Joh 1:29
Se, Guds lamm, som borttager världens synd!
Luk 19:10
Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.
Vem var Jesus? Den frågan har delat människorna allt från den tiden när han gick omkring i Palestina med sin lärjungaskara tills i dag.
Åsikterna varierar i dag lika mycket som på Jesu tid. Några tror att han var en framstående profet eller lärare, någon annan att han planerade en revolution mot den romerska regimen. En vanlig uppfattning är att han ville stifta en ny religion, baserad på ett moraliskt sett oförvitligt liv.
I citaten ovan finner vi sammanfattningen av Jesu verk. Hans uppgift var något utöver profetens och lärarens. Han kom för att frälsa syndare. Lämnade åt sig själva är syndare förlorade. Men Gud har inte lämnat oss åt oss själva. Till det älskade han oss för mycket. Johannes återger det hela i den kända versen, som vi brukar kalla lilla Bibeln:
Joh 3:16
Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall inte förgås, utan ha evigt liv.
I sin bok Korsets mysterium framställer Agne Nordlander Kristi verk i fem modeller eller bilder: som ett offer, som friköpande (återlösning), med bilder av kamp och seger, med förliknings- eller försponingsmodellen samt som förebild i tjänande (s 11f). Alla dessa återfinns här.
Kristi namn
Matt 1:21
Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.
1 Joh 2.2
Apg 4:12
Namnet Jesus är inte valt av människor, utan av Gud. Han uppenbarade det genom sin ängel för att omtala syftet med Jesu födelse. Han är hela världens Frälsare, och han är den ende Frälsaren.
Jesus kan alltså sägas vara vår Frälsares personnamn. Det berättar vem han är. På samma sätt kan vi säga att Kristus är hans ämbetsnamn. Det uppenbarar vad han gör.
Ps 45:8
Luk 2:29f
Kristus betyder den Smorde och är den grekiska motsvarigheten till hebreiskans Messias. Han är alltså den som Gamla testamentets profeter förutsade och väntade på.
1 Sam 10:1
När en ämbetsman smordes till sitt ämbete använde man olja, som representerar den helige Ande. Därmed var han insatt i sitt ämbete av Gud.
Jesus Kristus har blivit insatt i tre ämbeten: profetens ämbete är att förkunna, prästens ämbete är att offra och konungens ämbete är att utöva regeringsmakten.
2 Mos 7:1
Kristus som profet
En profet är en som talar på en annans vägnar. Vi har tidigare sett att Mose tilldelades sin bror Aron som profet när han för sin bristande vältalighets skull tvekade att gå till Farao.
2 Kor 5:20
Guds profet skulle inte tala av sig själv, utan det som Gud befallde honom att tala. Paulus använder ordet sändebud eller ambassadör.
Jesus är en profet. Han förkunnade evangelium om Guds rike. Som andra lärare samlade han lärjungar omkring sig. Men han var mera än en vanlig profet. Mose säger om honom:
5 Mos 18:15
En profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är mig lik, skall Herren, din Gud, låta uppstå åt dig; honom skall ni lyssna till.
2 Mos 33:18ff
Mose var lagens profet. Han lade grunden till Gamla testamentets teokrati, gudsriket på jorden. Jesus grundade ett annat rike, som inte är av denna världen. Därför är Mose hans förebild.
Men Mose förbleknar i jämförelsen med Jesus. Mose var en människa med synd och brist. Han kunde tala om det som Gud gav honom. Men själv kunde han inte se Gud i all hans härlighet.
Jesus är själv Gud. Han kan vittna om det som han sett och hört, som Johannes säger:
Joh 1:18
Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Faderns sköte, han har kungjort vad Gud är.
Och Hebreerbrevet sätter Jesus som punkten och fullkomningen av profeternas verksamhet:
Hebr 1:1-2
Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till oss genom sin Son.
Matt 7:28f
Jesus hade en myndighet, som ingen annan profet hade haft. Den upplevdes av hans åhörare som en skarp kontrast mot de skriftlärdes tal. De hade ju hittat på sina egna stadgar, och hade därför ingen kraft bakom sitt budskap.
