Kapitel 1: Bibeln

2 Tim 3:14-17

Men förbliv du vid det som du har lärt, och som du har fått visshet om. Du vet ju av vilka du har lärt det, och du känner från barndomen de heliga skrifter som kan ge dig vishet, så att du blir frälst genom den tro du har i Kristus Jesus. All skrift som är ingiven av Gud är också nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, så att en gudsmänniska kan bli fullt färdig, väl skickad till allt gott verk.

I världen finns en uppsjö av vägvisare till himmel och salighet.

Vid vår dörr står två välkammade unga män, som med Bibeln i hand visar på räddningen undan ett kommande Harmageddon.

I en gammal skola rör sig några ungdomar taktfast och sjunger "Baba Nam Kevalam" (endast i den älskade Faderns namn). Det är Ananda Marga som övar sig att vandra på den tekniska vägen till salighet.

Hur skall jag veta vilken väg som är den rätta? Hur vet jag att Bibeln är tillförlitligare än Veda-böckerna eller Koranen? Och vem säger att den lutherska tolkningen av Bibeln är mera rätt än Jehovas vittnens utläggning?

I vårt första kapitel skall vi stanna inför dessa frågor. Särskilt skall vi stanna inför frågan om Bibelns tillkomst.

Psb 339

Den religiösa människans väg till Gud

"Mästare, alla söka dig, uppenbart eller förteget." Så börjar en omstridd psalm. Är det så att alla människor söker Gud?

Har inte den västerländska nutidsmänniskan nog av att skaffa fram pengar för att kunna hålla sig med bostad, fritidshus, bil och moderna kläder? Räcker hennes tid till religiösa aktiviteter vid sidan om det krävande arbetet, för att inte tala om alla sammanträden och kurser?

Apg 17:22f

 Paulus fann på sin väg genom Aten ett altare med inskriften "Åt en okänd Gud." Atenarna upplevde att det fanns ett väsen som är högre än de gudar man hade gjort sig av trä och sten. Människan är religiös till sin natur.

Dagens västerländska människa gör inte avgudabilder åt sig. Hon längtar efter "något bortom bergen, bortom blommorna och sången". Kanske hon inte vet om det själv, ännu mindre kan hon uttrycka sin längtan i frågor. Ändå saknar hon något. Hon behöver någon utöver det materiella. Hon är religiös, hon söker Gud.

Men vilken Gud söker den religiösa människan?

Rom 1:20

Enligt Romarbrevet känner hon någorlunda väl till Guds osynliga väsen, hans eviga makt och gudomlighet.

Rom 2:15

Hon har dessutom lagen inskriven i sitt samvete. Hon anar Guds rättfärdighet och förstår att Gud kräver renhet och rättfärdighet också av henne.

Samma sak omvittnas av den mängd av religioner, som finns runtom i världen. Överallt har människan försökt finna en väg till Gud via offer, meditationer och olika slags ansträngningar.

ALLMÄN UPPENBARELSE:
Det som vi kan veta om Gud genom naturen, samvetet och Guds ledning i historien.

Den kunskap om Gud som vi får genom naturen, samvetet och Guds ledning i folkens liv, kallar vi den allmänna uppenbarelsen.

Räcker den kunskapen till? Ungdomarna, som övar sig på vägen till saligheten genom sina rytmiska danser och sina strikt inrutade meditationsövningar, vad väntar dem för salighet? Och lyckas ett Jehovas vittne fullkomligt fylla sin föreskrivna kvot av förkunnelse och därtill allt det andra som förväntas?

Människan kan tänja sig till de mest fantastiska prestationer. Säkert finns det sådana som trott sig vara fullkomliga i sin askes eller i sin självuppoffrande välgörenhetsverksamhet. Men ändå känner varje människa, som ärligt speglar sig i någon variant av stränga religiösa levnadsregler, en viss oro: Duger jag verkligen? Räcker det till, det som jag har gjort? Tänk om det brister i någon detalj, och så ramlar hela försöket omkull!

