---

Kapitel 6: Den helige Ande och helgelsen

1 Kor 12:4-6

Nådegåvorna är mångahanda, men Anden är en och densamme. Tjänsterna är mångahanda, men Herren är en och densamme. Kraftverkningarna är mångahanda, men Gud är en och densamme, han som verkar allt i alla.

KARISMATISK:
Särskild betoning av de extraordinära gåvorna.

Under 1970-talet genomströmmades den kristna världen av den s k karismatiska* väckelserörelsen. Människor fylldes av ande, upplevde "andedop" och talade i tungor. På många håll upplevde man ett helt nytt liv i en gemenskap, som korsade gamla samfundsband.

Samtidigt kom många att ställa sig kritiska till de gamla etablerade samfunden, eftersom de inte har förmått ge samma förnyelse. Särskilt kritiserades bristen på extraordinära nådegåvor, såsom helbrägdagörelse och tungotal. Man menade att den tredje trosartikeln inte hade predikats fulltonigt, utan hamnat på efterkälken när den andra trosartikeln överbetonats.

En förklaring till denna polarisering ges av Torsten Nilsson i Andedop och tungotal. Han menar att karismatikerna betonar Anden som kraft, vilken omvittnas främst i Apostlagärningarna, medan lutheranerna framhåller Anden som person, som kommer till oss i Ord och sakrament och vittnar om Kristus. Den senare betoningen finns främst hos Paulus i hans läroundervisning, och läran måste sättas över det historiska vittnesbördet, som alltid är bundet till en viss tid och plats.

Det betyder inte att Anden som kommer till oss i dopet och Ordets förkunnelse skulle sakna kraft. Men förutsättningen för att vi skall få del av kraften är att Anden kommit till oss i det yttre nådemedlet. Vi skall studera några bibeltexter som berör denna fråga.

Joh 14:26

Joh 16:13-14

Andens främsta uppgift

Jesus lovade i sitt avskedstal att sända Anden som hjälpare:

Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.

Det var naturligt att lärjungarna inte kunde behålla allt i minnet vad Jesus undervisade dem om. Vi ser också av många händelser, särskilt i samband med uppståndelsen, hur litet de kom ihåg. Men Anden skulle särskilt utrusta dem med ihågkomster av det som Jesus hade sagt. Det var inga nya sanningar han skulle komma med.

När han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda er fram till hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan vad han hör, det skall han tala; och han skall förkunna för er vad komma skall. Han skall förhärliga mig, ty av mitt skall han taga och skall förkunna det för er.

I första hand verkar det här som om Anden skulle uppenbara nya sanningar. Men så är det inte: "Av mitt skall han taga."

Joh 16:8-11

Vi ser alldeles klart att Anden inte får någon självständig funktion i förhållande till Jesus. Det går inte att bygga upp någon egen religion kring Anden. Hans verk är nära förknippat med Ordets förkunnelse. Det samma ser vi också av det föregående avsnittet om Andens överbevisning:

När han kommer, skall han låta världen få veta sanningen ifråga om synd och rättfärdighet och dom: ifråga om synd, ty de tror inte på mig; i fråga om rättfärdighet, ty jag går till Fadern, och ni ser mig inte mer; i fråga om dom, ty denna världens furste är nu dömd.

Här finns ingenting som skulle tyda på ett arbete skilt från Kristus. I fråga om synd skall Anden överbevisa om otro, och där är det fråga om att inte tro på Kristus. Rättfärdigheten består i att Kristus går till Fadern, den handlar inte om vår egen rättfärdighet. Det är inte ens fråga om någon rättfärdighet som Anden bygger upp. Vår rättfärdighet är Jesus. Domen förkunnas när Jesu seger proklameras. Domen består i att Satans makt är bruten genom Jesu segerrika död och uppståndelse.