Luk 10:16
Joh 14:26
Sitt profetiska ämbete utförde Kristus dels direkt bland människorna, dels genom sina profeter och apostlar. Till sina lärjungar gav han fullmakten: "Den som hör er, han hör mig", och han lovade att den helige Ande efter himmelsfärden skulle komma för att påminna om allt vad han sagt. Också idag utför Kristus sin profetiska gärning genom Ordets ämbete.
Hebr 5:1
Det prästerliga ämbetet
Vårt svenska ord präst härleds från grekiskans presbyteros, som betyder äldste. Den betydelsen svarar inte emot den egentliga och ursprungliga, och därför skall vi först stanna inför ordet präst.
Präster hör till den religiösa kulten i de flesta religioner. Deras uppgift är att på människornas vägnar träda fram inför Gud med offer. De söker på detta sätt medla mellan Gud och människor och blidka Gud så att han blir välsinnad.
3 Mos 16
Så gjorde också prästerna i Gamla testamentet. De uttogs från Levi stam och kallades därför leviter. Ledaren bland prästerna kallades överstepräst. Hans främsta uppgift var att på den stora försoningsdagen gå in i det allra heligaste och bringa försoning för sina egna och för folkets synder.
Hebr 5:6
Ps 110:4
1 Mos 14:18ff
Kristus är förebildad i den gammaltestamentliga offertjänsten. Han är den verklige översteprästen, en "präst efter Melkisedeks sätt". Melki-Sedek var kung i Salem och präst åt Gud den Högste, och bar fram bröd och vin åt Abraham när han var trött efter ett krig. Abraham blev sedan välsignad och gav tionde åt denna märkliga präst, som förebildar Kristus.
Hebr 10:4
Hebr 10:14
I Nya testamentet är det särskilt Hebreerbrevet som undervisar om Kristus som vår överstepräst. Gamla testamentets offer kan inte ta bort synd, men de får sitt värde som förebilder för Kristus. Sedan Kristus har framburit sitt offer, som är hans eget blod, behövs inga andra offer. Därför skall det inte längre finnas präster i den gamla betydelsen.
I Kristus är alla kristna präster, vilket betyder att vi alla har rätt att gå fram till Gud. Vi behöver ingen annan medlare än Jesus Kristus. Våra församlingspräster är i stället tjänare, som församlingen kallar för att tjäna med Ordet och sakramenten.
För oss återstår bara ett "offer": lovets offer. Det frambär vi genom att tjäna Gud i den jordiska kallelse han ställt oss i.
Kristus som överstepräst
För att fullt förstå innebörden i Kristi översteprästerliga gärning behöver vi Gamla testamentets stora rikedom av förebilder.
Vi har redan nämnt Melki-Sedek, som i egenskap av präst åt Gud, den högste, också blev präst för Abraham.
Hebr 9:22
I den levitiska tempeltjänsten fanns många olika slag av offer. Där spelade blodet en avgörande roll. "Utan att blod utgjutes ges ingen förlåtelse." Blodet är nämligen bäraren av livet. När man utgöt blod, slocknade också livet. Eftersom allt liv hörde Gud till, betraktades all slakt som ett slags offer åt Herren.
3 Mos 16:2ff
Människan fick använda blod endast i offerkulten. Utan att föra med sig blod fick översteprästen inte gå in i det allra heligaste, och dit fick han gå endast på den stora försoningsdagen.
2 Mos 12:3ff
I samband med uttaget ur Egypten instiftades påskhögtiden. Där var slaktandet och ätandet av påskalammet höjdpunkten. Man skulle ta ett felfritt årsgammalt lamm av hankön. Blodet skulle strykas på dörrposterna till ett tecken på att Herrens ängel skulle gå förbi det huset när han dödade det förstfödda i egyptiernas hus.
2 Mos 12:13
Och blodet skall vara ett tecken, er till räddning, på de hus i vilka ni är; ty när jag ser blodet, skall jag gå förbi er. Och ingen hemsökelse skall drabba er med fördärv, när jag slår Egyptens land.
Jes 53:7
När vi talar om Jesus som Guds lamm, som blev slaktat, är det just påskmåltiden som avses. Hans blod har blivit utgjutet till världens frälsning.
Om detta talar också Jesaja, när han säger att den lidande tjänaren är "lik ett lamm som föres bort att slaktas."
Vår överstepräst offrade inte blod av djur. Hans eget blod skulle utgjutas.
