Kapitel 5: Jesus Kristus och återlösningen

Fil 2:5-11

Var så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad, men inte räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes motto vara såsom en människa och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset. Därför har ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom det namn som är över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, deras som är i himmelen, och deras som är på jorden, och deras som är under jorden, och för att alla tungor skall bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre.

 

Jes 9:6

Lydig intill döden

När man talar om Kristi förnedring, tänker man oftast på det hån som mötte Jesus under hans lidande och korsfästelse. Visst var detta en djup förnedring i ordets egentliga bemärkelse. Men i förnedringen ligger mycket mer än så.

Jesu födelse i stallet framställs däremot ofta som en glansbild med himmelska drag. Man tänker kanske inte alltid på att det lilla barnet mötte världen i kyla och oförståelse, och att ingenting i det yttre avslöjade det lilla barnet som "Väldig Gud".

Matt 17:2

Jesus fick verkligen utblotta sig, när han blev människa. Han kom inte som en furste. Han blev född i ett stall. Han red på en åsna, när han skulle visa sin konungslighet. Och när hans svåraste stund kom, övergav alla hans närmaste honom.

Jesu förnedring bestod inte i det att han blev människa. Då skulle han ha upphört att vara människa i upphöjelsen. Den bestod inte heller i det att han lämnade bort sin gudomlighet. Han visade den vid flera tillfällen, bl a på förklaringsberget. I stället bestod den i att han inte alltid gjorde bruk av den, utan lät sig bli svag.

Kol 2:8, 15

Matt 27:40

I texten ovan säger Paulus att Jesus inte räknade jämlikheten med Gud som ett byte. Där använder han sig av en bild, som var känd för hans samtida. När t ex romarna kom från sina erövringståg, förde de sitt krigsbyte i triumf med sig. Det var deras största ära att kunna visa upp ett stort byte. Men Jesus visade inte upp sitt byte för människorna. Han kunde ha gjort det - han ägde ju gudomlig myndighet och all makt. Men inte ens på korset föll han offer för frestelsen att lyssna till belackarna, som ironiskt hänvisade till hans gudomlighet och bad honom stiga ned från korset. Han blev lydig intill döden på korset.

Hebr 5:7

Hebreerbrevet uttrycker samma sak så här:

Med starkt rop och tårar frambar han, under sitt kötts dagar, böner och åkallan till den som kunde frälsa honom från döden; och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest. Så lärde han, fastän han var "Son", lydnad genom sitt lidande.

Matt 26:39

3 Mos 16:21

Jesus måste lära lidande. Detta uttryck visar djupet i Jesu förnedring. Han måste gå ned till botten och dricka "den bittra kalken", trots att han enligt sin mänskliga natur inte ville det. I denna "kalk" ryms mycket mer än mänskligt lidande. Där innefattas framför allt vetskapen att bära världens synd, att vara "syndabocken".

Joh 13:1ff
Mark 10:45

Strax före sin död demonstrerade Jesus sin självpåtagna förnedring genom att tvätta lärjungarnas fötter. Det var det allra simplaste jobbet, och det hörde slavarna till. Men Jesus hade kommit för att tjäna, med livet som insats.

Mark 15:34

Klimax i Jesu lidande uppnåddes på korset på Golgata. Där övergavs han av Gud. Den förtvivlan som hörs i Jesu rop är inte konstgjord. Den har inte heller uppkommit genom en serie olyckliga omständigheter, som ledde till att Jesus blev martyr. Den är en följd av Guds vrede, och vittnar om Guds helighet och rättfärdighet. Men tack vare Jesu lydnad är synden nu borta.

KENOSIS-TEOLOGI:
Läran om att Kristus under sitt jordeliv saknade gudomliga egenskaper (jfr. grek. uttömning).

Kenosisteologin

Vi nämnde tidigare att förnedringen inte bestod i att Jesus lämnade bort sin gudomlighet. Det kan tyckas märkligt att säga så, när det i Fil 2 står att Jesus utblottade sig, eller "tömde sig". Från motsvarande grekiska ord har uppkommit uttrycket kenosis-teologi, vilken lär att Jesus under sitt jordeliv helt var utan gudomliga egenskaper.

