– Menar du verkligen att barndopet är bibliskt? Kan du visa mig ett enda bibelställe där det talas om späda barns dop?
– Nej, jag vet inget sådant bibelställe. Men innan vi fortsätter samtalet vill jag gärna fråga, om ett bruk enligt din mening är obibliskt bara för att det inte uttryckligen omtalas i Bibeln?
– Den frågan tål kanske att tänka på.
– Jag menar det. Du inser nog att man får vara en smula försiktig med "argument ur tystnaden". Bibelns tystnad rörande det ena eller andra bruket kan kanske bero på att det rör sig om något självklart, som inte uttryckligen omtalas just därför att det är självklart. Du vet nog – för att ta ett enda exempel – att Nya Testamentet aldrig talar om att kvinnor deltog i firandet av den heliga nattvarden. Men ingen vill fördenskull påstå att kvinnor ska utestängas från nattvarden. För det är självklart att kvinnor deltog i nattvardsfirandet i den första församlingen.
– Men Nya Testamentets tystnad om en sak kan ju också betyda att ifrågavarande sak var okänd i den äldsta församlingen.
– Naturligtvis. Men vi får komma ihåg att Bibelns enda historiska framställning om den första församlingens tid är Apostlagärningarna, som ju i verkligheten är en missionshistoria. I all mission går man ju till väga så, att man döper vuxna människor, som blir omvända. Frågan om barnens dop kan bli aktuell först då kristna familjer uppstår. Men du vet ju också, att purpurkrämerskan Lydia och likaså fångvaktaren i Filippi blev döpta jämte sitt "husfolk". Bland "husfolket" kan naturligtvis också ha funnits barn. Det vet vi ingenting om. Bibelforskarna brukar i allmänhet anse, att barn döptes i den första församlingen. Det gör bl.a. professor Hugo Odeberg i sin utomordentligt betydelsefulla utläggning över Första Korintierbrevet.
– Hur menar du nu att vi ska få visshet om huruvida barndopet är rätt?
– Jag menar att vi måste gå till väga så, att vi först undersöker vad Bibeln säger om dopet och sen studerar Bibelns utsagor om barnen. På den vägen ska vi komma till insikt om huruvida de små barnen är i stånd att motta dopets gåva.
– Jag tycker att det är ett acceptabelt tillvägagångssätt.
– Bibelns utsagor om dopet har vi ju redan sysslat med så pass mycket att det kanhända är nog för vårt ändamål. Återstår då att studera Bibelns utsagor om barnen.
– Innan vi börjar med det skulle jag vilja inskjuta en fråga: Vilken ställning till barndopet antas i vår tid av flertalet kristna i världen?
– Den alldeles överväldigande majoriteten av evangeliska kristna håller fast vid barndopet. Både den lutherska och den reformerta kyrkan bekänner sig uttryckligt och bestämt till barndopet.
– Och vilken ställning har kristenhetens stora lärare i gångna tider intagit till barndopet?
– Jag nämnde i början att Augustinus och Luther var ivriga anhängare av barndopet. Detsamma gäller om Melanchton, Calvin och de övriga reformatorerna. Och du erkänner säkert, att alla dessa män hade stort ljus i den gudomliga sanningen, och att vi ännu i denna dag har anledning att tacka Gud för det arbete de utfört för att klarlägga Bibelns stora sanningar.
– Jo, det erkänner jag gärna. Men det är väl tänkbart att de, fastän de haft stor insikt i Bibelns lära i allmänhet, ändå misstagit sig ifråga om dopet.
– Det är naturligtvis tänkbart. Men man ska också komma ihåg att Bibelns olika läror hänger samman, att de utgör en organism. Vi har nog redan sett, och jag ska ytterligare visa det, att läran om dopet står i nära samband med lärorna om Kristi verk, om synden, om nåden, om kallelsen, rättfärdiggörelsen och den nya födelsen. Man kan inte förstå läran om dopet rätt, om man inte har en någorlunda klar insikt i de bibliska grundsanningarna i allmänhet.
– Det har du nog rätt i.
– Därför måste jag säga, att det smärtar mig att många, som har en högst bristfällig insikt i kristendomens grundsanningar, anser det så självklart, att kristenhetens stora lärare tagit fel ifråga om dopet. Jag känner åtskilliga som, fastän de har mycket ringa insikt i Bibelns lära om t.ex. försoningen och rättfärdiggörelsen, ändå försäkrar, att man behöver bara några timmars bibelstudium för att inse, att Augustinus och Luther misstagit sig ifråga om dopet. Jag tycker att det är en smula självsäkert.
