---

Kapitel 8: Kyrkan

Ef 4:11-13

Han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare. Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp, till dess att vi allesammans kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad, och så bli fullvuxna, intill Kristi fullhet.

Knappast någon annan teologisk fråga har så upprört sinnena och engagerat massmedia under senare år som kvinnoprästfrågan. Än har man sett frågan som en ren jämlikhetsfråga och ett rättvisekrav, än har man sett sexuella avvikelser som grund för motståndet. Massmedia och majoriteten av folkkyrkans medlemmar, präster och biskopar har kämpat sida vid sida för samma mål.

Är då kvinnoprästfrågan den viktigaste trosfrågan? Så kan det ju tyckas. Ingen biskop kan utnämnas och inget prästval förrättas innan tidningspressen har utrett ställningstagandet för eller emot kvinnopräster. Kvinnoprästfrågan tycks ha blivit den främsta, ja den enda, renlärighetsfrågan i dag

I den kristna trosläran intar inte ämbetsfrågan någon central plats. Men eftersom Bibeln klart undervisar också om kyrkans ämbete och vi inte kan avvika från Bibelns lära på någon enda punkt, måste vi vara trogna också i denna ödesfråga.

Det var ett träd som var förbjudet i paradiset. Just detta träd lockades kvinnan av så att hon tog av dess frukt och åt. Och det ledde till fruktansvärda följder. Om det också skulle vara bara denna enda fråga där kyrkor skils åt i läroavseende, är vi bundna till Ordet mera än till hänsyn och världsliga rättvisekrav.

Innan vi närmare går in på den bibliska undervisningen behöver vi säga något om ämbetet i allmänhet.

1 Petr 2:9

2 Mos 19:5f

4 Mos 3:6ff

Det allmänna prästadömet

Ni åter är "ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk", för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, hans som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.

Denna vers är grundstället för läran om de kristnas allmänna prästadöme. Petrus citerar från andra Mosebok, där Israels folk utnämns till Guds egendomsfolk och får sin förbundsbok. Detta folk var utvalt redan genom Abraham och skulle vara föremål för Guds särskilda ledning och omsorg. Levi stam avdelades som präster och skulle ha hand om kultverksamheten i tabernaklet i öknen och sedan i templet.

Nu är det utvalda folket inte längre begränsat till en nation, utan finns bland alla jordens folk och stammar. Prästerna är inte heller begränsade till en stam, utan alla kristna är präster.

För att rätt förstå detta, måste vi påminna att en präst i den ursprungliga betydelsen fungerar som en medlare mellan Gud och människor (se s. 93). Han frambär människornas offer till Gud för att sona synderna.

Hebr 9:12

Matt 27:51

Mark 16:15
1 Kor 11:26

Gal 3:28

LEKMÄN:
En som inte har
kyrklig vigning.

Sedan Jesus lidit och dött för hela världens synder behövs inte flera sådana offerpräster. Vi som har blivit döpta till gemenskap med Jesus är i honom värdiga att gå fram inför Gud, dvs fungera som präster. Det allra heligaste är öppet, och ingenting kan hindra oss från att gå fram till Gud, eftersom vi är Guds barn.

Vi har också fått rätten och plikten att förkunna evangelium för allt skapat. Det skall vi göra både i ord och gärning. Vi förkunnar Jesu död också när vi deltar i nattvarden.

I denna uppgift är alla kristna likvärdiga. Det är inte skillnad på män och kvinnor, trälar och fria, hedningar och judar.

I sitt herdabrev till de böhmiska bröderna beskriver Luther de prästerliga uppgifterna, som tillhör de kristna, i följande punkter: att lära, predika och förkunna Guds ord, att döpa, att välsigna (konsekrera) eller förvalta altarets sakrament, att binda och lösa från synder, att bedja för andra, att offra och att fälla dom över alla läror och andar.

Enligt Luther finns det alltså inga uppgifter i kyrkan som är utestängd för vanligt folk, lekmän*, och som skulle kräva någon särskild kvalitet.

Men en kristen skall inte utföra dessa uppgifter hur som helst. Han kan utföra dem som privatperson, och göra allt det som inte behöver ske i församlingens namn. Men han kan inte göra det, som Gud vill hänföra till församlingens gemensamma åligganden, i eget namn och på eget initiativ. Då skulle det bli villervalla och oreda i församlingen.