Matt 17:1ff
m fl

Så lär inte Bibeln. Vi har redan hänvisat till händelserna på förklaringsberget. Där manifesterar Gud sin Son på ett överjordiskt sätt, och han visar sig i gudomlig glans.

(Det är för övrigt intressant att lägga märke till det sammanhang, i vilken berättelsen står hos evangelisterna: Matt 17, Mark 9 och Luk 9. Den föregås av en utsaga om att några av lärjungarna skall få se Människosonen förhärligad komma i sitt rike, vilket kan avse den följande berättelsen.)

Jesus gjorde också många andra gudomliga gärningar, vilka överbevisade några, men förhärdade andra.

Matt 24:36
Joh 14:28

Men hur är det då med Jesus och den yttersta dagen? Han säger ju, att ingen utom Fadern vet när den dagen kommer? Och säger han inte också att Fadern är större än han?

ESKATOLOGI:
Läran om de yttersta tingen

Matt 24:42

Matt 24:29

Utgående från dylika ord har många teologer ansett att Jesus misstog sig i fråga om den yttersta tiden. Han skulle enligt utläggningar av sitt s k eskatologiska tal i Matt 24 ha trott att han skall återvända mycket snart. Men då beaktar man inte att Gud inte vill uppenbara alla ting för människorna. Framför allt vill han inte att vi skall bli säkra på att det ännu dröjer länge tills Jesus kommer. Vi skall vara beredda att vänta honom när som helst. Därför heter det alltid "strax" eller "snart" i talet om den yttersta tiden.

I de nämnda texterna ser vi hur Jesus frivilligt avstår från att bruka sin gudomlighet. I sin mänskliga natur säger han sig vara ringare än fadern. Men när han säger så, fortsätter han omedelbart med orden att gå till Fadern. De nämnda ställena kan inte ryckas lös från Bibelns övriga undervisning, och därför förstår vi att Jesus här talar om sin mänskliga natur.

Rom 1:3
1 Tim 3:16
1 Petr 3:18
1 Joh 4:2

Ett uttryck för förnedringens tid är "köttets dagar", eller "i köttet". Det förra återfann vi i citatet från Hebreerbrevet ovan. Det andra finns bl a i Rom 1:3: "såsom människa i köttet är född av Davids säd", 1 Tim 3:16: "uppenbarad i köttet", 1 Petr 3:18: "han blev dödad till köttet" och i 1 Joh 4:2: "Jesus är Kristus, kommen i köttet". Motsatsen till detta är "till anden". Det betyder då upphöjelsen, då Kristus gör bruk av sin gudomlighet för fullt.

Upphöjelsen

Medan det var rätt få människor som såg Jesus under hans kötts dagar, kommer alla att se den upphöjde Frälsaren när han kommer tillbaka. "Alla knän skall böjas".

Upphöjelsen är inte bara Jesu återkomst i härlighet och majestät. Om förnedringen bestod i att han inte gjorde bruk av sin gudomlighet hela tiden, består upphöjelsen i att han utan återhållsamhet gör bruk av den, också i den mänskliga naturen.

1 Petr 3:19

SKB, 651

Petrus säger att Jesus "i anden gick åstad och predikade för de andar som hölls i fängelse." Redan nedstigandet till helvetet skulle alltså vara ett led i hans upphöjelse. Vi vet inte mycket om detta. Men så mycket är klart, att Jesus både som Gud och människa, för att citera Konkordieformeln, "efter begravningen nedstigit till dödsriket (helvetet enligt grundtexten, förf. anm.), besegrat djävulen, krossat helvetets välde och berövat djävulen all hans makt."

Upphöjelsen ses också i Jesu kroppsliga uppståndelse. Trots många försök att bortförklara detta under har ingen lyckats. Det är bara otron som hävdar att graven inte var tom. Vi skall betrakta frågan om uppståndelsen särskilt.

Luk 24:25ff
Apg 1:3ff

Under tiden efter uppståndelsen visade sig Jesus inte mera på samma sätt som tidigare. Men han visade sig för att bevisa för dem att han hade uppstått, för att förklara Skriften och för att ge dem uppgifter att gå ut med evangeliet.

