Kapitel 6: Den helige Ande och helgelsen

Ef 2:4-5

Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har, för den stora kärleks skull, varmed han har älskat oss, gjort oss levande med Kristus, oss som var döda genom våra synder.

Från död till liv

Hur är det med människans möjligheter att bli frälst? Är det så, som vi ofta hör sägas, att vi skall avgöra oss för Kristus och ta emot honom i vårt hjärta, för att bli frälsta? Hur skall jag veta, om jag är frälst?

Vi har talat en hel del om frälsningen tidigare. Vi har sett, att Jesus redan har vunnit syndernas förlåtelse åt varje människa genom sin ställföreträdande gottgörelse. Men nu kommer vi till frågan, hur jag skall veta att det gäller mig personligen. Är det nu vi kommer fram till vad jag själv skall göra?

Det är bäst att här på en gång säga ifrån, att den tredje trosartikeln inte alls handlar om oss människor och vad vi skall göra. När det gällde den andra trosartikeln, det som Jesus Kristus gjort för oss, är det lätt att placera den långt borta, som något objektivt. Men den tredje trosartikeln, om den helige Andes helgelse, är precis lika objektiv. Den handlar också om vad Gud gör för oss. Och den helige Ande talar om vad Jesus gjort.

Det som är skillnaden är att Anden för alltsammans till oss och tillämpar det på oss, så att det bär frukter i våra liv. Då är det lätt att blanda samman det vi gör med Guds verk för oss. Därför är det viktigt att vi åter en gång påminner oss att kristendomen är Guds väg till människan, och inte människans väg till Gud.

Martin Luthers förklaring till den tredje trosartikeln kommer väl till pass.

Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på eller komma till min Herre Jesus Kristus, utan den helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron. På samma sätt kallar, församlar, upplyser och helgar han hela kyrkan på jorden och bevarar den i Jesus Kristus genom den rätta tron. I denna kyrka förlåter han dagligen mig och alla troende alla synder. Han skall på den yttersta dagen väcka upp mig och alla döda och ge mig och alla som tror på Kristus evigt liv. Det är visst och sant.

Kort sagt: jag tror att jag inte kan tro av mig själv. Varför inte?

Det kan vara bra att här repetera avsnittet om arvsynden. Där citerade vi en rad bibelställen, som talade om den andliga döden. Textversen ovan talar också om att vi var döda genom våra synder. Denna andliga död drabbade alla människor genom syndafallet. Därför är varje människa, som föds till världen på ett naturligt sätt, behäftad med denna andliga död.

Döden är skilsmässa från Guds välsignelser. Den andliga döden skiljer oss från Guds andliga rikedomar. Vi behöver bli levande, födas på nytt, för att få del av dem. Det är det som sker genom den helige Andes verk.

Andens verk: att förhärliga Kristus

Andens verk brukar vi kalla helgelsen. Denna term kommer från ordet helig, som betyder avskild. Andens uppgift är att avskilja oss åt Gud, så att vi kommer in i den gemenskap med Gud som han vill och har velat från världens begynnelse.

I en vidare mening kan helgelsen betyda allt det som Gud gör och har gjort för vår frälsning, eftersom han har planerat alltsammans från första början och utför sitt verk ända till slutet. Men oftast avser vi med helgelse hjärtats förnyelse och den pånyttfödda människans kamp mot synden. Det återkommer vi till senare.

Figuren visar en framställning av fyra stadier i människans historia. Stadium 3 beskriver helgelsen.

Joh 16:13-14

Om Andens uppgift undervisar Jesus i sitt avskedstal:

Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda er fram till hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan vad han hör, allt det skall han tala; och han skall förkunna för er vad komma skall. Han skall förhärliga mig, ty av mitt skall han taga och skall förkunna det för er.

4 Mos 21:8

SKB, s. 447

När Jesus fullbordade sitt frälsningsverk på Golgata kors tändes nådens sol över hela världen. Gud kunde åter se på oss med glädje och välbehag. Men människorna ser inte solen. Det finns alltför mycket moln emellan. De går nere i dimman och suckar över allt det tunga som trycker.

