Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av Erasmus' företal

Bekännelse inför världen (2/ 2)

Jag ser visserligen, käre Erasmus, att du i många skrifter klagar över dessa oroligheter, över att frid och endräkt gått förlorade. Därför gör du försök efter försök att råda bot därpå, säkert i god avsikt. Men denna gikt trotsar din läkande hand. Ty här seglar du verkligen, såsom du säger, mot strömmen. Du söker släcka en eldsvåda med halm! Sluta upp att klaga, sluta med att söka råda bot! Den uppståndelse det gäller är av gudomligt ursprung och står under gudomlig ledning. Den skall inte ta slut förrän den giort ordets alla fiender till intet såsom gatans smuts. Men det är för bedrövligt att man skall behöva påminna dig, en så betydande teolog, om detta som vore du en lärjunge, du som borde vara en läromästare för andra.

Härpå syftar alltså ditt sköna tänkespråk: »Det finns sjukdomar som det är mindre svårt att fördraga än att bli fri från.» Men du tillämpar det inte rätt. Du skulle resonera så här: De sjukdomar som det är mindre svårt att fördraga är oroligheter, uppståndelse, förvirring, uppror, söndring, tvistigheter, strid och allt sådant som all världen skakas och plågas med för Guds ords skull. Det är, säger jag, mindre svårt att fördraga detta, som är av timlig art, än de gamla, dåliga seder, som skulle tvinga alla själar att gå under, om de inte hade förvandlats genom Guds ord. Tar man bort detta, så berövas vi också det eviga goda, Gud, Kristus och Anden. Men hur mycket bättre är det inte att förlora världen än Gud, världens skapare, som på nytt kan frambringa oräkneliga världar och är förmer än tallösa världar? Inte kan man väl jämföra de ting som hör timligheten och evigheten till?

Därför är det bättre att fördraga den spetälska, som hör det timliga onda till, än att alla själar går under och blir evigt förtappade till priset av att världen genom deras blod och undergång får fred och bot. Ty inte ens en enda själ kan återlösas med priset för all världen. Vackra och väl valda liknelser och sentenser kan du anföra. Men då du tar till orda i heliga ting, tillämpar du dem barnsligt eller fastmer förvänt. Du kryper på marken och kan inte tänka något som går över mänsklig fattningsförmåga. Vad Gud verkar, det är varken barnsligt eller borgerligt eller mänskligt. Tvärtom är det gudomligt och övergår mänsklig fattningsförmåga. Så ser du exempelvis inte, att oroligheter och söndring härjar i världen efter gudomlig plan och tillskyndan; du är rädd att himmelen skall störta samman. Men Gud vare tack, jag ser rätt, ty jag förnimmer andra och större oroligheter i kommande tid. I jämförelse med dem är vad som nu är att likna vid ett sakta sus av vinden eller ett stilla porlande i vattnet.

Vad beträffar läran om frihet när det gäller bikt och satisfaktion, så förnekar du eller vet inte att det är Guds ord. Detta är en annan fråga. Jag vet emellertid och är förvissad om att det är Guds ord. I ordet hävdas den kristna friheten för att vi inte skall låta oss snärjas och bli trälar genom mänskliga stadgar och påbud. Därom har jag utförligt nog skrivit i annat sammanhang. Men vill du pröva på, så är jag beredd att säga det till dig också och att gå i närkamp med dig på denna punkt. Jag har gett ut inte så få böcker om dessa frågor.*28

»Men påvarnas lagar borde man i kärlek både kunna fördraga och hålla, om så till äventyrs den eviga saligheten genom Guds ord kunde utan oroligheter bestå jämte friden i världen.» Ovan har jag sagt, att det inte kan ske. Världens furste tillåter inte påven och hans präster att fritt hålla deras lagar. Han har i sinnet att fånga och binda samvetena. Det kan den sanne Guden inte tåla. Så strider i oförsonlig tvedräkt Guds ord och mänskliga stadgar, på samma sätt som Gud och Satan ömsesidigt är varandras fiender, och den ene förstör den andres verk och gör om intet hans läror, liksom om två konungar förhärjar varandras riken. »Den som icke är med mig», säger Kristus, »han är emot mig.»