Och vad skall Gud säga då? Kommer han att straffa mig? Inför denna oro försöker människan fundera ut vägar att blidka Gud och stilla hans vrede. Tänk om man skulle ge Gud det bästa man har, då måste han ju bli god igen! Eller om han ser att jag riktigt försöker hjälpa min medmänniska, då glömmer han nog att jag missade det där lilla...

Så kommer offrandet in i bilden. Tanken att vi måste ersätta Gud för det vi försummat är urgammal. Likaså är allmosor (t ex i islam), fastor och böner andra former av trappsteg på himlastegen.

Det väsentliga i den religiösa människans väg till Gud är alltså försöken att komma uppåt i egen kraft. Det som man inte klarar av själv hoppas man Gud skall bemöta med förståelse och barmhärtighet, och det är lättare att göra Gud välsinnad om man är beredd att offra och försaka. Är man dessutom beredd att späka sin kropp borde väl himlaporten öppnas ännu snabbare.

Hur mycket kräver då Gud innan man kan vara säker på sin salighet? Den naturliga religionen har inget klart svar på den frågan. Därför ligger rädslan och ångesten på lur. Tänk om...?

En som hade varit djupt insnärjd i sådana bekymmer var Martin Luther. Trots att han gick i kloster och borde ha varit fri från alla misstankar att bli underkänd inför Guds heliga domstol, upplevde han sig stå inför ett öppet helvete. Och ju mer han bemödade sig om att rena sitt sinne och försöka uppfylla alla Guds bud, desto djupare blev hans ångest.

Psb 253:2

Han skriver om detta i en psalm:

Jag fången var av Satans makt
och låg vid dödens portar.
Min synd mig tyngde dag och natt.
Jag såg: jag var förlorad.
Jag ville ej det goda mer.
Förtvivlad, maktlös sjönk jag ner
och helvetet stod öppet.

SÄRSKILD UPPENBARELSE:
Guds direkta undervisning i Bibeln och genom Jesus.

Hebr 1:1-2

Guds särskilda uppenbarelse

Mången annan än Luther har tvingats ge upp sina försök att nå upp till Gud genom sina egna bemödanden. Det finns en annan väg, men det kan krävas oerhört mycket innan människan böjer sig för den. Den väg som Gud har uppenbarat för oss i Bibeln talar nämligen om Guds väg till oss.

Den vägen har framför allt uppenbarats genom Jesus Kristus. Han är den stora skiljelinjen mellan de naturliga religionerna och den kristna tron. Hebreerbrevet inleds med en undervisning om honom:

Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till oss genom sin Son.

 
Ps 40:2-4

Budskapet om Jesus, Guds Son, är diametralt motsatt mot allt vad vi människor har kunnat tänka ut. Vi har försökt komma upp till Gud, men i stället har han kommit ned till oss. David beskriver det så här:

Stadigt förbidade jag Herren, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn; han ställde mina fötter på en klippa, han gjorde mina steg fasta; han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud.

Här skiljer sig kristendomen från de naturliga religionerna. Att Gud har kommit till oss människor, och att han dessutom av nåd, alldeles gratis, ger oss allt som hör till liv och salighet, det är omöjligt att fatta med vanligt sunt förnuft. Därför har Gud gett oss en särskild undervisning i form av Bibeln. Den innehåller Guds egen uppenbarelse om allt vad vi behöver veta för att bli evigt saliga.

Hur kan vi då påstå att Bibeln skulle vara förmer än Koranen, Vedaböckerna, Mormons bok och alla de andra religionernas heliga skrifter? Är det inte förmätet att påstå att just vi har mera rätt än andra? Och de påstår ju också att deras skrifter har kommit till genom en uppenbarelse?

Det finns förstås en möjlighet att testa alla skrifternas hållbarhet rent vetenskapligt. Man kan undersöka de historiska uppgifterna och pröva om de är riktiga. Man kan göra jämförelser mellan de olika delavsnitten och undersöka varifrån skrifterna härstammar.

Så gör forskarna också. Och Bibeln består mycket väl detta prov. Den är skriven under en lång följd av år, tusenfemhundra år, och av många olika författare. Den presenterar en massa historiska fakta, som lätt går att pröva. Man har tillgång till ett omfattande material av handskrifter från olika tider. Inför allt detta har Skriften visat sig vara fullt tillförlitlig.

