Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av Erasmus' företal Lära och liv (2 / 2)
Kort sagt: om vi är under denna världens Gud, utan den sanne Gudens verkande och Ande, så hålles vi fångna efter hans vilja, såsom Paulus säger till Timoteus, så att vi inte kan vilja annat än vad han vill. Ty han är den starke, fullt beväpnade, som så bevakar sitt hus, att alla som är hans egendom lever i fred och varken i dåd eller råd kan vända sig emot honom. I annat fall vore ju Satans välde söndrat mot sig självt och kunde inte äga bestånd. Men nu försäkrar Kristus, att det består. Och detta gör vi frivilligt och gärna efter viljans natur. Vore den tvingad, vore det icke mer fråga om vilja. Tvång är snarare, skulle jag vilja säga, ett slags icke-vilja.*33 Men om någon, som är starkare, kommer över honom och besegrar honom och för oss med som segerbyte, då är vi åter genom dennes Ande slavar och fångar. Det är dock en kunglig frihet. Gärna vill vi nämligen och gör vad han själv vill. Så har den mänskliga viljan sin plats i mitten som ett oskäligt riddjur. Om Gud sätter sig på den, vill och går den dit Gud vill. Det heter ju i psalmen: »Såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.» Sätter sig Satan på den, vill och går den, dit Satan vill. Det står inte i dess fria avgörande att springa till den ene eller andre av ryttarna och söka honom, utan ryttarna själva kämpar om att få och äga den. Men om jag nu med stöd av dina egna ord, då du förfäktar viljans frihet, skulle bevisa, att det inte finns någon fri vilja? Jag skall överbevisa dig om att du oavsiktligt förnekar, vad du med stor klokhet söker bejaka. Ja, sannerligen, om jag inte lyckas göra det, så svär jag att återkalla allt som jag skriver mot dig i hela denna bok. Då skall allt vara bekräftat, som du i din skrift förfäktar och söker bevisa. Du gör gällande, att den fria viljans förmåga är helt obetydlig. Utan Guds nåd skulle den ingenting förmå. Medger du inte det? Nu frågar jag och ber dig svara: Om nu Guds nåd inte är med eller tages bort från denna viljans obetydliga förmåga, vad kan den då göra? Den är oförmögen, säger du, och gör inte något gott. Alltså gör den inte vad Gud och hans nåd vill - vi antar ju att Guds nåd tagits bort från viljan. Men vad Guds nåd inte gör, är inte gott. Därav följer, att den fria viljan utan Guds nåd alls inte är fri utan oföränderligt fången och trälbunden under det onda, eftersom den inte av egen kraft kan vända sig till det goda. Står nu detta fast, får du gärna för mig låta den fria viljans kraft vara obetydlig. Gör den om du så önskar till en ängels kraft, eller om du förmår det till en gudomlig kraft alltigenom! Gör du likväl detta sorgliga tillägg, att du säger den vara oförmögen Guds nåd förutan, så tar du genast ifrån den all dess kraft. Vad är en oförmögen kraft annat än ingen kraft alls? Att sålunda påsta, att den fria viljan existerar och äger kraft, låt vara en kraft utan verkan, det är precis vad sofisterna kallar en självmotsägelse.*34 Det är som om du sade, att den fria viljan är något, som inte är fritt. Det är som om du kallade elden kall och jorden varm. Elden må ha sin kraft att hetta, ja såsom helvetets eld, men om den inte brinner och bränner utan är kall och kyler, då vill jag inte kalla den eld, långt mindre varm. Såvida du nu inte vill kalla en målad eller uppdiktad eld för eld. Om vi åter skulle säga, att den fria viljans förmåga är den genom vilken människan har den egenskapen, att hon kan gripas av Anden och uppfyllas av Guds nåd, eftersom hon är skapad till evigt liv eller evig död, så vore det riktigt sagt. Ty denna förmåga, dvs. inriktning*35, eller som sofisterna säger »dispositiva kvalitet» och »passiva inriktning»*36, erkänner jag också. Alla vet