Apg 1:9

Joh 14:2f

Kristi himmelsfärd bevittnades delvis av lärjungarna från Oljeberget. Nu triumferar han och har återvänt till himlen, som inte skall förstås som någon bestämd plats i universum. Där bereder han rum för oss.

Ps 118:16

Matt 26:64

I trosbekännelsen läser vi "sitter på Guds, den allsmäktige Faderns högra sida" . Egentligen borde vi säga "Faderns högra hand", vilket är ett uttryck för den utövande makten. Det är därför inte alls underligt att översteprästen Kaifas rev sönder sina kläder som ett vittnesbörd om hädelse, när Jesus inför honom talade om Människosonen på Maktens högra hand.

Ef 3:17
Upp 1:6

Trots att Jesus är så högt upphöjd, har han ändå lovat vara nära oss varje dag. Det sker genom nådemedlen, där Anden påminner om vad han gjort. Och han är hos de sina, inneboende i hjärtat genom tron. Därför talar Bibeln om att vi som tror på honom är konungar och präster.

Uppståndelsen

Kristi uppståndelse bevittnades inte av något enda ögonvittne. Ändå är den en av de säkraste grundpelarna för den kristna tron.

Joh 20:19

Luk 24:16

Detta inses i första hand av den radikala förändring som skedde med lärjungarna efter uppståndelsen. Trots att Jesus gång på gång hade undervisat dem om Skriftens förutsägelser om hans död och uppståndelse, kunde de inte tro det. När Jesus var död, var deras situation helt hopplös. De stängde in sig och befarade att de själva skulle gripas på samma sätt som Jesus. De kunde inte tro att Jesus hade uppstått innan de själva hade sett honom. Och vandrarna till Emmaus kände honom inte under hela promenaden, när han undervisade dem i Skriften.

Apg 2

På pingstdagen var de helt förändrade. Den helige Ande hade förvandlat de skrämda lärjungarna till frimodiga vittnen, med förnekaren Petrus i spetsen. De kunde inte behålla sitt budskap för sig själva, utan måste tala om vad de hade sett och hört. Nu fick de också Andens ledning så att de kunde förstå de gammaltestamentliga profetiorna om Messias.

Jesu fiender försökte från första stund bortförklara uppståndelseundret. Det finns flera olika bortförklaringsteorier.

Joh 19:34

En teori är att Jesus bara hade svimmat och lades skendöd i graven. Den motsägs av Johannes, som omtalar hur krigsmännen stack upp Jesu sida och vittnar om hur blod och vatten rann ut. Jesus var verkligen död.

Matt 28:11ff

Enligt Matteus 28 försökte judarna tillsammans med romarna sprida ut ryktet att lärjungarna hade stulit bort Jesu döda kropp. Men då kan man inte förklara lärjungarnas frimodighet.

Andra menar att lärjungarna upplevde hallucinationer, och alltså bara inbillade sig att Jesus hade uppstått. Det har bl a Karl-Gustav Sandelin i Åbo angett som en möjlig förklaring till händelsen.

Ännu en möjlighet har man sett i bedrägeriteorin, där lärjungarna helt kallt skulle ha diktat upp hela historien. Men vem går i martyrdöden för ett bedrägeri?

Också den sistnämnda möjligheten är ett reellt alternativ för Sandelin. I sin lectio praecursoria vid doktorsdisputationen den 4 december 1976 sade han bl a följande: "Som historiker måste man naturligtvis räkna med att berättelsen om den tomma graven har uppkommit därför, att man ville bevisa att Kristus verkligen hade uppstått."

Var kommer då ögonvittnena till den tomma graven in i bilden? Alla evangelisterna bär ju fram ett klart vittnesbörd om den.

Här kommer bibelkritiken med sina teorier om berättelsernas bristande historicitet. Sandelin sade i sin lectio: "Åtminstone en del av evangelisternas berättelser om det som skedde de närmaste dagarna efter Kristi död måste vara uppdiktade." Senare har Sandelin modifierat ordet "uppdiktade" till "ohistoriska", för att ta bort anklagelserna att berättelserna är medvetet förfalskade. En legend definieras ju som traditionens sätt att förklara en mirakulös händelse, som i sig säges kunna ha en historisk kärna.