Visst har det gjorts många angrepp på Bibeln som gudomlig uppenbarelse. Det skall vi se närmare på i nästa avsnitt. Vi skall då se att den stora stötestenen är Bibelns eget anspråk på att vara given till oss av Gud själv, genom särskilda människor. Den övernaturliga uppenbarelsekaraktären är ett problem för den sortens vetenskap, som vill arbeta med samma metoder som den inomvärldsliga forskningen.

Det är lätt att konstatera, att de andra heliga skrifterna har brister i många avseenden. Ändå är det inte främst utgående från den vetenskapliga jämförelsen som vi sätter Bibeln i en skild kategori. Det gör vi utifrån dess budskap.

Det som skiljer kristendomen från all annan religion är dess huvudriktning: den kommer från Gud till oss. De andra heliga skrifterna talar om vår väg till Gud. Med detta som måttstock kan vi pröva varje religion. Vi kan också pröva allt som sätts fram i det kristna namnet, och se om det håller provet. Finns där den minsta antydan att människan själv skall medverka till sin frälsning, har människans egen religion blandats in.

Det finns alltså en radikal skillnad mellan kristendomens väg och de andra religionernas väg till Gud. Men kan i själva verket tala om två religioner: nådens religion och lagens, eller gärningarnas, religion.

Hur kom Bibeln till?

Om nu Bibeln är Guds uppenbarelse till oss, har den då kommit neddimpande fix och färdig från himlen?

Den frågan hör man ibland ställas. Då skall vi genast konstatera att Bibeln själv berättar om sin tillkomst. Den berättar ibland vem som har skrivit, men det är vanligare att vi inte får veta vem som är författaren till en viss bok.

Bibeln är egentligen ett helt bibliotek. Ordet Bibel kommer från det grekiska ordet biblia, som helt enkelt betyder böcker. Dess första avdelning, Gamla testamentet (ofta förkortat GT), består av 39 böcker och är identisk med judarnas heliga skrift. Den har till största delen skrivits på hebreiska (en liten del på arameiska).

Den hebreiska Bibeln är indelad i tre huvuddelar: Lagen (de fem Moseböckerna), Profeterna och Skrifterna. Gamla Testamentet beskriver en lång tidrymd och har kommit till under många århundradens förlopp.

Bibelns andra huvuddel är Nya testamentet (NT). Det består av 27 böcker och har kommit till under det första århundradet efter Kristus. Men även här är många författare med i staben av upphovsmän. Nya testamentets grundspråk är grekiska.

2 Petr 1:21

2 Tim 3:16-17

Så här berättar Bibeln själv om sin tillkomst:

Ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade vad som gavs dem från Gud.

Eftersom hela Skriften är ingiven av Gud, tjänar den till att meddela undervisning, ge tillrättavisning, upprätta och fostra till ett rättfärdigt liv. Så kan en gudsmänniska bli sådan hon bör vara, nämligen rustad för varje kärlekens gärning.

Det sista citatet är skrivet enligt Hedegårds översättning. Det återfinns i KB 1917-version i inledningstexten.

PROFETIA:
Det som talas om på uppdrag av en annan (av Gud).

Profetia

Petrus talar om profetia. Det ordet betyder inte i första hand framtidsförutsägelser, utan ett budskap som talas på uppdrag av Gud. Det avser allt Guds ord till oss, i första hand Gamla testamentet. Likaså avser Paulus i vårt andra citat främst GT. Men lika gärna kan vi säga att orden gäller hela vår Bibel, alltså också Nya testamentet.

Jer 1:9

 
2 Mos 19:8

En profet är en som talar Guds ord. Jeremia fick vid sin kallelse veta att Gud skulle lägga sina ord i hans mun. Han hade ofta svårt att föra fram det budskap Gud gav honom, men han måste. De var inte hans egna ord, utan han var i den Allsmäktiges tjänst. Därför inleddes budskapen med orden "Så säger Herren.

