Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av Erasmus' argument för viljans frihet Uppenbarelsen (3 / 4)
Här gäller vad jag ovan har sagt om det köttsliga förnuftets argument. Det tror, att människan förhånas genom en befallning, som inte kan uppfyllas. Men jag säger, att hon därigenom erinras om och uppväckes att se sin vanmakt. Därför står vi i sanning vid en korsväg, men bara den ena vägen står öppen, eller snarare ingen. Genom lagen visas, hur omöjlig den ena, den som leder till det goda, är, för den händelse Gud inte ger sin Ande, och hur bred och lätt den andra är, om Gud tillåter oss gå den. Inte för att skämta utan med ofrånkomligt allvar skulle man därför kunna säga den som står vid korsvägen: »Gå vilken väg du vill.» Så kunde man göra till den, som vore sjuk, men ville synas frisk eller påstod, att ingendera vägen vore stängd. Så uttalas lagens ord inte för att bevisa viljans kraft utan för att upplysa det blinda förnuftet, för att det skall inse att dess ljus ingenting är, lika lite som viljans kraft. »Vad som kommer genom lagen», säger Paulus, »är kännedom om synden.» Han säger inte »utplånande» eller »undvikande av synden». Hela lagens mening och makt ligger däri, att den ger kunskap, kunskap om synden allenast, inte i att den visar eller meddelar någon kraft. Ty kunskapen är inte någon kraft och meddelar inte kraft, men den gör det tydligt och visar, att där inte finns någon kraft, och hur stor svaghet där är. Ty vad kan kunskapen om synden vara annat än kunskap om vår svaghet och vårt elände? Paulus säger inte: »Genom lagen kommer kännedom om kraften eller det goda.» Utan allt vad lagen uträttar enligt hans vittnesbörd är att den skapar syndakännedom. Detta är det ställe, varifrån jag hämtat mitt svar, att människan genom lagens ord förmanas och undervisas om vad hon bör, inte om vad hon kan, dvs. att hon skall lära känna sin synd, inte att hon skall tro, att hon har någon kraft. Så ofta du därför, käre Erasmus, förehåller mig lagens ord, vill jag förehålla dig detta ord av Paulus: »Vad som kommer genom lagen, är kännedom om synden», inte någon kraft hos viljan. Samla därför ihop, gärna ur de större konkordanserna, alla ord som uttrycker ett imperativ till en väldig hög! Om de inte bara innebär ett löfte utan krav och lag, skall jag strax säga, att genom dem alltjämt anges vad människor bör, inte vad de kan och gör. Även lärarna och barnen i skolorna vet, att genom imperativformen anges endast, vad som bör ske. Vad som åter sker eller kan ske, måste uttryckas med indikativformer. Hur kommer det sig då, att ni teologer talar så enfaldigt, som om ni vore barn två gånger om? Strax ni fått tag på ett ord i imperativform, sluter ni till indikativ, som om genast en sak befalldes den också nödvändigtvis utföres eller är möjlig att utföra. Hur mycket kan inte ske, innan man får matbiten till munnen, så att det, som man befallde och som var fullt möjligt, likväl inte ägde rum! Så stor skillnad är det mellan uttryck för befallning och verklighet i alldagliga och helt lätta ting. I dessa angelägenheter, som är längre från varandra än himmel och jord och som är fullkomligt omöjliga, gör ni så hastigt uttryck för verklighet av befallningar, att ni strax vill se allt hållet, gjort, utvalt och uppfyllt, eller menar att det kan ske genom våra egna krafter, så snart ni bara hör rösten av den som befaller: »gör, håll, välj»! För det fjärde anför du ur femte Mosebok kap. 3 och 30 många liknande uttryck för att välja, vända sig bort och hålla, t.ex. »om du håller», »om du vänder dig bort», »om du väljer» osv. Allt detta vore sagt i otid, säger du, om inte människan hade frihet att göra det goda. Härtill svarar jag: Också du, kära diatrib, sluter rätt mycket i otid från dessa ord till viljans frihet. Du skulle ju bara bevisa den fria viljans bemödande och strävan. Men du