Bibeln och slaveriet – en etiskt aktuell fråga

Av Marcus Jakobsson

Är Bibeln och de kristna omoraliska? Så påstår vissa ateister och bibelkritiker och tar bland annat Bibelns inställning till slaveriet som utgångspunkt i sin argumentation. Men vad säger Bi­beln egentligen om slaveriet? Denna artikel vill försöka reda upp de många missförstånd som florerar.

”Det var nödvändigt att kasta ’Bibelns klara undervisning’ överbord innan slaveriet och segregatio­nen kunde upphöra och innan kvinnor kunde bli kvitt sin andraklasstatus. Ett anmärkningsvärt likar­tat mönster kan skönjas också idag, då ett stort hinder för strävan efter rättvisa och full acceptans i samhället för homosexuella människor är Bibeln, som citeras om och om igen för att motivera ho­mo­foba fördomar, vilka fortfarande djupt infekterar vår kultur.” Så här skriver den pensionerade episkopale biskopen John Shelby Spong, en känd bibelkritiker.

Slaveriet vilar som en mörk skugga över den kristna historien – och i förlängningen också över Bibeln. Vid första anblicken verkar nämligen Bibeln godkänna och till och med försvara slaveriet. Så tänkte också många gudfruktiga slavägare i de amerikanska Sydstaterna på 1800-talet. Men även kristna abolitionister, alltså de som kämpade för slaveriets avskaffande, stödde sin övertygelse på Bibeln. Två sinsemellan motstridiga hållningar härleddes således utifrån samma heliga skrift. Finns det en biblisk etik i frågan?

Slaveriet i Främre orienten och Israel

Den typ av slaveri som förekom i Främre Orienten under gammaltestamentlig tid ansågs inte som något i sig självt negativt. Till och med en monark kunde referera till sig själv som en slav eller tjänare i förhållande till en gudom. Alla undersåtar sågs i sin tur som slavar eller tjänare till monarken.

Det fanns två typer av slavar i Israel: hebréer och utlänningar. De utländska slavarna var krigsfångar eller hade förvärvats genom köp från andra folk, något som var tillåtet i Guds lag (3 Mos. 25:44–46). Under den postexilska tiden (ca 540 f.Kr. och framåt) fanns det också en tredje grupp kallad netinim. Dessa hade en liknande ställning som gibeoniterna under Josuas tid, vilka hellre blev vedhuggare och vattenbärare än riskerade sina liv genom att kriga mot israeliterna (Jos 9). Netinim utförde tjänaruppgifter i templet.

Slavarna i det gamla Israel var i regel bofasta. Deras arbetsinsats var ett komplement till – men inte ett substitut för – det arbete som utfördes av de fria medlemmarna i hushållet. Med andra ord innebar slavarbetskraften inte att de fria israeliterna befriades från fysiskt arbete, vilket till exempel var fallet i det klassiska Grekland.

Ofta självvalt alternativ

Slaveriet i det gamla Israel skiljde sig markant från praxis bland grannfolken. I Israel hemföll man aldrig till att infånga eller sälja människor i en sådan omfattning som man gjorde exempelvis bland fenicier och filistéer. Det fanns därför inga försäljare eller förmedlare av slavar. Människorov var belagt med dödsstraff (2 Mos 21:16). De israelitiska slavarna förlorade inte heller, i motsats till de romerska dito i senare tid, sitt medborgarskap.

Under Gamla testamentets tid kunde en hebré sälja eller tillfälligt hyra ut sig själv eller sina barn för att få det bättre ställt eller för att betala en skuld om man kommit på obestånd (3 Mos 25:39–55, 5 Mos 15:12–18). Att bli slav var alltså ofta ett självvalt alternativ till svält. En aspekt som kritiker ofta bortser från är bristen på alternativ i fråga om lagliga arrangemang för försörjning i ett samhälle med svår fattigdom och utan statlig välfärd. Hebreiska slavar skulle enligt den mosaiska lagen släppas fria efter sex år. De kunde inte tvingas till livslång tjänst, men kunde välja att stanna kvar av kärlek till sina herrar (2 Mos 21:2–7).