Så kommer Anden med evangeliets ord, skingrar molnen och visar på solen. Han uppmanar oss att se på Kristus, på samma sätt som Israels barn uppmanades att se på kopparormen i öknen. Och liksom var och en som såg på ormen fick nytt liv, så får var och en som ser på Jesus se in i en öppnad himmel, och solens ljus lyser över dem.

Nådens sol tänder liv i den döda människan. Solen fanns där från tidigare, och budskapet gick ut: "Det var för dig." Men nu når det fram till målet, och den nyväckta tron svarar: "Det är för mig!"

I Stora katekesen säger Luther:

Varken du eller jag kunde någonsin veta något om Kristus eller tro på honom och få honom till Herre, om det icke genom evangelii predikan tillbjöds oss och lades i vårt hjärta av den helige Ande. - - - Därför är det att helga igenting annat än att föra till Herren Kristus.

Joh 3:3-6

Pånyttfödelse

Vi har redan några gånger använt termen pånyttfödelse eller ny födelse. Det är Jesus själv som har tagit de orden i bruk under sitt samtal med Nikodemus:

Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa inte blir född på nytt, så kan hon inte få se Guds rike. Nikodemus sade till honom: "Hur kan en människa födas, när hon är gammal? Inte kan hon väl åter gå in i sin moders liv och födas?" Jesus svarade: "Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa inte blir född av vatten och ande, så kan hon inte komma in i Guds rike. Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av Anden, det är ande.

Jak 1:181

Petr 1:23

Vi ser att Jesus sammankopplar den nya födelsen med dopet i vatten och Ande. Senare skall vi närmare gå in på det kristna dopet. Men vi konstaterar redan nu att dopet och nyfödelsen hör ihop.

Dopet är alltså ett nådemedel, som för oss in i livsgemenskapen med Jesus Kristus och gör oss delaktiga i frälsningen. Genom det öppnas himlen, och vi får se nådens sol Iysa över oss.

Det som verkar denna födelse är Ordet. Jakob säger att Gud genom sitt eget beslut födde oss på nytt genom sanningens ord. Petrus skriver:

Ni som är födda på nytt, inte av någon förgänglig säd, utan av en oförgänglig: genom Guds levande ord, som förbliver.

Apg 16:30-31

Av dessa bibelställen ser vi att Ordet kan föda på nytt också före dopet. I Apostlagärningarna ser vi hur apostlarnas predikan förde in lyssnarna i oro över sin situation, och hur de som lyssnade kom till tro på evangeliet. Så gjorde fångvaktaren i Filippi efter att Gud på sitt underbara sätt hade öppnat fängelseportarna för Paulus och hans medfångar:

Därefter förde han ut dem och sade: "Ni herrar, vad skall jag göra för att bliva frälst?" De svarade: "Tro på Herren Jesus, så blir du med ditt hus frälst."

Apg 2:37-38

Redan samma natt lät fångvaktaren döpa sig med allt sitt husfolk. Också av Petrus' predikan på pingsten ser vi hur nära dopet kommer efter hörandet:

När de hörde detta, kände de ett styng i hjärtat. Och de sade till Petrus och de andra apostlarna: "Bröder, vad skall vi göra?" Petrus svarade dem: "Gör bättring, och låt alla döpa er i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse; då skall ni såsom gåva undfå den helige Ande."

Bot och bättring

Vi har här ett par nya termer, som är mycket vanliga i den kristna förkunnelsen: bot och bättring. Ordet bot används i svenska språket närmast i pluralis: böter, och betyder då ett straff, en gottgörelse för en förseelse. I religiös mening är det synonymt med bättring. Det kan emellertid lätt missförstås, eftersom den svenska översättningen lätt för tankarna till förbättring. Då skulle meningen vara att vi själva skall hyfsa till vårt yttre, så att vårt liv och leverne ser bättre ut.

Det är inte i första hand fråga om någon sådan yttre förbättring. Det grekiska grundordet för bättring (metanoia) kan också betyda sinnesändring eller förändrad mening. Uttrycket göra bättring kunde då ersättas med ändra tänkesätt.

