Om det fjärde huvudkonciliet i Chalcedon

Martin Luther: Om koncilierna och kyrkan – del II-8

Det fjärde huvudkonciliet hölls i Chalcedon i Pontus eller Asien (uppskattningsvis tjugotvå eller tjugotre år efter det föregående tredje huvudkonciliet i Efesus) genom kejsare Martianus, som blev kejsare efter den yngre Theodosius i Konstantinopel år 455. Sålunda hölls de fyra huvudkoncilierna inom omkring etthundratrettio år, ty det i Nicea hölls år 327. Det hölls dock många andra koncilier före och jämsides med dem, liksom också efter dem, sammankallade här och där av biskoparna själva, utan kejsarna. Men dessa fyra hade inte kunnat samlas utan kejsarnas ingripande, de heliga fäderna var alltför svaga för det, då den ene inte gärna ville vika för den andre, som krönikorna tyvärr betygar, oss till särskild tröst: Vi skall inte förtvivla, då den helige Ande fanns i flera av dessa fäder, och om de var heliga och måste heta heliga, så skall vi också vara heliga och bli saliga.

Vilken orsaken till detta koncilium var, det ville jag själv gärna veta av någon annan, ty om detta finns ingen trovärdig krönika. Historia Ecclesiastica slutar med det första konciliet, i Nicea, Tripartita och Theodoretus med det tredje, i Efesus. Från denna tid framåt måste vi tro påven och hans krönikor, vilka det är mycket svårt att lita på, av välgrundade och uppenbara skäl, ty fram till dess hade de satt allt i förhållande till sig själva och så skändligt beljugit sitt majestät, som de ännu beljuger honom, att ingen kan bygga sitt vetande därpå. Råd mig nu, hur skall jag bli frälst, då jag inte förstår detta koncilium eller vet vad det gjorde? Och var är de bortgångna, de kära heliga och kristna som under så många århundraden inte vetat vad detta koncilium fastställde? Ty det måste alltid finnas heliga på jorden, och då de dör, måste andra heliga leva, från världens begynnelse till dess ände, annars vore denna artikel falsk: ”Jag tror på en helig kristen kyrka, de heligas samfund”, och Kristus måst ha ljugit då han sade: ”Jag är med er till tidens ände” [Matt. 28:20]. Levande heliga (säger jag) måste alltid finnas på jorden – de finns där de kan – annars hade Kristi rike en ände, och det fanns ingen som bad Fader Vår, bekände tron, blev döpt, gick till sakramentet, blev avlöst osv.

Nå, Platina och andra säger att detta var orsaken: I Konstantinopel hade en abbot, eller som de säger, en arkimandrit, Eutyches, framfört och lärt en annan lära emot Nestorius – att Kristus var en person endast till sin gudomliga natur, mot vilket fäderna vid konciliet avgjorde att Kristus är en person och två naturer, detta är den rätta och kristna tron. Men påvens krönikor berättar att han lärde att efter att gudomen antagit mänsklighet och så blivit Kristus i en person, blev bara gudomen förblivande, och Kristus skall anses vara enbart Gud och inte människa. Om detta är Eutyches’ åsikt, är han just en annan rå Nestorius, som skall ha lärt att Kristus är två personer och ändå bara en person, sålunda måste denne samtidigt ha lärt två naturer, och ändå bara en natur hos Kristus. Ty detta är vad påven Leo skriar i ett brev, att Eutyches och Nestorius lär motstridiga kätterier – och det är säkert sant att de som lär att Kristus är två och ändå en person eller natur, och åter, att det finns två naturer och ändå bara en natur i Kristus, säkert motsäger varandra; ja, vardera motsäger sig själv.

Men om papisterna visste att detta inte var Nestorius’ och Eutyches’ åsikt, skulle det ha varit rättvist att avhålla sig från sådana uttalanden, de skulle ha talat om saken lite tydligare och med termine propriis, dvs. de borde ha använt deras egna ord – annars tror kättarna att de blir våldsamt och orättvist angripna då man tolkar deras ord falskt, som jag tidigare sade om Nestorius.

Att Eutyches inte trodde att det finns bara en natur hos Kristus visas av papisternas egna ord då de säger att Eutyches erkände att det finns två naturer hos Kristus, nämligen att gudomen har antagit mänsklighet. Den som bekänner detta säger att Kristus har mer än en natur, men vad Eutyches menade var att bara den gudomliga naturen därefter förblev hos Kristus, inte den mänskliga – detta säger de inte, utan låter förstå att Eutyches hade ansett att Kristus samtidigt har två naturer, och ändå inte två, utan bara en natur. Så är krönikorna också ovissa och dunkla, så att ingen kan förstå vad Eutyches enligt påvens krönikor säger, och så förlorar man konciliet samt orsaken till att det församlades. Ja, man kan sluta sig till det av konciliets krönikor och påvarnas brev, men å andra sidan borde påvens historiker inte skriva så otrevligt och klumpigt, eller pladdra egna ord för oss – av detta kan vi bara komma till slutsatsen att de har förstått detta koncilium lika väl som jag!