Utlänningar kunde bli slavar bland annat genom att tillfångatas i krig. Alternativet hade varit att döda fienderna, så möjligheten till slaveri var något som humaniserade krigföringen. De icke-hebreiska slavarna var livstidsslavar, vilket ändå inte betydde att israeliterna kunde behandla dem hur som helst. De beskyddades av samma stränga regler i 2 Mos 21:20–21, 26 som hebreiska slavar. Utländska slavar hade exempelvis en dag ledigt i veckan precis som sitt husfolk (2 Mos 20:10, 5 Mos 5:14). Vid konstaterad misskötsel av slavar hade de rätt att bli fria (2 Mos 21:26f).

Egendom, äganderätt och försäljning

I jämförelse med samtida lagar i omkringliggande kulturer är Gamla testamentets lagar klart överlägsna grannfolkens lagstiftning i fråga om etik och moral.

Den israelitiske slavens lott var mycket annorlunda än senare tiders romerska och grekiska slavars (2 Mos 21:20–21 och 26–27). Dessa lagar berör slavar som skadats eller dödats av sina ägare. Om ägaren befanns skyldig skulle han straffas, vilket även kunde innebära döden. Något sådant existerade inte på annat håll, där det närmaste man kommer på i juridisk väg handlar om skador på andra människors slavar.

”Om en fri man utan orsak tar en annan fri mans kvinnliga slav, håller henne inspärrad i sitt hus och orsakar hennes död, måste han återgälda denne slavägare med två av sina kvinnliga slavar. Om han utan orsak tar hustru och barn från en uppsatt person och förorsakar dem döden, skall det räknas som en handling för vilket dödsstraff skall utgå. Den som utfört handlingen måste dö.”

Lag 23 i Eshnunnas lagsamling (akkadisk lagsamling från ca 1800 f.Kr.) (från Fee & Stuart: Att läsa och förstå Bibeln)

En återkommande moralisk invändning mot slaveri-institutionen är äganderätten till en annan person. Frågan är dock mera komplicerad än så. I andra lagsamlingar (t.ex. Hammurabis lag) behandlas slavar som ägodelar, medan det kan påvisas att det utifrån gammaltestamentlig lag var förbjudet för herrarna att behandla sina tjänare som lösöre. Försäljning av slavar verkar ha förekommit i en mycket begränsad omfattning. Äganderätten var begränsad οch förbunden med flera förpliktelser.

”Om en fri herreman slår till en annan fri herremans dotter så att hon får missfall, skall han betala henne tio shekelsilver för fostret. Om kvinnan dör, skall hans dotter avrättas. Om han genom ett våldsamt slag skulle förorsaka att en vanlig mans dotter får missfall, skall han betala fem shekelsilver. Om kvinnan skulle dö, måste han betala ½ silvermina. Om han skulle slå en fri herremans slavkvinna så att hon fick missfall, måste han betala två shekelsilver. Skulle denna kvinnliga slav dö, måste han betala ½ silvermina.”

Lagarna 209-14 i Hammurabis lag (babylonisk lagsamling från 1726 f.Kr.) (från Fee & Stuart: Att läsa och förstå Bibeln)

Stränga föreskrifter

I 5 Mos 15:12–17 finner vi föreskrifter om hur hebreiska slavar skulle behandlas:

1) Guds stadgar var varken hårda eller brutala. Utifrån detta skulle det vara mycket svårt att rättfärdiga senare tiders slaveri. Bestämmelsen om att slavarna skulle släppas fria redan efter sex år begränsade i sig avsevärt slaveriet.

