Upp 2

Siegbert W. Becker:

Uppenbarelseboken, avsnitt 2

Utgående från föreläsningar vid Biblicum i Uppsala 21-23.3.1977
i sammandrag av Ola Österbacka

Innehållsförteckning | kap 1 | kap 2 | kap 3 | kap 4 | kap 5 | kap 6 | kap 7 |
kap 8 | kap 9 | kap 10 | kap 11 | Diagram

2. Tolkningsfrågor

2.1 Författare

Ingen uttryckte något tvivel på att aposteln Johannes var författare till denna bok förrän under det tredje århundradet. Då började några använda Uppenbarelseboken som stöd för den judiska läran om tusenårsriket, och en del kyrkofäder började ifrågasätta om Johannes var bokens författare. Bättre hade varit att studera boken noggrannare, eftersom den inte ger stöd för kiliasmen.Vi kan inte grundligare gå in på bokens tillkomst här.

2.2 Apokalyptisk litteratur

Det grekiska ordet för uppenbarelse är apokalyps. I dag avses med begreppet apokalyptisk litteratur en hel klass av skrifter i och utom Bibeln, där framtiden utmålas i egendomliga och fantastiska bilder. I GT kan nämnas Hesekiel och Daniel.

Moderna teologer accepterar inte verklig profetia, emedan en människa inte kan se in i framtiden, och möjligheten av Guds uppenbarelse förnekas. I stället menar man att de apokalyptiska författarna velat ge församlingen ett hopp för framtiden, och samtidigt på ett dolt sätt kritisera samtidens missförhållanden. Före Kristus attackerade således judarna bl a Alexander den stores efterträdare, under NT:s tid var de romerska kejsarna i brännpunkten. Då man inte ville nämna någons namn, framställdes personer och handlingar symboliskt. Så kunde hedningar läsa apokalypsen som en sagobok, medan de kristna förstod symboliken och fick tröst. För att klara sig själva föregav författarna att det var någon känd profet långt tillbaka som stod bakom alltsammans

Denna falska uppfattning om den apokalyptiska litteraturen är så fast förankrad med termen, att vi gör klokast i att inte använda den utan närmare förklaring.

2.3 Några tolkningsmetoder

2.3.1. Den preteristiska uppfattningen är allmän bland icke-troende teologer. Den anser att allt redan har hänt som omtalas i Uppenbarelseboken. Denna uppfattning måste förkastas omedelbart, emedan Uppenbarelseboken klart gör anspråk på att tala om framtiden, och på att vara ingiven av Gud.

2.3.2. Den futuristiska uppfattningen förlägger hela handlingen till framtiden. Allt som omtalas måste då ske efter bortryckandet, som skall ske i början av vedermödan. Denna uppfattning måste också dömas som falsk. För en lutheran, som tillsammans med CA förkastar de judiska åsikterna, återstår endast två möjligheter.

2.3.3. Den kyrkohistoriska tolkningen var tidigare vanligast. Enligt den är Uppenbarelseboken en kontinuerlig kyrkohistoria. Martin Luthers uppfattning kan vid första påseendet tyckas vara kyrkohistorisk. Han säger t ex att basunerna i kap. 9f representerar falska lärare: 1) Tatianus, 2) Marcion, 3) Origenes, 4) Novatianus, 5) Arius, 6) Mohammed. Ett annat exempel på denna tolkning är att ängeln med det eviga evangeliet representerar Martin Luther och hans reformation. Denna tolkning vill alltså se en bestämd uppfyllelse i varje bild. Man vill förstå Bibelns budskap rätt. Men det är ändå svårt att förstå, varför tolkningen måste bindas till just de givna betydelserna.