Jag skall säga vad jag tänker; träffar jag rätt, är det väl – om inte, så har den kristna tron därmed inte fallit. Eutyches’ åsikt är också (som Nestorius’) felaktig beträffande idiomata, men på ett annat vis. Nestorius vill inte tillskriva Kristi gudomlighet mänsklighetens idiomata, om han också fasthåller att Kristus är både Gud och människa. Eutyches, å andra sidan, vill inte tillskriva Kristi mänsklighet gudomens idiomata, fastän också han fasthåller att Kristus är sann Gud och sann människa. Det är som om jag predikade att ’Ordet’, Guds Son, är skapare av himmel och jord, lika med Fadern i evighet, Joh. 1 [:3], och att ’Ordet’, samme Guds Son, är sann människa, Joh. 1 [:14] – det håller Eutyches med mig om och betvivlar det inte, men om jag fortsätter och predikar att denne samme människa Kristus är skapare av himmel och jord, då tar Eutyches anstöt och motsätter sig orden ”En människa skapade himmel och jord” och säger: ”Nej! Ett sådant gudomligt idioma (som att skapa himmelen) tillkommer inte människan.” Men han tänker inte på att han dessförinnan tillstått att Kristus är sann Gud människa i en person och vägrar att medge följden eller ”consequens bonae consequentiae [”följden av en god slutledning”],

Ty den som bekänner att Gud och människa är en person den måste, pga. denna förening av de två naturerna i person, också hålla med om att denna människa Kristus, född av Maria, är skapare av himmel och jord, ty han har blivit detta i en person, nämligen Gud som har skapat himmel och jord. Eutyches förstår inte denna slutsats, och ändå håller han fast vid att Kristus är både Gud och människa. Inte heller ser han att han måste förneka Kristi mänskliga natur om han förkastar de gudomliga idiomata, ty det skulle dela upp personen, och Kristus skulle inte förbli människa. Och detta är vad de som skrev om Eutyches hade för avsikt att visa: Han lät inte den mänskliga naturen hos Kristus förbli scilicet in consequenti [’i sin slutsats’], fastän han bekänner, scilicet in antecedenti, [’i sin premiss’] att de gudomliga och mänskliga naturerna är en Kristus, en person och två naturer. För att summera måste, som tidigare sades, den som bekänner Kristi två naturer, Gud och människa, också tillskriva personen bådas idiomata, ty att vara Gud och människa betyder ingenting om de inte har sina idiomata. Det är därför både Nestorius och Eutyches rättvist blev fördömda med sina misstag och sitt förnuft.

Det är kanske sant att Eutyches led mera anfäktelse än Nestorius. Ty många av de mänskliga idiomata lämnades Kristus, som att äta, dricka, sova, sörja, lida, dö, bli begraven osv. Han sitter nu på Guds högra sida och äter, dricker, sover, sörjer, lider eller dör inte längre i evigheten, som det också skall vara med oss då vi övergår från detta liv till det andra livet, 1 Kor. 15 [:49, 53]. Sådana är timliga och förgängliga idiomata, men de naturliga består, t. ex. att han har kropp och själ, skinn och hår, kött och blod, märg och ben och alla en vanlig människas lemmar. Därför måste man säga att denna människa, Kristus, Marias kött och blod, är skapare av himmel och jord, har övervunnit döden, avskaffat synden, sönderbrutit helvetet – vilka alla är sant gudomliga idiomata, och ändå rätt och kristet tillskrives den person som är Marias kött och blod, eftersom det inte är två utan en person.