Mark 1:8
Apg 1:15
Apg 2:16ff

Pingstundret och urförsamlingens nådegåvor

På pingstdagen hände det som Jesus hade förutsagt och som redan Johannes Döparen hade omtalat. Den helige Ande föll på ett särskilt och underbart sätt över lärjungarna, som då var ungefär 120 till antalet. Petrus förklarar att profeten Joels profetia nu har gått i uppfyllelse. Den yttersta tidens andeutgjutelse har alltså tagit sin början.

Joel 2:28ff

Apg 2:3

Apg 3:7
Apg 5:1ff
Apg 5:19
m fl

Apg 10

Apg 11:15

Det är alldeles klart att Andens utrustning har konkreta mål. Ordet skall predikas, och eftersom det finns många folkslag och många språk talas, måste lärjungarna kunna förkunna Ordet på dessa främmande språk. Därför får de en övernaturlig förmåga att predika främmande språk.

Det är intressant att grundtexten har samma ord, glossa (jämför vårt lånord glosa), för både tunga och språk. Därför har det en särskild betydelse att Anden kom som tungor av eld. Vårt ord tungomål tar fasta på denna likhet.

Också andra extraordinära gåvor visade sig efter hand. Petrus botade en handikappad man och förutsade vad som skulle ske med de falska lärjungarna Ananias och Safira. Änglar visade sig och hjälpte lärjungarna ut ur deras fängelser.

Det verkar som om dessa mirakler snart skulle ha börjat ebba ut. Redan några få år efteråt, när Petrus ser sin syn med de olika djuren i duken, och försvarar dopet av hedningen Kornelius, har den första tidens synliga manifestationer av Anden försvunnit. En ny våg kommer nu över de hednakristna. Motivet tycks vara att visa hur också hedningarna har samma Ande och samma gåvor. De utgör inte någon lägre klass av kristna än judarna. Så skulle man lätt ha kunnat tro om de inte blivit utrustade på samma sätt.

Apg 18:14ff

1 Kor 12:13

Apg 19:1ff

Om vi håller detta i minnet har vi lättare att förstå de ställen i Apostlagärningarna, där Anden tycks skiljas från dopet och tron. Apg 8:15 tycks utsäga att man kan vara döpt utan att ha helig Ande. Men detta kan inte stämma, ty Paulus säger: "I en och samme Ande är vi alla döpta - - - alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss." När en engångsföreteelse omtalas som tycks strida mot en klar läropunkt, måste det historiska exemplet tolkas utifrån den unika situation där det ges.

Ett annat ställe är Apg 19, där tron och Anden skiljs åt. Också den situationen var speciell, eftersom "lärjungarna" i Efesus saknade alla kännetecken på kristen tro. (Henrik Perret ger en intressant analys i Den levandes röst, s. 95f).

I vartdera fallet är det här fråga om särskilda, extraordinära gåvor, som utdelades i en unik historisk situation. Därför får vi inte dra långtgående slutsatser från dem med konsekvenser för vår egen tid. Gåvorna tjänar som vittnesbörd om att judekristna och hedningar har samma rätt till det kristna namnet och alla andliga gåvor.

1 Kon 16
2 Kon 13
1 Sam3:1

Andens särskilda manifestationer*, som vi kan kalla de extraordinära gåvorna, har alltså en särskild funktion i Guds rike. Att sådana inte finns behöver inte betyda att Anden inte finns eller tillåts verka. Andens gåvor är uttryckligen gåvor, och sådana ges inte på beställning. Det är Gud som suveränt bestämmer när de skall delas ut.

Vi kan också jämföra med Gamla testamentet. Under skedde i större antal främst i två skeden: Under Moses tid, när det gammaltestamentliga gudsfolket fick sin konstitution, och under profeterna Elia och Elisa, när riket hotades av gudlöshet och sönderfall. Om den unge Samuels barndom och uppväxt berättas att profetsyner inte var vanliga på den tiden. Och efter Daniel omtalas inte ett enda under ända tills Jesus inledde sin verksamhet.

