Om apostlamötet

Martin Luther: Om koncilierna och kyrkan – del II-3

Orsaken var, att hedningar, som hade blivit omvända av Barnabas och Paulus hade fått den helige Ande genom evangeliet alldeles som judarna, och ändå stod de inte under lagen som judarna. Då insisterade judarna mycket kraftigt på att hedningarna skulle omskäras och befallas att hålla Mose lag, annars kunde de inte bli saliga. Det var hårda, skarpa och tunga ord – inte kunna bli salig utan Mose lag och omskärelse. Och detta drev framför allt de fariseer som kommit till tro på Kristus, enligt Apg. 15 [:5]. Därpå träffades apostlarna och de äldste för att diskutera denna sak, och efter att de grälat länge och skarpt, trädde Petrus upp och höll den mäktiga och sköna predikan i Apg. 15 [:7–11]: ”Mina bröder, ni vet själva, att Gud för lång tid sedan bland er utvalde mig att vara den, genom vilkens mun hedningarna skulle få höra evangeliets ord och komma till tro. Och Gud, som känner allas hjärtan, gav dem sitt vittnesbörd, därigenom att han lät dem likaväl som oss undfå den helige Ande. Och han gjorde ingen åtskillnad mellan oss och dem, i det att han genom tron renade deras hjärtan. Varför frestar ni då nu Gud genom att på lärjungarnas hals vilja lägga ett ok, som varken vi eller våra fäder förmått bära? Vi tror ju fastmer, att det är genom Herren Jesu nåd, som vi blir frälsta, vi likaväl som de.”

Denna predikan låter som om S:t Petrus var verkligt arg på fariseerna och illa till mods för deras skarpa ord, då de sade att de som inte lät omskära sig och höll Mose lag inte kunde vinna salighet, som ovan sades. Han bemöter dem med hårda, klara ord och säger: ”Ni är väl medvetna om att hedningarna hörde Ordet och blev frälsta genom mig, som Kornelius och hans familj, för detta klandrade ni mig för att jag hade gått till hedningarna, hade omvänt och döpt dem” (Apg. 10 och 11). ”Har ni glömt det och är fast beslutna att lägga bördor på hedningarna som varken våra fäder eller vi kunde bära? Vad är det annat än att fresta Gud om vi lägger omöjliga bördor på andra som vi själva kan bära lika litet som de, särskilt som ni vet att Gud har gett dem Anden utan denna börda, och gjort dem likvärdiga med oss, då vi tillsammans med våra fäder inte mottog Anden för bördans skull, utan för nådens skull. Ty då vi inte kunnat bära bördan, har vi därmed förtjänat onåd mer än nåd, då vi var tvungna att bära den som vi hade förbundit oss att göra.”

Detta är substansen och huvudsaken i detta koncilium, nämligen, att fariseerna ville grunda laggärningar eller förtjänster mot nådens verk som nödvändiga för saligheten, det skulle ha omintetgjort nådens verk, innefattande Kristus och den helige Ande. Därför argumenterade S:t Petrus så beslutsamt mot det, och försäkrade att man bli frälst bara genom Jesu Kristi nåd, utan några gärningar alls. I sitt missnöje med dem vågade han också säga att alla deras föregångare, fäderna, patriarkerna, profeterna och hela den heliga kyrkan i Israel hade blivit frälst genom ingenting annat än Jesu Kristi nåd, och han fördömde dem som hade velat eller fortfarande ville vinna salighet på ett annat vis – de frestade Gud! Jag tycker detta är en verklig predikan, och den slår bottnen ur kasken. Skulle man inte bränna dessa kättare som förbjuder alla goda gärningar och håller nåden och tron allena för tillräckliga för saligheten – och detta för alla helgon och alla förfäder från världens begynnelse? Vi måste nu höra oss själva utnämnas till kättare och djävlar, fastän vi helt enkelt lär denna S:t Petrus’ predikan och konciliets dekret, som hela världen nu bättre känner till än fariseerna gjorde, de som S:t Petrus här förmanar.