 

Premisser och slutsatser

Det är som om din son Peter ansågs vara en lärd man, men detta idioma skulle vara endast själens och inte kroppens. En Eutyches skulle svindla: ”Nej, Peter är inte lärd, det är hans själ som är det.” En Nestorius åter kunde säga: ”Nej! Jag pryglade inte din son, utan hans kropp.” Det låter som om man ville göra Peter till två personer, eller behålla bara en natur, fastän det inte är avsett på det sättet. Det är ovetande eller slöhet, och bevisar att de var dåliga logiker. En sådan okunskap är dock inte sällsynt i världen i andra saker heller, man medger ofta en sak och förnekar det som måste följa därav, som det sades: Antecedente concesso negare consequens [”medge premissen och förneka slutsatsen”]. Det finns nu, till exempel, många stora herrar och lärda människor som fritt och fast bekänner att vår troslära, som utan förtjänst rättfärdiggör av nåden allena, är sann. Men att man därför skulle lämna och förakta munkväsende, tillbedjan av helgonen och dylikt, det stöter dem, fastän slutledningen och slutsatsen skulle tvinga till det. Ingen kan bli rättfärdig utom genom tron; av detta följer att man inte kan bli rättfärdig genom klosterliv. Varför då hålla fast vid det? Vad tjänar det till?

Men jag skall också ta mig själv vid näsan [besinna mig] och inte så otacksamt glömma min egen narraktighet. För tjugo år sedan lärde jag att tron allena, utan gärningar, rättfärdiggör, vilket jag fortfarande gör. Men om någon då uppträtt och lärt att munk- och nunneväsen borde kallas avgudadyrkan och att mässan är en sannskyldig styggelse, och hade jag inte hjälpt till att bränna en sådan kättare, så skulle jag åtminstone ha sagt att det var rätt åt honom. Och jag – tanklösa dumbom! – kunde inte se slutsatsen som jag borde ha medgett, att där tron allena gjorde det, gjorde munkväsendet och mässan det inte. Och ännu värre, jag visste att dessa inte var annat än mänskliga gärningar och människolära, och ändå tillskrev jag inte de goda gärningar Gud befallt, utförda i tron, så stort värde. Så visade jag att jag var en verklig Nestorius och Eutyches (fastän i andra saker), ty jag tillstod en sak men förnekade den andra som följde av den, så som Nestorius medger att Kristus är Gud och människa men inte vill medge att denne samme Gud föddes och dog, vilket dock följer av detta.

 

Tro och goda gärningar

Vidare grälar Luther på papisterna för att de lär varken den kristna läran eller goda gärningar, och de å sin sida håller inte heller tyst, utan tillrättavisar i sin tur Luther ännu häftigare för att han inte rätt undervisar den kristna läran och för att han förbjuder goda gärningar. Vad hindrar då dem att vara lierade, då de bekänner ett och detsamma? Jag skall berätta det för dig: En Nestorius har här gått vilse beträffande idiomata. Luther vill ha de goda gärningarna men de skall inte ha de härliga gudomliga idiomata, sådana som att gottgöra synd, sona Guds vrede, och rättfärdiggöra syndare, ty sådana idiomata tillhör en annan vars namn är ”Guds Lamm, som borttager världens synder” [Joh 1:29]. Sådana idiomata borde verkligen lämnas till Kristi blod och död, goda gärningar borde ha andra idiomata, annan förtjänst och lön. Detta vill inte papisterna, i stället ger de goda gärningar makten att sona synd och göra människor fromma. Därför skriker de att Luther inte lär goda gärningar utan förbjuder dem; men de ser inte denna följd eller konsekvens att om man lär goda gärningar som gottgör synderna, är det detsamma som att inte lära några goda gärningar alls, ty sådana goda gärningar är nihil in rerum natura, inget alls, och kan inte heller vara det. I det att de så fast och beständigt lär och bekänner goda gärningar, lär de alltså inga goda gärningar alls.

Här ser du Nestorius’ logik, som medger en premiss och förnekar konsekvensen, och därmed gör också premissen falsk. Ty om en är sann, så måste den andra också vara sann i en rätt slutledning eller konsekvens. Å andra sidan, om den senare är falsk, så måste den första också vara falsk. Goda gärningar gottgör synderna, det vidhåller de inte bara, utan driver det hårt. Men det andra, som följer därav, att sådana gärningar inte är goda, ja, inte alls några gärningar, det fördömer de. Nu följer det dock obestridligt av det förra, att goda gärningar, som gottgör synderna, är så mycket som inga goda gärningar alls, just som denna slutsats gäller:”Qui docet id, quod non est, docet Nihil”, den som lär det, som inte är något, den lär ingenting. Så kan man också säga om tron: ”Den som lär en tro som inte ensam och utan goda gärningar gör rättfärdig, den lär ingen tro alls.” Ty en sådan tro som rättfärdiggör med eller vid sidan av gärningar, är inget alls.

