika stor huvudsak att bli lärd av honom eller undervisad i hans lära. Medger man nu detta, så som det ovillkorligen måste medges, så kan inte heller participiet ”lärande dem” i Matt. 28:20 beteckna någon ”biomständighet”. Utan det betecknar just den ena huvudomständigheten, genom vilken man blir Kristi lärjunge.

Men därav följer åter med en lika avgjord (apodiktisk) nödvändighet att också det andra predicerande participiet, ”döpande dem” likaså måste beteckna en sådan huvudomständighet. Alltså är det ett lika nödvändigt villkor för Kristi lärjungaskap som själva lärandet är det.

Antingen måste baptismen medge detta eller också (då den visst aldrig medger det) måste den hålla till godo med att med all sin lärda bevisning ur dopets instiftelsseord har omkullkastat inte alls dopet eller barndopet, som den syftat till. Tvärt emot har den kullkastat just sitt eget favoritpåstående och därtill har den ännu, i strid mot allt sunt förnuft, understött den vansinniga satsen att lärandet är en bisak just där huvudsaken är att göra läjungar!

Men månne man inte med anledning av allt detta med skäl kan tillämpa Herrens ord på baptisterna: ”Då de ansåg sig vara visa, blev de dårar” liksom även ””Har Gud inte gjort denna världens visdom till dårskap?”246Rom. 1:22 och 1 Kor. 1:20.

Alltså är det nu bevisat att baptismen inte i dopets instiftelseord, Matt. 28, har någon grund för sina villfarande påståenden, hur mycket den än berömmer sig därav. Ja, den måste också känna det själv, då den överger denna sin förmenta ”förskansning” och tvingas ta sin tillflykt till ett annat bibelställe, som den åter söker vränga till sin fördel.

”Skulle någon av enbart Matteus berättelse inte tillräckligt klart kunna inse och fatta den rätta (baptistiska) meningen av Herrens förordning (om dopet) så har den Hel. Ande sörjt för att Skriften här, såsom överallt, tillräckligt och tydligt förklarar sig själv” säger herr Wiberg (s. 79). ”Så utvisar Marcus ännu tydligare, på vilket sätt Apostlarne skulle göra lärjungar.”

Ja, visst förklarar Skriften sig själv bäst, det är sant. Men lika litet som baptismen äger något stöd för sin villfarelse i Matt. 28, lika litet skall den få det i Mark. 16:15-16. Dit ämnar den nu kasta sig, jagad ut ur sin förstra förskansning. Detta vill vi nu, med Guds hjälp, ännu visa till slut.

Grundtextens ord på ifrågavarande bibelställe, Mk. 16:15-16, lyder egentligen så: ”Gående ut i hela världen, predika evangelium för hela skapelsen. Den troende och döpte247På detta ställe måste herr W. i baptistiskt intresse med flit ha förfalskat texten, tvärt emot dess klara ordalydelse, då han översätter aoristerna (pisteysas och baptisteis) så: ”den som skall ha blivit troende, den som (kai=och översätts alls inte av honom) skall ha blivit döpt”. Man ser att han med våld vill framtvinga en befallning ur dessa ord. ”Ligger inte i dessa ord den allvarligaste befallning?” utropar herr W., s. 82, och ger dem så denna imperativa betydelse: ”Tro och låt döpa dig”, som dock alls inte har någon grund i texten. Varför baptismen så vill förändra Herrens ord, skall vi snart få se. skall bli salig men den icke troende skall bli fördömd.”

Med avseende på dessa ord utropar nu herr Wiberg först (s. 80): ”Vem ser inte här, med vad Apostlarne, och med dem församlingen, skulle göra början, och vad som för dem skulle utgöra huvudsaken?” Kort därefter tillägger han (s. 81): ”Predikan om Kristus bör alltid ovillkorligen vara det första, tron på det predikade ordet det andra, dopet – det tredje och den fortsatta undervisningen i Guds väg det fjärde.”

Vår tvistefråga med baptismen är nu åter den: om Herren i Matt. 16:15-16 verkligen har befallt att evangeliets predikan och tron på det predikade ordet ”bör alltid ovillkorligen” föregå dopet – således också med avseende på barnen i kristenheten? Har Herren verkligen i dessa ord befallt att en sådan ordning alltid och ovillkorligen bör följas? Eller har Han det inte?

”Den som inte här ser dernna ordning av Herren själv fastställd, han är blind och ser inget”, svarar baptismen. Men vi vill inte ens av detta dess maktspråk låta beveka oss det ringaste utan vi vill uppmärksamt överväga själva texten och se, om det som baptismen hävdar är sant eller osant?

