– Jag tänker ta dopet.
– Varför det?
– Jag känner mig manad att göra det. Och jag tror att den maningen kommer från Gud.
– Du tror ju att Bibeln är Guds ord? Då tycker jag att du borde ta reda på vad Bibeln lär om dopet och handla därefter. En kristen får väl inte låta sig ledas av känslor och ingivelser, han måste väl inrätta sig efter det som Gud har sagt i sitt ord.
– Naturligtvis. Jag är också övertygad om att Bibelns lära är den, att man ska ta dopet.
– Jag är helt ense med dig om att varje kristen enligt Guds ord ska vara döpt, låt vara att jag inte som du använder uttrycket "ta dopet". Men du är ju döpt som barn?
– Det var inget dop. En oomvänd präst begöt mitt huvud med vatten, då jag var ett litet barn. Själv har jag naturligtvis inget minne av det. Det kan i alla fall inte kallas dop. Låt mig kalla det "spädbarnsbegjutning".
– Det var ett rätt underligt ord. Men innan vi talar mer om det här vill jag gärna fråga dig, hur du först kom på den tanken att du måste låta döpa dig.
– Jo, jag har länge förstått, att min andliga ställning inte är god. Jag behöver ett nytt möte med Gud, ett dop i den helige Ande. Och det blev klart för mig, att den som ska bli döpt i den helige Ande först måste bli döpt i vatten.
– Jag skulle gärna vilja tala med dig rätt grundligt om innebörden i "ett dop i den helige Ande". Men det är ett stort ämne, som vi måste ta oss god tid till att samtala om vid ett annat tillfälle. Säg mig nu om du hittat något ord i Bibeln som närmare beskriver den erfarenhet du längtar efter.
– Framför allt har jag stannat inför Rom. 5:5: "Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss." Jag vet att jag behöver det: att Guds egen kärlek såsom en himmelsk flod strömmar in i min hjärtevärld och uppfyller min inre människa, börjar behärska och kontrollera hela min inre värld.
– Du har rätt i att du behöver det. Det behöver varje kristen, och jag vill gärna tillägga att det, såvitt jag förstår, enligt Nya Testamentet är normal kristen erfarenhet, alltså något som varje kristen bör leva i. Men nu vill jag gärna fråga dig om en sak: Tror du att det före nittonhundratalet funnits människor som levt i denna verklighet?
– Naturligtvis. Jag skulle tro att det i varje tid funnits människor som känt detta underbara liv med Gud. Det kan inte vara begränsat till den första kristna tiden och till vår egen tid.
– Tror du att en sådan man som kyrkofadern Augustinus hade någon sådan erfarenhet?
– Ja, det måste han ha haft. Jag har ju läst Sven Lidmans företal till den översättning av Augustinus' "Bekännelser" som getts ut av honom. Där blev jag överbevisad om att Augustinus ägde den andliga erfarenhet som jag nu längtar efter.
– Tror du att Luther hade den?
– Jag kan inte förstå annat, sen jag i en biografi över honom läste om hans "tornupplevelse" i Svarta tornet i klostret i Wittenberg, som han ju hade någon gång 1512–1513. Han talar märkliga ord om den erfarenheten: "Då såg jag hela Skriften i ett helt nytt ljus", "det var som om jag sett paradisets port stå vidöppen."
– Då har du också läst att han vid samma tillfälle fick insikten om den rätta betydelsen av Rom. 1:17 – ordet om rättfärdiggörelsen. Och det var denna insikt som låg till grund för hela hans livsverk. Och du har naturligtvis läst om Luthers uppträdande vid riksdagen i Worms. Den som förmår något sådant måste väl vara en andefylld människa.
– Jag är ense med dig om det.
– Du känner naturligtvis också till John Wesley. Du vet att han drev en syndfrihetslära – det beklagar jag – och även metodisterna tycks i vår tid vara av annan mening än Wesley, för man hör dem inte predika den läran. Men att Wesley var en andefylld människa, en människa behärskad av Guds kraft, det förstår envar som känner hans livsgärning.
