Kyrkopolitik kullkastar evangelisk teologi

Av Joakim Förars

Denna artikel skrevs våren 2004 och beskriver Svenska lutherska Evangeliföreningens i Finland teologiska omvandling från en ståndaktig aktör i kampen för bibel- och bekännelsetrohet till att överge kyrkokampen och sticka huvudet i sanden. Den var avsedd för Kristet Perspektiv, men refuserades med hänvisning till kyrkopolitiska hänsyn. Detta ledde till att artikelförfattaren avgick ur tidningens redaktion.

De som följer med det andliga läget i Svenskfinland kan knappast ha undgått att notera den turbulens som råder i Evangeliföreningen (SLEF). Tystnaden från officiellt håll gör säkert många osäkra på vad som riktigt händer. Saken är dock av allra största intresse för allt Guds folk, eftersom Satan har begärt att få sålla oss som vete. Inför liknande utmaningar är det viktigt att vara vaksamma och be att Gud skulle bevara en för frestelser och faror.

Det som konflikten handlar om är hur man skall förhålla sig till falsk lära. Detta aktualiseras allt mer av det skärpta läget i kyrkan, även om det naturligtvis är en fråga som alltid följt den kristna kyrkan. Men medan SLEF tidigare haft en klar linje – härmed avser jag både vad man deklarerat och hur man i praktiken efterlever sina deklarationer – så har sedan medlet av 90-talet en revolution i det tysta ägt rum. Profilen har sänkts, vissa inslag i förkunnelsen har åsidosatts, man har blivit följsam mot kyrkoledningen, gamla gränsdragningar har förkastats med mera.

Mera konkret kan man säga att det finns åtminstone tre aspekter på den evangeliska revolutionen. För det första frågan om det är nödvändigt att varna för falsk lära. För det andra hur man skall dra gränserna för samarbete med sådana som förnekar det man själv tror är gudomlig sanning. För det tredje frågan om arrangerandet av evangeliska gudstjänster samt huruvida det är en möjlighet att diskutera bildande av självständiga församlingar.

Väldigt mycket av det evangeliska arvet förvaltas mycket väl, till allas uppskattning, och det kan förtjäna att understrykas att kontroverserna gällt det område där revolutionen ägt rum, inte teologin eller verksamheten mer generellt.

Att varna för falsk lära

Det som delar leden i den första aspekten av problematiken är bekännelseskrifternas ord om plikten att vederlägga dem som lär annorlunda:

För att bevara den rena läran och bibehålla en fast grundad och Gud behaglig endräkt i kyrkan är det nödvändigt att icke blott rätt driva den rena sunda läran, utan även tillbakavisa dem som motsäga den och lära annorlunda.

Bekännelseskrifterna fortsätter med att göra klar skillnad på onödiga tvister, som mera river ned än bygger upp, och nödvändiga strider som handlar om lärofrågor och grundläggande trossanningar, som kräver att den motsatta läran avvisas. Sedan förklaras att man på grund av söndringar beträffande vissa lärofrågor

velat utan förbehåll, rent och klart framställa och bevara vår tro och bekännelse i teser och antiteser, dvs genom framläggande av den rätta läran och dess motsats. Härigenom uppnås det syftet, att den gudomliga sanningens grund i alla artiklar blir uppenbar och all oriktig, tvivelaktig, misstänkt och fördömd lära…avvisas och alla noggrant varnas för de villfarelser som finnas utströdda här och där i en del teologers skrifter. (SKB 545f.)

Får man tro bekännelseskrifterna så kan alltså endräkt befrämjas och splittring läkas genom att man inte bara förkunnar evangelium utan också tydligt och klart tillbakavisar irrlärare och varnar för dem. Men många är benägna att uppfatta saken tvärtom, så att lärostrider förstör enheten och skapar splittring. SLEF:s styrelse har anslutit sig till den senare uppfattningen och sett till att lärostrider praktiskt taget försvunnit från repertoaren. Officiellt har man aldrig vänt sig ifrån bekännelseskrifterna, men i praxis har man varit tydlig när det gäller att markera en ny linje.

Det har oroat många att den evangeliska rörelsens organ Sändebudet blivit så tamt att dess läsare ingenting får veta om vilka faror som hotar och därmed invaggas i en farlig sömnaktighet. Ingen vägledning ges när det gäller att dra sig undan dem som lär falskt och följden är att vargarna får husera rätt ostörda. Jesu och apostlarnas varningar för falska profeter i den yttersta tiden ger inget eko – just i den tid då de är särskilt relevanta. Därför har de bekymrade varnat med profetens ord: ”De tar det lätt med att hela mitt folks skada och säger: ’Allt står väl till, allt står väl till’. Men allt står inte väl till.” (Jer 6:14)

Ett exempel på hur man undviker kontroversfrågor är ämbetsfrågan. Endast i något enstaka undantagsfall har den berörts under senare år och de ”Råd och anvisningar” om att bojkotta kvinnliga präster, som enhälligt antogs i samband med ämbetsreformen och officiellt ännu är i kraft, står inte att få tag på, trots flera förfrågningar till SLEF:s kansli. Det är som om man skämdes för sin åsikt.

