Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av Erasmus' argument för viljans frihet Uppenbarelsen (4 / 4)
Låt nu så vara, att det enligt den anförda liknelsen är löjligt att befalla en, som är bunden med högra armen, att räcka ut handen till höger, fastän han bara kan göra det åt vänster. Är det inte också löjligt, om en som är bunden i bägge armarna, i övermod påstår eller i okunnighet antar, att han kan allt, vilket håll det än gäller? Han blir då befalld att räcka ut handen åt ena hållet inte för att man vill håna hans fångenskap utan för att tillrättalägga hans falska antagande om egen makt och frihet. Man vill låta honom veta, att han är okunnig om sin fångenskap och sitt elände. »Diatribe» tecknar för oss ständigt bilden av en människa, som kan göra vad som befalles eller åtminstone förstår att hon inte kan. Men en sådan människa finns ingenstans. Funnes emellertid en sådan, vore det i sanning löjeväckande att befalla omöjliga ting. Eller också vore Kristi Ande förgäves. Men skriften framställer människan så, att hon inte bara är bunden, olycklig, sjuk och död utan också under Satans herravälde. Han är hennes furste. Härtill kommer blindhetens elände, så att hon tror sig vara fri, lycklig, löst, mäktig, frisk och levande. Ty Satan vet, att om människan visste sitt elände, kunde han inte hålla någon kvar i sitt rike. Han vet, att Gud genast måste förbarma sig över dem, som insett sitt elände och ropar, och bringa hjälp. Gud är ju »nära dem, som hava ett förkrossat hjärta». Det lovprisas högt i hela skriften. Ja, Kristus betygar också, att han enligt Jesaja 61 är sänd att predika glädjens budskap för de fattiga och bota de förkrossade. Därför är det Satans verk att hålla människorna fångna, så att de inte inser sitt elände utan menar sig förmå allt vad som säges. Men Moses och lagstiftarens verk är tvärtom att genom lagen uppenbara för människan hennes elände för att så förbereda den i självkännedom krossade och tillintetgjorde för nåden och sända honom till Kristus och frälsningen. Det är alltså inte något löjeväckande utan något ytterst allvarligt och nödvändigt, som uträttas genom lagen. De som nu förstår detta, förstår samtidigt lätt, att »Diatribe» ingenting alls uträttar med hela rader av argument, då den bara ur skriften samlar ihop ord, som uttrycker befallning. Den förstår ju inte, vad de avser och varför de utsäges. Därefter tillägger den sina slutsatser och liknelser och åstadkommer en så kraftig blandning, att den förfäktar och bevisar mer än den hade för avsikt och talar mot sig själv. Därför borde det inte vara nödvändigt att ytterligare genomgå enskildheterna. Allt vederlägges och besvaras ju genom en enda förklaring, eftersom allt stödes på ett enda argument. Men för att överhopa den med skäl, som ville överhopa mig, skall jag likväl fortsätta att uppräkna några ställen. Jesaja 1: »Om I ären villiga att höra, skolen I få äta av landets goda.» Här hade det enligt »Diatribe» varit mer passande att säga: »Om jag vill, om jag icke vill», för så vitt det inte finns någon viljefrihet. Svaret är tillräckligt klart av vad som ovan anförts. Hur skulle det kunna passa här, om det hette: »Om jag vill, skolen I få äta av landets goda?» Eller menar »Diatribe» i sin alltför stora vishet, att man skall äta av landets goda mot Guds vilia, eller att det är något sällsynt och nytt, att vi får det goda, endast om Gud vill? Så ock ordet i Jesaja 21: »Viljen I fråga mer, så frågen; kommen tillbaka igen.» Vad tjänar det till att förmana dem, som inte till någon del har makt över sig själva? Det är, heter det, som att säga till en fängslad: »Flytta dig dit.» Ja, vad tjänar det till, säger jag, att anföra ställen som i och för sig inte bevisar något alls och som efter slutledning, dvs. då deras innebörd förvanskats, tillskriver den fria viljan allt? Det var ju bara en viss strävan som skulle bevisas, och den fick inte tillskrivas den fria viljan. Samma sak kan sägas om ordet i Jesaja 45: »Församlen eder och kommen. Omvänden eder till mig, så varden I frälsta.»*93 Vidare Jesaja 52: »Stå upp, stå upp, skaka stoftet av dig, lös banden från din hals »*94 Likaledes Jeremia 15 »Om du omvänder dig, vill jag omvända dig. Och om du skiljer det dyrbara från det värdelösa, så skall du få tjäna mig såsom mun.»*95 Ännu tydligare visar Sakarja den fria viljans bemödande och den nåd, som är beredd för den som bemödar sig: »Omvänden eder till mig», heter det, »säger härskarornas Herre, så vill jag vända om till eder, säger Herren.»