Ef 4:12

1 Kor 12:7

1 Kor 12:11

Nådegåvornas funktioner

Att Anden ges för att uppbygga församlingen är alltså uppenbart. Det ser vi också av de ställen i Paulus brev, där frågan behandlas. Nådegåvorna ges till församlingens tjänst, och inte för någon enskild människas högmod.

Men de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig ges åt var och en så, att de kan bli till nytta.

Paulus räknar upp några exempel på sådana gåvor: att kunna tala visdomens ord och kunskapens ord, tro (synbarligen en tro som har yttre synliga manifestationer), helbrägdagörelsens gåva, gåvan att utföra kraftgärningar, profetians gåva, gåvan att skilja mellan andar, att tala tungomål (eller språk) och att uttyda dessa. Paulus säger uttryckligen att Gud delar dessa gåvor efter sin vilja, och att var och en skall få någon särskild gåva.

1 Kor 12:28

Paulus går till rätta med en tendens till söndring av den kristna organismen som fanns i Korint. Söndringen hade uppkommit genom att kroppens lemmar, dvs församlingens olika medlemmar, inte ansåg de andra medlemmarnas gåvor vara värda så mycket som just de egna gåvorna. Och så räknar han åter upp en del uppgifter, där vi ser att många helt vardagliga, jordiska sysslor, räknas som viktiga i Guds rike:

Och Gud har i församlingen satt först och främst några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar, ytterligare några till att ha helbrägdagörelsens gåvor, eller till att ta sig an de hjälplösa, eller till att vara styresmän, eller till att på olika sätt tala tungomål.

Rom 12:6-8

Vi ser att också sådana uppgifter som administration och hjälpverksamhet räknas som viktiga uppgifter i Guds rike och jämställs med undergörare.

I Romarbrevet ger Paulus en annan lista över gåvor.

Vi har olika gåvor, alltefter den nåd som har blivit oss given. Har någon profetians gåva, så bruke han den efter måttet av sin tro; har någon fått en tjänst, så akte han på tjänste; är någon satt till lärare, så akte han på sitt lärarkall; är någon satt till att förmana, så akte han på sin plikt att förmana. Den som delar ut gåvor, han göre det med gott hjärta; den som är satt till föreståndare, han vare det med nit; den som övar barmhärtighet, han göre det med glädje.

1 Kor 13

1 Kor 14

Dessa gåvor ges oss genom födelsen, så att var och en utrustas för sina särskilda uppgifter. Det är viktigt för envar att bejaka sina gåvor, så att de kommer till användning, men också att tänka blygsamt och inte förhäva sig över gåvorna. (För fördjupning hänvisas till Forsyte: Upptäck dina gudagåvor.)

De andliga gåvorna ger Gud till särskilda personer för att de skall uppbygga församlingen. Paulus säger att inte alla har alla gåvor. Men han uppmanar oss att vara ivriga att få andliga gåvor, särskilt de största. Där kommer han in på kärleken, som vi inser vara Jesus själv. Jesus är alltså den förnämsta gåvan, och han har getts åt alla. Så vill han också uppfylla alla med sin kärlek.

I det följande kapitlet måste Paulus tillrättavisa korintierna, eftersom de missförstått tungotalets gåva. De har antytt att de som kan tala tungomål är bättre kristna än de andra. Men om man ser på frågan ur uppbyggelsens synvinkel kommer tungomålstalandet långt efter profetian.

2 Mos 3:11f

2 Mos 7:10ff

Undrens plats i förkunnelsen

För att ytterligare belysa de rätta proportionerna mellan undren och den kristna förkunnelsen skall vi gå tillbaka till Gamla testamentet.

När Mose fick sin stora och svåra uppgift att gå till Farao för att be honom släppa Israel var han bekymrad för hur han skulle få folk att tro honom. Då gav Gud honom makt att göra under. Det första skulle vara att förvandla en stav till en orm, det andra att handen skulle bli spetälsk och frisk igen, och det tredje att vattnet i Nilfloden skulle förvandlas till blod.

