Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av Erasmus' argument för viljans frihet Lönetanken (1 / 2)
För det tredje oroar följande »Diatribe»: Där goda och onda gärningar så ofta omnämnes, säger den, där det är tal om lön, där förstår jag inte, hur det kan bli plats för den rena nödvändigheten. Ty varken naturen, heter det i »Diatribe», eller nödvändigheten har någon förtjänst. Jag förstår det verkligen inte heller, för så vitt inte den där rimliga meningen förfäktar den rena nödvändigheten, då den förklarar, att den fria viljan inte kan vilja något gott. Likväl tilldelas den här förtjänst. Sådana framsteg har den fria viljan giort, medan boken blev allt tiockare och »Diatribe» fortsätter disputationen! Nu äger den ju inte bara bemödande och egen strävan fastän med främmande krafter. Den inte bara vill och gör det goda utan förtjänar också evigt liv enligt Kristi ord i Matt. 5: »Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen.» »Eder», det är den fria viljans; så förstår nämligen »Diatribe» detta ställe, att Kristus och den helige Ande ingenting är. Vartill behövs de nämligen, om vi genom den fria viljan kan åstadkomma goda gärningar och förtjänster? Jag säger detta, för att man skall se att det inte är sällsynt att män med stor begåvning visar sig blinda i en sak, som är tydlig även för en grov och obildad människa, och hur osäkert ett argument som bygger på mänsklig auktoritet är i gudomliga angelägenheter, i vilka endast gudomlig auktoritet gäller. Två ting måste här sägas. För det första något om buden i Nya testamentet, vidare något om förtjänst. Båda delarna skall jag göra kort, då jag i annat sammanhang talat utförligare därom. Nya testamentet i egentlig mening består av löften och förmaningar, liksom Gamla testamentet i egentlig mening består av lagar och hotelser. Ty i Nya testamentet förkunnas evangelium, som ingenting annat är än en predikan genom vilken Anden och nåden erbjudes oss till syndernas förlåtelse, förvärvad åt oss genom den korsfäste Kristus. Det sker helt och hållet för intet och endast genom Gud Faders barmhärtighet, som visar oss ynnest, fastän vi är ovärdiga och förtjänat fördömelse mer än något annat. Därpå följer förmaningarna. De eggar dem, som redan rättfärdiggjorts och fått barmhärtighet, att ständigt frambringa de frukter, som hör den givna rättfärdigheten och Anden till, att öva sig i kärlek genom goda gärningar, tappert bära korset och alla andra anfäktelser i världen. Detta är summan av hela Nya testamentet. Hur föga »Diatribe» förstår i denna sak, framgår tillräckligt klart av att den inte alls vet att skilja mellan Gamla och Nya testamentet. På båda hållen ser den nämligen ingenting annat än lagar och bud, genom vilka människor skall uppfostras till goda seder. Vad den nya födelsen, förnyelse, nyskapelse och Andens hela verk är, förstår den inte alls. Det är förbluffande och mirakulöst, att en man, som så lång tid och så ivrigt arbetat med den heliga skrift, kan vara till den grad okunnig däri ! Ordet »Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen», stämmer alltså lika bra överens med den fria viljan, som Ijuset passar samman med mörkret. Ty Kristus förmanar inte här den fria viljan utan apostlarna. Dessa stod inte endast över den fria viljan i nåden och var rättfärdiga, de stod också i ordets tjänst, dvs. på nådens högsta plats, så att de förmådde uthärda världens anfäktelser. Men vi avhandlar den fria viljan just utan nåden. Viljan uppfostras till självkännedom genom Gamla testamentets lagar och hotelser för att ila till de löften, som bjudes i Nya testamentet. Vad är emellertid förtjänst eller utsatt lön annat än ett slags löfte? Genom detta bevisas dock inte, att vi förmår något. Därigenom anges ingenting annat än att om någon gör det eller det, skall han få lön. Vår fråga gäller emellertid inte, hur lön gives eller vad för lön som gives, utan om vi kan uträtta sådant, för vilket lön utdelas. Detta var vad som skulle bevisas. Vore inte följande en löjeväckande slutledning: Segerlönen utsättes för alla, som löper