*96 När det gäller alla dessa ställen skiljer vår diatribe inte alls mellan lagens och evangeliets ord. Så blind och okunnig är den, att den inte ser vad som är lag och vad som är evangelium. Ur hela Jesajaboken anför den nämligen inte ett enda lagens ord utom det enda »viljen I». Alla de andra ställena är evangeliska, genom vilka förkrossade och bedrövade kallas till tröst med den erbjudna nådens ord. Men »Diatribe» gör lagord av den. Men jag frågar dig, vad någon kan åstadkomma i en teologisk fråga eller i den heliga skrift, som ännu inte kommit så långt, att han vet, vad lag och evangelium är, eller om han vet det struntar i att ge akt därpå? Han blandar ju samman allt, himmel och helvete, liv och död, om vartannat, och lär inte bry sig om att veta något alls om Kristus. Därom skall jag i det följande utförligare påminna min kära diatrib. Se nu närmare på orden hos Jeremia och Sakarja: »Om du omvänder dig, vill jag omvända dig» respektive »Omvänden eder till mig, så vill jag vända om till eder». Inte följer väl av detta »omvänden eder», att ni också kan omvända er? Inte fölier väl av budet »Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta», att du också kan älska honom av allt ditt hjärta? Vad följer ur argument av denna typ, om inte att den fria viljan inte behöver nåden utan av egen kraft förmår allt? Är det då inte mycket riktigare att uppfatta orden som de står där? »Om du omvänt dig, vill jag ock omvända dig», dvs. om du upphör att synda, skall jag också sluta med att straffa dig, och om du efter omvändelsen lever väl, skall jag också göra väl och vända till godo din fångenskap och ditt elände. Men därav följer inte, att människan av egen kraft förmår omvända sig. Det säger inte heller själva orden, utan de säger helt enkelt: »Om du omvänder dig». Därigenom får människan en påminnelse om vad hon bör. Men sedan hon förstått och insett, att hon inte kan det, må hon söka efter, var hon kan få kraft därtill. Bara nu inte Leviatan i »Diatribe», dvs. dess tillägg och slutsats, ingriper och förklarar att det vore till ingen nytta att säga »omvänden eder», om inte människan av egen kraft kunde omvända sig. Vad det betyder och får för följdverkningar, därom är nog talat. Det är ett slags slöhet eller sömnsjuka, om man menar, att den fria viljans kraft bevisas genom dessa ord »omvänden eder», »om du omvänder dig» och liknande, och inte ger akt på att den på samma grunder skulle bevisas även av ordet: »Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta.» På båda ställena har man liknande uttryck för befallning och krav. Kärleken till Gud fordras inte mindre än vår omvändelse och budens hållande.*97 Ty kärleken till Gud är vår sanna omvändelse. Likväl sluter ingen till den fria vilian från kärleksbudet. Men ur orden »om du vill, om du hör, omvänd dig» och liknande sluter alla till den. Om det alltså inte följer av ordet »du skall älska Herren, din Gud, av allt hjärta», att den fria viljan är eller förmår något, så är det säkert, att det inte heller följer ur de andra, »om du vill, om du hör, omvänden eder» och liknande, vilka fordrar mindre eller har mindre starka krav än detta »älska Gud, älska Herren». Vad som alltså kan anföras emot att man ur ordet »älska Gud» sluter till den fria viljan, det kan också sägas mot att ur alla andra ord, som ger uttryck för befallning eller krav, sluta till den fria viljan. Ty genom ordet »älska» anges lagens bud, nämligen vad vi bör, men däremot inte viljans kraft eller vad vi kan, snarare vad vi inte kan. Samma sak visas genom andra ord, som uttrycker krav. Det förhåller sig ju så, att även skolastikerna med undantag av scotisterna och »de moderna» gör gällande, att människan inte kan älska Gud av hela sitt hjärta. Så kan hon inte heller uppfylla något av de andra buden, då alla bud hänger på detta enda, enligt vad Kristus betygar. Så återstår endast, likaledes enligt de skolastiska lärarnas vittnesbörd, att lagens ord inte bevisar den fria viljans kraft utan visar vad vi borde men inte kan. Än mer opassande får emellertid vår diatrib ur Sakarjastället, »omvänden eder till mig», fram inte bara en form, som anger verklighet. Den påstår också, att det bevisar den fria viljans bemödande, och att nåden är i beredskap för dem, som bemödar sig. I detta sammanhang kommer den äntligen ihåg sitt eget bemödande. Den skapar ett nytt språkbruk och låter »omvända sig» beteckna detsamma som »bemöda sig», så att innebörden blir: »Omvänden eder till mig, dvs. bemöden eder om att omvända eder, och jag vill vända mig till eder, dvs. jag vill sträva att vända mig till eder.» Så tillskriver den till sist även Gud ett bemödande, kanske för att också åt honom i hans bemödande bereda en nåd. Ty om »omvända sig» på något enda ställe betyder »bemöda sig», varför