Men S:t Petrus är långt före oss, och det är egendomligt att han inte bara predikar Guds nåd till salighet, vilket var och en säkert är glad att höra, utan också förklarar att varken de eller deras fäder kunnat bära en sådan börda. På enkel svenska innebär detta: ”Vi apostlar och vem vi än må vara, innefattande våra förfäder, patriarkerna, profeterna och hela Guds folk, har inte hållit Guds bud, vi är syndare och förbannade.” Han talar ju inte bara om blodkorv och gelé här, utan om Mose lag, och han säger att ingen har lytt den eller velat lyda den. Som Kristus säger i Joh. 7 [:19]: ”Ingen av er håller lagen.” Det är (syns det mig) att verkligen predika lagen till förbannelse och att räkna sig själv till de förbannade syndarna. Hur kan då den förmenta tronarvingen till S:t Petrus våga kalla sig själv ”den allraheligaste” och upphöja vilka helgon han vill på grund av deras dygd och inte av Kristi nåd? Och var finns de munkar som kan bära en mycket tyngre börda än lagens så att de kan sälja sin överskjutande helighet? Vi har inte denna underliga Petrus’ sinne, för vi vågar inte hålla patriarkerna, profeterna, apostlarna och den heliga kyrkan för syndare, utan vi måste kalla påven ”den allraheligaste”, vilket betyder sanctum sanctorum, id est Christum (”helgonens helgon, det är Kristus”)!

Men S:t Petrus förtjänar en mycket nådig och ärlig syndaförlåtelse, och bör inte längre anses besynnerlig, ty han predikar i denna stora artikel för det första lagen, att vi alla är syndare, för det andra att endast Kristi nåd gör oss saliga, också patriarkerna, profeterna, apostlarna och hela den heliga kyrkan från dess begynnelse, vilka alla han gör till och fördömer som syndare med sig själv. För det tredje, långt före konciliet i Nicea uppkom, lär han att Kristus är sann Gud, ty han säger att alla helgon måste förbannas om de inte blir frälsta genom vår Herres Jesu Kristi nåd. För att ge nåd och frälsning som en herre måste man vara sann Gud, som kan ta bort synd genom nåd och död och helvete genom salighet. Detta kan ingen skapad göra, utom Sanctissimus (”den allraheligaste”) i Rom – men inte utan att skada S:t Petrus’ predikan! För det fjärde, den som annars håller och lär kristna att nå frälsning eller erhålla nåd genom lagen eller deras egna gärningar är en som frestar Gud.

Den som vill kan tolka denna börda som skulle den gälla bara Mose lag och omskärelse, och inte de tio buden eller goda gärningar. Jag är väl tillfreds med det; kan du hålla de tio buden lättare än de mosaiska ceremonierna, gå på och bli heligare än S:t Petrus och S:t Paulus! Jag är så svag i att hålla de tio buden att det tycks mig att det skulle vara mycket lättare för mig att hålla alla mosaiska ceremonier, då skulle de tio buden inte tynga mig så hårt. Men det finns inte tid att disputera om det nu, det har blivit utförligt diskuterat på andra sätt och på andra ställen. Men också förnuftet måste besluta och medge att de tio buden eller de tio budens gärningar varken är eller kan kallas Jesu Kristi nåd, utan är och måste kallas något helt annat. Nu försäkrar S:t Petrus här att vi kan bli saliga bara genom Jesu Kristi nåd, men den nåden kan inte nås eller behållas med ens händer, än mindre med handens gärningar, utan med tro i ens hjärta, och det är säkert och visst.

Det är också märkligt att se, att S:t Petrus, som hade auktoritet och makt som apostel att tillsammans med andra apostlar omformulera denna artikel – därför kallas de kyrkans grundsten – ändå faller tillbaka på Guds heliga kyrka från fordom, alla patriarkers och profeters kyrka från begynnelsen, och han säger i själva verket: ”Detta är inte en ny lära, ty detta är vad våra förfäder och alla heliga trott och lärt. Hur skulle vi då understå oss att lära något annat eller bättre utan att därmed fresta Gud och förvirra och betunga brödernas samvete?” Det, säger jag, är det substantiella eller huvudsaken i detta koncilium, för vilket det har sammankallats och sammankommit och för vilket det avgjorde sig och avslutades. Men den påvliga åsnan ser och aktar inte på detta huvudstycke, utan gapar på de fyra andra huvudstyckena, som Jakob lade till om blod, kvävt kött, avgudaoffer och horeri, ty de vill därmed stärka sitt tyranni och föreger, att då kyrkan ändrat dessa artiklar, vill de också ha makt att ändra trosartiklarna och koncilierna, det vill säga: ”Vi är kyrkan, vi kan föreskriva och göra, vad oss lyster!” Hör det, påveåsna, du är en särdeles dum åsna, ja, en smutsig galt är du!