– Jag kan instämma med dig i det. Men det avgörande kan likväl inte vara vad kyrkor och kyrkolärare säger. Avgörande är Skriftens utsagor och intet annat.
– Givetvis. Luther säger med rätta: "Skriften allena skall föreskriva oss lärosatser och eljest ingen, icke ens en ängel från himmelen."
– Först ska vi då undersöka Skriftens utsagor om de små barnens ställning till Gud. Vad säger Bibeln om den saken?
– Det finns åtminstone tre olika meningar om Skriftens lära i det här ämnet. Somliga menar att de små barnen från födelsen står i en rätt ställning till Gud. Man stöder sig på Jesu ord i Markusevangeliets tionde kapitel: "Guds rike tillhör sådana."
– Men om barnen tillhör Guds rike, då står de ju i en rätt ställning till Gud!
– Jag ber dig lägga märke till att det anförda ordet inte säger att barnen tillhör Guds rike. Det står i stället att Guds rike tillhör sådana.
– Det gör väl ingen skillnad?
– Stor skillnad! Att Guds rike tillhör dem betyder, att riket är avsett för dem och att de är ämnade att få del i dess välsignelser. Av naturen står ingen människa i en rätt ställning till Gud. I stället heter det i Efesierbrevets andra kapitel, att vi av naturen är vredens barn, eller, såsom det heter i den nya översättningen, "genom vår natur hemfallna åt vredesdomen" [1917]. Redan i Gamla Testamentet heter det ju: "Se, i synd är jag född." Den som påstår, att människan av naturen står i en rätt ställning till Gud, stryker i verkligheten de här och liknande bibelställen och förnekar på så sätt arvsynden.
– Vad menas egentligen med "arvsynd"?
– Jag kan svara med katekesutvecklingens ord: "Arvsynd är det medfödda fördärvet i vår natur, vilket gör oss benägna för det onda och oförmögna till det goda." Arvsynden är det väsentliga i vår synd. De olika förseelserna är endast yttringar av arvsynden. Få kristna lärare har haft så djup insikt i arvsyndens väsen som Martin Luther. Han säger en gång: "Arvsynden är den verkliga huvudsynden. Om den ej fanns, skulle icke heller någon verklig synd finnas." Det är en oerhört allvarlig sak att förneka arvsynden. Men de som påstår, att barnen av naturen står i rätt ställning till Gud, gör sig uppenbart skyldiga till en sådan förnekelse.
– Ja, en sådan förnekelse måste vara en högst allvarlig sak.
– Sen finns emellertid en riktning, som visserligen fasthåller vid läran om arvsynden men som gör gällande, att de små barnen från födelsen står i en rätt ställning till Gud i kraft av Kristi försoning.
– Vad har du att invända mot den läran?
– Min invändning är den att man här glömmer att Kristi försoning måste mottas i tron. Utan tro blir ingen frälst. Det är Skriftens klara lära. Bibeln säger inte heller någonstans, att de små barnen från födelsen står i en rätt ställning till Gud på grund av Kristi verk. Jag kunde nog tillägga att denna lära verkar vara även för mig föga genomtänkt. Lägg märke till följande: Man står enligt Guds ord i rätt ställning till Gud, om man är rättfärdiggjord och pånyttfödd. De som driver den nu nämnda läran måste väl mena, att de små barnen rättfärdiggörs och föds på nytt i födelsestunden, utan tro och utan nådemedel. Jag förstår inte varifrån de fått den läran. I Bibeln finns den i varje fall inte.
– Det har du rätt i.
– Vi måste alltså på en gång hålla fast vid Bibelns lära om arvsynden och vid dess lära om trons nödvändighet för att människan ska bli delaktig i frälsningen.
– Menar du då att de små barnen kan ha tro?
– Innan jag besvarar den frågan skulle jag vilja, att vi något närmare ger akt på Jesu ord om barnen. Nu läser vi i Markusevangeliets tionde kapitel: "Man bar fram små barn till Jesus för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han upprörd och sade till dem: 'Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana. Amen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.' Och han tog upp dem i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem."
– Är du säker på att det här är fråga om spädbarn?
– Ja, det är jag säker på. Om du slår upp parallellstället hos Lukas (Luk. 18:15), så står det uttryckligen där att det var spädbarn. Det är vad grundtextens ord på det här stället betyder. (Det heter bréfe och kan användas t.o.m. om foster.) Och nu vill jag fråga dig: Framgår det av den här texten, att de här barnen var i stånd att motta den välsignelse som Jesus meddelar?
