– Jag vill gärna berätta för dig att jag, när jag i ungdomsåren först började tänka över dopet och nattvarden, snart nog kom till den uppfattningen att de borde uppfattas som sinnebilder. Dopet symboliserade döden med Kristus och uppståndelsen till det nya livet, och brödet och vinet i nattvarden var symboler för Kristi lekamen och blod. Mycket tidigt hade jag mött en sådan tolkning av Bibelns lära om dopet och nattvarden. Man sa, att dopet var en bekännelsehandling och en lydnadshandling, och att nattvarden var en åminnelsemåltid. Det här föreföll mig förnuftigt och riktigt, och jag var länge väl till freds med den här tolkningen av de nytestamentliga utsagorna.
– Av vårt föregående samtal framgår emellertid att en sådan tolkning är ohållbar.
– Ja, ett grundligare bibelstudium förde mig med tiden till den insikten. Allra först blev det klart för mig, att dop och nattvard enligt Nya Testamentet är något annat och mer än symboliska handlingar. Något sker i både dop och nattvard. Gud handlar här med människan, och det är i Nya Testamentet framställt som huvudsaken. – Beträffande dopet blev en annan sak snart klar för mig: i Nya Testamentet sägs ingenstans att människan först blir född på nytt och sedan låter döpa sig. Den nya födelsen och dopet sker samtidigt. Dopet står alltid i början av det kristna livet.
– Ja, vi har tidigare i våra samtal konstaterat det.
– Men det är inte enbart en fråga om samtidighet: dopet är också medlet, genom vilket den nya födelsen sker. Försöken att på annat sätt tolka Nya Testamentets utsagor om sammanhanget mellan dopet och den nya födelsen framstår vid en närmare undersökning som bortförklaringar, som i sista hand grundar sig på inflytelser från rationalistiska tänkesätt. Jag måste också konstatera, att ungefär hela den nutida bibelforskningen inser att dop och nattvard i Nya Testamentet är sakrament, inte symboliska handlingar.
– Men även inom döparerörelserna hävdar man nu ofta att dopet är mer än en bekännelsehandling. När jag nu, under det att jag sökt klarhet i dopfrågan, läst en mångfald böcker och skrifter, har jag mer än en gång funnit det. Särskilt vill jag nämna Henning Thulins skrift "Det heliga dopets innehåll och form", en liten sympatisk skrift, som utgivits av förlaget Filadelfia. Jag har visst förut talat om den.
– Låt mig höra vad han säger.
– Han säger bl.a.: "Dopet är oändligt mycket mer än en lydnadshandling, en bekännelsehandling och en dörr in i församlingen. Det finns underbara, rika, djupa välsignelser i det heliga dopet." Sen nämner han Apg. 2:38. Där säger han: "Det är inte bara jag, som handlar i dopet, utan det är Gud, som verkar och handlar och välsignar i dopet." "Det står, att vi skall döpa oss i Jesu Kristi namn till våra synders förlåtelse, och vi skall såsom gåva undfå den helige Ande. Att dopet sätts i samband med syndernas förlåtelse och Andens gåva, det framgår tydligt av detta bibelställe." – Om Apg. 22:16 säger Thulin: "Detta är ett märkligt ord. Det ser ut som om det betydde, att man, genom att stå upp och följa Guds ord och gå ned i dopets grav och åkalla Herrens namn, skulle avtvå synd." Därpå citerar han utan invändning Holmquists ord om dopet i den äldsta kristendomen: "I tron mottog man dopet, och dopet var syndautplånande."
– Menar Thulin således att dopet är ett sakrament?
– Ja, han säger det uttryckligen: "Dopet är ingen tom ceremoni. Det är ett heligt sakrament."
– Hur ställer han sig då till den lutherska läran om dopet?
– Han är alldeles ense med Luther, och han anför med instämmande Luthers ord om dopet: "Vattnet verkar det visserligen icke, utan Guds ord, som är med och när vattnet, och tron, som omfattar det med vattnet förenade ordet och förtröstar därpå." Han citerar också med gillande Rosenius' sköna ord: "Dopets vatten är blandat med Försonarens blod."
– Men på denna väg kommer man ju hastigt nog tillbaka till läran om barndopet.
– Jag tror inte att Thulin inser det, men så förhåller det sig onekligen. Det förstår jag, sen vi nu så länge samtalat om saken. För om dopet är ett nådemedel genom vilket människan rättfärdiggörs och föds på nytt, då är dess plats i början av det kristna livet. Det är då inte för dem som redan är rättfärdiggjorda och födda på nytt, det är för dem som just står i begrepp att bli det. Frågan om barndopets berättigande är identisk med frågan huruvida barnen är i stånd att motta frälsningen. Jesus själv försäkrar ju att de kan det.
– Ja, vi har ju tidigare utförligt talat om dessa Jesu ord. Nu vill jag bara tillägga, att vi inte får ställa upp en sådan lära om tron som kommer i strid med dessa Jesu ord. Han försäkrar ju att barnen kan "komma till honom", att de kan "motta Guds rike". Vi såg ju också att de här båda uttrycken är bara andra namn på tron.
– Det ser i alla fall ut som om vi skulle kunna hoppas på enighet i dopfrågan. Om man rent allmänt kommer till insikt om att dopet är ett nådemedel, så ska det inte heller dröja länge förrän man måste låta invändningarna mot barndopet falla.
– Jag är nog rädd för att vägen till den enigheten är lång. Men under tiden tycker jag att vi borde göra vårt bästa för att allt bättre förstå varandra. Vi borde inte bruka sårande ord och beskyllningar mot varandra. Jag tycker inte om ordet "vederdöpare", för de som låter döpa sig, fast de redan är döpta som barn, menar inte att de låter döpa sig för andra gången. De menar att barndopet är ogiltigt, och att de således är odöpta tills de nu låter döpa sig vid mogen ålder.
– Det instämmer jag i. Och på samma gång måste jag anmärka på ordet "spädbarnsbegjutning". Det är också ett sårande ord, för de som håller fast vid barndopet är förvissade om att det här är ett rätt, bibliskt dop. Varför ska kristna människor kränka varandra genom sårande beskyllningar? I stället borde vi väl även i våra meningsutbyten om bibliska frågor besinna det apostoliska ordet: "[...] att leva värdigt den kallelse ni har fått. Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek."