Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av Erasmus' argument för viljans frihet

Den fördolde Guden (1 / 2)

Det är ett evangeliskt ord och den Ijuvligaste tröst för olyckliga syndare, då Hesekiel säger: »Jag vill icke syndarens död, utan fastmer, att han omvänder sig och får leva.» Så heter det också i psalmen: »Ty ett ögonblick varar hans vrede, men hela livet hans nåd.» Och på ett annat ställe: »Huru Ijuvlig är din nåd, Herre.»*101 Vidare: »ty jag är nådig». Lägg därtill Kristi ord i Matt. I I: »Kommen till mig, I som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro», och ordet i 2 Mos. 20: »Jag gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud»! Varav består nästan mer än halva skriften, om inte av idel löften om nåd, genom vilka människan av Gud erbjudes barmhärtighet, liv och frälsning? Vad säger emellertid dessa löftesord annat än »jag vill icke syndarens död»? Eller är det inte samma sak att säga: »Jag är nådig och barmhärtig», som om han sade: »Jag vredgas icke, jag vill icke straffa, jag vill ej, att I skolen dö, jag vill förlåta, jag vill skona»? Om inte dessa gudomliga löften stode fast, genom vilka samveten anfäktade i medvetande om synd och i fruktan för döden och domen upprättades, vilken plats funnes då för förlåtelse och hopp? Vilken syndare skulle då inte misströsta? Men liksom den fria viljan inte bevisas av andra nådes- löftes- och trösteord, så inte heller av detta: »Jag vill icke syndarens död» osv.

Återigen glömmer vår diatrib att skilja mellan lag och löftesord. Den gör stället ifråga hos Hesekiel till lagens ord och utlägger det på följande sätt: »Jag vill icke syndarens död, dvs. jag vill ej, att han syndar till döds eller blir en syndare skyldig till döden, utan fastmer att han omvänder sig från synden, om han begått någon, så får han leva.» Ty om den inte förstode stället på det sättet, hade den intet att säga till saken. Detta betyder emellertid att fullständigt göra våld på och ta bort den Ijuvliga trösten i Hesekiels ord: »Jag vill icke hans död.» Om vi i vår blindhet vill läsa och förstå skriften på det sättet, är det då underligt, om den blir dunkel och tvetydig? Han säger ju inte: »Jag vill icke människans synd», utan: »Jag vill icke syndarens död.» Så ger han tydligt tillkänna, att han talar om syndens straff, som syndaren erfar för sin synd, nämligen om dödsfruktan. Syndaren stadd i denna bedrövelse och förtvivlan upprättar och tröstar han för att inte utsläcka en rykande veke eller sönderkrossa ett brutet rör utan väcka hopp om förlåtelse och frälsning. Det sker i syfte att syndaren fastmer skall omvända sig, nämligen med en omvändelse till frälsningen bort från dödsstraffet, och få leva, dvs. ha frid och glädja sig åt ett lugnt samvete.

Även detta måste nämligen beaktas: liksom lagens röst endast Ijuder över dem, som inte känner eller inser sin synd - såsom Paulus säger i Rom. 3: »Vad som kommer genom lagen, är kännedom om synden» - så kommer nådens ord endast till dem, som i medvetande om sin synd är bedrövade och anfäktas av förtvivlan. Därför finner du också, att i alla lagord anges synden, i det att det visas, vad vi bör göra. Å andra sidan finner du, att i alla löftesord anges det onda, varav synderna är betungade och de som skall upprättas. Till exempel: »Jag vill icke syndarens död.» Här nämns tydligt döden och syndaren, både det onda, som man känner, och människan själv, som känner det. Men i ordet: »Du skall älska Gud av allt ditt hjärta», anges det goda, som vi är pliktiga till, inte det onda, som vi känner. Det sker för att vi skall bringas att inse, hur föga vi förmår av detta goda.

Därför kunde inte något mera opassande anföras till stöd för den fria viljan än detta ställe hos Hesekiel. Ja, det strider på det kraftigaste mot den fria viljan. Ty här anges hur den fria viljan förhåller sig och vad den förmår, då den förstått synden, eller när det gäller omvändelsen. Den förstår, att den bara kan sjunka ner i ett sämre tillstånd och till synderna foga också förtvivlan och obotfärdighet, om inte Gud genast kommer till hjälp och med löftesordet kallar åter och upprättar. Ty Guds omsorg, då han utlovar nåd för att återkalla och upprätta syndaren, är ett kraftigt och tillförlitligt bevis för att den fria viljan lämnad åt sig själv bara kan komma till ett sämre tillstånd och, som skriften säger, fara till helvetet. Du kan väl ändå inte tro att Gud är så lättsinnig, att han, utan att det är nödvändigt för vår frälsning, strör omkring sig löftesorden blott och bart för nöjet att få prata? Så finner du alltså, att inte endast alla lagord är emot den fria viljan, utan att också alla löftesord fullständigt vederlägger den, dvs. hela skriften bekämpar den. Alltså avses med ordet »Jag vill icke syndarens död» ingenting annat än att den gudomliga barmhärtigheten skall predikas och erbjudas i världen. Men bara de, som är bedrövade och av döden anfäktade, tar emot den med glädje och tacksamhet. Då har lagen i dem redan fyllt sitt åliggande, dvs. skapat syndakännedom. Men de, som ännu inte erfarit vad som är lagens uppgift, inte inser sin synd och inte känner döden, de föraktar den barmhärtighet som utlovats i detta ord.

