---

Kapitel 8: Kyrkan

Mark 12:17

Så ge kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.

Rom 13:1-4

Den världsliga makten

Vi har sett att kyrkans makt består i Jesu fullmakt att predika Ordet och lösa och binda synder. Många gånger har kyrkan velat gå längre än så och också skaffa sig världslig makt. Därför skall vi ta fram den klassiska tvåregementsläran för att skilja de båda åt. (För ett grundligare studium hänvisas till Raimo Mäkelä: Den kristne och freden.)

Vi skall då först slå fast att också den världsliga överheten har sin makt från Gud.

Var och en vare underdånig den överhet som han har över sig. Ty ingen överhet finnes som inte är av Gud; all överhet som finns är förordnad av Gud. Därför, den som sätter sig upp mot överheten, han står emot vad Gud har förordnat; men de som står emot detta, de skall få sin dom. Ty de som har väldet är till skräck, inte för dem som gör vad gott är, utan för dem som gör vad ont är. Vill du vara utan fruktan för överheten, så gör vad gott är; du skall då bli prisad av den, ty överheten är en Guds tjänare, dig till fromma. Men gör du vad ont är, då må du frukta; ty överheten bär inte svärdet förgäves, utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra vredesdomen över den som gör vad ont är.

1 Petr 2:13-18

Denna lära är illa omtyckt av en del människor. Man kan inte tänka sig att t ex Hitler skulle ha fått sin fullmakt av Gud. Men läran om den världsliga överheten är mycket klar. Den ger inte Gud skulden för de onda tyrannernas blodsdåd, men säger å andra sidan att inte heller de skulle ha sin makt om inte Gud hade gett den åt dem. Sina handlingar får de själva ansvara för.

Gud förutsätter uttryckligen att överheten värnar om det goda och står emot det onda.

Det är inte heller så populärt att uppmana människor att vara underdåniga. I synnerhet om man läser vad Petrus skriver tar det ofta emot:

Var underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull, vare sig det är kungen, som den överste härskaren, eller det är landshövdingarna, som ju är sända av honom för att straffa dem som gör vad ont är och för att prisa dem som gör vad gott är. - - - Ni tjänare, under ordna er era herrar med all fruktan, inte allenast de goda och milda, utan också de orättvisa.

Återigen måste vi minnas att vi inte skall anse det som Gud har förordnat vara dumt, inte ens fastän vi själva tror oss kunna tänka ut saken bättre. Orsak till att Guds plan så ofta tycks förverkligas illa är att människor missbrukar sin makt.

Orden till tjänarna skall inte inspirera arbetsgivarna eller härskarna till tyranni för egen vinning. De har fått ord om ansvar och kärlek till sina underlydande. Om båda parter förstår sin roll rätt kan Guds plan ge välsignelse. Men också om den andra parten felar, skall man ensidigt följa Guds ord.

Den världsliga maktens syfte är att upprätthålla ordning i samhället. För detta finns olika slag av myndigheter: lagstiftare, verkställande makt och dömande makt. Vidare finns straffrättsliga instanser och skattemyndigheter. Alla dessa är vi skyldiga lydnad. Det går ju inte att låta bli att betala skatt, eller minska den med en godtycklig summa, bara för att man tycker att en del av skattemedlen går till dåliga ändamål.

Bibeln har inte några absoluta förbud mot dödsstraff, som myndigheterna kan tillgripa mot brottslingar. Samhället kan frivilligt välja att avstå från dödsstraff, men om det vill använda det kan man inte motsäga det med Bibeln som stöd. Där emot säger oss det femte budet att vi som privatpersoner inte skall döda våra medmänniskor.

Apg 5:29

1 Tim 2:1f

Till myndigheternas uppgift att skydda samhället mot onda människor hör dels polisens övervakning av närsamhället, dels försvarsmaktens försvar av landet mot fiender.

Statsmakten kan tillåta vad Gud förbjuder, och då är det den enskilde kristne som skall förstå att handla rätt. Så ger samhället t ex rätt att leva i äktenskapsliknande förhållande utan att man är gift, vilket Gud förbjuder. Likaså kan samhället förbjuda det som Gud tillåter, t ex att inneha offentliga tjänster över en viss ålder.

Men samhället har inte rätt att kräva det som Gud förbjuder eller förbjuda det som Gud befaller. Så sker om samhället kräver att en läkare skall utföra aborter mot sitt samvete eller om det förbjuder att man berättar för barnen om Jesus. Då måste vi lyda Gud mer än människor och bryta mot samhällets lagar eller bestämmelser. I sådana fall kan det uppstå mycket svåra samvetsproblem.

Eftersom överheten är av Gud skall vi be för den. Så gör vi bl a i varje gudstjänst i kyrkan.

Kyrkan och staten

Både kyrkan och statsmakten är förordnade av Gud, men de har olika uppgifter och ansvarsområden. Kyrkan sköter endast sina medlemmar, men staten har ansvar för alla människor inom sitt område. Medan staten utfärdar lagar och övervakar dem med makt och våld, styr kyrkan genom evangeliet och Ordets ämbete. Staten upprätthåller den yttre freden i samhället, medan kyrkan vill erbjuda andliga välsignelser. Kyrkan arbetar med det himmelska målet för ögonen, medan staten endast ser till de jordiska tingen.

På grund av denna olikhet skall kyrkans och statens uppgifter hållas åtskilda. Staten skall garantera kyrkan möjligheter att arbeta fritt och utan tvång. Men staten skall inte diktera ställningstaganden i andliga frågor. Lika litet får kyrkan diktera hur statsmakten skall handla i jordiska ting. Kyrkan deltar i sådant genom de kristna, som i mån av möjlighet medverkar i politiken och röstar i allmänna val.

Kyrkans präster skall predika Guds lag så att alla medborgare i samhället vet vad som är Guds vilja. Men i frågor som enligt Bibeln är öppna skall kyrkan inte ta ställning. Där skall var och en, också de kristna, få avgöra sin ståndpunkt efter egen övertygelse.

Kyrkan missbrukar sin ställning om den söker världslig makt. Den skall inte heller söka ett sådant samarbete med statsmakten att dess frihet i andliga ting går förlorad. Om den binder sig till ett förbund med statsmakten, som i de nordiska statskyrkorna, borde detta ske frivilligt och utan påtryckning.

Också i kyrkan finns det världsliga regementet med. Det finns många jordiska ting, där kyrkan skall iaktta samhällets bestämmelser, t ex lönefrågor och arbetstider.

Det statskyrkosystem som tillämpas i Finland har blandat samman de båda maktsfärerna. Biskoparna utnämns av presidenten, vilket gör att valet inte enbart tar hänsyn till Guds ord. Dessutom stämmer det inte med bekännelseskrifterna, som förutsätter att församlingarna själva skall utse sina tjänare. Kyrkans ledare uttalar sig ofta i politiska frågor med avsikt att påverka. Många gånger har det skett i anslutning till aktuella folkrörelser (t ex fredsrörelsen) eller på humanistisk grund (t ex rasfrågor och solidaritet gentemot invandrare).

Psb 158: 8

Ditt ord är i all nöd och sorg
vår säkra tröst och fasta borg.
Låt det din kyrka skydda så
att ingenting den skada må.