Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av Erasmus' argument för viljans frihet Lönetanken (2 / 2)
Det står alltså fast, att förtjänsten inte bevisas av lönen, åtminstone i skriften. Vidare att den fria viljan inte bevisas av förtjänsten, ännu mycket mindre en sådan fri vilja, som »Diatribe» företagit sig att bevisa, nämligen av det slaget, att den inte av sig själv kan vilja något gott. Även om man medger förtjänsten och tillfogar förnuftets vanliga liknelser och slutsatser, t.ex. att det vore fåfängt att ge befallningar, utlova lön, uttala hotelser om inte viljan vore fri, så följer därav endast, påstår jag, om något följer, att den fria viljan av sig själv förmår allt. Om den inte av sig själv förmår allt, kvarstår följande förnuftets slutsats: alltså är det förgäves att ge befallningar, komma med löften och uttala hotelser. Så talar »Diatribe» ständigt mot sig själv då den talar mot mig. Men Gud allena verkar i oss genom sin Ande såväl förtjänst som lön. Bådadera visar och kungör han för världen genom sitt yttre ord. Så skall även bland de ogudaktiga och otrogna och okunniga förkunnas hans makt och ära och vår vanmakt och vanära, fastän endast de fromma upptar det i hjärtat och troget håller fast vid det, medan de övriga föraktar det. Nu bleve det alltför långtråkigt att upprepa alla imperativuttryck, som »Diatribe» uppräknar från Nya testamentet. Därtill fogar den hela tiden sina slutsatser och föreger att allt som säges vore förgäves, verkningslöst, löjeväckande, ingenting alls, om inte viljan vore fri. Jag har sagt så länge, att det äcklar mig, att ingenting uträttas med sådana ord, och att om något bevisas, så bevisas den fria viljan i dess helhet. Det betyder ingenting annat, än att hela »Diatribe» faller. Den har ju företagit sig att bevisa en sådan fri vilja, som inte förmår något gott och som tjänar synden. I okunnighet om och glömska av sig själv bevisar den en sådan fri vilia, som förmår allt. Det är därför rena sofisteriet, då den säger: »I skolen känna dem av deras frukt», säger Herren. Gärningarna kallar han frukter. Han kallar dem för våra gärningar, men de är inte våra gärningar, om allt sker med nödvändighet. Jag frågar dig: Kallas inte det med fullaste rätt för vårt vad vi visserligen inte gjort själva men fått av andra? Varför skulle då inte de gärningar kallas för våra, som Gud gett oss genom sin Ande? Skall vi inte kalla Kristus vår, därför att vi inte gjort honom, då vi fått så mycket? Om vi åter gör det, som kallas för vårt, har vi gjort våra egna ögon, våra egna händer, våra egna fötter. Eller kallas inte ögonen, händerna och fötterna för våra? Ja, »vad äga vi, som vi ej fått oss givet», säger Paulus. Skall vi alltså antingen säga, att det inte är vårt eller att det är gjort av oss själva? Antag att frukten kallas vår därför att vi har gjort den, vad blir det då av nåden och Anden? Han säger ju inte: »I skolen känna dem av deras frukt, som till en liten del är deras egen.» Detta är snarare ett löjeväckande, överflödigt, ändamålslöst, verkningslöst, ja dåraktigt och förhatligt sofisteri. Därigenom befläckas och vanhelgas Guds heliga ord. På det sättet blir också Kristi ord på korset till ett gyckel: »Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.» Fastän man här väntade ett bibelord, som bevisade den fria viljan, flyr »Diatribe» åter till slutsatser. Med hur mycket större rätt, heter det, skulle han inte ha ursäktat dem genom att framhålla, att de inte hade fri vilja och inte kunde handla annorlunda om de ville? Dock bevisas med den slutsatsen inte den fria vilja, som inte kan vilja något gott och som det är fråga om, utan en fri vilja som förmår allt, om vilken ingen talar och som alla med undantag av pelagianerna förnekar. Då nu Kristus öppet säger, att