– Ja, det är klart. Han tog ju upp dem i famnen och välsignade dem. Det kan omöjligen ha varit en tom ceremoni. Det är fullkomligt otänkbart att Jesus skulle ha företagit en tom ceremoni.
– Det är vi alltså ense om. Men nu kommer nästa fråga: Menar du att denna Jesu välsignelse hade något med frälsningen att göra?
– Det är väl inte så klart.
– Jo, det är nog klart, för Jesus talar här, som du hörde, om Guds rike. Och "Guds rike" är ett av Bibelns namn på den frälsning som skänks oss i Jesus.
– Men för att bli frälst måste man ha tro. Nu frågar jag om igen: Anser du verkligen att spädbarn kan tro?
– Här är inte alls fråga om vad jag anser. Här gäller endast vad Jesus säger. Men innan vi ger närmare akt på vad han säger om den här saken vill jag fråga dig: – Tror du att spädbarn alls kan göra några erfarenheter, som har någon betydelse för deras framtida liv?
– Jo, jag tvivlar inte på det. Man må tänka vad man vill om den riktning inom den moderna psykologin, som kallas psykoanalys, men en sak har den onekligen bevisat: att upplevelser i den späda barnaåldern ofta har en utomordentlig betydelse för människans hela liv. Men därmed är ju inte sagt att det späda barnet är i stånd att uppleva något i religiöst avseende.
– Du minns väl Luk. 1:15? Där sägs om Johannes döparen att han redan i sin moders liv skulle vara uppfylld av helig Ande.
– Ja, du har rätt i att det verkligen står så. Men därmed är ändå inte sagt att spädbarn kan tro. Har Jesus någonsin sagt att de kan tro?
– Det dröjde länge innan jag såg, att han uttryckligen talar om att spädbarn kan tro. Men nu ser jag det. Han säger: "Låt barnen komma till mig." Men vi har, som du minns, redan i Joh. 6:35 sett, att det att "komma till Jesus" är detsamma som att tro på Jesus. Jesus säger, såsom du också minns, att de små barnen kan motta Guds rike. Du minns ju också att Guds rike är ett av Bibelns namn på frälsningen, ja, att det ibland är detsamma som Jesus Kristus själv. Redan tidigare har vi nämnt Joh. 1:12, där det sägs att det att "motta Kristus" är detsamma som att tro på honom. När Jesus i Markusevangeliets tionde kapitel säger, att spädbarnen kan komma till honom och att de kan motta Guds rike, så har han därmed med två skilda uttryck betygat att spädbarnen kan tro på honom.
– Det förstår jag inte.
– Inte heller jag vill påstå att jag till fullo förstår det. Men både du och jag måste böja oss för Jesu ord, även när vi inte förstår dem.
– Men barnen förstår ju ingenting och är inte i stånd att fatta något beslut. Hur skulle de då kunna tro?
– Jag förstår fullkomligt din invändning. Också jag tänkte en gång på samma sätt. Men ett grundligare bibelstudium har fört mig på andra tankar. Avgörande för mig är Jesu ord om spädbarnen: de kan komma till honom, de kan motta Guds rike. Jag har redan erkänt att jag inte fullt ut förstår de här orden. Blott ett är fullkomligt klart: Jesus säger här att barnen kan tro. Och då är det så. Jag får inte uppställa en lära om tron, vilken kommer i strid med Jesu egna, tydliga ord om barnens tro. Möjligen kan jag dra fram några omständigheter, som är ägnade att i någon mån förklara de här orden av Jesus.
– Vilka är de omständigheterna?
– Allra först tänker jag på att tron djupast sett är ett Guds verk. Som du minns omtalas i Bibeln både frälsningen och tron såsom Guds gåva (Ef. 2:8). Gud verkar tron genom nådemedlen. Det här har vi redan talat om.
– Ja, vi talade ju rätt utförligt om tron.
– Vidare: Bibeln talar om olika steg på trons väg. I vårt samtal om tron fann vi, att Bibeln skiljer mellan den begynnande tron och den tro som nått mognad. Nu undrar jag, om vi möjligen har den begynnande trons innersta väsen angivet i Jesu ord om barnen: "Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig ditin." Han säger här att de vuxna i ett avseende måste komma ned till barnens ståndpunkt för att bli frälsta – det är alltså inte tvärtom så, att barnen måste nå fram till de vuxnas stadium för att få del av frälsningen.
– Men vad är det då hos barnen som måste finnas också hos de vuxna, för att de ska bli frälsta?