Den första gången ett skrivet ord nämns i Bibeln är i andra Mosebok. I kapitel 19 omtalas hur Israels folk kommer till Sinai. Mose får höra Herren tala uppe på berget, och när han kommer ned till folket förkunnar han för dem vad Herren har sagt. Till detta svarar folket: "Allt vad Herren har talat vill vi göra."

2 Mos 24:7

Sedan fortsätter delgivningen av lagen på samma sätt. I kapitel 24 upprepar folket sitt lydnadslöfte. Och sedan omtalas hur Mose tecknade upp alla Herrens ord. När han enligt vers 7 föreläste ur den nu skrivna lagen, som kallas förbundsboken, lovar folket ånyo att göra och lyda "allt vad Herren har sagt".

Det görs alltså ingen åtskillnad mellan det muntliga och det skrivna ordet. Eftersom allt kommer från Gud räknas det som gudomligt ord. Mose är här endast profetens röst, och han lägger inte till någonting av egna funderingar.

 
2 Mos 4:15-16

Ett slående exempel på en profets uppgift är också 2 Mos 4. När Mose får sitt uppdrag att befria Israel ryggar han tillbaka, eftersom han säger sig vara en dålig talare. Då får Aron uppdraget att bli Moses profet:

Och du skall tala till honom och lägga orden i hans mun; och jag skall vara med din mun och med hans mun, och jag skall lära er vad ni skall göra. Och han skall tala för dig till folket; alltså skall han vara för dig såsom mun, och du skall vara för honom såsom en gud.

Luk 10:16
Joh 7:16
Joh 14:26, 16:12

Det som folket hörde var alltså samtidigt Arons, Moses och Guds ord, även om det bara var Aron som talade. Men folket skulle ta emot det som Guds ord allena. Så är också Bibeln Guds ord, även om det har kommit till oss genom människor.

Också i Nya testamentet är det på samma sätt. Jesus ger åt apostlarna fullmakten att predika hans ord: "Den som hör er, han hör mig." Och Jesu ord är Guds egen undervisning: "Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig." I sitt avskedstal lovar Jesus att den helige Ande skall påminna om allt vad han har sagt, eftersom lärjungarna inte kunde bära alltsammans i minnet.

Gal 1:11-12

Paulus är mån om att betona, hur det ord han predikar är Guds eget ord, och inga människotankar.

Ty det vill jag säga er, mina bröder, att det evangelium som har blivit förkunnat av mig inte är någon människolära. Det är ju inte heller av någon människa som jag har undfått det eller blivit undervisad däri, utan genom en uppenbarelse från Jesus Kristus.

1 Tess 2:13

Därför förväntar han sig att läsarna av hans brev skall ta emot det som Guds ord:

Därför tackar vi också oavlåtligen Gud för att ni när ni undfick det Guds ord som vi predikade, inte mottog det såsom människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är.

 2 Tess 2:15

 Att det inte heller är någon skillnad om ordet predikas eller läses från skriven text ser vi av följande:

Håll er vid de lärdomar som ni har mottagit av oss, vare sig muntligen eller genom brev.

 
1 Tim 5:18
5 Mos 25:4
Luk 10:7

 Ett intressant ställe finns i det första Timoteusbrevet, där två skriftställen citeras. Det första stället, "Du skall inte binda munnen till på oxen som tröskar", är ett citat från 5 Mos 25:4, medan det andra, "Arbetaren är värd sin lön", i denna form finns endast hos Lukas. När det första Timoteusbrevet skrevs i mitten av 60-talet måste Lukasevangeliet alltså redan ha varit erkänt som gudomlig skrift, eftersom Paulus skriver: "Skriften säger."

Kanonfrågan

Hur har då den brokiga samlingen av lagsamlingar, släktregister, historieskrivning, poesi, profetia och brev blivit sammanförd till den helhet som vi kallar Bibeln? Vad är det som säger att de valde rätt som förrättade urvalet? Varför finns inte andra skrifter med?

Den process som ledde till att Bibeln blev en accepterad samling heliga skrifter brukar man kalla kanonbildningen. Men det är en missuppfattning att tro att den enbart var en mänsklig beslutsprocess.