Artiklarna från detta koncilium har varken fallit eller ändrats, utan, som S:t Petrus säger, de har varit och kommer att vara i kraft till världens ände, för det har alltid funnits gudfruktiga människor som blivit saliga genom Kristi nåd och inte genom lagen. Evangeliets text och tron på evangeliet, dopet, sakramentet, nyckelämbetet, Jesu Kristi namn osv. har överlevt också under påvedömets djävul, fastän påven skrålade mot dem med sina förbannade lögner och skamligen vilseförde världen, så som det har sagts om konciliet i Nicea, att dess dekret fanns före det och stod kvar efter det. För de sant konciliära dekreten måste alltid bestå – som de i sanning alltid har bestått – särskilt huvudartiklarna, för vilkas skull koncilierna tillkom och kallas koncilier.

Vad skall vi då här i detta apostlakoncilium säga, då S:t Jakob plockar ut de fyra styckena blod, kvävt kött, avguderi och horeri? Är inte konciliet oenigt med sig självt och den helige Ande oense med sig själv? Ty de två talar uppenbarligen och påtagligt mot varandra, att inte låta pålägga Mose lags bördor, och likväl pålägga dem? Och om man vill vara sofist: Konciliet talade inte om hela Mose lag, men bara om delar av den, av vilka några skall påläggas och andra inte påläggas. Det gör ingenting, ty S:t Paulus konkluderar i Gal. 6 [5:3]: ”Den som håller lagen i ett, han är skyldig att hålla hela lagen.” Detta är detsamma som att erkänna sin skyldighet att hålla hela lagen – annars skulle man inte heller behöva en del av den. Också här skulle man finna den nya lappen på en gammal mantel, som gör en reva värre [Luk. 5:36]. Så är det också helt uppenbart, att detta stycke finns i Mose lag och annars ingenstans i hedningarnas lag, ty varför skulle det vara nödvändigt att ålägga hedningarna detta om de redan kände till det från sitt hemlands lag? Hur skall vi nu förena dessa – ingen lag och hela lagen?

Nåväl, om vi inte kan förena dem, måste vi låta Jakob och hans artikel fara och behålla S:t Petrus och hans huvudartikel, för vars skull konciliet hölls, ty utan S:t Petrus’ artikel kan ingen bli salig. Men, som S:t Petrus predikade vid detta koncilium, Kornelius och hedningarna som S:t Petrus döpte tillsammans med honom i hans hus, blev heliga och saliga, innan S:t Jakob kom med sin artikel, osv. Jag berörde ovan också frågan om man med gott samvete kan låta sådana stycken vara fallna, när den helige Ande regerade detta koncilium och uppställde allt detta. Men dispyten om huruvida konciliet motsade sig självt och var oenigt med sig självt är mycket skarpare. Och så, just som de skall befria oss från en omöjlig börda, lägger de en ännu omöjligare på oss – att vi samtidigt skall göra ingenting och allting. Det är säkert, att då detta fallit, är det obetänksamt att inte hålla sig till den ena delen, nämligen till S:t Petrus’ artikel, det är den rätta kristna tron.

Bara det fjärde stycke S:t Jakob nämner, det som behandlar horeri, har inte fallit. För ungefär tjugo år sedan började kurtisaner och andra fördömda herrar anse horeri inte för en dödssynd, utan en synd som kunde bli förlåten, och försvarade sig med att säga: ”Natura petit exitum (Naturen skall ha sin gång), vilket de heligaste människorna i Rom ännu håller sig till. Och jag antar att dessa blinda ledare kom till denna slutsats eftersom S:t Jakob satte horeri jämsides med de tre förfallna styckena. Gäller förbudet mot blod, kvävt kött och avgudaoffer inte längre, gäller inte heller förbudet mot horeri, då det står tillsammans med dessa tre stycken, och vidare är en naturlig och mänsklig handling. Låt dem fara, de är inte värda bättre.

 

Lag och förordnande

Jag skall säga min åsikt om detta, må någon annan göra det bättre. Det har nu ofta sagts att man skall bedöma koncilierna och också följa dem med avsikt på huvudartikeln, som varit orsaken till konciliet, ty detta är och däri består konciliets substans, konciliets sanna kropp eller lekamen, efter vilket allt annat måste avgöras och inpassas, som kläderna anpassar sig efter kroppen på den som bär dem eller är klädd i dem. Om de inte passar, så tar man av dem och slänger dem, så är de inte längre kläder. Inte heller kan det finnas ett koncilium (eller någon församling, om det så är riksdag eller kapitel), då huvudsaken avgjorts, om inte en eller två saker av mindre betydelse befinns nödvändiga att förbättra eller avgöra, som vid konciliet i Nicea, då, efter att det slagits fast att Kristus är sann Gud, de yttre tingen beträffande påskdatum och prästkäbblen kom upp – så kommer också här S:t Jakobs artiklar upp efter Petrus’ huvudartikel.

