Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av Erasmus' argument för viljans frihet Den fördolde Guden (2 / 2)
Enligt mitt språkbruk betecknar dessa ord inte kvalitet eller kvantitet hos de mänskliga krafterna utan avstånd i rummet. Ty »över dig» betyder inte ett slags kraft hos viljan utan en plats, som är belägen ovanför oss. På samma sätt betyder orden »långt borta», »på andra sidan havet», »i himlen», inte någon kraft hos människan utan en plats ovan, till höger eller till vänster, bakom eller framför oss, på stort avstånd från oss. Kanske skrattar nu någon åt mig, då jag talar så grovt och tuggar före åt stora män och lär dem sätta ihop stavelser, som om de vore barn, som inte kunde sitt abc. Vad skall jag göra? Jag finner ju, hur man vill göra mörker mitt i klart dagsljus, att de med flit vill vara blinda, de som räknar upp för oss rader av århundraden, mängder av högtbegåvade, helgon, martyrer och lärda doktorer, som med sådan auktoritet prisar detta ställe hos Mose och dock inte behagar se på stavelserna eller behärska sina tankar ens så mycket, att de en gång ordentligt granskar stället de lovprisar. Må nu »Diatribe» gå åstad och förklara, hur det kan komma sig, att en enda enskild man kan se, vad så många offentligt erkända, mästare från alla dessa århundraden, inte förstått! Sannerligen, till och med om vi gjorde ett barn till domare, så klargör detta ställe, att de inte sällan varit blinda. Vad vill då Moses säga med dessa fullt klara och tydliga ord annat än att han förträffligt fullgjort sitt uppdrag som trogen lagstiftare? Han menar, att det inte är hans skuld, om de inte känner till allt och inte har buden för ögonen. De har ingen möjlighet till ursäkt kvar, därför att de är okunniga eller inte har buden eller måste hämta dem från annat håll. Om de inte håller buden, så ligger skulden därför inte hos lagen eller lagstiftaren utan hos dem själva. Lagen är ju förhanden, lagstiftaren har lärt ut den. Så går det inte längre att komma med någon ursäkt på grund av okunnighet; kvar står bara anklagelse för försumlighet och olydnad. Det är inte nödvändigt, säger han, att hämta lagar från himlen eller från länderna på andra sidan havet eller fjärran ifrån. Du kan inte förebära, att du inte hört dem eller inte har dem. Du har dem nära; du har hört dem på Guds befallning och genom min myndighet. Du har uppfattat dem i ditt hjärta. Du har tagit emot dem att föredragas utan avbrott bland leviterna mitt ibland er. Vittne därom är just detta mitt ord och min bok. Det återstår endast att du gör därefter. Vad tillskrives här den fria viljan, frågar jag? Här krävs ju endast, att den håller de lagar den har, och den berövas ursäkter på grund av okunnighet och hänvisning till att lag inte är given. Detta är så gott som allt, som »Diatribe» ur Galmla testamentet anför till stöd för den fria viljan. Har detta förklarats och vederlagts, återstår ingenting, som inte samtidigt är förklarat och vederlagt, även om den anför mer eller vill anföra mer. Den kan ju bara anföra ord i imperativ-, konjunktiv- eller optativformer. Men genom dem anges inte vad vi kan eller gör, såsom jag så ofta svarar på upprepade påståenden från »Diatribe». Utan därigenom anges vad vi bör och vad som krävs av oss. Syftet därmed är, att vi skall förstå vår vanmakt och vinna syndakännedom. Eller om de bevisar något genom tillfogade slutsatser och liknelser, som det mänskliga förnuftet hittat på, så bevisar de, att den fria viljan kan bemöda sig och sträva inte bara något litet utan fastmer hela kraften och den alltigenom fria makten att göra allt Guds nåd förutan, utan den helige Ande. Så bevisas genom denna ordrika diskussion, som ständigt