Varför för övrigt somliga träffas av lagen, andra inte, så att de förra tar emot och de senare föraktar den erbjudna nåden, det är en annan fråga. Den behandlas inte i detta sammanhang av Hesekiel. Han talar om Guds barmhärtighet, som predikas och erbjudes, inte om Guds förborgade och fruktansvärda vilja, som efter sitt rådslut bestämmer vilka och hurudana människor han vill låta bliva mottagliga för och delaktiga av den predikade och erbjudna nåden. Denna vilja får inte utforskas. Den skall man vördnadsfullt tillbedja som det gudomliga majestätets vördnadsvärdaste hemlighet, förbehållen endast gudomligheten själv, mycket strängare dold och avskuren från oss än Korykiska grottor i otalig mängd.

Nu ordar »Diatribe» spetsfundigt: »Klagar månne den fromme Herren över sitt folks död, han som själv verkar i dem?» Detta tycks ju alltför orimligt. Jag svarar, som jag redan sagt: En sak är det sätt på vilket vi talar om Gud och den Guds vilja, som är för oss predikad, uppenbarad, erbjuden och dyrkad. En annan sak är det sätt på vilket vi talar om den Gud, som inte är predikad, inte uppenbarad, inte oss erbjuden, inte dyrkad. Såtillvida som Gud fördöljer sig för oss och inte vill bli känd av oss, angår han oss inte alls. Här gäller i sanning ordet: »Det som är över oss, det angår oss inte alls.» För att ingen må tro att denna åtskillnad är min egen, följer jag Paulus, som skriver till tessalonikerna om Antikrist, att han skall upphäva sig över varje Gud, som förkunnas och dyrkas.*102 Därmed ger han tydligt till känna, att någon kan upphäva sig över Gud, såtillvida som han är predikad och dyrkad, dvs. Över ordet och gudstjänsten, varigenom Gud är känd för oss och står i förbindelse med oss. Men över den Gud, som inte dyrkas, inte predikas, sådan han är i sitt väsen och majestät, kan intet upphäva sig, utan allt är i hans mäktiga hand.

Vi måste alltså lämna Gud i hans väsens majestät. Ty sådan han där är, har vi ingenting att skaffa med honom. Han har inte velat, att vi skulle ha att skaffa med honom på det sättet. Såtillvida som han iklätt sig och uppenbarat sig i sitt ord, genom vilket han erbjudit sig åt oss, har vi att skaffa med honom. Hans ord är hans prydnad och ära, och Psalmisten besjunger det som hans klädnad.*103 Jag påstår: den fromme Guden klagar inte över sitt folks död, som han verkar i detsamma. Han klagar i stället över den död, som han finner bland folket och strävar att avvända. Ty detta är den predikade Gudens avsikt, att vi skall bli frälsta, sedan synd och död undanröjts. Ty »han sände sitt ord och botade den». Den Gud åter, som är förborgad i sitt majestät, varken klagar över eller undanröjer döden, utan han verkar liv, död och allt i alla. Då har han ju inte begränsat sig genom sitt ord utan förbehållit sig frihet över alla ting.

»Diatribe» bedrar sig själv genom sin okunnighet. Den skiljer ju inte mellan den predikade och fördolde Guden, dvs. mellan Guds ord och Gud själv. Gud gör mycket som han inte visar oss i sitt ord. Han vill också mycket, som han inte genom sitt ord visar sig vilja. Så vill han enligt sitt ord inte syndarens död, men han vill den efter sin outrannsakliga vilja. Men nu måste vi se till ordet och lämna denna outrannsakliga vilja. Vi måste rätta oss efter ordet och inte efter den outrannsakliga viljan. Vem skulle förresten kunna rätta sig efter en fullständigt outrannsaklig och outforskbar vilja? Det är nog att veta så mycket, att det i Gud finns en outrannsaklig vilja. Men vad, varför och hur långt den vill, det får man inte söka utforska, önska veta, bekymra sig om eller röra vid, endast frukta och tillbedja.

Därför heter det med rätta: om Gud icke vill vår död, måste det tillräknas vår vilja, att vi förgås. Med rätta, säger jag, om du talar om den predikade Guden. Ty han vill att alla människor skola bliva frälsta. Han kommer ju till alla med frälsningens ord, och felet ligger hos viljan, som inte tar emot honom. Så säger ju Matteus i kap. 23: »Hur ofta har jag ej velat församla dina barn, men du har icke velat.» Men varför inte det gudomliga majestätet undanröjer eller ändrar detta fel hos vår vilja hos alla, fastän det inte står i människans makt, eller varför det tillräknar människan felet, fastän hon inte kan bli fri från det, det får man inte efterforska. Forskar man aldrig så mycket därefter, finner man det dock aldrig. Så säger Paulus i Rom. 11: »Vem är då du, som vill träta med Gud?»*l04 Detta må räcka beträffande stället hos Hesekiel. Låt oss nu gå till de övriga.

