---

Kapitel 6: Den helige Ande och helgelsen

Rom 5:1

Då vi nu har blivit rättfärdiggjorda av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.

Vi har flera gånger använt begreppen rättfärdiggörelse och helgelse. Rättfärdiggörelsen kom in i bilden i samband med Kristi översteprästerliga verk, då vi talade om det som har skett för alla människor och för alla tider. Nu skall vi tillämpa detta på den enskilda människan, och då kommer begreppet in i "nådens ordning".

Helgelsen kan, som vi sett, innefatta hela Andens verk med en människa. Här skall vi närmast låta begreppet stå för det nya liv, som börjar i omvändelsen och rättfärdiggörelsen.

Rättfärdiggörelsen genom tron

Vi skall skissera upp de läropunkter, som är nödvändiga för att vi skall kunna förstå rättfärdiggörelsen genom tron, den lutherska kyrkans materialprincip.

Rom 3:23

2 Kor 5:19

Rom 4:5

1. Alla människor är syndare inför Gud och står under Guds vrede.

2. Kristus har genom sin död på korset fullständigt sonat alla människors alla synder, vilket hans uppståndelse bevisar.

3. Därmed har Gud förlåtit alla synder. Han tillräknar inte människorna deras synder, utan tillräknar dem Kristi förtjänst (det saliga bytet). Jesus har alltså åstadkommit en verklig förlåtelse för alla människor, och inte bara en möjlighet till förlåtelse. Skulden är betald.

4. Evangelium uppenbarar och erbjuder människorna syndernas förlåtelse. Eftersom det är ett fullbordat faktum som erbjuds skall det förkunnas som sådant.

5. Löftet om syndernas förlåtelse skall tas emot i tro. Den som inte tror har ingen nytta av Guds löfte.

6. Tron rättfärdiggör syndaren. När en människa tror att förkunnelsens "för dig" blir "för mig", har hon vad löftet innehåller. Hon har förlåtelse och är fri från straff för sina synder. "Tron räknas till rättfärdighet."

Denna rättfärdighet kan erbjudas åt den enskilda individen, eftersom den vunnits åt alla människor. Jämför med ett bröd som man äter och blir mätt av: man kan inte äta det om det inte finns där.

7. Rättfärdiggörelsen är inte en moralisk förvandling hos människan, utan en rättslig akt utanför människan. Det är Gud som dömer henne fri.

8. Rättfärdiggörelsen är fullkomlig. Antingen är synderna förlåtna eller så är de det inte. Förlåtelsen är inte en möjlighet, som ligger i framtiden och beror av våra ansträngningar, utan den är en verklighet för Kristi skull.

Hebr 10:22
Hebr 13:5
Hebr 2:15

Gal 3:26
Gal 4:7
Ef 2:19

Trons frukter

För den rättfärdiggjorda människan har Gud många goda gåvor i beredskap. Ovan läste vi om att hon har frid med Gud. Denna frid är en inre frid, som inte beror av yttre livsförhållanden.

Sedan synderna är förlåtna har hon ett gott samvete. Hon har löfte om Guds ledning och beskydd och är befriad från fruktan för döden. Dödens udd är nämligen bruten, och den kristne kan triumfera och känna glädje mitt i lidandet. Hon har blivit ett Guds barn och har därmed rätt att ärva himmelriket.

Den rättfärdiggjorda människan har också blivit medlem i Kristi kyrka och nåderiket, och hör till Guds husfolk.

Inom den kristna mystiken brukar man betona Guds inneboende i den kristna människan. Vi kan här anknyta till en bild. När Jesus med sitt blod köpte hela världen, blev varje människa juridiskt sett hans egendom. Men djävulen har ockuperat oss. Genom tron kommer Gud själv och börjar bo i sitt hus - han flyttar in till sitt eget hus.

1 Kor 3:16
Ef 1:13f
Rom 8:16

Gal 2:19f

Joh 15:1ff

Joh 15:4-5

Kol 3:10
Ef 4:24

Detta beskrivs med många olika uttryck i Bibeln. Vår kropp kallas den Helige Andes tempel. Andens inneboende förliknas vid ett förskott på vårt himmelska arv, som vi skall få ta i besittning på den yttersta dagen. Under tiden vittnar Anden med vår ande att vi är Guds barn, och ber för oss och leder oss. Därför skall vi inte bedröva Guds Ande.