Baptismen vill (som vi har sett) av Herrens ord i Mark. 16:15-16 göra en sammanhängande befallning eller förordning248”Är befallningen icke framställd på ett direkt sätt (argumenterar herr Wiberg, s. 82), så är den dock lika kraftigt framställd på ett indirekt sätt. Det är ej annorlunda, än om Herren hade sagt till var och en: Tro Evangelium och låt döpa dig, — så blir du salig.” med Herrens påbud. Först att evangelium alltid ovillkorligen allra först skall predikas för varje människa; därnäst, att hon skall tro, och sist, att hon skall låta döpa sig. Men är väl detta påstående sant eller överensstämmande med textens innehåll? Därtill svarar vi bestämt: nej! Och vi skall även strax bevisa vad vi här på förhand sagt.

Ty allra först är det en uppenbar osanning att de båda ifrågavarande verserna innehåller en befallning, vilket baptismen ändå hävdar. Bara den föregående versen (15) innehåller en befallning om det allmänna predikandet av evangelium i hela världen men den efterföljande innehåller inte alls någon befallning utan en tillsägelse och en försäkran. Den säger att den troende och döpta skall bli salig och den som inte tror, skall bli fördömd. Den som inte ser detta (säger vi med herr Wibergs mot oss riktade ord) ”han är blind och ser inget”.

Förgäves förfalskar herr W. texten för att med våld få denna vers till en med den föregående sammanhängande befallning. Ty Herran har ändå inte talat så, som baptismen vill vända Hans ord, nämligen: ”Den som har blivit troende, den som skall ha blivit döpt” utan helt enkelt så: ”Den troende och döpte skall bli salig” osv. Men detta är som var man ser alls inte någon befallning utan allra först ett nådigt löfte. Men den som nu vill förvandla Guds nådelöften till bud och befallningar, han förfalskar sannerligen Guds ord, han blandar samman lag och evangelium, vilka dock på det noggrrannaste bör åtskiljas.

Så röjer sig här nu åter baptismens vilsefarande anda och vi kan inte underlåta att mot detta dess förfarande anföra Dr. Luthers tänkvärda ord: ”Det tycks väl som om det vore en liten och ringa sak och utan all fara att man hopblandar lag och evangelium och tron med gärningarna; men när man betraktar det i grunden och vid ljuset, så är det sant och förhåller sig så, att sådant lärande och drivande gör mera och större skada än något människoförnuft någonsin kan förstå eller begripa. Ty kunskapen om nåden blir inte endast därigenom fördunklad, utan Kristus med alla Hans vägärningar blir också borttagen därigenom och hela evangeliet (liksom den hel. Paulus betygar) alldeles förvänt.”249Luthers Förklaring öfwer Galaterbrevet, s. 59.

Och därför har också den upplyset gudsmannen, som genomskådat baptisternas eller vederdöparnas innersta väsen ända i grunden, sanningsenligt yttrat om dem: ”Det bor en gärningsdjävul i dem som hävdar tron och menar gärningen samt så förför de arma människorna under själva trons sken och namn, till förtröstan på gärningarna.”250Luthers Sämmtliche Werke, Bd. 26, s. 277 och 278.

Så står det nu fast att Herrens ord i Matt. 16:16 inte utgör någon befallning utan ett gudomligt löfte och försäkran. Vi kan ingalunda medge baptisterna den rättigheten att förvandla Guds löfte till ett bud eller lag, så visst som de ändå gör det. Var och en som bara opartiskt vill betrakta Herrens ord i 15:e och 16:e verserna av Markus’ 16:e kapitel, och jämföra dem med varann, måste ovillkorligen finna en skillnad mellan dem. Nämligen: i v. 15 ger Herren sina lärjungar och predikoämbetet i allmänhet ett uppdrag, en befallning, nämligen att predika evangelium för allt skapat; i den följande versen åter ger Han hela världen ett löfte och en försäkran att ”den troende och döpte skall bli salig”, liksom Han också betygar att ”den som inte tror skall bli fördömd”.

Men nu vill vi för det andra närmare betrakta själva uppdraget eller befallningen till läroämbetet, jämfört med det uppdrag som Herren ger ämbetet i Matt. 28. Det var ju i själva verket också vid samma tillfälle (nämligen, en alldeles kort tid före sin himmelsfärd) som Herren gav dem bägge på en gång.

Vi finner då vid jämförerlsen av de ifrågavarande bibelställena denna skillnad: Matteus anför utförligt dopets instiftelseord, som Markus förbigår. Denne uppger däremot närmare innehållet i den predikan eller det befallda ”lärandet”, som Matteus endast nämner helt allmänt. Så är det klart och avgjort, att dessa evangeliernas berättelse här, liksom ofta annars, ömsesidigt kompletterar varandra.

När därför Herren, enligt Markus, säger: ”Predika evangelium”, så får man inte strax med baptismen därav dra den förhastade och förvända slutsatsen att endast detta är den enda huvudsaken, som åligger läroämbetet — och att förvaltande av sakramenten, i synnerhet döpande, däremot skulle vara en ”biomständighet”. Inte heller att predikan ”alltid ovillkorligen” borde föregå dopet och att detta i inget fall fick föregå predikan (så som det måste ske vid barndopet).

