Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av Erasmus' företal Bekännelse inför världen (1/ 2)
I tredje avsnittet fortsätter du att göra oss till måttfulla, sansade efterföljare av Epikurus. Du gör det genom ett annat slags råd, som emellertid inte är bättre än de två redan nämnda. Du säger nämligen, att vissa ting är av den arten, att även om de är sanna och kan bli föremål för vetande, är det inte lämpligt att tuta dem i öronen på vem som helst. Här rör du efter din vana åter ihop och blandar samman allt, i det du likställer heligt och oheligt utan varje åtskillnad. Resultatet blir att du åter hemfaller till förakt för Gud och skriften och kränker dem. Ovan har jag sagt, att det som framställes eller bevisas i den heliga skrift är inte bara klart och tydligt utan också frälsningsbringande. Därför kan det tryggt, ja, bör bekantgöras, läras ut och bli föremål för vetande. Vad du säger, att det inte får prisges åt allas öron utan åtskillnad, är därför falskt, försåvitt du säger det om vad som står i skriften. Om du åter talar om andra ting, har vi inte att skaffa därmed; du har då inte sagt det i rätt sammanhang utan förslösar tid och papper med dina ord. Du vet också, att jag inte i något håller med sofisterna. Därför borde du låta mig vara ifred och inte förebrå mig deras missbruk. Mot mig hade du bort ta till orda i din bok. Jag vet, i vilka avseenden sofisterna felar, och jag behöver inte i den saken ha dig till lärare. De har blivit tillräckligt tillrättavisade av mig. Detta vill jag nu en gång både ha sagt och upprepat, så ofta som du blandar ihop mig med sofisterna och nedsvärtar min sak genom deras galenskap. Ty du gör mig orätt, något som du väl vet. Låt oss nu syna skälen till ditt råd! Även om det vore sant, att Gud enligt sin natur är i en skalbagges håla eller till och med i en kloak - detta drar du dig för att säga och klandrar att sofisterna pratar så - likaväl som i himmelen, så finner du det vara oförnuftigt att diskutera frågan inför många människor. Häremot invänder jag för det det första: låt dem prata som vill. Vi tvistar inte här om vad människor gör men väl om vad som är riktigt och rätt. En sak är hur vi lever, en annan hur vi bör leva. Vem av oss lever överallt rätt och handlar väl? Men fördenskull utdömes inte rätt och lära, utan de dömer snarare oss. Men du hämtar främmande ting långt bortifrån och samlar ihop en massa saker från alla håll, därför att du har besvär med en enda punkt, läran om Guds förutseende. Då du inte på något sätt kan komma till rätta med den, försöker du trötta ut läsaren med mängder av tomma ord. Nog därom, låt oss återgå till saken! Vart vill du alltså komma med tanken att vissa lärosatser inte får göras allmänt bekanta? Räknar du till dem vad som gäller den fria viljan? I så fall måste på nytt vändas mot dig allt vad jag i det föregående sagt om nödvändigheten att lära känna den fria viljan. Än mer: varför följer du inte ditt eget råd och låter bli att skriva din bok? Om du gör väl i att tala om den fria viljan, varför klandrar du det? Om det är orätt, varför gör du det? Förhåller det sig åter så, att du inte räknar den fria viljan till dessa satser, flyr du åter undan sakfrågan och uppträder i fel sammanhang som en ordrik talare, i det att du behandlar vad som inte hör till saken. Inte heller behandlar du riktigt det givna exemplet, då du som onyttigt utdömer, att man inför många människor ställer frågan, om Gud finns i en håla eller en kloak. Du tänker nämligen alldeles för mänskligt om Gud. Jag tillstår visserligen, att det finns lättsinniga predikanter, som varken drives av gudsfruktan eller fromhet utan av ärelystnad och önskan att säga något nytt. Sådana är oförmögna att tiga och därvid pratar de lättfärdigt strunt. Men de behagar varken Gud eller människor, inte ens om de försäkrar att Gud bor i himlarnas himmel. Där det emellertid är fråga om allvarliga, gudfruktiga predikanter, som lär rent och klart utan stora ord, kan de utan risk säga sådant för många människor. Ja, därav kan också komma mycket gott. Måste vi inte lära, att Guds Son varit i jungfruns liv och fötts ur moderlivet? Men på vad sätt skiljer sig en mänsklig kropp från något annat orent ställe, som kunde nämnas? Vem skulle inte kunna beskriva det på ett frånstötande, ohöviskt sätt? Dem som så gör fördömer vi med rätta. Det finns ju ett överflöd av rena ord, med vilka vi kan teckna denna nödvändighet taktfullt och behagfullt. Likaså var Kristi kropp mänsklig som vår. Men vad är värre än den? Skulle vi emellertid fördenskull inte våga säga, att Gud bodde i honom lekamligen, såsom det heter hos Paulus? Vad är värre än döden? Vad är mera fruktansvärt än dödsriket? Och ändå berömmer sig profeten