Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av Erasmus' företal

Den trälbundna viljan och det kristna livet (2 / 2)

Alltså är det för en kristen framför annat nödvändigt och frälsningsbringande att veta, att Gud inte lämnar spelrum åt slumpen, utan att han i sin oföränderliga, eviga och ofelbara vilja både förutser, beslutar och genomför allt. Kunskapen härom är som en blixt, som fullständigt slår till marken och krossar den fria viljan. Därför måste de, som vill förfäkta viljans frihet, förneka denna blixt, inte låtsas om den eller på annat sätt komma ifrån den. Innan jag bevisar att så förhåller sig med min egen framställning och med skriftens auktoritet, vill jag först avhandla ämnet med ledning av dina egna ord.

Är det inte du, käre Erasmus, som nyss förfäktat, att Gud till sitt väsen är rättvis, till sin natur mild och nådig? Om detta är sant, följer då inte därav att han är oföränderligt rättvis och mild? Liksom hans väsen ju aldrig i evighet förändras, så förändras varken hans rättvisa eller mildhet. Men vad som säges om hans rättvisa och mildhet, det måste också sägas om hans vetande, vishet, godhet, vilja och andra gudomliga egenskaper. Om det är gudfruktigt, fromt och hälsosamt att bestämt utsäga detta om Gud, såsom du skriver, vad kommer då åt dig, när du rakt emot din egen ståndpunkt gör gällande, att det är gudlöst, förvetet och fåfängt att hävda, att Gud förutser av nödvändighet? Du predikar ju, att man måste lära sig, att Guds vilja är oföränderlig, men du förbjuder oss att veta, att hans förutseende är oföränderligt. Tror du, att han förutser utan att vilja det eller vill utan att veta det? Om hans förutseende är förenat med vilja, är hans vilja evig och oföränderlig, eftersom den tillhör hans väsen. Om hans vilja är förenad med förutseende, är hans vetande evigt och oföränderligt, eftersom det tillhör hans väsen.

Därav följer ovedersägligen, att allt vi gör och allt som sker, det sker av nödvändighet och oföränderligt, om man tar hänsyn till Guds vilja, även om vi tycker att det sker av en slump och att något annat lika väl kunde inträffa. Ty Guds vilja är verksam, och den kan inte hindras, eftersom den är Guds väsens egen makt. Han är också vis, så att han inte kan bliva bedragen. Men om hans vilja inte kan hindras, kan inte heller hans verk hindras, utan det måste ske på den plats och tid, på det sätt och efter det mått, som han själv förutser och vill. Vore Guds vilja sådan, att den upphörde när verket fullbordats och ännu står kvar - såsom människors vilja upphör då de byggt färdigt huset som de ville bygga, liksom den upphör i döden - då kunde man i sanning säga, att något sker tillfälligt och på sådant sätt, att ändring kan komma till stånd. Men här sker det motsatta. Verket upphör och viljan förbliver. Det är inte alls så, att verket självt, då det kommer till och kvarstår, kan komma till stånd eller förbliva på en slump. Att något sker tillfälligt*20, det betyder - detta sagt för att vi inte skall missbruka orden - inte att verket självt kommer till genom en slump utan att det sker genom en tillfällig och föränderlig vilja, sådan som inte finns hos Gud. Vidare kan sägas, att bara det verk kan kallas tillfälligt, som vi träffar på helt tillfälligt liksom av en slump och utan att vi föreställt oss det. Vår vilja eller vår hand griper detta, som räckts fram liksom av en slump, eftersom vi tidigare inte alls tänkt därpå eller velat det.*21

Med detta har sofisterna svettats redan i många år. Till sist har de kapitulerat och tvingats medge, att allt visserligen sker med nödvändighet. Det är fråga om en »följdens nödvändighet», säger de, men inte om »nödvändigheten av det som följer».*22 Så har de gäckat den väldiga styrkan av denna frågeställning. Men mer har de gäckat sig siälva. Att deras distinktion är värdelös, det skall jag lätt nog visa.