ju, att den varken är given åt träd eller djur. Gud har ju inte, som man brukar säga,skapat himlen för gässen. Alltså står det också efter ditt eget vittnesbörd fast, att vi gör allt av nödvändighet. Vi gör ingenting av fri vilja, eftersom den fria viljans förmåga inte existerar och varken gör eller kan göra något gott, om nåden inte är med. Jag förutsätter då, att du inte inför en ny beteckning och med förmåga menar fullbordan, som om den fria viljan väl kunde begynna och vilja men inte fullfölja. Men det tror jag inte. Utförligare skall jag tala därom senare. Konsekvensen blir, att den fria viljan helt och hållet är en gudomlig beteckning. Den kan inte tillkomma någon mer än det gudomliga majestätet allena. Ty Gud förmår och gör, såsom vi sjunger i psalmen, allt vad han vill i himmel och på jord. Om nu detta tillskrives människor, sker det med lika lite rätt som om gudomligheten själv tillskrevs dem. Någon större hädelse kunde man inte tänka. Därför bör det vara teologernas plikt att undvika sådan terminologi, då de vill tala om mänsklig förmåga. De skall förbehålla den åt Gud allena och se till att det försvinner ur vanligt mänskligt språkbruk. De skall låta den gälla som helig och vördnadsbjudande benämning för deras Gud. Om de överhuvud vill tillskriva människor någon förmåga, borde de lära att kalla den med annat namn än den fria viljan, särskilt som vi förstår och tydligt inser, att folk blir ömkligen bedragna och förförda genom dessa ord. Ty med de orden uppfattar och förstår de något helt annat än teologerna menar, då de diskuterar. »Den fria viljan» är ju en alldeles för hög, innehållsrik och härlig formel. Folk tror ju - något som ordens betydelse och formulering kräver - att därmed menas den kraft, som fritt förmår vända sig åt varje håll och som varken ger vika för eller är underkastad någon. Om folk finge veta, att det förhåller sig på annat sätt, och att med denna formel avses en liten obetydlig gnista, som lämnad åt sig själv är fullständigt oförmögen, fången och trälbunden under djävulen, så vore det märkligt, om man inte stenade oss som bedragare och falska ledare. Vi säger ju ett och menar något helt annat. Ja, vi är ännu inte ens säkra på eller ense om vad vi menar därmed. Den som talar på sofisternas sätt, säger den vise, han förtjänar hat, i synnerhet om han gör det när det är fråga om religionen, där det är fara för den eviga saligheten. Då vi alltså förlorat inte bara betydelsen av den berömda formeln utan själva saken, ja, aldrig ens ägt den - det hade pelagianerna gärna velat, men de blev också bedragna genom den formeln - varför skall vi då så hårdnackat klänga oss fast vid tomma ord, till fara och förförelse för folk som tror? Det är lika lite vist som då konungar och furstar nu för tiden hänger fast vid, gör anspråk på eller skryter över tomma titlar, som anger välde över riken och landskap, fastän de samtidigt nära nog är tiggare och långtifrån besitter dessa länder och landskap. Det kan man likväl tåla, då de inte bedrar eller förleder någon, utan endast själva finner glädje genom fåfänga utan att vinna något därpå. Men här står frälsningen på spel, här är fråga om det skadligaste bedrägeri. Vem skulle inte le åt eller snarare avspisa den, som uppträder som omogen ordmakare? Antag att någon mot vedertaget språkbruk sökte införa formuleringen en rik tiggare, inte därför att han har någon rikedom utan därför att en konung kanske kan ge honom sin. Antag vidare att han gjorde detta på fullt allvar, utan att tala figurligt, i så kallad antifras *37 eller ironi! Likaväl kunde han kalla en dödssjuk fullkomligt frisk, eftersom någon annan ju kan ge honom sin hälsa. Eller kalla den olärdaste enfaldiga människa för mycket lärd, eftersom någon annan kan meddela