Nu fruktar du, att många, som har skändliga ting i sinnet, kommer att missbruka denna frihet. Det måste emellertid räknas till den oro, som jag talat om. Den får ses som en del av den spetälska, som drabbar här i timligheten och som man måste fördraga, och av det onda, som man måste bära. Betydelsen därav är inte så stor, att Guds ord tas bort för att hindra deras missbruk. Om inte alla blir frälsta, så frälses dock somliga, för vilkas skull Guds ord har kommit. Hos dem är kärleken så mycket mera brinnande och endräkten mera helgad.

Hur mycket ont har inte gudlösa människor ställt till också tidigare, då intet ord gavs? Vad har de gjort för något gott? Har inte världen alltid till övermått haft krig, list, våld, tvedräkt och alla slags brott? Mika jämför ju den bäste bland människor med ett törnsnår; vad tror du han skulle kalla de andra?

Men nu, då evangeliet kommer, börjar man ge det skulden för att världen är ond. Snarare skulle det genom det goda evangeliet stå klart hur ond världen varit, då den levde i sitt mörker utan evangelium. På motsvarande sätt kunde olärda människor ge vetenskapen skuld för att genom dess blomstring deras egen okunnighet blir uppenbar. Detta är det tack vi ger livets och frälsningens ord! Hur stor måste vi inte tänka oss att fruktan varit bland judarna, då evangeliet befriade alla från Mose lag? Men för den skull uppgavs inte evangeliet. De gudlösa prisgavs, men till dem som fruktade Gud blev sagt, att de icke så skulle bruka friheten, att köttet får något tillfälle.

Det finns en annan del av ditt råd och den föreslagna boten, som lika lite duger. Du säger: Det står oss fritt att säga sanningen, men det är inte nyttigt inför vem som helst, när som helst eller hur som helst. Du anför också helt opassande några ord av Paulus: »Allt är mig lovligt, men icke allt är nyttigt.» Paulus talar ju där inte om läran eller om att lära vad som är sant. Du förvänder och tolkar hans ord godtyckligt. Tvärtom önskar han att sanningen skall förkunnas överallt, i varje tid och på varje sätt. Han säger ju till och med, att han gläder sig över att Kristus predikas för syns skull eller av avund. Det betygar han öppet genom sin försäkran, att han gläder sig på vad sätt än Kristus predikas. Paulus talar i stället om lärans tillämpning i handling, nämligen om dem som skröt med sin kristliga frihet och sökte sitt eget utan att ta någon hänsyn till om de väckte förargelse och anstöt hos de svaga. Sanningen och läran skall predikas alltid, öppet och utan uppehåll. De får inte förvridas eller döljas. I dem finns intet som väcker anstöt, ty de utgör »rättvisans spira».

Vem har gett dig makt eller rätt att binda den kristna läran vid plats, person, tid eller särskilda omständigheter? Kristus vill att den skall spridas fritt och regera i världen. Ty »Guds ord bär icke bojor», säger Paulus. Vill Erasmus likväl binda ordet? Inte heller har Gud givit oss ett ord, som utväljer plats, person eller tid, ty Kristus säger: »Gån ut i hela världen.» Han säger inte: »Gån hit, men inte dit.» Så säger i stället Erasmus. Likaså säger Kristus: »Prediken evangelium för allt skapat», inte »för några, men för andra icke». Kort sagt: du föreskriver hänsyn till person, plats, sätt och tillfälle vid förvaltande av Guds ord, fastän det är en del och en inte ringa del av ordets härlighet, att såsom Paulus säger i det intet anseende finnes till personen, och Gud tar inte hänsyn till personen. På nytt kan du se, hur obetänksamt du störtar dig över ordet, som om du vida föredrog dina egna tankar och råd framför det.

Om jag nu skulle be dig att för oss göra en skillnad mellan tid, person och sätt, då det gäller att säga sanningen, när skulle du då fälla avgörandet? Förr skall tiden upphöra och världen ta en ände än du uppställer en enda tydlig regel. Vad händer under tiden med läroämbetet? Hur går det med själarna, som måste få undervisning? Hur skulle du kunna det, du som inte känner något om vare sig person, tid eller sätt? Kände du förresten dem aldrig så väl, människors hjärtan känner du inte. Det skulle väl så vara, att för dig betyder sätt, tid och person, att vi skulle lära sanningen under sådana betingelser, att påven inte blir förtörnad, keisaren inte vredgas, präster och furstar inte vidare upprörda, att det i fortsättningen inte blir någon oro och uppståndelse i världen. Då tar inte heller många anstöt och blir ondare. Vad för slags råd detta är har du sett ovan. Men du fann det gott att tala så med sköna, onyttiga ord för att ändå ha något att säga.