på tävlingsbanan; alltså kan alla löpa och vinna den? Om kejsaren kan besegra turken, vinner han Syriens rike; alltså kan kejsaren besegra och besegrar också turken. Om den fria viljan vinner herravälde över synden, är den helig inför Herren; alltså är den fria viljan helig inför Herren. Låt oss lämna dessa alltför grova och öppet absurda ting, för så vitt det inte är rätt och riktigt att bevisa den fria viljan med så vackra argument. Vi skall fastmer tala om att nödvändigheten varken har förtjänst eller lön. Om vi talar om en nödvändighet av tvång, är det sant. Om vi åter talar om en nödvändighet som gäller oföränderlighet, är det falskt. Ty vem skulle ge en arbetare lön mot hans vilja eller tillräkna honom förtjänst? Men för dem, som villigt gör gott eller ont, även om de inte av egen kraft kan ändra denna sin vilja, följer naturligt och nödvändigt belöning och straff, såsom skrivet är: »Du skall vedergälla var och en efter hans gärningar.» Det är en naturlig följd: om du sjunker i vattnet, drunknar du; Iyckas du simma undan, blir du räddad. För att utreda saken helt kort: vid fråga om lön eller förtjänst gäller det antingen värdighet eller följdverkan. Tänker man till värdigheten, finns ingen förtjänst, ingen lön. Ty om den fria viljan av sig själv allena inte kan vilja det goda utan vill det goda genom nåden allena - vi talar nu om den fria viljan med uteslutande av nåden och söker kraften som är specifik för vardera - vem förstår inte då, att den goda viljan, förtjänsten och belöningen tillhör nåden allena? Här är »Diatribe» åter oense med sig själv. Av förtjänsten sluter den till viljans frihet, och fastän den annars strider mot mig, är den i detta fall i samma fördömelse som jag. Den strider ju lika mycket mot sig själv, då den gör gällande att det finns förtjänst, att det finns lön, att det finns frihet. Tidigare påstod den ju, att den fria viljan inte vill något gott, och den har tagit sig före att bevisa det. Ser man till följdverkan, finns ingenting, vare sig gott eller ont, som inte har lön. Villfarelsen kommer därav, att vi när det gäller förtjänst och belöning uppehåller oss med onyttiga tankar och frågor om värdighet, som inte alls finns, då vi uteslutande skulle diskutera följdverkan. Som en nödvändig följd väntar nämligen helvete och Guds straff de ogudaktiga, även om de själva varken önskar eller tänker sig en sådan lön för sina synder, ja, även om de häftigt uttalar sin avsky för den och, som Petrus säger, smädar och förbannar den. Så väntar också riket på de fromma, även om de själva varken söker det eller tänker sig det. Det är ju berett åt dem av deras Fader, inte blott innan de själva var till utan ock före världens skapelse. Ja, om de gjorde det goda för att vinna riket, skulle de aldrig vinna det. Då skulle de fastmer höra till de ogudaktiga, som med ont och girigt öga söker sitt eget också i Gud. Guds barn gör emellertid det goda fritt och oegennyttigt utan att söka någon lön blott för Guds äras och viljas skull. De är beredda att göra det goda, även om varken himmel eller helvete funnes, något som är omöjligt. Detta tror jag står tillräckligt fast om så bara med stöd av ett enda Kristusord, det som jag nyss anförde ur Matt. 2 5: »Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike, som är tillrett åt eder från världens begynnelse.» Hur kan de förtjäna vad som redan tillhör dem och är tillrett åt dem innan de blev till? Med större rätt kunde vi säga, att Guds rike snarare förtjänar oss, dess innehavare. Vi lägger då förtjänsten där de andra lägger belöningen och belöningen, där de lägger förtjänsten. Guds rike beredes ju inte utan är berett. Rikets barn beredes, men de bereder inte riket, dvs. riket förtjänar sina barn, men barnen förtjänar inte riket. Så förtjänar också snarare helvetet och bereder sina barn, ty Kristus säger: »Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar.» Vad avser då de ord, som utlovar riket och hotar med helvetet? Vad avser det i skriften så ofta upprepade ordet som gäller lön? »Ditt verk», heter det, »skall få sin lön». »Jag är din stora lön.»