2) Gud visade kärlek genom det beskydd lagarna gav och den generositet de krävde gentemot slavarna. Gud såg ju också på sitt eget folk som en grupp tidigare slavar.

3) Slaveriet kunde till och med innebära att livet som slav var bättre hos ägaren än livet i frihet. Om slavägaren skötte sina plikter, hade slavarna både kost, logi och kläder. Som fria skulle många av dem ha gått under på grund av de bristfälliga sociala förhållandena i det dåtida Israel.

4) Husbonden ägde inte slaven i egentlig mening. Slavägaren var påbjuden flera restriktioner och kunde inte utöva total makt över slaven. Det var Herren själv som ägde både slavägare och slavar. Det var också Herren som hade friköpt alla hebréer, vilket fram­går av vers 15. Således var det också han som var den rättmätige ägaren till alla, såväl slav som fri.

En aktuell tillämpning

Denna lag är inte riktad till oss idag men är trots allt inte oviktig. Vad kan den lära oss om Gud? Om hans krav på rättvisa, hans vilja för det israelitiska samhället och om hans relation till folket i synnerhet beträffande försoningen (återlösningen)? Lagen hjälper oss att:

1) se bakgrunden till Nya testamentets lära om försoningen

2) se hur mycket slaveriet i GT skiljer sig från vårt tänkesätt om slaveri samt att

3) få ett nytt perspektiv på Guds kärlek. Således utgör dessa föreskrifter en väsentlig del av Guds Ord till oss idag, trots att det uppenbarligen inte är ett bud från Gud till oss idag.

Föreskrifterna är inte uttömmande och säger förstås inte allt om slaveriet i det gamla Israel. Men eftersom de innehåller den typ av standard som Gud gav sitt folk i Gamla testamentet, kan de vara instruktiva också för oss när vi söker hans vilja.

Slaveri eller tjänarskap?

Bibelöversättningar kan som bekant spela en stor roll när vi bedömer bibliska fenomen. På 1900-talet bevittnade vi en väldig uppgång i användningen av ordet ”slav” i olika bibelöversättningar. Detta har lett till förvirring. Det hebreiska ordet ebed översätts ofta med ”slav”, medan en mera adekvat översättning kunde vara ”tjänare”. Andra möjliga alternativ, beroende på arbetsuppgifter, är ”hembiträde”, ”arbetare” eller ”boskapsherde”.

Tredje Moseboken stadgar att en fattig jude som säljer sig inte skall behöva utföra slavarbete, utan får vara lik en daglönare och inneboende (3 Mos 25:39–40). Man kan därför fundera över huruvida det som kallas slaveri i Gamla testamentet egentligen borde beskrivas som ett sorts ”bundet tjänarskap” eller livegenskap (eng. servitude). Här finns avsevärda skillnader mellan GT:s slaveri οch slaveriet i det romerska riket och i modern tid. Detta väcker frågan om huruvida de alls kan jämställas.

Även om de icke-hebreiska tjänarnas situation var sämre och mera ”slavlik” än de inföddas, eftersom de tjänade på livstid, var den ändå avsevärt bättre än situationen för slavarna hos grannfolken.

Inte en del av skapelsemönstret

En brännande fråga som man inte undgår är varför Herren överhuvudtaget tillät slaveri bland sitt egendomsfolk. Människan skapades fri och varken slaveri eller bundet tjänarskap/livegenskap i Gamla testamentet kan anses vara en del av Guds skapelsemönster. Det finns inget påbud om slaveri i Bibeln och det är tydligt att slaveri-institutionen i sig inte är inrättad av Gud. Hebréerna var ju själva slavar i Egypten, men Gud befriade dem från detta ok. 

