– Nu skulle vi alltså samtala om den frälsande tron.
– Varför säger du "den frälsande tron"? Menar du att det också finns någon annan tro?
– Visst gör det det. Det finns en undergörande tro, d.v.s. tro till att göra under. På den tron syftar Paulus, då han i början av Första Korintierbrevets trettonde kapitel talar om tro som kan förflytta berg. Den tron är, såsom han säger i föregående kapitel av samma brev, en nådegåva, som blott en och annan kristen äger.
– Ja, jag ser nu att man måste skilja mellan den undergörande tron och den frälsande tron.
– Men i den frälsande tron finns olika stadier. Det måste man noga lägga märke till. Det finns ett trons begynnelsestadium och ett trons mognadsstadium. Därför talar Bibeln om att "växa till i tron". I början av sitt andra brev till de troende i Tessalonika säger Paulus, att han tackar Gud för att deras tro "växer till så starkt".
– Jag tycker att man får ett klart besked om trons innebörd i Hebreerbrevets elfte kapitel. Där heter det ju: "Tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas på, en övertygelse om ting, som man inte ser."
– Men om du läser kapitlet till slut ska du nog inse, att här inte är fråga om trons begynnelsestadium utan om tro, som kommit till mognad och blivit en övervinnande kraft. För oss är det nu däremot av vikt att lära känna trons begynnelsestadium, för vi har ju sett att dopet hör samman med det kristna livets början.
– Det är jag ense med dig om.
– Då vill jag gärna börja med att påpeka, att Bibeln har flera olika uttryck för att beteckna tron. Särskilt vill jag erinra om två sådana uttryck. I Johannesevangeliets första kapitel heter det: "Åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn." Tron är här, som du ser, detsamma som att ta emot Jesus.
– Ja, det stämmer väl överens med vad Paulus säger i Kolosserbrevet. I brevets första kapitel säger han, att han tackar Gud för den tro som brevets läsare har "i Kristus Jesus". Och i brevets andra kapitel säger han: "Liksom ni tog emot Kristus Jesus som Herren, så lev i honom." Här beskrivs deras tro så, att de ha mottagit Jesus Kristus.
– Vi är alltså ense om, att det att "ta emot Jesus Kristus" är detsamma som att tro på Honom. Både uttrycket självt och sammanhangen, där det förekommer, visar också, att det är fråga om den frälsande trons begynnelse.
– Känner du något annat uttryck, som är ägnat att belysa den frälsande trons begynnande stadium?
– Ja, Jesus säger i Johannesevangeliets sjätte kapitel: "Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta." Du inser säkert, att det att komma till Jesus här är detsamma som att tro på Jesus.
– Ja, jag inser det.
– Vi är alltså ense om, att det att ta emot Jesus och att komma till Jesus är detsamma som att tro på Jesus.
– Ja, visst är vi ense om det.
– Nu skulle jag vilja ställa en fråga till dig: Menar du att tron är ett människans verk eller ett Guds verk?
– Naturligtvis är den ett människans verk. Nya Testamentet uppmanar ju gång på gång människan att tro på Kristus. "Tro på Herren Jesus, så blir du frälst."
– Jo, men frågan är, om inte tron tillika är ett Guds verk. Jesus säger i det nyss anförda sjätte kapitlet i Johannesevangeliet: "Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom." Att komma till Jesus är, såsom vi nyss såg, detsamma som att tro på honom. Och här säger han, att man för att kunna tro på honom måste dras till honom av Fadern. Det måste vara fråga om ett inre dragande genom Anden, alltså det nådeverk, som annanstans i Bibeln benämns Guds kallelse.
– Menar du då, att människan inte kan börja tro när som helst?
– Ja. Guds ord lär ju, som du ser, att Gud måste ha utfört ett förberedande verk i hjärtat för att vi ska kunna tro till frälsning. Och du vet ju, lika väl som jag, att det är endast under vissa – i allmänhet korta – tider i sitt liv, som människan erfar Guds kallelse.
– Du har rätt i det. Både Bibeln och erfarenheten betygar det.
– Nu vill jag fästa din uppmärksamhet på ett märkligt ställe i Efesierbrevets andra kapitel. Där heter det: "Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det." Som du ser, så omtalas här både frälsningen och tron såsom Guds gåva.
– Ja, jag inser nu att tron har både en mänsklig och en gudomlig sida. Människan kan inte av sig själv tro på Jesus till frälsning. Hon måste ha Guds hjälp för att kunna tro.
– Av vårt föregående samtal framgick också, att Gud utför sitt verk i oss genom yttre medel, i första hand genom sitt ord, som vi kallade "det primära nådemedlet". Kan du minnas något bibelställe som säger att tron uppkommer genom Guds ord?
– Ja, det heter ju i Romarbrevets tionde kapitel: "Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord."
– Vi har nu talat om trons tillkomst. Men nu måste vi också se efter vad Bibeln säger om trons innebörd. Vad innebär det att tro?