Jag skall göra det ännu klarare. Flera jurister medger att det är rätt för präster att gifta sig, men de medger inte följden att deras barn skulle vara deras arvingar; det är detsamma som att säga att en prästs giftermål måste vara otukt. Om det finns ett äktenskap, måste barnet också vara arvinge; om det inte är arvinge, är det inget äktenskap. Detta heter i skolan: Negare consequens antecedentis concessi in bona consequentia [”att förneka slutsatsen av en antagen premiss i en god slutledning”] och destructo consequente, retinere antecedens [”att kvarhålla premissen, då slutsatsen förstörts”] – det är omöjligt, och de som gör det kallas råa och olärda människor. Men detta var Nestorius’ och Eutyches’ brist, och detta sker med många andra människor i andra ting. De var säkert båda uppriktiga när de höll Kristus för att vara Gud och människa i en person – som krönikorna liksom också konciliernas handlingar visar – och ändå kunde de inte förlika sig med slutsatsen eller konsekvensen att den person som är både Gud och människa verkligen korsfästes och skapade himmelen; Gud kan inte korsfästas eller en människa skapa himmelen.

Och vad skall vi säga om oss själva? Apostlarna i Jerusalem, tillsammans med många tusen judar, hade blivit rättfärdiggjorda genom tron allena, det vill säga av Guds nåd. De hade fortfarande sina Nestorius och Eutyches i sina system och kunde inte se slutsatsen att Mose lagar inte åstadkom eller kunde åstadkomma någonting för det, men de vill tillskriva den de idiomata som tillhör Guds Lamm, och sade (som vi sade ovan) att hedningarna inte kunde bli frälsta om de inte blev omskurna och inte höll lagen. Detta var i själva verket att förneka Kristus med hans nåd, och S:t Paulus säger i Galaterbrevet 2 [:21]: ”Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade ju Kristus inte behövt lida döden.” Men i Jerusalem sade de så: ”Det är verkligen nåden allena, men det måste också vara gärningar allena, ty utan lagen kan man inte bli frälst, fastän man måste bli frälst genom nåden allena utan gärningar.” Det är, på enkel svenska, att ge sig själv en örfil och att inte förstå vad man själv säger. Skolorna (som vi sade) kallar det: Antecedens concedere [”medge premissen”] och consequens negare [”förneka konsekvensen”], eller consequens destruere [”förstöra slutsatsen”] och antecedens affirmare [”bejaka premissen”]. Ingen kan samtidigt säga ja och nej om samma sak, om han inte är helt oförstående eller en förtvivlad skojare.

 

Återlösning och helgelse

Det är detta mina antinomister också gör idag, de predikar vackert och (vilket jag inte kan annat än tro) med rätt allvar om Kristi nåd, om syndernas förlåtelse och vadhelst annat som kan sägas om artikeln om återlösningen. Men de flyr, som vore det själva djävulen, konsekvensen att de skulle tala om den tredje artikeln, om helgelsen, som är det nya livet i Kristus. De tänker att man inte skall förskräcka eller besvära människorna, utan hellre predika tröstesamt om nåd och syndernas förlåtelse i Kristus, och under inga omständigheter använda dessa eller liknande ord: ”Hör! Du vill vara en kristen och på samma gång förbli en äktenskapsbrytare, en horkarl, ett drucket svin, högfärdig, girig, ockrare, avundsjuk, hämndlysten, elak, osv.!” I stället säger de: ”Hör! Fastän du är en äktenskapsbrytare, en horkarl, en girigbuk eller något annat slags syndare, om du bara tror, är du salig, och du behöver inte frukta lagen. Kristus har uppfyllt allt!”

Käre, säg mig, är det inte antecedens concedere och consequens negere [”att medge premissen och förneka slutsatsen”]? Ja, det är i själva verket att ta bort Kristus och göra honom till intet samtidigt som han eftertryckligt predikas, och allt är idel ja och nej till samma sak. Ty det finns ingen sådan Kristus som dött för syndare som inte efter förlåtelsen av synderna lämnar synderna och lever ett nytt liv. Så predikar de vackert Kristus med Nestorius’ och Eutyches’ logik att Kristus är och Kristus dock inte är. De är väl fina påskpredikanter, men de är dåliga pingstpredikanter, ty de predikar inget de sanctificatione et vivificatione Spiritus sancti, [”om den helige Andes helgelse och livgivande”], om helgelse genom den helige Ande, utan endast om Kristi förlossning, fastän Kristus (som de håller högt, vilket är rätt) dock är Kristus, eller har skaffat återlösning från synd och död så att den helige Ande kan göra oss till nya människor av den gamle Adam, vi dör från synden och lever för rättfärdigheten, som S:t Paulus lär, börjande och växande här på jorden och fullkomnade där borta. Ty Kristus har förvärvat oss inte allenast gratiam, nåden, utan också donum, den helige Andes gåva, så att vi skulle ha inte bara förlåtelse för utan också bortlämnande av synderna. Den som nu inte upphör med synderna, utan förblir i det tidigare onda väsendet, den måste ha en annan kristus av antinomisterna, då den rätte Kristus inte är där; om också alla änglar skulle ropa: ”Bara Kristus! Kristus!” måste han bli fördömd med denna sin nye kristus.