Så var den slutliga åsikten och bedömningen, att man skall bli salig utan lagen eller lagens börda, genom Jesu Kristi nåd allena. Då S:t Petrus, S:t Paulus och deras anhängare nått detta avgörande, var de glada och väl tillfreds. Ty en sådan dom hade de arbetat för och strävat efter mot fariseerna och judarna som kommit till tro och ändå ville behålla lagen. Då nu S:t Jakob lade till sina artiklar, kunde de väl tåla det, då sådant inte ålades som lag eller lagbörda, som också konciliets brev säger: ”Nihil oneris, vi vill inte lägga någon börda på er, bara att ni avhåller er från blod”, osv. [Apg. 15:28–29]. Ja, de hade väl tålt att S:t Jakob tillagt ännu fler stycken, som regeln om spetälska eller dylikt, som dock förblev vid de tio buden. Men sådana skall inte vara lag eller börda (säger de), utan nödvändiga stycken. När en börda inte längre är en börda, är det gott att bära den, och när lag inte längre är lag, är det gott att hålla den, som de tio bilden. Hur mycket mer gäller detta inte om ceremonier, särskilt om de är avskaffade eller iakttas av några få. Men mer om detta senare. Ty där påven skulle ta av oss hans börda, så att den inte längre behövde vara lag, skulle vi gärna hörsamma honom, särskilt om han behöll bara några av sina förordnanden och lämnade de flesta. Så måste nu S:t Jakob och hans artikel förstås så att S:t Petrus’ artikel om nåd utan lag förblir ren och bestående och får härska ensam utan lagen.

 

Hänsyn till judarna

För att fullt förstå detta koncilium skall vi dock se också på orsakerna till S:t Jakobs mindre viktiga ärenden. Mose lag var (så att säga) inplanterad, född i, infogad i, införlivad och inlevd i judarna från ungdomen, så att den nästan blivit en del av deras natur, som Paulus säger i Gal 2 [:15]: ”Vi är judar av naturen”, det betyder, födda mosaiska. Han talar här om lag och inte bara om födelse, därför kunde de inte tåla hedningarnas väsen eller att förliknas med dem när de förskingrades bland hedningar i andra länder och såg dessa hedningar äta blod, kvävt kött och köttoffer till avgudar och fortfarande berömma sig av att vara Guds folk eller kristna. Detta fick S:t Jakob att skydda sig mot sådan anstöt, så att inte hedningarna missbrukade sin frihet alltför fräckt för att trotsa judarna, utan handlade vist, så att judarna, djupt inrotade i lagen, inte skulle ta anstöt och avvisa evangeliet. Ty, gode Gud, med sjuka och irrande själar skall man ha tålamod! Också vi druckna tyskar är visa ibland och säger: ”Ett hölass måste vika för en drucken; ty ingen kan vinna sina sporrar mot sjuka människor och ingen kan bli mästare bland oförståndiga.”

Nu gör S:t Jakob dock detta mycket vist, han låter hela Mose lag anstå med offer och alla andra ämnen som måste iakttas i Jerusalem och i landet och tar upp bara fyra saker, som väckte anstöt bland judar i förskingringen hos hedningarna. Dessa förskingrade judar måste betrakta hedningarnas väsen, leva bland dem, och ibland äta med dem; därför var det irriterande och mycket orätt att sätta blodkorv, hare kokt i blod, blodgelé och offerkött till avgudar där man visste att han inte kunde tåla det och måste förstå det som trots. Ty därmed vore det som om jag sade: ”Hör du, jude, också om jag kunde föra dig till Kristus genom att avhålla mig från att äta blodkorv och servera dig den, skulle jag inte göra det. Hellre skulle jag avskräcka dig från Kristus med blodkorv och jaga dig i helvetet.” Vore det vänligt, för att inte säga kristligt handlat? Måste inte var och en ibland hålla tyst och avhålla sig från en handling för en annan människas bästa, då han ser och vet, att ord och dåd vore till skada för hans nästa, särskilt om tystnaden inte innebär att sätta sig upp emot Gud? Nu var på den tiden hedningarna häftiga mot judarna, och mycket stolta för att de var deras herrar, å andra sidan var judarna otåliga, som om de som ensamma var Guds folk, som många historier uttrycksfullt intygar.