När sedan Mose och Aron kommer inför Farao och gör dessa under gör också Faraos vise och trollkarlar samma under genom sina hemliga konster. Arons stav är ända överlägsen trollkarlarnas stavar. Likaså kan trollkarlarna upprepa flera av de plågor som Gud lägger på Egypten, men inte alla.

Gud lät Mose och Aron göra under för att understryka budskapets sanning. Undren skulle inte stå ensamma, utan vara tecken på att budskapet var från Gud. När Faraos män gjorde under, kunde dessa inte ensamma överbevisa om Guds makt, eftersom de inte hade Guds fullmakt i förkunnelsen.

2 Tess 2:9-10

Matt 24:24

Ytligt sett kan man ha räknat med att båda grupperna hade gudomlig makt. Därför är det omöjligt att låta undren ensamma stå som bevis för Guds handlande. Paulus omtalar att också Antikrist gör stora tecken och under:

Honom som efter Satans tillskyndelse kommer med lögnens alla kraftgärningar och tecken och under och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster, för att bedraga dem som går förlorade, till straff därför att de inte gav kärleken till sanningen rum, så att de kunde bli frälsta.

Samma sak varnar Jesus för inför sin bortgång:

Ty människor som falskeligen säger sig vara Messias skall uppstå, så också falska profeter, och de skall göra stora tecken och under, för att, om möjligt, förvilla jämväl de utvalda.

5 Mos 13:1-3

Hur skall vi då veta, vilka under som är från Gud och vilka som är från djävulen? Mose ger i sitt avskedstal följande föreskrifter:

Om en profet eller en som har drömmar uppstår bland dig, och han utlovar åt dig något tecken eller under, och sedan det tecken eller under verkligen inträffar, varom han talade med dig, i det att han sade: "Låt oss efterfölja och tjäna andra gudar, som ni inte känner", så skall du ändå inte höra på den profetens ord eller på den drömmaren, ty Herren, er Gud, sätter er därmed allenast på prov, för att förnimma om ni älskar Herren, er Gud, av allt ert hjärta och av all er själ.

Det viktiga är här att den falske profeten talar emot Guds ord. Trots att han med djävulens kraft kan göra stora ting skall inte undret i sig självt vara det avgörande. Det avgörande är alltid om förkunnelsen stämmer överens med Guds ord.

Här har vi alltså en tumregel, som skall avgöra kraftgärningar och under också i vår tid. Sådana kan komma från Gud, från djävulen eller ibland från människans eget psyke. Och i vår tid är under vanligare än förr. Därför bör vi särskilt i dag akta på det budskap som predikas, och pröva det om det stämmer med Skriften.

Luther uttrycker sig skarpt i Stora katekesen och i Schmalkaldiska artiklarna:

Där man icke predikar om Kristus, där är icke heller någon helig Ande.

Gud vill handla med oss människor blott genom sitt yttre ord och sakrament. Men allt som utan detta ord och sakrament prisas som ande, det är av djävulen.

Vi skall ingalunda anse alla under vara från djävulen. Visst har Gud möjlighet att göra under också i vår tid. Och det är möjligt att han måste ta till sådana medel för att stryka under sitt budskap i en hård och materialistisk värld. Det finns många som kan vittna om underbara bönhörelser och ingripanden, sådant vi kallar änglavakt. Allt sådant skall vi tacka vår Fader för, som vill vårt bästa och lovat höra våra böner.

Tit 1.9

1 Tess 5:19-20

Luk 10:22

Matt 12:39ff

Luk 16:27ff

Luk 16:31

Mark 16:17f

Ändå måste vi stanna vid "det fasta ordet" så att vi sakligt och lugnt kan pröva andarna.

Utsläck inte Anden, förakta inte profetiskt tal, men pröva allt, behåll vad gott är, avhåll er från allt ont, av vad slag det vara må.