Se nu hur dåliga logiker vi är i höga ting som är så långt borta och avlägsna från oss att vi samtidigt tror och inte tror någonting! Men i låga ting är vi utomordentligt skarpa logiker. Ty en bonde, hur dum han än är, har snart förstått och räknat ut: ”Den som ger mig en groschen, ger mig inte en gulden.” Det följer av sig självt, och han ser klart logiken i det. Men våra antinomister ser inte att de predikar Kristus utan och mot den helige Ande eftersom de håller fast vid att låta folk fortsätta sina gamla vanor och likväl förklarar dem saliga, fastän konsekvensen är att en kristen antingen skall ha den helige Ande och leva ett nytt liv eller veta att han inte har någon Kristus. Ändå vill de åsnorna vara bättre logiker än mäster Filip [Melanchthon] och Aristoteles – Luther måst jag förtiga, eftersom påven lärt sig endast deras logik, och de flyger alltför högt för mig! Välan, Nestorius’ och Eutyches’ logik är en allmän plåga, speciellt beträffande den heliga Skrift; i andra ting sköter den sig bättre fastän den ger jurister och härskare tillräckligt att skaffa i höga ting, då måste höra ja och nej på samma gång och har möda med att skilja dem åt.

 

Konciliernas övermod

Om nu Nestorius och Eutyches hårdnackat och stolt höll fast vid sin åsikt (vilket jag inte kan eller bör döma av de krönikor jag läser) efter att biskoparna tillrättavisat dem, blev de rättvist fördömda inte bara som kättare men också som enfaldiga narrar. Men om de inte halsstarrigt höll fast vid sin åsikt, som konciliets handlingar berättar särskilt om Eutyches, och biskoparna inte enligt S:t Paulus’ undervisning [Gal. 6:1] vänligt tillrättavisat de vilsefarna, utan dömt dem stolt och överilat, så har de dock dömt riktigt i själva saken (ty vid denna tid hade koncilierna fått ett stort anseende och här fanns väl sexhundratrettio biskopar), fastän de måst svara för sin stolthet och sin överilning inför den sanne Domaren.

Jag minns hur mäster Johannes Wesel, som var pastor Mainz och som med sina böcker dominerade Erfurts universitet, och av vilken jag också fick min magisterexamen, måste bli fördömd av dessa förtvivlade, övermodiga mördare, som kallas Hereticae pravitatis inquisitores [”det kätterska fördärvets inkvisitorer”], jag skulle säga inventores [”uppfin­ nare”], predikarmunkarna, bara för att han inte ville säga: Credo Deum esse [”jag tror att Gud finns”], utan sade: Scio Deum esse [”jag vet att Gud finns”], ty alla skolor höll före att Deum esse per se notum sit [”Guds existens är uppenbar”], som S:t Paulus också säger i Rom. 1 [: 19]. Och i Apologin ser man hur barfotamördarna behandlade Johan Hilten i Eisenach.

Anta att en ansedd man, vars obildade uttryckssätt gör det svårt att förstå saken, oväntat skulle komma till dig och mig och säga: ”Jag måste berätta för er att en ny profet har uppstått som lär att om en människa blir fullkomligt helig kan hon inte bara utföra mirakel men också skapa himmel och jord, änglar, och vadhelst som bor i himmelen och på jorden, av intet” – som flera skolastiker också hävdat, Bok IV [Sentenserna] – och, vad som är än värre, han säger: ”Den gamle sanne Guden har dött” osv. Härtill skulle du och jag säga: ”Han måste vara djävulen och hans mor.” Skriften säger: ”Jag, HERREN, har icke förändrats” [Mal. 3:6] och S:t Paulus: Qui solus habet immortalitatem [”Han som allena har odödlighet”, 1 Tim. 6:16]. Varför slösa många ord? Gud ensam lever, och han själv är livet. Då skulle han börja: ”Ni lär dock och säger själva att Kristus är människa, fullkomligt helig, har skapat himmel och jord, är därtill också sann Gud som dog för dig på korset.” Se hur plötsligt vi blir hädiska Nestorius och Eutyches, som samtidigt bekänner att Kristus är Gud och människa, en person, att han dog för oss, att han skapade himmel och jord, och ändå just sade att det måste vara djävulen och hans mor som säger att en människa skapade himmel och jord och att Gud dog, fastän ändå konsekvensen tvingar oss att tro att Kristus är Gud och människa i en person. Här ser man hur idiomata kan förvirra och förbluffa tanklösa, omedvetna människor. I ett sådant fall skulle man fortsätta med en ödmjuk tillrättavisning och avhålla sig från att stolt fördöma den vilsefarna. Gud give att jag ljuger, men jag fruktar att några kättare på yttersta dagen skall vara domare och döma biskoparna som fördömt dem, Gud är outgrundlig och outrannsaklig i sin dom [Rom. 11:33]. Ändå vet vi att han ”står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd” [1 Petr. 5:5]. Särskilt vid koncilierna och i kyrkan skulle man aldrig handla av zelos, avundsjuka eller stolthet, ty Gud kan inte tåla sådant.