När man inte gör klart hur de egna positionerna skiljer sig från andra positioner blir tron småningom vag, grumlig och förflackad. Utan undervisning luckras läromedvetandet upp och de gamla övertygelserna dör ut. Istället för enhet kring sanningen går man mot läropluralism.

För några år sedan visade det sig att Sändebudets chefredaktör Bo-Göran Åstrand bytt åsikt i ämbetsfrågan. Trots detta hade han, utan att berätta om sin nya syn, fortsatt på sin post, varifrån han under några års tid målmedvetet ägnat sig åt att underminera SLEF:s kyrkopolitiska självständighet och de gamla gränsdragningarna.

Att detta kunde försiggå säger redan en del. Mer talande är ändå att när det uppdagades att bakgrunden var en teologisk förändring ville få personer tro att det var sant. ”Att tolka och tyda till det bästa” tänjdes till det absurda så att han antogs trots allt vara kvinnoprästmotståndare. Till och med sedan han i Kyrkpressen, i vad som rimligen var klara ordalag, bekräftade att han numera bejakar kvinnliga präster hade han beskyddare som inte ville se att han frångått SLEF:s position. Detta visar vart en bristande vaksamhet leder: den andliga klarsynen fördunklas så att man inte längre förmår se skillnad på sann och falsk lära.

Gränsdragningar

När det så gäller gränsdragningar så finns det två grundsyner. Med en förenklad beskrivning innebär den ena att enhet går ut på att vara ”fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening” (1 Kor 1:10). Därför samarbetar man med sådana som man är enig med i läran. Med övriga är man redo att föra ekumeniska samtal för att uppnå enighet. Den andra grundsynen innebär (enligt samma förenklade beskrivning) att det räcker med att dela den kristna tron, eller anspråk på kristen tro, för att enighet skall anses föreligga. Därför kan man samarbeta trots att man har helt olika synsätt i många frågor.

Tidigare har SLEF varit tydligt i sin anslutning till den första synen. Nu är det den andra som gäller. Rudiment från den tidigare synen finns kvar, såtillvida att man inte samarbetar med frikyrkliga, men med präster i den lutherska kyrkan samarbetar man däremot urskillningslöst. Man drar också gränsen vid kvinnliga präster, vilket fungerar som ett slags alibi på konservativt håll.

Konsekvensen blir att irrläriga präster får legitimitet genom sitt samröre med SLEF. Det leder förstås både till att deras samveten lugnas och irrlärorna blir rumsrena och att fåren tycker det är tryggt att följa också dessa herdar. Det är inte bara smärre meningsskiljaktigheter som begravs på detta sätt. Som exempel kan nämnas att förra kyrkoherden i Vasa svenska församling hör till de mest liberala i stiftet, men det har inte hindrat att han anlitats som liturg och som predikant.

Ett annat exempel på den nya ekumenismen är samröret med Erik Vikström. Denne hävdar att präster har både rätt och plikt att viga frånskilda också i andra fall än när den ena parten är oskyldig. För att understryka sin mening har han offentligt låtit ett par gammaltroende präster löpa gatlopp i pressen och jagat upp denna med påståenden att de sysslar med ”terrorism”. Hans ställningstagande beror inte på okunskap om Bibelns bud. Han medger nämligen att Jesus förbjöd frånskilda att gifta om sig, men anser att vi har befogenhet att tolka evangeliet annorlunda. Såvitt jag kan förstå har man placerat sig utanför kristendomens råmärken när man sätter sig över Jesus själv.

Om någon hade väntat sig att Sändebudet skulle uppmärksamma och fördöma biskopens uppror mot vår Herre så blev han besviken. Istället kallade SLEF honom som talare till sitt 135-årsjubileum, där han utan reprimander fick uppträda som bäste broder och betrodd förkunnare.

Gudstjänstfrågan

Om falsk lära är ett problem på vissa orter så infinner sig ett behov av att erbjuda pålitliga gudstjänster. I Vasa har man därför under många års tid arbetat på att få till stånd evangeliska gudstjänster, vilket också skett i begränsad utsträckning. På grund av församlingens inställning har det endast blivit en gång per månad, i en annars oanvänd kyrka. När Henry Byskata blev kyrkoherde visade han emellertid en förståelsefull inställning, och SLEF:s lokalavdelning satte igång att arrangera gudstjänster i Luthersalen.

Men nu hade Evangeliföreningens styrelse alltså lagt sig till med en annan syn på problemet med falsk lära. Om sådan inte är så problematisk bortfaller motivet att ordna egna gudstjänster. Styrelsen fruktade att de evangeliska gudstjänsterna skulle bli fröet till en ny församlingsbildning. Det fann man alarmerande och förbjöd verksamheten omgående.