Förklaringen till att slaveriet ändå förekom kan vara densamma som när det t.ex. gäller polygami och skilsmässa: även om dessa bruk inte är sanktionerade av Gud, så tolererar han dem och låter dem i det senare fallet även regleras med lagar på grund av människornas hårda hjärtan (Matt 19:8). Enligt Jesus var Mose lag angående skilsmässa ett avsteg från Guds ursprungliga plan och tanke med äktenskapet. Så kan det också vara med slaveriet. Kanske Gud ibland kompromissar när han relaterar till en fallen värld med moraliskt fallna människor? Aposteln Paulus säger att ”Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt ska omvända sig.” (Apg 17:30)

En häpnadsväckande regel som återfinns i 5 Mos 23:15–16 kan bekräfta detta. Här sägs det att en förrymd slav inte skall behöva sändas tillbaka hem och lagen befaller till och med människor att förse honom med logi. Att Gud infogat en dylik förmildrande ”ventil” i föreskrifterna gällande slavar, antyder att slaveri-institutionen inte ursprungligen var hans vilja, men att han översåg med fenomenet tills vidare.

Jämförelse av slavarnas villkor i Gamla testamentet, Romarriket och i modern tid

	GT	Romarriket	Modern tid
Möjlighet till ledighet	Ja	Nej	Varierar
Tillräckligt med mat	Ja	Nej	Nej
Möjlighet till juridisk gottgörelse	Ja	Nej	Nej
Skydd för sexuella trakasserier	Ja	Nej	Nej
Kidnappning	Nej	Ja	Ja
Kedjor	Nej	Ja	Ja
Tortyr	Nej	Ja	Ja
Fysisk misshandel	Nej	Ja	Ja

Peter J. Williams

Lika i Rom och i USA?

Nya testamentet skrevs i en tid då slaveriet var utbrett över hela romarriket. Samhällets ekonomi byggde på slaveriet.

Oftast är det slaveriet i de amerikanska Sydstaterna under 1600-1800-talet som har fått stå som sinnebild för nutida människors uppfattning om vad slaveri går ut på. Men som vi har sett, går det inte alltid att generalisera och dra slaveri-institutioner i olika kulturer och tider över samma kam.

Sålunda kan den slaveri-institution som förekom i det gamla Israel inte jämföras med det slaveri som praktiserades i det romerska riket. Likaså finns det olikheter mellan Romarrikets slaverisystem och det som tillämpades i Sydstaterna i modern tid. Låt oss därför jämföra dessa båda senare system.

Vi skall först se på likheterna mellan det romerska och det amerikanska slaveriet:

1) Ursprung. En romersk slav befann sig oftast i sitt predikament snarare som ett resultat av erövringar, räder och plundringståg, än som ett resultat av straff eller försäljning av sig själv (såsom var fallet i det gamla Israel). Så var det också med de amerikanska slavarna.

2) Förverkad autonomi. Slavägaren hade rätt att döda en olydig slav. Familjer splittrades likaså på helt godtyckliga grunder. En amerikansk slavägare hade samma närmast samma oinskränkta makt som en romersk dito.

3) Antalet slavar. En betydande del av befolkningen bestod av slavar. Somliga forskare menar att upp till en tredjedel av Romarrikets befolkning utgjordes av slavar.

Låt oss också se på olikheterna:

1) Abolitionism. Det antika Rom hade aldrig någon abolitionistisk rörelse liknande den som uppstod i USA under 1800-talet. Även om det fanns enskilda kritiker till slaveriet i Rom, ifrågasattes inte själva institutionen. Något alternativt system var aldrig aktuellt.

2) Social flexibilitet. I Romarriket kunde en del slavar med tiden erhålla högt specialiserade yrken i samhället, såsom lärare och glasblåsare. Man kunde inte skilja en slav från en fri man bara på utseendet och klädseln. Det fanns förvånansvärt nog slavar som blev förmögna. Detta fenomen var otänkbart i Sydstaterna.

3) Rasism och inkonsekvens. I Romarriket hade en slavs ras inte någon betydelse. Rasismen var däremot uppenbar i Sydstaterna. Slaveriet som institution passade dåligt ihop med USA:s självständighetsförklaring, som talar om alla människors lika värde.