inte överallt? Vad åter beträffar ordet i Jeremia 15: »Om du skiljer det dyrbara från det värdelösa», så säges detta bevisa inte bara viljans bemödande utan dess frihet att välja. Därom hade den ju tidigare lärt, att den gått förlorad och blivit förbytt i tvånget att tjäna synden. Du ser alltså, att »Diatribe» verkligen har en fri vilja, när det gäller skriftens behandling. Den tvingar ju samma ordform att på ett ställe bevisa bemödande, på ett annat frihet, allt efter som det synes gott. Bort med sådana meningslösheter! Ordet »omvända» används i skriften i två betydelser. Den ena är lagens, den andra evangeliets. I lagisk betydelse är det ett uttryck för krav och befallning och fordrar inte bemödande utan en total livsförvandling. Så använder Jeremia ofta ordet, t.ex. då han säger: »Omvänden eder, var och en från sin onda väg»; »om du omvänder dig till Herren».*98 Ty där lägger han in krav på hållande av alla bud, såsom tillräckligt tydligt är. I evangelisk betydelse åter är det ett ord, som innebär tröst och gudomligt löfte. Då fordras ingenting av oss utan Guds nåd erbjudes oss. Så t.ex. i Psaltaren: »När Herren vänder om Sions fångenskap», »Vänd om till din ro, min själ».*99 Sakarja har därför i kortaste sammanfattning förkunnat både lag och nåd. Hela lagen och sammanfattningen av lagen möter, då han säger: »Omvänden eder till mig.» Nåden möter, då han säger: »Jag vill vända mig till eder.» Lika litet som den fria viljan bevisas av ordet »du skall älska din Gud» eller vilket annat ord som helst i ett särskilt lagbud, lika litet bevisas den av detta sammanfattande ord beträffande lagen: »omvänden eder». Det hör alltså en klok läsare till att i skriften ge akt på vilka ord som hör till lagen respektive nåden för att inte sammanblanda allt, såsom de smutsiga sofisterna och denna sömniga diatrib har för vana. Se nu nämligen, hur den behandlar det härliga stället i Hesekiels bok: »Så sant jag lever, säger Herren, vill jag icke syndarens död, utan fastmer att han omvänder sig och får leva.»*100 Först, säger den, upprepas i detta kapitel flera gånger »har vänt sig bort, har gjort, har åstadkommit» i god och ond mening. Var är då de, som förnekar att människan uträttar något? - Var god och betrakta närmare den utsökta konsekvensen. Vad som skulle bevisas var den fria viljans strävan och bemödande. Nu bevisas att allt skett, att allt uppfyllts genom den fria viljan. Var är nu de - så frågar jag - som söker nåden och den helige Ande? Ty på följande spetsfundiga sätt sker argumentationen. Hesekiel säger, att om den gudlöse vänder sig bort och gör rätt och rättfärdighet, så skall han få leva; därför gör den gudlöse genast så och kan göra det. Hesekiel ger till känna, vad som bör ske. »Diatribe» förstår det så att det sker och har skett. Återigen vill den med nya grammatikaliska regler lära oss att »böra ske» och »ske» är detsamma, liksom också kräva och fullgöra, fordra och ge. Vidare vänder och vrider den det Ijuvliga evangeliska ordet: »Jag vill icke syndarens död» osv. på följande sätt: »Klagar väl den fromme Herren över sitt folks död, som han själv verkar i det? Om han inte vill vår död, måste det väl tillräknas vår vilja om vi går under. Men vad kan man tillräkna den, som kan uträtta varken något gott eller ont?» Samma visa sjöng också Pelagius. Han tillskrev ju den fria viljan inte bara strävan och bemödande utan hela kraften att uppfylla och uträtta allt. Ty de omtalade slutsatserna bevisar ju, såsom jag sagt, för så vitt de bevisar något alls, denna kraft. Därför strider de lika kraftigt eller ännu kraftigare mot »Diatribe» själv, som förnekar denna kraft och endast antar ett bemödande, än de strider mot oss, som förnekar hela den fria viljan. Men låt mig lämna diatribens okunnighet och utlägga saken.
93 Citatet avviker från kyrkobibeln. 94 Citatet starkt förkortat. 95 Citatet åter starkt förkortat. 96 Kyrkobibeln har »vänden om» respektive »Herren Sebaot» . 97 Ordet för »hållande» saknas i texten men är sakligt nödvändigt. 98 Kyrkobibeln har på de första ställena »vänden om». Senare citatet något fritt. 99 Luther citerar ps. 15 och 22 (förväxling av 116 och 123). Det förra stället Iyder i kyrkobibeln: »När Herren vill återupprätta sitt folk»; det senare: »vänd åter...»; »omvända» går inte alltid att använda på de anförda ställena för latinets »convertere», »converti». 100 Luther citerar här kap. 18 i stället för 33. 18:23 är nära nog likalydande med det citerade, och i det följande anför Luther kap. 18: »jag har ingen lust till den ogudaktiges död... vänder om från sin väg» (kyrkobibeln) [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6 2001