– Jo, och jag blev djupt gripen av hans predikan "Nästan en kristen", som jag nyligen fann utgiven i ett litet särtryck. Han visar där, att en sann kristen är en människa som älskar Gud – en människa som lever i Guds kärlek. Han talar om det här på ett sådant sätt, att jag förstår att han själv levde i denna andliga verklighet. John Wesley hade fått det som jag längtar efter.
– Vi är alltså ense om att Augustinus, Luther och Wesley var andefyllda människor?
– Ja, utan tvekan.
– Vet du vad de tänkte om dopet?
– Det har jag aldrig tänkt på.
– Då vill jag tala om det för dig: Alla tre höll hårt på barndopet.
– Det var märkvärdigt. Hur kunde det komma sig?
– I varje fall kan denna deras inställning till dopet inte bero på att de var obekanta med argument mot barndopet. I fornkyrkan fanns ju en kyrkolärare vid namn Tertullianus, som hade åtskilliga invändningar mot barndopet. Och som du vet fanns "döparerörelser" på Luthers tid, och hans skrifter visar att han väl kände deras invändningar mot barndopet. Och vad beträffar Wesley – på hans tid fanns i England "döparerörelser" sedan lång tid tillbaka, och Wesley visste självfallet vad de hade att invända mot barndopet. – Men nu vill jag fråga dig om en sak.
– Vad då?
– Du ansåg ju nyss, att alla de tre nu nämnda kristna lärarna var andliga människor?
– Ja, jag måste nog säga, att om det efter Nya Testamentets tid funnits andliga människor, så måste de här tre tillhöra dem.
– Och ändå höll de fast vid barndopet. Vilken slutsats kan man dra av det?
– Uppenbarligen den, att förkasta barndopet inte är något villkor för att man ska bli en andlig kristen.
– Den här slutsatsen bekräftas av ännu en omständighet: kan man säga, att alla som vid mogen ålder låtit döpa sig även i sanning är andliga människor?
– Nej, även bland dem har jag funnit många, som visst inte är brinnande i anden. På det hela taget kan jag just inte märka någon skillnad mellan dem och andra kristna.
– Man kan således vara döpt som barn och tillika vara fylld av Anden. Och man kan förkasta barndopet och låta döpa sig vid mogen ålder men ändå vara en ljum kristen. Eller kanske det är riktigare att säga så här: Bland "barndöparna" finns både ljumma och andliga kristna, och alldeles detsamma är förhållandet med dem som omfattar den motsatta ståndpunkten ifråga om dopet. Låt mig tillägga en sak: Frågan om dopet är inte så enkel. Jag och många med mig har haft svårt att komma till rätta med den. Därför tycker jag att vi från början av vårt samtal bör komma överens om en sak: att tänka och tala varsamt och kärleksfullt om dem som här möjligen tänker annorlunda än vi. Deras uppriktighet och ärlighet ifrågasätter vi inte ett ögonblick. Och vi har ju redan sagt, att det i alla kristna läger finns människor som är fattade av Kristi kärlek.
– Det håller jag helt och hållet med om.
– – –
Man kan räkna upp en härskara av heliga människor, människor som levt ett liv i Andens överflödande fullhet, som energiskt hållit fast vid barndopet. Man kan nämna Augustinus, Luther och Wesley, man kan nämna Frans av Assisi, Thomas à Kempis, Johan Arndt, Christian Scriver och Gerhard Tersteegen, man kan nämna Henric Schartau, Carl Olof Rosenius och Karl Palmberg. De var alla kunniga och väl underrättade män, och deras fasthållande vid barndopet berodde ingalunda på okunnighet om invändningarna mot dopet av späda barn.  
 
Dessa mäns exempel visar oss, att man kan leva i Andens fullhet utan att förkasta barndopet.
 
Alltså är det bevisat, att man inte har rätt att säga till en människa som längtar efter Andens fullhet: För att din längtan skall bli uppfylld måste du först förkasta ditt barndop och låta döpa dig.