Kapitel 9: De yttersta frågorna

Upp 20:12

Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen, och böcker blev upplåtna. Och jämväl en annan bok blev upplåten; det var livets bok. Och de döda blev dömda efter sina gärningar, på grund av det som var upptecknat i böckerna.

Tanken på den yttersta domen är för många människor skrämmande. En domsal är förknippad med brott och straff, och alla människor är medvetna om att vi med Gud som domare blir rättvist dömda. Och har vi då bara oss själva att hänvisa till, måste domen vara oviss, om man inte genom Guds ord fått klarhet i det rätta förhållandet och möjligheten att undkomma .

Apg 24:15

Joh 5:28f

Dan 12:2, 13

Matt 22:30
Matt 13:43

1Kor 2:9

Kroppens uppståndelse

Jag har samma hopp till Gud som dessa hyser, att de döda skall uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga.

På den yttersta dagen skall alla människor samlas inför tronen. Vi bekänner i den tredje trosartikeln: "Jag tror --- kroppens uppståndelse. " Det latinska grundordet för "kroppen" är carnis: kött (tyskan har Fleisch). Jesus säger att alla som är i gravarna skall gå ut ur dem. En del skall uppstå till liv och andra skall uppstå till dom.

Också Gamla testamentet talar om uppståndelsen, i synnerhet Daniels bok.

På samma sätt som Jesus uppstod med en förhärligad kropp, som ändå var samma kropp som han hade före sin död, skall också vi få igen våra kroppar. Men kroppen skall likväl inte vara begränsad genom det som hör det förgängliga livet till. Vi skall vara lika änglarna i himlen, och de rättfärdiga skall lysa som solen.

Hur denna tillvaro är skall vi förstå först då. Vi kan inte ens ana det i vår begränsade tillvaro på jorden.

1Kor 15:51f
Matt 25:31ff

2Petr 2:4

Joh 12:48
Luk 12:8f

Upp 20:12,15

Domen

När den yttersta dagen är inne uppstår alla döda och de som ännu lever blir förvandlade till den nya tillvaron. Alla skall sedan samlas inför Jesu härlighets tron. Vi vet inte var den finns i geografisk mening, men den skall inte vara på jorden.

Domaren är Jesus. Alla människor skall dömas. Men domen sker inte efter en prövning av de mänskliga kvalifikationerna, utan uppdelningen i får och getter sker först. Därefter börjar domen. Också de fallna änglarna skall få sin slutliga dom.

All mänsklig dom sker efter en lag. Om Kristus skulle döma efter Guds lag, skulle ingen kunna bli frikänd. Därför dömer Kristus inte efter lagen.

Den enskilda människan döms efter hennes inställning till evangeliet. "Mitt ord skall döma." Jesus känner en del av människorna, dvs dem som trott på honom och som bekänt honom inför människorna. Men de som inte har känts vid Jesus blir inte heller igenkända av honom.

En annan beskrivning av dem som Jesus känner är att de har sina namn skrivna i Livets bok. Om man tror på Jesus har man gemenskap med honom och lever inför Gud. Om man inte tror, finns man inte med där, eftersom man är andligen död.

De som frikänns av Jesus blir frikända med hänsyn till deras tros frukter, som är vittnen om deras tro. De har inte vetat om dem, utan blir förvånade över att de skulle ha gjort det som Jesus hänvisar till. Däremot vill de förkastade plocka fram sina meriter och försvara sig med dem. Men det lyckas inte, efter som deras gärningar inte är gjorda i tro. De är befläckade av synd. De är döda, och de är redan dömda för sin otros skull. De blir inte underkända för att deras gärningar skulle ha varit onda, utan för att de inte gjorts i tro.

Inför domstolen är det för sent att hänvisa till sin goda tanke och föresats. Domen sker egentligen här och nu. När nådatiden är slut, oberoende av om den slutar med döden eller med Jesu återkomst, är det för sent att lyssna. Men för den som hör Jesu ord och tror på honom blir domen på den yttersta dagen en stor befrielse: Det är vår Frälsare som dömer.

Bibeln talar för övrigt ofta i domstolstermer om Kristi verk. Han uppträder i olika sammanhang som alla personer i en rättegång, förutom som åklagare. Åklagaren är djävulen.