Matt 28:2ff
Mark 16:5
Luk 24:4
Joh 20:12

Det som man oftast använt som stöd för sådana påståenden är att det tycks finnas motstridiga element i evangeliernas berättelser om påskmorgonen. Enligt Matteus och Markus såg kvinnorna vid graven en ängel, medan Lukas och Johannes anger att de var två. Också i uppgiften om kvinnorna tycks det finnas delade meningar, likaså skiftande uttryckssätt för tidpunkten när de kom dit.

Fastän vi inte kan avgöra exakt hur det hela har gått till, eller fullständigt förklara olikheterna, behöver det inte vara fråga om definitiva motsägelser. Den som läser berättelserna utan förutfattade meningar torde lätt kunna bilda sig en uppfattning om det ungefärliga händelseförloppet. Skulle berättelserna däremot vara likalydande, kunde de anklagas för att vara kopierade eller finputsade i förhållande till varandra. Nu utgör de spontana vittnesbörd om genomgripande och svårförklarliga händelser och kompletterar varandra.

(En utförlig genomgång av evangelisternas utsagor om uppståndelsen ges i Bürgener: Jesu Kristi uppståndelse.)

Apg 2:24ff
Apg 13:32ff

Till evangelisternas skildringar, som hör till det av Gud inspirerade Ordet, kommer ytterligare den bevisning som finns i Gamla testamentets profetior. Den var huvudargumentet i apostlarnas predikan. Paulus argumenterar utifrån dem också i det viktiga uppståndelsekapitlet, 1 Kor 15:

1 Kor 15:3-5

Jag meddelade er ju som ett huvudstycke vad jag själv hade undfått: att Kristus dog för våra synder, enligt skrifterna, och att han blev begraven, och att han har uppstått på tredje dagen, enligt skrifterna, och att han visade sig för Cefas och sedan för de tolv.

Matt 12:38ff

När de skriftlärda och fariséerna begär tecken av Jesus, hänvisar han till profeten Jonas tecken. Den profet, som mest av alla har gjorts till en sagofigur, blir här ett vittne om Jesu död och uppståndelse. Ytterligare hänvisar Jesus till domen, när de ninevitiska män som gjorde bättring vid Jonas predikan skall döma de otrogna. Det är mycket starka ord mot dem som förkastar uppståndelsens verklighet.

Den kroppsliga uppståndelsen

Bl a Sandelin säger att Jesus nog verkligen har uppstått, men att han nyskapades som en andlig varelse. På samma sätt skall också vi på den yttersta dagen bli nyskapade.

Detta kan inte hävdas utan att man tar avstånd från evangelisternas berättelser och gör dem ohistoriska. När Jesus uppenbarade sig för lärjungarna ville de först inte tro. De trodde att de såg ett spöke. Då sade Jesus:

Luk 24:38-39

Varför är ni så förskräckta, och varför uppstiger tvivel i era hjärtan? Se här mina händer och mina fötter, och se att det är jag själv; ja ta på mig och se. En ande har ju inte kött och ben som ni ser mig ha.

Denna kropp var visserligen förhärligad, eftersom Jesus inte längre var bunden till rum och tid. Men det var samma kropp som han hade haft vid sin död.

När vi i den apostoliska trosbekännelsen läser "kroppens uppståndelse" är latinets grundord "carnis resurrectionem", dvs "köttets uppståndelse". Det är ett mycket starkt bevis för hur våra fäder tolkade uppståndelsen.

Joh 20:29

Det avgörande beviset för Jesu kroppsliga uppståndelse har Skriften själv. Något yttre bevis kan aldrig presteras. Gud har ställt det så, att vi inte skall få synliga bevis för det som skall vara vår tros hjärtpunkt. "Saliga är de som inte ser och dock tror", sade Jesus till tvivlaren Tomas. Han sade inte, att det är saligt att tvivla.