Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av andra delen av "Diatribe" (1 / 2)
Nog sagt nu mot första delen av »Diatribe», där den sökt fastställa och bevisa den fria viljan. Låt oss nu se närmare på den följande delen, som söker vederlägga min lära, dvs. de argument, med stöd av vilka den fria viljan får ge vika. Här skall du få se, vad röken från en människa förmår gentemot Guds blixt och åska. Först anförde »Diatribe» otaliga skriftställen till stöd för den fria viljan, liksom en skräckinjagande här. Så ville han hjälpa den fria viljans bekännare, martyrer och alla dess helgon, män och kvinnor, till mod och injaga skräck i alla, som förnekar eller syndar mot den fria viljan. Sedan föreger den, att det bara är en liten föraktfull hop, som talar mot den fria viljan. Han låter endast två framför övriga tydliga ställen stå på den sidan. Den står emellertid inför sitt fall, och det bereder inte stor möda att åstadkomma det. Det ena står i 2 Mos. 9: »Herren förstockade Faraos hjärta», det andra i Malaki I: »Jag älskade Jakob, men Esau hatade jag.» Paulus, som i Romarbrevet utförligt förklarar båda ställena, har därmed enligt »Diatribe» gett sig in på en underlig, motbjudande och onyttig diskussion. Vore inte den helige Ande något kunnig i retoriken, vore det fara värt, att han blev tillintetgjord av så stor skicklighet att låtsa förakt, fullständigt misströstande om saken och tillerkände segerpriset åt den fria viljan redan innan det kommit till strid. Men som en ringa reserv åt de båda ställena skall jag också visa mina trupper, fastän inga trupper behövs i en strid av det slaget, då en driver tio tusen på flykten. Ty om ett enda skriftställe besegrat den fria viljan, får den ingen nytta av sina otaliga trupper. Här har nu »Diatribe» funnit på en ny konst att gäcka de mest uppenbara ställen. Den menar nämligen, att det finns en symbolisk betydelse i de mest enkla och tydliga ord. I det föregående gäckade den i sitt försvar för den fria viljan alla imperativ- och konjunktivsatser genom att tillfoga slutsatser och dikta liknelser. Nu vrider den och vänder alla ord, som innebär gudomligt löfte och tydliga påståenden, då den skall söka vederlägga mig. Det sker genom det symboliska uttryckssätt, den hittat på. Det gör den just som den finner för gott. Så finns i bägge sammanhangen en Proteus, som inte kan gripas. Ja, med stor förmätenhet kräver den tillstånd härtill av mig, eftersom jag också lär ha vanan, att när jag ansättes glida undan med hjälp av påfund om bildligt talesätt. Det skulle t.ex. ske på dessa ställen: »Räck ut din hand efter vilket du vill», dvs. nåden skall räcka ut din hand efter vad den själv vill; »Skaffen eder ett nytt hjärta», dvs. nåden skall skaffa eder ett nytt hjärta, och mer i den stilen. Om nu Luther tillåtes komma med en så våldsam och tvungen utläggning, vore det för obilligt, om man inte mycket mer tillätes följa de mest beprövade lärares utläggningar. Du ser alltså i detta sammanhang, att det inte är fråga om textens ordalydelse, inte heller slutsatser och liknelser, som striden gäller. Det är bildliga uttryckssätt och uttolkningar. När skall det då hända, att vi får en enkel och klar text utan bildliga uttryck och slutsatser för eller emot den fria viljan? Finns det inte några sådana texter i skriften? Skall den grund på vilken den fria viljan står ständigt vara tvivelaktig? Den bekräftas ju inte av någon säker text utan drivs som ett rör för vinden av blotta slutsatser och ord med symbolisk betydelse, som förs in i resonemanget av sinsemellan oeniga personer. Låt oss fastmer vidhålla, att varken slutsatser elle symbolisk tolkning får tillåtas i fråga om något skriftställe, för den händelse inte omständigheterna i sammanhanget klart tvingar därtill, eller vi annars står inför en uppenbar orimlighet, som förgriper sig mot någon trossats. I andra fall måste man överallt hålla fast vid den enkla, klara och naturliga betydelsen hos orden, den som grammatik och språkbruk anger och som Gud skapat bland människorna. Om det står vem som helst fritt att efter eget behag hitta på slutsatser och finna symboliska uttryckssätt i skriften, vad blir då av hela skriften annat än ett rör som drives hit och dit av vinden eller ett slags Vertumnus?*113 Då kan ju ingenting säkert vare sig fastställas eller bevisas. Det finns ingen trossats som man då inte kan gäcka med någon symbolisk betydelse. Fastmer måste vi undvika varje bildlig tolkning, som inte skriften själv tvingar till, såsom det kraftigaste gift. Se hur det gick för Origenes, som älskade bildliga betydelser vid utläggningen av skriften! Vilka utmärkta angreppspunkter erbjuder han inte smädaren Porfyrios.