Om skillnaden mellan olika slag av föda
| 1] Det har varit en allmän övertygelse icke blott hos gemene man, utan även bland teologerna och prästerna, att man kunnat förtjäna Guds nåd och tillfyllestgörelse för sina synder genom att skilja på olika slag av föda och följa dylika människobud. 2] Att hela världen tänkt på det sättet, framgår därav, att dagligen nya yttre former för gudsdyrkan, nya klosterordnar, nya helgdagar och nya fastor inrättats, och prästerna i kyrkorna fordrade dessa gärningar såsom religiösa akter, nödvändiga för förtjänandet av nåden. Och man uppskrämde våldsamt samvetena, om de försummade något. 3] Denna uppfattning om människobud har vållat kyrkan stor skada.
4] För det första fördunklades läran om nåden och om trons rättfärdighet, som är huvudsaken i evangeliet och som bör gå före allt annat i kyrkan, så att man väl lär känna Kristi förtjänst och så att tron, som tror på syndernas förlåtelse för Kristi skull, sättes vida över gärningarna *och alla andra religiösa akter*. 5] Fördenskull vinnlägger sig Paulus mycket om denna sak, han skjuter undan lagen och människobud för att ådagalägga, att den kristna rättfärdigheten är något annat än dylika gärningar, nämligen tro, som tror *att vi för Kristi skull upptagas i nåden*.11 6] Men denna Paulus’ lära har blivit nästan helt och hållet undertryckt genom människobud, vilka givit upphov till den meningen, att man vore tvungen att genom ett skiljande mellan olika slags föda och liknande former av gudsdyrkan förtjäna nåd och rättfärdighet. 7] Ty i botsakramentet talade man icke om tron, endast sådana satisfaktioner fördelades. Hela boten *troddes*12 bestå i dylikt. 8] För det andra fördunklades Guds bud genom dylika människobud, i det nämligen människobud sattes vida över Guds bud. Hela kristendomen ansågs bestå i iakttagande av vissa helgdagar, religiösa bruk, fastor och bärandet av viss dräkt. 9] Iakttagandet av dylika ting gav man de förnämligaste namn, det kallades det andliga livet och det fullkomliga livet. 10] Men de gudomliga buden i enlighet med kallelsen prisade man icke: att en familjefader uppfödde och fostrade sin avkomma, att en mor födde barn, att en furste styrde sitt land.Det ansågs vara världsliga och ofullkomliga gärningar, som voro mycket ringare än följandet av nämnda höga regler. 11] Denna villfarelse plågade högeligen de fromma samvetena, som smärtades av att kvarhållas i ett ofullkomligt levnadsstånd, i äktenskap, i överhetsställning eller andra borgerliga uppgifter, allt under det att de beundrade munkar och dylika och hade den oriktiga uppfattningen, att dessas levnadsregler behagade Gud mera. 12] För det tredje hava dessa människobud varit till stor fara för samvetena, emedan det var omöjligt att efterkomma alla sådana nedärvda bud och människorna likväl ansågo dessa levnadsregler vara nödvändiga former av gudsdyrkan. 13] Gerson skriver, att många hamnat i förtvivlan, några till och med berövat sig livet, emedan de sett, att de icke kunde efterkomma människobuden, och de i sin nöd icke fingo höra något enda tröstande ord om trons rättfärdighet och nåden. 14] Vi se väl, hur summisterna och teologerna sammanställa människobuden och söka få fram mildare tolkningar för att kunna skänka lättnad åt samvetena. Men de lösgöra dem icke nog, utan insnärja understundom samvetena ännu mera. 15] Och med sammanställandet av människobud ha högskolor och möten varit så upptagna, att de icke ha haft tid till övers för att befatta sig med Skriften och söka efter den mera gagneliga läran om tron, om korset, om hoppet, om det borgerliga livets hedersamhet och om tröst för samvetena i svåra anfäktelser. 16] Därför klagade också Gerson och några andra teologer djupt över att de genom dessa strider om människobud hindrades från att sysselsätta sig med ett bättre slag av lära. 17] Och Augustinus förbjuder att betunga samvetena med dylika stadgar och ger Januarius det kloka rådet att göra klart för sig, att det var utan betydelse, om man höll dem. Så säger han verkligen. 18] Fördenskull bör man icke anse, att de våra icke tagit upp denna sak i lättsinne eller av hat mot biskoparna, såsom några med orätt misstänka. 19] Det var i högsta grad nödvändigt att upplysa kyrkorna om de villfarelser, som alstrats genom orätt förstådda människobud. 20] Ty evangelium nödgar oss att *i kyrkan*13 med all kraft förkunna läran om nåden och trons rättfärdighet, men denna kan icke förstås, om människorna tro sig kunna förtjäna nåd genom iakttagande av självvalda regler. |
|||
21] Det är sålunda deras lära, att vi icke kunna förtjäna nåd eller *tillfyllestgöra för synder*14 genom hållandet av människobud. Därför bör man icke anse, att iakttagandet av sådana regler är en nödvändig form av gudsdyrkan. 22] De tillägga även vittnesbörd från den heliga Skrift. Kristus urskuldar i Matt. 15 apostlarna, som icke iakttagit gängse nedärvda bruk, vilka dock tycktes gälla ej förbjudna, utan indifferenta ting och vara besläktade med lagens tvagningar. Han säger: Fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror, de förkunna, äro människobud. 23] Alltså kräver han icke onyttiga former av gudsdyrkan. Kort därefter tillägger han: 24] Icke vad som går in i munnen, orenar människan. 25] Vidare Rom. 14: Guds rike består icke i mat och dryck. Kol. 2: Låt ingen döma eder i fråga om mat och dryck, eller angående högtid eller nymånad eller sabbat, 26] och om I nu haven dött med Kristus och så blivit frigjorda från världens makter, varför låten I då allehanda stadgar läggas på eder, liksom levden I ännu i världen: ’Det skall du icke taga i’, ’det skall du icke smaka’, ’det skall du icke komma vid’. 27] I Apg. 15 säger Petrus: Varför fresten I då nu Gud, genom att på lärjungarnas hals vilja lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi hava förmått bära? Vi tro ju fastmer, att det är genom Herren Jesu nåd, som vi bliva frälsta, vi likaväl som de. 28] Här förbjuder Petrus att betunga samvetena med flera utvärtes religiösa bruk, vare sig de härröra från Moses eller andra. 29] Och i 1 Tim. 4 kallas förbud mot viss föda för onda andars läror, emedan det är i strid mot evangeliet att föreskriva eller utföra dylika gärningar i syfte att genom dem förtjäna nåd eller i den tanken, att *den kristna rättfärdigheten*15 icke skulle kunna bestå utan sådana former av gudsdyrkan.
|