1 Mos 22:2ff
Ett annat exempel från Gamla testamentet är berättelsen om Abrahams offer. Många upplever med stort obehag att Abraham bereder sig att offra sin ende son Isak. Hur kan Gud påbjuda ett människooffer? Hör inte sådant hednareligioner till?
1 Mos 17:17
I verkligheten skulle Abraham inte offra Isak. Gud kräver inga sådana offer av oss. Men han har själv offrat sin ende son för vår skull. Isak blev endast en förebild för Jesus. För Abraham betydde han allt. Han var väntad i tiotals år, och slutligen föddes han genom ett rent under, eftersom hans mor var nittio år gammal. Det kan ge oss en föreställning om Guds kärlek, när han sände sin ende Son till jorden för att dö.
Rut 4
BÖRDEMAN:
Inlösare (hebr.
goel), person som har rätt att lösa in egendom som sålts p.g.a.
fattigdom eller annan kris.
Lösepenningen
I Ruts bok berättas om hur Boas återbördar (löser in) sin släkting Rut genom att köpa den åker som hennes svärmor Noomi var tvungen att sälja för sin fattigdoms skull. Denna bördemansinstitution var viktig i Israel. Bördemannen (hebr: goel) var en förlossare för sin släkting som råkat i trångmål.
På så sätt blev Boas en förebild för Jesus, som är hans ättling. Rut var en hednisk kvinna, som blev upptagen i Israel och blev stammoder till David och Jesus. Jesus lösköpte oss från träldomen under djävulen och låter hedningar (icke-judar) få del i Guds egendomsfolk.
Detta är en av betydelserna i ordet återlösning. En annan hör ihop med slavhandel och krigsbyte. Lösepenningen skulle betalas till fullo för att en slav skulle kunna bli fri från sin fångenskap.
Dessa bilder förekommer rikligt i Nya testamentet i samband med Kristi verk. Synderna binder oss, och det krävs att lösepenning skall betalas för att vi skall bli fria. Den lösepenningen är Jesu blod.
1 Petr 1:18-19
Ni vet ju, att det inte är med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni har blivit lösköpta från den vandel ni förde i fåfänglighet, efter fädernas sätt, utan med Kristi dyra blod, såsom med blodet av ett felfritt lamm utan fläck.
Ef 1:7
I honom har vi förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra synder, efter hans nåds rikedom.
Förlossning är det samma som återlösning, och anknyter till det som ovan sagts om lösepenning. Nära samman med detta hör friköpandet, som vi finner bl a i Galaterbrevet:
Gal 3:13
Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse för vår skull. Det är ju skrivet: "Förbannad är var och en som är upphängd på trä."
Ställföreträdaren
"En förbannelse för vår skull", skriver Paulus. Kristus har blivit vår ställföreträdare, vikarie. Det straff som skulle ha drabbat oss har drabbat honom. Och det liv som han levde heligt och rent gav han oss till förtjänst.
Luther kallar detta "det saliga bytet". Paulus skriver också:
2 Kor 5:21
Den som inte visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bli rättfärdighet från Gud.
Detta byte innebär två ting:
1) Jesus måste uppfylla Guds heliga lag i vårt ställe. Vi talar om Kristi aktiva lydnad (görande lydnad). Sedan han fullgjort allt vad lagen kräver har lagen fått sin ände i honom.
2) Jesus måste lida straffet för vår synd. Försoning mellan Gud och människor är omöjlig utan att full lösen har betalts. Men som vi sett av flera bibeltexter har lösepenningen betalts genom Jesu blod. Han blev "gjord till synd". Detta kallar vi Kristi passiva lydnad (lidande lydnad).
Luther förklarar saken så här:
Luther: Stora galaterbrevs-kommentaren,
s.
267
Då den barmhärtige Fadern såg oss förtryckas av lagen och hållas under förbannelsen utan någon möjlighet att befrias därifrån, sände han sin Son i världen, lade alla människors alla synder på honom och sade till honom: Var Petrus, förnekaren, var Paulus, förföljaren, hädaren och våldsverkaren, var David, äktenskapsbrytaren, var syndaren, som åt äpplet i paradiset, var rövaren på korset, med ett ord, var alla människors person, som gjort alla människors synder och se sedan till, att du betalar och gör till fyllest för dem! Då kommer lagen och säger: Jag finner, att denne syndare tager på sig alla människors synder, och jag ser ingen synd utom hos honom. Alltså skall han dö på korset. Och så angriper lagen honom och dödar honom. Då detta skett, är hela världen renad och försonad från alla synder, och följaktligen är den också befriad från döden och från allt ont. Men sedan synden och döden röjts ur vägen genom denne enda människa, skulle Gud icke se något annat i hela världen, särskilt om världen trodde, än idel renhet och rättfärdighet.