Rom 3:19-20

Tanken är alltså att man får en ny syn på tillvaron. Först får man en ny syn på sig själv: man "får ett styng i hjärtat", vilket är lagens udd i samvetet. I det gamla omvändelseschemat nådens ordning brukar man tala om upplysningen genom lagen.

I Romarbrevets tre första kapitel har vi en skarp lagförkunnelse, som utmynnar i konstaterandet att alla saknar berömmelse inför Gud.

Nu vet vi att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall bli tillstoppad och hela världen stå med skuld inför Gud; ty av laggärningar blir intet kött rättfärdigt inför honom. Vad som kommer genom lagen är kännedom om synden.

Den som lever fullt tillfredsställd med sig själv måste först avklädas sin tillfredsställelse för att kunna förstå Jesu frälsning. Om man inte vet sig vara någon syndare, förstår man inte heller vad syndernas förlåtelse är. Därför måste sinnet först ändras så att man inser sig vara i behov av en Frälsare. Det är det som brukar kallas "lagens andra bruk" (se närmare här).

När lagen klätt av människan hennes tilltro till sig själv, känner hon ånger och skuld. Ju hårdare lagen anklagar, desto svårare kan skulden trycka ner henne. Utan hjälp utifrån kan hon rentav hamna i förtvivlan.

Det är just här som evangeliet blir en god nyhet: det omtalar en gåva, som är helt fri och oberoende av människans egna meriter. Nu får människan se bort ifrån sig själv och se endast på den korsfäste. Då får hon åter ett nytt sinne, en glädje över Guds nåd och kärlek mot syndaren. Hon har blivit upplyst genom evangelium.

Omvändelsen

Omvändelsen är en synonym till orden bot, bättring och sinnesändring och egentligen också till pånyttfödelsen. Det handlar om ett nytt sinne, ett nytt liv och en ny riktning i förhållande till Gud.

Från den naturliga födelsen är vi bortvända och fiender till Gud. Av oss själva har vi varken kraft, förmåga eller vilja att vända oss till Gud. Men Gud har i sin godhet kommit till oss och förkunnat för oss det glada budskapet att han gratis ger oss rätt till liv, det som vi kallar evig salighet. Och han inte endast erbjuder denna rättighet, utan han skapar själv tron som tar emot hans gåvor.

Bibeln lär alltså att det finns två helt olika tillstånd: otro och tro. Vi kan finna en hel rad med synonymer till dessa, som finns parvis på var sin sida om gränsen, som vi kallar omvändelsen:

1 Kor 2:13-14

Låt oss ännu något stanna inför människans oförmåga att avgöra sig för Gud genom egna krafter, eftersom detta ofta är fördunklat i vår tids förkunnelse.

Att det är omöjligt för förnuftet att besluta sig för att tro ser vi av 1 Kor 2:

Om detta talar vi också, inte med sådana ord som mänsklig visdom lär oss, utan med sådana ord som Anden lär oss; vi har ju att tyda andliga ting för andliga människor. Men en "själisk" människa tar inte emot vad som hör Guds Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan inte förstå det, ty det måste utgrundas på ett andligt sätt.

Joh 11:43f

Matt 11:28

En "själisk" människa avser den naturliga människan, sådan hon är före pånyttfödelsen. Hennes förnuft kan inte förstå det andliga, lika litet som en omusikalisk människa kan sättas att skriva musikkritik från en konsert.

En andligt död människa har inte heller någon kraft att omvända sig. Ett bra exempel ger Lasarus, som varit död i fyra dygn, men som Jesus uppväckte med sitt ord. Hur mycket prövade månne Lasarus sina alternativ i graven, innan han "beslöt sig" för att gå ut? Funderade han på hur helhjärtat han skulle tro eller överlåta sitt liv åt Jesus? Nej, han väcktes till liv av Jesu ord. Så är det också med den som hör Ordet och tror det. Det är Guds kraft som föder livet.