Hur mycket hellre borde alltså vi, stackars människor, ge Gud, som känner allas hjärtan, äran! Han själv får föreskriva sätt för att säga sanningen och person och tid! Själv vet han ju vad, när, hur och till vem det skall talas. Men nu har han föreskrivit att hans evangelium, som är nödvändigt för alla, inte skulle vara begränsat till tid och plats utan predikas för alla i varje tid och på varje plats. Ovan har jag bevisat, att det som framställes i skriften är sådant att det är klart och tillgängligt för alla, nödvändigt att bekantgöra och frälsningsbringande. Det har du också själv gjort gällande i »Paraclesis»*29, då du var en bättre rådgivare än nu. De som inte vill själarnas frälsning, såsom påven och hans anhang, må fatta det som en uppgift att binda Guds ord och hålla människorna borta från livet och himmelriket, så att de inte själva kommer in och inte tillstäder andra att komma in. Deras rasande framfart tjänar du, Erasmus, på ett fördärvligt sätt med dina råd.

Det är samma slag av klokhet, som därefter kommer dig att ge rådet, att man inte öppet skall omtala, om något blivit felaktigt fastställt vid kyrkomötena. Det skulle föranleda, att fädernas auktoritet ringaktades. Detta har naturligtvis påven önskat, att du skall säga, och det lyssnar han till hellre än evangelium. Han skulle vara högst otacksam, om han i gengäld inte förlänade dig en kardinalshatt med tillhörande inkomster. Men vad skall själarna göra under tiden, Erasmus? De blir ju bundna av denna oriktiga bestämmelse och dödade. Bekymrar det dig inte alls? Du menar likväl fortfarande eller låtsas mena att mänskliga bestämmelser utan risk kan hållas vid sidan av Guds rena ord. Kunde de det, skulle jag gärna övergå till din mening. Om du alltså är okunnig därom, så säger jag på nytt: mänskliga bestämmelser kan inte hållas jämte Guds ord. Ty de binder samvetena, medan ordet befriar dem. De strider alltså mot varandra såsom vatten och eld, om inte bestämmelserna hålles fritt, dvs. inte är bindande. Men det vill inte och kan inte påven vilja, om han inte skulle vilja sitt rikes fördärv och undergång. Ty det äger bestånd blott genom band och bojor på samvetena, vilkas frihet evangeliet gör gällande. Därför måste man hålla fädernas auktoritet för likgiltig, och de oriktigt träffade bestämmelserna, sådana som fattats utan hänsyn till Guds ord, måste tillintetgöras och förkastas. Ty Kristus betyder mer än fädernas auktoritet. Kort sagt: är detta din åsikt om Guds ord, så är den gudlös. Gäller den något annat, så rör din mångordiga utläggning av ditt råd inte mig. Jag talar om Guds ord.

Mot slutet av ditt företal, där du allvarligt söker avskräcka mig från detta slags lära, anser du dig nästan ha vunnit segern. Vad är onyttigare, säger du, än att för världen bekantgöra paradoxen att allt, som vi gör, sker inte av fri vilja utan av blott och bar nödvändighet? Eller Augustinus' ord: Gud verkar det goda och det onda i oss, belönar sina goda gärningar i oss och bestraffar sina onda gärningar i oss.*30 Här ger du rikligen skäl eller kräver dem snarare. Vilket fönster, säger du, skulle inte öppnas för de dödliga till gudlöshet, om detta ord bleve allmänt bekant? Vilken ond människa kommer att bättra sitt leverne? Vem kommer att tro att han är älskad av Gud? Vem kommer att kämpa mot sitt kött? Jag förundrar mig över att du i din häftighet och upprördhet inte erinrar dig vad saken gäller och frågar: Vad blir det då av den fria viljan?