Joh 19:30
SATISFAKTION:
Tillfyllestgörelse; Kristi fullkomliga betalning
för synderna.
Guds vrede är alltså stillad, han är tillfreds. Jesus har gjort allt, det är fullbordat. Man brukar tala om detta verk som satisfaktion, vilket betyder tillfyllestgörelse.
Försoning och rättfärdiggörelse
Vi måste ännu ta upp ett par centrala begrepp. För den skull återvänder vi till den viktiga texten i 2 Kor 5:
2 Kor 5:18-19
Men alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och givit åt oss försoningens ämbete. Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar inte människorna deras synder, och han har betrott oss med försoningens ord.
Rom 1:18
Vi talar om försoning när två stridande parter kommer överens och blir vänner igen. Vi har sett att det är synden som skiljer oss från Gud. Guds helighet förbjuder honom att låta oss komma till honom. Vreden vilar över varje syndare.
Men genom Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse är skulden sonad. Våra synder sonades, betalades, i hans blod. Därför är orsaken till Guds vrede borta. Vi kan mötas som vänner. Det är försoningens innebörd.
Denna försoning gäller hela världen, som Johannes skriver:
1 Joh 2:2
Han är försoningen för våra synder, ja, inte endast för våra, utan också för hela världens.
Gud har inte frågat efter vår inställning innan han sände Jesus för att betala vår synd. Han frågade inte heller efter den när Jesus skulle gå i döden. Jesus bad för sina bödlar. Han gav sitt liv för ogudaktiga.
Rom 5:6-8
Ty medan vi ännu var svaga, led Kristus, när tiden var inne, döden för oss ogudaktiga. Näppeligen vill ju annars någon dö ens för en rättfärdig man -- om nu också till äventyrs någon kan ha mod att dö för den som har gjort honom gott -- men Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.
Vi har några gånger mött ordet rättfärdig. Följande citat från Romarbrevets undervisning om Abrahams trosrättfärdighet kan hjälpa oss att förstå vad det betyder:
Rom 4:4-5
Den som håller sig till gärningar, honom blir lönen tillräknad inte på grund av nåd, utan på grund av förtjänst. Men den som inte håller sig till gärningar, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.
FORENSISK:
Hör samman med
domstolsväsendet; ett juridiskt utslag.
Här omtalas en rättfärdighet som tillräknas. Att vara rättfärdig betyder att ha ett rätt förhållande till Gud. Då måste man vara utan synd, eftersom Gud själv är helig. Guds rättfärdighet innebär att han befaller och belönar det goda samt förbjuder och bestraffar det onda. Detta beror på hans heliga kärlek.
Verbet rättfärdiggöra betyder att förklara rättfärdig. Också inför människor kan man rättfärdiggöras, vilket betyder att man blir ansedd rättskaffens och oskyldig till brott, t ex inför en domstol. Motsatsen är att fälla, döma skyldig.
Nu säger alltså Paulus att Gud förklarar den ogudaktige rättfärdig. Det kan inte betyda, att syndaren plötsligt blir syndfri till sitt väsen. Det har att göra med ett domsutslag: Gud tillräknar inte synden, utan förklarar syndaren oskyldig. Man brukar tala om en rättfärdighet i forensisk mening, dvs som en juridisk term.
Luther betonar att denna rättfärdighet är en främmande rättfärdighet, alltså en som kommer utifrån utan vår egen medverkan. Han kallar den också en passiv rättfärdighet.
På vilken grund kan Gud förklara rättfärdig? I citatet ovan från 2 Kor 5 läste vi förklaringen: Gud tillräknar inte människorna deras synder, för han försonade världen med sig själv i Kristus.
Sedan försoningen har skett och Guds vrede är borta finns inte längre någon synd, som Gud kan anklaga oss för. Beviset för detta är Kristi uppståndelse från de döda:
Rom 4:25
Jesus, vår Herre, utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.