14:6

2.3.4. Den idealistiska metoden ligger nära den föregående, men har den skillnaden, att varje symbol kan tänkas representera alla närbesläktade företeelser. Så kan basunerna sägas visa på alla falska läror. Luther säger också beträffande den andra ängeln, att den förutom Marcion också representerar montanisterna, Müntzer och svärmarna! Ängeln med det eviga evangeliet representerar alla som förkunnar det rena evangeliet. Ryttaren på den röda hästen är inte en förutsägelse av första eller andra världskriget, utan av alla krig. Den idealistiska tolkningsmetoden säger att Uppenbarelseboken är en tydlig bok, om blott bilderna inte pressas bortom det som de avser. Bilderna skall tolkas bildligt. Så gör man också med Bibeln i övrigt: Att Herodes sägs vara en räv bevisar inte att han går på fyra ben. Vi förstår också varför Jesus sägs vara ett lamm och djävulen en drake. Då Jesus talar om de kristna som världens ljus, förstår vi bra att de sju ljusstakarna är symboler för sju församlingar.

6:4

Den som är väl förtrogen med apokalypsen och bilderna i GT och som också känner NT finner att Uppenbarelseboken inte är så svår som man ofta tror. Man kan se Uppenbarelseboken som sju åtskilda avsnitt,vilka vart och ett är en fullständig bild av världshistorien och slutar med domen. I vart och ett återfinns evangeliet mitt i vedermödan. Kyrkan är segerrik mitt i förföljelsen av både världsliga och kyrkliga makter. Hela bokens budskap kan sägas vara: Vi skall genom mycken vedermöda gå in i Guds rike. Se diagram.

2.4 Symbolisk eller bokstavlig tolkning?

Genom att använda en sådan term som idealistisk tolkning kan man få den uppfattningen att Uppenbarelseboken tolkas annorlunda än Bibeln i övrigt. Den moderna forskningen använder oftast formhistorisk metod. Men vi säger, att den historisk-grammatiska metoden skall avgöra slaget av litteratur. Så framgår klart, att stjärnorna i kap. 1 inte är himmelens stjärnor, eftersom texten säger, att det här är de sju församlingarnas pastorer. Också 1 Mos. skall läsas på samma sätt som Uppenbarelseboken, vilket kritikerna påstår att vi inte gör. När Uppenbarelseboken säger, att Johannes var på ön Patmos, tror vi att han var på en bestämd geografisk plats, precis som Adam och Eva var det. När Abraham i en syn såg en brinnande ugn, säger vi att detta var en symbol för Gud. Då tolkar vi 1 Mos. på samma sätt som Upp:s syner. När Johannes fick se sju stjärnor, låter vi dem beteckna sju pastorer, på samma sätt som de sju korna i Faraos dröm betecknade sju år. Den enda skillnaden mellan 1 Mos. och Uppenbarelseboken är att synerna och drömmarna i 1 Mos. var mycket kortare än Johannes' syn i Uppenbarelseboken.

1 Mos. 15:17

1 Mos. 41

Vi lutheraner anklagas också för att inte läsa tillräckligt bokstavligt. T ex i fråga om de tusen åren låter vi dem inte vara vanliga tusen år utan hela NT:s tid. Men de som anklagar läser då inte heller tillräckligt bokstavligt, då de inte tror att vilddjuret med sju huvuden och tio horn var ett verkligt vilddjur. Det enda sättet att avgöra när en bild är symbolisk eller bokstavlig är att låta texten själv avgöra saken.

Vi läser alltså inte Uppenbarelseboken mer eller mindre bokstavligt än den övriga Bibeln, utan precis på samma sätt. Uppenbarelseboken är ju en syn, och Johannes såg bokstavligen just denna syn. Symbolerna i synen sägs vara bilder av världens framtid. Detta är den naturliga och enkla tolkningen, och vi bör skilja den från en literalistisk-mekanisk tolkning av bilderna oberoende av sammanhanget. Enligt en sådan tolkning skulle t ex lejonet av Juda i 5:5 och lammet med sju horn och sju ögon i följande vers inte kunna vara symbol för samma sak, fastän vi av Bibeln i övrigt förstår att det i båda fallen är fråga om Jesus. Vi behöver inte heller ta anstöt av att djävulen beskrivs både som en drake och som en ängel från avgrunden, eller av att NT:s tid anges vara 3,5 år och 1000 år.

En god regel vid studiet är, att läsa Uppenbarelseboken som man löser korsord. Om man inte genast finner tolkningen går man vidare, och så fram och tillbaka jämförande olika avsnitt tills frågan klarnat. Även om någon detalj kanske förblir oklar, blir bokens allmänna budskap klart och tydligt.