honom sin lärdom. På motsvarande sätt låter det här: människan har fri vilja, nämligen om Gud ger henne sin. Med ett sådant språkmissbruk kan vem som helst skryta över vad som helst. Någon kan till exempel säga, att han är himlens och jordens herre, bara Gud ger honom detta. Men sådant anstår inte teologer utan komedianter och bedragare. Våra ord bör användas i sin egentliga mening, vara klara och nyktra och, såsom Paulus säger, sunda och ostraffliga. Vill vi nu inte helt och hållet släppa denna formel, något som vore tryggast och mest gudfruktigt, måste vi åtminstone lära oss att använda den efter bästa förstånd. Vi skall säga, att fri vilja inte tillkommer människan ifråga om vad som står över henne utan blott ifråga om vad som är under henne. Det vill säga, i fråga om förmögenhet och egendom har hon rätt att efter sin viljas skön bruka den, göra och låta, fastän även detta ledes av Guds vilja allenast, såsom det behagar honom. Men gentemot Gud eller i ting som gäller frälsning eller fördömelse har hon inte fri vilja utan är fången, underkastad och trälbunden antingen under Guds vilja eller Satans. Dessa kommentarer har jag gjort om huvudpunkterna i ditt företal. I sak är de så utförliga, att de omfattar så gott som hela ämnet, nästan mer än den följande huvuddelen av din bok. Likväl hade det väsentliga innehållet i dessa punkter kunnat sammanfattas i en kort sats: Antingen beklagar sig ditt företal över Guds ord eller över människors ord. Klagar det över människors ord, är det skrivet alldeles förgäves och angår inte mig. Klagar det över Guds ord, är det alltigenom gudlöst. Det hade därför varit nyttigare, om du klargiorde, om det är Guds ord eller människors ord som vi strider om. Men kanske kommer den följande inledningen och själva huvuddelen av disputationen att handla därom. Vad du säger i slutet av företalet gör emellertid inte något intryck på mig, t.ex. att du kallar mina läror för onyttiga fabler och säger, att man hellre med Paulus som förebild skulle lära Kristus såsom korsfäst och visdom bland dem som är fullmogna. Vidare att skriften har ett språk, som på en mångfald sätt är avpassat efter åhörarna, och att du därför menar, att det skall överlämnas åt lärarens klokhet och kärlek att lära det, som gagnar nästan. Allt detta är oskickligt och okunnigt tal. Ty inte heller jag lär något annat än Jesus såsom korsfäst. Men Jesus såsom korsfäst för med sig allt detta, ja, själva visheten bland dem som är fullmogna. Ty ingen annan vishet skall läras ut bland kristna än den, som är i hemlighet förborgad och hör de fullmogna till. Den tillkommer inte barn av den judiska lagens folk, som utan tro berömmer sig av sina gärningar, såsom Paulus uttrycker det i 1 Kor. 2. Jag utgår ju från att du inte med att lära Kristus som korsfäst menar endast att uttala dessa ord: Kristus är korsfäst. Slutligen säger du beträffande ord som »Gud vredgas, rasar, hatar, sörjer, förbarmar sig och ångrar sig», att sådana känslor inte förekommer hos Gud. Detta är emellertid att uppkonstruera svårigheter. Sådant gör inte skriften dunkel. Inte heller är det nödvändigt att för den sakens skull avpassa den efter olika åhörare. Om man nu inte finner nöje i att skapa dunkel där sådant inte finns! Här är det fråga om språkliga uttryckssätt och figurligt tal som även skolbarn begriper. Men vad vi disputerar om i detta sammanhang är lärosatser, inte språkliga former.
33 Lat. »noluntas». 34 Lat. »oppositum in adiecto». 35 Lat. »aptitudo». 36 Lat. »dispositivam qualitatem et passiuam aptitudinem». 37 Ett slags ironi. Figuren skall uttrycka motsatsen till vad det använda ordet säger. T.ex. krig heter »bellum», därför att det inte är »bellum», vackert. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 25.6 2001