de inte vet vad de gör, betygar han då inte samtidigt, att de inte kan vilja det goda? Ty hur kan man vilja vad man är okunnig om? Man har ju inte begär efter vad man inte känner till. Kan det sägas något kraftigare gentemot den fria viljan, än att den till den grad är utan betydelse, att den inte bara inte vill det goda, utan inte ens vet, hur mycket ont den gör eller vad som är gott? Inte är det väl något dunkelt på någon punkt här: »De veta icke vad de göra?» Vad finns kvar i skriften, som inte med stöd av »Diatribe» kan bevisa den fria viljan, när detta så tydliga och mot den fria viljan så avvisande ord av Kristus anföres som bevis för den? Lika lätt kunde någon säga, att den fria viljan bevisades genom orden: »Jorden var öde och tom», »Gud vilade på sjunde dagen» eller något liknande. Då blir skriften i sanning dunkel. Ja, den blir på samma gång allting och ingenting. Att behandla de gudomliga orden på det sättet visar ett sinnelag, som kännetecknas av förakt för Gud och människor och överhuvud inte förtjänar tålamod. Ordet i Joh. I: »Han gav dem makt att bliva Guds barn», uppfattar »Diatribe» på följande sätt: »Hur kan makten givas att bli Guds barn, om vår vil]a inte har någon frihet»? Även detta ställe är en hammare mot den fria viljan, liksom nästan hela Johannesevangeliet, och ändå anföres det till stöd för den fria viljan. Låt oss se efter! Johannes talar inte om någon gärning, vare sig stor eller liten, som människan gör, utan om förnyelsen och förvandlingen från den gamla människan, som är djävulens barn, till den nya människan, som är Guds barn. Här förhåller sig människan helt passivt, som det heter, och gör ingenting, utan blir helt och hållet. Ty om »bliva» talar Johannes; »att bliva Guds barn», säger han, genom den makt som är oss given av Gud, inte genom en medfödd kraft hos den fria viljan. Vår diatrib sluter emellertid därav, att den fria viljan förmår så mycket, att den kan göra till Guds barn. Eller också är vår diatrib beredd att fastställa, att Johannes' ord är löjeväckande och verkningslöst. Vem har då någonsin så upphöjt den fria viljan, att den tilldelats kraften att göra till Guds barn? Ändå är det fråga om en sådan vilja, som inte kan vilja det goda, enligt vad »Diatribe» föregett. Men låt oss inte stanna vid detta ord och de övriga slutsatserna, som så ofta upprepats. Genom dem bevisas ju, om något bevisas, ingenting annat än det som »Diatribe» förnekar, nämligen att den fria viljan förmår allt. Vad Johannes vill säga är detta. Då Kristus kommer i världen, förkunnad genom evangelium, genom vilket nåd erbjudes och ingalunda någon gärning kräves, ges åt alla människor en makt, en härlig makt att vara Guds barn, om de vill tro. Men liksom den fria viljan aldrig vetat något om detta viljande och denna tro i Hans namn eller förut tänkt därpå, så förmår den det så mycket mindre av egna krafter. Ty hur skulle förnuftet kunna tänka, att tron på Jesus, Guds Son och Människosonen, är nödvändig, då det ännu idag inte fattar eller kan tro, även om hela skapelsen ropade, att det finns en person, som på samma gång är Gud och människa? Förnuftet tar ju fastmer mera anstöt av sådant tal, såsom Paulus säger i I Kor. I: 23. Det är långt ifrån, att det vare sig vill eller kan tro. Alltså förkunnar Johannes Guds rikedom, som erbjudits hela världen genom evangeliet, men inte den fria viljans krafter. På samma gång tillkännager han, hur få de är, som tar emot det. Ty den fria viljan kämpar emot. Dess kraft är ingen annan, än att den med Satan som herre över sig försmår också nåden och Anden, som uppfyller lagen. Så utmärkt duger dess bemödande och strävan att uppfylla lagen! I det följande skall jag vidare utveckla, vilken blixt detta ställe hos Johannes riktar mot den fria viljan. Det upprör