---

Kapitel 8: Kyrkan

Ef 4:3-6

Vinnlägg er om att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni också blev kallade till att leva i ett och samma hopp, det som tillhör er kallelse - en Herre, en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla.

Rom 10:10

2Kor 11:14

Tron kan inte förbli osynlig, även om vi människor inte kan se in i hjärtat och avgöra vem som tror. Tron leder nämligen alltid till bekännelse och visar sig i trons frukter i livet. De som tror vill söka upp andra som tror och dela deras gemenskap.

Därför kommer vi också att få en synlig gemenskap av troende. Eftersom kyrkan är representerad i denna yttre gemenskap, kan också denna gemenskap kallas kyrka. Denna synliga kyrka är alla de, som vi utgående från deras bekännelse kallar kristna.

Men den yttre bekännelsen är inte helt tillförlitlig. Det går nämligen att härma den. Så gör t o m djävulen själv. Sådana som har den yttre bekännelsen och bär det kristna namnet, men inte är sant troende, kallar vi hycklare, eller namnkristna. Vi kan inte avgöra vilka som är hycklare, eftersom också dessa har samma bekännelse som de sant troende. Gud allena vet det.

Som åtskillnad mellan den yttre och den osynliga kyrkan kan vi säga: den osynliga kyrkan är de som har tron, och den synliga kyrkan är alla de som bekänner tron.

Apg 5

Apg 15

Rom 16:17

 
SEKT: Synonymer:
heresi, kätteri (villfarelse), partisöndring, uppfattas vanligen som en grupp eller ett samfund med en speciallära, vilken brutit sig ut ur ett större kyrkosamfund.

De många samfunden

Från början var den yttre kyrkan en. Redan under den första tiden visade sig hycklare, som t ex Ananias och Safira. Genom Andens särskilda ledning kunde dessa avvisas till varning för den unga församlingen, men vi har inte fått något löfte att alltid kunna avslöja hycklare.

Däremot har Bibeln gett oss klara bud om att avvisa dem som lär falskt. Och falska lärare har funnits med från kyrkans första tid. Apostlagärningarna vittnar om hur lärjungarna samlas till ett apostlamöte i Jerusalem, det första riktiga kyrkomötet, för att besluta i lärofrågor. Breven är fulla av vittnesbörd om apostlarnas ständiga kamp mot villfarelsen.

Genom denna kamp tvingades man att avgränsa sig mot de villfarande i form av bekännelser. I dessa uttalade man den rena läran och förkastade de kätterska eller heretiska lärorna (grek hairesis = läromening, parti, partisöndring). Sådana skulle man dra sig undan:

Men jag förmanar er, mina bröder, att ha akt på dem som vållar tvedräkt och kan bli er till fall, i strid med den lära som ni har inhämtat; dra er ifrån dem.

Bekännelserna kom alltså till som avgränsning mot falska läror, samtidigt som de var uttryck för lovsång i församlingens gudstjänst. Genom bekännelserna avstängdes sådana villfarande sekter* från den sanna kyrkan. Redan under de första århundradena uppstod många sekter, men kyrkan kunde tack vare många lärostrider ändå hålla ihop.

SCHISM:
Söndring, kyrkosplittring.

Så småningom fick emellertid allt grövre villoläror fotfäste också i den ena, världsvida kyrkan. Under en lång tid växte oenigheten mellan den stora påvekyrkan med centrum i Rom och österns kyrka, som inte godkände påven som överhuvud. År 1054 skedde så den första stora delningen (schismen)*, varvid två kyrkosamfund bildades.

Under reformationstiden återupptäcktes evangelium, som alltmer hade fördunklats av villfarelsen, av Martin Luther. Redan tidigare hade försök gjorts bl a av John Wycliffe i England och Johan Hus i Böhmen. Reformationen ledde till att den katolska kyrkan började med en våldsam motattack, inkvisitionen, där tusentals protestanter mördades för sin tros skull. Detta kunde dock inte hejda reformationen.

Samtidigt som Luthers reformation skakade den påvliga kyrkan i Rom, framträdde andra reformatorer som inte helt godkände Luthers lära. De främsta var Ulrik Zwingli och Jean Calvin som blev grundare av de s k reformerta kyrkosamfunden.

Allt ifrån denna tid har vi tre huvudgrenar av den synliga kyrkan. Den största är den katolska kyrkan, som är delad i den romersk-katolska och den grekisk-ortodoxa. De båda har mycket gemensamt, även om det också finns stora olikheter.

