– Menar du verkligen, att dopet är giltigt även om det utförts av en oomvänd präst?
– Innan jag besvarar den frågan vill jag gärna säga ett ord om oomvända präster. Det finns helt visst sådana präster, och det är bedrövligt. Har du någon gång sett vad kyrkans egna män säger om de oomvända prästerna?
– Inom kyrkan vill man väl inte höra talas om att det finns oomvända präster?
– Då skulle du läsa vad prosten L. M. Engström skriver om den saken i sin ur många synpunkter så märkliga bok "Lokalförsamlingen". Han säger bl.a. följande: "Att utan uppriktig omvändelse och helgelse vara präst eller vilja bli det är en förening av oärlighet och hyckleri, gudsförakt och fräckhet, på samma gång som det är en bjärt självmotsägelse och en djup självförnedring. Det ådrager tillika pastorn en oerhörd skada och ett fruktansvärt ansvar." De här orden förutsätter naturligtvis att det finns oomvända präster.
– Det var sannerligen allvarsord.
– Jag menar det, och jag menar också att det inte kan sägas tillräckligt starka ord om den här saken. Men nu en annan fråga: Är du alldeles säker på att alla predikanter i frikyrkorna och i övriga frivilliga kristna organisationer är rätt omvända?
– Man har åtminstone det kravet på dem.
– Ja, men om du läser kapitlet om prästvigning i kyrkohandboken, så ska du nog finna att där också förutsätts att en präst ska vara omvänd. De som ska prästvigas bekänner sin kristna tro och lovar att förvalta sitt ämbete "Gud till ära och själar till salighet". Ingen oomvänd människa kan i sanning göra någonting av detta. När en oomvänd man låter prästviga sig måste han alltså hyckla. – Du sa nyss att frikyrkorna och andra frivilliga kristna organisationer kräver att deras predikanter ska vara omvända. Du har rätt. Men hur är det i verkligheten? Var och en som något känner det andliga läget i de här organisationerna vet väl, att i dem alla finns en inte liten skara, som väl fått en kristen fostran och som levt sig in i vissa kristna traditioner men inte är födda på nytt. Jag minns en mycket samfundstrogen frikyrkoman som en gång frågade: Ska vi våga tänka att en femtedel av våra medlemmar lever ett verkligt andligt liv?
– Det är i alla fall en svartmålning.
– Det kan hända, men jag är inte så säker på den saken. Och somliga av dessa, som fått endast en viss kristlig fostran men inte är omvända människor, blir predikanter. På så sätt har vi fått oomvända predikanter även i de frivilliga kristna organisationerna. Hur många de är vet Herren allena. Jag är rädd för att de inte är få. En predikant kan visserligen inte leva i uppenbara synder och likväl behålla sitt ämbete, något som åtminstone inom vissa gränser är möjligt för en präst. Men det är likafullt möjligt för en predikant att vara en oomvänd människa. Och det är naturligtvis också tänkbart att han en gång varit rätt omvänd men i hemlighet blivit en avfälling. Du vet ju också att hjärtats avfall kan ske så omärkligt att ingen märker det.
– Nu tycker jag i alla fall att det är tid att besvara den fråga vi började med: Är dopet giltigt, om det utförs av en oomvänd präst?
– Låt oss komplettera frågan: Är dopet giltigt om det utförs av en oomvänd präst eller predikant?
– Jag går gärna med på att formulera frågan så.
– Men innan vi kan besvara frågan måste vi ställa oss inför ett annat spörsmål: Är det för oss människor möjligt att med fullkomlig säkerhet skilja mellan omvända och oomvända människor? Naturligtvis vet vi att en människa som lever i uppenbar synd är oomvänd. Men om någon bekänner sig vara en kristen och i yttre måtto lever som en kristen, så kan han i alla fall i sitt hjärta vara främmande för Andens liv. Är det i sådana fall för oss möjligt att med säkerhet skilja mellan omvända och oomvända?
– Det torde vara svårt.
– Ja, det är uppenbart. Och vad vi nu sagt gäller naturligtvis även präster och predikanter. Har du f.ö. lagt märke till att präster och predikanter alltmer tycks finna varandra? I den ena staden och det ena samhället efter det andra har man bildat predikantföreningar, där präster och olika samfunds predikanter i bästa sämja möts och samtalar om Guds ord och andliga ting. Förutsättningen för sådana sammanslutningar är naturligtvis att man ömsesidigt erkänner varandra som sant kristna människor. Att präster och olika samfunds predikanter nu så lätt samsas tycker jag bevisar, att man erkänner sig ha samma andliga ståndpunkt.
– Nog måste det erkännas, att det i vår tid är svårt att skilja mellan omvända och oomvända präster och predikanter.
– Men därav följer ju också, att det i många fall är omöjligt att veta om dopförrättaren står i en rätt ställning till Gud. Om dopets giltighet beror av dopförrättarens andliga ställning, då kan knappast någon människa med säkerhet veta om hon är rätteligen döpt. I verkligheten erkänner alla kristna att dopets giltighet inte beror av dopförrättarens person.
– Menar du att också "döparerörelserna" erkänner det?
– Ja, de tvingas göra det. Bevis: det har ibland hänt i en "döpareförsamling" att en predikant fallit i uppenbar synd. Sådant händer tyvärr inom församlingar av alla samfund. Jag känner ett fall då en predikant i en "döpareförsamling" länge levde i hemlig synd. Under tiden förrättade han bl.a. flera dop. Till sist blev hans synd avslöjad. Men ingen yrkade på att de dop som han förrättat skulle göras om. De ansågs giltiga fast dopförrättaren var ovärdig.
– Men om dopets giltighet inte beror av dopförrättarens person då måste man ju fråga: Vad är det som ger dopet dess giltighet – som gör dopet till dop?
– Det enda som ger dopet dess giltighet måste vara att det sker i enlighet med Guds ord, d.v.s. att det förrättas i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Vi har ju i ett tidigare samtal kommit överens om att det i verkligheten är Herren Kristus själv som döper. Du minns ju ordet i Ef. 5:26, som vi tidigare talat om? Om det mänskliga redskapet – prästen eller predikanten – är ovärdigt så är det illa. Men dopets kraft och verkan beror inte av dopförrättarens värdighet utan av Guds ord, som är förenat med dopet. Du minns ju Luthers ord i Lilla katekesen: "Dopet är icke blott vatten, utan vatten, helgat genom Guds befallning och förbundet med Guds ord."