av att Gud är med honom i döden och nära honom i dödsriket. Det fromma sinnet ryser alltså inte att höra, att Gud är i döden eller i dödsriket, vilka båda är förskräckligare och mera fruktansvärda än en håla eller en kloak. Ja, då skriften betygar, att Gud är överallt och uppfyller allt, så inte bara säger den som tror att Gud är på dessa platser. Utan han måste också nödvändigtvis lära sig och veta, att Gud är där. Tänk om jag bleve tagen till fånga av en tyrann och kastad i en fängelsehåla eller i en kloak! Det har hänt många heliga. Nog står det mig väl fritt att där åkalla Gud, att tro, att han är när mig, till dess jag åter kommer till ett praktfullt tempel? Har du så lärt oss att prata dumheter om Gud, och tar du anstöt av de platser där han är, kommer du väl till sist inte att tillåta att han dväljes i himmelen, ty himlarnas himlar rymmer honom inte och är honom inte värdiga. Men som jag sagt, du slår enligt din vana omkring dig för att nedsätta min sak och göra den förhatlig, eftersom du sett att du inte kan komma till rätta med och övervinna den. Beträffande det andra exemplet, att det skulle finnas tre gudar, erkänner jag, att det är anstötligt att lära så. Det är inte sant, och skriften lär inte så. Men sofisterna talar så; de har funnit på en ny dialektik. Men vad har det med oss att skaffa? Återstår vad du säger om bikt och tillfyllestgörelse. Förunderligt är att se med vilken kostlig klokhet du här orerar. Hela tiden går du liksom på ägg, såsom du brukar. Det skall varken se ut som om du utan vidare fördömer min lära eller förgriper dig på de påviskas tyranni, något som du inte utan stor fara kan göra. Därför skjuter du emellertid Gud och samvetet åt sidan. Vad bryr sig Erasmus om, vad Gud vill i dessa ting, och vad som gagnar samvetet? Du störtar dig över utvärtes sken och förebrår det enkla folket, att det i sin ondska missbrukar predikan om biktens frihet och tillfyllestgörelsen till köttets frihet. Däremot tyglas det, menar du, i alla fall genom bikttvånget. Vilket härligt, förträffligt skäl! Är detta att lära ut teologi? Att binda själarna med lagar och, såsom Hesekiel säger, döda dem, som likväl inte är bundna av Gud? Med detta skäl väcker du faktiskt till liv de påviska lagarnas hela tyranni och finner det nyttigt och hälsosamt. Ty även genom de lagarna tyglas folket. Men jag skall inte gå skarpt fram, såsom detta ställe förtjänar; jag skall fatta mig kort. En god teolog lär som följer. Folket måste tyglas med svärdets yttre makt, då det handlar illa, såsom Paulus lär i Rom. 13. Människors samveten får emellertid inte snärjas med falska lagar, så att de plågas med synder, där Gud inte velat, att tal skall vara om synd. Ty samvetena bindes endast av Guds bud. Därmed är fullständigt undanröjt de påviska medlarnas tyranni, som på falskt sätt förskräcker i det andliga livet och dödar själen och i fråga om yttre ting till ingen nytta tröttar kroppen. Ty även om denna makt i det yttre tvingar till bot och påtvingar tyngande plikter, så tyglas inte hjärtat därigenom. Det förbittras ännu mer och hatar Gud och människor. Till ingen nytta plågar den i utvärtes ting kroppen och skapar rena hycklare. Därför är lagtyranner av detta slag ingenting annat än glupande ulvar, själarnas tjuvar och rövare. Du, som är en så utmärkt själasörjare, anbefaller oss åt dessa. Du försvarar de grymmaste själamördare och vill att världen skall fyllas med hycklare, som i sitt hjärta hädar och föraktar Gud. Detta accepterar du, om de bara på ett yttre sätt i någon mån hålles i tygel. Som om det inte funnes något annat sätt att tygla människor utan att skapa hycklare! Det kan ske utan samvetenas fördärv, såsom jag sagt! Härtill fogar du några liknelser. Du vill framstå såsom en lärare, som har ett rikt förråd av sådana och kan använda dem på skickligaste sätt. Det finns, säger du, sjukdomar, som det är mindre svårt att stå ut med än att bli av med, t.ex. spetälska. Du nämner likaså exemplet hos Paulus: han skilde mellan vad som är tillåtet och vad som är nyttigt. Det är tillåtet, säger du, att tala sanning, men det lämpar sig inte att göra det inför vilka som helst, när som helst eller under vilka som helst omständigheter. Vilken ordrik talare du är! Likväl förstår du ingenting av vad du säger. För att säga det kort: Du ser på denna sak som om det för oss båda gällde att riskera en summa pengar, som kan återställas, eller någon annan obetydlig sak, som om den förlorades inte borde driva någon till ursinne, då fråga är om ett långt värdelösare ting än den yttre freden. Man kan alltså ge vika och göra eller låta vara alltefter omständigheterna och behöver inte ställa till upplopp. Du ger alltså klart till känna, att du betraktar