Trots vissa likheter, kan vi konstatera att slaveriet i Romarriket och i de amerikanska Sydstaterna var sinsemellan mycket olika. Det antika systemet var trots allt mera flexibelt och mångbottnat än det amerikanska systemet.

Den omstridde Paulus

I Nya testamentet berörs slaveriet främst i brev av aposteln Paulus.

Pauli provokativa användning av slaveriet som en metafor för den kristnes relation till Gud (Rom 6) kan vara svårförståelig för en nutida läsare. Hos en del väcker sådana texter indignation, liksom texter där Paulus verkar väldigt flat i sin hållning gentemot slaveriet. De har använts för att godkänna moraliskt dubiösa och oförsvarliga handlingar under gångna sekel, såsom just slaveriet i Amerikas sydstater.

Det går lätt att först tolka Paulus så att han ryggradslöst understöder slaveriets status quo, och sedan anklaga honom för inkonsekvens, då han i Gal 3:28 hävdar att alla är ett i Kristus, slav såväl som fri. Understundom framhålls det även att det redan under Pauli samtid förekom kritik mot slaveriet, exempelvis bland enstaka stoiska filosofer. Den mest berömde av dem var Seneca d.y., en romersk senator och vetenskapsman. Man kan ibland höra argumentet att ifall en hednisk filosof i hjärtat av det romerska imperiet kunde vara en motståndare till slaveriet, varför då inte en kristen apostel, som förkunnade högre mänskliga ideal?

Pauli reformistiska agenda

Gamla testamentets undervisning om slaveri står, som vi sett, i bjärt kontrast till andra kulturers i Mellanöstern. De civilrättsliga lagarna som hänför sig till slaveriet är utan motstycke i den forntida världen. Slavarna var inte bara skyddade av Toran i Israel, utan kunde också förvänta sig att undvika den förnedring som andra slavar i historien råkat ut för. Det är de facto denna attityd till slaveriet som gör Israels lag obestridligt unik i den antika världen och detta behöver hållas i minnet då vi betraktar de relevanta paulinska texterna.

Som en tidigare farisé var Paulus väl insatt i Gamla testamentets världsåskådning. Mot denna bakgrund är det lätt att märka att Paulus har en reformistisk agenda, trots att han inte försöker revolutionera samhället som sådant. Han ville förbättra slavarnas ställning, även om han inte propagerade för deras frigörelse. Det hade varit direkt dåraktigt av Paulus och de nytestamentliga författarna att uppmuntra till uppror mot slaveriet. Slavar som gjorde uppror blev avrättade. De kristna hade inte heller en sådan samhällsposition att de hade kunnat åstadkomma förändringar i de samhälleliga och juridiska systemen.

Livet som frisläppt slav innebar heller ingen dans på rosor. Till exempel var det så att slavar som frisläppts före de fyllt trettio aldrig kunde få romerskt medborgarskap. Ofta kunde det till och med vara frestande att bli slav. Ändå går Paulus så långt att han uppmuntrar kristna att avvisa möjligheten att försöka få ett bättre liv genom att bli slavar (1 Kor 7:23 i Hedegård och Giertz, se nedan).

Sinnets förnyelse

Trots allt ville Paulus förbättra situationen i det samtida samhället. Han var en man med hög moral, men han insåg att ett fullständigt avlägsnande av socialt förtryck låg långt bortom hans förmåga. Tiden att göra upp med slaveri-institutionen var ännu inte mogen. Att revoltera mot hela samhällsinstitutionen skulle ha gått emot apostelns undervisning om att underordna sig överheten (Rom 13).

För att kunna reformera en kultur och ett samhällsskick, krävs det en hel del strukturella samhällsförvandlingar. Om dessa inte är för handen är det inte så stor idé att propagera för en yttre förändring. Förändringen måste börja med en sinnesförändring hos människorna och det var det området som Paulus valde att inrikta sig på.