Ty med alldeles samma skäl kunde då en annan villoande, med stöd av Matt. 28, tvärtemot hävda att dopet är den enda huvudsaken, eftersom dess instiftande här anförs så utförligt, och det framom den befallning att lära allt, vad Kristus befallt oss. Vidare att dopet ”alltid ovillkorligen” borde föregå undervisningen, eftersom det hos Matteus nämns före.

Men ett sådant påstående skulle sannerligen vara lika förvänt och ogrundat som baptismens nyss anförda är det. Fastän nu alltså den ena evangelisten företrädesvis talar om dopets instiftelse och den andra åter anför Kristi förordnande om det allmänna predikandet av evangelium, så får man därav inte ensidigt dra slutsatsen att endast det ena av dessa åligganden skulle vara den enda ”huvudsaken” och det andra därmed en ”bisak”. Inte heller får man sluta sig till att det ena ”alltid ovillkorligen” borde gå före och det andra följa efter, i alla möjliga fall.

Men baptismen har inte endast i detta avseende felat, då den ensidigt och falskt uttytt Herrens heliga ord för att styrka sig i sin villfarelse. Den har också, liksom till straff för denna sin ensidiga bibeltolkning, råkat i strid och motsägelse med sig själv. Ty just den brukar hävda, som vi redan hört ur dess egen mun, att en stor del av människorna (nämligen de små barnen) kan bli saliga inte bara utan evangeliets predikan utan därtill utan både tro och dop.

Mot detta sitt eget antagande strider baptismen nu själv då den här hävdar att evangeliets predikan, tron, dopet och saligheten ”alltid ovillkorligen” måste följa på varandra just i samma ordning som de betecknande orden står att läsa i Mark. 16:15-16.

Denna ovillkorliga ordningsföljd hävdar baptismen visserligen mot oss och barndopet, som det tycks, med stort allvar. Men för sin egen del tar den sig ändå den djärva friheten att, liksom med ett språng, hoppa över hela den av den själv fastställda ordningsföljden och anta möjligheten av salighet utan såväl det ena som det andra. Är detta att vara bibeltrogen? Nej! Det kallas tvärtom med rätta att ”sila myggor och svälja kameler” (Matt. 23:24)

Men vi håller oss hårt vid Herrens uttryckliga ord att ”den som inte tror skall bli fördömd”. Detta ord är talat i allmänhet, utan minsta undantag. Det måste därför också gälla i allmänhet om alla människor, vare sig små eller stora, barn eller fullvuxna. Inte ens de små barnen kan alltså utan tron bli saliga. Så heter det på ett annat ställe i Skriften (Hebr. 11:6) lika uttryckligen att ”utan tro är det omöjligt att täckas Gud” .

Alltså far baptismen alldeles bestämt vilse då den antager att de små barnen utan tro blir saliga. Guds Ord lär helt annorlunda. Skall de små barnen bli saliga, så bör också de tro på KRistus, detta följer alldeles klart och oemotsägligt av Herrens slutord i Mark. 16:16. — Baptismen och det köttsliga förnuftet må däremot invända vad som helst.

Så är det också tidigare bevisat ur den Heliga Skrift att de små barnen också är lämpliga för tron; ja, det till och med framom de till åren komna. Men nu verkar den Helige Ande i sin ordning inte heller hos dem utan något nådemedel denna tro. Ty den Helige Ande verkar i allmänhet inte omedelbart, utan genom därtill av Gud förordnade medel, som vi kallar nådemedel — vilka är Ordet och sakramenten.

Men här lämpar sig nu inte Ordets predikan för de små, nyfödda barnen, som var och en måste medge och även baptisterna gärna erkänner. Lika så litet eller ännu mindre lämpar sig altarets sakrament för dem som alls inte ännu förmår enligt apostelns föreskrift (1 Kor. 11:28) pröva sig själva. Dessutom är detta Nya testamentets andra sakrament av Herren förordnat till trons och det andliga livets stadfästelse och näring men inte egentligen till dess första upptändande.

Så återstår för de små endast ett nådemedel, som är det heliga dopet. Dopet är just det egentliga nya födelsens sakrament och det lämpar sig också för barnen, som redan bevisats. Genom dopet blir också de inplantade i Kristus, genom dopet verkar den Helige Ande tron i dem. Och de kan inte heller genom något annat av Gud förordnat medel komma till Kristus och till tron på Honom.

Men måste också de vara i Kristus Jesus, troende på Honom, för att kunna bli saliga – som de utan tvivel måste, och det enligt Herrens egna ord i Mark. 16:16 – så bör de också bli döpta till Honom.

Geno mevangeliets predikan kan de små barnen inte bli förda till Kristus men genom dopet kan också de komma till Honom, bli troende och saliga. Herren säger själv: ”Den som tror och är döpt skall bli salig” och detta Hans ord, denna Hans nådiga försäkran gäller också för de små barnen.

