Kapitel 6: Den helige Ande och helgelsen

2 Tim 1:12

Hebr 11:1

Jag vet på vem jag tror, och jag är viss om att han är mäktig att för "den dagen" bevara vad som har blivit mig betrott.

Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man inte ser.

Rom 10:14, 17

Jak 2:19

Tron

Tron är ett av de centralaste kristna begreppen. Där ingår många element, och det är svårt att entydigt göra en definition som skulle täcka allt. Hebréerbrevets utsaga ovan är i alla fall mycket nära. Tron måste grunda sig på kunskap.

Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikade? --- Alltså kommer tron av predikan, men predikan i kraft av Kristi ord.

Det är omöjligt att tänka sig en kristen tro utan att man vet något om Jesus som historisk person: att han levat, dött och uppstått. En sådan intellektuell kunskap, som Bibeln vill ge oss, är likväl ingen del av tron, utan endast dess förutsättning. Om man har en sådan kunskap, men anser den vara en dårskap, har man ingen välsignelse av den. Också de onda andarna hyser tilltro till Bibelns sanningar.

Däremot kommer dessa sanningar att bli värdefulla när vi sätter vår förtröstan till dem och litar på att de gäller oss. Därför kan vi säga att tro är hjärtats förtröstan.

I citatet från Hebréerbrevet talas det om "det som man hoppas", och om "ting som man inte ser". För tron är dessa ting verkliga. De är lika reella och nära oss som verkliga föremål. Det osynliga som tron gör till en verklighet är Guds nåd och syndernas förlåtelse.

Tron vänder orden för dig till för mig. De griper om budskapet, som predikas för många, så att det blir en verklighet för den enskilde.

Tron grundar sig inte på känslor som glädje, frid och lycka, men tron ger ofta sådana känslor, även om de växlar.

Mark 2:11

Mark 1:15
Apg 16:31

För att man skall kunna tro behöver man något att tro på. Tron behöver ett föremål, ett objekt. Det kan vara pengar eller en avgud, eller en egen förtjänst. Men för att vi skall ha en frälsande tro behöver den ha Jesus som föremål. Allt vi äter gör oss inte mätta. Men om vi äter riktig mat ger den oss näring. Därför behöver vi fyllas av riktig andlig mat, vilken är evangelium.

Evangeliet skapar självt den tro som den kräver. När Jesus säger åt den lame: "Stig upp och gå!", ger han samtidigt den kraft som den lame behöver för att kunna stiga upp. När han säger: "Tro evangelium", ger han också tron. Tron tar emot gåvan som räcks i evangelium, på samma sätt som när handen tar emot maten som räcks. Själva handen är tom. När den griper om budskapet blir den fylld.

Därför är tron i sig själv ingenting. Den är ingen kvalitet hos människan, utan en relation, ett förhållande till Gud.

Matt 17:20
Matt 14:31
Matt 15:28

SH 422:4

Svag och stark tro

Bibeln talar om svag och stark tro. Jesus talar om en tro som kan förflytta berg. Han kallar Petrus klentrogen, när han inte förmår gå på vattnet. Och han kallar den kananeiska kvinnans tro stor, hon som tiggde om smulorna från sin herres bord.

Den tro som griper tag i syndernas förlåtelse behöver inte kännas stor för att frälsa. "Gud väger aldrig din arma tro, en bättre grund finns för frid och ro." Vi kan förlikna tron vid värmen från en eldstad. Om brasan brinner dåligt ger den inte mycket värme. Men om den får påfyllning med bra ved, flammar den upp och förser huset med värme.

Ef 6:10ff
Kol 3:16

2Kor 10:5
2Petr 2:20f
1Tim 1:19

Veden är Guds ord. Det behöver vi i riklig mängd för att kunna förbli i tron. Om vi glömmer bort Guds ord falnar elden, och tron blir svag. Den kan bli svag också genom fukt och dåligt drag, vilket kommer av världens lockelser och det onda köttet.