Människans vilja kan inte heller hjälpa till. Den är ju förvänd och fientlig mot Gud. Människan är inte bara en andlig krympling, som behöver få en injektionsspruta för att orka tro. Hon är, för att citera Luther, värre än en stock eller en sten. Dessa gör nämligen inte motstånd, men det gör människan. Men när Gud ändrat människans sinne, så att hon vill det som Gud vill, då är hon omvänd.

Samtidigt måste vi betona att Gud inte tvingar sin omvändelse på någon. Han uppmanar oss att lyssna till evangelium och han nödgar oss att komma för att få hjälp av honom. Den som inte kommer, har bara sig själv att skylla. Men den som fått nåd att tro, skall tacka Gud för att han gav denna nåd.

4 Mos 21:6ff

Joh 3:14-15

Av israeliterna, som var stungna av de giftiga ormarna, kan vi lära oss en del om dessa svåra frågor. De blev hjälpta genom att se på kopparormen. En del av de stungna fortsatte troligen med sin kamp, men förgäves. Varför blev inte de hjälpta? Därför att de inte trodde Ordet.

Månne de som trodde och blev hjälpta sedan skröt med sin tro? Blev de inte så uppfyllda av det stora undret som hände med dem, att de prisade Gud? De kunde ju inte tänka att de själva hade någon del i hjälpen, när de såg att det var kopparormen som frälste dem.

Precis lika är det med oss. Och precis på samma sätt borde vi prisa Gud för hans underbara frälsning.

Och såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror skall i honom ha evigt liv.

Förnyad omvändelse

Hur blir det med dem som är döpta, men som inte lever i tron? Är de pånyttfödda och Guds barn i alla fall?

En stor olycka för den lutherska folkkyrkan är den bristande uppföljningen av dopet. Till dopet skall enligt Jesu befallning också höra undervisning: "Döpande och lärande." Vad händer då om barnen som blivit döpta inte får undervisning?

Bibeln ger inte stöd för "en gång frälst - alltid frälst"-läran. Den varnar oss gång på gång för avfall. Paulus talar med sorg om Demas, som övergav honom av kärlek till denna världen. Om och om igen förmanar han oss att stå fasta i tron, och att inte låta djävulen få föra bort oss som ett segerbyte. Han varnar oss för att "falla ur nåden", vilket sker om vi börjar räkna med vår egen medverkan till frälsningen.

När Paulus kallar de äldste från Efesus till sig på sin tredje missionsresa innan han styr kosan mot Jerusalem och sin kommande fångenskap, påminner han dem om farorna med falska profeter och hur han "i tre års tid, natt och dag, oavlåtligen under tårar har förmanat var och en särskilt."

Samtidigt skall vi komma ihåg de många löften som Gud gett om sitt beskydd åt dem som vill följa honom. Den gode herden säger: "Ingen kan rycka dem ur min Faders hand."

Vi har också klara besked om att vi får vända om när vi har felat. Också fastän vi kommit alldeles bort från livet hos Jesus finns en fadersfamn som står öppen. Allra tydligast framstår Jesu liknelse om den förlorade sonen som ett vittne om den längtande Fadern, som redan förlåtit sin son innan han ens hann fram till honom. Denne son hade redan ansetts vara död, men han fick liv igen.

Så hoppas Gud få återföra sina döda barn till livet genom att föda dem på nytt med sanningens Ord.

Martin Luther säger i Schmalkaldiska artiklarna att David är ett exempel på en sådan som kommit bort från tron och Anden, när han gjorde äktenskapsbrott, mord och hädelse. Men genom profeten Natans predikan kom han åter till tro.

Detta exempel vill visa att det inte finns några förlorade fall för Gud. Det som tidigare sagts om synd mot den helige Ande minskar inte på möjligheterna för den ångrande att vända om, eftersom den synden inte alls vet om någon ånger och oro.

Av ett annat slag är den dagliga omvändelsen, vilken alla kristna behöver leva i. Den hör ihop med att leva i sitt dop och att varje dag påminnas om sina synder och sitt behov att leva i syndernas förlåtelse.