– Många menar att det är säkrast att låta döpa sig som vuxen, för den händelse att barndopet ändå till äventyrs inte skulle vara ett rätt dop. Kan det f.ö. vara oriktigt att man blir döpt två gånger?
– Nya Testamentet vet inte av att dopet kan upprepas. Alla kristna i Nya Testamentets tid är döpta. Det har vi visat. Men de är döpta bara en enda gång, nämligen i början av sitt kristna liv. "Ett dop" – så heter det uttryckligen i Ef. 4:5. Det förhåller sig följaktligen som Luther säger: "Dopet behöva vi blott en gång, men Ordet och predikan behöva vi utan uppehåll."
– Men de som lär att dopet är en bekännelsehandling borde väl utföra det på nytt, om den döpte avfaller men sen blir upprättad igen?
– Jo, men det gör de inte. Åtminstone har jag aldrig hört talas om det. Också de är på det klara med att dopet inte får upprepas.
– Men om det någon gång skulle ske, att de döper en skrymtare och denne skrymtare sen blir verkligt omvänd – döper man honom då på nytt, ifall han begär det?
– Det fallet diskuteras på sina håll i litteraturen om dopet. Och där framhålls, att "döpareförsamlingar" inte heller i det här fallet brukar döpa för andra gången. Man anser följaktligen att det dop som han en gång fått alltjämt är giltigt.
– Men om dopet är en bekännelse, så borde det väl i detta fall göras om? Mannens bekännelse, då han första gången lät döpa sig, var ju falsk. Hur kan man då betrakta hans dop som giltigt, om dopet är endast en bekännelsehandling? Hur kan man mena att en falsk bekännelse har någon giltighet?
– Jag kan bara svara, att man på det här sättet ändå erkänner, att dopet i verkligheten är något annat än en bekännelsehandling. Bl.a. har vi ju sett att det är ett förbund med Gud. Pontoppidan frågar i sin katekes: "Skall den, som omvänder sig, döpas på nytt igen?" Och han svarar: "Nej, ty det förbund, som är brutet å människans sida, står å Guds sida fortfarande fast."
– Jag känner många som låtit döpa sig fast de var döpta som barn. Och åtskilliga av dem vittnar om att de fick en rik välsignelse, då de nu vid mogen ålder lät döpa sig.
– Vad menar du med att de fick "en rik välsignelse" i samband med det dopet?
– De berättar att de uppfylldes av en glädje och frid som de förut inte känt.
– Jag känner också människor som avlägger precis samma vittnesbörd. Men jag känner också sådana, som väntat att få en sådan välsignelse, då de lät döpa sig som vuxna, men som inte erfor någonting alls. Särskilt minns jag en som av det här skälet hamnade i den djupaste förtvivlan efter dopförrättningen. Han hade väntat att en himmelsk glädjevåg skulle flöda genom hans inre människa då han steg upp ur dopgraven, men han erfor ingenting alls.
– Hur ska man då förklara att en del människor ändå erfar en så rik välsignelse i samband med det här dopet?
– Förklaringen är enkel nog. De har naturligtvis den övertygelsen att de måste ta det här steget i lydnad för Gud, och då de gjort det fylls deras inre av tillfredsställelse. Låt mig tillägga: En människa kan även i andra sammanhang på oriktiga grunder komma i samvetsnöd. Hennes samvete är inte tillräckligt upplyst av Guds ord, och så får hon samvetsnöd utan orsak. Jag minns t.ex. en människa, som på grund av sjukdom inte kunde försörja sig, och som därför beviljats understöd från fattigvården. Hon tog emellertid inte ut det här understödet, eftersom hon hade funnit ett bibelord som tycktes förbjuda henne att ta emot sådant understöd. I och med att hon vägrade ta emot understödet fylldes hennes inre av stor glädje, och den här glädjen tolkade hon som ett bevis på att hennes handling behagade Gud. Men hon fick nu svälta och frysa, sen hon inte mer tog emot understöd från det allmänna. Slutligen blev denna hennes timliga nöd så stor att hon gick till sin själasörjare och talade om hela saken för honom. Han visade henne att hennes betänkligheter inte hade någon grund i Guds ord. Från den stunden tog hon åter med gott samvete emot sitt understöd.
– Du menar således, att man kan känna stor glädje över en handling som man gör för att behaga Herren, men att den här glädjen inte är något tillräckligt bevis på att man i det ena eller andra avseendet verkligen gjort Guds vilja?
– Ja, naturligtvis menar jag det. I vårt handlande får vi inte låta oss ledas av vad vi känner eller av det som vi önskar att få känna. Vi måste låta oss ledas endast av en rätt insikt i Guds ord. Vårt samvete måste upplysas genom en sådan kunskap i Guds ord.
– När jag närmare försöker klargöra för mig skillnaden mellan de båda varandra motsatta uppfattningarna om dopet, så förefaller mig skillnaden till sist vara den, att man i det ena fallet uppfattar dopet som ett nådemedel, i det andra fallet betraktar man det som en lagens gärning.