anför sådana ställen som, om din slutledning stode fast, tillskriver den fria viljan allt. Låt oss alltså här på nytt skilja mellan de skriftens ord, som anföres, och den slutsats, som du tillfogar. De anförda orden anger befallningar. De säger endast vad som bör ske. Moses säger ju inte: »Du har kraft eller förmåga att välja», utan »välj, håll, gör». Han meddelar föreskrifter hur man skall göra, men han beskriver inte människans förmåga. Den följdsats, som tillfogas av denna småkloka »Diatribe», säger: Alltså kan människan detta, i annat fall vore det förgäves befallt. Härtill svaras: Högt ärade Diatribe, ni gör en dålig slutledning och bevisar inte slutsatsen, utan tror i blindhet och sömnaktighet, att detta följer och bevisas. Buden ges emellertid inte i otid eller förgäves, utan för att den högmodiga och blinda människan därigenom skall lära känna sin vanmakts sjukdom, om hon försöker göra vad som påbjudes. Så duger inte heller alls din liknelse, då du säger: Det vore annars som om någon sade till en, som är bunden på det sättet, att han bara kan sträcka ut armen till vänster: »Se, här har du till höger det bästa vin, till vänster har du gift; räck ut din hand åt vilket håll du vill.» Jag tror, att dina liknelser tilltalar dig i högsta grad. Samtidigt ser du emellertid inte, att om liknelserna står fast, bevisar de mycket mer än du haft för avsikt att bevisa. Ja, de bevisar i så fall sådant, som du förnekar och inte vill se bevisat, nämligen att den fria viljan förmår allt. Ty hela tiden har du under framställningen glömt vad du sagt, nämligen att den fria viljan inte förmår någonting nåden förutan. Du bevisar, att den fria viljan förmår allt utan nåden. Detta följer nämligen av dina slutsatser och liknelser. Antingen förmår den fria viljan av sig själv allena, vad som säges och bjudes, eller också påbjudes det förgäves, till löje och i otid. Men detta är pelagianernas gamla visor, som också sofisterna förkastat och du själv fördömt. Emellertid ger du genom denna glömska och ditt dåliga minne till känna, hur lite du förstår och är engagerad för saken. Vad är nämligen skamligare för en talare än att ständigt komma med och bevisa ovidkommande ting och rentav hela tiden tala mot saken och sig själv? Jag förklarar således på nytt: de skriftens ord, som du anför, uttrycker befallningar och bevisar ingenting, fastställer ingenting om mänsklig förmåga. De föreskriver bara, vad som skall göras och underlåtas. Men dina slutsatser eller tillägg och liknelser bevisar, om de bevisar någonting alls, att den fria viljan förmår allt nåden förutan. Att bevisa det var emellertid inte din avsikt; tvärtom har du förnekat det. Därför är bevis av det slaget ingenting annat än de kraftigaste vederläggningar. Låt se om jag till äventyrs kan väcka upp »Diatribe» ur djup sömn! Om jag sluter: När Moses säger »Välj livet och håll budet», vore det löjligt av honom att föreskriva det, om inte människan kunde välja livet och hålla budet - har jag väl med det argumentet bevisat, att den fria viljan inte förmår något gott, eller att den strävar av egen kraft? Nej, jag har bevisat, med stor kraft och iver, antingen att människan kan bevara livet och hålla budet, såsom det är föreskrivet, eller också att Moses är en löjlig lagstiftare. Men vem vågar påstå att Moses är en löjlig lagstiftare? Alltså följer, att människan kan göra vad som befalles. På detta sätt talar »Diatribe» ständigt mot sin egen intention, fastän den lovat att inte gå tillväga så utan att uppvisa en viss strävan hos den fria vilian. Men under raderna av argument kommer den inte särskilt ihåg den strävan det gäller. Långt ifrån att bevisa den, bevisas snarare motsatsen. Det är alltså snarare »Diatribe» som framställer allt och hela tiden argumenterar på ett löjeväckande sätt.
[Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6 2001