påträngande upprepar saker och ting, allt annat än det som skulle bevisas: den föregivna rimliga åsikten, enligt vilken den fria viljan förklaras till den grad vanmäktig, att den inte kan vilja något gott nåden förutan, tvingas till trältjänst under synden och har ett slags bemödande, som dock inte får tillskrivas dess egna krafter. Detta monster, som på en gång ingenting förmår av egen kraft och likväl uppvisar ett slags bemödande i egen kraft. Här är det fråga om den mest uppenbara motsägelse! Jag kommer nu till Nya testamentet. Här anföres åter en mängd imperativformer till stöd för den fria viljans olyckliga träldom. Nu tillkallas det köttsliga förnuftets hjälp, nämligen slutledningar och liknelser. Det är, som såge man målad eller drömde om flugkonungen omgiven av lansar av strå och sköldar av halm i strid mot en verklig, regelrätt krigshär. Så strider i »Diatribe» mänskliga drömmar mot de gudomliga ordens härskaror. Först framträder följande ord i Matt. 23 som en flugornas Akilles: »Jerusalem, Jerusalem, hur ofta har jag ej velat församla dina barn, men du har icke velat». Om allt sker med nödvändighet, heter det, kunde då inte Jerusalem med skäl svara Herren: »Varför plågar du dig med fåfänga tårar? Om du inte ville, att vi skulle Iyssna till profeterna, varför sände du dem då? Varför tillräknar du oss vad som skett enligt din vilja men vad oss anbelangar med nödvändighet?» Så långt Erasmus, nu till mitt svar. Låt oss för tillfället medge, att slutsatsen och beviset i »Diatribe» är riktiga. Vad följer väl därav? Kanske den rimliga meningen, enligt vilken den fria viljan inte kan vilja det goda? Visst inte, det följer att den fria viljan är fri, sund och mäktig till allt, som profeterna sagt. Något sådant bevis avsåg emellertid inte »Diatribe». Diatriben må här svara för sig själv: Om den fria viljan inte kan vilja det goda varför tillräknas det den, att den inte Iyssnat till profeterna, som den ju inte av egna krafter kunde lyssna till, då de ju lärde ut det goda? Varför gråter Kristus fåfänga tårar, som om de hade kunnat vilja något, som han dock visste att de inte kunde vilja? Må nu diatriben befria Kristus, säger jag, från galenskapen till förmån för den rimliga åsikt den hyser. Nu är redan min ståndpunkt fri från denna flugornas Akilles. Detta Matteusställe bevisar således antingen den fria viljan i dess helhet, eller också strider det lika kraftigt mot »Diatribe» och slår ned den med dess eget vapen. Jag säger här, som jag sagt förut, att vi inte får disputera om det gudomliga majestätets hemliga vilja. Den mänskliga förmätenheten, som i ständig förvändhet försummar det nödvändiga och hela tiden riktar sin traktan och strävan mot denna vilja, måste kallas och hållas tillbaka. Den får inte sysselsätta sig med att utforska det gudomliga majestätets hemligheter. Dessa är omöjliga att nå fram till. Gud bor ju enligt vittnesbörd av Paulus »i ett ljus, dit ingen kan komma». Däremot må den sysselsätta sig med den inkarnerade Guden, eller såsom Paulus säger, med Jesus som korsfäst. I honom är ju alla vishetens och kunskapens skatter, fastän fördolda. Genom honom har den i överflöd vad den bör veta och inte veta. Det är alltså den inkarnerade Guden, som talar här: »Jag har velat, och du har icke velat.» Den inkarnerade Guden, säger jag, har sänts för det ändamålet, att han skall vilja, tala, göra, lida och erbjuda åt alla allt, som är nödvändigt för frälsningen. En annan sak är att han väcker anstöt hos många, som enligt det gudomliga majestätets hemliga vilja lämnas åt sig själva, förhärdas och inte tar emot den, som vill, talar, gör och erbjuder. Så säger Johannes: »Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed», vidare: »Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot honom.» Den inkarnerade Guden tillkommer det likaledes att gråta, klaga och sucka över de ogudaktigas fördärv, ehuru det gudomliga majestätets vilja med avsikt lämnar och förkastar några för att de skall förgås. Vi får inte fråga, varför han handlar så, utan måste i vördnad tillbedja Gud, som både kan och vill sådant. Jag tror inte att någon här vill komma med den illvilliga anmärkningen, att den vilja, om vilken det heter: »Hur ofta har jag icke velat», blivit tillbjuden judarna också före inkarnationen, då de ju beskylles för att ha dödat profeterna före Kristus och så stått emot hans vilja. Det är ju väl känt bland de kristna, att profeterna gjorde allt i namn av den kommande Kristus. Han var ju utlovad att bli en inkarnerad Gud. Därför kan med full rätt allt kallas Kristi vilja, som från världens begynnelse genom ordets tjänare erbjudits människorna. Här kommer väl förnuftet, näsvist och satiriskt som det är, att säga: Nu har man just funnit en skön utväg. Så ofta vi ansättes av kraftiga argument, återkommer vi till det gudomliga majestätets fruktansvärda vilja. Så bringar vi motparten till tystnad, då han blir besvärlig - alldeles som astrologerna med epicyklerna*107, som de hittar på, kommer ifrån alla frågor om himlavalvets rörelser. Jag svarar, att det är inte mitt påhitt utan ett av den heliga skrift bekräftat bud. Ty så säger Paulus i Romarbrevet: »Vad har då Gud att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja? O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Har icke krukmakaren makt» osv.*108 Före honom säger Jesaja i kap. 58: »Väl söka de mig dag ut och dag in och vilja hava kunskap om mina vägar; såsom vore de ett folk, som övade rättfärdighet, så fråga de mig om rättfärdighetens rätter och vilja nalkas Gud.»*109 Jag skulle tro, att det nogsamt visas genom dessa ord, att det inte är tillåtet för människorna att forska efter det gudomliga majestätets vilja. Därtill förhåller det sig så med denna sak, att det här framför allt är de förvända människorna, som söker få kunskap om denna fruktansvärda vilja. Därför är det i högsta grad på sin plats att uppmana dem till tystnad och vördnad. I andra sammanhang går vi inte till väga på det sättet, där sådant behandlas, för vilket det kan givas skäl, och då vi är ålagda att giva skäl. Om nu någon fortsätter att forska efter grunden till denna vilja och inte fogar sig efter min förmaning, låter jag honom gå sin väg och likt giganterna kämpa med Gud. Jag skall nog se efter, vilka triumfer han kommer att inhämta, viss om att han inte kommer att göra vår sak något avbräck eller vinna något för sin. Ty det står fast, att antingen kommer han att bevisa att den fria viljan förmår allt, eller också kommer de anförda skriftställena att strida mot honom själv. Vilket som än sker, ligger han där som besegrad, och vi står som segrare. Det andra stället är Matt. 19: »Vill du ingå i livet, så håll buden.» Hur dristigt vore det inte att säga »vill du» till en, vars vilja inte är fri! Så långt »Diatribe». Mot detta säger jag: Är då viljan fri genom det anförda ordet av Kristus? Du ville väl bevisa, att den fria viljan inte kan vilja något gott utan nödvändigtvis tjänar synden nåden fönutan. Hur kan du nu vara så dristig och göra viljan fri i dess helhet? Samma sak kan sägas till orden: »Vill du vara fullkomlig», »om någon vill efterfölja mig», »den som vill bevara sitt liv», »älsken I mig», »om I förbliven». För övrigt må man, som jag har sagt, samla ihop alla konjunktioner »om» och alla imperativformer, så att vi åtminstone kan hjälpa »Diatribe» med ett antal ord. Alla dessa