Antingen måste man alltså, i överensstämmelse med hela den kristna kyrkan allt ifrån hennes första århundraden,251Bevisningen för barndopets ålder har vi ansett oss faktiskt kunna förbigå, då herr L A Anjou i sin nyligen utkomna skrift utförligare behandlat detta ämne. – Att barndopet verkligen härleder sig från den kristna kyrkans första århundraden är också det på otvivelaktigt sätt visat i Dr. Guerickes utmärkt grundliga Lehrbuch der Christl. Kirchlichen Archäologie, Leipzig 1847, s. 292ff. — För övrigt talar den omständigheten alls inte mot barndopets tillbörlighet att det inte genast, utan först efterhand, vann allmänt antagande och insteg i den kristna kyrkan. För att förklara denna omständighet behöver man bara erinra sig att till och med det av Herren själv så uttryckligt anbefallda evangeliets predikan bland oomskurna hedningar ändå inte kunde ens av aposteln Petrus själv, utan särskild gudomlig uppenbarelse (Apg. 10) vinna någon åtlydnad och långt senare, först efter apostlamötet i Jerusalem (Apg. 15) få ett allmännare erkännande i den första församlingen — samt icke desto mindre också senare bekämpas av de falska apostlarna. Och därtill påminner vi hur mycket och långvarig kamp och strid det kostade innan kristendomen kunde fullt lösgöra sig från judendomens band, så mycket än det utvalda gudsredskapet, aposteln Paulus, vittnade och verkade för evangeliets sanning och friheten i Kristus Jesus (Gal. 2:4-5). Ändå är det den gudomliga sanningens oeftergivliga majestätsrätt att besegra fördomarna och omsider vinna ett allmännare erkännande. Så har det också gått med det på Herrens egna ord (Joh. 3:5, Mark. 10:14 m.fl.) grundade barndopet, vilket visserligen också bekämpats av oförståndet och fördomarna men icke desto mindre snart i halvtannat årtusende allmänt antagits av hela den kristna kyrkan — med undantag av kättarna under medeltiden, kväkarna, baptisterna och mormonerna i vår tid. [Mormonerna, som Hedberg här nämner som tillhöriga den kristna kyrkan, kan inte anses vara kristna. Kunskapen om denna nya sekt från Nordamerika var ännu bristfällig i Finland när han skrev detta verk. I våra dagar tillväxer den hos oss. Mormonerna har inte godkänts som medlemmar av några kristna ekumeniska organ. – J.L.] ge de små barnen dopet samt därigenom föra dem till tro och gemenskap med Kristus — eller också i annat fall, helt och hållet förneka dem all salighet, något tredje ges inte. Ty det står evigt fast vad Gud har talat, Han som aldrig kan ljuga, att ”den som inte tror, skall bli fördömd” liksom också att ”utan att någon blir född av vatten och Ande, kan han inte ingå i Guds rike.”

Orden är så klara och tydliga, utan minsta inskränkning eller förbehåll uttalade av himlens Herre själv och tål därför inte heller att prutas på. Må då baptismen, eftersom den fråndömer spädbarnen dopet och tron, också ärligt ta steget ut och öppet fråndöma dem all salighet. Då skulle den åtminstone handla ärligt och därtill i något lsags överensstämmelse med Guds Ord och sanningen.

Var och en skulle då också bättre veta att ta sig till vara fför ett så förskräckligt parti, som ovillkorligen tillsluter himmelriket för all spädbarn och så att säga genom en ny Molokstjänst offrar de arma barnen åt den eviga elden. Men hur många anhängare kunde väl baptismen genom en sådan ärlig men därtill vederstygglig lära och bekännelse tillvinna sig?!

Därför måste den visst förgylla sin usla sak med det sanningslösa, bibelstridiga men dock skenfagra hävdandet att barnen nog blir saliga utan både dop och tro! Liksom de åt avguden Molok offrade barnens jämmerskri överröstades av pukor och cymbaler (se anmärkningen till Jer. 7:31 i Dr. Fjellstedts Bibelverk), alldeles så försöker också baptismen genom nyssnämnda lögn döva varje känsla av medlidande med de odöpta, från Jesu Kristi allena saliggörande gemenskap av den utestängda, arma barnen undergång.

Men skall väl baptismen med dylika nödlögner kunna inför Kristi domstol rättfärdiga sitt förfarande? Vi tror det inte! Herren har redan i nådatiden avkunnat den strängaste dom över var och en som endast ”förför” en av dessa små, att, nämligen, ”det vore bättre för honom att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havets djup” (Matt. 18:6). Hur mycket mer skall Han inte på domens dag utkräva barnens blod av deras hand, som trotsar Hans egen uttryckliga befallning (Mark. 10:14) och alla förmaningar av Hans sanningsvittnen. De underlåter sig i köttslig förmätenhet att för sina egna förnuftsfunders skull helt och hållet utestänga sina arma barn från deras Saliggörares gemenskap, den Helige Andes delaktighet och barnaskapet hos Gud. Detta har de gjort när de uppsåtligt avhållit dem från den nya födelsens bad, det heliga och välsignelserika dopet!