– Jag har läst framställningen om tron i Pontoppidans katekes och funnit den tänkvärd. Tron är, säger han, "en botfärdig själs tillflykt till Guds nåd i Kristi förtjänst, vilken hon med begärlighet antager, tillägnar sig och förtröstar på". Sen visar han på, att följande tre stycken hör till tron: 1) en levande kunskap om Gud och hans vilja, 2) ett levande bifall och samtycke till och övertygelse om Guds ords sanning, 3) ett levande tillägnande av Guds nåd i Kristus samt tillit och förtröstan på den, antingen den nu yttrar sig i längtan och hunger efter Kristus eller om större försäkran om nåd och trygghet i Kristus. – Pontoppidan anför också goda bibelbevis för var och en av de här tre punkterna.
– Vi är ense om att det här är en god och bibelenlig beskrivning av tron. Och vi är säkert ense om att människan, då hon kommit till denna tro, i och med detsamma är rättfärdiggjord och född på nytt.
– Ja, det är klart, att människan har Guds förlåtelse och är född på nytt, så snart hon har denna tro.
– Nu är frågan blott den, om denna tro i Nya Testamentets tid föregick dopet. Om så var fallet, så var människan både rättfärdiggjord och född på nytt innan hon blev döpt. Men vi har redan sett, att enligt Nya Testamentet får människan syndernas förlåtelse och blir rättfärdiggjord genom dopet. Menar du att Nya Testamentet här motsäger sig självt?
– Nej, Nya Testamentet kan omöjligen motsäga sig självt, för det är Guds ord. Gud motsäger inte sig själv.
– Om Gud sålunda gav de här människorna förlåtelse i dopet och födde dem på nytt i dopet, så måste han också ha gett dem den frälsande tron i dopet.
– Menar du då, att de tre tusen på pingstdagen inte hade någon tro före det ögonblick då de blev döpta? Hur kunde de då låta döpa sig? Och hur kunde Petrus döpa dem om de inte förut kommit till tron?
– Jag ber dig först lägga märke till att ett Guds verk skett med dem, innan de blev döpta: de hade fått "ett styng i hjärtat", d.v.s. de insåg och ångrade sin synd. För det andra ber jag dig lägga märke till att Petrus säger till dem, då de frågade vad de skulle göra: "Gör bättring [Omvänd er] och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna."
– Vad innebär det att man gör bättring?
– Det har du verkligen skäl att fråga. Grundtextens ord betyder bokstavligen: "gör sinnesändring". Man måste beklaga, att vår nu gällande bibelöversättning [1917] har uttrycket "gör bättring". Det uttrycket uppfattas gärna så, att det är fråga om något slags självförbättring som människan ska företa. Men här är inte alls tal om det.
– Vad förstås då med "sinnesändring"?
– I den norska bibeln [Bibelen 1930] heter det "omvend eder". Sinnesändring och omvändelse är samma sak, sedd från något olika sidor. Ordet sinnesändring beskriver omvändelsens negativa sida: bortvändandet från synden. Därför talas i Apostlagärningarnas tredje kapitel om att "omvända sig från sin ondska". Och i samma bibelboks åttonde kapitel heter det: "Gör fördenskull bättring [= sinnesändring] och upphör med denna din ondska." [1917]
– Nu erinrar jag mig, att det i 1878 års katekesförklaring heter: "Att en människa i ånger och tro vänder sig från synden till Kristus, kallas bättring eller omvändelse." Här sägs ju att inte endast ångern utan även tron ingår i omvändelsen. Menar du då att katekesförklaringen har fel?
– Ingalunda. Men innan jag säger något mer om det här vill jag erinra dig om något som vi nyss var ense om, nämligen att den frälsande tron blir till i dopet, eftersom människan just i dopet får syndernas förlåtelse och blir född på nytt. Nu vill jag tillägga något: I omvändelsen vänder sig människan från sin synd, men inte bara det. Hon vänder sig också till Kristus, Försonaren och Medlaren. Hon ger upp sitt motstånd mot Herren och begär nåd. Det sistnämnda har man kallat den frälsningssökande tron. Någon har alldeles riktigt uttryckt saken på följande sätt: "I omvändelsen blir den frälsningssökande tron till, och denna tro mottager så frälsningen i dopet och blir därigenom en frälsande tro."
   Samme författare har också med all rätt hänvisat till berättelsen om Paulus omvändelse. Ananias säger till Paulus: "Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder ..." "Paulus hade ju upplevt sin omvändelse utanför Damaskus, men det säges icke till honom: När du nu har kommit till tron, så är du redan frälst och behöver blott få en bekräftelse på tron och nåden genom att du låter döpa dig. Nej, meningen är tydligen den att man måste bliva döpt för att bliva frälst, ty det är först i dopet synderna bliva avtvagna, och utan syndaförlåtelse gives ingen frälsning." Så skriver fullkomligt riktigt den norske docenten Leiv Aalen.