*114 Till och med Hieronymus anser att de som försvarar Origenes uträttar för lite! Hur gick det med arianerna i fråga om den symboliska betydelse, enligt vilken de gjorde Kristus till en gud endast till namnet? Hur har det i vår tid gått med de nya profeterna? I fråga om Kristi ord: »Detta är min lekamen» inlägger de en symbolisk betydelse i pronominet »detta», en annan hos verbet »är», en tredje hos substantivet »lekamen». Jag har funnit, att alla kätterier och villfarelser i samband med skriften ingalunda beror av ordens enkla betydelse, såsom det påstås nästan i hela världen, utan av att man inte brytt sig om ordens enkla betydelse. Man har låtit den egna hjärnan finna på bildliga betydelser och slutsatser. Tag ordet »Räck ut din hand efter vilket du vill». Så vitt jag kan minnas har jag aldrig utlagt det på det våldsamma sättet att jag sagt: »Nåden skall räcka ut din hand, efter vad den själv vill.» Inte heller har jag tolkat »Skaffen eder ett nytt hjärta» så: »Nåden skall skaffa eder ett nytt hjärta.» Det har jag inte gjort även om »Diatribe» offentligen förlöjligar mig på det sättet. Den boken är ju så fullproppad med bildliga uttryck och slutsatser och bedragen av dem, att den inte inser vad den säger om någonting. Vad jag sagt är följande. Om man fattar orden »Räck ut din hand» så enkelt som de Iyder och utesluter bildliga betydelser och slutsatser, betyder de ingenting annat än ett krav på oss att räcka ut handen. Det anges, vad vi skall göra, i enlighet med imperativformen enligt grammatikens regler och språkbruket. »Diatribe» bryr sig emellertid inte om ordens enkla betydelse. Den far våldsamt fram med bildliga talesätt och slutsatser. Så tolkar den på följande sätt: »Räck ut din hand», dvs. du kan av egen kraft räcka ut handen; »skaffa eder ett nytt hjärta», dvs. ni kan skaffa er ett nytt hjärta; »tron på Kristus», dvs. ni kan tro. För den boken gör det detsamma om verket står i imperativ eller indikativ. I annat fall är den beredd att förklara skriften löjeväckande och verkningslös. Dessa utläggningar, som ingen kunnig i grammatiken kan stå ut med, får man inte kalla våldsamma och konstlade bland teologerna. De tillhör i stället de mest beprövade lärare erkända under många arhundraden. För »Diatribe» är det emellertid lätt nog att på detta ställe tillåta och söka symbolisk betydelse. För den gör det ju detsamma, om det som säges är visst eller ovisst. Ja, den driver till och med satsen, att allt är ovisst. Den ger ju rådet att man hellre borde lämna än försöka utforska de läropunkter, som avser den fria viljan. För den skull kunde det varit nog för den att på vad sätt som helst göra sig av med yttranden, av vilka den känner sig ansatt. Men för oss gäller det allvar. Vi söker ju en obestridlig sanning för att kunna befästa samvetena. Vi måste därför gå till väga på helt annat sätt. För oss är det inte nog, säger jag, om du säger, att här kan det vara fråga om symbolisk betydelse. Vi frågar i stället, om en sådan tolkning bör eller måste användas. Om du inte visar, att det med nödvändighet måste vara fråga om ett bildligt uttryckssätt, har du ingenting uträttat. Här står Guds ord: »Jag skall förstocka Faraos hjärta.» Du säger att det skall eller kan fattas så: »Jag skall tillåta, att det förstockas.» Jag hör väl, att man kan fatta det på det sättet. Jag hör att detta bildliga uttryck är vanligt i dagligt tal. Till exempel: jag har bragt fördärv över dig, därför att jag inte genast visade dig till rätta, då du felade. Men här är inte platsen för ett bevis av det slaget. Frågan gäller inte, om detta bildspråk är allmänt brukat. Frågan gäller inte heller, om man kan använda det på detta Paulusställe. Frågan gäller i stället, om det är tryggt och säkert, att på detta ställe göra bruk av det, om det sker med rätta, och om Paulus vill att det skall användas. Frågan gäller inte läsarens avvikande bruk av ordet utan hur Paulus själv förstod saken.
113 Dyrkan av Vertumnus har etruskiskt ursprung. På kejsar Augustus' tid uppfattade skalderna Vertumnus som en gud för naturens och människolivets växlingar. 114 Den bekante nyplatonske filosofen, Plotinos' lärjunge i fjärde århundradet, känd för sin kristendomskritik. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001