Det är min åsikt om Eutyches. Om jag inte träffade rätt, så bommade jag, och det är deras fel. Varför gav de inte en bättre redogörelse för saken och berättade om den med större omsorg, så att man kunde förstå den klart? Och vad skulle vi göra om konciliets handlingar var försvunna? Den kristna tron skulle inte vara tvungen att gå under för den skull! Andra och långt nyttigare ting än handlingarna från detta koncilium har gått förlorade. S:t Augustinus själv beklagar det faktum att han inte kunde finna mera än mycket litet hos sina föregångare att hjälpa honom mot Pelagius, fastän ett så viktigt ämne måste ha diskuterats mycket. Jag har bildat mig mina åsikter på grund av den romerska biskopen Leos ord, han skriver att Nestorius’ och Eutyches’ heresier är motstridiga eller motsägelsefulla och att de står i strid med varandra. Nu lämnar Tripartita inte rum för tvekan om huruvida Nestorius, mycket ivrigt, bekände att Kristus är sann Gud och sann människa, och att han inte var en arian som helt enkelt inte höll Kristus för att vara Gud. Tvärtom bannlyste och förföljde han arianerna, också genom mord och slaktande. Men hans kätteri består i att idiomata förvirrat honom och fört honom vilse, han kunde inte förstå hur Gud kunde vara född av kvinna och bli korsfäst. Därför måste Eutyches’ kätteri anses vara det motsatta eftersom han håller Kristus för Gud och människa, men vägrar att tillskriva den mänskliga naturen gudomens idiomata, just som Nestorius, å andra sidan, inte skulle tillskriva Gud den mänskliga naturens idiomata i Kristi enda person. Det är det som menas med att säga att de två motsäger varandra eller är varandras motsatser.

Var det hans avsikt att helt enkelt förneka Kristi mänskliga natur, då är detta kätteri inte motsatt Nestorius’, då måste han ha varit rasande galen för att tro att gudomligheten är förenad med mänsklighet hos Kristus, och att på samma gång bara en natur, nämligen den gudomliga, blev kvar eller uppstod. Det skulle inte vara motsatt Nestorius’ åsikt, utan också alla troendes eller otroendes, alla kättares och alla sanna kristnas, alla hedningars och alla människors, för ingen människa har någonsin lärt något sådant. Men eftersom de gav en sådan redogörelse för saken och själva intygade att Eutyches tillstått att gudomlighet och mänsklighet sammansmälts till en person i Kristus, och ändå också gjorde det andra påståendet, som om de avsåg att ingen skulle förstå det, skall inte heller vi förstå det. Varför skulle vi bry oss om det, då vi själva har ett bättre begrepp om det? Vid konciliet säger Eutyches att han inte hade slagit fast sin inställning med de ord de anklagade honom för, nämligen att han förnekat Kristi mänskliga natur. Av detta kan man sluta sig till att han inte vill förneka Kristi mänsklighet. Men om jag vore Dr Luther, skulle jag av dessa papistiska skrivare vilja höra hur de kunde tro sina egna ord då de var djärva nog att säga att Nestorius ansåg att det fanns två personer i Kristus och ändå bara en person, och att Eutyches ansåg att det fanns två naturer i Kristus och ändå bara en natur. Jag tror säkert att de också är nestorianska och eutychianska logiker. Jag säger ingenting om deras teologi, kanske är de tvungna att vara antilogiker.