Liksom våra synder var orsaken till att Jesus sändes hit till världen, var Guds rättfärdighetsförklaring över världen orsak till att Jesus uppväcktes ur graven. I Jesu död betalades skulden för våra synder, och i hans uppståndelse utfärdade Gud kvitto på att skulden är fullständigt betald.
En av de starkaste framställningarna om rättfärdiggörelsen finns i Rom 5:
Rom 5:18
Alltså, liksom det som kom genom en endas fall, för alla människor ledde till en fördömelsedom, så leder det, som kom genom rättfärdiggörelsedomen förmedelst en enda, för alla människor till en rättfärdiggörelse som medför liv.
I denna parallell mellan Adams och Kristi ställföreträdande uppgifter saknas verben i grundtexten. Översättningen med olika tidsformer, "ledde" resp "leder", saknar alltså stöd i den grekiska texten. Ordagrant står det i den andra delen av versen: "Så också genom ens rättfärdiga handlande för alla människor till en livets rättfärdiggörelse."
Dan 9.24
I Daniel 9 finns en profetia om Jesu verk (de sjuttio årsveckorna). Däribland nämns att en evig rättfärdighet är framhävd.
Vi brukar tala om en allmän rättfärdiggörelse, som har skett för alla människor. Den kan liknas vid solen, som genom Jesus börjat lysa över alla människor. Gud är åter välsinnad mot oss. Men för att vi personligen skall ha välsignelse av solljuset, Guds nåd och förlåtelse, behöver den mulna himlen öppnas, så att solens ljus når oss. Det är den helige Andes verk, som han utför genom Ordets predikan och sakramentens förvaltning. Där erbjuder han Kristi utverkade förlåtelse åt oss personligen och verkar tro, som tar emot och tillägnar sig förlåtelsen. Då talar vi om trons rättfärdighet. Utan den är Kristi verk förspillt.
Återlösningens frukter
Martin Luther har gett oss en fin förklaring till Kristi verk i sin Lilla katekes. Så här säger han i förklaringen till den andra trosartikeln:
Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud, född av Fadern i evighet, och tillika sann människa, född av jungfrun Maria, är min Herre. Han har återlöst, förvärvat och vunnit mig, förlorade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld, inte med guld eller silver, utan med sitt heliga och dyra blod, och med sin oskyldiga pina och död. Han har gjort allt detta för att jag skall tillhöra honom, leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, liksom han har uppstått från döden, lever och regerar i evighet. Det är visst och sant.
Här nämns de tre fördärvsmakter, från vilka Jesus återlöst oss: synden, döden och djävulens våld.
Rom 8:1
Rom 6:14
Jesus återlöste oss både från syndens skuld, straff och från dess makt. Det finns ingen anklagande skuld längre för dem som hör honom till. Straffet för synden är också borta. De yttre följderna av synden kvarstår, och vi får bära dem som en fostran för vårt eget bästa. Vi är friköpta också från syndens makt och herravälde, som regerar den naturliga människan. Som kristna står vi under nåden, och strider med Guds hjälp mot gamla Adam i köttet. Visst faller vi offer för synden och tvingas medge att vi syndar i tankar, ord och gärning varje stund, men synderna får vi bekänna för Herren och de skall inte få makt över oss.
Upp 20:6
Joh 11:25f
Döden är en fiende, som Kristus återlöste oss från. Den innebär en skilsmässa från Guds välsignelser. Den andliga döden är en andlig skilsmässa från Gud. Den vill Jesus göra slut på genom den nya födelsen, som han kallar oss till genom dopet och Ordet. Denna nya födelse kallas också "den första uppståndelsen". Den som har del i detta nya liv förblir i gemenskap med Jesus också fastän kroppen dör.
1 Kor 15:55ff
Trots det nya livet måste vi ändå dö kroppsligt, dvs skiljas från Guds jordiska välsignelser. Döden väcker fasa på grund av att den är syndens straff. Men för kristna är döden inte längre något straff, utan porten till en bättre tillvaro. Därför kan Jesu seger över döden övervinna den naturliga skräcken för döden.
Joh 5:24
Den eviga döden, som består i evig skilsmässa från Gud tillsammans med djävulen och hans änglar, kan inte hota kristna, eftersom den som hör Jesus till är fri från dom och död.
