Kristi lidandes historia, akt 1
Den traditionella sammanställningen av Kristi lidandes historia från evangelium enligt Matteus, Markus, Lukas och Johannes med text från Svenska Folkbibeln 2015.
Innehåll | Akt 2 | Akt 3 | Akt 4 | Akt 5 | Akt 6
Vad Kristus, kort före sin död, gör och lider i Jerusalem
Det osyrade brödets högtid, som kallas påsk, var nu nära. Då sade Jesus till sina lärjungar: ”Ni vet att om två dagar är det påsk. Då ska Människosonen utlämnas för att bli korsfäst.” Översteprästerna och folkets äldste samlades nu i översteprästen Kaifas palats. De planerade att gripa Jesus med list och döda honom. Men de var rädda för folket och sade: ”Inte under högtiden, det får inte bli upplopp bland folket.”[1]
När Jesus var i Betania och låg till bords i Simon den spetälskes hus, kom en kvinna fram till honom. Hon hade en alabasterflaska med dyrbar äkta nardusolja. Hon bröt upp flaskan och hällde ut oljan över hans huvud. Några blev upprörda och sade till varandra: ”Varför detta slöseri med oljan? Den kunde man ha sålt för mer än tre hundra denarer och gett till de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför besvärar ni henne? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och ni kan göra gott mot dem när ni vill. Men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde, hon har i förväg smort min kropp för begravningen. Jag säger er sanningen: Överallt i hela världen där evangeliet förkunnas ska man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”[2]
Då for Satan in i Judas, som kallades Iskariot och var en av de tolv. Han gick bort och talade med översteprästerna och ledarna för tempelvakten om hur han skulle kunna utlämna Jesus åt dem. De blev glada och kom överens om att ge honom pengar. De vägde upp trettio silvermynt åt honom. Han samtyckte och sökte nu efter ett lämpligt tillfälle att utlämna Jesus åt dem utan att folket var med.[3]
På första dagen i det osyrade brödets högtid, när man slaktade påskalammet, frågade hans lärjungar honom: ”Vart vill du att vi ska gå och göra i ordning så att du kan äta påskalammet?” Då sände han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ”Gå in i staden. Där ska ni mötas av en man som bär en vattenkruka. Följ honom. Där han går in ska ni säga till husets ägare: Mästaren frågar: Var är mitt gästrum där jag kan äta påskalammet med mina lärjungar? Då ska han visa er en stor sal på övervåningen som står inredd och färdig. Gör i ordning för oss där.” Lärjungarna gick och kom in i staden, och de fann att det var som Jesus hade sagt. Och de gjorde i ordning påskalammet.[4]
Det var strax före påskhögtiden. Jesus visste att hans stund hade kommit, att han skulle lämna denna värld och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna här i världen, och han älskade dem in i det sista.[5]
När stunden var inne lade han sig till bords, och apostlarna tillsammans med honom. Och han sade till dem: ”Jag har längtat mycket efter att äta den här påskmåltiden med er innan mitt lidande börjar. För jag säger er att jag inte kommer att äta det mer förrän det får sin fullbordan i Guds rike.” Och han tog en bägare, tackade Gud och sade: ”Ta detta och dela mellan er. För jag säger er: Från denna stund ska jag inte dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer.”[6]
Medan de åt, den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: ”Tag och ät. Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta för att minnas mig.” På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Så ofta ni dricker av den, gör det för att minnas mig.”[7]
De åt kvällsmåltiden, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, tanken att förråda honom [Jesus]. Jesus visste att Fadern hade gett allt i hans händer, att han utgått från Gud och skulle gå till Gud. Han reste sig från bordet, lade av sig manteln och tog en linnehandduk som han knöt om sig. Sedan hällde han vatten i ett tvättfat och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade runt midjan.