– Du har rätt, åtminstone i stort sett. Men du får inte glömma, att även bland dem som förkastar barndopet finns sådana, som inser att dopet inte får betraktas enbart som "en lydnadshandling" eller "en bekännelsehandling", d.v.s. som en lagens gärning, för att använda dina ord. Låt mig citera för dig några ord ur Henning Thulins sympatiska skrift "Det heliga dopets innehåll och form", en framställning som jag också i något följande samtal skulle vilja hänvisa till. Han berättar: "Jag minns en syster i församlingen i Värnamo, där jag tjänade några år. Hon sade vid ett tillfälle, på tal om dopet: 'När jag skulle låta döpa mig, så var det precis som om jag skulle gå till stupstocken.'" Men Thulin säger: "Det förstår Ni väl alla, att så skall det ej vara. Dopet är ingen stupstock, utan en plats, där Jesus uppenbarar sig och möter oss, där vi få något av Gud, inte bara där vi ge Gud något, utan där han ger oss något."
– Men hur kan någon människa komma på den tanken att jämföra dopet med stupstocken?
– Man betraktar naturligtvis dopet som en mänsklig prestation, en för den naturliga människan ohyggligt påkostande prestation.
– Är det då i vår tid och i vårt land förenat med så mycken smälek och försakelse att man vid mogen ålder låter döpa sig, fastän man är döpt som barn? På de flesta håll i landet är ju en sådan företeelse så vanlig att människor i allmänhet inte alls frågar efter den. I allmänhet kostar det vida större offer att i det dagliga livet i ord och gärning bära vittne om Kristus.
– Våra föregående samtal har överbevisat mig om att dopet är ett nådemedel. Då man i stället säger, att dopet är en lydnads- eller bekännelsehandling, så gör man nådemedlet till en lagens gärning.
– Ja, vi skulle kunna säga: Man avlägsnar nåden från nådemedlet!
– Jag känner frikyrkopredikanter som förrättar båda slagen av dop. Ena gången döper de barn, andra gången döper de äldre personer, fastän dessa äldre personer är döpta redan som barn. Och de motiverar det här handlingssättet med att församlingen begär det av dem. Och som församlingens tjänare kan de inte motsätta sig denna begäran. Så säger de.
– Den motiveringen tror jag inte på. Församlingen består måhända av både sådana som håller fast vid barndopet och sådana som intar den motsatta ståndpunkten i fråga om dopet. De som bekänner sig till barndopet begär väl inte, att predikanten ska döpa vuxna fast de här vuxna är döpta redan som barn. Och de som anser att barndopet är ogiltigt, och att människan följaktligen måste döpas på nytt då hon vid mogen ålder kommer till tro, de begär säkert inte att predikanten ska döpa barn.
– Men det kan ju i församlingen finnas en tredje grupp, som anser att dopet i verkligheten är en likgiltig sak, och att man fördenskull ska göra envar till viljes. De som begär att få sina barn döpta må få sin begäran uppfylld, och de vuxna som vill bli döpta fastän de är döpta som barn må också få sin vilja fram. Och samme man förrättar båda slagen av dop. Åtminstone måste han själv vara av den meningen att dopet är en likgiltig sak.
– Ja, det är klart. Och han får inte heller ha mycket sinne för logik. Då han döper ett litet barn, så säger han genom denna handling att barndopet är ett giltigt dop. Men då han döper en vuxen som redan är döpt som barn, då förnekar predikanten genom denna sin gärning att barndopet är ett giltigt dop. Och vidare: då han döper ett barn, säger han därmed att han betraktar dopet som ett nådemedel, men då han döper de nu nämnda vuxna personerna, så säger han därmed att han i dopet ser en bekännelsehandling, inte ett nådemedel.
– Det här är ju orimligt. Hur skulle det vara, om han i sin muntliga förkunnelse gick till väga på samma sätt?
– Jo, då skulle han i fråga om skiljelärorna förhålla sig på samma sätt. Ena gången skulle han säga, att nattvardsgästen i den heliga nattvarden får Kristi lekamen och blod, andra gången skulle han, i likhet med de reformerta, säga att brödet och vinet i nattvarden är enbart symboler. I fråga om försoningen skulle han ena gången lära att Kristus dött i vårt ställe, andra gången skulle han förneka detta och säga att ingen försoning skedde i Kristi död. Och i fråga om nådavalet skulle han ena gången säga att en del människor av evighet är förutbestämda till frälsning eller förtappelse, andra gången skulle han säga att detta visst inte är sant utan att "vem som helst kan bli frälst".
– Om en sådan predikant skulle människor snart säga, att han i verkligheten är en gyckelmakare som själv ingenting tror.
– Naturligtvis. Och härmed står vi inför den allvarligaste av alla villfarelser i samband med dopet: man anser, att det är betydelselöst, att det i verkligheten utan vidare kan undvaras, men att det kan användas som ett lämpligt medel till att vinna eller behålla medlemmar i en organisation. Och så visar man, på sätt som vi förut sa, sitt förakt för dopet. Men det måste vara en oerhört allvarlig sak att förakta denna Kristi heliga instiftelse.
– Det instämmer jag av allt hjärta i. Och jag vill tillägga: Man må säga vad man vill om döparerörelserna, men nog måste man erkänna att de tillmäter dopet värde och betydelse.
– Ja. Men det bör nog också sägas, att det är först under senare årtionden som man inom vissa frikyrkoförsamlingar börjat med denna vidunderliga praxis att samme predikant förrättar båda slagen av dop. Längre tillbaka kunde sådant inte komma i fråga. Innerligt må vi hoppas att denna orimliga företeelse försvinner.