Käre Erasmus, jag svarar dig än en gång: Om du anser dessa paradoxer för människors påfund, varför strider du då? Varför blir du så het? Vem motsäger du? Eller finns det i dag i världen någon, som häftigare angripit människoläror än Luther? Denna förmaning angår alltså inte mig. Om du åter menar dessa paradoxer vara Guds ord, vad har du då panna att säga? Har du ingen skam i kroppen? Vart tog - jag säger inte Erasmus berömda måttfullhet - utan den fruktan och vördnad man är skyldig Gud vägen? Du påstår ju, att ingenting onyttigare kan finnas än detta Guds ord! Skall din skapare lära av dig, sin skapelse, vad som är nyttigt eller onyttigt att predika? Denne dåraktige och oförståndige Gud har hittills inte vetat vad som borde läras ut, innan du, hans lärare, föreskrev honom mått för att förstå och befalla. Som om han inte vetat, om du inte lärt honom, att det, som du sluter till, följer av denna paradox!

Om nu Gud velat att sådant skulle sägas öppet och bekantgöras utan hänsyn till vad som följer, vem är då du som förbjuder det? Aposteln Paulus talar om det i romarbrevet inte i en undanskymd vrå utan öppet inför all världen. Med största frimodighet, ja, med än skarpare ord säger han: »Vem han vill förhärdar han», och vidare: »När Gud ville visa sin vrede» osv. Vad är hårdare - för köttet - än detta Kristi ord: »Många äro kallade, men få utvalda»? Han säger också: »Jag vet vilka jag har utvalt.» Allt detta är väl, om man får lita till din auktoritet, sådant att intet onyttigare kan utsägas. Ty därigenom kan ju gudlösa människor dragas ned till förtvivlan, hat och hädelse.

Jag förstår att du är av den åsikten, att skriftens sanning och nytta skall vägas och bedömas efter människors förnuft och därtill blott de mest ogudaktigas. Vad som behagar dem eller av dem tolereras, det skulle till sist vara sant, gudomligt och frälsningsbringande. Men vad som inte behagade dem, det bleve genast onyttigt, falskt och fördärvligt. Vad söker du uppnå med detta råd annat än att låta Guds ord bli beroende av människors godtycke och auktoritet och stå och falla därmed? Skriften säger tvärtom, att allt står och faller med Guds vilja och myndighet, ja att hela jorden är stilla inför Herrens ansikte. Så borde den tala, som föreställer sig att levande Gud intet annat är än en lättsinnig och oförståndig skrikhals, som deklamerar på någon talarstol, och vars ord man får tolka efter behag, ta upp eller vederlägga allt eftersom man ser de ogudaktiga människorna ta intryck eller gripas av dem. Här förråder du klart, Erasmus, hur uppriktigt ditt råd var tidigare att med vördnad möta de gudomliga domarnas majestät. Då gällde det skriftens läror, och det fanns inte något behov av att visa vördnad för det förborgade och fördolda, eftersom inte något sådant finns. Men då hotade du oss i fromma ordalag med Korykiska grottan. Vi skulle inte i förvetenhet tränga därin. I din fruktan sökte du nästan avskräcka oss från att läsa hela skriften, som Kristus och apostlarna så starkt tillråder oss att läsa. Du ger också själv i annat sammanhang sådant råd.

Men nu, då vi kommit varken till skriftens läror eller bara till Korykiska grottan utan faktiskt står inför det gudomliga majestätets vördnadsvärda hemligheter - nämligen till frågan varför Gud handlar så som förut konstaterats - spränger du alla lås och rusar på och nära nog hädar. Vilket mått av ovilja visar du inte mot Gud därför att man inte får se hans plan och skälet till hans dom? Varför förebär du inte också här dunkelheter och tvetydigheter?

Varför håller du dig inte själv tillbaka och avskräcker andra från att utforska det, som Gud enligt sin vilja dolt för oss och inte uppenbarat genom skriften? Här borde man lägga handen på munnen, hysa vördnad för vad som är fördolt, tillbedja det gudomliga majestätets hemliga rådslag och med Paulus utropa: »O människa, vem är då du, som vill träta med Gud?»

28 Om en kristen människas frihet, Om kyrkans babyloniska fångenskap, Om munklöftena m.fl.

29 Paraclesis, »en uppmaning till den kristna filosofins studium», 1516.

30 Augustinuscitatet, som först står hos Erasmus, är mycket fritt. Tankarna finns dock hos Augustinus.

[Början av sidan] [Föregående] [Nästa]

25.6 2001