2.5 Tolkningsregler för bilder

2.5.1. Texten själv anger betydelsen. Ex: De sju stjärnorna i sändebreven sägs vara sju församlingsänglar eller pastorer, de sju ljusstakarna är sju församlingar.

2.5.2. Sammanhanget anger betydelsen. I kap. 1 beskrivs en som liknar en människoson med ett svärd i sin mun. Här är det så klart att det är fråga om Jesus att vi inte ens tänker på att namnet inte nämns.

2.5.3. Hela Uppenbarelsebokens sammanhang klargör betydelsen. I kap. 20 talas om kedjor, som binder Satan så att han inte kan göra det han vill. I kap. 12 ser vi, att Satans makt omintetgörs av Ordet och Lammets blod. Så får vi alltså veta, att kedjorna är Ordet och blodet.

2.5.4. Resten av Bibeln ger tolkningen. Kap. 1 omtalar Frälsaren med ett skarpt svärd. Hebr. 4:12 säger oss att svärdet är Guds ord. Johannes ser Jesus mitt bland ljusstakarna, och vi påminns då om orden i Matt. 18:20, där han lovar vara nära där två eller tre samlas i hans namn.

2.6 Talens innebörd

Uppenbarelsebokens viktigaste tal är 7. Hela boken kan indelas i 7 huvudavsnitt, och vart och ett av de fem första i 7 delar. De 7 sändebreven kan åter vart och ett indelas i 7 delar. Orden "salig är" förekommer i boken 7 gånger. I 5:12 och 7:12 ges 7 ord av tillbedjan. Talet 7 är också mycket centralt i GT: Sjunde dagen var helig, sjunde månaden, sjunde året likaså. Varje år hölls 7 fester osv.

I Uppenbarelseboken används talet 7 om Guds förhållande till människor. Någon gång används 7 i samband med kyrkans fiender, vilket kanske kan förklaras så, att djävulen vill förskapa sig till ljusets ängel.

3,5 har samband med 7, och förekommer i variationerna 1260 dagar = 42 månader = 3,5 år. Talet betecknar det brutna förbundet.12 uppträder med en rad varianter: 24, 144.000 = 12x12x10x10x10, 12.000, 12 är kyrkans tal. 4 hör ihop med denna världen. 10 är fullhetens tal.