Det var inte det yttre slaveriet som bekymrade Paulus mest, utan syndens slaveri som band människorna (Rom 6). Hans huvudsakliga kallelse och intresse var därför att förkunna befrielsens evangelium för alla folk före Jesu återkomst. När evangeliet berör människor, så vill de också påverka sin omgivning i en bättre riktning.

Radikala hushållsföreskrifter

Pauli hushållsföreskrifter i Efesierbrevet 5-6 och Kolosserbrevet 3 (och som delvis berörs även i första Petribrevets andra kapitel) visar att aposteln ser allvarligt på slavarnas rättigheter (Ef 6:5ff, Kol 3:22ff och 1 Pet 2:18ff). Om man jämför Pauli skrifter med annan samtida litteratur, visar det sig att hans instruktioner till både slavar och slavägare är mycket radikala.

När aposteln på detta sätt skriftligt vänder sig direkt till slavarna, och därmed betraktar dem som myndiga människor, bryter han tydligt mot bestämmelsen att en slav endast får tilltalas genom sin herre. På så vis tillerkände Paulus slavarna ett betydligt högre människovärde än de kunde förvänta sig från det samtida romerska samhället.

Möjligen är Pauli ord till slavägarna än mer revolutionerande. Slavägaren bör nämligen påminna sig själv om att hans eviga lott är identisk med slavens och att de båda skall dömas av Gud (Kol 3:25–4:1). Paulus påminner också herrarna om att de inte kan räkna med straffimmunitet om de handlar orätt mot medlemmar av sitt eget hushåll. I en kultur där slavar var vana vid egenmäktig bestraffning var detta omvälvande.

Status och roll

I Pauli epistlar är det en stor skillnad mellan relationerna ”man-hustru” och ”förälder-barn” å ena sidan samt relationen ”herre-slav” å andra sidan. De första två relationerna är bindande, medan den tredje inte är det. Att vara hustru eller barn är en status (som är oföränderlig och som man fötts till eller tillräknats av Gud), medan att vara slav är i bästa fall en tillfällig roll (som man åtagit sig själv eller som man tilldelats i livet). Därför resonerade slavägare och anti-abolitionister i Sydstaterna fel när de fruktade att ett avskaffande av slaveriet samtidigt riskerade att upplösa familjebanden.

Det finns en distinktion mellan status och roll som vårt samhälle har svårt att inse. Inte sällan sammanblandas i vår tid en persons status och roll. Det blir ofta så att hans eller hennes status eller värde bestäms av hans eller hennes roll och uppgifter. Men för den kristna människan är det (borde det vara) annorlunda. Hans eller hennes status kommer från att han eller hon är skapad av Gud och ett Guds barn, en medarvinge till Kristus, medan hans eller hennes roller är mindre väsentliga och tillfälliga här på jorden (Rom 8:17).

Mera om slavar

1 Korintierbrevet 7:21ff. Detta är ett diffust bibelställe som kan översättas på två sätt. Både Folkbibeln och Bibel 2000 har valt en tolkning som uppmanar slaven att förbli slav om han var det när han blev kallad. Hedegård och Giertz har här en mera logisk översättning som möjligen bättre överensstämmer med vad Paulus skriver i andra sammanhang. De tolkar nämligen stället så att om slaven har en möjlighet att bli fri, så skall han utnyttja den möjligheten. Är man fri, skall man aldrig frivilligt låta sig förslavas. Även om Paulus inte propagerar för revolution, så stöder han således inte heller slaveriet. Paulus befann sig mitt emellan två eldar och försökte finna en framkomlig väg.

Kolosserbrevet 3:22ff. Det är klart att slavarnas eskatologiska status var tryggad oberoende av deras jordiska omständigheter, och att detta måste inverka på hur deras herrar behandlade dem i detta liv. Även i detta sammanhang kan man spåra en önskan till förändring. Både slavar och herrar måste handla med sin relation till Kristus för ögonen.

