[Hälsning]
[Vederläggning av Erasmus' företal: Trons visshet | Skriftens klarhet |
Den trälbundna viljan och det kristna livet | Bekännelse inför världen | Lära och liv]
[Kort genomgång av Erasmus' inledning]
[Vederläggning av Erasmus' argument för viljans frihet]
[Vederläggning av andra delen av «Diatribe»]
[Erasmus' försök att vederlägga Luthers skriftbevis]
[Paulus och Johannes talar för Luthers lära]
[Avslutning]

Vederläggning av Erasmus' företal

Lära och liv (1/2)

Nu säger du emellertid: Vem kommer att vinnlägga sig om att bättra sitt leverne? Jag svarar: Inte en enda människa, och ingen kommer heller att kunna det. Ty Gud vill inte veta av dina bättringsmakare, som saknar Ande, eftersom de är hycklare. De utvalda, som fruktar Gud, kommer att göra bättring genom den helige Ande. Övriga kommer att utan bättring förgås. Augustinus säger ju varken att inga människors eller allas goda gärningar skall belönas. Han talar om någras gärningar.³¹ Det skall alltså finnas några, som gör bättring.

Vem kommer att tro, säger du, att han är älskad av Gud? Jag svarar: Ingen människa kommer att tro det, och ingen kommer heller att kunna det. Men de utvalda kommer att tro det. De övriga kommer att förgås utan tro. De kommer att vredgas och häda Gud, såsom du gör här. Det skall alltså finnas några, som tror.

Vad nu det beträffar, att genom dessa läror ett fönster öppnas till gudlöshet, må det så vara. Dessa gudlösa får sägas höra till den spetälska vi talade om ovan, till det onda som man måste fördraga. Inte desto mindre öppnas genom samma läror också en port till rättfärdighet, en ingång till himmelen och en väg till Gud för de gudfruktiga utvalda. Om vi nu följde ditt råd, avhölle oss från dessa läror och dolde detta Guds ord för människor, så att envar blev bedragen av falsk inbillning om frälsningen, inte lärde gudsfruktan och ödmjukhet för att genom fruktan komma till nåd och kärlek, så skulle vi visserligen vackert ha stängt ditt fönster. Men i stället hade vi för oss och för alla öppnat dubbeldörrar, ja gap och avgrunder, inte endast till gudlöshet utan också till helvetets djup. Då skulle vi inte själva komma in i himmelen. Vi skulle inte heller tillstädja andra, som ville komma dit, att komma in.

»På vad sätt är det nyttigt eller nödvändigt att sprida sådana läror, då så mycket ont tycks komma därav?» Jag svarar: Det vore visserligen nog att säga, att Gud velat att dessa läror skall spridas, fastän man inte får fråga efter motivering för den gudomliga viljan. Man måste helt enkelt i tillbedjan böja sig för den och ge Gud äran. Eftersom han allena är rättfärdig och vis, gör han inte orätt mot någon och kan inte företaga något dåraktigt eller förhastat, även om det ter sig alldeles annorlunda för oss. Med detta svar är gudfruktiga nöjda. Men eftersom det finns så mycket att säga, skall jag framhålla mer än vad som egentligen är nödvändigt. Två ting gör det nödvändigt att sådant predikas. Det ena gäller förödmjukelsen av vårt övermod och kunskapen om Guds nåd. Det andra är den kristna tron själv.

För det första har Gud säkert lovat sin nåd åt dem som ödmjukar sig, dvs. dem som misströstar om sin egen förmåga och är förtvivlade. I grunden kan emellertid människan inte ödmjuka sig, förrän hon: vet att hennes frälsning ligger fullständigt utanför hennes egna krafter, rådslag, bemödanden, vilja och verk, och helt och hållet beror av en annans fria beslut, rådslag, vilja och verk, nämligen på Gud allena. Ty så länge hon är övertygad om att hon förmår om än aldrig så litet för sin frälsning, förblir hon i sin självtillit. Hon misströstar inte fullständigt om sig själv, därför ödmjukar hon sig inte heller inför Gud. Hon ser fram emot, hoppas på eller önskar åtminstone något tillfälle, någon tid eller någon gärning, varigenom hon till sist kan bliva frälst. Den åter, som inte alls betvivlar att allt beror av Guds vilja, misströstar fullständigt om sig själv. Han utväljer ingenting utan väntar på den Gud som verkar. Han är närmast nåden, närmast frälsningen. Därför sprides och predikas detta för de utvaldas skull, för att de på så sätt skall förödmjukas, tillintetgöras och därigenom frälsas. Övriga motsätter sig förödmjukelsen. Ja, de fördömer att man lär ut denna misströstan om sig själv och vill ha kvar något, om än aldrig så litet, som de själva förmår. I sitt innersta förblir de övermodiga och fiender till Guds nåd. Detta är, säger jag, det ena skälet: de gudfruktiga måste i ödmjukhet lära känna, ropa om och ta emot löftet om nåd.

Den andra motiveringen är, att tron gäller ting, som man icke ser. För att det sålunda skall finnas utrymme för tro, är det nödvändigt, att allt, som är föremål för tro, är fördolt. Djupare kan det emellertid inte döljas än om det skär emot allt vad ögonen ser, emot vad sinnena förmedlar, mot själva erfarenheten. När Gud därefter gör levande, gör han det genom att döda. När han rättfärdiggör gör han det genom att förklara skyldig. När han för oss till himmelen, leder han till helvetets djup. Skriften säger ju: »Herren dödar och gör levande, han för ned i dödsriket och upp därifrån.» Nu är inte tillfället att tala utförligare därom. De som läst mina böcker känner mycket väl till detta.

