---

Kapitel 8: Kyrkan

Matt 23:8

Men ni skall inte låta kalla er "rabbi", ty en är er Mästare och ni är alla bröder.

1 Kor 1:2
1 Kor 16:19

Tit 1:5

Kyrkans organisation

Nya testamentet känner inte till landsomfattande kyrkor eller synoder. Där omtalas dels församlingar på skilda orter, dels församlingar som kom samman i ett hus för att fira gudstjänst. Begreppet församling täcker alltså både en tillfällig sammankomst och en mera permanent grupp av människor.

Varje församling tillsatte sina ledare, under den första tiden med hjälp av apostlarna. Att Paulus under sina resor besökte olika församlingar och gav dem råd och hjälp också i praktiska ting är ingen permanent anvisning om hur vi i dag skall ordna dylika ting.

När det gäller andliga ting är varje församling underställd sin ledare, dvs Jesus själv. I sådana frågor skall församlingen inte ta sig rätten att bestämma själv. Kristus är regenten.

SKB, s. 351f

Däremot finns det en mängd frågor, som måste avgöras från plats till plats och skilt för varje tid. I sådana frågor skall demokrati råda. Alla är bröder, och alla hjälps åt att sköta de gemensamma angelägenheterna så att de kan tjäna församlingen och Guds rike på bästa sätt.

Om flera olika församlingar kommer överens om praktisk samverkan, är sådant också fritt att avgöra efter mänsklig rätt. Men en sådan mänsklig ordning skall åtlydas som sådan, så att den inte ges en gudomlig status. Guds ord måste alltid sättas högre än mänsklig ordning.

Sådana frågor som Guds ord inte föreskrivit något om (adiafora) kan församlingen själv bestämma om. Exempel på sådant är liturgi, högtidsfirning och andra praktiska frågor.

Den lutherska bekännelsen understryker att det hör till varje enskild lokalförsamlings rätt att själv välja sina präster och övriga tjänare.1 Om man frivilligt har kommit överens om gemensamma organ för flera församlingar, såsom biskopsstift och landskyrka, får de gemensamma organen inte ingripa i de lokala församlingarnas rättigheter.

Joh 20:21-23

Luk 10:16

Nycklarnas ämbete

Den andliga makt, som Jesus gett åt församlingen, brukar man kalla nycklamakten. Den syftar till själarnas frälsning, och dess makt är grundad på Ordet.

Åter sade Jesus till dem: "Frid vare med er! Såsom Fadern har sänt mig, så sänder också jag er." Och när han hade sagt detta, andades han på dem och sade till dem: "Ta emot helig ande! Om ni förlåter någon hans synder, så är de honom förlåtna; och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden i dem."

Denna makt att förlåta synder och att binda i synder hör samman med den helige Andes utrustning. Den hör ihop med uppgiften att gå ut i världen och förkunna evangelium.

Makten är alltså inte en världslig makt. Den skall inte utövas med tvång, för det är den världsliga överhetens uppgift att skydda samhället och upprätthålla ordning med våld och svärd, om så behövs.

Kyrkan har alltså av Jesus fått fullmakt att förvalta hans Ord och att handha sakramentens förvaltning. I Ordets predikan ingår både lag och evangelium.

Matt 16:16-19

Den romersk-katolska kyrkan har byggt upp sin lära om påvens överhöghet utgående från Petrus bekännelse i Matt 16:

Simon Petrus svarade och sade: "Du är Messias, den levande Gudens Son." Då svarade Jesus och sade till honom: "Salig är du, Simon, Jonas' son; ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader, som är i himmelen. Så säger också jag dig att du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skall inte bli henne övermäktiga. Jag skall giva dig himmelrikets nycklar; allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen."

Här verkar det som om Petrus skulle ta emot löse- och bindenyckeln personligen.

Enligt den förut citerade berättelsen i Johannes 20 var det lärjungarna som i grupp fick uppdraget. Här tycks Jesus vara beredd att bygga sin församling på den skrytsamme och temperamentsfulle Petrus, som snart skulle förråda Jesus. Håller en sådan grund?

SKB, s.345

Matt 7:6

Den lutherska bekännelsen ger följande förklaring till detta:

Vad beträffar ordet: "På denna klippa skall jag bygga min kyrka", är det visst, att kyrkan icke är byggd på en människas anseende och myndighet, utan på den tjänst och det ämbete, som frambär samma bekännelse som Petrus, varigenom han förkunnade att Jesus är Kristus, Guds Son.

