Rom 5:12

Därför är det så: Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla har syndat.

Vi har i samband med diskussionen om den teistiska evolutionsidén sett hur svårt det är att förena tanken på en utveckling från lägre till högre organismer under miljoner år med den bibliska undervisningen om syndafallet. För den som tror att människan och apan har gemensamma förfäder återstår ingenting annat av syndafallsberättelsen i 1 Mos 2 än en myt, som kan ses som en förklaring till känslan av skuld och synd.

Men i denna förklaringsmodell finns inte plats för något lyckligt urtillstånd. Enligt evolutionsläran skulle vår tid vara höjden av utveckling och välbefinnande. Den tanken är svår att förstå, när man tänker på alla grymma krig och utrotningar som detta sekel beskådat!

Enligt Bibeln har människan däremot varit sig lik under alla tider. Det finns bara ett undantag: den tid som Adam och Eva levde före syndafallet. Vi känner inte till hur länge de fick leva i paradiset. Men vi vet en del om denna härliga tillvaro, och vi skall först stanna något inför den, innan vi sedan går till situationen efter syndafallet.

1 Mos 2:7

Urtillståndet

Sådan Gud skapade människan var hon god. I detta ryms många egenskaper, och vi skall försöka ta fram några av dem, för att sedan i tur och ordning visa hur de förlorades i syndafallet.

Människan var Guds avbild. Vi förstår inte i detalj vad detta betyder. Men vi vet att hon blev artskild från djuren. Hon fick en rationell själ, som utrustades med livsande av Gud själv och som kunde tänka och bära ansvar inför Gud. Hennes kropp, som skapades av jordens stoft, blev på ett underbart sätt bärare av denna själ. Människan blev skapelsens krona och herre.

Matt 10:28
Pred 12:77
TRIKOTOMI: Människan är kropp, själ och ande.

DIKOTOMI: Tudelning: människan är kropp och själ.
Luk 23:43

Kol 3:10
Ef 4:24
1 Mos 2:25  

Bibeln gör ibland en tredelning av människans natur: kropp, själ och ande. Anden är den del av människan som svarar för den gudomliga kontakten, medan själen anknyts till jordnära angelägenheter. Andra gånger gör Bibeln ingen åtskillnad mellan dessa, utan talar om kropp och själ eller kropp och ande som samma sak.

Människans själ är odödlig. Det ses bl a av Jesu ord till rövaren på korset: "I dag skall du vara med mig i paradiset."

Människan hade en god fysisk kondition. Hennes kropp led ännu inte av sjukdom och smärta.

Också det andliga gudsförhållandet var perfekt. Hon hade kunskap om Gud och var rättfärdig och helig. Hon var oskyldig i sin nakenhet. Hon hade fått Guds bud att följa och kunde lyda honom. Men hennes vilja var fri också att bryta mot hans bud.

Den inbördes relationen mellan mannen och kvinnan var god. Kvinnan hade skapats till hjälp åt mannen och vardera parten visste sina skyldigheter och kände sina begränsningar.

Också i förhållandet till naturen rådde harmoni. Arbetet med att vårda och bruka skapelsen var en glädje, som bar med sig välsignelse.

1 Mos 3:1ff

Syndafallets orsaker

I denna harmoni fanns redan en djävul med. Han kom i ormens skepnad, och han var listig. Med orden "Skulle då Gud ha sagt: 'Ni skall inte äta av något träd i lustgården'?" avslöjar han sin välkända taktik. Han förvränger Guds ord. Gud hade ju ingalunda förbjudit människorna att äta några som helst frukter, utan bara frukterna från kunskapens träd på gott och ont.

Kvinnan har lyssnat rätt till Gud. Hon kan ge svar på tal. Men så kommer fortsättningen, där ormen kommer med en falsk tolkning av det som Gud sagt. Han ingjuter högmod och påstår att Gud av själviskhet vill bevara den rätta kunskapen för sig. Därför skulle Gud ha varnat för döden på ett lögnaktigt sätt.

Så lyssnar kvinnan till djävulens röst och tvivlar på Guds ord. Hon finner motiveringen förnuftig, och frågar sig vad det kan vara för fel i att få mera kunskap, rentav samma kunskap om rätt och orätt som Gud själv har. Hon hade fått frihet att låta bli att äta, och om hon hade trott Guds ord skulle hon ha gjort det. Men längtan efter det förbjudna blev för stark.

Det fanns endast ett förbud. Människorna överträdde bara detta enda bud. Men därmed hade de överträtt hela lagen och brutit sin gemenskap med Gud. De bytte gemenskapen med Gud mot gemenskap med Satan. Därmed förlorade de paradiset.