Luther, 1939, s.429

De lutherska kyrkorna är ofta landskyrkor, dvs de har skilda organisationer i varje enskilt land. Men dessutom finns det många mindre lutherska samfund, allt ifrån liberala till strängt konservativa kyrkor.

De reformerta samfunden är också uppdelade i en mängd fraktioner. De flesta av vårt lands s k frikyrkosamfund har uppstått på reformert grund.

Luther själv upplevde samfundssplittringen mycket obehaglig, eftersom det var han som blev utsedd som orsak till splittringen:

Våra motståndare skjuta skulden på vår lära. Men fridens lära ger icke upphov till denna villervalla, utan det är hedningar, folk, jordens konungar och furstar som larma.

Luther visste att djävulen med stor iver går till attack där det rena ordet förkunnas. Så länge den romersk-katolska kyrkan behöll makten, och inte lät Ordet predikas rent och klart, rådde lugn och frid. Men "där Gud bygger en kyrka, där bygger djävulen ett kapell."

Vikström, s. 81

Joh 17:21
Ef 4:3

Därför är det i viss mån riktigt som John Vikström konstaterar:

Därför är det ingen överraskning att samfundssplittringen är störst inom de delar av kristenheten där tron på Bibelns ofelbarhet på basen av en bestämd inspirationslära är allra starkast.

Vikström vill av detta dra slutsatsen att man skall överge denna inspirationslära, tydligen med tanken att man då lättare uppnår endräkt och frid. Men så kan inte den göra, som litar på Bibeln. Han vet att splittringen rasar mest där vi utan att fråga efter människors åsikter slår vakt om Guds ords auktoritet. Kyrkan har splittrats mest när man först släppt efter för olika slags villfarelser, som de troende sedan varit tvungna att avgränsa sig mot. Det är alltså villfarelsen som splittrar och inte Guds ords rena lära.

Det är naturligtvis en tragedi att kyrkan inte har kunnat hålla stånd mot de falska lärorna, utan rivits sönder i stycken. Att det skulle gå så har Bibeln förutsagt. Men kyrkan har svikit Jesus, som bad för enheten i tron, och Paulus, som förmanade att bevara Andens enhet genom att förbli i sanningen.

Joh 17:21

Ekumeniken

Den yttre kyrkans splittring i olika samfund är en tragedi, som i sista hand går tillbaka på synden. När en falsk lära kommer in, använder sig djävulen av mänskliga svagheter för att vinna gehör. Alltför ofta har splittringen utåt sett berott på köttslighet och på att man inte har förmått samtala och undervisa i kärlek.

När en kristen står inför denna splittring, som i synnerhet på missionsfältet kan upplevas som ett hån inför Jesu ord "för att världen skall tro att du har sänt mig", drivs han till omvändelse och bön. Men han vill också söka möjligheter att reparera skadan. Hur kan man uppnå enhet, där århundraden har beseglat splittringen?

Det går inte bara att låtsas som om splittringen inte fanns. Då blundar man inför historien. Det enda raka är att ta fram alla de punkter, där man är oense, och försöka se om det finns missförstånd som går att klara upp.

Joh 17:21

Under vårt århundrade har strävanden efter en yttre enhet bland kyrkorna tagit fart. Härvid har man tagit fasta på Jesu ord i hans översteprästerliga förbön:

Jag ber att de alla må vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig, och jag är i dig, också de må vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig.

Jesus anger den treenige Gudens enhet som en förebild för de kristnas enhet. Denna bön driver oss som kristna att försöka bevara enheten i tron som ett vittnesbörd gentemot världen. Likaså talar Paulus om att bevara Andens enhet i det redan citerade stället från Ef 4. Där ser vi också att enheten skall byggas på sanningens grund. Enheten utgår från de sanningar, som Anden lär oss, dvs Guds ord.

Det är detta som bör vara kännetecknande för all biblisk ekumenik*. Ordet ekumenik finns inte i Bibeln i den gängse betydelsen, utan det härleds från grekiskans oikouméne = världen eller den bebodda jorden. Ekumeniken strävar till att hela världen skulle ha samma tro, vilket är helt bibliskt.

Finns det fler än en sanning?

Problemen dyker upp när man försöker förverkliga målsättningen i praktiken. Då visar det sig, att många olika samfund läser ut olika betydelser ur samma bibelord. Det tycks gå att tolka Bibeln på många sätt.