– Kanske att svaret finnes i Matteusevangeliets artonde kapitel. Där heter det: "Då kallade han [Jesus] till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem och sade: 'Amen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket.'" Först ska jag kanske nämna att grundtextens ord här betyder "ett litet barn". För det andra: Jesus måste här, såsom vår gamle gode FjelIstedt framhåller, åsyfta barnens "vanmakt och hjälpbehövande tillstånd". De små barnen är totalt hjälplösa. De är helt beroende av de vuxnas hjälp. Därför gör de inte heller något motstånd då de vuxna hjälper dem. Kanske är det denna deras inställning som Jesus åsyftar, då han säger att de kan tro. De små barnen gör inget motstånd då de vuxna hjälper dem. De gör inte heller något motstånd mot Gud, då han genom dopet och det med dopet förenade ordet ger dem tron.
– Men hur går det då med det som vi sa i vårt samtal om tron? Där var vi ense med Pontoppidan om att tron innefattar kunskap, bifall och förtröstan. Ett litet barn har i varje fall ingen kunskap.
– Det är sant, och jag har också länge tyckt att det är en inte så liten svårighet ifråga om barnens tro. Att barnen kan tro inser jag nu, för Jesus har själv sagt det. Men jag har redan sagt, att jag inte tror mig kunna till fullo förklara dessa hans ord. Ett par omständigheter vill jag ändå framhålla: det innersta i både försanthållandet och förtröstan är att människan i en mening överlåter sig åt en annan. Vi talar ju också om att "lämna sig åt Gud". Man har av gammalt framhållit att barnet inte gör motstånd mot Gud. Därför kan han – så har man sagt – i dopet ta sig an det och göra det till sitt barn. Vidare: barnen kan naturligtvis inte tänka över trossanningarna. Men inte heller den vuxna troende tänker alltid på andliga ting. När han sover kan han ju inte alls tänka, men han står likafullt i trons gemenskap med Herren. Tron kan således finnas, även om den inte är medveten.
– Jag tar fasta på något du sa nyss: barnet gör inget motstånd mot Gud. Är det ändå inte att göra våld på barnet, att förgripa sig på dess frihet, att man döper det? Det måste väl vara riktigare att uppskjuta denna sak, så att barnet får välja självt?
– Här tar du alldeles fel. Du utgår ifrån att det är människans ensak, om hon vill välja att tjäna Gud eller att gå sin egen väg. Men detta är sannerligen inte utlämnat åt vårt godtycke. Gud kräver av oss i sin heliga lag att vi tjänar honom, lyder honom, och det av hela hjärtat. Och till sist ska han hålla räkenskap med oss. Inför hans domstol ska vi svara för vad vi gjort av vårt liv. Vårt liv tillhör inte oss själva, det tillhör Gud. Han har rätt till oss. Han har rätt även till de små barnen. Men han har inte bara rätt till dem: han älskar dem och har berett dem frälsning. Jesus själv säger att de är i stånd att motta denna frälsning. Därför får man inte undanhålla dem dopet.
– Men Jesus döpte ju inte de barn som bars till honom. Han välsignade dem. Så gör ju många i vår tid. De döper inte barnen, men välsignar dem.
– Jesus döpte inte barnen. Men det kristna dopet fanns ännu inte. Vi ha förut talat om att det instiftades först efter Jesu uppståndelse. Under Jesu jordeliv kunde följaktligen ingen döpas med det kristna dopet. – Ja, Jesus välsignade barnen. Men han har inte befallt sin församling att göra det. Däremot har han befallt sina lärjungar att döpa. Jag förstår f.ö. inte vad man menar med att välsigna barnen i stället för att döpa dem. Vad menar man att de får genom denna välsignelse? I varje fall menar man inte att de får detsamma som de barn fick som Jesus välsignade. Han säger att de tog emot Guds rike, d.v.s. blev delaktiga av frälsningen, givetvis på det sätt som denna frälsning kunde tas emot i det gamla förbundet. (Det nya förbundet instiftades först genom Kristi död, Matt. 20:28.) Det är nog fara värt, att de som "välsignar" barnen i stället för att låta döpa dem inte så noga tänkt igenom innebörden i sin handling.
– – –
Ingen människa står av naturen i en rätt ställning till Gud. Alla, också de små barnen, är på grund av sin natur hemfallna åt vredesdomen. Gud har berett oss alla frälsning i sin enfödde Son. Men denna frälsning måste tas emot i tron. Jesus själv försäkrar att spädbarn är i stånd att ta emot denna frälsning, att de således är i stånd att tro.