Djävulen försöker fördärva tron, och därför vill han först och främst riva sönder Guds ord. Han använder också flitigt sina allierade i kampen. Det finns tyvärr alltför många exempel på att han ofta lyckas. För att kämpa mot honom behöver vi Guds vapenrustning.

Bibeln omtalar många exempel på avfall. Saul blev förkastad, för att han inte förblev lydig mot Guds ord. Judas är ett annat skrämmande exempel. Orsaker till avfall kan vara andlig svält, egenrättfärdighet, rationalistisk stolthet, dvs tilltro till sin egen klokhet mera än till Bibelns ord, kärlek till världen och medveten synd mot samvetet.

Tim 1:12

Fil 2:12
1 Tim 6:12

Frälsningsvisshet

Kan jag då vara viss om min salighet, då det finns så stora risker att gå förlorad? Paulus hyser åtminstone inga tvivel, när han säger:

Ty jag vet på vem jag tror, och jag är viss om att han är mäktig att för "den dagen" bevara vad som har blivit mig betrott.

Får man vara så viss? Är inte Paulus mån om att betona, hur vi "med fruktan och bävan skall arbeta på vår frälsning"? Och säger han inte till Timoteus, att han skall kämpa trons goda kamp, och söka vinna det eviga livet?

Fil 2:13

1 Petr 1:5

I den här frågan finns två saker att komma ihåg.

För det första har Gud lovat, att han skall skydda och bevara de sina. I samma andedrag som Paulus talar om att vi med fruktan och bävan skall arbeta på vår frälsning, påminner han om att Gud verkar både vilja och gärning i oss, "för att hans goda vilja skall ske." Han vill inte att människor skall berömma sig. Petrus säger också klart, att Gud har åtagit sig att bevara oss:

Ni som med Guds makt blir genom tro bevarade till en frälsning som är beredd för att uppenbaras i den yttersta tiden.

Lika litet som vi kan medverka till vår frälsning, skall vi tro att vi genom egen kraft duger att bevaras i tron.

För det andra varnas vi för andlig säkerhet. Det är därför som Bibeln ständigt varnar oss för själafienden och för hans bundsförvanter i världen och i vårt eget kött.

I sin bok Skriften och saligheten ger oss S W Becker en utmärkt framställning av dessa båda sanningar. Han illustrerar dem med två bräder, som har vassa spetsar. De båda heter lag och evangelium. De går inte ihop, eftersom deras spetsar är för vassa. Men i människohjärtat går de ihop. Och hjärtat behöver båda två för att balansera på "den smala vägen".

Skulle vi bli utan lagens varningar och hotelser, löper vi stor risk att drabbas av säkerhet och högmod. Om vi å andra sidan inte har evangeliets tröst, kunde vi hamna i förtvivlan och ångest inför allt det onda och svåra.

Lagen påminner om att vi inte skall somna i säkerhet, för vi syndar var dag och behöver leva av Guds dagliga förlåtelse. Evangeliet försäkrar oss att förlåtelsen räcker till för den störste syndaren, och att Guds makt är nog för att bevara oss från den onde.

En gammal liknelse ger oss en utmärkt framställning av saken:

Två personer skall ta sig hem med en stor summa pengar längs en farlig väg, där rövare ligger på lur. Men det finns en trofast och stark vän, som tillsammans med en beväpnad skara försäkrar dem trygghet på vägen. Trots detta lämnar en av vännerna sällskapet och vill gå på egen hand. Man varnar och söker stoppa honom, men förgäves. Och så faller han i rövarnas händer.

Betyder detta att beskyddaren lovat för mycket? Skall också den andra tro att han inte går säker? Nej, ingalunda. Om han följer beskyddaren löper han ingen fara. Han är i trygghet och är viss om att komma fram.

Så får vi vara fullkomligt vissa om att vi är trygga i vår Frälsares hand. Han har övervunnit den onde. Hans löften står fasta.