Må då den, som icke desto mindre nödvändigt så vill, fritt följa de baptistiska andarna men också bereda sig på att en gång få dela deras slutliga dom med förskräckelse!

Vi har dock, liksom otaliga andra, värdigare Guds vittnen före oss, höjt vår varnande stämma mot den baptistiska villfarelsen. Vi har, som vi vågar hoppas, från nästan alla möjliga sidor avslöjat dess sanningslösa, fördärvliga väsen, samt visat och bevisat, vilken varg här är förborgad under ullen.

Då vi gjort detta, efter bästa förmåga och efter den någ Herren gett oss därtill, så kan vi väl också nu avsluta vårt verk med försäkran att vi för vår del är ”oskyldiga till allas blod”, deras som låter sig förföras genom baptismen. Amen.

Dock vill vi ännu till ett slutord efter Dr. Rudelbachs och Guerickes utmärkt värdefulla och även i det föregående ofta åberopade tidskrift för hela den lutherska teologin och kyrkan252Achter Jahrgang, 1847, 3:s Quartalheft, s. 35ff. här (i fri bearbetning) framställa en bevisning om att just barndopet är det allra mest ändamålsenliga dopet. Detta då det meddelas i den kristna kyrkans gemenskap, där det kan och bör åtföljas av kristen uppfostran och undervisning i allt Guds råd om vår salighet.

Denna bevisning stöder sig (som läsaren själv snart skall få se) på två huvudsakliga grunder. För det första barnaålderns största lämplighet frör den nya födelsens verk i dopet, helt enligt Herrens egna ord (i Matt. 18:3): ”Om ni inte omvänder er och blir som barn, skall ni inte komma in i himmelriket” (vilket vi också i det föregående åberopat). För det andra barndopets stora värde för tron, som dess ständiga norm och dess viktiga stöd i anfäktelse och nöd.

1. Det kristna barndopet är det allra ändamålsenligaste dopet eftersom just barnaåldern är den för Guds rike mest passande, den för den nya födelsens verk allra lämpligaste åldern.

All människans egen verksamhet, i hennes naturliga tillstånd, är befläckad av synd. Därför måste Guds Ande i den nya födelsen ensam träda i verksamhet och det mänskliga får därvid inte utöva någon annan aktivitet än enbart mottagandet. Detta mottagande är inte så mycket ett mänskligt omfattande av den gudomliga nåden eller att människan omfattar Gud utan i stället att människa själv blir omfattad eller gripen av Gud.

Endast där nu denna fullständiga hängivelse, denna ostörda receptivitet å människans sida är möjlig och äger rum, endast där har Guds Ande tillfälle att ostört och fullständigt utöva sin pånyttfödande verksamhet. Men det heliga dopet är det egentliga nådemedlet för denna nya födelse (Joh. 3:5). Av den anförda orsaken följer att till åren komna människors dop alltid nödvändigt föregås av Guds Ords predikan.

Den skall å ena sidan väcka hos dem först syndakännedom eller behovet av frälsning, å andra sidan beveka denb hos dem genom synd och otro redan i sin motsträvighet härdade viljan till ett lydigt och troget anammande av den i Kristus förvärvade nåden och frälsningen, som meddelas i dopet. Denna den mänskliga viljans hängivelse under den gudomliga viljan, som är den i dopet av Guds Ande åsyftade nya födelsens villkor, kan således hos de till åren komna försiggå endast efter en svår kamp.

Så visst som varje verksamhet hos människan före den nya födelsen nödvändigt bör synden i sig, måste det i självmedvetande utvecklade förståndet och den i avfällighet från Gud mognade viljan hos de fullvuxna nödvändigt sätta hinder i vägen för dopets saliggörande verkan. De är hinder som endast av Guds Ande, genom den föregående Ordets predikan, kan övervinnas. Dock inte hos alla på långt när och hos ingen utan kamp och strid.

Men helt annorlunda förhåller det sig med barnen. Dessa hinder för den nya födelsens verk äger inte rum hos dem. Detta just eftersom de inte äger någon självständig vilja, inte ens något egentligt självmedvetande, och eftersom deras förhållande till Guds Andes verksamhet i dopet just till följd därav är mottagande, lydaktigt. De fattar väl egentligen inte nåden men nåden fattar ändå dem. På dem fullbordas det profetiska ordet i dess fullaste betydelse: ”Herre! Du har dragit mig och jag har låtit mig dras.” (Jer. 20:7)

Baptismen far alltså helt och håller vilse, då den anser barnen inte vara lämpade för dopet, som är den nya födelsens bad. Det förhåller sig tvärtom så att just barnets tillstånd utgår normaltillståndet för att rätt ta emot dopet. Martensen har alldeles rätt då han säger ungefär så: ”Varje dop överensstämmer så mycket mer med barndopet ju sannare eller ändamåsenligare det är. Endast där kan dopet rätt utföra sin saliggörande verkan där det hos den som döps möter ett sådant sinnelag som barnen har.”