Vi har tidigare talat om den rätta tolkningen av Bibeln. Om man läser samma bibelställe på två sinsemellan oförenliga sätt, kan inte båda läsningarna vara riktiga. Åtminstone den ena av tolkningarna måste vara falsk. Den egentliga meningen med texten kan inte vara två olika.

Om vi t ex finner att Bibeln talar om att också barnen bör döpas och en annan uppfattar texten så att det är orätt att döpa barn, måste någondera ha tagit fel. Då kan vi inte slå oss till ro med konstaterandet att mångfalden är en rikedom, utan vi måste sätta oss ned tillsammans och ta reda på vad grundtexten egentligen vill säga oss, dvs vi måste hitta den rätta tolkningen.

1 Kor 1:10

Nu är det faktiskt många som menar att det är en rikedom för kristendomen att vi har en mångfald samfund. Man menar att vi kan vara oense om detaljer, bara huvudsaken är gemensam.

Men då har man inte läst sin Bibel med omsorg. Paulus tillrättavisar korintierna för att de bildar partier kring människor:

Men jag förmanar er, mina bröder, vid vår Herres, Jesu Kristi, namn, att alla vara eniga i ert tal och att inte låta söndringar finnas bland er, utan hålla fast tillhopa i samma sinnelag och samma tänkesätt.

Orsaken till att inte söndringar får finnas är naturligtvis att de skadar församlingen. Antingen är de köttsliga, och då bör kärleken skyla över ofullkomligheterna, eller också är det fråga om villfarelser som måste avvisas. I vartdera fallet vore det kärlekslöst att låta saken bero utan att reda upp dem.

SKB, s. 59

Det går inte att försvara villfarelser med att de är små och obetydliga. Det har uttalats i den Augsburgska bekännelsen så här:

Och för kyrkans sanna enhet är det nog (satis est) att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.

Man har disputerat mycket över vad detta satis est kan innebära. Är det evangeliets centrum, alltså syndernas förlåtelse, eller är det hela Bibelns lära? Av fortsättningen verkar det vara helt klart, att det som man kan ha fördrag med är olika uppfattning om yttre människostadgar och religiösa bruk, dvs adiafora.

Luther: Stora galaterbrevs-kommentaren, s. 470f

Martin Luther åskådliggör saken:

Läran är icke vår utan Guds. Vi äro endast hans kallade tjänare. Därför kunna vi icke uppgiva eller förändra en enda prick i den. Livet åter är vårt. Vad livet angår kunna därför sakramenterarna icke fordra något av oss, som vi icke skulle vilja eller t o m böra underkasta oss, medgiva och fördraga, så länge blott läran och tron icke äventyras, ty om läran upprepa vi ständigt detta Pauli ord: Litet surdeg syrar hela degen. I detta stycke kunna vi icke vika ens en hårsmån. Läran är nämligen att jämföra med en matematisk punkt, den är icke delbar. Där kan man varken taga något ifrån eller lägga något till. Livet åter liknar den empiriska, verkliga punkten, som alltid kan delas, alltid förminskas. ---

Förbannad vare den kärlek, som upprätthålles på bekostnad av trons lära! ---

Alla Guds ord äro ett enda och ett enda är alla. De skulle veta, att en enda artikel är alla och att alla äro en enda. Om en enda åsidosättes, gå de alla småningom förlorade.

Det är alltså ett livsvillkor för kyrkan att hålla sig till denna enda rätta lära. Om vi inte är klara över vad läran är, måste vi söka den i Ordet. Inget annat skall avgöra läran än Guds ord allena (den lutherska kyrkans formalprincip).

ALLIANS: Förbund; en verksamhet där olika samfund samarbetar trots olikheter i läran.

UNIONISM: En konstgjord enhet mellan olika samfund under bortseende från olikheter i läran (från lat. unio = enhet).

Hes 33:6

 
Upp 2:14ff

Allianskristendom

Tyvärr är det så att denna syn på läran är synnerligen ovanlig. Det anses fanatiskt och småskuret att vädja till läran, när man i stället skall tala om kärlek.

Då menar man ofta att det är kärlek att göra avkall på olika meningar i lärofrågor och i stället låtsas vara överens. Gemenskapskänslan är viktigare än sanningen.

När man på denna grund utövar gemenskap mellan olika samfund, som har olika lärouppfattning, brukar man tala om allianskristendom* eller unionism* (union = enhet). Man kommer överens om att undvika frågor där man har olika meningar och i stället håller man sig till de lärofrågor där man lär lika.