Varför blir inte alla människor saliga?

När vi utan prut tar fram Bibelns lära om frälsningen och helt utestänger människans egen insats för sin frälsning, möter många invändningar. Hur kan då Gud, som är allsmäktig, tillåta att en del människor går förlorade? Kunde han inte ha omvänt också dem?

SKB, 58

Den augsburgska bekännelsen tar upp denna fråga i artikel V, Om predikoämbetet.

För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud.

Dessa ord, "var och när det behagar Gud", vill ge Gud allena äran för omvändelsen. För oss människor ligger slutsatsen nära till hands, att det till någon del också beror på människan om hon skall bli frälst. Det måste åtminstone finnas en liten gnista av god vilja eller en ansats till något gott, som Gud kan ta fasta på, menar man.

Rom 9:16-20

Här kommer vi till en sådan punkt, där vi snart måste ge upp ansträngningarna att förstå Guds vilja. Paulus har i Romarbrevet gett oss en bra framställning av människans reaktioner inför Guds plan. Med hänvisning till Faraos förhärdelse säger han:

Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet. Ty skriften säger till Farao: "Just därtill har jag låtit dig uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn skall bli förkunnat på hela jorden." Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill förhärdar han. Nu torde du säga till mig: "Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?" O människa, vem är du då, som vill träta med Gud? Inte skall verket säga till sin mästare: "Varför gjorde du mig så?"

Ordet om att Gud förhärdar vem han vill låter verkligen hårt. Men här är det fråga om Guds fördolda majestät, som Luther talar om i sin bok Om den trälbundna viljan, och det får vi inte spekulera i. Luther säger så här:

Det är trons högsta stadium att tro honom vara mild, som frälser så få och fördömer så många, tro honom vara rättvis, som med sin vilja gör att vi med nödvändighet är fördömelse värda.

Ef 2:8

1Tim 2:4
2Petr 2:1

Luk 13:23f
Matt 23:37

Vi hamnar in i en paradox (en logisk motsägelse) om vi här vill pressa Bibeln till det yttersta. Men eftersom så många vägrar ge upp så länge det finns en möjlighet kvar, så låt oss ta risken.

Vi preciserar Bibelns undervisning i några punkter:

1. Frälsningen är helt ett verk av Guds nåd. Människan har ingen del i den med sina försök eller ansatser, eftersom hon är död i synd.

2. Gud vill att alla människor skall bli frälsta. Petrus säger att Jesus har köpt också dem som går förlorade.

3. Alla blir inte frälsta. Så säger Jesus klart när lärjungarna frågar. Orsak till deras förtappelse är deras egen onda vilja, som Jesus gråter över.

När vi har kommit så här långt, ville vi peka på något positivt hos dem som blir frälsta. Men det kan vi inte: deras frälsning är ju helt ett verk av Guds nåd! Varför räcker då inte nåden till alla? Jo visst, den räcker för alla. Men varför blir inte alla frälsta? Svaret måste ånyo bli: de har inte velat.

Vi löper alltså i en cirkel, och där är vi fast. Det finns två förnuftiga lösningar, men båda är falska. De kan åskådliggöras med hjälp av följande tabell, där A är de frälsta och B är de som går förlorade. Siffrorna symboliserar krafter.

SYNERGISM: Samverkan (mellan Gud och människa).
PELAGIANISM: Efter Pelagiu (d. 418), som förnekade arvsynden och lärde viljans frihet att välja och göra det goda eller det onda.

PREDESTINATION: Förutbestämmelse, Guds utkorelse från evighet, "nådaval".

I alternativ 1 är Guds nåd lika mot alla, men människorna beter sig olika. De som gör hårdare motstånd än Gud drar, hamnar i förtappelsen av egen förskyllan, medan de som gör mindre motstånd dras av Gud till himlen. I själva verket bidrar de då med något positivt för sin frälsning.