Joh 12:31
Joh 16:11
Matt 4:3ff
1 Mos 3:15
1
Petr 5:8
Slutligen har Jesus återlöst oss från djävulens våld. På grund av synden har djävulen makt och kan anklaga oss med lagen som stöd. Men Jesus har övervunnit honom och kastat ut honom från himlen, så att han inte längre kan anklaga oss inför Guds tron. Denna seger har Jesus vunnit dels genom sin ståndaktighet i frestelsen, dels genom återlösningen. Då skedde det som Gud uttalade i syndafallet till ormen: "Denne skall söndertrampa ditt huvud." Men djävulen utnyttjar ännu sin chans att "stinga honom i hälen" och går omkring på jorden "som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka".
Rom 8:33
På grund av djävulens verksamhet skall många människor gå bort från Jesus. Men de som håller sig till honom behöver inte vara rädda, för han är deras försvarsadvokat.
Kungen
En kung kännetecknas i princip av makt. Trots att detta inte alls är självklart i våra moderna monarkier, behåller vi denna egenskap för Kristus i hans konungsliga ämbete.
Man brukar särskilja tre riken i detta ämbete.
Hebr 1:3
Upp 17:14
I sitt allmaktsrike utövar Kristus regeringsmakten i hela universum. Han uppehåller allt med sitt ords kraft och allt skapat är underställt honom, vare sig man vill det eller inte. Han är Konungarnas Konung.
Joh 18:37
Luk 17:21
Dan 2:44
Nådens rike omfattar endast dem som blivit födda på nytt genom nådens medel och som lever i tro på sin Frälsare. Detta rike upprätthålls inte med yttre makt, men är likväl starkare än alla jordiska riken. Kännetecknet på medlemskap är Guds nåd och det är därför osynligt för människor. Nådens medel är de verktyg genom vilka Kristus utövar regeringsmakten.
I sin förklaring till andra bönen i Fader vår ger Luther oss en klar och kortfattad beskrivning av hur man blir medlem i nådens rike:
Det sker, när vår himmelske Fader ger oss sin helige Ande, så att vi genom hans nåd tror på hans heliga Ord och lever saligt här i tiden och sedan i evigheten.
Upp 2:10
Luk 23:43
Till sist skall Kristus återkomma på himmelens skyar för att upprätta härlighetsriket. Där skall alla som hör honom till få kronor som tecken på segern och delaktigheten i kungamakten. Till detta rike kommer själarna i dödsögonblicket och efter uppståndelsen skall också kropparna ärva riket.
Alla dessa riken har samma kung, och är olika faser i Guds plan. Kristus regerar allmaktsriket för nåderikets bästa och nåderiket syftar fram mot härlighetsriket. Det jordiska livet är kort, och vi har vårt riktiga hem i himlen.
1 Tim 1:15
Syftet med Jesu verk
Det yttersta målet med Kristi verk är att syndare skall bli frälsta. Denna frälsning har Jesus vunnit genom sin återlösning, då han vann syndernas förlåtelse, liv och salighet för alla människor. I sitt profetiska ämbete förkunnar han frälsningen för att människor skall komma till tro och personligen bli delaktiga i frälsningens gåva. I sitt konungsliga ämbete regerar han så att människor skall nå den eviga frälsningen, som han har berett åt dem.
1 Kor 6:20
2 Kor 5:15
Luther uttrycker målet med Jesu verk så här: "För att jag skall tillhöra honom, leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet..." Vi är inte våra egna, utan vi har blivit köpta av Jesus med hans eget blod för att tillhöra honom. Därför skall vi också leva så att vi förhärligar honom. Detta vill vi göra för att så många som möjligt skall få leva med honom i all evighet.
Sionsharpan
437:3-4
Men lär mig själv, o Jesus,
att detta kunna tro,
och ge mitt arma hjärta
därav en salig ro,
att jag ej endast skådar
med sorgsen blick på mig,
men frälst och glad och tröstad
kan se mig ren i dig!Låt mig ej heller leva
mig själv blott till behag,
nej, leva till din ära
och tjäna dig var dag!
Och fast du ej behöver
en ringa tjänst av mig,
ge mig den nåden, Herre,
att dock få tjäna dig!