 Kanon är ett lånord från grekiskan, och det finns också i en del andra språk. Det betyder lista men även måttstock eller mätsnöre. Ursprungligen användes det som beteckning för en norm, efter vilken allt annat mättes och prövades. Det kunde användas t ex om de gamla grekiska klassikerna. Man kunde pröva litteraturen efter deras överensstämmelse t ex med Platon, men det är fel att säga, att en samling människor skulle ha bestämt sig för vilka av Platons skrifter som kunde anses ha värde som kanon. Lika mycket fel är det att säga, att vissa kyrkomöten skulle ha bestämt vilka av Bibelns böcker som skall anses heliga. (Se t.ex. Saarisalo & Hedegård Biblisk uppslagsbok, s. 138f).

KANONISKA BÖCKER:
(från kanon = måttstock) Bibelns böcker, som är normerade för all kristen lära.

Matt 23:35
2 Krön 24:20f

Joh 16:13

De kanoniska böckerna är alltså de böcker, som hör till Bibeln och som ger oss normen för kristen tro.

Gamla testamentets böcker förelåg med stor sannolikhet som en samlad helhet på Jesu tid. Det ser vi bl a av hänvisningen till Abel och Sakarias i Matt 23. Abel var det första mordoffret och omtalas i 1 Mos 4, och Sakarias var den siste martyren som omtalas i den judiska kanon. Andra Krönikeboken stod nämligen sist i den tredje och sista delen av den hebreiska Bibeln, Skrifterna. Sakarias var dock inte den sista martyren om man räknar kronologiskt.

Hur denna samling kunde bli en fullständigt accepterad helhet är ett under. Vi får här räkna med att samme Ande, som lett de heliga författarna, också lett dem som sammanställt böckerna till den slutliga skriftsamlingen.

På samma sätt kan vi enligt Jesu ord lita på att Anden varit med och lett kyrkan när den avgränsat den nytestamentliga skriftsamlingen.

Inget kyrkomöte har någonsin beslutat ta med någon bok i Nya testamentet, utan de har endast bekräftat vad som varit allmän praxis. Att en enighet kunde uppstå inom några få århundraden, när väldiga lärostrider rasade i kyrkan, är verkligen ett vittnesbörd om Guds ledning.

APOKRYFISKA BÖCKER:
"Dolda böcker", tillägg till Bibeln. Om GT:s apokryfer ansåg Luther att de inte är likvärdiga med den heliga Skrift, men att de är nyttiga och goda att läsa.

Under den första kristna tiden cirkulerade tre slag av skrifter:

l) Sådana böcker som godkändes av alla. Sådana var de fyra evangelierna, Apostlagärningarna, de 13 breven av Paulus, första Petrusbrevet och första Johannesbrevet.

2) Böcker som var accepterade i församlingarna, men som förkastades eller misstänktes av några enskilda personer. Dessa var Hebreerbrevet, Jakobs brev, andra Petrusbrevet, andra och tredje Johannesbrevet samt Judas' brev. Uppenbarelseboken hade en särställning. Den ansågs ofta som oomstridd, men i vissa uppräkningar av de nytestamentliga skrifterna sägs den vara omstridd.

3) Misstänkta eller falska böcker, vilka godkändes endast av ett fåtal, men avvisades som gudomligt inspirerade skrifter av den stora majoriteten. Dessa kallas NT:s apokryfiska böcker* (grek: apókryfos = fördold, undangömd).

Den främsta orsaken till att en bok från grupp 2) ifrågasattes var att någon var osäker om den var apostolisk. Ett oeftergivligt krav var att boken allmänt hade förelästs vid gudstjänsterna från den första tiden när den blivit känd. En del ansåg att detta inte räckte till, eftersom man var osäker på vem som författat vissa av böckerna.

Ingen av de s k omstridda böckerna tillför någon ny lära till den kristna tron. Därför kunde de ha utelämnats utan men för tron. Men eftersom de kompletterar de oomstridda böckernas budskap har kyrkomöten bekräftat att de skall anses som helig skrift och att de kan föreläsas som sådan.

(Se bl.a. Odeberg: Skriftens studium, inspiration och auktoritet, s. 52ff.)