Upp 3:14

Rom 8:33

Rom 8:34
Hebr 4:15

2Kor 5:21

Joh 5:24

Jesus kallas det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, som har i uppgift att bestyrka att den åtalade är oskyldig. Det kan han göra eftersom han själv har klätt den anklagade i rättfärdighetens dräkt, som är hans egen dräkt.

Vidare är Jesus domaren, som vi tidigare sett, och dessutom försvarsadvokaten, som manar gott för oss. Han kan försvara oss eftersom han vet hur det är att vara människa och bli frestad av all synd och ondska.

Slutligen stiger Jesus in i stället för den åtalade. Han visar på hur han tagit all synd på sig på korset, och hur han har gottgjort för allt i syndarens ställe. Därför finns det ingen möjlighet längre för åklagaren att finna någon anklagelsepunkt. Hela lagen är uppfylld, och anklagelserna faller.

För den som känner Jesus innebär alltså den yttersta domen ingen dom. Den egentliga domen har redan fallit. Den föll över världen genom Jesu död, och den tillämpas på den enskilde vid hans rättfärdiggörelse genom tron. Och denna dom, som här i tiden är fördold för människor, skall bli uppenbarad för alla när Människosonen kommer i sin härlighet.

Matt 25:35f

Matt 25:37

Domen och gärningarna

Hur blir det då med gärningarna, som Jesus hänvisar till på den yttersta dagen? Tycks det ändå inte vara så, att det är det praktiska livet som i sista hand fäller avgörandet? Det talas ju inte ett dugg om tron.

Det är tragiskt att den rätta delningen av lag och evangelium så fördunklats i vår tid, att man inte mera kan se det rätta förhållandet mellan tron och gärningarna. Vi måste därför stanna särskilt inför den frågan.

Att tron inte omtalas på den yttersta dagen är helt klart, eftersom vi då inte mera lever i tro, utan i åskådning. Då är det uppenbart, som förut var fördolt. Nu lever vi i trons tid, och för oss människor är tron osynlig. Men gärningarna vittnar om tron. När Jesus skall tala om vittnen på domens dag använder han sådana termer som vi kan förstå. Sättet på vilket han framställer gärningarna som vittnen visar ändå tydligt att domen inte grundar sig på dem.

Det mest iögonenfallande i Jesu framställning av gärningarna är att de troende inte vet om sina gärningar, medan de fördömda är förvånade när deras förmenta gärningar inte blir noterade. De senare har väntat sig att de skulle bli prisade för sin godhet och tror att de skall bestå provet inför Guds lag. Men de saliga har inga sådana förhoppningar. De vet att alla deras gärningar är befläckade av synd. De har satt all sin förhoppning till Frälsaren och hans förlåtelse. Därför är varje hänvisning till deras praktiska liv en överraskning för dem. "När såg vi dig hungrig och gav dig att äta?"

Matt 25:40

1Joh 4:19

Ef 2:10

SH 189:1

Jesus omtalar också hurudana en kristens goda gärningar är. Det är sådant som gjorts för "en av dessa mina minsta bröder". Det är alltså inte storverk inför människor, utan det är den verksamma kärleken, som inte frågar efter gentjänster. Och en sådan kärlek framspringer inte ur människans egna ansträngningar, utan ur Guds kärlek till oss. När regnet fyller en damm, måste det tillkomna vattnet flöda ut. När Gud fyller en människa med sin kärlek, måste kärleken finna vägar ut till medmänniskorna.

Om detta har Luther präglat några klassiska uttryck. Han säger: "Goda gärningar har inga namn." Den som gör dem har nämligen inte sett dem och kan inte anteckna dem på sin meritlista. Ett annat är: "Goda gärningar gör inte en man god, men en god man gör goda gärningar."

Det är detta som kallas att vandra i de gärningar, som Gud förut har berett. De gärningarna är Kristi egna gärningar, som han tillräknar oss av nåd. Vår egen berömmelse är helt utestängd.

