Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]
När
du böriar din egentliga framställning, lovar du att hålla
dig till de kanoniska skrifterna, eftersom Luther inte känner
sig bunden av några andra författares auktoritet. Det
är gott, och jag tar fasta på ditt löfte, fastän
du inte gör det därför att du anser de författare
det gäller sakna värde för saken utan för att
slippa möda dig förgäves. Du gillar nämligen
inte riktigt min djärvhet eller hur man nu vill kalla mitt
ställningstagande. Du tar ju inte ringa intryck av en lång
rad av höglärda män, som av många århundraden
blivit erkända. Bland dem finns sådana, som varit högeligen
förfarna i den heliga skrift, högheliga män, några
martyrer och många som blivit berömda för mirakel.
Lägg sedan till nyare teologer, alla universitet, kyrkomöten,
biskopar och påvar. Kort sagt: på den sidan står
lärdom, snille, myckenhet, storhet, höghet, styrka, helighet,
underverk. Vad kan man mer begära? På min sida står
Wyclif*38
som den förste och därnäst Laurentius Valla.*39
Augustinus, som du går förbi, är också helt
och hållet för mig. Men de har ingen betydelse vid sidan
av alla de nämnda. Återstår
då Luther själv, en enda, en uppkomling, och hans
vänner. Bland dem finns varken så stor
lärdom eller så mycket snille, varken myckenhet
eller storhet eller helighet eller underverk, inte ens
så mycket att de skulle kunna bota en halt häst.
De åberopar sig på skriften, som dock är
lika oviss för dem som för det andra lägret.
Vidare berömmer de sig av Anden, som de emellertid
ingetstans kan visa på. Därtill kommer annat, som
du med många ord kan räkna upp. Det går oss
som i fabeln om vargen och näktergalen. När vargen
ätit upp den, sade han: Ou har en bra röst, men
annars är du ingenting. Så ungefär
säger du: De talar endast och begär att man
på den grund skall tro dem! Jag
erkänner, käre Erasmus, att du har full rätt
att bli upprörd, så som sakerna står.
Själv har jag i mer än tio år varit så
upprörd däröver, att jag inte tror det kan
finnas någon som varit mera upprörd. Det
föreföll mig också otroligt, att detta
vårt Troja som under så lång tid och
så många krig förblivit obesegrat,
någonsin skulle kunna intagas. Jag tar
högtidligen Gud till vittne och säger, att jag
skulle ha framhärdat och än i denna dag skulle jag
vara upprörd på samma sätt, om inte samvetet
ansatte mig och tydliga fakta tvingade mig över
på motsatt sida. Du kan väl tänka, att inte
heller jag har ett hjärta av sten! Ja, även om det
vore av sten hade det väl kunnat bli mjukt under alla
hårda strider och sammandrabbnningar, under alla
stormar som sköljt över det. Jag var ju djärv
nog att företa något varigenom - det
såg jag nog - all auktoritet hos dem du
räknar upp skulle störta över mig som en
syndaflod. Men
nu är inte tid att berätta mitt livs historia
eller mina böckers. Inte heller har jag företagit
mig vad jag gjort för att anbefalla mig själv. Det
har fastmer skett för att upphöja Guds nåd.
Vem jag är, genom vad slag av ande och råd jag
ryckts in i detta, det lämnar jag i hans hand, som vet
att allt utförts genom hans vilja, inte genom min fria
vilja.Det borde världen själv också för
länge sedan förstått. Du
försätter mig verkligen genom din inledning
på en förhatlig plats. Jag kommer inte lätt
ut ur den knipan utan att berömma mig själv och
tadla alla dessa fäder. Jag skall fatta mig kort. I
fråga om lärdom, snille, myckenhet, auktoritet
och allt annat är jag underlägsen, såsom du
också menar. Frågar jag emellertid efter Andens
bevisning, vad underverk och helighet är, efter dessa
tre ting, så är du, så framt jag
känner dig genom dina brev och böcker, alldeles
för oerfaren och okunnig för att med en enda
stavelse kunna visa det. Ansätter jag dig och
begär besked om vilken av alla du prisar, som du med
visshet kan påsta ha varit eller vara helig, haft
Anden eller gjort verkliga underverk, så tror jag, att
du skulle svettas mycket men förgäves. Du talar
mycket, som du hämtat från dagligt bruk och
offentliga tal. Men du anar inte, hur mycket det
förlorar i trovärdighet och auktoritet, om det
kallas inför samvetets dom. Sant är
ordspråket som säger, att många på
jorden hålles för helgon vilkas själar
är i helvetet. 38
Wycliffe (Wiclif), omkr. 1324-1384, den engelske reformivrare, som
brukar räknas bland »förreformatorerna». Förklarades
för kättare på kyrkomötet i Konstanz 1415. 39
Den lärde italienske humanisten Laurentius Valla (1407-1457)
har bl.a. skrivit en dialog om viljans frihet.
25.6 2001
Kritisk
genomgång av Erasmus´ inledning
[Början
av sidan]
[Föregående]
[Nästa]