mig inte lite, att så klara skriftställen, som talar så starkt mot den fria viljan, av »Diatribe» anföres till förmån för den fria viljan. Dess slöhet är så stor, att den inte alls skiljer mellan löftesord och lagord. Dels fastställer den viljans frihet genom lagbuden på det mest opassande sätt. Dels bevisar den genom det orimligaste tillvägagångssätt friheten genom löftesorden. Men absurditeterna förklaras lätt, om man besinnar, hur främmande »Diatribe» är för ämnet och med vilket förakt den behandlar det. Den bekymrar sig inte, om nåden står eller faller, om den fria viljan ligger eller sitter. Det går så långt att den med sina tomma ord bara vill tjäna tyrannerna och göra saken förhatlig. Härefter kommer vi till Paulus, den fria viljans mest hårdnackade motståndare. Även han tvingas att anta den fria viljan i Rom. 2: »Eller föraktar du hans godhets, skonsamhets och långmodighets rikedom, utan att förstå, att denna Guds godhet vill föra dig till bättring?» Hur kan förakt för budet tillräknas, heter det, där det inte finns någon fri vilja? Hur kan Gud inbjuda till bot, om han själv är upphovsman till obotfärdigheten? Hur kan fördömelsen vara rättvis, där domaren tvingar till missgärning? Jag svarar: »Diatribe» må själv se till, hur dessa frågor besvaras. Vad angår de mig? Ty själv har den enligt den rimliga meningen sagt, att den fria viljan inte kan vilja det goda, utan med nödvändighet tvingas till träldom under synden. Hur kan då förakt för budet tillräknas den, om den inte kan vilja det goda? Där inte någon frihet finns utan nödvändig träldom under synden? Hur kan Gud inbjuda till bot, han som vållar att man inte ångrar, då han överger oss och inte förlänar nåd åt den, som av sig själv inte kan vilja det goda? Hur kan fördömelsen vara rättvis, då domaren undandrar sin hjälp och tvingar den ogudaktige att förbli i missgärningen, då han inte förmår annat av egen kraft? Allt faller tillbaka på »Diatribe» själv. Eller också, om dessa frågor bevisar något, bevisar de, som jag sagt, att den fria viljan förmår allt. Men det har ju förnekats av »Diatribe» och av alla. Förnuftets slutsatser av den typen ansätter »Diatribe» vid alla skriftord. Det heter, att det synes löjeväckande och verkningslöst att rycka an och ställa krav med så våldsamma ord, då ingen finns, som kan fylla det. Apostelns avsikt är emellertid att genom dessa hotelser leda de ogudaktiga och högmodiga till självkännedom och kunskap om deras vanmakt. Han förbereder dem för nåden, då de förödmjukas genom syndakännedom. Vad nytta är det att räkna upp alla enskilda argument, som anföres från Paulus? »Diatribe» samlar ju bara imperativ- och konjunktivsatser eller sådana ord, varigenom Paulus uppmanar de kristna att frambära trons frukter. »Diatribe» tillfogar emellertid sina slutsatser. Så får den fram en kraft hos den fria vilian så beskaffad, och så stark, att den utan nåden förmår allt, som Paulus bjuder i sina förmaningar. De kristna drives dock inte av den fria viljan utan av Guds Ande. Men att drivas är inte detsamma som att driva. Det är att ryckas med, såsom såg eller yxa föres av timmermannen. För att ingen skall betvivla, att Luther säger så orimliga ting, anför »Diatribe» hans ord. Jag erkänner dem förvisso som mina.*112 Jag bekänner nämligen, att Wyclifs lära, att allt sker av nödvändighet, oriktigt fördömts av kyrkomötet i Konstanz, som jag hellre kallar sammansvärjningen eller upproret. Ja, »Diatribe» försvarar också med mig denna lära, i det den hävdar, att den fria viljan av egna krafter inte kan vilja något gott, utan nödvändigtvis tjänar synden, fastän den, då den utför beviset, menar sig fastställa raka motsatsen.
112 Citatet från »Assertio omnium articulorum» 1520. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001