Också Jesus själv sägs bo hos de troende. Paulus säger:

Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig; och det liv som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig.

Jesus använder bilden av vinträdet och grenarna för sitt förhållande till de sina. Vi har alltså genom tron del i Jesus själv.

Förbli i mig, så förbliver ock jag i er. Såsom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan allenast om den förblir i vinträdet, så kan ni det ej heller, om ni inte förblir i mig. Jag är vinträdet, ni är grenarna. Om någon förblir i mig, och jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kan ni intet göra.

Slutligen följer av rättfärdiggörelsen att Guds avbild återupprättas. Den gick förlorad i syndafallet, och blir inte fullkomlig förrän på uppståndelsens dag. Här på jorden är den endast partiell på grund av "gamle Adams" strid mot anden.

Aurelius, s. 60

Helgelsen

Det är viktigt att vi skiljer mellan rättfärdiggörelsen och dess frukter. Den rättfärdiggjorda människan äger genom tron allt det som vi här har räknat upp . Det är inte så att hon själv skall skaffa det vartefter. Men vi får inte låta de synliga frukterna bli orsaken till rättfärdiggörelsen. Orsaken är helt och hållet Kristi ställföreträdande verk och sker utanför oss.

Samtidigt är det omöjligt att rättfärdiggörelsen genom tron skulle kunna vara utan frukter. Luther lovprisar tron på följande sätt i företalet till Romarbrevet:

Tron är ett levande, aktivt, verksamt, mäktigt ting. Det är omöjligt, att den inte oavlåtligen skulle göra det goda. Den frågar inte heller, om man skall göra goda gärningar, utan innan man frågar, har den gjort dem och är alltid i verksamhet.

På samma sätt som elden både förtär veden och värmer, måste också tron leva av Guds löften och värma, dvs synas ut åt i livet. Ju mera tron får näring av Guds ord desto mera syns också dess frukter. Ändå är det inte alls sagt att den troende själv upplever det så. För den kristne verkar det ofta bara gå nedåt med frukterna.

Vi kan särskilja tre delar av helgelsen: Hjärtats förnyelse, kamp mot synden och goda gärningar.

Hes 11:19-20

Redan profeten Hesekiel beskriver den nya födelsens under:

Och jag skall giva dem alla ett och samma hjärta, och en ny ande skall jag låta komma i deras bröst; jag skall taga bort stenhjärtat ur deras kropp och giva dem ett hjärta av kött, så att de vandrar efter mina stadgar och håller mina rätter och gör efter dem; och de skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud.

Detta nya sinne har tagit emot Guds kärlek och fått en ny inställning till jordiska ting. Paulus räknar allt som en förlust, som han förr såg som en vinning. Den kristne skickar sig inte efter denna världen, eftersom han har fått ett sinne som är vänt till det himmelska.

Matt 15:19f

1Kor 1:30

Ett sådant sinne kan inte skapas genom att man putsar upp fasaden. Det är Jesus Kristus som är grunden också för helgelsen:

Men hans verk är det, att ni är i Kristus Jesus, som för oss har blivit till visdom från Gud, till rättfärdighet och helgelse och till förlossning.

Rom 7:15-25

Eftersom hjärtat genom förnyelsen fått en lust och vilja att tjäna Gud uppstår en strid med köttet, som fortfarande finns med och vill tjäna den onde. I Romarbrevets sjunde kapitel beskriver Paulus denna kamp, som ofta kan upplevas mycket besvärande. Vi skulle nämligen gärna se konkreta resultat och kunna glädjas åt framsteg, men ofta ser vi endast misslyckanden.

Jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör; jag gör ju inte vad jag vill, men vad jag hatar, det gör jag. [---]Ty jag vet att i mig, det är i mitt kött, bor inte något gott; viljan är väl tillstädes hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. Ja, det goda som jag vill gör jag inte; men det onda som jag inte vill, det gör jag. [---] Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? - Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!