Och vi skall akta oss för att överbetona undren, så att vi glömmer det viktigaste:

Gläds inte över att andarna är er underdåniga, utan gläds över att era namn är skrivna i himmelen.

När judarna begärde tecken av Jesus, visade han dem på Jonas tecken. Det var Skriftens vittnesbörd om den underbara räddningen ur den stora fiskens buk, som skulle vittna om Je su död och uppståndelse. I dag är Jona en förlöjligad profetgestalt, som många anser vara uppdiktad. Gentemot dem ljuder Jesu ord om de ninevitiska männen, som skall träda upp på domens dag, allvarligt och strängt. "Intet annat tecken skall ges det än profeten Jonas tecken."

Och när den rike mannen i helvetets pina tänker på sina stackars bröder, som ännu lever ett liv i otrons mörker, får han av Abraham höra skarpa ord.

Lyssnar de inte till Mose och profeterna, så skall de inte heller låta övertyga sig, om någon uppstår från de döda.

Vi tror ofta att tecken och under skall hjälpa vår tids människor att tro. Bibeln ger inget stöd för det. Det är förkunnelsen som verkar tro. Undren bekräftar förkunnelsen i den mån Gud låter under ske. Vi regerar inte över dem.

Vår tids problem

Av det ovan sagda förstår vi att vår tids ropande efter ande och under inte är något nytt. Människan har i alla tider velat ha bröd och skådespel. När Ordet predikas rent och klart föder det tro, men det möter också motstånd och förhärdelse. Där tron föds, kan Gud också manifestera sin härlighet genom under och synliga, extraordinära nådegåvor. Vi bör låta dem komma och tacka för dem. Men allt skall prövas i Ordets ljus.

Tyvärr är en hel del av den karismatiska rörelsens förkunnelse av sådan art att den klart faller igenom vid en biblisk granskning. Man undviker oftast att ta upp kontroversiella frågor, såsom dopet, den sanna enheten och falska lärare. Man praktiserar alltså en obiblisk allians med olika läror utan att i allt söka Bibelns undervisning, om den sedan är befriande eller obekväm för köttet.

Av den karismatiska rörelsen får man inte veta hur viktigt det är att stå på en fast biblisk lärogrund. I stället betonas känslan och gemenskapen på känslans grund.

I denna ytlighet finns en grogrund för nyandliga rörelser, som vanligen tar fasta på svaga punkter i förkunnelsen.

Ofta finns också med en obiblisk människosyn, vilken kommer fram i läran om omvändelsen. Man lär en samverkan, synergism, mellan Gud och människa genom att uppmana människan till en egen avgörelse för Gud. Sedan bygger man sitt trosliv utgående från denna avgörelse.

När man talar om Anden, är det ofta fråga om en särskild andeupplevelse, frikopplad från dopet och Ordet. Man får två slag av kristna: en grupp som är andedöpta och en annan som med olika slags förberedelser söker detta andedop. Utan andedop och dess synliga manifestation, tungomålstalandet, upplever många sig som sämre kristna.

Nu skall det medges att denna beskrivning inte omfattar all verksamhet som kallas karismatisk. En kristen skall naturligtvis söka förnyelse genom att växa till i kunskap om Frälsaren. Visst är det också rätt att det kan finnas brister i undervisningen om Anden, eftersom ingen mänsklig församling någonsin uppnår en fullkomligt ren förkunnelse. Därför skall vi lära av det som är bra och ta oss till vara för det som är fel.

Vår tids problem är i alla fall det, att man vill ha sensationer i stället för Guds ords lära. Predikar vi Kristus, finns också Anden med. Men vi kan predika Ande utan att Kristus är med. Anden vill nämligen inte vara ensam, han vill förhärliga Kristus.

Psb 115:3

Helige ande, låt din röst
högt om Guds gärningar tala.
Vittna för tron om korsets tröst,
krossade hjärtan hugsvala.
Visa oss Guds rättfärdighet,
låt oss få se din salighet.
Helige Ande, fräls oss.