Det särskilda predikoämbetet

För sådana uppgifter skall församlingen insätta särskilda tjänare. Dessa tjänare kommer då att inneha ett särskilt predikoämbete, som Gud har förordnat. Vi brukar kalla dem präster, men det är inte samma präster som i Gamla testamentet förrättade offertjänsten, utan det är bröder, som kallats av församlingen för att utföra de uppgifter som var och en av för samlingsmedlemmarna har fått rätt att utföra. Men på grund av deras kallelse skall deras tjänst respekteras, så att det som de gör sker i församlingens namn och offentligt.

Skillnaden mellan det allmänna prästadömet och det särskilda består inte i en särskild kvalitet som prästerna skulle ha, utan i deras kallelse. En lekman kan utföra samma uppgifter i eget namn, men kan inte göra det som hör församlingen till. Sådana uppgifter är t ex förkunnelsen i församlingens gudstjänst, nattvardsförvaltningen och sådana uppgifter som lagen föreskriver att en präst skall göra, som vigsel till äktenskap och jordfästning.

En lekman kan på grund av det allmänna prästadömet döpa i nödfall (se avsn. 7.2), men för ordningens skull förbehålls också dopet i vanliga fall åt prästen. Nattvarden behöver däremot inte utdelas i något nödfall och den hör därför inte lekmännen till.

Tit 1:5, 7

Biskop och präst

Nya testamentet känner två ord, som används om det särskilda predikoämbetet. Ordet presbyteros betyder äldste och episkopos översätts med församlingsföreståndare eller biskop. Från dessa ord har våra ord för präst och biskop härletts.

Det är inte så att de båda orden skulle stå för olika rang av prästämbetet. De används nämligen om vartannat.

När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna vad som ännu återstod att ordna, och för att du, på det sätt som jag har ålagt dig, skulle i var särskild stad tillsätta äldste (presbyteros). --- Ty en församlingsföreståndare (episkopos) bör vara oförvitlig.

1 Tim 5:17

Ef 4:11

Uppenbarligen var det så att någon bland de äldste i en stad (prästerna) utsågs att administrera och leda församlingens verksamhet. Denne kallades då biskop. Biskopen var inte någon högre rangens präst, utan hade endast mera speciella uppgifter. Det fanns synbarligen biskopar som ägnade sig mera åt predikande och undervisning än andra.

Det är inte lätt att bilda sig en uppfattning om hur arbetsfördelningen var ordnad mellan de olika tjänsteinnehavarna: apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Det är i alla fall klart att det är uppgifter som anvisats av Gud själv. Det särskilda ämbetet är instiftat av Gud för ordningens skull. Därför skall det också hållas i respekt i församlingen.

Det finns ingenting som antyder att det skulle krävas någon särskild apostolisk succession*, som den romerska kyrkan hävdar. Man menar då att det måste finnas en obruten följd av biskopar ända från Petrus, som förmedlar en nådegåva till prästerna. Denna nådegåva anses föra med sig en outplånlig karaktär, som gör prästen skicklig att förrätta mässoffret i nattvarden.

1 Tim 4:14

SKB,s. 352

Paulus talar om en nådegåva, som Timoteus ägde i kraft av profetord och som gavs under handpåläggning av de äldste. Därför brukar man inviga de män som skall inträda i det särskilda predikoämbetet i en särskild prästvigning. Men det sägs inte att det var någon apostolisk succession som verkade nådegåvan, utan det var Guds ord. Prästvigningen är en högtidlig akt, som bekräftar församlingens kallelse till prästtjänsten, och som skall vara ett stöd för prästen i hans ansvarsfulla uppgift.

Den lutherska bekännelsen fasthåller starkt vid församlingens rätt att själv utse sin präst, med hänvisning till att nycklarnas ämbete gavs åt församlingen:

Där den sanna kyrkan är, där föreligger med nödvändighet rätten att välja och viga kyrkans tjänare, såsom i nödfall även en lekman kan giva en annan avlösning och sålunda bliva präst och herde för denne.

Likaså betonas att biskopar och präster har olika makt och uppgift endast med hänsyn till mänsklig rätt, och inte genom gudomlig myndighet. Om biskopen omfattar falsk lära eller vägrar viga de präster som församlingen önskar, skall församlingen viga och förordna åt sig nya.