Sålunda döljer Gud sin eviga mildhet och barmhärtighet under sin eviga vrede, sin rättvisa under orättvisa. Det är trons högsta stadium att tro honom vara mild, som frälser så få och fördömer så många, tro honom vara rättvis, som med sin vilja gör att vi med nödvändighet är fördömelse värda. Det ser ju, såsom Erasmus säger, ut som funne han behag i de olyckligas kval och vore mer värd hat än kärlek. Om jag emellertid kunde på något sätt förstå och begripa, hur den Gud kan vara barmhärtig och rättvis, som lägger i dagen så stor vrede och orättvisa, vore det inte fråga om tro. Men nu, då jag inte kan fatta det, blir det utrymme för trons övning, i det att sådana ting predikas och sprides. Det förhåller sig inte annorlunda än vid en människas död: då Gud dödar, övas tron på livet. Nu nog sagt om detta i företalet.

På detta sätt ger man bättre råd åt dem som strider om dessa paradoxer än det råd du ger. Du vill råda bot på deras gudlöshet genom att hålla tyst och vara stilla. Men därigenom uträttar du ingenting. Det är ju fråga om satser av inte ringa betydelse. Håller du för troligt och sannolikt, att de är sanna, så kommer du, så omättlig som människors åstundan är att utforska hemliga ting, särskilt i sådana sammanhang då vi mest önskar att de förblir fördolda, med denna din offentliggjorda anmaning att bli orsak till att alla så mycket ivrigare vill veta, om dessa paradoxer är sanna. De blir ju upptända av din iver! Ingen av oss har hittills gett en så väldig anledning att sprida satserna ifråga som du genom din gudfruktiga, ivriga anmaning! Du hade handlat mycket klokare, om du helt och hållet tigit stilla av aktsamhet om dessa paradoxer, för den händelse du hade velat få din önskan uppfylld. Nu har det skett; du förnekar inte nu helt och hållet, att de är sanna. De kan inte döljas. Förmodan att de är sanna skall göra att alla lockas att söka utforska dem. Antingen måste du förneka, att de är sanna, eller också själv hålla tyst, om du vill att andra skall tiga!

Låt oss nu i korthet ta i betraktande den andra paradoxen: Allt vad vi gör, sker inte av fri vilja men av nödvändighet. Jag kan inte tåla, att den säges vara den fördärvligaste lära. Här förklarar jag: Då det bevisats, att vår frälsning övergår våra krafter och rådslag och beror allenast av Guds verk - jag hoppas kunna bevisa det på ovedersägligt sätt i bokens huvudavsnitt - blir det då inte en klar konsekvens, att om Gud inte är tillstädes i oss med sitt verk, så är allt vad vi gör ont? Blir det då inte tydligt, att vi i så fall med nödvändighet utför sådant, som inte alls duger för vår frälsning? Om inte vi själva utan Gud allena verkar frälsningen i oss, kan vi inte före hans verk utföra något, som leder till frälsning, vi må vilja det eller ej. Lägg märke till att jag säger »med nödvändighet», inte »av tvång» – liksom man säger »av oföränderlig nödvändighet», inte »av tvingande nödvändighet».³² Därmed är sagt, att när människan är i avsaknad av Guds Ande, så gör hon inte det onda mot sin vilja, under yttre tvång, som om hon släpades iväg utan att kunna stå emot liksom en tjuv eller rövare till bestraffning. Hon gör det i stället av egen drift och beredvilligt. Denna lust eller vilja att göra det kan hon emellertid inte av egen kraft uppgiva, tygla eller förändra. Hon fortfar att vilja det och ha sin lust i det. Även om hon genom yttre våld skulle tvingas att göra något annat, förblir hennes vilja inombords vänd bort från det. Hon harmas över den, som tvingar henne eller gör motstånd. Hon skulle emellertid inte harmas, om viljan ändrades och frivilligt följde det tvingande våldet. Det är just detta vi avser med »oföränderlig nödvändighet». Det betyder alltså, att viljan inte kan förändra sig eller rikta sig åt annat håll. Fastmer uppretas den snarare att vilja än mer, om den stöter på motstånd. Harmen ådagalägger att så förhåller sig. Något sådant skulle inte ske, om viljan vore fri och fritt kunde fälla avgörandet. Fråga erfarenheten! Hur svåra är inte de att övertala, som i affekt hänger fast vid något! Ger de vika, så viker de för övermakt eller därför att de ser en större fördel i något annat. Men fritt ger de inte efter. Är de inte fast i affekt, så låter de allt ske, som sker, och allt gå, som det går.

Å andra sidan, om Gud verkar i oss, så förändras och påverkas milt vår vilja av Guds ande. Den vill och utför åter saker och ting av sig själv, av egen böjelse och drift, inte av tvång. Av inga krafter som drar åt annat håll kan den därför förändras till något annat. Inte ens av dödsrikets portar kan den övervinnas och tvingas. Den fortfar att vilja, ha sin lust i och älska det goda, liksom den tidigare ville, hade sin lust i och älskade det onda. Det bevisar återigen erfarenheten. Hur oövervinneliga och ståndaktiga är inte helgonen, då man med våld söker tvinga dem till något annat? De inspireras till ännu fastare vilja, liksom elden ökar i styrka snarare än utsläckes av häftig vind. Så finns här alltså inte någon frihet eller fri vilja att inrikta sig åt annat håll eller att vilja något annat, så länge som Guds ande och nåd dröjer kvar i en människa.

Forts. på nästa sida

³¹ De gratia et libero arbitrio 6, 15. Tillbaka

³² Jfr termerna »necessario», »coacte», »necessitate immutabilitatis», »necessitate coactionis». Tillbaka