lugn och ro såsom långt värdefullare än tron, samvetet, frälsningen, Guds ord, Kristi ära, ja viktigare än Gud själv. Därför säger jag dig, och jag ber dig bevara det i djupet av ditt hjärta, att för mig är det i detta fall fråga om en allvarlig, nödvändig sak av evighetsvikt, så beskaffad och så betydelsefull, att den måste förfäktas och försvaras om så är med livet som insats, ja, även om för dess skull hela världen skulle komma i konflikt och öppen strid, störta i spillror och förintas. Fattar du inte detta eller låter dig därav gripas, så håll dig till dina egna angelägenheter och låt dem fatta det och gripas av det, som Gud förunnat det. Ty jag är, genom Guds nåd, inte så dåraktig och galen att jag vill hålla på med och hålla ut i denna sak för pengars skull, som jag varken äger eller önskar få. Inte heller för en ära, som jag även om jag ville inte kunde få i en värld, som är sådan fiende till mig. Inte heller för det timliga livets skull, som inte för ett ögonblick kan säkras för mig. Hur skulle jag under sådana omständigheter kunna hålla stånd med sådant mod och sådan ståndaktighet, som du betecknar som hårdnackenhet, under stor livsfara, intensivt hat och många försåt, kort sagt under rasande angrepp från människor och djävlar? Eller tror du kanske att du ensam har ett hjärta, som gripes av all sådan oro? Inte heller jag är av sten eller född ur de marpesiska klipporna.*26 Men då annat inte kan ske har jag valt att slitas och pressas av timlig oro och ha min glädje i Guds nåd för Guds ords skull. Ordet måste göras gällande med ett mod, som under inga omständigheter får svikta. Jag har valt det framför evig oro under Guds vrede och lidande under outhärdliga kval. Kristus give, att ditt hjärta inte är så beskaffat - så hoppas och önskar jag - men dina ord låter så, som om du med Epikurus hölle Guds ord och det eviga livet för fabler. Ty med ditt råd vill du auktorisera att vi för påvars och furstars skull eller för den yttre friden efter omständigheterna uppger Guds fasta och vissa ord och ger vika. Men uppger vi Guds ord, uppger vi också Gud, tron, frälsningen och hela den kristna läran. Hur mycket riktigare är då inte Kristi råd till oss att hellre förakta all världen! Sådant säger du, därför att du inte läser Guds ord eller märker, att det är Guds ords ständiga villkor, att världen för dess skull rasar. Det försäkrar också Kristus öppet: »Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.» Hos Lukas heter det: »Jag har kommit för att tända en eld på jorden.» Paulus säger också till korintierna: »Under upprorslarm» osv.*27 Profeten betygar flera gånger samma sak i andra psalmen, då han försäkrar, att hedningarna larmar, folken rasar, konungarna reser sig upp och furstarna rådslår med varandra mot Herren och hans smorde. Det är liksom han sade: mängden, högheten, rikedomen, makten, visheten, rättvisan och vad annat som är upphöjt i världen, sätter sig till motvärn mot Guds ord. Se efter i Apostlagärhingarna vad som sker blott och bart på grund av Paulus' ord - för att inte nämna alla andra apostlar! Han sätter ju både hedningar och judar i rörelse. Eller för att uttrycka det som hans fiender där gör: han uppviglar hela världen. Under Elia drogs olycka över Israel, såsom konung Ahab klagade. Vilket tumult var det inte under de andra profeterna? Medan alla dräptes, stenades, Israel fördes bort i fångenskap till Assyrien och Juda på samma sätt till Babel! Inte var väl det fred? Världen och dess Gud varken kan eller vill stå ut med den sanne Gudens ord, den sanne Guden varken vill eller kan tiga. Om nu dessa gudar för krig mot varandra, kan det då bli något annat än oro och ofrid i hela världen? Att vilja tysta denna fejd, det är därför ingenting annat än att vilja ta bort och sätta hinder för Guds ord. Ty så ofta Guds ord kommer, kommer det för att förändra och förnya världen. Nu betygar också hedniska författare, att förändringar i världen inte kommer till stånd uppståndelse och strider förutan, inte ens utan blodsutgjutelse. Det anstår då de kristna att med fasthet se fram emot och utstå detta. Kristus säger ju: »I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till, att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden inne.» Om jag för min del inte såge sådana oroligheter, skulle jag säga att Guds ord inte funnes i världen. Men nu, då jag ser dem, gläder jag mig av hjärtat och aktar dem ringa. Ty jag är förvissad om att påvens välde och hela hans anhang skall gå under, ty det har Guds ord, som nu snabbt sprider sig, främst angripit.
26 Marpesos, berg på ön Patros. Jfr Vergilius' Aeneid. 6, 471. 27 Luther hänvisar felaktigt till 1 Kor. 6. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 25.6 2001