Men denna verksamhet har flera allvarliga fel.

Eftersom den söker upprätta gemenskap trots olikhet i läran får den falska läran fritt spelrum i stället för att man varnar för den. Därför syndar den mot kärleken, eftersom kärleken vill varna den som felar. Att skyla över och inte låtsas om fel är inte sann kärlek.

Ytterligare är allianskristendom omoralisk, eftersom den låtsas som om man skulle vara ett i tron och ändå inte är det. Om man kompromissar med lögnen och låter bli att avslöja den förnekar man sanningen.

2 Joh 9-11

I stället för att undvika de svåra frågor, som ofta uppstår när man avvisar falsk lära och unionism, är det kärleksfullt att lyssna till Bibelns undervisning. Kärlekens apostel Johannes talar mycket om falska lärare och om Antikrist.

Var och en som går så framåt, att han inte förblir i Kristi lära, han har inte Gud; den som förblir i den läran, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er och inte har den läran med sig, så ta inte emot honom i era hus, och hälsa honom inte. Ty den som hälsar honom, han gör sig delaktig i hans onda gärningar.

Det är oerhört allvarliga ord vi får höra här. Vi vill gärna sätta dem åt sidan eller förbjuda Johannes att säga så, men det har vi inte rätt till. I stället bör vi ödmjukt söka förstå vad han vill säga oss.

Framför allt vill Johannes att vi skall göra klart för den som söker gemenskap med oss, men som hyser en falsk lära, att vi inte kan stå i kristen gemenskap med honom. Och vi bör göra det helt klart att detta inte beror på vår egen ovilja mot honom, utan på Guds bud.

Det är svårt att minnas skillnaden mellan broderskapet och den yttre gemenskapen. Om man tar avstånd från en yttre gemenskap, betyder detta inte att man samtidigt anser den andre vara en hedning. Det finns många ödmjuka kristna som felar i någon lärofråga, eftersom de inte blivit undervisade. Då är det vår uppgift att i tålamod undervisa dem, så att vi om möjligt kommer fram till enhet i läran. Vi kan inte heller automatiskt anse alla medlemmar i vårt eget samfund som sanna kristna, eftersom vi inte kan se deras tro.

Att ta avstånd från ett samfunds eller en persons lära betyder inte att man behöver vara ovänner. Tvärtom, i det yttre livet skall vi gå till mötes i kärlek så långt vi kan.

Ekumeniska organisationer

Ekumenisk verksamhet är av en helt annan art än alliansverksamhet. I den senare bryr man sig inte om olikheter, medan en sann ekumenik söker en gemensam tro. En del av den verksamhet, som bedrivits av de ekumeniska organisationerna, har just detta syfte. Tyvärr är det så, att mycket av den moderna ekumeniken är unionism, och därför kan inte heller den godkännas ur biblisk synvinkel.

En bok som grundligt utreder den ekumeniska rörelsens tillkomst och arbetsmetoder är David Hedegård: Ekumenismen och Bibeln (i en tidigare upplaga Söderblom, påven och det stora avfallet). Här skall endast kort beröras de viktigaste ekumeniska organisationerna.

De kristna enhetssträvandena går tillbaka till 1800-talet. Väckelserörelserna under 1800-talet bröt ofta igenom samfundsgränser och skapade en samhörighetskänsla mellan de troende. Man betonade mera den subjektiva tron i hjärtat än trons föremål, läran. Så uppstod några kristna världsorganisationer grundade på en personligt-religiös gemenskap. Sådana var bl a KFUM och KFUK (kristliga föreningen av unga män resp kvinnor).

Denna rörelse talade inte så mycket om lärofrågor. Det gjorde däremot den linje, som kunde beskrivas som kyrkogemenskapens linje. Efter en internationell missionskonferens 1910 i Edinburgh framväxte enhetsrörelsen Faith and Order (tro och kyrkoförfattning), som tog som sin uppgift att söka förena de existerande kyrkosamfunden till en enda kyrka. Denna rörelse är den äldsta av de egentliga ekumeniska organisationerna.

Utgående från problemen på missionsfälten uppstod också en rörelse som strävade efter praktisk samverkan inom mission, sociala frågor och i fredsarbete. Den ledde så småningom till bildande av en internationell missionsorganisation.