Filemon. Paulus befann sig här i en svår position, med en konflikt mellan sin övertygelse om att lyda sekulära auktoriteter (Rom 13) och sina Tora-influerade attityder till slaveri. Den förra skulle ha tvingat honom att sända tillbaka slaven omgående, medan 5 Mos 23:15–16 insisterar att man bör ge förrymda fångar en fristad. Detta illustreras i brevet. Det kan hända att Paulus hoppades på att Filemon skulle frige Onesimus för evangeliets skull. Paulus önskade att Onesimus skulle vara fri och sände tillbaka honom som en kristen broder. Filemon kunde knappast undgå den apostoliska vinken (Filemon v.16). Det är inte alls långsökt att sluta sig till att Paulus i sitt brev till Filemon var åtminstone ambivalent gentemot slaveriet.

Pauli attityd till slaveriet

Vi kan sålunda summera Pauli attityd till slaveri:

Om en kristen är fri, borde han eller hon, ifall vi följer Giertz’ och Hedegårds översättningar, under inga omständigheter frivilligt gå in i slaveri. Men om en slav blir kristen, så hade han eller hon, på grund av sin brist på självbestämmanderätt, inget annat val än att acceptera situationen. Nyckelprincipen för en slav var att leva ett så gott liv som möjligt när han (eller hon) tjänade sin herre efter bästa förmåga. Att vara en slav uteslöt inte en helhjärtad kristen livsstil. Ändå, ifall frisläppande var ett alternativ, så skulle det eftersträvas, eftersom frihet klart var att föredra.

Aposteln Paulus ansåg aldrig slaveriet vara någon integrerad del av kristen tjänst och kristet liv. Det var inte en status som skulle upprätthållas permanent eller en gudomligt ordinerad institution. Att Paulus i sina skrifter inte direkt fördömde slaveriet i sin samtid innebär dock inte att han var nöjd med status quo i frågan. Han uttalade flera radikala krav mot slavägare, som humaniserade och med tiden kom att underminera slaveriet. Slavhandel är något han till och med skarpt tar avstånd från (1 Tim 1:10).

Det påstås ofta att Nya testamentet inte har varit till någon hjälp i kampen mot slaveriet. Ingenting kan vara mera fel! Istället är det så att Nya testamentets undervisning indirekt har underminerat principerna för slaveriet. Under 200- och 300-talet anklagades således de kristna i Rom för att bidra till samhällets förfall genom sin inställning till slavar, änkor och föräldralösa! Också moderna abolitionister som Thomas Clarkson, William Wilberforce och Olaudah Equiano, för att nämna några, lät sig inspireras av Bibeln. Det är få andra sociala genombrott som så starkt kan förknippas med kristna. Idag finner man knappast några seriösa bibliska försvarare av de åsikter som fanns hos slavägare i Amerikas sydstater.

Projektilbane-hermeneutik i dag

Slaveriet i Bibeln och dess slutliga avskaffande har ibland använts för att stöda en form av progressiv hermeneutik som benämnts ”projektilbane-hermeneutik” (eng. Trajectory hermeneutics) och som vunnit terräng bland en del nutida teologer. Man menar att Bibelns etiska undervisning liksom en projektil är på väg i en viss riktning och stadd i ständig utveckling. Vid tiden för Nya testamentets nedskrivande hade den kommit en bit på väg, men det var ändå bara en mellanetapp. Vi behöver i dag, sägs det, anamma en högre etik än den som finns i Nya testamentet, en ny etik som är i samklang med det mål som projektilen är på väg mot. I jämförelsen mellan texter i Gamla och Nya testamentet, menar man att Nya testamentet har en mera rigoröst tillämpad etik.

