Upp 11

Siegbert W. Becker:

Uppenbarelseboken, avsnitt 11

Utgående från föreläsningar vid Biblicum i Uppsala 21-23.3.1977
i sammandrag av Ola Österbacka

Innehållsförteckning | kap 1 | kap 2 | kap 3 | kap 4 | kap 5 | kap 6 | kap 7 |
kap 8 | kap 9 | kap 10 | kap 11 | Diagram

11 Avslutning 22:6-21

Åter får vi en erinran om att Jesus själv står för orden som Johannes får. V. 7 är en parallell till 1:3. Än en gång bestyrks Johannes' författarskap. Och hans böjelse att tillbe ängeln avvisas åter (v. 6-7, 8, 9).

19:10

V. 11 är inte uppmuntran till synd, utan här är fråga om en upprepning av budskapet i kap. 15&endash;16 med de sju vredesskålarna, då de ogudaktiga hädade Gud. Sådan människan är när domen kommer, sådan förblir hon i evighet. Hon har inte längre någon möjlighet att omvända sig. Omvändelsens möjlighet finns i nådatiden, och inte efter döden, vilket endel moderna teologer menar (v. 11).
V. 14 påminner om kap. 7, där förklaringen till de vita kläderna ges (v. 14).

Åter bestyrks avsändarens identitet, och bokens brevkaraktär belyses. En trefaldig inbjudan går ut: Anden = Guds Helige Ande inbjuder, bruden = församlingen predikar evangelium, och den som hör det bör låta inbjudan gå vidare. Vi påminns om vår missionsplikt (v. 16, 17).

Varningen att ta bort eller lägga till hör närmast samman med Upp. Men det är ingen tillfällighet att de blivit den bibliska kanons sista ord. De hör samman med hela Bibeln. Ingen skall förakta ett enda ord i Bibeln. Inget mänskligt skall läggas till Guds verk. När vi får Herrens inbjudan, och ser att vi skall få allt detta underbara, då må vårt svar också bli: Amen. Kom Herre Jesus! Må han komma snart för sin härlighets skull
(v. 18-19, 20).

Innehållsförteckning | Logos-mappen

11 Avslutning 22:6-21
Åter får vi en erinran om att Jesus själv står för orden som Johannes får. V. 7 är en parallell till 1:3. Än en gång bestyrks Johannes' författarskap. Och hans böjelse att tillbe ängeln avvisas åter (v. 6-7, 8, 9).	19:10
V. 11 är inte uppmuntran till synd, utan här är fråga om en upprepning av budskapet i kap. 15&endash;16 med de sju vredesskålarna, då de ogudaktiga hädade Gud. Sådan människan är när domen kommer, sådan förblir hon i evighet. Hon har inte längre någon möjlighet att omvända sig. Omvändelsens möjlighet finns i nådatiden, och inte efter döden, vilket endel moderna teologer menar (v. 11). V. 14 påminner om kap. 7, där förklaringen till de vita kläderna ges (v. 14).
Åter bestyrks avsändarens identitet, och bokens brevkaraktär belyses. En trefaldig inbjudan går ut: Anden = Guds Helige Ande inbjuder, bruden = församlingen predikar evangelium, och den som hör det bör låta inbjudan gå vidare. Vi påminns om vår missionsplikt (v. 16, 17).
Varningen att ta bort eller lägga till hör närmast samman med Upp. Men det är ingen tillfällighet att de blivit den bibliska kanons sista ord. De hör samman med hela Bibeln. Ingen skall förakta ett enda ord i Bibeln. Inget mänskligt skall läggas till Guds verk. När vi får Herrens inbjudan, och ser att vi skall få allt detta underbara, då må vårt svar också bli: Amen. Kom Herre Jesus! Må han komma snart för sin härlighets skull (v. 18-19, 20).