Detta Martensens yttrande har sin verkliga grund i Herrens eget ord: ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in.” (Mark. 10:15) I överensstämmelse med detta säger också Dr. Guericke:253Dr. H E F Guerickes Christl. Kirchliche Archæologie, Laipzig 1847, s. 292, not 4. Jämför i detta hänseende den djupsinniga avhandlingen av Göschel: Dopets hemlighet (”Das Geheimnis der Taufe”) i Evang. Kirchenzeitung 1846, N:o 21-23. ”Varje dop uppfyller i själva verkat endast så mycket mer sitt ändamål, ju mer det i sanning är jämförelsevis (”bezugsweise”) ett barndop.” Och på samma biblisk-kristliga grund betygar Dr. Luther: ”Om något dop bör hållas för visst och kraftigt, så är det helt visst de små barnens.”

Men däremot genom dopets uppskjutande till en mognare ålder endast försvårar man för människan hennes upptagande i Kristi rike. Det blir ju med åren för henne allt svårare att genom fullständig hängivelse av sig själv uppnå det rätta barnatillståndet — ju mer hon utvecklar sig själv och avlägsnar sig från sin naturliga barndom. Ändå måste ju barntillståndet eller -sinnelaget uppnås om himmelriket skall nås, på grundvalen av Matt. 18:3. Barntillståndet är det normala också för de fullvuxna, ju mera man närmar sig det, desto mera lämpad är man för Guds rike, och tvärtom.

2. Det kristna barndopet är för det andra det mest ändamålsenliga dopet, eftersom tron just i detta dopen har den renaste normen (rättesnöret) för sin fortsatta utveckling och ett orubbligt stöd i all anfäktelse och nöd.

Att den Helige Ande hos barnen, som de som är bäst lämpade för Guds rike, också upptänder tron på Kristus genom dopet, det kan inte förnekas av den som håller dopet för ”den nya födelsens bad” enligt Kristi och Hans apostels ord. Där blir människan, om hon annars är lämplig för dopet, liksom barnen bevisiligen är det, ”född på nytt av vatten och Ande”.

Ty en ny födelse utan tro är inte tänkbar eller möjlig. Men fastän vi på denna grund visst antager att tron först upptändes i barndopet, så kan det ändå aldrig tillräckligt inskärpas att dopet inte förutsätter eller åstadkommer en fulländad tro. Det står bara såtillvida i ett nödvändigt förhållande till trons uppkomst som det i henne inlägger den grodd, ur vilken tron kan utveckla sig. Detta sker genom att Kristus omedelbart och personligt meddelas henne.

Men tron har vid sin fortsatta utveckling sin renaste norm eller förebild i barndopet, det vill säga, i det sätt på vilket den gudomliga nåden där meddelades oss och togs emot av oss. En kristen måste vid varje steg av sin andliga utveckling till förebild och rättesnöre ha sin kristendoms begynnelse i det saliggörande barndopet. Då tog han, fri från den egna själviska viljan, emot nåden helt och hållet som en gåva och ställde sig fram, om också omedvetet, i sin blotta receptivitet — dvs. som blott och bart mottagande.

Vad vi så som barn gjorde omedvetet, det bör vi nu göra medvetet: helt och hållet hänge oss åt Honom, i vilken allena vår rättfärdighet, vårt liv och vår salighet består. Barnets oinskränkta hängivelse åt den i dopet meddelade, iklädda (Gal. 3:27) Frälsaren, Jesus Kristus, är därför alltid ett rättesnöre för tron. Vi måste i denna mening ständigt bli barn på nytt (enligt Herrens ord). Det vill säga att vi som barnen ständigt hänger oss åt Honom, dör för oss själva och lever för Honom.

Vad tron i sin högsta fullkoming kan säga, ”Nu lever jag, dock icke jag, utan Kristus lever i mig” (Gal. 2:20), detsamma gäller också om det döpta barnet. Faständ omedvetet hänger sig också det så åt Honom, av vilken det i dopet blivit omfattat och genomträngt. Och därför måste vi ständigt omvända oss och bli som barn, för att Kristus framgent måtte leva i oss och vi, ”döda från lagen” (Gal. 2:19) och från all egen rättfärdighet, framgent måtte ”leva i tro på Guds Son, som älskat oss och utgivit sig själv för oss”. Han har upptagit oss i sin döds och sitt livs saliggörande gemenskap genom dopet (Kol. 2:12, Rom. 6:3ff).

Men som vi hävdats, att barnets (omedvetna) förhållande till Kristus i dopet är en ständig norm för troslivet under hela dess utveckling, så har också tron alldeles särskilt i dopet som Kristi omedelbara nådhshandling, sitt fasta stöd i alla anfäktelse och nöd. Anfäktelsens art och egenrtliga bestämmelse är att med sttormens makt kullkasta eller som en eld (Mal. 3:2-3) försmälta och fräta upp allt eget varpå människan ville bygga sin salighet. Därför kan i denna nöd endast det ha bestånd som inte är vårt eget, utan Kristi verk, Kristi eget otvivelaktiga handlande med oss och i oss.