Därför var detta S:t Jakobs goda råd det bästa medlet till frid, ja, även till salighet för många, ty hedningarna hade undfått Kristi nåd utan lag och förtjänst, de skulle nu för sin del också vara judarna behjälpliga i några få ting så att dessa sjuka och vilsegångna skulle komma till samma nåd. För det var inte till skada för hedningarna inför Gud att avhålla sig från den yttre seden att äta blod, kött av kvävda djur och kött som offentligt offrats till avgudar (då de dock i samvetet var fria från allt detta genom nåden) och låta, för judarnas nyttas och frälsnings skull, sitt trots anstå; och i judarnas frånvaro kunde de utan anstöt äta och dricka vad de ville, utan fara för samvetet, och judarna skulle likaså bli fria i sina samveten, men de kunde inte så plötsligt ändra sina gamla yttre vanor, Consuetudo est altera Natura (”Vanan är den andra naturen”), mycket mer där den har vuxit upp ur Guds lag. Så lär oss rimlighet och förnuft också att man häri inte trotsar eller hindrar, utan skall tjäna och befordra efter budet: ”Älska din nästa” osv. [Gal. 5:14].

Så är dessa två artiklar, S:t Petrus’ och S:t Jakobs, motstridiga och ändå inte motstridiga. S:t Petrus’ handlar om tron, S:t Jakobs om kärleken. S:t Petrus’ artikel tolererar ingen lag; den äter blod, kvävt kött, kött offrat åt avgudar och djävulen därtill, och lägger inte märke till detta, ty den handlar i ansvar för Gud, inte för människan, och den enbart tror på den nådige Guden. Men S:t Jakobs artikel lever och äter med människorna, den leder också allt så att människorna skall komma till S:t Petrus’ artikel, och ser nogsamt till att ingen hindras. Nu är kärlekens ämbete sådant på jorden, att då det som älskas och hjälpes är växlande och förgängligt, kan kärleken inte evigt ha samma objekt, det ena försvinner och därefter kommer ett annat som den också måste älska, till världens slut. När nu judarna blivit upprörda eller halsstarriga och hedningarna inte längre hade så mycken kärlek att ge dem, föll allting – inte förändrat genom kyrkans makt, som papisterna ljuger, utan eftersom orsaken togs bort. Så åt de kristna fritt blod och svart gelé, vilket de en tid underlåtit för judarnas skull, även om de för trons skull inför Gud var skyldiga att göra det. Ty om S:t Jakob haft för avsikt att vilja utlägga sådana stycken som lag, hade han också varit tvungen att utlägga hela lagen, som Paulus säger i Galaterbrevet 5 [:3]: ”Den som håller lagen i ett, måste hålla allt.” – det skulle strax gå emot S:t Petrus’ artikel, vilken S:t Jakob bekräftar.

Men detta, tror jag, var orsaken till att han lade till horeriet, som alltid förbjudits av de tio buden, till de andra styckena: Hedningarna tog lätt på horeri, ja, det hölls inte för någon synd, som man läser i de hedniska böckerna, och jag ovan visat, hur för tjugo år sedan kurtisaner och ovärdiga präster också började säga och tro detta offentligt. Därför var horeri bland hedningarna en lika stor synd som att äta blodkorv, hare i blodbröd eller kött offrat åt avgudar. Läs bara i den romerska historien hur ovilliga de var att ta hustrur, så att kejsar Augustus måste tvinga dem till äktenskap, ty de menade, att horeri var rätt, och att bli tvingad att gifta sig var att lida våld och orätt. Därför vill S:t Jakob lära hedningarna att de otvingade av överheten gärna skulle lämna horeri för egen del och leva tuktigt och kyskt i äktenskap, som judarna gjorde, som förargade sig mycket över sådan frihet till horeri och inte kunde tro, att de skulle komma till Guds nåd och bli Guds folk, på grund av sådan olikhet i ätande och livsföring osv.