 

Konciliet bekräftade skriften

Men för att återgå till konciliet – vi finner att inte heller detta koncilium uppställde någon ny trosartikel, man får inte heller här något exempel på att koncilierna fått makten att införa nya läror i kristendomen, ty denna artikel är långt rikligare och fastare grundad i Skriften, Joh. 5 [:27]: ”Fadern har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen.” Här borde Kristus enligt Eutyches’ mening ha sagt ”eftersom Han är Guds Son”, ty att döma är ett idioma av gudomlig, inte av mänsklig natur. Kristus tillskriver denna makt sin mänskliga natur, nämligen Människosonen, dvs. jungfrun Marias son. Och i Matteus 22 [:43–45] frågar Kristus fariseerna hur de förklarar det faktum att David kallar Kristus sin Herre, fastän han måste vara hans son och säd. Om han är Davids son eller säd, hur kan han då sitta på Guds högra sida? Här skulle Eutyches tvingas säga att inte Davids säd, men bara Guds Son kan sitta på Guds högra sida. Och ändå bekänner han att Guds Son och Davids son är en person; men där personen sitter, där sitter Guds Son och Davids son. Eutyches såg inte denna slutsats; därför slöt man sig till att han inte betraktade Kristus som människa, utan bara som en gudomlig person och natur, fastän detta inte var vad han avsåg.

Och sammantaget är alla profeter, all Skrift, som ger Kristus eller Messias ett evigt rike och förlossning från synden, döden, helvetet, emot Eutyches, ty de säger alla: ”Kvinnans son skall söndertrampa ormens huvud”, 1 Mos. 3 [:15], det är att övervinna synd, död, djävul och helvete, vilka är den gudomliga naturens idiomata och inte kvinnans säds, och hela världen skall bli välsignad genom Abrahams säd, Gen. 22 [:18]. Och senare följde de härliga och mäktiga profetiorna av David, Jesaja, Jeremia och alla profeterna, som sade om Davids säd att han skall grunda evig rättfärdighet, dvs. ta bort synd, död och helvete och Guds förbannelser. Dessa är också idiomata, inte av Abrahams säd, utan av gudomlig natur. Alla dessa är klart idiomata av gudomligt majestät och gudomlig natur, ändå tillskrivs de genom hela Skriften Davids son, Kristus, jungfrun Marias son. Också om jag inte har detta koncilium eller förstår det rätt, har jag fortfarande Skriften och förstår den rätt, och till Skriften är också konciliet skyldigt att hålla sig. Den är för mig mera viss än alla koncilier.

 

Ingenting gott av koncilierna

Den som vill kan läsa vidare i konciliernas historia, jag läste mig själv på dåligt humör av det. Ett sådant käbblande, en sådan förvirring och oordning pågick där att jag verkligen måste tro det som Gregorius av Nazians, S:t Hieronymus’ lärare, som dock levde före denna tid och har sett bättre koncilier och fäder, skrev: ”Om man skall säga sanningen, anser jag att man bör fly alla biskoparnas koncilier, för jag har inte sett något gott resultat av koncilierna, inte heller att den Onde skulle ha avskaffats, utan där fanns bara äregirighet och gräl om företräde”, osv. Jag förvånar mig över hur det kommer sig att de för sådana ords skull inte för länge sedan gjort honom till den värsta kättare. Men han talar sanning då han säger att biskoparna är äregiriga, högdragna, grälsjuka och häftiga vid koncilierna; det kommer du att finna också vid detta koncilium. Så är inte alla som lär rätt eller upprätthåller rätt lära nödvändigtvis heliga. Ty Balaam är också en sann profet [4 Mos. 24:16] och Judas är en sann apostel [Matt. 10:4], och fariseerna sitter på Moses’ stol och lär riktigt [Matt. 23:2–3]. Sålunda måste vi också ha något mera och något vissare för vår tro än koncilierna. Detta ”mera och vissare” är den heliga Skrift.

Att det är sant, då han säger att han inte sett något gott resultat av koncilierna, undervisar oss krönikorna om. Ty inför konciliet i Nicea var Arius’ kätteri ett skämt jämfört med den jämmer som upphävdes efter konciliet, som ovan sagts. Så gick det också med de andra koncilierna, som det gick med dem som fördömde Makedonius och Nestorius – de som fördömdes höll sig desto mer fast tillsammans, och försökte rättfärdiga sig och bli befriade från fördömelsen. De blåste upp elden allt häftigare mot koncilierna, som inte förstått dem rätt. På samma sätt har det gått oss tyskar vid konciliet i Konstanz; där blev påven underordnad konciliet och avsatt, och hans tyranni och simoni strängt fördömda. Ändå är han sedan denna tid besatt av sju värre djävlar [Matt. 12:45] och bedriver nu tyranniet och simonin på allvar. Han uppslukar, rövar och bestjäl alla stift, kloster och kyrkor, säljer avlat, nåd, rätt, Gud, Kristus och den helige Ande, förråder, fördärvar och förvirrar kejsare och konungar, krigar, utgjuter blod, slår ihjäl kropp och själ, så att man tydligt skall förstå vad det är för en gud som håller hus i Rom.