Joh 3:30

Ef 3:16f

Tit 2:14

Ef 2:10

Den kristnes tillväxt består i att han själv förminskas, medan Jesus växer till. För att detta skall ske, behöver vi vara nära honom.

I sin förklaring till dopet i Lilla katekesen ger Luther en mästerlig beskrivning av den kristnes kamp mot synden:

Vad betyder dopet i vatten? Det betyder, att den gamla människan i oss skall dränkas genom daglig ånger och bättring och dödas tillsammans med alla synder och onda begärelser, och att sedan en ny människa dagligen skall uppstå och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud för evigt.

Tydligare än så kan det inte sägas, hur viktigt det är att leva i nära kontakt med Frälsaren. I motsats till rättfärdiggörelsen, som är fullkomlig och aldrig kan kompletteras av oss, är helgelsen i detta livet aldrig fullkomlig. Den kan variera alltefter som tron är svagare eller starkare. Därför uppmanar Bibeln oss att tillväxa i tro och goda gärningar.

Samtidigt måste vi hela tiden vara på vår vakt mot egenrättfärdigheten, som vill vända Kristi verk i oss till vår egen förtjänst. Det är Gud som verkar helgelsen, men han samverkar med oss genom den nya människa, som han fött i oss. Allt detta är Guds goda gåvor.

Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, vilka Gud förut har berett, för att vi skall vandra i dem.

Jak 2:10

Jes 64:6

Goda gärningar

Vi har sett att Bibeln talar om goda gärningar. Det är de gärningar, som han har berett åt oss, för att vi skall gå i dem, liksom floden följer sin färdigt utskurna flodbädd. Det är viktigt att skilja mellan laggärningar och goda gärningar.

Laggärningar är sådana som en människa söker göra för att vinna Guds behag. Sådana gärningar måste i allt överensstämma med Guds lag, som är den enda normen för att mäta deras fullkomlighet.

Vi har redan tidigare sett, hur omöjligt det är för oss människor att göra allt vad Guds lag föreskriver. Redan ett fel gör oss skyldiga till att ha överträtt hela lagen. Och fastän vi skulle kunna göra Guds lag till det yttre, har motivet ändå varit själviskt: det har utgått från rädsla för straff och inte av kärlek till Gud.

Goda gärningar är däremot de gärningar, som framspringer ur den nya människans kärlek till Gud. Även dessa gärningar är befläckade av synd. Jesaja säger att all vår rättfärdighet är såsom en fläckad klädnad. Men för Kristi skull räknas dessa gärningar som fullkomliga och heliga.

Joh 6:29

Om goda gärningar,
s. 18,21f

Luther säger i boken Om goda gärningar att tron på Kristus är den förnämsta, högsta och allra största gärningen. Och vidare:

Tron ensam gör alla andra gärningar goda, välbehagliga och upphöjda därigenom att den förlitar sig på Gud. - - - Men Skriften kallar inte någon annan gärning än tron för en Gudi behaglig, god gärning. - - - Denna tro för genast med sig kärlek, frid, glädje och hopp. - - - Ty gärningar är välbehagliga inte för sin egen skull utan för trons skull.

Jak 2:17

För många kristna har Jakobs brev varit en svårighet. Också NT 81 antyder en motsättning mellan Paulus och Jakob i noten till 2:14. Denna vers översätts så här av Hedegård:

Mina bröder, vad har det för värde, om någon säger, att han har tro, när hans tro inte tar sig uttryck i gärningar? Kan en sådan tro frälsa honom?

När Jakob i 2:24 säger att inte tron allenast frälsar, avser han just en sådan tro, som inte har med sig gärningar. Och en sådan tro säger han vara död. Med andra ord är det ingen kristen tro alls, för en kristen tro är livsgemenskap med Jesus och kan inte kallas död.

Matt 5:12

1Kor 3:15

När Paulus talar om rättfärdiggörelsen i Romarbrevet, avser han rättfärdiggörelsen inför Gud. Det är också den vi tidigare behandlat. Då gäller inga gärningar förutom Kristi verk. Jakob talar å andra sidan endast om den tro, som är synlig för människor i form av gärningar, dvs trons frukter. Tron själv kan ingen annan än Gud se. Men om vi skall visa upp vår tro inför människor måste den visas i gärningar. Den rättfärdighet som Jakob talar om är alltså den rättfärdighet som människor kan se.