Så har apostlarna inte lagt lagen på hedningarna, och ändå lät de judarna ha den för en tid, medan de under tiden fritt predikade nåden – som vi ser hos S:t Paulus, att han för judarna blivit som en jude, för hedningarna som en hedning, för att vinna dem alla [1 Kor 9:20–21]. Och han lät omskära sin lärjunge Timoteus, som redan var troende [Apg. 16:3], inte för att det måste vara så, men, som S:t Lukas säger: ”för de judars skull, som bodde i dessa trakter” [Apg. 16:3], eftersom han inte vill förarga dem. Senare [Apg, 21:26] lät han rena sig i templet med judarna och offrade efter Mose lag, vilket allt han gör som S:t Augustinus skrev i den fina och nu berömda sentensen: oportuit Synagogam cum honore sepelire, ”man måste begrava Moses eller hans kyrka och lag med heder”.

Men hur detta koncilium och S:t Petrus’ och S:t Jakobs artiklar härefter hölls finner man rikligt framställt i S:t Paulus’ epistlar, där han överallt klagar över de falska apostlar som höll på nödvändigheten av lagen mot nåden och som förförde hela släkter och länder bort från Kristus åter till lagen, dock under Kristi namn – precis som sakerna blev mycket värre efter konciliet i Nicea. Ty då den skurken Arius ödmjukat sig och tom. svor lydnad för konciliet inför kejsar Konstantin, varför kejsaren återinsatte honom, blåste han på elden. Biskoparna av hans parti drev spelet, särskilt efter Konstantins död, genom kejsarens son Konstantius (vilken han vann på sin sida) så avskyvärt, att Konstantius förjagade alla rätta biskopar i hela världen utom två, Gregorius och Basilius. Några säger härtill, att Konstantin, fadern, också skall ha blivit arian före sin död och att han i sitt testamente anbefallt en ariansk präst, kraftigt rekommenderad av sin syster Konstantia på hennes dödsbädd, för sin son Konstantius, och att det var genom honom som arianerna senare blev så mäktiga.

Dessa historier förmanar oss att be troget för stora herrar, ty djävulen hemsöker dem mer än andra eftersom han kan åstadkomma den värsta skadan genom dem. Och att vi också är försiktiga och inte lättvindigt tror de sekteristiska andarna, ens när de ödmjukar sig djupt, som denna skojare Arius gjorde, och som Saul gjorde med David [1 Sam. 24:16 ff]. Aliquando, säger man, compunguntur et mali [”Någon gång besegras även de onda.”] Men de är försiktiga till dess de har tillräckligt luft och rum, sedan går de, som Arius, vidare och gör vadhelst de har i sinnet, så att det verkligen inte överraskar mig mycket att fäderna lade så stränga och långa straff på avfälliga kristna. De måste ha upptäckt hur falsk deras ödmjukhet var, och hur sällan de ärligt och av hjärtat ödmjukade sig och gjorde bot – så som Syrak [Syr. 12:10] säger: Ab inimico reconciliato et c. (”Tro aldrig din försonade fiende” osv.)

För att summera låter jag var och en som inte vet vad osculum Judae, ”Judas’ kyss” [Matt. 26:49] betyder med mig läsa historien om Arius under Konstantin, så måste han säga att Arius var Judas långt överlägsen. Han bedrog den gode kejsaren Konstantin med dessa vackra ord: ”Vi tror på en Gud, den allsmäktige Fadern, och på Herren Jesus Kristus, hans Son, född av Fadern före all tid, en Gud, ett Ord, genom vilket allting blev gjort”, osv. Min käre, vilken kristen kunde hålla dessa ord för kätterska eller tro att Arius ännu ansåg att Kristus var en skapad varelse? Att han ändå gjorde det blev helt uppenbart under förhöret. Auxentius, biskop av Milano, Ambrosius’ närmaste föregångare, lurade senare på samma vis folket med så vackra ord att jag först blev verkligen arg på S:t Hilarius då jag läste orden ”Auxentius’ blasfemi” på titelbladet av Auxentius’ Bekännelser. Jag skulle ha vågat kropp och själ på Auxentius’ ed att han höll Kristus för sann Gud. Jag hoppas också, trots dessa bedrägliga och sluga ord, att många fromma enfaldiga människor förblev vid sin gamla tro och bevarades i den, utan att förstå dessa ord på annat sätt än genom tron, som ingen människa kunde förstå dem annorlunda som inte känner till den hemliga betydelse arianerna gav dem.

Och då det är nödvändigt för en kristen att känna till ett sådant exempel, och den vanliga läsaren inte studerar historien så noggrant och inte inser hur den är nyttig till varning för alla andra sekteristiska andar, vilka djävulen, deras gud, gör så hala, att man inget begriper eller kan fatta av dem, vill jag behandla dessa saker kort i några stycken.