Om vi sätter våra förhoppningar till något av vårt eget på domens dag är det ute med våra möjligheter. Därför kan vi inte ens hoppas på att Gud skall sänka ribban, att han skall mäta oss med "mildhetens mått", som det heter i en psalm. Den mildhet Gud har visat är att vi får tillräkna oss Jesu förtjänst på Golgata och hans rättfärdiga liv. Vill vi inte ha den förtjänsten, finns ingen mildhet kvar.

"Den Sonen haver, han haver livet",
så vittnar ordet till evig tid.
"Den ej har Sonen, han har ej livet",
-hur hårt det ljuder, det blir därvid.

Matt 25:41

Jud 6

Den eviga osaligheten

Vad betyder "den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar"? Kan Gud vara så hård, att han straffar människor med evig pina?

Vi kunde vända om på alltsammans och säga, att Gud är så kärleksfull att han vill skona de sina från det onda, och därför förvisar han det till en skild plats där det inte mera skall kunna störa oss. Helvetet är inte tänkt för människor. Det är gjort för djävulen och hans anhang, som avföll från Gud någon gång i urhistorien.

Man brukar ibland anklaga dem som talar om helvetet för att vara kärlekslösa och dömande. Men då skall vi komma ihåg, att ingen talat så allvarligt om helvetet eller det brinnande Gehenna som Jesus. Och ingen har så kärleksfullt talat om hur vi skall undkomma den platsen som han. Det som vår Mästare undervisat om får vi inte dölja.

Men vi skall inte fantisera om helvetet och måla onödiga skräckbilder av det. Vi vet inte hur det skall vara beskaffat eller var det är. Men vi vet tillräckligt för att vi skall söka undkomma det.

Läran om alltings återställelse (apokatástasis) är urgammal men falsk. Den hämtar stöd från Paulus' ord "så skall Gud bli allt i alla" som ett uttryck för förhoppningen att det inte finns några eviga straff, utan att alla människor en gång skall benådas. Denna lära har avvisats av den kristna kyrkan, men är måhända starkare än någonsin i dag.

Men det finns inga löften i Bibeln att alla människor skall slippa helvetet. När lärjungarna frågar Jesus om det är bara få som blir frälsta, svarar han att det är många som skall försöka, men som inte skall förmå det.

Upp 21-22

 
Upp 21:1
Upp 21:4

Upp 21:25
Upp21:22
Upp 22:4

1Petr 1:8f

Joh 14:6

Den eviga saligheten

På samma sätt som när det gäller helvetet har vi inte någon detaljerad framställning om hur himlen skall se ut eller var den finns. De beskrivningar som finns i Uppenbarelseboken är symboliska och vill ge oss en uppfattning om något helt annat än vi kan ana. Vi kan bara drömma med hjälp av det bästa som finns på vår jord.

Det viktigaste är att vi får vara nära Gud och att ingen ondska längre finns. När Johannes skildrar himlen observerar han att det inte längre finns något hav. För honom, som var landsförvist till ön Patmos i Egeiska havet utanför Efesus, betydde havet skilsmässa från hans kära i Efesus. Tårarna är förknippade med sorg och de skall inte finnas mer.

Beskrivningen av den heliga staden innehåller många symboler som visar Guds storhet och rikedom. Inga portar behövs mer, för det finns inga fiender. Inget tempel finns, för Gud själv är templet. Han är också ljuset. Åter skall människorna få se livets träd i paradiset.

För människorna betyder denna tillvaro något mycket mera än vi kan drömma om. Eftersom Guds avbild är fullständigt återupprättad, finns inga frestelser, ingen synd och ingen sjukdom. Det finns inte längre krig eller oenighet och ingen otrygghet. Det finns bara en outsäglig glädje över att vara hos Gud.

Vägen till denna salighet kan inte vinnas genom egna prestationer. Den enda vägen är Jesus. Läran om himlen vill påminna oss om att förbli hos honom och att leva så att vårt liv kan bli andra till glädje och salighet. Tanken på himlen vill också hjälpa oss att känna glädje mitt i de jordiska bekymren och prövningarna.

SH 535:5

O, må ingen bli tillbaka
här i denna mörka värld.
Må vi alla där få mötas
efter slutad pilgrimsfärd.
Härligt sången där skall brusa,
stark som dånet av en vattenflod:
Äran tillhör Gud och Lammet,
som oss vunnit med sitt blod.