Till Bibelns undervisning om goda gärningar hör också nådelönen. Jesus säger i anslutning till bergspredikans saligprisningar, att vi skall glädjas över förföljelser eftersom vi kan vänta lön i himlen. Lönen är inte frälsningen, eftersom man kan gå miste om lönen och ändå bli frälst. Den ges inte efter gärningar, utan av nåd. Vi vet inte arten av nådelönen, utom att den skall bestå i en högre grad av härlighet.

1Tess 5:17

Joh 16:24
Dan 9:18

Rom 10:14

Luk 17:5

Ps 50:15

Bönen

Bönen brukar kallas trons andedräkt. Den är människans svar på Guds tilltal i Ordet och sakramentet. Bönen behöver inte alltid vara uttalad. Vi kan leva i bönens ande och be utan ord även när vi sysslar med jordiska göromål. Därför uppmanar Bibeln oss att be oavlåtligen.

Grundvalen för bönen är förvissningen om Guds nåd i Kristus. Att be i Jesu namn är att inte förtrösta på sin egen duglighet och fromhet som grund för bönen, utan komma inför Gud som hans barn för Jesu skull.

Därför är en otroendes böner fåfänga och ingen kan be rätt utan tro. Man kan inte be om att bli omvänd före sin omvändelse. Om man hyser en önskan att få tro på Jesus, är det Gud som redan tänt denna önskan och längtan, och en sådan människa skall vi inte anse oomvänd. Däremot skall vi be om att Gud skall föröka vår tro.

Gud vill att vi skall be. Han har lovat att höra oss, när vi åkallar honom i nöden. Vår synd eller känsla av ovärdighet skall inte hindra oss att be, eftersom vi får be i Jesu namn.

Luk 11:13

Luk 22:42

Fil 4:6

Gud har lovat att höra våra böner, men han har inte lovat att ge oss allt vad vi vill ha. Vi skall inte be om sådant som strider mot Guds vilja. Vi kan vara säkra på att det är Guds vilja att vi skall be om andliga gåvor. Men jordiska frågor skall vi lämna över åt Gud att bestämma: "Ske din vilja." Det är den bästa bönen av alla böner, eftersom vi vet att Guds vilja alltid är god och är bäst också för oss. Då är det inte så farligt fastän vi kan drabbas av motgångar i jordiska ting.

Ofta är det så att just jordiska bedrövelser och sjukdomar är de viktigaste drivkrafterna till bön. Och Gud har lovat att vi får lägga fram alla våra bekymmer inför honom. Vi får också låta honom veta våra önskningar i alla frågor.

Luk 17:17f

Luk 11:5ff,Luk 18:1ff

Matt 6:5f
2 Joh 9ff

Till bönen hör alltid tacksägelsen. Det är en sak som både Jesus och erfarenheten påminner att vi lätt glömmer bort. Ofta är det så att vi bara ser det som vi inte har och klagar över det, medan vi helt glömmer bort att tacka för allt det goda vi har fått. Vi behöver be om att få ett tacksamt sinne, så att tacksamheten kan fylla våra dagar med glädje och tillförsikt.

Om och om igen måste Jesus tillrättavisa sina lärjungar för att de hade så liten tro. Så är det också med oss. Om vi någonstans har fått rika löften av Gud så är det i löftena om bönhörelse. Jesus uppmanar oss att vara enträgna i bönen. Men samtidigt skall vi minnas att Gud vet allting bättre än vi, så att vi tackar honom också när hans vägar korsar våra egna.

Det är viktigt att vi har fasta bönetider, även om vi skall låta hela vårt liv vara ett liv i bön. Bönen blir annars så lätt bortglömd och världens omsorger tar överhanden. Kristna ber också tillsammans, som i gudstjänsten och i husandakten. Bönen skall inte vara en uppvisning, och vi skall inte heller be med hedningar eller med dem som lär falskt.