Några av stöttepelarna i vasanejden stod som bäst i beråd att grunda föreningen Logos, för att upprätthålla Logosmappen med en sökfunktion för Svenska Folkbibeln. I denna situation valde de att lägga till gudstjänstverksamhet i stadgarna, för att möjliggöra fortsatta evangeliska gudstjänster. Detta betraktade SLEF som ett farligt äventyr som måste kvävas i sin linda. Smutskastning och hets mot den nya föreningen följde. Direktionen för Evangeliska folkhögskolan (Efö) upplät utrymmen för gudstjänster åt Logos, men vissa krafter på skolan såg med oblida ögon på detta. All affischering var förbjuden och i skolans veckoprogram uppgavs en privatpersons namn de gånger Logos firade gudstjänst.

När det inte gick att krossa Logos fick man lov att ta till andra åtgärder. Nu upplevde SLEF plötsligt ett behov av fler evangeliska gudstjänster i Vasa. En del av dessa förlade man till – Efö. Att man ser andlig verksamhet som konkurrens är tråkigt, men glädjen över att rätta gudstjänster ordnas väger nog tyngre för dem som sett fram emot detta (så länge inte villolärare dyker upp på scenen här också, vilket hänt en gång).

Den oförsonliga attityden till Logos och inslagen av maktpolitik framkom också när man avvisade deras invit till lärosamtal. Motiveringen var att de som leder Logos har utträtt ur SLEF och hävdat att enighet i läran inte föreligger. Från Logos’ sida svarade man att det är just därför som lärosamtal behövs, sådana bedriver man för att uppnå läromässig enhet.

Avogheten mot strikta gränsdragningar och evangelisk gudstjänstverksamhet vid sidan av församlingarna har också tagit sig andra uttryck. En ung predikant vid namn Roger Pettersson vägrade att ställa upp på en gudstjänst tillsammans med en irrlärare och dristade sig dessutom att föreslå för verksamhetsledaren och styrelsen att SLEF skulle gå in för att endast anlita predikanter som delar dess lära (såsom man gjorde under 120 år) och att ordna evangeliska gudstjänster på orter där renlärighet saknas. Detta var endast ett förslag och inget som framställdes i kravform. På grundval av denna skrivelse beslöt styrelsen att hans vision inte var förenlig med en förlängning av hans anställningsförhållande.

SLEF:s metamorfos har varit markant. Det har lett till ansenlig turbulens men inte hindrat styrelsen från att få sin vilja fram. Ointresset för lärofrågor är numera påtagligt bland det en gång så läromedvetna evangeliska folket. En viktig orsak till händelseutvecklingen är emellertid också att någon öppen diskussion där man prövar sin linje utifrån Bibeln aldrig fått äga rum. Kritikerna har ständigt yrkat på att man skulle rannsaka Skriften tillsammans, men konsekvent fått avslag.

Bibelfrågorna diskuterades på styrelsemöten 1997 och 1998, men utan att nå enighet och inom tidsramar som inte medgav en så ordentlig genomgång av bibeltexterna som skulle behövas. Efter vädjanden från Logos företogs, i samband med ett möte bakom lyckta dörrar i september 2001, en gemensam diskussion om vad Bibeln säger. Detta samtal om det omfattande ämnet gavs emellertid ingen uppföljning, eftersom styrelsen beslutit att dra streck. Därmed begrovs hoppet om att man skulle vända sig till Bibeln för vägledning i dessa frågor.

Evangeliföreningen har varit ett ljus i en allt mörkare kyrka. Nu sätts det evangeliska ljuset till viss del under skäppan. För den som vill se en vital bibeltrohet är det nedslående. Man kommer osökt att tänka på Jesu ord: ”Om nu ljuset som du har inom dig är mörker, hur djupt skall då inte mörkret vara!”

Det skall framhållas att motiven till kursändringen varit goda: man har hoppats att genom att slipa bort de vassa kanterna rädda kärnan av sin kristna verksamhet. Goda relationer till folkkyrkan innebär nämligen förutom kontaktytor klirr i kassan – och det är inga små summor det är fråga om. Med tanke på detta är det ganska ironiskt att Helsingfors kyrkliga samfällighet nyligen beslutade att dra in sitt understöd till både den finsk- och svenskspråkiga grenen av den evangeliska rörelsen, emedan de motsätter sig kvinnliga präster. Så finner man att nyfunna falska vänner inte är så lätta att tillfredsställa och man har förlorat både sin läromässiga fasthet och den goodwill och ekonomiska trygghet som man försökt köpa.

I själva verket är detta inte bara en utebliven lön för mödan – det nya läget är snarast en följd av politiken. Här är naturligtvis flera faktorer inblandade, men i grund och botten handlar det helt enkelt om makt. När bekännelsefronten blivit tillräckligt försvagad – inte minst genom den evangeliska serviliteten – drar det liberala kyrkoetablissemanget åt snaran kring vår hals. Vi skall inte moralisera över dem som inte förmådde förutsäga att det skulle gå just så, men hoppas att Gud ger styrka att välja rätt inför det vägskäl som manar den ärevördiga väckelserörelsen att återta sitt arv eller fortsätta utför det sluttande planet.