Denna lära kallas synergism* eller pelagianism*. Synergism betyder samverkan. Pelagius var en munk från Irland, som ca 400 f Kr hävdade att människans vilja är fri och att hon alltså kan samverka med Gud till sin frälsning.

I alternativ 2 har man bevarat läran om människans genomgående fördärv rätt, men man antar att Gud förhåller sig litet olika till olika människor. Gud vill alltså inte riktigt lika mycket alla människors frälsning. Denna lära leder till den dubbla predestinationsläran, som Luthers samtida Calvin lärde.

Utkorelsen

Det tredje alternativet är det bibliska och hävdades av Martin Luther. Enligt detta är människan oförmögen att delta i sin frälsning, och då Gud lika mycket vill att alla människor skall bli frälsta, finns ingen logisk lösning. Gud allena känner den enda möjliga lösningen. Därför har Luther talat om Guds utkorelse till frälsning, eller Guds nådaval. Vi brukar också tala om Guds förutbestämmelse eller predestination.

Ef 1:3-5

Rom 8:30

Stöd för detta finns på många ställen i Bibeln. Klarast finns läran uttryckt i Efesierbrevet och Romarbrevet.

Välsignad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, såsom han ju, förrän världens grund var lagd, har utvalt oss i honom till att vara heliga och ostraffliga inför sig. Ty i sin kärlek förutbestämde han oss till barnaskap hos sig, genom Jesus Kristus.

Dem som han har förutbestämt, dem kallar han också, och dem som han har kallat, dem rättfärdiggör han också, och dem som han har rättfärdiggjort, dem förhärligar han också.

Rom 8:28

Det är viktigt att vi nu gör några påpekanden, eftersom det annars är lätt att missförstå alltsammans.

Vi kan betrakta nådavalet som en ritning till ett hus. När vi ser det färdiga huset, förstår vi att det måste ha funnits en planerare, en arkitekt, som gjort ritningar innan huset byggdes. På samma sätt är det med oss som kristna. När vi ser det stora undret att vi får vara Guds barn, visar Bibeln oss att alltsammans är planerat av Gud. Ingenting har hänt av en slump, och vi har inte heller kunnat medverka med något. Allt har samverkat till det bästa.

Nu skall vi inte börja spekulera i vem som kan vara utvald av Gud. Det har Gud inte lovat oss göra. I stället skall vi vända oss till honom, där han för oss uppenbarar vägen till frälsning. Den vägen beskrivs i Bibeln. Vi skall alltså nöja oss med att söka där, eftersom han har anvisat den vägen för oss.

Luthers råd i företalet till Romarbrevet är viktigt:

Här måste sättas en gräns för de förmätna och högmodiga andar, som först blandar in sitt eget förstånd i detta. De börjar uppifrån med att utforska den gudomliga förutbestämmelsens avgrund och bekymrar sig förgäves med frågan, om de är utvalda. De måste sedan själva störta sig i olycka, så att de antingen förtvivlar eller sätter allt på spel.

Men du bör följa detta brev i dess ordning. Bekymra dig först om Kristus och evangelium, så att du lär dig känna din synd och hans nåd och strid sedan med syden, som kapitlen 1, 2, 3 4, 5, 6, 7, 8 har lärt. Sedan, när du har kommit till det åttonde, under kors och lidande, så skall det rätt lära dig, hur trösterik förutbestämmelsen i kapitlen 9, 10, 11 är.

När vi söker i Guds ord skall vi finna att vägen är öppen för varje människa. Ingen skall behöva känna sig förtvivlad för att Gud kanhända har glömt bort henne.

Om vi frågar Bibeln varför vi är frälsta, får vi veta att det beror på Guds nåd och hans utkorelse före tidens början. Om vi frågar hur utkorelsen går till, får vi ingenting veta. Vill någon söka klarhet i frågan om utkorelsen skall han alltså söka i Guds ord.

Det är också viktigt att observera och hålla fast vid att Gud inte har utvalt någon till förtappelse. Den dubbla predestinationsläran är inte biblisk.