bud är utan betydelse, säger den, om ingenting tillskrives den mänskliga viljan. Hur illa stämmer inte denna konjunktion »om» med den rena nödvändigheten! Jag svarar: om de är utan betydelse, är det din skuld att de är utan betydelse, ja, att de överhuvud ingenting är. Du som förfäktar, att ingenting får tillskrivas den fria viljan, i det du inte låter den fria viljan förmå något gott, och här åter låter den kunna vilja allt gott! Det är väl inte så, att samma ord hos dig på en gång är både varma och kalla, på en gång påstår allt och förnekar allt. Jag förundrar mig över, hur författaren kan finna glädje i att upprepa samma sak så många gånger, hela tiden glömmande sin intention. Kanske har han i misströstan om saken velat vinna seger genom storleken av boken eller genom att uttrötta motståndaren genom leda och besvär vid läsningen. Vad är det för konsekvens, frågar jag, som gör att vilja och förmåga genast måste vara tillfinnandes så snart det heter »om du vill, om någon vill, om du skulle vilja»? Anger vi inte mycket ofta med sådant tal snarare oförmåga och omöjlighet? Till exempel: Om du vill bli Vergilius lik som skald, käre Maevius*110, måste du skriva andra dikter; om du vill överträffa Cicero, Scotus, måste du visa största vältalighet i stället för spetsfundigheter; om du vill jämföras med David, måste du dikta likadana psalmer. I dessa exempel anges vad som är helt och hållet omöjligt för de egna krafterna, låt vara att allt kan ske genom gudomlig kraft. Så förhåller det sig också i skriften: genom sådana ord visas, vad som kan ske i oss genom Guds kraft och vad vi själv inte förmår. Om vidare buden ifråga gällde sådana ting, som vore alldeles omöjliga att utföra, sådant som inte ens Gud någonsin skulle göra, då kunde de med rätta kallas betydelselösa eller löjliga. Då skulle de ju ha givits förgäves. Men nu framställs de på följande sätt. Den fria viljans vanmakt visas upp, varför inte heller något av detta sker. Men samtidigt anges också, att sådant en gång skall ske och bli utfört, fastän genom främmande, nämligen gudomlig makt. Så ligger det till, om vi nu överhuvud medger, att det i sådana ord finns en antydan om vad som kommer att göras och är möjligt. Då kunde man ge följande tolkning: Om du vill hålla buden, dvs. om du en gång har viljan att hålla buden - men den skall du inte ha av dig själv, utan av Gud, som tilldelar den till vem han vill - så skall de uppehålla dig. Eller för att framställa det utförligare: det ser ut som om dessa ord, framför allt de i konjunktivformen, på grund av Guds förutbestämmelse också användes så, att de ger en antydan om vad som för oss var obekant. Det är som ville de säga: Om du vill, om du skulle vilja, dvs. om du inför Gud är sådan, att han aktar dig värdig att hålla buden, så skall du bli uppehållen av dem. Genom detta skrivsätt blir det möjligt att inbegripa bägge betydelserna, nämligen att vi ingenting förmår och att det är Gud som verkar i oss om vi uträttar något. Så skulle jag säga till dem, som inte vill låta sig åtnöja med att orden ifråga endast visar vår oförmåga utan vill göra gällande, att ett slags kraft eller förmåga att utföra vad som befalles bevisas genom dem. Så bleve det på en gång sant, att vi ingenting förmår av det som befalles, och samtidigt förmår allt, i det vi tillskriver det förra vår egen kraft, det senare Guds nåd.
107 Man förklarade planeternas rörelser med hjälp av epicyklerna, som skulle röra sig med sin medelpunkt längs en större cirkelperiferi. 108 Luther hänvisar till kap. 11. 109 Citatet förkortat. 110 Maevius var en mindre framgångsrik skald på kejsar Augustus' tid. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6 2001