1 Mos 3:7

Jak 2.10

Rom 8:20

1 Mos 4:8

Syndafallets följder

De konkreta följderna av syndafallet uppenbarade sig omedelbart. "Då öppnades bådas ögon, och de blev varse att de var nakna." I stället för att bli lika Gud, som djävulen hade förespeglat dem, miste de den gudslikhet som de fått i skapelsen. De öppnade ögonen visade dem att de måste blygas inför den allseende. De blev Guds fiender, flydde bort ifrån honom och skyllde synden på honom. I stället för en välsignad gemenskap med Gud drabbades de av skilsmässa, en andlig död.

De båda människornas inbördes förhållande förändrades. Nu skyllde de på varandra, blygdes och ljög. Hänsynslöshet och grymhet ersatte den fina relation Gud hade skapat mellan dem. I stället för kärlek blev själviskhet den dominerande egenskapen.

På samma sätt förstördes herraväldet över skapelsen och marken blev förbannad. Arbetet blev tungt. Kampen för tillvaron präglar naturen. "Skapelsen har blivit lagd under förgängligheten."

Människans fysiska och psykiska styrka gick under. Hon behövde kläder för att skydda sin kropp med. Hon började känna smärta, sorg och död. Livets träd förbjöds för henne Den kroppsliga döden inträdde efter en tid, och den första gången som döden omtalas är när Abel blev martyr.

1 Mos 5:3

Rom 5:15ff

Arvsynden

Den största katastrofen i mänsklighetens historia har inträffat. Det är inte bara två människor, som får bära sitt straff, utan deras olydnad för in hela skapelsen i en helt annorlunda tillvaro. Och när Set föds, omtalas att han blir Adam lik, hans avbild. Orden står i uppenbar motsats till skapelseorden, när Gud gjorde människorna till sin avbild.

För alla människor får detta ödesdigra konsekvenser. I Rom 5 undervisar Paulus hur den första synden ledde till en fördömelsedom över alla människor. Synden tillräknas alltså alla människor via dessa första människor. Beviset på detta är att alla människor kan dö. Adam blir på detta sätt en förebild till Kristus, som skulle bli ställföreträdaren i fråga om upprättelse, såsom Adam blev det i fråga om synd och dom.

Ps 51:7

Men det är inte bara en tillräknad synd som drabbar människorna. Också deras natur blir fördärvad. Syndafördärvet blir en del av den naturliga människan, och fortplantas genom födelsen, som David säger:

Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig.

Joh 3:6

När Jesus undervisar fariséen Nikodemus i deras nattliga samtal, påpekar han att den naturliga människan inte kan komma in i Guds rike. Hon måste först födas på nytt, ovanefter. Det är en milsvid skillnad mellan den andliga människa, som kan komma inför Gud, och den naturliga, sådan hon föds hit till världen:

Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av Anden, det är ande.

Rom 8:6-7

Den naturliga människan sägs vara kött. Hurudant det är får vi veta av Paulus i Romarbrevet:

Köttets sinne är död,. medan Andens sinne är liv och frid. Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud, eftersom det inte är Guds lag underdånigt, ej heller kan vara det.

Ef 2:1-5

Det finns alltså en avgörande skillnad mellan det köttsliga sinnet och det andliga. Det köttsliga är fientligt mot Gud, medan det andliga behagar Gud. Därmed har köttet ingen gemenskap med Gud, utan är dött i andligt avseende.

I Efesierbrevet blir det klart, att vi alla av naturen är andligen döda:

Så har han också gjort er levande, er som var döda genom de överträdelser och synder i vilka ni förut vandrade. Vi var genom vår natur hemfallna åt vredesdomen, vi liksom de andra. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har för den stora kärleks skull, varmed han har älskat oss, gjort oss levande med Kristus, oss som var döda genom våra synder.

Detta dödens tillstånd är inte bara förorsakat av medvetet uppror i yttre handlingar. Det är, som det föregående stället visar, ett sinnelag.

SKB 57

Augsburgska bekännelsen säger i artikel II:

Vidare lära de, att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död även nu, åt dem, som icke födas på nytt genom dopet och den helige Ande.

Den här definitionen upprör många människor, i synnerhet sådana som inte döper barnen. Vad händer då med sådana som dör odöpta, frågar man.

Till det kan bara sägas, att den frågan inte är vår sak att avgöra. Det som vi vet är i hurudan situation vi befinner oss av naturen. Det säger Bibeln klart och tydligt. Sedan vet vi, att Gud just för denna ömkliga belägenhets skull har sänt Jesus som vår Frälsare för att ge oss evigt liv genom tron på hans namn. För att vi skall få denna tro har vi fått Ordet och sakramenten. Därför skall vi bruka dessa nådemedel till alla människors andliga väl.