I dag används detta argument ofta av dem som propagerar för en större acceptans för homosexualitet i kyrkan. En av dem är biskop Spong, som citerades i inledningen av denna artikel, en annan den episkopale biskopen av New Hampshire, Gene Robinson. De använder sig av en progressiv bibeltolkningsmodell, där de hos de bibliska författarna tror sig kunna observera en vilja till förändring, även om den sker bara ett steg i taget. Tolkarens uppgift blir att spåra detta fenomen även bortom och utöver Skriftens stängda kanon. Följaktligen, ifall befrielse från förtryck bedöms vara på agendan, kan befrielsen av slavar följas upp av kvinnofrigörelse och efter det – offren för homofobi, de homosexuella.

Men den så kallade projektilbane-modellen är långt ifrån oproblematisk. Några frågor som bl.a. inställer sig:

1. Vilken är ”projektilens nedslagsplats”, det vill säga: när har den bibliska etiken nått sin fullkomning och vad eller vem bestämmer när den fullkomnats?

2. Hur vet man att Nya testamentets etik inte är slutgiltig? Vad är överhuvudtaget poängen med en etik som går utöver och stundvis till och med emot Nya testamentet?

3. Vem har befogenhet att fatta beslut om detta?

Avslutande reflektioner

Det institutionaliserade slaveriet har praktiserats av så gott som alla kända folk från tidens begynnelse och ända fram till modern tid. Inte förrän – som en frukt av biblisk undervisning – en mera upphöjd uppfattning om människan och hennes värde som skapad till Guds avbild hade genomsyrat världen, föddes inom kristenheten en starkt kritisk inställning gentemot slaveriet. Ingen motsvarande abolitionistisk rörelse återfinns i någon känd icke-kristen civilisation.

Ofta har anhängare av ”projektilbaneteorin” hänvisat till Gal 3:28 och andra bibelställen som stöd för sin syn. Progressiva bibeltolkare har hos Paulus tyckt sig skönja en önskan att se befrielse också för andra grupper än slavar. Därför ses slavarnas frigörelse ofta som en föregångare till kvinnoemancipationen och i förlängningen kvinnornas roll i kyrkolivet, och nu tillämpar man gärna samma tänkande även på de homosexuella.

Men det som gäller slavar och deras herrar kan inte automatiskt tillämpas på hustrur och män eller på barn och föräldrar – liksom inte heller på andra relationer. Slaveriet har inte sin grund i skapelsen och det påbjuds inte i Bibeln såsom de andra relationerna. Det finns följaktligen inte heller någon grund för att använda avskaffandet av slaveriet som ett prejudikat för att avskaffa bibliska normer, vare sig det gäller äktenskapliga relationer eller sexualetik. Slaveriet är inte, oberoende av parallellerna till andra frågor, ett legitimt redskap i en sådan argumentation. Slaveriets avskaffande är en stor seger att fröjdas över, men är inte det prejudikat som man håller fram i den aktuella debatten i vår tid.

Publicerad i Kristet Perspektiv nr 2/2011.

Källor:

• Archer Jr, Gleason L: New International Encyclopedia of Bible Difficulties. Zondervan, 1982.
• Edsinger, Olof: Krigen i Gamla testamentet. Ett försök att förstå. CredoAkademin, 2007.
• Fee, Gordon & Stuart, Douglas: Att läsa och förstå Bibeln. En handbok. Libris, 1994.
• Kaiser Jr, Walter C, Davids, Peter H., Bruce F.F, Brauch, Manfred T.: Hard Sayings of the Bible. Inter Varsity Press, 1996.
• Meynell, Mark: The New Testament & Slavery – Approaches & Implications. The Latimer Trust, 2007.
• Spong, John Shelby: ”Scripture is not the ally homophobes think it is”.
• Williams, Peter J.: ”The Bible and Slavery”. Föreläsning under European Leadership Forum i Eger, Ungern 26.5.2009.