Vidare föreger »Diatribe», att alla dessa förmaningar i skriften liksom alla dess löften, hotelser, krav, förebråelser, ivriga böner, välsignelser och förbannelser och hela mängden av bud nödvändigtvis måste vara utan verkan, om det inte står i någons makt att hålla vad som befallts. »Diatribe» glömmer ständigt sakläget och behandlar något annat än den avsett. Den inser inte, att allt kraftigare strider mot den själv än mot mig. Ty av alla dessa ställen bevisar den friheten och förmågan att hålla allt, såsom också den slutsats av orden tvingar till, som den söker skjuta in. Likväl hade den ju velat bevisa den fria viljan endast i så måtto, att denna inte kan vilja något gott nåden förutan, jämte ett slags bemödande, som inte får tillskrivas dess egna krafter. Jag kan inte inse, att ett dylikt bemödande bevisas genom några bibelställen, utan endast att fordringar ställes på vad som bör ske, såsom redan alltför ofta blivit sagt. Man måste emellertid upprepa det så ofta, då »Diatribe» så ofta felaktigt anslår samma ton*105 och uppehåller läsaren med mängder av onyttiga ord.

Det sista ord ur Gamla testamentet, som anföres, är följande ur 5 Mos. 30: »Det bud, som jag idag giver dig, är icke över dig och är icke långt borta. Det är icke i himmelen, så att du skulle behöva säga: Vem bland oss förmår fara upp i himlen och hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kunna göra därefter? Nej, ordet är mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, så att du kan göra därefter.»*106 På detta ställe klargöres, påstar »Diatribe», att det som befalles inte bara ligger i vår förmåga, utan också att det ligger nära till hands, dvs. är lätt eller åtminstone inte svårt.

Jag tackar för en så betydande undervisning. Om Moses så klart ger till känna, att vi inte endast har förmåga att hålla alla buden, varför mödar vi oss då så mycket? Varför har vi inte strax anfört detta ställe och gjort den fria viljan gällande på hela fältet? Vartill behöver vi nu Kristus? Vartill Anden? Vi har funnit ett ställe, som stoppar munnen till på alla. Det hävdar inte endast klart viljans frihet, utan lär också, att iakttagandet av buden är lätt. Hur dåraktig var inte Kristus, som till och med genom sitt blod köpte den Ande, som inte var nödvändig. Han gjorde det ju för att vi skulle få lätt att hålla buden, men den förmågan har vi redan av naturen! Ja, diatriben själv får återkalla sina ord, som förklarade, att den fria viljan inte kan vilja något gott nåden förutan. Nu får den i stället säga, att den fria viljan har så stor kraft, att den inte endast vill det goda, utan också med lätthet kan hålla de allra högsta buden. Lägg märke till, jag ber, vad en ande helt främmande för saken kan åstadkomma! Men se också hur den inte kan undgå att avslöja sig! Är det vidare nödvändigt att vederlägga »Diatribe»? Vem kan vederlägga den bättre än den vederlägger sig själv? Den är som det beryktade vilda djuret som äter upp sig självt. Hur sant är det inte, att den som ljuger måste ha gott minne!

Jag har talat om stället i femte Mosebok. Jag skall nu kort utlägga det. Därvid skall jag bortse från Paulus, som ger det en mäktig behandling i Rom. IO. Du ser väl, att ingenting här utsäges eller att inte med en enda stavelse antydes något om lättheten, svårigheten, förmågan eller oförmågan hos den fria viljan eller människan att hålla eller icke hålla buden. Det är bara så, att de som vill fånga skriften med sina egna slutsatser och tankegångar, gör den dunkel och tvetydig för sig själva. På det sättet kan de göra vad som helst av den. Kan du inte ställa in blicken, så lyssna åtminstone eller ta det med händerna! Moses säger: »Det är icke över dig och är icke långt borta, icke i himlen, icke på andra sidan havet.» Vad betyder »över dig»? Vad betyder »långt borta» respektive »i himlen» och »på andra sidan havet»? Skall man få fördunkla för oss språkbruket och de vanligaste ord, så att vi inte förmår säga något säkert bara för att kunna upprätthålla tesen att skriften är dunkel?

 

101 Luther citerar ps. 28 och 68 (»ty god är din nåd», kyrkobibeln).

102 »Över allt vad Gud heter och allt som kallas heligt», kyrkobibeln.

103 Karl XII:s bibel har: »du lägger lov och prydelse uppå honom». Luthers tankegång kommer mindre klart fram i senare översättningar.

104 Luther hänvisar i stället till kap. 11.

105 Delvis citat från Horatius, De arte poetica, v. 356.

106 Från kyrkobibeln avvikande text.

[Början av sidan] [Föregående] [Nästa]

26.6 2001