När han kom till Simon Petrus, sade denne till honom: ”Herre, ska du tvätta mina fötter?” Jesus svarade: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram kommer du att förstå det.” Petrus sade: ”Aldrig någonsin ska du tvätta mina fötter!” Jesus svarade: ”Om jag inte får tvätta dig har du ingen del i mig.” Simon Petrus sade: ”Herre – inte bara mina fötter, utan också händerna och huvudet!” Jesus svarade: ”Den som har badat behöver sedan bara tvätta fötterna. Han är helt och hållet ren. Och ni är rena, fast inte alla.” Han visste vem som skulle förråda honom. Därför sade han att inte alla var rena.[8]
När han sedan hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen, sade han till dem: ”Förstår ni vad jag har gjort med er? Ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, så är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel för att ni ska göra som jag har gjort mot er. Jag säger er sanningen: Tjänaren är inte större än sin herre, och budbäraren är inte större än den som har sänt honom. När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det.[9]
Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag har utvalt. Men Skriften ska fullbordas: Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig. Jag säger det till er nu innan det sker, för att ni när det skett ska tro att Jag Är. Jag säger er sanningen: Den som tar emot någon som jag sänder tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig.” När Jesus hade sagt detta, skakades han i sin ande och vittnade: ”Jag säger er sanningen: En av er ska förråda mig.”[10]
Då blev de djupt bedrövade och började fråga honom, en efter en: ”Det är väl inte jag, Herre?” Han svarade: ”Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han ska förråda mig. Människosonen går bort som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd! Det hade varit bättre för den människan att aldrig ha blivit född.” Judas, han som skulle förråda honom, sade: ”Rabbi, det är väl inte jag?” Jesus svarade: ”Du har själv sagt det.”[11]
En av hans lärjungar, den som Jesus älskade, låg till bords vid Jesu sida. Simon Petrus gav tecken till honom att fråga vem han talade om. Den lärjungen lutade sig då mot Jesu bröst och sade: ”Herre, vem är det?” Jesus svarade: ”Det är han som får brödet som jag doppar.” Han doppade sin brödbit och gav den till Judas, Simon Iskariots son.
När Judas hade tagit brödet for Satan in i honom, och Jesus sade till honom: ”Det du gör, gör det snart!” Men ingen av dem som låg till bords förstod varför han sade så till honom. Judas hade hand om kassan, och därför trodde några att Jesus sade åt honom att köpa något som de behövde till högtiden eller ge något till de fattiga. När han hade tagit brödet gick han genast ut. Det var natt.[12]
När Judas hade gått sade Jesus: ”Nu är Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom. Och om Gud är förhärligad i honom ska Gud också förhärliga honom i sig själv, och han ska förhärliga honom snart.”[13]
[1] Matteusevangeliet 26:2–5; Markusevangeliet 14:1–2; Lukasevangeliet 22:1–2
[2] Matteusevangeliet 26:6–13; Markusevangeliet 14:3–9; Johannesevangeliet 12:1–8
[3] Matteusevangeliet 26:14–16; Markusevangeliet 14:10–11; Lukasevangeliet 22:3–6
[4] Matteusevangeliet 26:17–19; Markusevangeliet 14:12–16; Lukasevangeliet 22:7–13
[5] Johannesevangeliet 13:1
[6] Matteusevangeliet 26:29; Markusevangeliet 14:17; Lukasevangeliet 22:14–18
[7] Matteusevangeliet 26:26–28; Markusevangeliet 14:22–24; Lukasevangeliet 22:19–20 1 Korintierbrevet 11:23–25
[8] Johannesevangeliet 13:2–11
[9] Johannesevangeliet 13:12–17
[10] Johannesevangeliet 13:18–21
[11] Matteusevangeliet 26:22–25; Markusevangeliet 14:19–21; Lukasevangeliet 22:23
[12] Johannesevangeliet 13:23–29
[13] Johannesevangeliet 13:31–32
Eller: Matteusevangeliet 26:1–29
Eller: Lukasevangeliet 22:1-23
2020 / OÖ