1 Tim 3:2ff

Kompetens för prästämbetet

Eftersom en präst förvaltar andliga skatter är det oerhört viktigt att man inte anförtror denna uppgift åt vem som helst. Bibeln har därför gett oss noggranna och stränga anvisningar om hurudan en präst skall vara.

En församlingsföreståndare (biskop) bör därför vara oförvitlig; han bör vara en enda kvinnas man, nykter och tuktig, hövisk i sitt skick, gästvänlig, väl skickad att undervisa, inte begiven på vin, inte våldsam, utan foglig, inte stridslysten, fri ifrån penningbegär. Han bör väl förestå sitt eget hus och hålla sina barn i lydnad, med all värdighet; ty hur skulle den som inte vet att förestå sitt eget hus kunna sköta Guds församling? Han bör inte vara nyomvänd, för att han inte skall förblindas av högmod och så hemfalla under djävulens dom. Han bör också ha gott vittnesbörd om sig av dem som står utanför, så att han inte utsättes för smälek och faller i djävulens snara.

Tit 1:9

Inför dessa krav måste den som är kallad till ämbetet bli mycket ödmjuk. Men om Gud kallar, skall han också ge kraft och frimodighet att sköta uppgiften. Detta bibelställe betonar prästkandidaternas förmåga att handla efter Guds ord i praktiken. Särskilt framhålls familjelivet, vilket i våra dagar ofta förbises.

Trots allt är förmågan att undervisa klart utifrån Guds ord den främsta kvalifikationen:

Han bör hålla sig stadigt vid det fasta ordet, såsom han har fått lära det, så att han är mäktig både att förmana medelst den sunda läran och att vederlägga dem som säger emot.

Bland alla de många krav som ställs nämns att prästen bör vara en man. Men det är inte det enda kravet - det går inte att säga att en bra kvinnlig präst är bättre än en dålig manlig. Den som uppfyller de uppräknade kraven är inte någon dålig präst.

Det ligger nära till hands att man konstaterar att ingen kan uppfylla alla krav, och att man därför måste kunna pruta på något. Är det då tänkbart att man i nödfall kan pruta på kravet att prästen skall vara en man?

1 Kor 14:34-38

Kvinnan och prästämbetet

Här föreligger ingen oklarhet för den som vill lyssna till Bibelns undervisning. Det finns två direkta bibelställen som ger besked.

Såsom kvinnorna tiger i alla andra de heligas församlingar, så må de också tiga i era församlingar. Det är dem inte tillåtet att tala, utan de bör underordna sig, såsom lagen bjuder. Vill de ha upplysning om något, så må de hemma fråga sina män; ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. Eller är det från er som Guds ord har utgått? Eller har det kommit allenast till er? Om någon menar sig vara en profet eller en man med andegåva, så må han också inse att vad jag skriver till er är Herrens bud. Men vill någon inte inse detta, så vare det hans egen sak.

Luk 12:9

 1 Kor 11:3

GNOSTICISM:
Samlande beteckning på olika mysteriereligioner före och efter apostlatiden; gjorde anspråk på en högre, hemlig insikt.

Den sista versen är i KB 1917 grundad på en svag läsart. NT 81 översätter: "Den som inte erkänner detta blir själv inte erkänd." Den starka varningen anspelar på ordet "känna" i Jesu ord om den yttersta dagen, då han skall känna igen dem som trott på honom. Det är alltså en viktig sak Paulus talar om. Att han också hänvisar till ett uttryckligt bud av Herren visar att det ingalunda är fråga om någon bisak eller detalj, som vi kan tro som vi vill om.

Hela avsnittet från 1 Kor 11 t o m kapitel 14 utgör en undervisning om gudstjänsten. Frågan om ordningen och uppgifterna i gudstjänsten är starkt betonad. Den utgår från skapelseordningen och tar stöd från de rådande sederna och lagen. Grundtanken är att Gud gett olika uppgifter åt olika människor och att vi inte skall avundas varandra för att vi inte har fått samma uppgifter.

Det finns t ex ingen möjlighet för mannen att överta kvinnans roll som mor. Men mannen är därför inte sämre eller bättre inför Gud. I antiken fanns en strömning, som utgående från grekisk filosofi ansåg att det kroppsliga är syndigt, och att människan uppnår renhet först när själen skils från det kroppsliga (gnosticism* från gnosis = kunskap). Därför ansågs kvinnan lägre än mannen, för hon bands till det jordiska genom barnafödandet.