Petrus hade avgett sin höga bekännelse med Guds kraft och vishet. Därför skulle kyrkan byggas på det ämbete, som frambär samma bekännelse till Guds ord. Samma Ord gav honom också auktoriteten att förvalta nycklarnas ämbete, och denna makt har varje församling som avger samma bekännelse.

Makten att lösa från synder är rätten att tillsäga den ångrande syndaren att hans synder är förlåtna. Den tillsägelsen skall inte betvivlas, utan den skall tas emot som Guds egen tillsägelse.

På samma sätt är makten att binda i synder rätten att undanhålla förlåtelsen för obotfärdiga, som inte vill ångra sina synder. Den makten är också en skyldighet i sådana fall, efter som vi inte skall "kasta våra pärlor för svinen". Vi har inte rätt att förkunna syndernas förlåtelse i ett enskilt fall, där det är fråga om en klart obotfärdig person. I en predikan inför många lyssnare kan det däremot inte avgöras vilka som är obotfärdiga och vilka som ångrar synderna, och där skall både lag och evangelium förkunnas för alla.

Matt 18:15-17

Kyrkotukt

Hur skall vi då handla med bröder, som fallit i uppenbar synd? Skall vi säga, att de inte kan få någon förlåtelse?

Jesus har själv gett oss klara anvisningar i detta fall. Anvisningarna är ovanligt detaljerade, vilket visar hur stor vikt Jesus sätter vid sådana fall. Han vill söka och frälsa det förlorade, och därvid vill han använda oss som redskap.

Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, för att "var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago". Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig såsom en hedning eller en publikan.

Så följer åter en gång löse- och bindenyckeln, samt löfte om att Gud vill höra alla våra böner och vara med där två eller tre samlas i Jesu namn. Det är alltså i hög grad en konkret undervisning om församlingens verksamhet det är fråga om.

Jesu anvisningar ges i tre steg.

1. Om din broder har försyndat sig eller har syndat mot dig personligen skall du inte föra det till andra, utan säga det till honom själv. Du skall inte heller vänta tills han själv kommer. Om han ångrar sig skall du förlåta och glömma.

2. Om han inte vill lyssna, skall du ta med en eller ett par personer, som han har förtroende för, och göra på samma sätt.

3. Om han ännu inte lyssnar, skall du gå till församlingens pastor. Om han inte lyckas tala honom till rätta skall han ta upp saken i församlingen, dvs kyrkorådet, där man försöker tala varmt och kärleksfullt till honom. Den sista möjligheten är att utesluta honom ur församlingen. Han skall inte anses död, som Jehovas vittnen gör, utan han skall fortfarande behandlas som en människa, som Jesus lidit döden för och som han vill kalla till sig. Men han måste få klart för sig, att man inte kan vara med i en kristen gemenskap med sådant hyckleri.

EXKOMMUNIKATION: Uteslutning ur kyrkogemenskapen, bannlysning.

1 Kor 5:4-5

1 Kor 5:6f

En dylik uteslutning eller exkommunicering* (bannlysning) är självfallet en mycket allvarlig sak och kräver hela församlingens enhälliga stöd. Därför ser vi, hur långt man är från en sådan biblisk lära om kyrkotukt, när man inte ens känner ett sådant tillvägagångssätt i kyrkolagen.

Syftemålet är att personen skall komma till insikt om hur allvarligt det är att bryta med Guds vilja och ställa sig utanför hans välsignelser. Paulus tar upp ett exempel i 1 Kor 5. Det gäller en man som har ett sexuellt förhållande till sin styvmor, ett förbjudet förhållande. Han tillrättavisar församlingen strängt för att de inte drivit ut mannen, och han säger att det beror på att de är uppblåsta. Sedan följer fortsatta instruktioner:

I Herren Jesu namn skall vi komma tillsammans, ni och min ande, med vår Herre Jesu kraft, och överlämna den mannen till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herren Jesu dag.

Det är svårt att förstå exakt vad Paulus menar. Men vi kan i alla fall förstå att syftet med den allvarliga åtgärden är att mannens själ skall bli frälst. Dessutom visar fortsättningen, som talar om surdegen, att smittan från sådana exempel är farlig för församlingen. Det ligger nära till hands att vi tror oss veta bättre än Bibeln vad som är kärleksfullt. Men så höga tankar skall vi inte ha om oss. Det var kanske det som Paulus avsåg, när han kallade korintierna uppblåsta.

Alla dessa frågor är mycket svåra och känsliga, och vi behöver både vishet och ödmjukhet för att behålla en rätt biblisk praxis men inte heller gå för långt så att vårt nit blir köttsligt.