Till början | Innehållsförteckning | Logos-mappen

2. Tolkningsfrågor
2.1 Författare
Ingen uttryckte något tvivel på att aposteln Johannes var författare till denna bok förrän under det tredje århundradet. Då började några använda Uppenbarelseboken som stöd för den judiska läran om tusenårsriket, och en del kyrkofäder började ifrågasätta om Johannes var bokens författare. Bättre hade varit att studera boken noggrannare, eftersom den inte ger stöd för kiliasmen.Vi kan inte grundligare gå in på bokens tillkomst här.
2.2 Apokalyptisk litteratur
Det grekiska ordet för uppenbarelse är apokalyps. I dag avses med begreppet apokalyptisk litteratur en hel klass av skrifter i och utom Bibeln, där framtiden utmålas i egendomliga och fantastiska bilder. I GT kan nämnas Hesekiel och Daniel.
Moderna teologer accepterar inte verklig profetia, emedan en människa inte kan se in i framtiden, och möjligheten av Guds uppenbarelse förnekas. I stället menar man att de apokalyptiska författarna velat ge församlingen ett hopp för framtiden, och samtidigt på ett dolt sätt kritisera samtidens missförhållanden. Före Kristus attackerade således judarna bl a Alexander den stores efterträdare, under NT:s tid var de romerska kejsarna i brännpunkten. Då man inte ville nämna någons namn, framställdes personer och handlingar symboliskt. Så kunde hedningar läsa apokalypsen som en sagobok, medan de kristna förstod symboliken och fick tröst. För att klara sig själva föregav författarna att det var någon känd profet långt tillbaka som stod bakom alltsammans
Denna falska uppfattning om den apokalyptiska litteraturen är så fast förankrad med termen, att vi gör klokast i att inte använda den utan närmare förklaring.
2.3 Några tolkningsmetoder
2.3.1. Den preteristiska uppfattningen är allmän bland icke-troende teologer. Den anser att allt redan har hänt som omtalas i Uppenbarelseboken. Denna uppfattning måste förkastas omedelbart, emedan Uppenbarelseboken klart gör anspråk på att tala om framtiden, och på att vara ingiven av Gud.
2.3.2. Den futuristiska uppfattningen förlägger hela handlingen till framtiden. Allt som omtalas måste då ske efter bortryckandet, som skall ske i början av vedermödan. Denna uppfattning måste också dömas som falsk. För en lutheran, som tillsammans med CA förkastar de judiska åsikterna, återstår endast två möjligheter.
2.3.3. Den kyrkohistoriska tolkningen var tidigare vanligast. Enligt den är Uppenbarelseboken en kontinuerlig kyrkohistoria. Martin Luthers uppfattning kan vid första påseendet tyckas vara kyrkohistorisk. Han säger t ex att basunerna i kap. 9f representerar falska lärare: 1) Tatianus, 2) Marcion, 3) Origenes, 4) Novatianus, 5) Arius, 6) Mohammed. Ett annat exempel på denna tolkning är att ängeln med det eviga evangeliet representerar Martin Luther och hans reformation. Denna tolkning vill alltså se en bestämd uppfyllelse i varje bild. Man vill förstå Bibelns budskap rätt. Men det är ändå svårt att förstå, varför tolkningen måste bindas till just de givna betydelserna.	14:6
2.3.4. Den idealistiska metoden ligger nära den föregående, men har den skillnaden, att varje symbol kan tänkas representera alla närbesläktade företeelser. Så kan basunerna sägas visa på alla falska läror. Luther säger också beträffande den andra ängeln, att den förutom Marcion också representerar montanisterna, Müntzer och svärmarna! Ängeln med det eviga evangeliet representerar alla som förkunnar det rena evangeliet. Ryttaren på den röda hästen är inte en förutsägelse av första eller andra världskriget, utan av alla krig. Den idealistiska tolkningsmetoden säger att Uppenbarelseboken är en tydlig bok, om blott bilderna inte pressas bortom det som de avser. Bilderna skall tolkas bildligt. Så gör man också med Bibeln i övrigt: Att Herodes sägs vara en räv bevisar inte att han går på fyra ben. Vi förstår också varför Jesus sägs vara ett lamm och djävulen en drake. Då Jesus talar om de kristna som världens ljus, förstår vi bra att de sju ljusstakarna är symboler för sju församlingar.	6:4
Den som är väl förtrogen med apokalypsen och bilderna i GT och som också känner NT finner att Uppenbarelseboken inte är så svår som man ofta tror. Man kan se Uppenbarelseboken som sju åtskilda avsnitt,vilka vart och ett är en fullständig bild av världshistorien och slutar med domen. I vart och ett återfinns evangeliet mitt i vedermödan. Kyrkan är segerrik mitt i förföljelsen av både världsliga och kyrkliga makter. Hela bokens budskap kan sägas vara: Vi skall genom mycken vedermöda gå in i Guds rike. Se diagram.