Med »följdens nödvändighet» menar de, grovt uttryckt, följande. Om Gud vill något, är det nödvändigt att det sker, men det är inte nödvändigt, att det som sker, också är till. Ty Gud ensam existerar av nödvändighet. Allt annat kan sakna tillvaro, om Gud så vill. Så kallar de Guds handlande nödvändigt, om han vill, men det skedda är självt inte nödvändigt. Men vad åstadkommer de med dessa ordklyverier? Jo, att den sak som skett inte är nödvändig, dvs. inte har ett nödvändigt väsen. Det sagda betyder ingenting annat än att vad som skett inte är Gud själv. Inte desto mindre blir det därvid, att allt sker med nödvändighet, om Guds handlande är nödvändigt eller har en »följdens nödvändighet», hur mycket än vad som skett är utan nödvändighet, dvs. inte är Gud eller har ett nödvändigt väsen. Ty om jag blir till av nödvändighet, rör det mig föga, att mitt varande eller blivande är föränderligt; jag blir inte desto mindre till som tillfällig och föränderlig, då jag inte är en nödvändig Gud. - Deras ordklyveri, att allt sker av »följdens nödvändighet» men inte genom »nödvändigheten av det som följer», betyder därför inte mer än detta: allt sker visserligen med nödvändighet, men då det så sker, är det inte Gud själv. Men vad tjänade det till att säga oss detta? Som om det hade varit att befara, att vi skulle göra gällande att saker och ting som inträffar är Gud och har ett gudomligt och nödvändigt väsen! Den meningen står fast och förblir ovedersäglig, att allt sker med nödvändighet. Här är ingenting dunkelt eller tvetydigt. Så säger Herren hos Jesaja: »Mitt rådslut skall gå i fullbordan, och allt vad jag vill, det gör jag.» Vilket barn kan inte förstå, vad de orden betyder: rådslut, vad jag vill, det gör jag, går i fullbordan?

Varför är dessa saker förborgade för oss kristna, så att det vore gudlöst, förvetet och fåfängt att tala om dem och veta, då hedniska diktare talar om sådant och till och med enkelt folk i ordspråk? Hur ofta erinrar inte en Vergilius om ödet? »Allt står fast efter orygglig lag.» »Dagen står fast för envar.» Vidare: »Om ödet dig kallar», eller »om det hårda ödet kan brytas».*23 Denne diktare gör ju ingenting annat än visar, att vid Trojas undergång och romarväldets upprättande ödet betydde mer än alla människors strävanden. Han visar, att nödvändigheten behärskar både ting och människor. Ja, också sina odödliga gudar underordnar han ödet. För detta måste själve Jupiter likaväl som Juno vika. Därför har man också diktat upp de tre välkända ödesgudinnorna och framställt dem som oföränderliga, oförsonliga, obevekliga.

Dessa visa män har insett, vad saken själv tillika med all erfarenhet bevisar. Ingen människa har nagonsin fått sina planer förverkligade. Saken har för alla utfallit på annat sätt än vad de tänkt. »Om Troja kunnat försvaras med handkraft, skulle även min hand ha värnat det», säger Hector hos Vergiius.*24 Därav det uttryck som alla använder: Vad Gud vill, det må ske. Likaså: Om Gud vill, skall vi göra det. Eller: Så har Gud velat, »så har behagat de himmelska», »så haven I velat», säger Vergilius. Så kan vi se, att hos det enkla folket finns bevarad kunskap om Guds förutbestämmelse och förutseende likaväl som kunskap om själva gudomen. De, som vill synas visa, har under sina strider kommit bort därifran. Så förmörkades deras hjärtan och de blev dåraktiga (Rom. 1) och förnekade eller låtsade inte om vad diktarna och enkelt folk, ja också deras egna samveten håller för vanligast av allt, säkrast och sannast.

Jag har mer att säga. Jag vill inte bara framhålla hur sant detta är - därom skall jag i det följande tala utförligare med stöd av skriften - utan också visa, hur gudfruktigt, fromt och nödvändigt det är att känna till det. Är man nämligen okunnig om detta, kan varken tron bestå eller någon gudstjänst finnas. Detta vore ju i sanning att vara okunnig om Gud, och med den okunnigheten kan inte frälsning förenas, såsom känt är. Ty om du tvivlar på eller föraktar kunskapen om att Gud förutser och vill allt, inte av en tillfällighet, utan av nödvändighet och oföränderligt, hur kan du då tro på hans löften, fast förtrösta på dem och trygga dig till dem? Du måste vara säker på att han, då han lovar, vet, kan och vill stå vid vad han lovar. Annars kan du inte hålla honom för sannfärdig och trofast. Men detta vore otro och den värsta gudlöshet och att förneka den högste Guden. Men hur blir du säker och trygg, om du inte vet, att han säkert, ofelbart, oföränderligt och nödvändigt vet och vill och skall göra vad han lovar? Vi bör inte bara vara säkra på att Gud nödvändigt och oföränderligt vill och skall göra det utan också berömma oss just av detta, såsom Paulus säger i Rom. 3: »Må Gud stå såsom sannfärdig om ock var människa är en lögnare.» Han säger också: Inte som om Guds ord kunde ta fel.*25 På ett annat ställe heter det: »Guds fasta grundval bliver beståndande och har ett insegel med dessa ord: Herren känner de sina.» I Tit. 1 står det: »Det har Gud, som icke kan ljuga, för evärdliga tider sedan utlovat.» Vidare heter det i Hebr. 11: »Den som vill komma till Gud, måste tro, att han är till, och att han lönar dem, som söka honom.»