Men när eller var har väl Herren mera ostört och otvivelaktigt visst kunnat handla med oss än just i det välsignade barndopet – där vi ingenting åstadkom men Han gjorde allt? Där vet vi med salig visshet att också vi blivit (i ordets fullaste betydelse) upptagna i Jesu Kristi famn, det vill säga i Hans nådefulla gemenskap och av Honom välsignade med alla himmelrikets skatter.254Just i detta uppenbarar sig också allra tydligast baptismens antikristliga ande, att hon vill tillintetgöra denna visshet och därmed på ett i sanning demoniskt sätt beröva tron ett av dess fastaste stöd. Därför utbasunerar den att ”dopnåden är endast ett påfund av prästerna” och att barndopet är ett ”satans konstgrepp”. – Ja, Gud må straffa dig, som så ljuger i ditt eget namn och smädar Guds verk, liksom det skulle vara ett verk av dig själv! På denna obehindrade och därför otvivelaktigt vissa Kristi egen nådeshandling är det gott för tron att få stöda och trygga sig, då den omringas av anfäktelse, nöd och död.

Ty varav vet jag att jag i sanning står i nåden, är ett Guds barn? För att Gud säger mig det genom sitt ord? För att Han bekräftar det genom sin Andes vittnesbörd i mitt hjärta? Väl! Men tider kommer då nådeordet tycks hellre vara för andra än för mig, och Andens kännbara vittnesbörd uteblir i anfäktelsens stund, då Herren döljer sitt ansikte för oss.

När nu all Andens tröst och inre fröjd är försvunnen samt Guds eget nådesord tycks angå endast andra, värdigare och bättre – när ännu därtill lagen anklagar och fördömer, döden, domen och helvetet förskräckar (som brukar ske i anfäktelsen), så frågas: var finner den nödställda själen då ett osvikligt fäste för tron om nåden och Guds barnaskap genom Kristus?

Var, om inte i dopet, särskilt det dop som mottagits redan i den första barndomen? Att Gud redan i barndomen, innan vi ens förmådde begripa eller begära det, har meddelat oss sitt dop och genpm dopet sin ende Son med hela himmelriket – är för den anfäktade tron den fastaste stödjepunkten, då allt annat syns svika.

”Är du inte döpt?” frågade fordom gudsmannen M. Luther sin anfäktade vän255När Dr. Hieronymus Weller vistades i Dr. Luthers hus, var han en tid mycket tungsint och dyster. Luther frågade honom då hur det stod till med tron och samvetet? ”Bedrövligt och svårt!” svarade Weller, ”jag vet inte alls mer, var jag skall finna tröst eller ro.” – ”Är du inte döpt?” svarade Luther och genom denna enda, enkla fråga kom Dr. Weller åter till besinning, tröst och frimodighet. Ty han tog sin tillflykt till dopet, som djävulen inte kan omintetgöra (utom genom baptismen) och fann då Kristus i dopet och hela saligheten i Kristus. och anvisade honom därmed den osvikliga grund där tron kan haka fast mitt i anfäktelsens stormar och åter förvissa sig om nåden och barnaskapet genom Kristus.

Ty oaktat all min synd och ovärdighet har ju dock Gud själv i dopet upptagit mig till sitt barn, genom Jesus Kristus. Det skedde helt och hållet av Hans blotta barmhärtighet utan all min förtjänst, verkan eller värdighet. Det skedde redan då, när jag inte förmådde tänka eller be om det, inte ”vilja eller löpa” (Rom. 9:16). Barndopet förvissar oss alltså på det kraftigaste om Guds alldeles oförtjänta barmhärtighet mot oss, genom Kristus, och är just därför trons fasta stödjepunkt, särskilt i nöd och död.

Det ser den anden ganska väl, som verkar i baptismen och vill just därför genom sitt omdop,256[Hedbergs text: ”weder-dop eller wäder-dop” – J.L.] rycka Guds dop ifrån oss. Ty baptismen grundar sitt nya dop antingen på vår tro eller på sin egen ”sannolika förmodan” om denna vår tro. Just därmed rycker den det rätta Guds dop från oss och berövar oss med detsamma all den tröst och trygghet vi därav kunde ha.

En baptist kan aldrig någonsin ha en verklig trons tröst eller upprättelse av dopet. Ty barndopet aktar han för ingenting, där dock Guds oförtjänta nåd genom Kristus allra klarast framställer sig för oss och även verkligen meddelas oss. Det baptistiska dopets giltighet och värde är åter så ringa, att det själv måste låna sitt starkaste stöd av dopkandidatens egen tro eller av den döpandes, alltid tvivel underkastade, förmodan om denna tro!