*111 Likaså: »Han skall vedergälla var och en efter hans gärningar.» Paulus säger också i Rom. 2: »Evigt liv skall han giva åt dem, som med uthållighet i att göra det goda söka...», och mycket annat liknande. Svaret blir, att genom allt detta visas ingenting annat än att lön följer. Det framgår inte alls, att vi är värdiga och förtjänar den. Det betyder, att de som gör det goda, gör det inte slaviskt, ivrigt eftertraktande lön för det eviga livets skull. De söker emellertid det eviga livet, dvs. de är på den väg, på vilken de kommer fram till och finner det eviga livet. »Söka» betyder nämligen att ivrigt eftersträva och att uthålligt bemöda sig om det, som brukar följa på ett gott liv. I skriften förkunnas emellertid, att sådant skall ske och följa på ett gott eller ont liv för att människorna skall bli undervisade, gripna, uppväckta och förskräckta. Ty liksom kännedom om synden kommer genom lagen och en påminnelse om vår oförmåga, varav inte följer, att vi förmår något, så ges genom dessa löften och hotelser en förmaning, varigenom vi undervisas om vad som följer på synden och vår oförmåga, som visats oss genom lagen. Någon värdighet och för tjänst tillskrives oss emellertid inte genom den. Lagens ord har till uppgift att undervisa och upplysa oss, för att vi skall lära oss vad vi bör men vad vi inte förmår. Så har också orden om lön uppgiften att förmana och hota, i det de anger vad som komma skall. Genom dem blir de fromma uppväckta, tröstade och upprättade till att fortsätta, hålla ut och vinna seger, när det gäller att göra det goda och uthärda det onda, för att de inte må uttröttas eller krossas. Så förmanar ju Paulus sina korintier med orden: »Varen fasta, eftersom I veten, att edert arbete icke är fåfängt i Herren.» Så upprättar Gud Abraham med orden: »Jag är din stora lön.» Det är inte annorlunda än om man tröstar någon med att visa att hans gärningar säkert behagar Gud. Detta slag av tröst använder skriften inte sällan. Det är ju också en icke ringa tröst att veta sig vara Gud till behag, även om ingenting därav följde, låt vara att detta är omöjligt. Hit hör allt som säges om förhoppning och väntan, att det vi hoppas säkert skall ske, även om de fromma inte hoppas för den skull eller söker sådant för sin egen skull. Så förskräckes också de ogudaktiga genom hotelseord om den kommande domen. De störtas ned från sin upphöjda position för att de må upphöra med det onda, avhålla sig därifrån och inte bli uppblåsta, trygga och övermodiga i sina synder. Kanske rynkar förnuftet här på näsan och säger: »Varför vill väl Gud att detta skall ske genom ord, då ingenting uträttas genom sådana ord och viljan av sig själv inte kan inrikta sig åt någotdera hållet? Varför gör han inte vad han gör utan det talade ordet, då han ju kan göra allt utan ord, och viljan i och för sig varken förmår eller uträttar mer efter att ha hört ordet, för så vitt Anden, som verkar i det inre, saknas? Viljan skulle ju inte heller förmå och uträtta mindre utan det talade ordet, bara Anden är med; allt beror ju på Andens kraft och verk.» Härtill ville jag svara: Det har behagat Gud sålunda, att meddela Anden inte utan men med ordet, för att han skall ha oss till medarbetare, i det vi låter höra i det yttre, vad han själv allena inger i det inre varhelst han vill. Detta kunde han visserligen göra utan ordet, men han vill inte. Vilka är då vi, att vi skulle forska efter den gudomliga viljans grund? Det är tillräckligt att veta, att Gud vill det så. Oss höves att vörda, älska och tillbedja denna vilja och tygla förnuftets förmätenhet. Lika gärna kunde han nära oss utan bröd, och i själva verket har han gett oss kraften att erhålla näring utan bröd. Det heter ju i Matt. 4: »Människan skall icke leva allenast av bröd, utan av Guds ord.» Likväl har det behagat honom att nära oss med bröd och genom bröd, som kommer till användning i yttre måtto, och med ordet i vårt inre liv.
111 Kyrkobibelns text: »Din lön skall bliva mycket stor» [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6 2001