Därför utsläcks helt och hållet den kristna tron, och Guds löften och hela evangeliet störtar fullkomligt samman, om vi lär oss och tror, att vi inte måste veta något om Guds nödvändiga förutseende och nödvändigheten av vad som skall ske. Ty detta är de kristnas enda och högsta tröst under alla vedervärdigheter, att de vet, att Gud inte ljuger utan oföränderligt utför allt, att hans vilja inte kan motstås, varken kan ändras eller hindras.

Se nu, käre Erasmus, varthän din återhållsamma och så fridsamma teologi leder oss! Du avråder och förbjuder våra försök att lära känna Guds förutseende och hur hans makt med nödvändighet verkar i tingen och hos människorna. Du råder oss i stället att lämna, undvika och förakta alla sådana frågor. Genom denna din obetänksamma insats lär du oss också att sträva efter att undvika kunskap om Gud, något som kommer av sig självt och därtill är oss medfött. Du lär oss att förakta tron, att överge Guds löften och att hålla för intet alla Andens tröstegrunder och samvetets förvissning. Inte ens Epikurus skulle väl kräva sådant!

Du är inte ens nöjd med detta. Du kallar också den för gudlös, förveten och fåfäng, som strävar efter kunskap om dylika ting, den åter för gudfruktig, from och besinningsfull, som föraktar dem. Vad uppnår du med dessa ord annat än att förklara de kristna för förvetna, fåfänga och gudlösa och kristendomen för en sak, som över huvud är utan varje betydelse, fåfäng, dåraktig och alltigenom gudlös? Så följer, att medan du mest av allt vill avskräcka oss från obetänksamhet, drivs du på dårars vis över på motsatt sida, och du lär oss ingenting annat än högsta obetänksamhet och gudlöshet och sådana ting, som leder till fördärvet. Förstår du inte, att din bok härutinnan är till den grad gudlös, hädisk och upprörande, att den ingenstädes har sin like?

Såsom jag förut sagt, talar jag inte om ditt sinnelag. Ty jag menar inte att du är så fördärvad, att du innerst inne vill lära ut detta eller se det ske. Men jag måste visa dig, vilka äventyrligheter man aningslöst ger sig in på och tvingas pladdra, om man tar sig före att försvara en hopplös sak. Vidare måste jag göra klart, vad det innebär att stöta sig mot gudomliga ting och den heliga skrift, då vi av eftergivenhet mot andra tar på oss masker och mot vårt samvete tjänar ett främmande bedrägligt verk. Det är inte någon lek eller skämt att vara lärare i den heliga skrift och religion. Ty här inträffar lätt nog det fall om vilket Jakob säger: »Om någon felar i ett, så är han skyldig till allt.» Det hela kan synas vara ett oförargligt skämt. Men om vi inte behandlar den heliga skrift med tillräcklig vördnad, blir följden, att vi snart invecklar oss i gudlöshet och drunknar i hädelser. Så har det gått med dig, Erasmus. Må Herren förlåta dig och förbarma sig över dig!

Vad åter beträffar det faktum att sofisterna i dessa angelägenheter föreburit så många problem, företagit så många undersökningar och därvid blandat in mycket annat - du räknar upp åtskilligt - så vet jag det. Jag håller med dig i fråga om detta, och jag har angripit det mera skoningslöst än du. Men du handlar oklokt och obetänksamt, då du blandar ihop, rör samman och jämför den rena, heliga skriften med oheliga, narraktiga frågor, som gudlösa människor ställer. »Hur har icke guldet berövats sin glans, den ädla metallen förvandlats!», såsom Jeremia säger. Men man får inte på en gång jämföra guld med avfall och kasta bort det, såsom du gör. Guldet måste befrias från föroreningarna. Guds ord skall skiljas från de gudlösas smuts och orenhet. Det bemödar jag mig alltid om, att hålla den heliga skrift väl skild från deras tomma prat. Inte heller bör det bekymra oss, att ingenting uträttas genom dessa frågor - det skulle i så fall vara att vi gör svåra förluster när det gäller endräkt och visar mindre kärlek, medan vi vill vara mer visa. För mig är det viktigt att ta reda på vad frågvisa sofister uträttat och hur vi skall bli goda människor och kristna. Inte heller skall du lägga den kristna läran till last, att de ogudaktiga handlar illa. Ty det har ingenting med vårt ämne att skaffa. Du hade kunnat säga det i annat sammanhang och så spara papper.

20 Lat. »contingenter».

21 En anmärkning om ordet »nödvändighet», som inte rätt passar in på vare sig den gudomliga eller mänskliga viljan, är här insatt i senare tryck. Den saknas emellertid i de första upplagorna.

22 Skolastiska termer, »necessitas consequentiae» respektive »consequentis», använda av Erasmus.

23 De tre sista citaten från Vergilius' Aeneid. 10, 467; 6, 147; 6, 882. Jfr också 2, 324; 7, 314; 10, 472; 11, 97.

24 Aeneid. 2, 291 f, något fritt.

25 Luther citerar här som ofta rätt fritt.

[Början av sidan] [Föregående] [Nästa]

25.6 2001