Ändå vill baptismen nu locka oss ut på det hala tillsammans med sig för att vi med den till sist skall sjunka ned i otrons och ovisshetens gränslösa djup. Om inte förr, så helt visst då när domsbasunen skallar och Han kommer, som har sagt: ”Månne jag skall finna tro på jorden?”

Däremot, för att tron skall kunna bestå allt intill änden, i nöden, i döden och då denna världen förgås, så måste den allt framgent trygga sig till sin objektiva grund. Den är det i barndopet otvivelaktigt skedda upptagandet till barnaskap hos Gud, genom Kristus. I denna Guds egen oförtjänta nådeshandling med oss finner tron den allra starkaste underpant på vår utkorelse till evig salighet. Stående på denna grund kan den trotsa lagen, synden, döden, djävulen och helvetet.

Ty just över dopet, men allra klarast över barndopet, strålar för trons öga denna apostoliska överskrift: ”Inte för rättfärdighetsgärningar som vi hade gjort utan efter sin barmhärtighet gjorde han oss saliga (factum est! atque hoc a Deo!”) genom den nya födelsens bad och förnyelsen i den Helige Ande” (Tit. 3:5).

Så ger oss nu dopet och allra mest barndopet (som vår salighets upprinnelse genom denna Guds egen, helt oförtjänta nådeshandling) ett säkert skydd mot förtvivlan – och därtill bevarar det oss för allt självberöm. Ty vad kan väl vara mer förödmjukande för den mänskliga stoltheten än då vi alltså måste säga oss: Allt det kommer an på såväl när tron först uppstår som vid dess fortsatta utveckling, grundar sig egentligen enbart på Guds fria utkorelse i Kristus Jesus.257Baptismen framhåller väl också på sitt sätt Guds utkorelse till saligheten som ett trons grundfäste mot förtvivlans anlopp. Men vad hjälper det väl att åberopa utkorelsen där dopet, som dess i tiden förverkligade tillämpning, med baptistisk stolthet bortkastas! – Vem kan i anfäktelsens nöd trösta sig med Guds fördolda utkorelse, om han inte fasthåller den sakramenterligt uppenbara försäkran om denna, som han blivit skänkt i barndopet? – Herr Wiberg skriver väl i sitt Sändebrev den 27/4 1852: ”Jag tackar min Gud som låtit mig förstå att min salighetsgrund är djupare lagd än i dopskålen! — att den är grundad i min himmelska Faders kärleksfulla råd, fattadt redan innan denna världens grund var lagd.” — Detta låter nu visst gott och väl; men om herr Wiberg någonsin hade varit i anfäktelse, så skulle han kanske bättre veta, vad det gäller. Just i den, nu av honom hånade ”dopskålen” – jag vill säga, i det välsignade dopet – äger en sakramenterligt synlig bekräftelse, en reell underpant på denna utkorelse, som annars i anfäktelsen helt undanröjs. Men baptismen, som är en obeprövad svärmeande, vill handla med den absoluta, nakna Guden, utan den klädnad som Han själv tagit på sig i Kristi kött och i sakramenten. Den störtar sig däreigenom (enligt Luthers två gånger åberopade, sanna och djupsinniga yttrande) i själva Lucifers fall. Den kom oss till del redan i den spädaste barndomen som ett evigt bevis på att allt vårt eget vetande eller förstående, viljande eller verkande ingenting gäller till saligheten.

Nu invänder kanske någon att enligt denna framställning de första kristna och de som än idag döps som fullvuxna inte av sitt dop kan ha en så otvivelaktig tröst och en så stor förödmjukelse – för att de inte fått den i barnaåren! Då måste vi visserligen (Gud och sanningen till ära!) medge att vi genom barndopet onekligen äger en stor förmån framför dem. För detta bör vi endast tacka Gud, som gett oss den, men vi tillägger gärna att Gud i detta sett till vår större svaghet. Dessutom förmår Han, som ensam verkar allt i alla efter sin goda vilja, rikligt göra mer än allt vi tänker och fattar.

Så ser vi ju också att Han genom sin Andes ymnigare utgjutande över den första kristenheten rikligt ersatt vad som fattas henne i det första avseendet. Ty Guds händer är inte bundna. Men detta erkännande skall ändå aldrig hindra oss att tacksamt vörda Hans nådiga försyn, som när Andens omedelbara gåvor avtagit, ändå genom barndopets allmänna införande skänkt sin kristenhet en ovärderlig gåva, som aldrig ostraffat eller utan skada kan kastas bort.

Ty barndopet är och förbli det allra vissaste och kraftigaste dop, för vilket vi aldrig tillräckligt kan prisa och tacka Gud! Den som nu vill upphäva det, han strider mot Gud och sin egen salighet. Han måste till slut som straff för en sådan förmätenhet falla från den ena villfarelsen till den andra, så som vi redan har sett, att vederdöperiet i alla tider gjort. Amen.

Må Gud själv bevara sin kyrka!

Honom allena,

alla goda gåvors givare,

ske också lov och tack och pris och ära, nu och i all evighet!

Amen, amen.