Där har vi tyskar vår lön för att vi avsatt och reformerat påven vid konciliet i Konstanz. Jag menar väl, att det var det rätta slutet på detta koncilium – avsätt en annan gång fler påvar och reformera dem, om ni inte hade nog av sju djävlar, så skall ni ha sjuttiosju legioner i krig mot er – om det finns rum för flera djävlar att kunna fara i dem och de inte redan är fulla av djävlar.

Sådan är Konstanz-konciliets reformation.

Vi har då dessa fyra huvudkoncilier och orsakerna till att de hölls. Det första, i Nicea, försvarade Kristi gudom mot Arius; det andra, i Konstantinopel, försvarade den helige Andes gudom mot Makedonius; det tredje, i Efesus, försvarade en enda person i Kristus mot Nestorius; det fjärde, i Chalcedon, försvarade de två naturerna i Kristus mot Eutyches. Men inga nya trosartiklar uppställdes därmed, ty dessa fyra läror är långt rikare och mäktigare formulerade i S:t Johannes’ evangelium enbart, också om de andra evangelisterna och S:t Paulus och S:t Petrus inte hade skrivit något om det, fastän de, tillsammans med profeterna, också mäktigt lär och bär vittnesbörd om dem. Då dessa fyra huvudkoncilier (vilka biskoparna i Rom, enligt sina dekret, likställer med de fyra evangelierna, som om dessa saker tillsammans med alla trosartiklar inte innehölls långt rikligare i evangelierna, eller som om koncilierna inte tagit dem ur dessa – så fint förstår dessa biskopsåsnor vad evangeliet eller koncilierna är) varken ville eller kunde skapa eller uppställa något nytt beträffande trosartiklarna, vilket de själva betygar, hur mycket mindre skall man då inte räkna med de andra koncilierna, som måste anses mindre värda, om dessa fyra är och skall kallas huvudkoncilier.

På detta vis måste man nu också förstå alla andra koncilier, om de sedan är stora eller små, och om de än vore många tusen, att de inte fastslår något nytt vare sig beträffande tron eller goda gärningar, utan de försvarar, som högsta domare och största biskopar under Kristus, den gamla tron och gamla goda gärningar i enlighet med den heliga Skrift. De behandlar därvid också världsliga och förgängliga ting, som är underställda förvandling, sådana som måste behandlas vid denna tid – något som också måste ske utanför koncilierna i varje församling och skola. Fastslår de emellerid något nytt i fråga om tro eller goda gärningar, så är det visst, att den helige Ande inte är där, utan den oheliga anden med sina änglar. Ty det måste de i så fall göra utan och utanför den heliga Skrift, ja, mot den heliga Skrift, som Kristus säger: ”Den som icke är med mig, han är emot mig” [Matt.12:30]. Den helige Ande vet inte och kan inte göra mer än S:t Paulus då han i 1 Kor. 2 [:2] skriver: ”Jag hade beslutit mig för att icke veta om något annat än Jesus Kristus och honom såsom korsfäst.” Och den helige Ande är inte given för att han skall inge eller lära oss något utanför Kristus, utan han skall lära och erinra oss om allt i Kristus, i vilken ”vishetens och kunskapens alla skatter är förborgade” [Kol. 2:3]. Han skall förklara honom själv för oss, som Kristus säger, och inte prisa vårt förnuft och våra tankar eller göra dem till avgudar.

Därför är koncilier utanför Skriften Kaifas’, Pilatus’ och Herodes’ koncilier, som aposteln säger i Apg. 4 [:26]: Convenerunt in unum adversus Dominum (”de samlade sig tillhopa mot Herren”). De rådslår eller håller koncilier mot Gud och hans Kristus [Ps. 2:2]. Och evangelisterna skriver alla [Matt. 26:4, Mark. 14:1–2, Luk. 22:2, Joh. 11:47–53], att översteprästerna och fariseerna höll råd eller samlade koncilier om hur de skulle döda Kristus – som David förkunnat i Ps. 2 [:2–3] – att de skulle rådslå mot Herren och hans Smorde och kalla Kristi predikan ”boja” och ”band” att slita sönder och kasta ifrån sig. Sådana har de flesta av påvens koncilier varit, i vilka han upphöjt sig själv i Kristi ställe till huvud för kyrkan, och där han lagt under sig den heliga Skrift och sönderslitit den, som hans dekret visar, då han i Konstanz fördömer nattvardens båda gestalter efter att han redan sönderslitit, förbjudit och fördömt äktenskapet, och utan omsvep korsfäst och begravt Kristus.