2.4 Symbolisk eller bokstavlig tolkning?
Genom att använda en sådan term som idealistisk tolkning kan man få den uppfattningen att Uppenbarelseboken tolkas annorlunda än Bibeln i övrigt. Den moderna forskningen använder oftast formhistorisk metod. Men vi säger, att den historisk-grammatiska metoden skall avgöra slaget av litteratur. Så framgår klart, att stjärnorna i kap. 1 inte är himmelens stjärnor, eftersom texten säger, att det här är de sju församlingarnas pastorer. Också 1 Mos. skall läsas på samma sätt som Uppenbarelseboken, vilket kritikerna påstår att vi inte gör. När Uppenbarelseboken säger, att Johannes var på ön Patmos, tror vi att han var på en bestämd geografisk plats, precis som Adam och Eva var det. När Abraham i en syn såg en brinnande ugn, säger vi att detta var en symbol för Gud. Då tolkar vi 1 Mos. på samma sätt som Upp:s syner. När Johannes fick se sju stjärnor, låter vi dem beteckna sju pastorer, på samma sätt som de sju korna i Faraos dröm betecknade sju år. Den enda skillnaden mellan 1 Mos. och Uppenbarelseboken är att synerna och drömmarna i 1 Mos. var mycket kortare än Johannes' syn i Uppenbarelseboken.	1 Mos. 15:17 1 Mos. 41
Vi lutheraner anklagas också för att inte läsa tillräckligt bokstavligt. T ex i fråga om de tusen åren låter vi dem inte vara vanliga tusen år utan hela NT:s tid. Men de som anklagar läser då inte heller tillräckligt bokstavligt, då de inte tror att vilddjuret med sju huvuden och tio horn var ett verkligt vilddjur. Det enda sättet att avgöra när en bild är symbolisk eller bokstavlig är att låta texten själv avgöra saken.
Vi läser alltså inte Uppenbarelseboken mer eller mindre bokstavligt än den övriga Bibeln, utan precis på samma sätt. Uppenbarelseboken är ju en syn, och Johannes såg bokstavligen just denna syn. Symbolerna i synen sägs vara bilder av världens framtid. Detta är den naturliga och enkla tolkningen, och vi bör skilja den från en literalistisk-mekanisk tolkning av bilderna oberoende av sammanhanget. Enligt en sådan tolkning skulle t ex lejonet av Juda i 5:5 och lammet med sju horn och sju ögon i följande vers inte kunna vara symbol för samma sak, fastän vi av Bibeln i övrigt förstår att det i båda fallen är fråga om Jesus. Vi behöver inte heller ta anstöt av att djävulen beskrivs både som en drake och som en ängel från avgrunden, eller av att NT:s tid anges vara 3,5 år och 1000 år.
En god regel vid studiet är, att läsa Uppenbarelseboken som man löser korsord. Om man inte genast finner tolkningen går man vidare, och så fram och tillbaka jämförande olika avsnitt tills frågan klarnat. Även om någon detalj kanske förblir oklar, blir bokens allmänna budskap klart och tydligt.
2.5 Tolkningsregler för bilder
2.5.1. Texten själv anger betydelsen. Ex: De sju stjärnorna i sändebreven sägs vara sju församlingsänglar eller pastorer, de sju ljusstakarna är sju församlingar.
2.5.2. Sammanhanget anger betydelsen. I kap. 1 beskrivs en som liknar en människoson med ett svärd i sin mun. Här är det så klart att det är fråga om Jesus att vi inte ens tänker på att namnet inte nämns.
2.5.3. Hela Uppenbarelsebokens sammanhang klargör betydelsen. I kap. 20 talas om kedjor, som binder Satan så att han inte kan göra det han vill. I kap. 12 ser vi, att Satans makt omintetgörs av Ordet och Lammets blod. Så får vi alltså veta, att kedjorna är Ordet och blodet.
2.5.4. Resten av Bibeln ger tolkningen. Kap. 1 omtalar Frälsaren med ett skarpt svärd. Hebr. 4:12 säger oss att svärdet är Guds ord. Johannes ser Jesus mitt bland ljusstakarna, och vi påminns då om orden i Matt. 18:20, där han lovar vara nära där två eller tre samlas i hans namn.
2.6 Talens innebörd
Uppenbarelsebokens viktigaste tal är 7. Hela boken kan indelas i 7 huvudavsnitt, och vart och ett av de fem första i 7 delar. De 7 sändebreven kan åter vart och ett indelas i 7 delar. Orden "salig är" förekommer i boken 7 gånger. I 5:12 och 7:12 ges 7 ord av tillbedjan. Talet 7 är också mycket centralt i GT: Sjunde dagen var helig, sjunde månaden, sjunde året likaså. Varje år hölls 7 fester osv.
I Uppenbarelseboken används talet 7 om Guds förhållande till människor. Någon gång används 7 i samband med kyrkans fiender, vilket kanske kan förklaras så, att djävulen vill förskapa sig till ljusets ängel.
3,5 har samband med 7, och förekommer i variationerna 1260 dagar = 42 månader = 3,5 år. Talet betecknar det brutna förbundet.12 uppträder med en rad varianter: 24, 144.000 = 12x12x10x10x10, 12.000, 12 är kyrkans tal. 4 hör ihop med denna världen. 10 är fullhetens tal.