1 Tim 2:15

I anslutning till det andra grundstället mot tanken på kvinnliga präster polemiserar Paulus mot denna syn:

Dock skall kvinnan, under det hon föder sina barn, vinna frälsning, om hon förblir i tro och kärlek och helgelse, med ett tuktigt väsende.

Många har upplevt vrede och hat mot Paulus när de läst denna vers. Kvinnan skickar han till spisen och hennes uppgift är att föda barn! Men Paulus vill inte påstå att kvinnan blir frälst genom sin tuktighet och genom många barn, utan han avvisar gnostikerna när de föraktar sådant. Han vill höja denna uppgift, som människor föraktar, och visa att dess höghet beror på att den är given av Gud. Att fostra den kommande generationen är onekligen en mycket viktig uppgift, trots att vår tid inte värderar den tillräckligt.

1 Tim 2:11-12

1 Mos 3:16

Gentemot gnostikerna, som hävdade att kvinnan kan uppnå fullt värde först när hon blir som mannen, måste Paulus visa på Guds vishet i att han gett man och kvinna olika uppgifter att sköta. Därför måste han också avvisa kvinnans krav på att bli som mannen i gudstjänsten:

Kvinnan bör i stillhet låta sig undervisas och därvid helt underordna sig. Däremot kan jag inte tillåta en kvinna att själv uppträda såsom lärare, ej heller att råda över sin man; fastmer må hon leva i stillhet.

När det gäller underordningen hänvisar Paulus till skapelsen. Adam blev först skapad och sedan Eva. Dessutom var det kvinnan som blev bedragen av ormen, vilket också ledde till att det från början goda förhållandet mellan mannen och kvinnan ändrades, så att mannen började utnyttja kvinnan.

Ef 5:22-25

Att kvinnan skall vara underordnad mannen är ingenting negativt i sig för kvinnan. Enligt jämförelsen med Kristus och församlingen i Efesierbrevet får kvinnan först då en verkligt upphöjd ställning, när mannen älskar henne som Kristus älskat församlingen och när hon underordnar sig mannen.

Ni hustrur, underordna er era män, såsom ni underordnar er Herren; ty en man är sin hustrus huvud, såsom Kristus är församlingens huvud, han som också är denna sin kropps Frälsare. Ja, såsom församlingen underordnar sig Kristus, så skall också hustrurna i allt underordna sig sina män. Ni män, älska era hustrur, såsom Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne.

Observera att uppmaningen till underordnande inte är sagt till mannen, så att han skulle få rätt att utnyttja kvinnan. Det är mycket svårare att älska sin hustru som Kristus har älskat församlingen än att underordna sig.

Den fina ordning, som Gud har planerat och gett oss i uppdrag att fullfölja, skall vi inte bryta sönder genom att tänka ut ett annat system. Det finns ingen bättre ordning än den Gud skapat, om vi bara förstår att följa den i ödmjukhet och inte missbrukar den.

1 Kor 11: 4ff

Är föreskrifterna om ämbetet förlegade?

Rätt ofta frågar man varför motståndarna till kvinnopräster inte kräver att kvinnan skall ha långt hår och mannen kort, och varför kvinnorna inte förutsätts ha huvudduk på i kyrka och bönehus, som de förr brukade ha. Så tycks i alla fall första Korintierbrevet kräva.

Är det alltså så att vissa av påbuden i Bibeln måste tas på allvar också i dag, medan vi efter förgottfinnande kan lämna andra? Eller måste vi vara konsekventa och följa alla? Då kommer vi väl så småningom att hamna i ayatollornas Iran?

Vikström, s. 82ff

Jonn Vikström anser att Finlands evangelisk-lutherska kyrka klart avvikit från Luthers syn på tillämpningen av Bibelns praktiska föreskrifter långt innan kyrkomötet hösten 1986 öppnade prästämbetet för kvinnan.1 Han hänvisar till att kvinnorna fått rösträtt vid kyrkliga val och rentav kan bli ombud vid kyrkomötet.

Vikström drar så slutsatsen att frågan om kvinnopräster lika mycket är en ordningsfråga som de nyssnämnda. Följer vi Bibeln i fråga om kvinnopräster, borde vi göra det också i fråga om underordnandet i kyrkliga organ och kyrkomötet. Vi måste då alltså återgå till praxis fram till vårt sekel och kräva att kvinnan underordnar sig mannen i alla sammanhang, både in om familj, kyrka och samhälle, anser han.

