Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Kritisk genomgång av Erasmus´ inledning
När du böriar din egentliga framställning, lovar du att hålla dig till de kanoniska skrifterna, eftersom Luther inte känner sig bunden av några andra författares auktoritet. Det är gott, och jag tar fasta på ditt löfte, fastän du inte gör det därför att du anser de författare det gäller sakna värde för saken utan för att slippa möda dig förgäves. Du gillar nämligen inte riktigt min djärvhet eller hur man nu vill kalla mitt ställningstagande. Du tar ju inte ringa intryck av en lång rad av höglärda män, som av många århundraden blivit erkända. Bland dem finns sådana, som varit högeligen förfarna i den heliga skrift, högheliga män, några martyrer och många som blivit berömda för mirakel. Lägg sedan till nyare teologer, alla universitet, kyrkomöten, biskopar och påvar. Kort sagt: på den sidan står lärdom, snille, myckenhet, storhet, höghet, styrka, helighet, underverk. Vad kan man mer begära? På min sida står Wyclif*38 som den förste och därnäst Laurentius Valla.*39 Augustinus, som du går förbi, är också helt och hållet för mig. Men de har ingen betydelse vid sidan av alla de nämnda. Återstår då Luther själv, en enda, en uppkomling, och hans vänner. Bland dem finns varken så stor lärdom eller så mycket snille, varken myckenhet eller storhet eller helighet eller underverk, inte ens så mycket att de skulle kunna bota en halt häst. De åberopar sig på skriften, som dock är lika oviss för dem som för det andra lägret. Vidare berömmer de sig av Anden, som de emellertid ingetstans kan visa på. Därtill kommer annat, som du med många ord kan räkna upp. Det går oss som i fabeln om vargen och näktergalen. När vargen ätit upp den, sade han: Ou har en bra röst, men annars är du ingenting. Så ungefär säger du: De talar endast och begär att man på den grund skall tro dem! Jag erkänner, käre Erasmus, att du har full rätt att bli upprörd, så som sakerna står. Själv har jag i mer än tio år varit så upprörd däröver, att jag inte tror det kan finnas någon som varit mera upprörd. Det föreföll mig också otroligt, att detta vårt Troja som under så lång tid och så många krig förblivit obesegrat, någonsin skulle kunna intagas. Jag tar högtidligen Gud till vittne och säger, att jag skulle ha framhärdat och än i denna dag skulle jag vara upprörd på samma sätt, om inte samvetet ansatte mig och tydliga fakta tvingade mig över på motsatt sida. Du kan väl tänka, att inte heller jag har ett hjärta av sten! Ja, även om det vore av sten hade det väl kunnat bli mjukt under alla hårda strider och sammandrabbnningar, under alla stormar som sköljt över det. Jag var ju djärv nog att företa något varigenom - det såg jag nog - all auktoritet hos dem du räknar upp skulle störta över mig som en syndaflod. Men nu är inte tid att berätta mitt livs historia eller mina böckers. Inte heller har jag företagit mig vad jag gjort för att anbefalla mig själv. Det har fastmer skett för att upphöja Guds nåd. Vem jag är, genom vad slag av ande och råd jag ryckts in i detta, det lämnar jag i hans hand, som vet att allt utförts genom hans vilja, inte genom min fria vilja.Det borde världen själv också för länge sedan förstått. Du försätter mig verkligen genom din inledning på en förhatlig plats. Jag kommer inte lätt ut ur den knipan utan att berömma mig själv och tadla alla dessa fäder. Jag skall fatta mig kort. I fråga om lärdom, snille, myckenhet, auktoritet och allt annat är jag underlägsen, såsom du också menar. Frågar jag emellertid efter Andens bevisning, vad underverk och helighet är, efter dessa tre ting, så är du, så framt jag känner dig genom dina brev och böcker, alldeles för oerfaren och okunnig för att med en enda stavelse kunna visa det. Ansätter jag dig och begär besked om vilken av alla du prisar, som du med visshet kan påsta ha varit eller vara helig, haft Anden eller gjort verkliga underverk, så tror jag, att du skulle svettas mycket men förgäves. Du talar mycket, som du hämtat från dagligt bruk och offentliga tal. Men du anar inte, hur mycket det förlorar i trovärdighet och auktoritet, om det kallas inför samvetets dom. Sant är ordspråket som säger, att många på jorden hålles för helgon vilkas själar är i helvetet.
38 Wycliffe (Wiclif), omkr. 1324-1384, den engelske reformivrare, som brukar räknas bland »förreformatorerna». Förklarades för kättare på kyrkomötet i Konstanz 1415. 39 Den lärde italienske humanisten Laurentius Valla (1407-1457) har bl.a. skrivit en dialog om viljans frihet. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 25.6 2001