År 1925 hölls under ledning av ärkebiskop Nathan Söderblom ett stort ekumeniskt möte i Stockholm. Det var startskottet till organisationen Life and Work (Liv och arbete), där man inte ville sjunka ned i det svåra arbetet med lärofrågorna utan koncentrera sig på praktiskt arbete i internationella frågor.

Dessa båda organisationer slogs år 1948 samman till Kyrkornas Världsråd (World Council of Churches), ofta förkortat KVR. Det är detta organ som nu är den ledande ekumeniska rörelsen och har merparten av de kristna kyrkosamfunden som medlemmar. Den romersk-katolska kyrkan har dock inte anslutit sig som fullvärdig medlem, utan har endast sänt observatörer till generalförsamlingarna, som hålls vart sjunde år.

UNITARISM:
Åskådning som avvisar treenighetsläran.

Alla de nordiska folkkyrkorna är medlemmar i KVR. Den största lutherska kyrkan, som inte är medlem, är den nordamerikanska Missourisynoden med ca 2,6 miljoner medlemmar.

KVR har periodvis kritiserats kraftigt av många kyrkor och enskilda personer. Kritiken har främst koncentrerats till två punkter.

För det första är världsrådets teologi mycket luddig. Trots att man i dess lärobasis har bekänt sig till den treenige Guden, finns unitariska* samfund med bland medlemskyrkorna. (Så gör t.ex. David Hedegård i sin klassiska bok Ekumeniken och Bibeln,i en tidigare upplaga kallad Söderblom, påven och det stora avfallet.) Unitarierna förnekar Jesu sanna gudom. Från KVR:s sida har man hävdat att det åligger varje medlemskyrka att själv pröva om man kan stå med i rådet.

För det andra har man på grund av bristande samförstånd i lärofrågor allt mer koncentrerat verksamheten till sociala och politiska frågor. Man har öppet understött gerillarörelser, och det väckte pinsam uppmärksamhet då kristna missionärer på 1970-talet mördades av den marxistiska Patriotiska Fronten i Rhodesia. Dessa hade understötts av KVR:s "speciella fond" för bekämpande av rasismen, och efter blodbadet gavs ytterligare stöd till gerillarörelsen.

En annan rörelse, som inte på samma sätt kan anses ekumenisk, är Lutherska Världsförbundet. Samtidigt som många av de lutherska kyrkorna glidit så långt bort ifrån den lutherska tron att de inte mera kan räknas som lutherska i praktiken, har förbundet blivit allt mer politiskt i likhet med KVR.

Huvudorsaken till denna katastrofala utveckling är att man övergett Bibeln som Guds ord. Skulle man hålla fast vid Ordet kunde man inte tillåta sådana verksamhetsformer som man gör. Men bibelförnekelsen har gett möjlighet till en radikal omtolkning av det kristna budskapet, så att man med liknande termer som de bibliska menar något helt annat än Bibeln.

Joh 8:31f

Vilken kyrka är en sann kyrka?

Eftersom vi står under risken att komma bort från tron om vi påverkas av falska läror är det viktigt att vi håller oss till en rätt förkunnelse. I första hand är det samfundets lära och bekännelse som vi skall pröva.

En bekännelse är rätt om och endast om den i allt stämmer överens med Bibeln. Den behöver inte stämma med förnuftet eller den allmänna opinionen, eftersom dessa kan ta fel. En rätt kyrka frågar Bibeln till råds i alla lärofrågor.

Tit 1:9

Ps 1.1

Rom 16:17

En rätt kyrka får inte tillåta falsk lära. Dess präster måste kunna tillbakavisa alla villfarelser. Om präster tillåts hysa och utsprida falsk lära utan att ingripanden görs har därmed den officiella lärogrunden förstörts.

Visserligen finns i denna ofullkomliga värld ingen ren kyrka eller församling, lika litet som någon människa kan vara syndfri. Men på samma sätt som en kristen inte kan trotsa Gud genom att medvetet synda mot Guds bud, kan inte heller kyrkan medvetet försvara falsk lära.

På samma sätt som en kristen skall undvika att ha samröre med uppenbart ogudaktiga människor för att inte själv bli indragen i deras syndiga verksamhet, skall en kristen kyrka vägra samverkan med villfarande samfund. En kristen människa skall inte heller vara medlem i ett sådant samfund som uppenbart är villfarande. Det finns nämligen risk för att den falska läran kan fördärva tron, så att hon slutligen går evigt förlorad. Därför säger Paulus: "Dra er ifrån dem!»