Simojoki, s. 193

1 Kor 11:4ff

Jukka Thurén har i debattboken Herran käsky polemiserat mot denna tankegång. Han ifrågasätter om Luther skulle ha krävt att kvinnan i samhället konsekvent är tvungen att underordna sig mannen. Luther betonar att underordningen gäller äktenskapet och församlingen. Thurén anser att det är prästämbetet som ansvarar för det andliga i församlingen och att kvinnan därför kan vara med och sköta frågor som hör till den världsliga sektorn. Kyrkomötet är dock mera problematiskt.

När det gäller klädedräkt m m framgår av Bibeln att sådant inte är påbjudet av Gud, men att den praxis som på Paulus' tid var vanlig stämmer överens med Guds skapelseordning och understryker den. Av de exempel Paulus tar skall vi inte göra lag, då orden inte är skrivna som lag. Det finns en klar skillnad mellan budet om att kvinnan skall underordna sig och tiga i församlingen och hänvisningen till sedvänjan med hår och klädedräkt.

Även om det är på det sättet att man under en tid haft en kyrklig lagstiftning som strider mot Bibeln, bör man inte av detta dra slutsatsen att man kan gå ännu längre för konsekvensens skull. Hellre bör man då riva upp den obibliska lagstiftningen och återgå till full bibeltrohet också i praktiken.

Det betyder inte automatiskt att man måste vidta alla de åtgärder, som John Vikström förutsätter. Man behöver inte återinföra sådana gamla sedvänjor, som bibeln inte klart föreskriver.

1 Kor 12:28

Vad kan kvinnan göra i församlingen?

Strävandena att öppna prästämbetet för kvinnor har ofta motiverats med att kvinnan inte kan känna tillfredsställelse då hon inte kan sköta uppgifter som motsvarar hennes utbildning. Man hänvisar då till att kvinnor utbildats vid teologiska fakulteter under en lång tid på samma sätt som män, men att de inte kan få samma uppgifter.

Här finns ett uppenbart missförstånd, som har sin rot i en feluppfattning och nedvärdering av kvinnans specifika roll som kvinna. På samma sätt som gnostikerna såg ned på det kroppsliga, upplever många kvinnor sig vara mindre värda om de är bundna till barnomsorg och hemarbete, så att de inte kan frigöra sig till ett aktivt liv i samhället. Tanken är att endast det som syns och märks utåt har värde.

Då måste vi med kraft hävda Bibelns höga syn på uppgiften som mor och fostrare. Att föda barn och fostra dem till Jesu lärjungar är en unik uppgift för kvinnan. Ingen jämlikhetslagstiftning i världen kan ge mannen samma ställning. Därför är det naturligt, att kvinnan också i församlingslivet anförtros uppgifter som nära anknyter till denna fostraruppgift. Det gäller dopundervisning, söndagsskola och annat barnarbete. Det finns hur mycket som helst att göra på detta område. Likaså finns det behov av personer som tar sig an de svaga, dvs social tjänst.

1 Kor 11:5

1 Tim 2:12

1 Kor 1:26ff

Joh 14:23

Visserligen är det inte så lätt att dra klara gränser för uppgifterna i församlingen. Huvudlinjer kan vara att mannen har det överordnade ansvaret, och att kvinnan kan göra allt som hör till det allmänna prästadömet i egenskap av privatperson. I församlingen kan hon också utföra sådana uppgifter som inte medför överordning över männen. Profeterande och bön tycks ha hört till kvinnornas rätt i Korint, och i dessa fall är det synbarligen fråga om spontan medverkan i gudstjänsten i den slutna gruppen.

Förbudet att uppträda som lärare hör hemma i församlingens auktoriserade läroundervisning. Söndagsskola och annan skolundervisning har inte den fullmogna församlingen som objekt och medför inga problem med underordningen.

Predikan och annan undervisning i församlingens gudstjänstliv är däremot sådant som hör ämbetet till. Här finns dock många olika åsikter också bland dem som motsätter sig kvinnopräster.

Eftersom kyrkans ämbete är förordnat av Gud för att människor skall komma till tro beror dess frukter helt av Guds välsignelse. Därför skall vi i ödmjukhet lyssna till vad Gud säger om ämbetet och tacka honom för att han kallar svaga redskap i sin tjänst. Om vi skall ge honom äran, måste vi också lyssna till hans bud och förmaningar. Annars är vårt arbete fåfängt.